9789113019222

foto © Anders Jerming

Konsten att gråta i kör

Nina Wähä är författare och översättare från danska. Som författare debuterade hon med S som i syster (2007).

Erling Jepsen

Erling Jepsen (född 1956) är dramatiker och romanförfattare, och gav ut sin första roman 1999. Han fick sitt stora genombrott 2002 med Konsten att gråta i kör, som också filmatiserades och vann Nordiska Rådets filmpris 2007.

Han är elva år och vet hur man gör när sorgen kommer över honom. Tillsammans med sin far går han så ofta som möjligt på begravningar. Hans far talar så inlevelsefullt och han själv gråter så övertygande att den avlidnes släktingar blir tacksamma i sin sorg, vilket är bra för affärerna – kunderna strömmar till familjens lilla butik.

Dessvärre har hans far stora problem med självförtroendet.

Det hjälper förstås när storasystern Sanne vill sova med honom i soffan på nätterna. Fast det vill hon inte längre. Istället har hon fått problem med nerverna och det pratas om sinnessjukhus.

Han skulle så gärna vilja hjälpa sin far, Sanne och affärerna.

Inget skulle göra honom lyckligare än att få familjen att äntligen hålla sams.

Konsten att gråta i kör är en roman om nattsvart sorg och övergrepp inom familjen. Men den berättas med en så oskuldsfull lätthet och humor utifrån en elvaårig pojkes perspektiv.

Och hela tiden gläntar den till hoppet om en ljusare framtid.

Konsten att gråta i kör Erling Jepsen

»Mor får tårar i ögonen i andra versen, och det är liksom startskottet; strax därpå gråter vi allihopa, far med, och Sanne med, fast hon inte vill, och jag själv också såklart, vi gråter så att det är svårt för oss att höra vad vi sjunger. Tänk vilken mysig kväll det blev trots allt.

Mitt magont är borta till och med.

Vi fortsätter med »Giv mig en häst, mor«, och vi kastar oss om halsen på varandra allihopa och gråter och gråter tills klockan slår – och då ska Sanne och jag i säng, klockan är mycket nu. Vi bönar och ber om att få höra en till, den om den stackars mamman vars son drunknat till sjöss, och som hon hittar ilandspolad, och så får vi höra den med, men det är också den sista. Far får en klump i halsen nu, det är hans favoritsång, och han kan nästan inte få fram orden; o ja, det här är lördagsmys för oss, och här kan teven ändå inte vara med.«

ISBN 978-91-1-301922-2

Omslag Anna Davison Omslagsbild H. Armstrong Roberts/Corbis/Scanpix

I_Konsten att gråta i kör_britannic.indd 1

www.norstedts.se

09-02-09 12.25.25

Erling Jepsen

Konsten att gråta i kör

Översättning Nina Wähä

titelsida_konsten att gråta i kör.indd 2

Konsten att gråta i kör.indd 3

09-02-09 14.13.47

2009-02-09 14:24:49

Delar av den här romanen bygger på historier och minnen från Sønderjylland. Författaren vill dock understryka att alla personer, platser och händelser i romanen är påhittade.

E. J.

isbn 978-91-1-301922-2 © Erling Jepsen 2002 Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: Kunsten at græde i kor Published by agreement with Borgens Forlag A/S, Copenhagen and Leonardt & Høier Literary Agency A/S, Copenhagen Översättare: Nina Wähä Omslag: Anna Davison Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Konsten att gråta i kör.indd 4

2009-02-09 14:24:49

Ordens makt De säger ett ord inne i teven, ett ord som jag inte förstår. En kvinna säger det, långsamt och tydligt, liksom för att alla ska hänga med.

Det gör det bara värre, för det hon säger stämmer inte med det jag ser. Teven är annars väldigt fin, vi har precis fått den som de sista på gatan, och jag sprang hela vägen hem från skolan. Och nu händer det.

Ordet är vana. Det är inget speciellt långt ord, och det är lite pinsamt, för jag har precis fyllt elva år. Det finns ingen som kan förklara det för mig, jag sitter själv i vardagsrummet.

Jag springer ut till köket och väntar vid dörren till affären. Mor expedierar där ute, det tar en evighet, sedan äntligen kommer hon in till mig.

– Vana? frågar hon. Hon sätter sig på köksstolen med handduken i handen; hon tänker bäst med en kökshandduk i handen.

Medan hon kramar handduken tittar hon ner i golvet, och sedan ut genom fönstret.

– Det är när man gör något särskilt riktigt ofta, då blir det till slut en vana.

– Oavsett vad det är?

– Ja, säger hon.

Tänk att något man gör kan förvandla sig från att vara en sak till något annat, bara man gör det tillräckligt ofta. Det är svårt att förstå. Kan det verkligen stämma?

5

Konsten att gråta i kör.indd 5

2009-02-09 14:24:49

– Det har något med vatten att göra, säger jag. Det var en vattenkran inne i teven när tanten sa det.

– Det förstår jag inte, säger mor.

– Jamen det är sant, hon stod bredvid en kran när hon sa det.

Mor vrider kökshandduken en extra gång. Så försöker hon igen, nu med exempel: Det är en vana att vi äter havregrynsgröt på morgonen, för det gör vi jämt. Det är en vana att far kör ut mjölk och så vidare, men jag avbryter henne. Det kan inte stämma. Det måste vara något med vatten, det är bergsäkert.

– Vi får vänta tills far kommer hem, säger hon till slut.

– Nej, jag vill veta nu, varför vet du inte?

– Jo, men det gör jag ju, men du tror ju inte på mig.

Nej, jag tror inte på henne, inte helt. Mor är inte den bästa på att förklara ord, det vet hon ju själv, varför skulle hon annars hänvisa till far? Det är för att han vet bättre, orden är hans område, jag får fråga honom. Och det har jag inget emot, för då blir far som regel glad och är snäll mot mor, och så är allt bra. Det är även far som förhör mig på mina läxor, speciellt efter att jag börjat i femte klass och får betyg. Och han läser tidningen mycket mer än mor och använder läsglasögon, men han kliar sig ofta i örat med änden av en kulspetspenna, och om man råkar stoppa den i munnen smakar den som gammal ost. Däremot är det mor som ber kvällsbön med mig när jag blir nattad, det är hon bäst på. Hon skulle gärna vilja att det hängde en ängel över huvudändan, men det blir inget med det, för där hänger Tarzan. Han är ett slags skyddshelgon för mig, och jag tror att även mor har ett gott öga till honom, hon låter honom i alla fall hänga kvar. En kväll frågade jag henne vad det egentligen var för poäng med den där Fader vår, och då sa hon att annars skulle jag ramla ur sängen på natten och göra mig illa. Hon sa det utan att blinka, och då frågade jag inte igen.

Det knackar på ytterdörren, och mor går och öppnar. Det är min kompis Mette.

– Har ni fått teve? frågar hon. Får jag se?

6

Konsten att gråta i kör.indd 6

2009-02-09 14:24:49

– Det kan du tro att du får, säger mor, men jag kilar mig in mellan dem och knuffar till Mette.

Jag säger: – Nej, det får du inte, det är en skitteve!

– Är den redan trasig?

– Det är klart den inte är, säger mor och släpper in Mette i vardagsrummet.

– Ljuger han?

Jag knuffar till henne igen, varför kan hon inte bara gå hem?

Men nu är jag oresonlig säger mor; det senaste året har jag alltid gått över till Mettes föräldrar för att se på teve, och de har aldrig sagt nej. Mor har rätt, på det sättet är de schyssta på andra sidan gatan. Jag ska bara komma ihåg att säga: ”Hejdå och tack för att jag fick se på teve” när jag går, och det är inte så svårt. Snart säger jag det så snabbt att ingen förstår vad jag säger. ”Hejdåochtackförattjagficksepåteve.” ”Vad säger du?” frågar de och vänder sig undrande mot mig. Men då är jag redan borta.

Mette sätter sig framför skärmen, och mor går tillbaka in i köket.

Mette är ett par år yngre än jag, och jag ska vara snäll mot henne, säger de, och ha överseende med henne, för att jag är störst. Men jag kan ju inte hjälpa att jag är störst, det är ju för att hon är så liten.

Hon vänder sig mot mig och ler på ett sätt som gör att jag måste dra henne i råttsvansarna. Hon skriker i högan sky och springer ut till mor – som skickar mig i säng, trots att jag slutat sova middag för länge sedan. Så kan jag ligga där och vänta på att far kommer hem, säger hon.

Mor tror visst att jag ligger och är rädd, men det är jag inte. Jag hoppas att far kommer hem snart, och jag är säker på att han kan berätta för mig vad vana betyder, så att jag förstår; han kan sådant, han kan allt om ord.

Jag hör mjölkbilen på uppfarten, och strax därpå hör jag hur far lastar av varorna. Sedan pratar de nere i vardagsrummet, och nu hör jag fars steg i trappan. Det är nog bäst att jag förbereder mig på en utskällning ändå, eller något som är ännu värre.

7

Konsten att gråta i kör.indd 7

2009-02-09 14:24:49

Far kommer in i mitt rum och sätter sig på sängkanten. Hans stora varma hand tar tag i min där på täcket, och ett litet leende leker på hans läppar.

– Du vill gärna vet vad vana betyder?

– Ja, säger jag.

– Det är när man gör något tillräckligt ofta, då blir det till slut en vana.

Det var som tusan, det var ju precis vad mor sa!

– Ja, men det har något med vatten att göra, börjar jag igen. Det var en vattenkran…

– De menade nog att när man har varit på toaletten så ska man komma ihåg att tvätta händerna, tror du inte? Det är en vana att man tvättar händerna när man har varit på toaletten. Det är det det betyder.

Far tvivlar inte, det här är nästan i lättaste laget för honom, märker jag. Han är så säker på att han vet svaret, det enda riktiga svaret, och jag lapar i mig det och blir helt lugn innerst inne.

– Jaha på det viset, säger jag, det är efter man har varit på toa…

Men varför sa inte mor det?

– Mor förklarade det så gott hon kan, säger han. Kom nu och gå ner och lek.

Jag stiger upp och känner att jag förstår allting, och att allt i världen är bra, så länge jag har far som kan förklara för mig. Far med de stora varma händerna.

Mor ser en centimeter kortare ut när jag kommer ner till henne, men jag tror inte det stör henne, tvärtom. Hon ler och säger att far, ja han har då svar på allt.

– Allt? frågar jag.

Far står bakom henne och läser en tidning och kliar sig i örat med änden av en kulspetspenna. Han ler snabbt och det dröjer lite innan hon svarar.

– Allt, säger hon.

Vi måste möblera om lite i vardagsrummet så att vi allihopa ska 8

Konsten att gråta i kör.indd 8

2009-02-09 14:24:49

kunna sitta på tre meters avstånd från skärmen. Tre meter ska det vara, det vet alla; sitter man för nära, eller för långt bort, kan man få långvariga ögonskador.

På dansk teve är det ett program om modern konst. Tittarna blir visade runt i ett museum med tavlor och skulpturer som man inte ser vad de föreställer, medan det pratas en massa om att man inte ska kunna se det heller. Vi sitter och tittar andäktigt i en halvtimme. Så föreslår mor ödmjukt att vi ska byta över till tysk teve.

– Mitt i ett program? frågar far.

– Nej, när det är slut såklart, skyndar hon sig att tillägga.

Så sitter vi en kvart till, helt tysta, och jag börjar få ont i magen, och min storasyster Sanne har myror i brallan. Vi tittar på varand­ ra ett ögonblick, och jag ser att vi tänker samma sak.

– Man kan faktiskt byta mitt i ett program, säger vi i munnen på varandra.

– Det vet jag väl, säger far, men det kan snabbt bli en dålig vana.

– Vana? frågar jag.

– Precis, säger han. Och vad skulle de säga, de som har gjort programmet, om de visste?

– Det vet de ju inte, säger Sanne.

Jag är inte helt säker, men jag tycker vi borde chansa. Och strax därpå reser sig far och byter kanal. Vi håller andan allesamman när han trycker in knappen, och sanna mina ord, om det inte fungerar; nu ser vi på ett tyskt program, och bilden är lika bra som den i dansk teve. Det är ett underhållningsprogram; det står en kvinnokör med stora bröst och ölsejdlar och sjunger tyska schlagers. Mor sträcker på sig och får liv i ögonen, för till skillnad från oss andra så förstår hon tyska; hennes mor var tysk och hon är själv delvis uppvuxen i Hamburg. Snart sitter hon och sjunger med, först med oändligt späd stämma, sedan högre och högre, och vid ett tillfälle lyfter hon sin kaffekopp – eftersom hon inte har en ölsejdel – och skålar med dem där inne bakom skärmen.

9

Konsten att gråta i kör.indd 9

2009-02-09 14:24:49

– Prova att byta tillbaka till dansk teve nu, säger Sanne till far, det ska vara något annat på där nu.

– Ska jag byta mitt i ett program igen? frågar han.

Mor vågar inte säga något.

– Det gör Mettes föräldrar med, säger jag.

– Jaja okej då, suckar far och reser sig ur fåtöljen. Men det här är sista gången, man kan inte hålla på och byta fram och tillbaka, det blir man ju sjösjuk av.

Men museirundvandringen är inte klar, det är nästan som att den fortsätter där den var. Ingen av oss orkar mera nu, men vi säger ingenting, eftersom det är vår första kväll med egen teve. Mor börjar sjunga igen, lite tyst sådär, men det känns lite malplacerat.

Far tittar upp på golvuret.

– Nu har vi tittat i en timme, konstaterar han och stänger av, nu mår vi inte bra av mer. Det är en dag imorgon också.

När jag har bytt till pyjamas och står på en stol vid handfatet och borstar tänderna sjunger mor fortfarande. Nu är det inte på tyska längre, utan på danska, och då kan vi andra också sjunga med. Far hjälper till, när hon glömmer texten, och det gör hon ganska ofta.

Han sjunger inte själv, han säger bara orden. Han kan de flesta sånger utantill, både sådana från ”Højskolesangbogen” och gamla goda schlagers. Vi gillar nog schlagers bäst i vår familj, och de får gärna vara lite sorgliga, det gör inget.

Far säger ”Skamlingsbanken” och mor nynnar med, därefter är det ”Vildandens sång” av Knut Pheiffer, ett bo så mjukt och så vidare; det är det fasta programmet. Jag sätter mig på fars ena knä, Sanne på det andra. Efter ”Vildanden” får vi lov att önska, och vi önskar såklart ”I en sal på lasarettet”.

– Det var just vad jag trodde, säger far, kan vi inte hitta på något annat ikväll?

– Nej snälla, bönar vi, det är ju lördag.

Och så ger han med sig, som vanligt, han ska bara spela lite fin.

10

Konsten att gråta i kör.indd 10

2009-02-09 14:24:49

Mor får tårar i ögonen i andra versen, och det är liksom startskottet; strax därpå gråter vi allihopa, far med, och Sanne med, fast hon inte vill, och jag själv också såklart, vi gråter så att det är svårt för oss att höra vad vi sjunger. Tänk vilken mysig kväll det blev trots allt. Mitt magont är borta till och med. Vi fortsätter med ”Giv mig en häst, mor”, och vi kastar oss om halsen på varandra allihopa och gråter och gråter tills klockan slår – och då ska Sanne och jag i säng, klockan är mycket nu. Vi bönar och ber om att få höra en till, den om den stackars mamman vars son drunknat till sjöss, och som hon hittar ilandspolad, och så får vi höra den med, men det är också den sista. Far får en klump i halsen nu, det är hans favoritsång, och han kan nästan inte få fram orden; o ja, det här är lördagsmys för oss, och här kan teven ändå inte vara med. *

11

Konsten att gråta i kör.indd 11

2009-02-09 14:24:50

foto © Anders Jerming

Konsten att gråta i kör

Nina Wähä är författare och översättare från danska. Som författare debuterade hon med S som i syster (2007).

Erling Jepsen

Erling Jepsen (född 1956) är dramatiker och romanförfattare, och gav ut sin första roman 1999. Han fick sitt stora genombrott 2002 med Konsten att gråta i kör, som också filmatiserades och vann Nordiska Rådets filmpris 2007.

Han är elva år och vet hur man gör när sorgen kommer över honom. Tillsammans med sin far går han så ofta som möjligt på begravningar. Hans far talar så inlevelsefullt och han själv gråter så övertygande att den avlidnes släktingar blir tacksamma i sin sorg, vilket är bra för affärerna – kunderna strömmar till familjens lilla butik.

Dessvärre har hans far stora problem med självförtroendet.

Det hjälper förstås när storasystern Sanne vill sova med honom i soffan på nätterna. Fast det vill hon inte längre. Istället har hon fått problem med nerverna och det pratas om sinnessjukhus.

Han skulle så gärna vilja hjälpa sin far, Sanne och affärerna.

Inget skulle göra honom lyckligare än att få familjen att äntligen hålla sams.

Konsten att gråta i kör är en roman om nattsvart sorg och övergrepp inom familjen. Men den berättas med en så oskuldsfull lätthet och humor utifrån en elvaårig pojkes perspektiv.

Och hela tiden gläntar den till hoppet om en ljusare framtid.

Konsten att gråta i kör Erling Jepsen

»Mor får tårar i ögonen i andra versen, och det är liksom startskottet; strax därpå gråter vi allihopa, far med, och Sanne med, fast hon inte vill, och jag själv också såklart, vi gråter så att det är svårt för oss att höra vad vi sjunger. Tänk vilken mysig kväll det blev trots allt.

Mitt magont är borta till och med.

Vi fortsätter med »Giv mig en häst, mor«, och vi kastar oss om halsen på varandra allihopa och gråter och gråter tills klockan slår – och då ska Sanne och jag i säng, klockan är mycket nu. Vi bönar och ber om att få höra en till, den om den stackars mamman vars son drunknat till sjöss, och som hon hittar ilandspolad, och så får vi höra den med, men det är också den sista. Far får en klump i halsen nu, det är hans favoritsång, och han kan nästan inte få fram orden; o ja, det här är lördagsmys för oss, och här kan teven ändå inte vara med.«

ISBN 978-91-1-301922-2

Omslag Anna Davison Omslagsbild H. Armstrong Roberts/Corbis/Scanpix

I_Konsten att gråta i kör_britannic.indd 1

www.norstedts.se

09-02-09 12.25.25