9789186993016

POPULARITETSEn polisroman KLUBBEN

BENGT G CARLBERG

BENGT G CARLBERG

POPULARITETSEn polisroman KLUBBEN

SKOL BÖRSEN FÖRLAG

Utgiven av Skolbörsen Förlag 2012 www.skolborsen.se ISBN 978-91-86993-01-6 Omslag, grafisk form och sättning: Lars Arvidsson Författarbild: Ellen Carlberg © Bengt Carlberg 2011

Bengt Carlberg, född 1963, utbildad ämneslärare och skolledare. Språkpolis och besserwisser med stort hjärta.

Utpräglad hedonist med faiblesse för fotboll, litteratur och sjuttiotalsrock.

FÖRORD Denna bok, vars handling är helt och hållet fiktiv, utspelar sig i och kring vårt samtida Växjö. Den bevandrade kommer alltså mycket lätt att känna igen sig i de stads- och landsbygdsbilder som målas upp. Detta innebär dock inte att författaren haft något speciellt hus eller någon speciell adress i åtanke under skrivandet, vilket förtjänar att poängteras. Detsamma gäller de namngivna personer som förekommer i boken, dessa är endast ett resultat av författarens fantasi och alla eventuella likheter med verkliga personer är helt slumpmässiga.

I boken förekommer en hel del namngivna företag, institutioner och andra företeelser. I de fall dessa är existerande, skall detta omnämnande ses som en ren hedersbetygelse.

Någon speciell hänsyn till hur Polismyndigheten i Växjö är organiserad har undertecknad ej tagit, ej heller vilka polisiära resurser myndigheten kan tänkas ha.

Jag vill också passa på att rikta ett enormt stort tack till mina tre gudasända lektörer; Åsa Brauer, den största kämpe jag känner, Christel Carlbom, kritisk bokslukare och tillika min kära mamma, samt Anders S. Krantz, skribent, humanist och mycket god vän.

Tack också till Jonas Ek, instruktör vid Polishögskolan i Växjö, för polisiär jargong och inblick i polisarbete.

Stort tack till mina döttrar, övrig släkt och vänner som uppmuntrat mina första stapplande författarsteg.

Det största tacket går dock till min älskade fru Ellen som bistått med kloka synpunkter under hela mitt skrivande.

Förhoppningsvis skänker denna bok en stunds förströelse och spänning.

Växjö, mars 2011 Bengt G Carlberg

4

PROLOG Thomas Hjalmar Gustavsson steg som vanligt upp halv tolv, borstade tänderna, tog en dusch och förberedde därefter sin frukost, bestående av kaffe, rostat bröd och apelsinmarmelad.

En av hans psykologer, en ilsket rödhårig kvinna, hade betonat hur viktigt det var med fasta vanor i hans situation. Givetvis hette hon Siv. Vad Siv kanske inte räknat med var att Thomas Hjalmar Gustavsson inte sov på nätterna som vanligt folk, vilket innebar att hans vakna tid sträckte sig från halv tolv på kvällen (eftersom väckarklockan var satt på denna tidpunkt) till cirka halv tre på eftermiddagen. Sålunda hade Thomas tagit Siv på orden och behållit denna, kan tyckas, udda vana. Nu gjorde det ju inte så mycket att Thomas hade vänt på dygnet, eftersom han var sjukskriven sedan fyra månader tillbaka på grund av depression.

En annan psykolog, som Thomas kallade Snuskpelle, dels för att han hette Per, men också för att han förklarade allt i Thomas miserabla liv i freudianska termer, ledde förr eller senare in deras gemensamma samtal på frågor om sex och tjejer och Thomas funderade på om psykologen ville framkalla någon slags reaktion. Snuskpelle menade att Thomas tillstånd var övergående och skulle förbättras radikalt den dag han hittade en partner. Hur detta skulle gå till, när Thomas tillbringade sin vakna tid i sin lägenhet, framgick dock inte. Den tredje hjärnskrynklaren var den bäste. Ingemar Karlsson, 51, hade faktiskt lyssnat på Thomas, på hans otäcka drömmar och hur han kände inför människor runt omkring. Tyvärr för Thomas var också Ingemar Karlsson, 51, den minst kunnige inom området och han kunde just bara lyssna.

Nåväl, detta var inget tillfälle för att älta det som varit och alla negativa erfarenheter av svensk psykologkår. Imorgon skulle ju hans nya liv börja och det var han själv som kontrollerade skeendet. Thomas hade bestämt att det skulle ske tisdagen den nittonde augusti och nu återstod bara de sista förberedelserna.

5

Psykolog-Siv hade verkligen poängterat hur viktigt det var att göra upp planer och se framåt och man ville ju inte göra Siv besviken, tänkte Thomas. Han hade redan i maj bestämt detta datum och nu fanns ingen återvändo.

Thomas drack upp sitt kaffe, diskade av koppen och tallriken och torkade av sin diskbänk. Han tog fram dammsugare och skurhink och började sedan systematiskt städa hela lägenheten.

Han satte på ytterligare två koppar kaffe och medan han väntade på att kaffet skulle rinna igenom, satte han sig vid köksbordet och blickade tankfullt ner på den stillsamma parkeringen på Framnäsvägen och svävade iväg. Vem väljer ens liv? Har man själv möjlighet att påverka eller styrs allt av något kosmiskt skämt? Om jag ser tillbaka på mitt liv, ser jag en hånad, bespottad, förlöjligad och misshandlad hackkyckling, allt från tidiga skolår till arbetslivet. Och varför?

Hans plågoandar hade följt honom från skolan till arbetet på Fläkten. Visserligen hade de bytt namn och utseende, men deras agerande var detsamma. Som blodhundar sniffade de upp varje mänsklig svaghet, varje liten defekt. Han återvände till nuet och sitt kaffe. Därefter kontrollerade han sin komihåglapp; Mata fiskarna (check), dra ut alla sladdar (done), svärd, stöd, presenning, lugnande tabletter och ryggsäck (klart). Han låste till lägenheten för sista gången och vandrade med bestämda steg mot cykelgaraget. Där stod hans stolthet, en röd Crescent med bockstyre, och blänkte. Han låste upp cykeln, hejdade sig och tänkte på sina föräldrar. Stackars mamma och pappa som fick en sådan som mig. Allt de ville var att jag skulle ha det bra och se hur det gick. Han ruskade av sig de negativa tankarna och gav sig iväg i natten. Det svåraste återstod, att obemärkt ta sig in på den uteplats som var målet för hans korta resa.

Tisdagen den nittonde augusti skulle inte bli någon bra dag för Evert Karlsson. Han var på ett uruselt humör redan när han steg upp vid halv sex och allt var den där jävla kärringens fel, tänkte han. Fru Fanskap Eleonora Helvetes Sidencrona som bodde i lägenheten nedanför hade stämt honom, Evert Karlsson, inför rätta och för vad? Olaga hot och misshandel? Allt han gjort var att lugnt och pedagogiskt förklarat att om man inte kunde sköta den gemensamma tvättstugan enligt överenskomna regler, skulle han (han var ju faktiskt vicevärd) se till att den lågadliga madamen avlägsnades. Visserligen hade han försiktigt

6

lagt sin hand på hennes axel för att lugna ner kärringen, men det var också allt. På grund av detta skulle alltså skattebetalarna nu tvingas finansiera en parodisk rättegång.

– Fy fan! sade han högt.

Evert Karlsson hade, efter hustrun Gunhilds död för fyra år sedan, tagit sina vicevärdsplikter på allt större allvar och han var själv mycket medveten om att det var saknaden efter mål och mening i livet som drev honom till detta. Gunhild Karlsson hade lidit av cancer i bukspottkörteln och förloppet hade varit blixtsnabbt och det var först nu, fyra år senare, som Evert Karlsson börjat acceptera det som hänt. Inte kan det väl vara meningen att bli änkling vid femtioett års ålder? tänkte han.

Jobbet som skolvaktmästare gav honom just nu noll och intet i utbyte. Tidigare hade han trivts med både arbetsuppgifter och alla ungdomar som fanns runt omkring, men nu ville han helst vara ensam. Jag är på väg att bli en förgrämd gammal gubbe, tänkte han.

Han suckade, avslutade sin frukost, tog fram skjorta och byxor, men sedan slog det honom att han lovat det trevliga unga grannparet att vattna deras blommor under semestern.

Inte fan kan jag riskera att få blomvatten på finskjortan. Skötte han sina kort väl kunde han kanske få komma på tu man hand med den där söta, ljusa tjejen Cilla (eller var det Cissi?). Evert hade nog sett hur hon slängde lystna blickar efter honom och en gång hade han råkat få se henne sola topless på uteplatsen.

Visserligen var hennes pojkvän en snygg fan (han liknade ju den där sångaren i melodifestivalen för länge sedan), men han var ju bara en pojke…

Evert tog fram nyckeln till parets lägenhet och tassade nerför trappan till bottenvåningen. Han måste till varje pris undvika att konfronteras med haggan innan de sågs i Växjö tingsrätt.

Han låste upp så tyst han kunde, lade nyckeln på hallbordet, tog fram vattenkannan och påbörjade sin plikt. Köket, sovrummet, arbetsrummet, toaletten (hon gillar blommor damen) och slutligen vardagsrummet. Först nu, när han gick ut i vardagsrummet, hörde han tjattrandet av fåglar som tydligen kalasade på något precis utanför dörren. Han blev nyfiken och när han närmade sig fönstret såg han hur ett antal fåglar landade

7

och lyfte. Han öppnade dörren som ledde ut till uteplatsen och såg med både fasa och förvåning på det makabra framför honom.

Det var tisdagen den nittonde augusti 1986 och klockan var tio över sex på morgonen. Det skulle bli en mycket het dag.

8

ETT Johan hade ingen aning om var han befann sig när han vaknade.

Han tittade upp mot ett vitt tak med röd bård, en grå fondvägg, i övrigt vitt, vitt, vitt. Ligger jag på sjukhus? Han vred huvudet en aning och blev medveten om två saker; han låg inte på sjukhus och han var illamående. Hela rummet snurrade och hans huvud värkte intensivt. På det lilla nattduksbordet till vänster om sängen stod ett glas vatten och instinktivt grep han girigt efter det och svepte halva innehållet. Två sekunder senare registrerade hans kropp att vätskan, som visserligen var färglös och klar, ingalunda var vatten. Johan for upp ur sängen, kände att de sura uppstötningarna var på väg norrut och fattade ett snabbt beslut. For ut i någon slags korridor och längre fram på höger sida hittade han det han sökte. Efter att ha vomerat tre gånger och vaskat sitt ansikte, beslutade han sig för att lokalisera sig.

Han klädde på sig, jeans, en undertröja och en skjorta, och begav sig åter ut i hallen. Han såg nu att han var på övervåningen i en stor lägenhet och hans steg var lätt tvekande då han gick ner för trappan.

– Hej Johan! sade en välkänd röst.

– Katarina? Jag minns inte att jag gick hit …

– Du fick lite för mycket innanför västen och eftersom jag bor närmast Statt, övertalade pojkarna mig att du skulle få sova här. Kanske hoppades de att vi skulle få ihop det, sade hon skrattande.

Nu började en mycket vag minnesbild framträda för Johan.

Föregående kväll hade han, efter arton månaders eremitliv, beslutat att hänga på en krogkväll med jobbgänget. Efter ett inledande stopp på Sports hade de gått vidare till Bishop’s för att sedan hamna på Statt. Johans sista minne var att han pratat med dörrvakten på Statt, eftersom de kände varandra sedan tidigare.

– Hur känns huvudet? Katarina tog en klunk ur sin kaffekopp.

9

– Man mår som man förtjänar, sade Johan. Alltså, Katarina, hände det något mellan oss igår?

– Nekrofili är inte min grej, Johan, och dessutom var jag själv ganska bladig. Katarina skrattade.

– Skulle jag kunna få ta en snabbdusch? undrade Johan.

– Javisst. Jag tror jag hängde en handduk på rummet.

Han återvände till rummet och där, på en flätad stol, hängde en badhandduk. Han styrde åter stegen mot toaletten. Under den heta duschstrålen kände han hur livsandarna sakta men säkert återvände. Han vände sig mot den halvt igenimmade badrumsspegeln, fick böja sig ned så att hans ansikte syntes i spegeln och betraktade sig själv. Ett fyllegrått, härjat ansikte såg mot honom. Fårorna i hans panna tycktes ha mångdubblats på ett dygn och hans annars relativt pigga ögon såg beslöjade ut. Johan suckade. Han reste sig och studerade istället den mage som mötte hans blick och blev genast på bättre humör. Jag är fyrtioåtta år och vissa delar av min kropp ser betydligt äldre ut, medan andra har en mer ungdomlig touch. Kanske är det så det skall vara? Kroppens förfall skrämde honom inte, även om han märkt att det tog allt längre tid att återhämta sig efter fysisk eller psykisk ansträngning. Nåja, tänkte han, det finns de som är bättre i trim än jag och sen finns det de som skulle avundas mig. Jag antar att jag skall vara nöjd. Femton minuter senare var Johan nyduschad, sängen bäddad och den välkända doften av fylla på väg ut genom det öppna fönstret.

– Nä, ropade Katarina upp i trappan, det är kanske är dags att gå till jobbet, eller vad säger du? Klockan är redan halv åtta.

Johan kunde inte för sitt liv förstå att han varit ute och härjat dagen före en arbetsdag, men nu var ju skadan redan skedd. Han drog handen genom håret ett par gånger för att se någorlunda presentabel ut, tog en stor klick tandkräm och sköljde munnen noga. Han betraktade slutresultatet i badrumsspegeln. Förutom ringarna runt ögonen, som fick honom att se ut som en etthundraåttiosjucentimeters tvättbjörn med sömnproblem, var det helt okej. Katarina stod redan väntandes vid ytterdörren, när Johan steg ut i augustimorgonen på Kungsvägen.

– Jag tror det är bäst vi promenerar, eller hur? sade Katarina.

10

– Jo, sade Johan.

Efter åtta minuters promenad såg de båda den välkända silhuetten på andra sidan Oxtorget. Växjös stora förvaltningsbyggnad inrymmande polismyndighet, åklagare, tingsrätt, frivården och häkte. Den gula jättebyggnaden som stått helt klar 2001 dominerande stadsbilden så totalt, att det inte kunde råda några tvivel om att detta hus inrymde människor som verkligen arbetade för samhällets bästa. En koppartavla på utsidan informerade besökaren om att det på denna plats tidigare funnits ett mejeri och, ännu tidigare, kostallar för kreaturshandel. Men än i dag kunde man ju hitta ett och annat nöt här inne, flinade Johan för sig själv.

De skildes åt, eftersom Katarina jobbade på Länskommunikationscentralen (LKC) och han själv på Brottsutredningsenheten som kriminalinspektör. De två trapporna fick honom andfådd och han stegade bestämt fram till kaffebryggaren för dagens första tår.

– Johan! Mitt kontor! Kommissarie Sunds myndiga stämma ekade bland väggarna. Nåväl, tänkte Johan, lika bra att ta tjuren vid hornen.

Inne på Nils-Erik Sunds kontor rådde total ordning. I bokhyllorna var samtliga pärmar i alfabetisk ordning, varje promemoria från RPS var noggrant markerad med överstrykningspenna och hela miljön andades kontroll. På Sunds skrivbord fanns sex saker; en laptop med startsidan för Kronobergs polismyndighet uppe, en kopp kaffe, ett skrivbordsunderlägg, ett familjefoto (med motivet vänt mot besökaren, vilket var jävligt konstigt, tänkte Johan), samt ett styck A4-papper och en bläckpenna. Scenen påminde Johan om det gamla skämtet om att ett rörigt skrivbord tydde på en rörig hjärna. Men vad tydde då ett tomt skrivbord på?

– I halvpensionen ingår lunch eller middag, sade Sund, medan han stirrade stridslystet på Johan. Vad väljer du i dag?

– Nu förstår jag inte riktigt? sade Johan.

– Du måste ju tro att detta är ett hotell i Benidorm, eftersom du kommer och går som du vill. Hur i hela friden kan du gå ut och supa en vardagkväll?

– Jag vet inte, svarade Johan sanningsenligt. Det var så länge sen jag var ute.

– Är det något jag avskyr mer än oprofessionella människor,

11

så är det när detta kombineras med dumhet. Behöver jag påminna om vår policy gällande relationer på jobbet?

– Jag har inte…, började Johan, men blev genast avbruten.

– Hur tänkte du, Johan?

– Jag vet inte, svarade Johan för andra gången på mindre än trettio sekunder.

– Hör nu på, Fransson. Ingen är gladare än jag över att du krupit ur din grotta efter gud vet hur många månader av självpåtagen isolering, men det innebär ju inte att det är okej att sluta tänka! Du är ingen tjugotvåårig polisaspirant som super och far efter kjoltyg. Du har ett ansvar gentemot Gud, polismyndigheten, mig, dina kollegor, stadens medborgare och dig själv – i den ordningen! Jag hoppas innerligt att detta är sista gången vi har den här typen av samtal. Dörren är där borta.

Sund suckade tungt när Johan lämnat rummet. Onekligen en jävla start på en arbetsdag, men vad skulle han göra?

Förtroende och disciplin är de hörnstenar på vilka gott polisarbete vilar och Fransson hade onekligen tänjt på gränserna ganska länge nu. Samtidigt var han, och det var Sund fullständigt medveten om, en av de skickligaste poliser som funnits i Växjö. Ja, det är allt en jävla soppa, tänkte han. Han återgick till sitt halvskrivna A4 där han tecknat ner veckans prioriteringar. På listan syntes kommendering inför det stundande EU-toppmötet, cigarett- och spritsmugglarna från Litauen och ett tillslag mot en eventuell vapengömma strax utanför Växjö. Alla dessa vapen, suckade Sund.

Kommissarie Nils-Erik Sund var en plikttrogen och noggrann polis, dock inte utan fantasi, och han hade under de sex år han arbetat som kommissarie gjort sig känd inom myndigheten som en handlingskraftig och pålitlig chef. Dock var det många som inte förstod varför han inte agerat annorlunda gentemot Fransson, då denne alldeles uppenbart inte längre var att lita på. Bland kritikerna fanns till och med Sunds egen bror, Lennart, numera rikspolischef, och fler än en gång hade bröderna avvikande åsikter i denna fråga. Men nu frestar Johan onekligen mitt tålamod ordentligt, tänkte Sund.

Vilken jävla start på dagen, tänkte Johan. Utan tvivel hade gårdagens eskapader nått öronen även på höga vederbörande

12

Jag är en mördare. Jag har tagit ett oåterkallaligt steg och jag kan inte vända om nu. En människa gör vissa avgörande val i livet och jag har just gjort ett.

En välkänd företagare i databranschen mördas brutalt utanför sitt hus på Evedal i norra Växjö.

Detta blir startskottet för en intensiv mördarjakt, där utredningsgruppen sätts på svåra prov.

Johan Fransson, kriminalinspektör och ansvarig för ärendet, pressas hårt av media och sina överordnade att omgående visa resultat, trots avsaknad av teknisk bevisning och oklart motiv.

Franssons stundtals oortodoxa arbetsmetoder, hans dagdrömmerier och hans förtvivlade försök att nå balans i tillvaron, försätter inte enbart honom själv i svåra situationer utan äventyrar hela utredningen.

POPULARITETSKLUBBEN är den första romanen om Johan Fransson och hans kollegor vid polismyndigheten i Växjö och tillika Bengt Carlbergs romandebut.