Issuu on Google+


Tidigare böcker i serien om Cecilia Lund: Bedragen, 2008 Systerskap, 2009 Hittebarnet, 2010 Tigerkvinnan, 2011

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

isbn 978-91-642-0360-1 © Katerina Janouch 2012 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Nina Leino/PdeR® Omslagsfoto: Tay Rees/Getty Images Tryckt i Finland hos Bookwell 2012


h a n s t o d m e d armarna i kors vid fönsternischen i salongen och såg ut över den lilla parken utanför. Pengar, makt, i detta ögonblick var det som om alla yttre faktorer förlorade sin betydelse. Han hade alltid varit ensam. Träden var fortfarande kala, våren lät vänta på sig, men vädret var hans minsta bekymmer just nu. Årstiden hade ingen betydelse överhuvudtaget. Snart skulle han bli far igen, ett nytt barn skulle se dagens ljus och det skulle självklart inte passera obemärkt. Livets kretslopp var fascinerande och skrämmande. Varje nyfött barn är ett löfte, hade någon sagt, och det låg naturligtvis sanning i det. Men varje barn som kom till världen kunde också leda till oväntade förvecklingar. Han försökte att inte låta tankarna vandra iväg i oönskad riktning och ändå var det svårt, för att inte säga omöjligt. Själv hade han fått reträtten avskuren, det fanns ingen möjlighet att vända om och det ville han inte heller. Tvärtom. Det förflutna var besvärande och han skulle ha raderat det, om han bara kunnat. Men sådan makt hade han inte. Oron hamrade i bröstet, rastlösheten blandades med irritation. En talgoxe landade på fönsterblecket och tycktes möta hans blick. En liten skitfågel som ändå var friare än han själv

5


där han befann sig i sitt nät av plikter och karriär. För ett kort ögonblick kände han avund gentemot fågeln, vars liv visserligen var kort och troligen besvärligt, men som i en stund som denna föreföll lockande i all sin enkelhet. Födas, äta, leva, dö. Däremellan flyga bekymmerslöst mellan stadsdelarna, med bara himlen som övre gräns. Var det så märkligt att en man i hans position längtade efter frihet? Särskilt nu, när korthuset han så omsorgsfullt byggt tycktes vara på väg att raseras. Han hade ett missat samtal på mobilen såg han. Hustrun. Det var inte dags än, men han skulle ringa tillbaka. Så snart han bestämt sig för vad han skulle göra. Att agera bestämt, att slå tillbaka, återta kontrollen över situationen var troligen enda utvägen. Det fanns några som kunde hota honom, som visst kunde utgöra en fara. Om han försökte tysta dem skulle han förstås ta en oerhörd risk, men hade han råd att låta bli? För mycket stod på spel. För övrigt var det han som var stark, hade övertaget. Om han skötte det hela diskret borde han klara sig undan alla eventuella misstankar. Och spåren skulle sopas igen. Precis som de mjuka små snöflingorna som singlade ner från himlen. Så snart de nådde marken löstes de upp och försvann. Talgoxen släppte taget och fladdrade sin väg. Som om den heller aldrig funnits, tänkte han. I samma stund knackade det på dörren. Hon öppnade utan att han gett lov. Så vacker hon var, hade inga som helst likheter med honom. Tack och lov. Hon var perfekt, assimilerad och renrasig. Som en katt med en hundraprocentig stamtavla. För hennes skull fick han inte ge upp.

6


– Kom in, sa han, något sent. Den unga kvinnan stängde dörren bakom sig. – Du ville tala med mig, sa hon och strök bort en ljus hårslinga ur pannan.

7


broddar under skorna gav viss trygghet, ett slags försäkring mot förrädisk halka och ödesdigra fall. Liksom käppen, den pålitliga gamla vännen med slitet handtag i brunt läder och en vass pigg nertill. Inte särskilt glamorösa tillbehör, visserligen, men eftersom hon tvingades välja mellan det tjusiga och det praktiska tog hon det sistnämnda. I alla fall om hon ville komma utanför ytterdörren. Distriktssköterskan hade föreslagit att hon skulle skaffa en rollator, men där gick hennes gräns. Fullt så skröplig och stillös hade hon ännu inte blivit. Rollatorer var till för dem som var nästintill döda och hellre dog hon på riktigt än började använda sig av en sådan. De där förfärliga grönmålade tingestarna med hjul och trådkorg framtill, då kunde man lika gärna ge upp helt och hållet och lägga sig i kistan. Här och där hade isen smält och asfalt tittade fram, men fläckvis var gatan fortfarande svårframkomlig. Det skandinaviska klimatet var verkligen inte förenligt med en människas åldrande, tänkte hon irriterat medan hon långsamt satte ner fötterna. Ett steg i taget. Inte förivra sig. Inte göra några våghalsiga rörelser. Det gick bra om hon koncentrerade sig och försökte förtränga värken i knäna, de där gnisslande ilningarna

8


som liksom brände och skar varje gång hon böjde på lederna. Ingen medicin hjälpte, oavsett vilken hon prövade. Förbaskat också att kroppen sa upp sig när huvudet fortfarande var så pass klart. De som beskrev livets höst som en resa mot ljuset ljög så det bubblade om det. Tacka visste hon tillvaron som ung, till och med som medelålders kvinna. När midjan fortfarande gick att urskilja och håret lockade sig självmant, på den tiden en promenad var en källa till glädje och njutning. Nåväl. Bli vän med smärtan, så har du en vän för livet, tänkte hon sarkastiskt medan hon sakta fortsatte hasa gatan fram. Ärendet var avklarat, nu återstod bara att ta sig hem. Där skulle hon ta sig en skvätt sherry och klä sig i en luftig klänning. Lyssna på Monica Zetterlund och kanske gråta en skvätt över Harry som nyligen lämnat henne. Inte bara kroppen smärtade, också själen kändes stukad. Trodde ungdomar att svek sved mindre på äldre dar? Hon hade varit likadan själv en gång i tiden. Aningslös och naiv. Nu visste hon bättre. Kärlekssorg gjorde betydligt ondare när man var över åttio, när man inte längre hade nya möjligheter framför sig och tiden började ta slut. Det hade hunnit bli långt efter lunchtid men inga människor syntes till i området. Inte ens det vanliga pensionärsgänget med sina präktiga gåstavar, som hon i smyg var avundsjuk på. Att de orkade hålla ett sådant tempo. Hon själv blev andfådd bara hon tog på sig skorna. Stiltjen bröts av en bil som svängde upp från korsningen. Hon stannade, tog en efterlängtad paus. Några meter längre fram stod en bänk som säkert var våt men som hon ändå kunde slå sig ner på. I fickan hade hon en plastpåse för dylika

9


tillfällen. Att bre ut under baken ifall underlaget var vått. Alltid tänka praktiskt. Ligga lite före. På den tiden hon cyklade var plastpåsen bra att trä över en regnvåt sadel. Vanorna satt i. Saker man lär av sin mor förblir i ryggmärgen. Man för dem vidare till nästa generation. Det är det minsta man kan göra. Bilen passerade långsamt. Kanske någon som ville fråga om vägen. Att småprata en stund med en främling var alltid trevligt. Tänk om en rar äldre herre satt bakom ratten? Hon kunde gatorna häromkring väl. Men bilen gjorde ingen ansats att bromsa in vid henne utan fortsatte framåt. Visade väl hänsyn, körbanan var täckt av en brungrå issörja som lätt kunde stänka upp och smutsa ner kappan. Hon fick inte tillfälle att fundera mer över saken, för med ens gick allt fruktansvärt fort. Bilen gjorde något oväntat. Bromsade in, backade en bit mot henne, vände runt. Ville de fråga om vägen ändå? De kör för fort, hann hon tänka förargat. Kappan kommer att bli nerstänkt i alla fall och kemtvätten som är så besvärlig att ta sig till. Motorljudet kom närmare. Hon öppnade munnen för att säga något men orden fick aldrig tillfälle att lämna strupen. Istället vände sig himlen mot henne med ett likgiltigt leende. Rymden fläktes upp, något gick sönder. Vem var det som anföll? En hård smäll i sidan. Benen vek sig. Kunde någonting göra så fruktansvärt ont? Hon trodde inte det. Metall, kyla, grus mot kinden. En kraftfull våg vältrade sig över henne. Frätande. Något iskallt. Och sedan tystnaden. Ensamheten. Så stilla det blev. Förvåningen. Knäna rörde sig inte längre. Inte heller fötterna. Känseln var borta. Så ljust det var.

10


Hon blinkade. En gång. Två. Det våta i ögonen sved. Det sista hon hann tänka var att det var tur att hon hade på sig rena underkläder. Och att broddar nog ändå inte var till någon nytta.

11


cecilia hörde mobilen ringa i väskan men orkade inte resa på sig för att svara. Hon satt i soffan med Ellen vid bröstet, fötterna på den mönstrade vadderade pallen och försökte stänga ute det påträngande ljudet. Nyss hade hon bytt blöja och en nerbajsad sparkdräkt, tömt den äckliga sophinken i badrummet, plockat ur diskmaskinen, sorterat en tvätt och vattnat blommorna, det var inte mer än rätt att hon fick amma i lugn och ro. Hon anade vem det var som ringde så här dags, det var antingen Marcus som ville följa med en kompis hem efter skolan eller John som undrade om han skulle handla mat och i så fall vad. Bestäm själv för en gångs skull, tänkte hon trotsigt. Jag orkar inte engagera mig i valet mellan lax och chili con carne just idag. Ellen arbetade målmedvetet med de små starka käkarna, ointresserad av vuxenlivets bekymmer. Hennes lilla hand vilade stadigt på Cecilias bröstkorg, som ett synligt bevis på att det var hon som bestämde. Vem hade kallat en nybliven mor för mjölkfabrik? Uppenbarligen någon som visste exakt hur det kändes när brösten ständigt var fyllda till brädden och solkade ner kläderna med kladdiga fläckar. Allt annat var av underordnad betydelse. Världspolitik, krig, samhällsproblem.

12


Till och med Cecilias arbete som barnmorska hade de senaste månaderna liksom lösts upp i sötaktig dimma. Nätterna och dagarna på förlossningsavdelningen kändes oerhört avlägsna. Istället kretsade allt kring mat. För var det inte den lilla som var hungrig och krävde bröstet med detsamma så var det Cecilia själv som plågades av tom mage. Ständigt detta sug efter bullar, kakor, smörgåsar och yoghurt, så fort förråden hade tömts på mjölk var det som om hela hennes organism behövde påfyllning. Hon kunde bli rejält less på dessa näringskrav från kroppen. Till och med mitt i natten kunde hon vakna glupande hungrig, hur trött hon än var skrek magen högt tills den tvingade upp henne ur sängen. Det mesta i kylen kunde duga, överblivna middagsköttbullar under gladpack på sin tallrik, ost, prickig korv, en gammal banan eller ett glas chokladmjölk. I nattens förtvivlade matjakt dög alla kalorier lika bra. Ellen satte i halsen och släppte taget om bröstvårtan. Drog efter andan, fick inte luft. Den lilla handen fäktade till och babyn öppnade förvånat ögonen samtidigt som hela kroppen spändes när hon hostade. – Så ja, så ja, min söta gosegris, vyssjade Cecilia. Ta det lugnt. Det är ingen fara. Ingen fara alls. Hon hjälpte babyn tillrätta. Ellen sög tag igen och ljudet av djupa klunkar som hittade ner i den kompakta babykroppen hade en lugnande effekt på dem båda, trots att mobilen vägrade ge sig. Den fortsatte ringa enträget, tänkte uppenbarligen inte sluta påminna om sin existens förrän den blev upplockad. Som ett besvärligt barn, tänkte Cecilia. Eller, ännu värre, som en pockande äkta man. Mobiler måste vara manliga väsen,

13


ville ständigt stå i centrum, gav irriterande ljud ifrån sig tills de fick den uppmärksamhet de tyckte att de förtjänade. Inte för att John var sådan. Eller var han? Hon visste att hon borde resa på sig och svara, men benen kändes tunga och kroppen vägrade lyda. Så snart jag ammat färdigt. Världen måste helt enkelt kunna vänta. Nu ringde det även på hemtelefonen. Den genomträngande signalen överröstade mobilens melodi och fick Ellen att rycka till. – Någon vill visst prata med oss. Ska mamma svara, tycker du? Rösten så mjuk och mild, lite läspande, viform. Du och jag lilla baby, just nu bor vi i vår avskärmade bubbla av tvåsamhet där inget annat existerar. I alla fall dagtid då de andra är borta. Greta visserligen bara på halvtid i förskolan, men de andra desto längre. De turades om med den tidiga hämtningen enligt ett löpande schema med en annan föräldraledig mamma, så att Greta och Smilla fick fortsätta leka hemma hos varandra vilket var en högvinst för alla. Äntligen släppte Ellen taget om bröstet. Hon hade somnat med munnen öppen. En tunn rännil av mjölk rann längs hennes haka. Det blev tyst en stund. Sedan satte mobilen igång igen. – Men det var väl sjutton vad tjatigt, suckade Cecilia och reste sig försiktigt med Ellen i famnen. Kanske skulle flickan fortsätta sova ett tag om hon hade tur. Annars var Ellen en ganska krävande baby, sällan nöjd några längre stunder, alltid hungrig, ofta otröstlig. Kolik, sa sköterskan på MVC. Hon har ont i magen. Men Cecilia var inte helt övertygad. Det var sna-

14


rare något i Ellens väsen. Något rastlöst, lite sökande, intelligent men samtidigt missnöjt. Det tog tid att lära känna ett barn, det visste Cecilia av erfarenhet, men denna gång tyckte hon att dottern var en särskilt gåtfull liten individ. Ellen var en nyckfull sort, aldrig särskilt lätt att tillfredsställa. Men detta kunde ändras många gånger, visste Cecilia. Det var olika för olika barn. Somligas personlighet fanns där från start, orubblig, medan andras skiftade i takt med att barnet växte. Ytterst individuellt var det och inget man kunde ta för givet åt någotdera håll. Hon lade långsamt ifrån sig Ellen i spjälsängen och återvände sedan till köket för att plocka upp den outtröttliga mobiltelefonen ur väskan. Hade något ilsket på tungan om amning och att man faktiskt borde kunna få ta det lugnt i några minuter, och vad var det som var så viktigt att det inte kunde vänta. Men hon hann inte säga något av det hon tänkt. Christinas upprörda röst fick henne att kippa efter luft. Orden hon velat säga kom inte fram, istället var det som om rummet försvann runt omkring henne och ersattes av ett färglöst töcken.

15


j o h n t r u m m a d e o tå l i g t mot instrumentpanelen där han satt bakom ratten vid ett rödljus i ett gytter av andra bilar som proppade igen gatan. Han visste inte för vilken gång i ordningen han förbannade stadskontoret och idioterna till trafikplanerare. Att bygga en ringled runt staden, hur svårt kunde det egentligen vara? Leda åtminstone de tunga lastbilarna andra vägar än de mest centrala. En ansats till kringfart fanns visserligen men den utgick från en situation som var aktuell på sjuttiotalet och var knappast anpassad efter dagens intensiva trafikförhållanden. Nu skulle han bli sen. Först till mötet. Sedan till studion. Och därmed till sexårs. Det var hans tur att hämta Sofia men tidsschemat krackelerade, bitarna passade inte längre ihop enligt det mönster han gjort upp för sig själv i morse. Han fick vara glad om han kom fram överhuvudtaget. Som det verkade nu skulle han missa mötet med fyrtiofem minuter och han hade fortfarande tonvis med jobb med den senaste plåtningen. Han kände stressen köra runt i mellangärdet, små bubblor av oro som växte och gav dålig smak i munnen. Hungrig var han också, den där magra lunchsalladen gjorde ingen riktig karl glad. Han skulle aldrig erkänna öppet att han försökte

16


hålla igen på kalorierna, dämpa suget efter hamburgare och feta såser. Den plågsamma sanningen var att han gått upp flera kilo i samband med Cecilias sista graviditet. John Svantesson, den tidigare så vältrimmade, som sprungit milen på runt femtio minuter, kände sig denna vår allt annat än i form. För inte försvann de där extrakilona när Ellen föddes, tvärtom blev det än mer stress och sötsaker vid fotograferingarna, en macka med prästost här, en kanelbulle där. Sakta men säkert kände han att jeansen började spänna på ett oroväckande sätt. Att Cecilia ännu inte lyckats gå ner sina gravidkilon var rätt logiskt och han brydde sig inte särskilt mycket om hur mycket hon vägde, men vad gällde honom själv var saken en annan. Cecilia skulle snart ha ammat bort sin trivselvikt medan det fanns risk att han skulle sitta ensam kvar, höljd i osund gravidfetma som envist bet sig kvar. Det var orättvist men också rent ut sagt äckligt och vittnade dessutom om svag karaktär. Han hade investerat i ett gymkort, så hur kom det sig att han inte kom iväg? Han ägde ett par finfina löparskor, så varför snörde han inte på sig dem och gav sig ut på en uppfriskande runda efter att ungarna somnat? Borde han inte åtminstone sluta ha socker i kaffet och margarin på smörgåsen? Men dagarna gick och det kom nya tillfällen att sätta tänderna i en saftig muffin som hans assistent Nike köpt till fikat, nya förbannade chanser att lassa en alltför stor omgång makaroner på tallriken. Jävla pasta. Han borde börja med sån där LCHF eller GI eller vad de där kolhydratsnåla dieterna kallades, de som hyllades av allehanda kändisar i varenda tidning. Bli mätt och pigg! Frisk och smal! Inte minst svärmor Christinas

17


magasin formligen frossade i solskenshistorier där bantningstipsen presenterades som den slutgiltiga vägen till mänsklighetens lycka. Och så var det Bill förstås. Svågern som led av en betydande rondör och som därför höll ett vakande öga på Johns midjemått. Bill missade aldrig chansen att pika John. Visserligen raljerande och skämtsamt men samtidigt lurade där blodigt allvar under ytan. Bill hade misslyckats kapitalt med att hålla vikten, tvärtom resulterade hans eviga försök att ”hålla igen” i att han bara gick upp ännu mer. Nu kunde han inte riktigt dölja skadeglädjen över att även John drabbats. Kanske var det åldern? Att skinnet förslappades. Att maten inte förbrändes lika snabbt. Med något som påminde om vemod mindes John en tid då han kunnat proppa i sig pommes frites och bearnaisesås klockan elva på kvällen och ändå vakna upp med en tvättbräda till mage dagen efter. De tiderna var definitivt förbi. Livet sög, om han skulle använda Williams och Marcus vokabulär. Nu rörde sig trafiken några tuppfjät framåt. Rullade lite ryckigt men fortfarande irriterande sakta. Så slog ljuset om igen. Gult. Strax rött. På radion dunkade någon hysterisk danshit, en landsplåga som han hört från pojkarnas datorer medan de spelade onlinespel eller umgicks med sina vänner på Facebook. Förbannat också. Minuterna rusade förbi i en allt hastigare takt. Hur han än försökte dra ut på det kom insikten allt närmare. Han skulle bli tvungen att ringa Cecilia och hon skulle bli sur som vanligt. Sucka och anklaga honom för att vara slarvig och egoistisk, oplanerad och tankspridd. Hon skulle

18


gräla och han skulle ge svar på tal, med det dåliga samvetet gnagande i hasorna. För det gjorde han i princip flera gånger i veckan, misslyckades med att hålla sitt schema och fick kämpa med skuldkänslorna. Tvingades komma krypande och be henne täcka upp, be henne ordna det han själv inte lyckades med. Känslan av vardagsvanmakt grep honom, den där stressen, den böljade nu genom kroppen. Bubblorna hade växt, liknade stickiga tistelbollar som fyllde igen hans strupe. När han började tänka på alla måsten ville han bara gå och lägga sig och dra ett täcke över huvudet. Försvinna. Men en man skulle inte klaga, eller hur? En man skulle vara framgångsrik och göra karriär och tjäna pengar men också ta hand om hemmet och barnen och vara en mysig närvarande pappa. Han skulle självklart ta ansvar för matsäckar och inköp av nya gummistövlar nu till våren, hålla reda på föräldramöten och skolarbeten, engagera sig som klassförälder och samtidigt vara duktig i sin yrkesroll. En riktig karl skulle förstås också vara vältränad och ha muskler på alla de rätta ställena, klä sig snyggt och vara proper och artig. Hade han glömt något? Det var bara toppen på isberget över alla attribut den moderna renässansherren skulle sitta inne med. En man som inte var en äkta handyman var inget att ha. Lika skicklig med skruvdragaren som med vinkelslipen, lika fingerfärdig med cirkelsågen som med en tystgående dildo. John flinade bittert för sig själv. Han måste givetvis vara en fantastisk älskare, alltid redo, alltid hård, alltid intresserad av att ge sin kvinna himlastormande orgasmer närhelst hon knäppte med fingrarna. Helst skulle han själv vara överkåt, ha en så pass sprudlande sexualitet att han tvingades tygla

19


den. En man fick aldrig vara trött. En man fick aldrig gnälla. Framför allt, aldrig ge upp. Tappad lust? Sånt var för veklingar. För kärringar. Nu rörde sig bilkön äntligen framåt. Som om en propp släppte. Men klockan var ändå redan för mycket, det skulle bli tajt med allting och om han tog med utfartstrafiken i beräkningen gick tidsekvationen definitivt inte ihop. John plockade upp mobilen men hann inte trycka fram hemnumret förrän det ringde. ”Cissi” stod det på displayen och skärmen fylldes av ett foto av hans leende hustru. En bild han själv tagit några år tidigare. Bilden fyllde honom alltid med en känsla av trygghet. Cecilia var så konstant på något sätt. Nog för att de separerat en gång och haft sina kriser, men innerst inne tvivlade han inte på att de skulle hålla ihop livet ut. Dessutom var hon mamma till fem av hans sex barn. För en bråkdels sekund tappade han åter koncentrationen. Sex barn. Siffran kunde låta så monstruös ibland. Som om han var en frireligiös sektledare som inte fick använda preventivmedel. Nu var den äldste visserligen vuxen och knappast beroende av honom längre, Simon som han fått som en överraskande och från början inte helt igenom välkommen bonus, men ändå. Fem av barnen bodde hemma, behövde skor, mat och kläder, omsorg, närvaro och kärlek. Hade någon sagt till honom när han var tjugo att han skulle fortplanta sig med sådan intensitet skulle han bara ha skrattat. Och nu satt han fast i ett klibbigt nät av plikter, på väg att bli fet och möjligen även flintskallig. En familjeslav som helt tappat kontakten med sitt forna jag. John Svantesson, vem är du egentligen, frågade han sig själv medan han tryckte på den gröna svarsknap-

20


pen och förberedde sitt försvarstal inför vad han antog var de vanliga kraven från hans livskamrat. Istället hördes en snyftning i mobilen. – Men gumman, vad är det du säger, sa John, fullständigt överraskad av Cecilias tårdränkta ord.

21


– hon har haft en enorm tur som lever, sa den unge läkaren märkbart berörd med en blick mot sjuksängen. Tyvärr kan vi inte uttala oss om hur det kommer att sluta. I den här åldern… Ja, som ni redan förstått är läget kritiskt. Och skadorna är många. Tillsammans är de livshotande. Hade hon varit en ung person skulle vi ha kunnat ställa en tydligare prognos. Hon kan bli fullt återställd. Men hon kan också… Han avslutade inte meningen, kom på sig själv med hur det skulle låta. Istället rättade han till sin vita rock och såg ner i journalen. Christina kramade Marias hand. Susanna lade armen om Cecilia där hon stod med Ellen i famnen. De hade samlats allihop, så snart de fått den fruktansvärda nyheten. Cecilia hade satt Ellen i en bärsele och gett sig av hemifrån kort efter att hon ringt John och berättat vad som hänt. Greta skulle gå hem med Smilla och Sofia skulle bli hämtad på sexårs först vid fem, John fick ordna middag. Hon visste inte hur länge hon skulle bli kvar på sjukhuset. Det var så overkligt allting. Sonja hade blivit brutalt påkörd av en bil när hon gått en promenad i området där hon bodde. Föraren hade smitit från platsen, lämnat Sonja liggande på

22


marken med ansiktet i det isiga gruset. Lyckligtvis hade en närboende sett händelsen från sitt köksfönster och larmat ambulans. Kvinnan var dock äldre och med dålig syn och hade varken noterat registreringsnumret eller bilmodellen, det enda hon kunde uppge var att det troligen rörde sig om ett fordon i någon mörkare färg. Hon hade vid det korta samtalet med polisen sagt att bilen liksom kommit emot Sonja och att Sonja slungats omkull vid kollisionen. Att någon klivit ur, böjt sig ner vid henne men att bilen sedan gett sig av med en rivstart. Cecilia kände strupen tjockna och gråten var hotande nära. Så liten hon såg ut, Sonja, där hon låg, orörlig, med hårt slutna ögon. Det bleka ansiktet liksom insjunket i kudden. Den brandgula landstingsfilten var uppdragen över bröstet. Händerna, de älskade gamla händerna, låg slappt utmed sidorna, tunna och med blå ådror förgrenade under huden. Dessa händer som omfamnat och klappat, som gett så mycket kärlek, som också förlöst otaliga barn under åren då Sonja arbetat som barnmorska. Där låg de nu, odugliga, skulle de någonsin användas igen? Cecilia visste inte vilket som var värst, om det var stillheten, skadorna, huvudet i bandage eller de otäcka skrapsåren på den rynkiga huden. Som om livet redan höll på att lämna den gamla. Vad var det för hjärtlöst monster som kunde köra på en värnlös gammal kvinna och låta henne ligga skadad på gatan? Om jag bara hade den jäveln här, tänkte Cecilia och de fula orden trängdes i hennes huvud. Vad gjorde man av sin frustration? Hon ville skrika och slåss och straffa någon skyldig. Men någon sådan fanns inte, bara en anonym bilist som i

23


detta nu kunde känna sig helt trygg i vetskapen om att ingen hade den bittersta aning om dennes identitet. En halvblind gammal tant var ett uselt ögonvittne. Det enda man kunde göra var att hoppas på att det dåliga samvetet skulle få förövaren att träda fram. Men i så fall hade han väl redan gjort det. Inte bara lämnat Sonja på gatan. Herregud, hon hade lika gärna kunnat dö på fläcken! Cecilia rös av tanken och såg på sin mor och sina systrar. Att de hade liknande tankar var inte svårt att gissa sig till. Maria knöt nävarna och ansiktet var sammanbitet. Susanna såg chockad ut och Christinas ögon var rödkantade, den omsorgsfullt lagda makeupen hade runnit något och mascaran lämnade svarta fläckar under ögonen. De såg alla tilltufsade och omskakade ut. – Men någonting måste ni kunna säga, sa Christina och försökte hålla rösten stadig. Kommer hon att vakna upp? – Dessvärre är det för tidigt att uttala sig, sa läkaren och såg besvärad ut. Jag förstår att det här är svårt för er. Christina nickade och tog några steg närmare sängen. – Käraste lilla mamma, viskade hon och tog Sonjas hand. Ge inte upp, vi finns här. – Kan hon höra oss, tror du, sa Maria och snörvlade till. – Jag har hört att man kan känna närvaron, sa Susanna och satte sig på sängkanten. Att man inte är ensam. Cecilia strök försiktigt med fingrarna över Sonjas kind. – Finaste mormor. Ellen gnydde till från den andra tomma sängen i rummet där Cecilia hade lagt henne, började väl bli hungrig igen. Ellen Sonja Rosemarie som hon hette, det sista namnet efter Johns mor, något som Cecilia tyckt varit långt ifrån självklart men

24


som hon utan tjafs gått med på för husfridens skull. Själv hade hon föredragit att den lilla fått heta Christina men insåg att det var lite väl självupptaget att låta döpa dottern efter två kvinnor i sin egen släkt och helt utesluta Johns familj. I synnerhet som både Sofia och Greta bar hennes familjs kvinnonamn, inklusive hennes eget. Sonja hade glatt sig så mycket åt sitt yngsta barnbarnsbarn, sagt att det var härligt med ännu en flicka i familjen och att Ellen minsann var så lik henne. Hon hade samtidigt lagt till att varje dag med babyn var värdefull eftersom underbart var kort. Ett vanligt utslag av Sonjas något morbida humor, som Cecilia nu mindes med en rysning. Ibland sa Sonja att hon levde på övertid. Vid sådana tillfällen blev Cecilia irriterad, tyckte att det var plågsamt att höra på när Sonja koketterade med döden. Nu kom även Lars-Åke in i rummet, med ett bekymrat ansiktsuttryck. Christina reste sig och gav sin man en kram. – Åh, det är så hemskt, sa hon och torkade sig med fingret under ena ögat. Vad skönt att du kunde komma hit så snabbt du också. – Jag avbröt mitt möte så fort jag fick ditt meddelande, sa Lars-Åke. Hur står det till med henne nu? – De kan förstås inte säga något, svarade Christina. Bara att hon haft tur mitt i allting, att hon lika gärna kunde ha blivit dödad. Det enda vi kan göra nu är att vänta. Och be för att hon ska vakna. – Ja, naturligtvis, sa Lars-Åke. – Jag vill inte lämna mamma ensam, sa Christina. Jag vill vara här när hon vaknar.

25


Samtidigt ringde hennes telefon med ett lågt surrande. – Typiskt att vi har lämning idag, suckade hon. – Det är ingen panik, sa Maria. Vi har allt under kontroll och den här dagen är ändå slut snart. Släpp tidningen nu, mamma. Den går iväg enligt schema och nästa nummer är också redan klart. Christina lösgjorde sig ändå ur Lars-Åkes omfamning och plockade upp handväskan som stod på en stol invid dörren. Hon tog upp sin telefon och ansiktet mulnade. – Tänk om jag bara visste var alla de här hyenorna får sin information från, sa hon. Kvällstidningarna ringer som tokiga. De har fått veta att mamma blivit påkörd och nyheten toppar visst redan nätupplagan. Jag kan inte förstå vem som är intresserad av detta? – De har nyhetstorka, kära du, muttrade Lars-Åke. Christina skakade på huvudet. – Jag hade hoppats slippa dem idag. – Varför måste de alltid frossa i andras olycka, undrade Susanna. – Därför att den berör, svarade Maria sakligt. Vi är en mediafamilj. Det som händer oss är av toppintresse. – Ska journalister verkligen förfölja andra journalister i svåra tider, invände Cecilia som plockat upp Ellen och satt sig för att amma. – Det är så det fungerar, svarade Maria. Hur illa jag än själv tycker om det vet jag att systemet ser ut så. Nyheterna sprids snabbt och källorna kommer ofta både från polisen och från sjukhusen. – Fast vi som sjukvårdspersonal har tystnadsplikt, påpe-

26


kade Cecilia medan hon knäppte upp blusen och amningsbehån. – Om du bara visste hur många som ruckar på den regeln, invände Maria. Men inget ont som inte har nåt gott med sig, ibland kan det vara bra att information läcker ut. – Knappast det här, sa Susanna. Jag kan omöjligt se något nyhetsvärde i att mormor råkat ut för en fruktansvärd olyckshändelse. Att en gammal kvinna blir påkörd mitt på blanka dan och svävar mellan liv och död, är det något att skriva om? – Hon är förstås inte vilken kvinna som helst, sa Lars-Åke och tog Christinas hand. Modern till en tidningsdrottning är högvilt för en tabloid.

27


9789164203601