Page 1


1


R ĂĽke bonnier

S

E

– ett herdabrev

N

3

A


© 2014 åke bonnier och verbum ab Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Omslag och grafisk form: håkan liljemärker Tryck: ednas print, Slovenien 2014 isbn 978-91-526-3593-3 verbum ab Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

4


Innehåll

prolog

11

hållplatser

familj konfirmation kyrkans ungdom vägen vidare kallelse kunskap och tro tjänst

19 27 30 31 35 37 39

teologi

vi tror på gud fader… Tror du på Gud? Modern konst som gudomligt tilltal Bättre inkludera än exkludera Skaparen och skapelsen

7

49 49 51 64 66


vi tror ock på jesus kristus… Jesus … född av jungfrun Maria Under Guds rike Centrum … korsfäst, död och begraven … uppstånden igen För dig utgiven – mötesplats med den uppståndne

Uttågets måltid Symboler vid det judiska påskbordet Nattvardens instiftande Tolkningar

vi tror ock på den den helige ande… Anden HBTQ Men barn då? Guds ord? Bibeltolkning Bön Enheten – vårt äventyr Kärlekens konst 8

72 72 74 78 82 83 84 89 93 94 96 97 98 102 102 104 107 109 112 114 117 119


Den övergivne Jesus Vårt reformatoriska arv En evangelisk-luthersk kyrka Var hälsad, Herrens moder

124 126 130 135

stift dop kyrka och skola konfirmation äktenskap När det knakar i fogarna kommunikation snarare än information musik kyrkans grundläggande uppgift Gudstjänst Undervisning Diakoni Mission

157 157 160 161 163

epilog bildregister

167 173

9

141 145 147 149 150 153 155


Prolog Kära skarastiftare! Så fort som flygplansmotorerna hade stannat slog jag på mobiltelefonen. En av mina reskamrater gjorde tummen upp när han såg mig i flygplanet. Vi hade just landat på Tel Avivs flygplats och det var den 27 mars 2012. Samma dag hade det varit biskopsval i Skara stift och jag hade just påbörjat resan till Det heliga landet. På vägen mot passkontrollen strömmade sms och mail in i min mobiltelefon och jag insåg med stor glädje att en ny resa hade påbörjats med start i ett av Bibelns länder, i samma land där Jesus kallade sina lärjungar. Den 6 augusti samma år satte sig min fru Kristina och jag i vår fullpackade bil och påbörjade resan mellan Stockholm och Skara. Målet var biskopsgården på Malmgatan som skulle bli vårt nya hem. För första gången på 54 år lämnade jag Stockholm för en längre period. Det var med bävan och glädje, nyfikenhet och entusiasm som jag påbörjade denna resa. Jag hade varit församlingspräst i 28 år i Stockholms stift med olika tjänster i olika församlingar och de senaste åren hade jag arbetat som domprost. Nu stundade vigning till en helt ny tjänst, i ett helt nytt stift, i ett helt nytt landskap och med helt nya arbetsuppgifter och arbetskamrater. 11


Jag gläds så över att få vara Skara stifts 83:e biskop! Tänk att vi får fira 1000-årsjubileum och att jag får vara med och fira detta med er alla och se vad det kan betyda för nutid och framtid. Thurgot var den förste biskopen i det första stiftet i det dåtida riket och sedan hans dagar har mycket hänt. Reformationen blev så småningom helt genomförd i vårt stift och Jesper Swedberg och andra biskopar har förkunnat Ordet i den reformatoriska andan. Min mormors morfar Anders Johan Enander var kyrkoherde i Borås från 1860 och blev så småningom prost. Min mormors morbror Wilhelm Turner var kyrkoherde i Sunnersberg i början av 1920-talet. De var präster i det dåtida lutherska Sverige i ett Skara stift som hade många församlingar där Ordet rent och klart förkunnades och sakramenten rätt förvaltades. Så var det då. Reformationens kyrkodefinition är inte bara historia. Reformation är också nutid. »Ecclesia semper reformanda est« – Kyrkan måste ständigt reformeras. Men vad betyder det för Svenska kyrkan i Skara stift idag? Hur kan vi förstå evangeliet med endast Kristus i centrum i Skara stift 2014 och framåt? Hur kan vi tänka kring Bibeln, dopet, nattvarden, bönen och gudstjänsten i ett mångfaldssammanhang? Hur kan vi tala om Gud utan att hemfalla åt antropomorfa gudsbilder? Vad betyder diakoni, barn- och ungdomsverksamhet och mycket annat i vårt stift idag, 1000 år efter biskop Thurgot, och hur kan vi se på ekume12


nik knappt 500 år efter att Martin Luthers teser spikades upp? Detta herdabrev är ett personligt delande. Jag önskar att boken, som både ger glimtar från min egen livsresa och mina teologiska ställningstaganden, ska kunna inspirera till samtal bland stiftets alla medarbetare och medvandrare. Det du återfinner i denna bok är inget färdigformulerat, men min resa har varit, och är, viktig för mig! Kanske kan du inspireras i din resa! Jag ser fram emot att möta dig, lyssna och dela något av den kristna trons storhet med dig. Vi får resa ett stycke tillsammans här i Skara stift, jag som stiftets biskop och du som församlingsbo, medlem och gudstjänstfirare. Begreppet »tillsammans« har jag talat om i alla pastoraten i vårt stift. Jag önskar att vi ska känna att vi hör ihop, att vi bygger en kyrka tillsammans och att vi inte längre »demdärar« varandra. Vi får förkunna evangeliet tillsammans. Vi hör ihop, lokalt, i stiftet, i Svenska kyrkan och i den världsvida kyrkan. Vi hör ihop därför att vi har en och samma Herre, en och samma bekännelse, en och samma bibel och ett och samma dop om än i olika former. Det får vi glädjas över och fördjupa. Jesus själv har gett oss i uppdrag att vandra på vägen mot full enhet. Han ber i sitt avskedstal:

13


Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Joh 17:21) Med många hälsningar i kyrkans gemenskap!

Åke Bonnier

14


15


HÅLLPLATSER

17


Familj Några timmar efter att jag hade fötts på Allmänna BB i Liljansskogen i Stockholm stod min pappa Gerard vid mamma Elisabeths sjukhussäng med en blå hyacint i handen. Min livsresa hade just påbörjats och jag var bara några timmar gammal. Mina syskon och jag har sedan födelsen haft varsin födelsedagsblomma och varje födelsedag sedan dess har en blå hyacint stått vid mitt frukostbord. När detta herdabrev publiceras har det hunnit bli ett stort antal hyacinter. Jag flyttade från bebissäng på Allmänna BB till vagga på Engelbrektsgatan i centrala Stockholm alldeles bredvid Humlegården – en stor park med lekplatser och statyer, och där Kungliga biblioteket har sitt säte. Där växte jag upp. I »Humlan« lekte jag och åkte slängkälke och plåttefat som höll på att krossa min näsrot. I »Humlan« fanns den stora lekplatslastbilen med flak som man kunde gå upp på och där det var bäst att sitta bakom ratten. Där satt ofta de tuffa killarna och dit hörde inte jag. Men jag fick vara med ändå trots att jag nog tillhörde de mer fega som inte vågade alla hemskheter i klätterställningar och rutschkanor som de andra vågade. Men »Humlan« var min park och jag kunde stå i mina föräldrars vardagsrum och titta ned på fotbollsplanerna och annat och fundera över livet – både det i parken och det jag själv hade börjat leva. 19


Trots att mina föräldrar inte utövade någon religion var det viktigt att vi fyra syskon döptes. När jag döptes den 8 juni 1958 av dåvarande komministern på Lidingö, Anders Thidevall, skedde dopet hemma hos mina morföräldrar på Floragatan inne i Stockholm. Mormor var den som bar fram mig. Jag vet inte hur mycket mina föräldrar reflekterade över dopets innebörd eller om det snarare var traditionens makt som fick pappa, med sin judiska tillhörighet, och mamma, som inte bekände sig som kristen, att ändå välja att låta döpa oss syskon. Jag vet bara att dopet har kommit att bli viktigt för mig, och det har naturligtvis alltid varit viktigt i kyrkans sammanhang. Jag växte upp i en familj där jag var yngst av fyra syskon. Min bror Karl Otto och min syster Eva bodde hemma under mina tidiga uppväxtår men flyttade snart till egna bostäder. Kvar blev min bror Pontus och jag. Vi slogs och lekte om vartannat. Vår barnsköterska Ebba, som kallades »syster«, hade nog det tufft ibland med de två pojkarna. Vi växte upp i en oerhört skyddad miljö med hemhjälpar av olika slag. Pappa var farmors och farfars enda barn och bokförläggare på Albert Bonniers förlag. Han tillhörde Judiska församlingen men var inte praktiserande jude. Hela min släkt var och är sekulariserad. Idag finns det inte, mig veterligen, någon som tillhör Judiska församlingen. Min farfars far hette Karl Otto och var 20


en legendarisk bokförläggare. Han hade August Strindberg och Selma Lagerlöf som två av sina många författare. Han var mån om att det judiska skulle synas så lite som möjligt. Hans pappa Albert kom med sina bröder till Sverige i början av 1800-talet. Albert startade en bokhandel och gav så småningom ut en liten skämtskrift som heter Bevis att Napoleon aldrig har existerat och som var den första bok som gavs ut på det mycket lilla förlaget Albert Bonniers förlag. Året var 1837 och för min farfars far Karl Otto var det viktigt att föra förlagstraditionen vidare. Men, det var också viktigt att vara svensk, att glömma bort allt annat. När min farfar Åke träffade min farmor Eva från Glovers Ville i USA var en av kommentarerna från Åkes pappa att min farmor, som var judinna, måste tvätta bort »ghettostämpeln«. Familjen Bonnier är ingen judisk familj idag och ändå är vi det. Stämpeln som andra har gett oss går inte att tvätta bort och det är jag mycket stolt över. När andra världskriget hade brutit ut och Norge och Danmark var invaderade av nazisterna gick min mamma en utbildning till sekreterare på Barlocks sekreterarskola i Stockholm för att kunna försörja pappa ifall han måste gå under jorden. Han var ju jude – född av en judisk mor. Pappa brukade säga att jag och mina syskon var halvjudar eftersom vi hade en judisk pappa men inte en judisk mamma. Någon gång sa jag till honom att jag inte var det. Då kallade han mig för antisemit, men jag stod på mig. Halvjudar och kvartsjudar är ju 21


Hitlers definitioner. När jag protesterade hemma var det snarare en semitisk protest. Jag var ju inte född av en judisk mor och jag hade ju inte heller konverterat, alltså var jag inte jude. Idag står jag nära den judiska traditionen i den bemärkelsen att jag har lärt mig mycket om judendomen, undervisat en del och gläds så oerhört över mina judiska vänners övertygelse. Jesus själv var ju jude och hade inga planer på att konvertera. Han ville inte starta någon ny religion och grundade inte heller någon. Pappa gick och röstade i sessionssalen i det judiska församlingshuset på Wahrendorffsgatan i Stockholm. Det var nog det enda judiska engagemang han hade. Men samtidigt fanns det en sorts grundläggande identitet hos honom som glimtvis kom fram. Jag minns när han och jag hade spännande diskussioner under min studietid om huruvida Jesus hade uppstått från de döda eller inte. Vid en av dessa diskussioner sa han till slut: »Du har ditt testamente och jag har mitt«. Med det menade han Nya respektive Gamla testamentet. Mamma växte upp i ett högborgerligt hem på Floragatan på Östermalm. Morfar Filip var civilingenjör och arbetade inom Svenska Arbetsgivareföreningen. Mormor Viveka var hemmafru och hade tid för sina döttrar och tid att läsa och sy. Min mormor har nog påverkat mig mer än jag har förstått. Jag är övertygad om att hon bad för mig. Hon var en troende kristen och gick 22


nog gärna i kyrkan. På något sätt kom hon i kontakt med de romerska katolikerna i Stockholm. Alldeles runt hörnet från hennes bostad fanns en kommunitet med dominikansystrar. Troligen var det där hon träffade pater Fens – ett möte som så småningom ledde till att hon konverterade och blev romersk katolik. Mormor och jag hade aldrig några samtal om kristen tro, något år efter min konfirmation dog hon efter lång tids sjukdom. Jag kan sörja över att jag aldrig fick berätta för henne vad Gud betydde för mig och höra hennes syn på kristen tro och kristet liv. Men jag vill tro att hon bad att jag skulle få ana Guds kärlek i mitt eget liv, och min tro är att Gud har hört och besvarat den bönen. Min mamma blev nog på ett sätt vaccinerad mot kristen trosutövning genom mormors engagemang. Mormor förmedlade måhända den kristna tron på ett överentusiastiskt sätt till sina döttrar – ett förmedlingspedagogiskt dike som konvertiter lätt kan hamna i. Därför kom jag att växa upp i ett hem som i stället präglades av liberala idéer, av frihetstänkande inom många olika områden och som naturligtvis utmärktes av kulturintresse och engagemang men samtidigt var kliniskt fritt från traditionellt religiöst utövande. Mamma och pappa läste mycket, både i rollerna som bokförläggare och bokförläggarhustru, men också för nöjes skull. På många sätt var vårt hem som ett bibliotek. Det mesta av svensk klassisk litteratur fanns i bokhyllorna och mitt 23


allra första möte med Jesper Swedberg hade jag då min pappa tog fram en av Swedbergs psalmböcker i förstaupplaga och visade mig. Jag läste just då om Jesper Swedberg och Haquin Spegel i skolan. Det var spännande för en 12-åring att se och hålla i en så gammal bok i original. Pappa var också konstsamlare och jag växte upp i ett privat konstmuseum. Både mamma och pappa älskade konst och tog med mig på museer hemma i Sverige och utomlands. Men det var nog först när jag flyttat hemifrån som jag verkligen förstod att jag vuxit upp i en så speciell miljö med fantastisk konst på väggarna. Konsten har påverkat mig och mitt andliga liv. Jag hävdar att konst, både traditionell religiös konst och den så kallade »profana« kan bli gudstilltal om man bara öppnar sig för detta. Det är viktigt att lyssna »på djupet« och jag återkommer längre fram i detta herdabrev till hur jag ser på konsten som gudstilltal. Selma Lagerlöf var betydelsefull i mitt barndomshem och hon är en av de stora författarna som Albert Bonniers förlag har publicerat. Min mamma läste högt för mig från Ett Mårbackabarn, om Selmas jul där hon i julklapp fick ett syskrin fast hon helst av allt önskade sig en bok. När hon till slut fick en sagobok var den på franska. Boken innehöll fina bilder men var inte helt lätt att läsa. Men hon gav sig inte utan stavade sig igenom boken ord för ord och rad för rad medan hon såg på illustrationerna. 24


Mamma och jag satte oss varje julafton vid femtiden på eftermiddagen i mina föräldrars sovrum och tittade ut genom fönstret, bort över Humlegården mot Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalms torg. Den kyrkan tände på den tiden varje julafton sina lampbågar runt kupolen. Vi tände ett grenljus och så började hon läsa för mig. Allra först fick jag höra Den heliga natten av Selma Lagerlöf och sedan var det Jul i stallet av Astrid Lindgren, Tomten av Viktor Rydberg och slutligen profeten Jesajas underbara text som i min barndom kallades Julepisteln: »Det folk som vandrar i mörkret…« (Jes 9:2–7). År efter år läste vi dessa texter och jag är tacksam för den timme som vi hade tillsammans på julafton, bara hon och jag. Med all sannolikhet har den påverkat mig och hjälpt mig att se att det lilla barnet som föddes för dryga 2000 år sedan är så speciellt och betydelsefullt. Eller med Selma Lagerlöfs ord: Det är inte på ljus och på lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är, att vi äga sådana ögon, som kunna se Guds härlighet. (Den heliga natten av Selma Lagerlöf, ur Julboken, 1951) Efter sex år i Carlssons skola bytte jag till Palmgrenska Samskolan som skulle bli mitt lärosäte fram till studentdagen. Jag var 25


väl aldrig så väldigt road av att gå i skolan även om det var roligt med kamraterna och det gick ganska bra i de flesta ämnen utom i slöjd och gymnastik. En del talar om att de har tummen mitt i handen. Jag önskar fortfarande att den åtminstone fanns där.

26


Vi tror på Gud Fader… Tror du på Gud? »Här hemma är det bara pappa och jag som tror på Gud.« De orden lär jag ha yppat som liten. Jag minns det inte själv utan har fått det återberättat av mina föräldrar. Jag kan egentligen inte påminna mig om att detta med Gud spelade någon större roll i mitt liv när jag var barn. Det var först senare, när jag blev mer självständigt tänkande i de tidiga tonåren som jag anade att gudsrelationen handlar om ett stort äventyr – ett äventyr som jag inte riktigt kan ha grepp om. »Tror du på Gud?« Mina kamrater i skolan ställde frågan till mig och en av mina bröder ville gärna diskutera med mig när jag var i 16-årsåldern. Jo, jag trodde på Gud och jag trodde på Bibeln. Inte så att jag trodde att allt var sant som stod i Bibeln men så att jag kunde motivera min kristna tro utifrån Bibelns ord. Och det var jag inte sen att göra för min bror. Han fick en del bibelord slängda på sig och jag vet nu att det inte var den bästa pedagogiken om jag ville att han skulle bli troende. Han hoppades nog å sin sida att det skulle vara med min tro som med mitt akvarieintresse – att det skulle gå över. »Tror du på Gud?« Frågan är enkel men svaret är inte lika enkelt. Jag vet inte om jag tror på Gud. Kanske gör jag inte det. Det beror på vad den som frågar menar. Jag tror inte att Gud 49


är en gubbe på ett moln. Jag tror inte att Gud är allorsaklig. Jag tror inte att Gud är en straffande domare inför vilken vi ska krypa i rädsla för att göra fel. Gud är något annat – någon annan. Jag tror inte att Gud finns! Men jag tror att Gud är. Verbet finnas handlar för mig om något begränsat. Biskopsgården på Malmgatan i Skara finns. Jag finns. Du finns. Allt som finns är begränsat. Men Gud är inte begränsad. Gud är den obegränsade. Gud är, bortom alla begrepp, bortom alla gudsbilder, bortom alla beskrivningar. Gud är lika nära som luften vi andas. Gud är den kosmiska omsorgen som jag inte har ord för, som det är meningsfullt att be till för att öppna sig för denna omsorgs handlande i det egna livet. Jo, jag tror på Gud och tron handlar om att jag vill öppna mig för denna omsorg, öppna mig utan att behöva ha grepp, utan att behöva känna tryggheten i att ha kontroll. Tron handlar inte om ett paket med färdiga svar, formulerade dogmer. Det finns svar och vi behöver dogmer – men tron är mer än detta. Tron är, som filosofen Søren Kirkegaard säger, ett vågsprång utför 70 000 famnars djup. Vi vet inte om någon tar emot – men vi inbjuds dagligen att våga språnget, våga äventyret. För tron är ett äventyr. »Tror du på Gud?« Jo, det gör jag men Gud är större än min egen tro.

50


Modern konst som gudomligt tilltal Jag tänker ibland på Sippora, Moses fru. Skulle hon ha haft samma upplevelse vid elden på Horebs berg, om hon hade varit med? Skulle mötet med det gudomliga ha berört henne? Skulle hon ha känt sig tilltalad? En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: »Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.« Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: »Mose! Mose!« Han svarade: »Ja, här är jag.« Herren sade: »Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.« Och han fortsatte: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.« Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud. (2 Mos 3:1–6) När jag reflekterar över mitt förhållande till modern konst är det naturligt att fråga sig när förhållandet började och svaret blir att jag måste gå tillbaka nästan ett sekel. 1917 föddes en av mina två 51


mentorer inom konstvärlden, en person som på många plan har kommit att betyda mycket, inte minst genom att vederbörande hjälpte mig på ett ganska okomplicerat sätt att få upp ögonen för konstens betydelse. Den jag talar om är min pappa. Han intresserade sig för modern konst och började tidigt samla. Priserna då på 40- och 50-talet var helt annorlunda än vad de är idag, även om det i dåtidens penningvärde var ansenliga summor. Min pappa hade en passion för konst – för 1900-talskonstnärer men också för impressionister med namn som exempelvis Claude Monet, Paul Cézanne och Auguste Renoir. Kubisterna med Pablo Picasso, Georges Braque, Joan Miró, Fernand Legér, Juan Gris och Henri Laurens bland många andra var också oerhört viktiga för honom och fanns representerade i mitt barndomshem. Jo, jag bodde, precis som jag sagt tidigare, i ett sorts privatmuseum, fast jag inte förstod det då. Tavlorna och skulpturerna bara fanns där som något naturligt och jag tyckte att det var lite överdrivet när min pappa hängde en handduk över något verk för att skydda det mot solljus. Också svenska konstnärer som Ragnar Sandberg, Hilding Linnqvist, Bror Hjorth och Sven X:et Erixson fanns representerade på hemmets väggar. Det är klart att namnen och verken blev viktiga för mig och lärde mig att konst inte var konstigt utan naturligt. Ganska tidigt började jag följa med till Moderna Museet där min pappa var med och startade vänföreningen. Det var pin52


samt för en ung pojke som jag att tillsammans med pappa gå förbi kön vid entrén, kliva över repet som avgränsade vid biljettluckan och bara gå rakt in i museet. Men som ordförande för vänföreningen kände han sig fri till sådana excesser. Oerhört illa berörd följde jag med och träffade den legendariske museichefen Pontus Hultén och den lika legendariske medarbetaren Ulf Linde men framför allt: jag såg, upplevde och mötte en av mina första stora kärlekar i konstens värld. Det var den stora Hilding Linnqvisttavlan Torget i Chinon från början av 1920-talet – en tavla som kom att bli en symbol för Moderna Museet. Det finns en stämning som är obeskrivbar i den tavlan, en stämning av hemmahörighet och frid på ett väldigt speciellt sätt. Tavlan talade till mig och påverkade mig med största säkerhet. Jean Tinguely och Niki de Saint Phalles fantastiska paradisskulpturer var också viktiga och kanske skulle man kunna säga att de tillsammans med Torget i Chinon utgör en sorts polaritet i min konstrelation. När jag blev tonåring följde jag med på vernissager, den så kallade »konstrundan«, på lördagarna. Jag blev mutad av pappa. Först åt vi lunch tillsammans med mina bröder och sedan gick pappa och jag till en skivbutik där jag fick köpa en lp-skiva – oftast klassisk musik – varefter jag följde med på vernissager. Egentligen hade han ett sätt att behandla mig på som var en sorts myndigförklarande. Jag fick se och uppleva konsten i dess många olika former på gallerierna, men sällan diskuterade vi 53


själva upplevelsen. Det räckte med att den fanns där. Det räckte med att säga att »jo det var bra, jag gillade det vi såg« eller att inte säga något alls. Det var fantastiskt och jag blev berörd, så berörd att jag var beredd att satsa 100 kronor på en liten tavla som blev min första alldeles egenhändigt valda – en tavla av konstnären Kristina Eriksson och som föreställer en violinist. Jag reste en del med mina föräldrar i Sverige och i Europa, inte minst till London, Paris, Zürich och Basel, och alltid besökte vi konstmuseer. Där lärde jag mig häpnandets konst, att häpna inför konstverket, att låta det tala bortom ytan – tala in i mitt innersta som ett tilltal om helig mark. Pappa hade en konstkontakt i Basel – Herr Beyeler som det var tråkigt för en tonåring att äta vuxenlunch med, men som hade fantastiska konstverk till salu – av just sådana konstnärer som hängde hemma på våra väggar. Jag lärde mig att konstinköp är en lång process av funderande och diabildstittande hemma i sovrummet innan det så småningom kunde leda till ett köp. När vi kom till London var det främst National Gallery som gällde och ganska snart upptäckte jag två vänner, två kärlekar, som jag fortfarande måste se varje gång jag är i London. Den ena är Piero della Francescas Kristi dop och den andra är Une baignade, à Asnières av Georges Seurat. Jag bara måste få stå där och se, meditera och lyssna till tilltalet. 54


55


56


57


58


Mötte jag då några konstnärer i verkligheten? Jo, jag besökte Arne Jones och det var spännande att få vara i en riktig konstnärsateljé. Philip von Schantz och Birgit Broms var andra. Inspirerad av ateljéerfarenheten gick jag hem och började göra egna konstverk och hade vernissager, men jag slog aldrig igenom utanför familjekretsen. Min far var en konstsamlare och, som sagt, jag växte upp i ett »museum«. I samband med min fars bortgång donerade han ett stort antal konstverk av världsberömda konstnärer till Moderna Museet. I en bok om min fars konstdonation skriver Ulf Linde: 59


Samlardriften är en dunkel drift. Vilka motiv som innerst drev honom visste han säkert inte själv, bara att de var starka och inte så lite förbryllande. Han förstod inte hur samlandet kunde stimulera honom som det gjorde: »Jag är nog inte riktigt klok«, kunde han säga. Men med en belåten min, inte det ringaste oroad… Jag känner igen mig själv i detta. Jag nämnde inledningsvis att jag hade två mentorer och jag har talat om min far. Den andre är professor Ulf Linde som jag lärde känna då jag var en liten pojke. Han och hans fru kom ut till mina föräldrars sommarställe och samtal om konst och litteratur var då självklara. Ulf har lärt mig att se att konst inte bara är konst. Bra konst är ett tilltal på djupet. Bra konst talar bortom ytskiktet. Bra konst talar bortom det givna. Det handlar om att betraktaren måste frigöra sig från sina egna låsningar, våga öppna upp och se att konstverket kan tala till den egna innersta längtan. Min far lär ha sagt: »Den riktiga konsten darrar på något sätt. Man blir som kung David när han dansade framför arken!« Då Herrens ark kom in i Davids stad stod Sauls dotter Mikal och tittade ut genom fönstret, och när hon såg kung 60


David hoppa och dansa inför Herren kände hon förakt för honom. (2 Sam 6:16) Ulf Linde talade en gång om andlighet i modern konst och sa då att inkarnationen sker i mötet mellan konstverket och betraktaren. Det är när den inkarnationen sker som man skulle kunna säga att konsten är ofarlig på ytan och farlig på djupet – farlig i den bemärkelsen att den utmanar min egen förståelse, att den provocerar eller blir ett svar på min egen längtan. Ofta reagerar vi på det som möter oss på ytan: »Hon var snygg, han ser märklig ut« och vi riskerar att döma hunden efter håren. Men, om vi öppnar upp för dialog, om vi släpper våra förutfattade meningar, blir det annorlunda. Jag tänker på patriarken Jakob i Första Mosebok som fick vara med om en speciell brottningskamp. Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. »Släpp mig«, sade mannen, »dagen 61


9789152635933