Page 1


Händelserna i boken återges helt efter hur de uppdagades för mig. I de fall där det har varit nödvändigt har namn och ­platser ändrats. Boken är skriven som en roman, inte en dokumen­tär skildring. Och ”Charlie”, du fick heta Charles, precis som du ville ;-)

Himalayabreven © Kristina Hård 2010 Omslag Anna Henriksson Grafisk form Gyllene Snittet Första upplagan Kabusa Böcker 2010 Tryck WS Bookwell, Finland 2010 ISBN 978 91 7355 145 8 www.kabusabocker.se

Himalaya_5a.indd 4

2010-06-22 13.36


Don’t be afraid your life will end; be afraid that it will never begin. Grace Hansen

Himalaya_5a.indd 5

2010-06-22 13.36


Någonstans i Nevadaöknen September 2003

Enligt en långlivad sägen ligger en spansk galjon begravd i öken-

sanden öster om Dos Palmas i Nevadaöknen. Det hände för hundratals år sedan när havet tillfälligt förhävde sig och svämmade över och sträckte sig ända in i det som idag är öken. När skeppet seglade in i dessa nya farvatten gick det oturligt på en sandbank när vattnet plötsligt drog sig tillbaka. Under den brännande solen och utan dricksvatten dog alla ombord och skeppet förvandlades till ett spökskepp lastat med en miljon gulddubloner. Och det sägs att när sanden rör sig med vinden flyter hon fram över torra vågor tills öknen begraver henne igen. Nu är sanden het och bränner fotsulor, till och med genom skor. Nu är det kraften hos vinden som envist blåser åt samma håll, och inte vågornas rörelser, som skapar mönster i sanden. Och har man tur kan man plocka den förlorade lastens guldpengar på det som en gång tjänade som havsbotten. När det blåser som vildast ligger de och trycker på små konformade sandberg som slipats av vindens försök att rubba metallstyckena, men guld väger tungt.

N Julia tar sig genom detta törstande helvete för det sägs också att spökskeppet fått sällskap av ett flygplan, enmotorigt med två bakåtställda propellrar, som lyfter nosen mot himlen när det blåser från nordväst. Det sägs så för att John Wilkinson den sommaren stapplar in på Moe’s Gas & Bar när det är som varmast och kräver dricka, och yrar om ett spretigt plan som står startklart mellan sanddynerna och det omisskänneliga ljudet av hackande motorer. Fast ingen 7

Himalaya_5a.indd 7

2010-06-22 13.36


vågar svära på om hans syner beror på för mycket tid under den brännande solen eller på alltför stora mängder alkohol, eller möjligtvis både och. Något mer tillförlitliga visar sig det turistande paret Wilkers från Kanada. På bilsafari mellan övergivna guldgrävarstäder kommer de vilse och irrar runt i nästan två dagar. Där i månskenet såg vi planets överdel avteckna sig mot den spöklikt upplysta sanden. Vi var gott och väl tvåhundra meter därifrån. Edward Wilkers svär på att de tunna vingstagen mellan de båda vingparen hade sett intakta ut. Som om det var på väg att lyfta. Julia läser om det när hon fortfarande går i skolan. När hennes farbror sedan dör finns det inte längre någon kvar som kan säga åt henne vad hon får och inte får lov att göra, och från Moe’s åker Julia rakt in i hjärtat av hetta och törst på jakt efter en tvivelaktig hägring. Det är därför hon står med kikare och spanar längs den dallrande horisonten samma dag som egentligen skulle vara hennes första på en välanpassad universitetsutbildning, hösten efter farbroderns begravning. När hon till slut finner flygplanet sitter han fortfarande vid spakarna, händerna greppar om handtagen, men huvudet är inte längre lyft och ögonen blickar inte framåt. Istället är det som finns kvar av det som en gång var hennes far ett hopsjunket och missfärgat kadaver, skavt och intorkat av det torra klimatet och demonterat av det tuffa ökenlivet. Solen har blekt resterna av den kakifärgade skjortan till gulfärgat vitt, pissgult. Ögonen är insjunkna till hopskrumpna ögonhålor. Kindbenen överdrivet vassa under flagor av krackelerad, solsvärtad hud, vars undre fettlager för länge sedan har kokat bort av solstrålarnas intensiva värme. De övertydliga käkbenen ser spända ut, tänderna är fortfarande låsta i varandra och skulderbladen skjuter upp som plockade fågelvingar. Pilotglasögonen är igensatta av sand, och nedhasade mot den ihåliga bröstkorgen fungerar de som stöd och hindrar skallen från att rulla vidare ned i knät. Håret är sprött och bitvis vitt som spunnet socker, inte längre mörkt

8

Himalaya_5a.indd 8

2010-06-22 13.36


och mycket. Det finns inget mänskligt kvar i kroppen som är hennes far. Och det som finns kvar av flygplanet SkyEagle sitter för evigt fast i sanden. Stommen, vars trä nötts kritvitt av sand och vind, känns mjuk när hon stryker med handen. Vingpanelerna har helt vittrat bort, eller blåst bort, tråd för tråd. Det hela spretar som ett tändsticksbygge med stjärtpartiet gömt under ton av sand. Runt hans hals hänger kedjan med det antika gulduret han alltid bar, med förvaringsutrymmet över boetten. Där närmast hjärtat gömmer han fortfarande bilden av henne och en lock av hennes hår som nyfödd. Försiktigt lirkar hon upp låset på hänget. Visarna har stannat och urverket är dött. Hon trär den över sitt eget huvud, stoppar den långa kedjan och hänget under tröjan, ned mellan brösten. Längre bak i det som var flygplanskroppen finner hon en läderväska fäst vid skelettstagen. Väskan är låst, men hon bryter lätt upp låset med en kniv från jeepens verktygslåda. Innanför det torkade lädret är innehållet bevarat och inte nämnvärt drabbat av vädrets förödelse: mobiltelefonen, ståltermosen hon själv fyllde på åt ho­ nom den där sista gången – den innehåller fortfarande kaffe för det låter när hon skakar – och faderns flygarjacka efter tidig nittonhundratalsmodell prydligt nedpackad. Hon tar på den, begraver näsan i det mjuka sidenfodret, som hon brukade göra för att se om hans doft fortfarande finns kvar. Det gör den inte. I väskans innerfack hittar hon också hans eftersända post. Hon minns hur han krävde att få den levererad till flygfälten mellan flygningarna. Hon går snabbt igenom högen och hittar inget annat än ointressant affärskorrespondens. Men i ett av kuverten som saknar avsändare hittar hon en bunt gamla brev och en sliten anteckningsbok i svart läder tillsammans med en handskriven lapp som doftar rosparfym. Henning! Jag hittade dessa i en skrivbordslåda i ett bord som jag på chans ropade in på en auktion. De kanske roar dig? Varmaste hälsningar L. Hon vet inte vem L är och det kvittar, men hon bestämmer sig för att spara breven och boken av nyfikenhet. Hon ser att breven är

9

Himalaya_5a.indd 9

2010-06-22 13.36


från 1906 och adresserade till Fröken Rosa Maria Backe, Långgatan på Råå, skrivna av Elias Ersson från Himalayas platåer. Övrigt får ligga kvar i väskan där hon fann den. I ökennattens kyla drar hon faderns alldeles för stora flygarjacka tätare om sig. I innerfickan finns brevbunten, och stjärnorna blir en gnistrande tröst när hon översköljer flygplanskroppens kvarvarande träpinnar och de intorkade kvarlevorna med bensin. När lågorna tar fäste och slukar det torra, fnöskiga bränslet är värmen intensiv. Det är en begravning värdig en hövding. I fem år har han suttit i den förbaskade sanden som obarmhärtigt trängt in överallt, gnagt ända in mellan hans skelettdelar, låst fast honom upp till höfterna och tillsammans med sol och vind putsat utsatta delar till mörkglänsande ytor. För henne har det varit fem ensamma, långa år som i början pendlade mellan det värsta tänkbara och hoppet om att försvinnandet bara var ännu en äventyrlig expedition, ännu ett infall, tills hon accepterade att han aldrig skulle komma hem igen. Nu förtjänar han att få stiga upp till himlen som rök och för tillfället skymma de envisa stjärnorna och läggas till ro. Efter att elden dött ut sitter hon kvar och ser på de pyrande resterna tills gryningen tränger undan natten. 

Nästan fem år senare Stockholm april 2008

Stora regndroppar slår mot asfalten och bildar vattenkratrar i över-

svämmade pölar. Hon vet att det någonstans finns en affär som säljer begagnade kameror. Hon såg den när hon passerade här förra gången för över ett år sedan, klädd i elegant regnkappa och med ett blommönstrat paraply – röda rosenblad – och utan en tanke på att gå in. Men då hade hon varit Julia Richter.

10

Himalaya_5a.indd 10

2010-06-22 13.36


Nu har hon återvänt och drar ned den nyinköpta, stickade mös­ san över öronen. På fötterna har hon svarta, ankelhöga gymnastikskor och undviker nätt och jämt att bli nedstänkt av en bil som passerar alltför nära trottoarkanten och skär med hjulen genom den vattenfyllda rännstenen. Det är jämngrå moln som täcker den tidiga kvällshimlen och skymningen har kommit alldeles för fort. I den våta asfalten glänser ljusen från gatbelysningen som tänts automatiskt i det ofrivilliga dunklet. Det känns nästan som höst och annalkande mörka vinterdagar, fast egentligen är det början på våren som så småningom ska övergå i ljus sommar. Dörrklockan är inte elektronisk utan en vanlig bjällra som skramlar mer än pinglar när hon stiger in genom den brunbetsade dörren till kameraaffären. Handtagets mässingsform får känslor att fara genom henne. Ännu ett minne utan innehåll, endast med yttre form, och som alltid kan hon nästan komma på vad det är innan det slinker iväg igen. Det är känslan av någonting välbekant, tryggt, något som sitter rotat i kroppen, men som hela tiden leker kurragömma med henne och efterlämnar ett odefinierat tomrum. Ett svårflörtat innehåll lika hopplöst att skaka av sig som att försöka fånga. Hon tar ett djupt andetag. Innanför butiksdörren luktar det speciellt. En doft hon kan, men ändå inte. ”Den kameran där?” pekar butiksbiträdet när han lutar sig över den vitmålade, midjehöga plywoodskivan som avgränsar de utställda varorna i skyltfönstret från resten av butiken. Han är en småväxt man med glesare hår än åldern borde medfört och han har ganska tråkiga glasögon som döljer mer än framhäver ögonen. Fast det är kanske det han vill, tänker hon, för det är trötta ögon bakom glasen. Hon nickar. ”Eller av den typen.” Hon vill ha en sådan där kamera som dras ut som ett dragspel när man öppnar lådan och som matas med filmplåtar. Fast det går att lösa med vanligt filmpapper också, det har hon testat. ”Är du van fotograf? Det är mycket enklare att köpa en modern digitalkamera, det förstår du väl?” Tonen stegras och blir nästan lite tillrättavisande. ”Det är svårt att få tag i film till den här sortens

11

Himalaya_5a.indd 11

2010-06-22 13.36


­kameror och den måste framkallas på gammalt vis, du vet, mörkrum.” Det bästa är att spela med, nicka och låta honom tro att hon är den naiva flicka han tar henne för. Det är på grund av hennes klädval, det vet hon, och hon ler mot honom. Hur annorlunda hade det inte varit om hon faktiskt hade gått in i affären första gången hon lade märke till den? Iklädd märkeskläder, höga klackar, håret uppsatt, makeup. Antagligen hade han kört samma snack, men han hade gjort det inställsamt. Hon är visserligen tillbaka i Stockholm, men den här gången är hon inte Julia längre. Hon är Milla Amrikson utan klackar eller ögonskugga. ”Nå, ska du ha den?” frågar mannen. Hon lägger upp visakortet. ”Det sa jag ju”, säger hon irriterat. Kortkoden hade varit enkel att lägga på minnet när hon sneglade över axeln på den blonda kvinnan i bankomatkön. Hon hade följt efter henne in i skoaffären och när kvinnan böjde sig ned, för att använda pekfingret som skohorn, hade det varit lätt att sticka handen i väskan som hängde över ryggen. Folk är naiva. Portmonnän som hon så diskret fiskade upp mellan pekfingret och långfingret låg i botten på en papperskorg, helt tömd. Men visakortet hade införskaffat henne de svarta, ankelhöga All-star skorna, den mossgröna tröjan, den plommonfärgade handstickade mössan som bara funnits i ett exemplar i garnaffären, nya underkläder, både med och utan spetsar, och en sen salladslunch inne på NK. Efter det här bör jag nog göra mig av med det, tänker hon. Speciellt eftersom hon även belastat kortet med axelremsväskan som hon nu stoppar ned den inköpta kameran i, där det redan ligger en flaska Krug från Systembolaget. Rosé Brut för minnenas skull. Regnet har inte avtagit under den korta tid som hon tillbringade inne i butiken, snarare tvärtom. Hon svär högt över att hon inte längre har kvar det där rosenröda paraplyet när hon småspringer mot vandrarhemmet. Hon kanske ska fixa ett paraply trots allt? Klockan 18.37 försvinner så visakortet för alltid ned i en gatbrunn. På sängen i det minimala rummet går hon noggrant igenom hur

12

Himalaya_5a.indd 12

2010-06-22 13.36


kameran fungerar. Känner avtryckaren under pekfingret. Kanske kan hon nästa gång fånga det där förlupna minnet som alltid gäckar henne med ett enkelt klick? Hon tar flera foton rakt ut i luften utan film, bara för att få höra ljudet av utlösaren. Det hjälper inte. Hon skakar på huvudet för att glömma det hon ändå aldrig kan komma ihåg och upprepar sedan flera gånger högt för sig själv: Jag är Milla Amrikson som tar gammaldags svartvita foton, aldrig lägger ut pengar på ett anständigt hotell, äter grönt och är på väg på en evig tågresa. Det med tågresan är i alla fall vad hon säger till Lukas.  Lukas låter blicken glida över publiken under föredraget och han vet inte varför han fastnar för henne. Kanske är det för att hon ser ut som den där cheerleadern i Heroes, Claire, eller kanske hennes utmanande leende när han säger något humoristiskt, eller på sättet hon vägrar släppa honom med ögonen när han återger hisnande upplevelser. Den lilla smala kvinnan i en alldeles för stor stickad tröja längst bort i Stadsbibliotekets aula. Hon sveper in sig i tröjan som i en filt med armarna i kors. Efteråt går han fram. Varför vet han inte eftersom han vanligtvis inte är den som söker kontakt, speciellt inte i sammanhang som detta. Det är alltid de med frågor som brukar komma till honom. ”Tyckte du det var intressant?” Hon ler mot honom och han tänker att hon nog inte är sminkad. Han gillar det, det och hennes långa, ljusa hår som ramar in det bleka ansiktet. ”Jo, det var bra!” svarar hon uppskattande. ”Du måste ha frusit mycket?” Han kommer på sig själv med att svettas. Han som målinriktat under flera år har överkommit hinder och svårigheter bara för att få stå på Mount Everest klarar fortfarande inte av att stöta på en kvinna utan att darra.

13

Himalaya_5a.indd 13

2010-06-22 13.36


”Jag tyckte att det var ett bra föredrag”, säger hon. ”Vackra bilder. Jag menar det, vackra bilder.” Sedan berättar hon att hon själv är fotograf. ”Jag har fotat sedan lågstadiet. Fick min gammelmorfars kamera när han dog.” Hennes ögon iakttar honom hela tiden. ”Svartvita foton. Som en modern hälsning till sekelskiftet.” Till sin egen förvåning hör Lukas sig själv säga att han gärna vill se hennes arbete. ”Det hade du gärna fått, men de blev stulna på tåget. Mina foton, min portfolio, ja, hela mitt bagage rök. Allt.” Hon ser upprörd ut och han beklagar genast det som hänt. Inom sig förundras han över att han tycker synd om henne på riktigt, inte bara av artighet. Med ens kommer blygheten över honom och eländiga och långa, tysta sekunder tränger in mellan dem. Vilken idiot han är som aldrig vågar ta några chanser med tjejer efter Nina, inte före Nina heller om han ska vara ärlig. Så varför inbillar han sig att det ska fungera den här gången? Nu vet han inte alls vad han ska säga. Hans rädsla över att vara otillräcklig måste synas i ansiktet för hon är där och lägger en tröstande hand på hans arm och säger att det trots allt bara var prylar. Tänk ändå att hon undkom knivmannen med livet i behåll. ”Kniv?” viskar Lukas, tacksam över att få ett ord att forma i munnen. ”Jag tror egentligen att de var ute efter någon annans ägodelar.” ”Kniv?” upprepar han för det känns som det är det enda han kan säga just nu. ”Jag lade märke till dem redan på perrongen innan jag klev på tåget. Det var två män med utseenden ingen skulle brytt sig om. Alldagliga män. Tråkiga.” ”Men du lade märke till dem?” frågar Lukas. Mest för att han vill att hon ska stanna och fortsätta prata, rädd för att om han tystnar så där pinsamt igen kanske hon tröttnar och går. Hon nickar. ”Ja, men jag vet vad man ska titta efter. När tåget åkte genom en tunnel fladdrade ljuset till. Det blev mörkt och under

14

Himalaya_5a.indd 14

2010-06-22 13.36


ett ögonblick kände jag en kniv mot halsen.” Hon drar i den sticka­de kragen och böjer halsen åt sidan. ”Här! Ser du märket?” ”Jo …”, svarar Lukas osäkert samtidigt som hon släpper taget om tröjkanten. ”Ena stunden var de där, andra inte. När jag återhämtat mig från chocken upptäckte jag att mina grejor var borta.” Lukas är själv chockad. Att något sådant kan hända när man åker tåg i Sverige? ”Och kameran?” frågar han och känner hur nervositeten börjar släppa. ”Kameran?” ”Efter din gammelmorfar?” ”Å, den fick de inte. Den låg på sätet bredvid mig under några tidningar och syntes inte.” ”Men du har väl kopior på dina bilder?” ”De flesta”, ler hon. ”Men inte mina senaste. Det är inte digitala foton så jag måste posta kopior till New York med jämna mellanrum.” ”New York?” ”Det är där jag har min studio.” De möts innanför dörren till den lilla italienska restaurangen i Vasa­ stan. Kontrasten mot gatan utanför är stor. Atmosfären, trägolvet och kaklet på väggarna, närheten och dofterna får Milla att tänka på Toscana, eller så som hon vill föreställa sig Toscana. Vinrankor och kärror. Stora fält. Soligt med åsnor och katter och röda tegeltak. Lukas skakar regnvatten från sin ytterrock och vänder sig mot henne. ”Det är inget flådigt ställe, men maten är exceptionell.” Han har känt sig rastlös ända sedan han först träffade henne på Stadsbiblioteket. Roland hade naturligtvis stört och klivit emellan på typiskt Rolandsätt, burdust och utan att tänka, handgripligen dragit iväg med honom till sponsorerna fast Lukas protesterat. Men ändå hade Lukas hunnit slänga ur sig frågan om han fick bjuda henne på middag någon kväll? Flera meter fysiskt skild från henne

15

Himalaya_5a.indd 15

2010-06-22 13.36


9789173551458  

Händelserna i boken återges helt efter hur de uppdagades för mig. I de fall där det har varit nödvändigt har namn och platser ändrats. Boken...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you