9789127407435

Lise W Egholm skriver: �God integration kräver dialog. Vi skall samtala med varandra, inte bli likadana, utan lära känna varandra och lära av varandra.�

Detta citat ur boken är stommen i det integrationsarbete som beskrivs i Min blü soffa.

Min blü soffa är intressant läsning fÜr alla som arbetar i och med skolan. Rektorer, büde de som har kapitulerat och stängt in sig pü sina expeditioner och de som, likt Lise W Egholm, varje dag ger sig ut pü golvet och samarbetar med elever, fÜräldrar och pedagoger für här användbara uppslag. Pedagoger som vill ta bladet frün munnen och verkligen diskutera tvüsprükighetens problem och mÜjligheter inspireras att gü vidare. Och inte minst skulle svenska politiker, som behÜver nya infallsvinklar vad gäller skolor och bostadsomrüden, jobb och brottsfÜrebyggande arbete ha stor nytta av boken.

• Lise W Egholm MIN BLÅ SOFFA

Om integration i skolan

MIN BLĂ… SOFFA Om integration i skolan

Min blü soffa ingür i serien Lärare lär.

Lise W Egholm har varit lärare i KÜpenhamn sedan 1971. Hon är skolledare i Rüdmandsgades skola sedan 1995. Lise är ocksü aktiv som fÜredragshüllare och har varit med i flera arbetsgrupper fÜr Integrationsverket och Utbildningsdepartementet.

Lärare Lär Lärare Lär-serien inspirerar, väcker debatt och fÜr ut aktuell forskning inom pedagogik och lärande.

*4#/

Lise W Egholm

LĂ„RARE LĂ„R

LĂ„RARE LĂ„R

MIN BLĂ… SOFFA

Innehåll Förord 5 Om den danska grundskolan 8 Den levande skolan 10 Det var en gång en folkskola 16 Skolan och jag 23 Skolan i ghettot 27 Multikulturell handbok: Språkliga och religiösa hinder 35 Språk Religion Lägerskola och samvaro Multikulturell handbok: Uppfostran 53 Flickorna Sjalar Pojkarna Multikulturell handbok: Undervisningen 62 Kunskaper Kroppen i skolan Disciplin Multikulturell handbok: Föräldrasamverkan 80 Samarbetet skola – hem Etniska kvällar Lärarattityder I takt med utvecklingen 94 Modersmålsundervisning Mönsterbrytning Friskolorna Den nödvändiga integrationen 103 Vad kan och ska vi göra?

Det viktiga samtalet Succéberättelser från en ”mångkulturell” skola Framtiden

Den bl책 soffan 116 Min egen soffa 126 Efterskrift 128

Förord ”Lärarna har ett mycket stort ansvar, eftersom de arbetar med barnen – samhällets framtid …”

Så skriver Lise W Egholm, rektor på Rådmansgades skola på Nørrebro i Köpenhamn. Och det är sant. Det är också sant att rektorer har ett mycket stort ansvar. De ansvarar för lärarna som arbetar med barnen. När man läser Min blå soffa märker man med glädje att Lise W. Egholm är en rektor, som tar sin uppgift på största allvar. Hon tar ansvar och hon gör det i en skola som ligger i ett utsatt och svårarbetat område.

Barnen på Nørrebro har ingen glasklart utstakad framtid.

Många områden i Sverige liknar Nørrebro i Köpenhamn. Vi är många pedagoger som arbetar med två eller flerspråkiga barn som bor i socialt utsatta områden och vilkas framtid ligger oss varmt om hjärtat.

Rektor Egholm beskriver problem som många miljonprogramsområden brottas med. Hon presenterar också sina lösningar och försök till lösningar på ett klart och tydligt sätt.

Hennes åsikter och ståndpunkter kring vad hon vill värna om i den danska folkskolan framstår som sympatiska och det är uppfriskande att som pedagog få ta del av hennes multikulturella handbok.

Tänk om det var så enkelt att det är en blå soffa, som saknas i en del svenska skolor! Tänk vilken billig investering det skulle vara för varje rektorsexpedition. Men det är nog inte bara den blå soffan som fått Rådmansgades skola på rätt köl, utan snarare rektor Egholms stora engagemang och brinnande intresse för integration. Självklart, auktoritativt och målinriktat möter hon varje dag föräldrar, elever och medarbetare på 5

den expedition som är skolans hjärta. Utan att ge avkall på sina egna krav diskuterar, kompromissar och styr hon sin skola i den riktning många skolarbetare önskar sig.

Lyckat föräldrasamarbete, tydliga regler, läsprov redan i sexårsverksamheten och därefter regelbundna test, samt handfasta individuella utvecklingsplaner och omedelbart stöd för de elever som inte når målen. Och inte minst: Samhörighetsfrämjande musik- och teaterkvällar där eleverna får visa vad de kan i en, av föräldrar och far- och morföräldrar, fullsatt aula! En önskedröm för många svenska skolarbetare.

I den svenska skolan är vi duktiga på många saker. Vi är duktiga på målstyrt lärande. Vi är bra på att visa respekt och hänsyn mot våra brukare – föräldrar och elever. Vi är snabba att ta till oss av Skolverkets kritik och pekpinnar och att följa kurs- och läroplaner. Men kanske är vi på vissa håll lite ängsliga att ta konstnärliga vägar till målen. Det är inte säkert att vi sätter ned foten tillräckligt när det gäller musik- och idrottsundervisningen i invandrartäta skolor. Ibland rättar vi oss också mot bättre vetande efter kraven utifrån, istället för att gå på den erfarenhet och känsla för vad som är bra vägar till kunskap, som vi har tillägnat oss genom hårt arbete i våra flerspråkiga skolor.

Min blå soffa är en bok för många. Den är för svenska politiker, som behöver nya infallsvinklar vad gäller skolor och bostadsområden, jobb och brottsförebyggande arbete. Den är för rektorer, både för dem som har kapitulerat och stängt in sig på sina expeditioner och för alla dem som, likt Lise W Egholm, varje dag ger sig ut på golvet och samarbetar med elever, föräldrar och pedagoger. Det är en bok för pedagoger som vill ta bladet från munnen och verkligen diskutera tvåspråkighetens problem och möjligheter. Min blå soffa är en bok för alla som lever och arbetar i socialt belastade områden och som behöver en multikulturell handbok att hämta idéer och inspiration ur.

6

Boken är inte okontroversiell. Författaren är mycket rak och tydlig med sina åsikter och ståndpunkter. Genom att ha arbetat som skolledare i ett så utsatt område under lång tid tycker hon sig säkerligen ha rätt att tala fritt och öppet om de problem som finns i sådana områden. I Sverige är det inte kutym att tala offentligt om olika etniska gruppers generella problematik eller om religionsmotsättningar. Författaren beskriver många kulturkrockar mellan det danska västerländska samhället och elevernas föräldrar. Möjligen finns det också ett öppnare samtalsklimat kring dessa frågor i Danmark.

Lise W Egholm skriver: ”God integration kräver dialog. Vi ska samtala med varandra, inte bli likadana, utan lära känna varandra och lära av varandra.” Dessa visdomsord gäller säkert inte bara integration utan också integrationsarbete och genom att läsa boken Min blå soffa kan vi lära oss mycket om integrationsarbetet. Åse Wewel Lärare och arbetslagsledare Rinkebyskolan, Stockholm

7

Om den danska grundskolan Den danska motsvarigheten till vår grundskola kallas folkeskolen.

Undervisningsplikten gäller från 1 augusti det kalenderår då barnet fyller 7 år till 31 juli det år då barnet har deltagit i undervisningen i 9 år.

Barnen kan gå i gratis folkeskole eller i avgiftsbelagd fri skola. Föräldrarna kan också ansvara för att ge barnen hemundervisning.

Alla barn har rätt att börja i ”børnehaveklasse” , d v s förskoleklass (6-årsverksamhet).

Betyg ges i åk 8–10.

Skolebestyrelsen Många lokala skolfrågor avgörs av ”skolebestyrelsen” (här kallad ”skolans styrgrupp”). Skolebestyrelsen ska bestå av: 5–7 föräldrar som har barn i den aktuella skolan 2 elever 2 representanter för lärare och personal Rektor eller dennes ställföreträdare som fungerar som sekreterare och deltar i styrelsens möten utan rösträtt Ledamöterna väljs av skolans föräldrar vart 4:e år.

Skolebestyrelsen är underställd kommunstyrelsen och ansvarar bl a för att godkänna budget.

Den fastställer också principer för: fördelning av undervisningstimmar i de olika årskurserna, lärarnas timfördelning, organiserande av specialundervisning, klassammansättning, undervisningsmaterial, skoldagarnas längd, planer för samverkan mellan skolan och hemmen, samt utbudet av valbara ämnen i åk 8–10.

8

Pedagogisk-psykologisk rådgivning Specialundervisningen organiseras genom Pedagogisk-psykologisk rådgivning, PPR, en särskild central enhet i kommunerna.

Språkstimulans Från och med 2004 omfattas alla tvåspråkiga barn från 3 års ålder av folkskolans lag om språklig stimulans (§ 4a). Språkstimulansen är obligatorisk för de barn som är i behov av den. Syftet är att alla elever ska få maximalt utbyte av skolans undervisning såväl kunskapsmässigt som socialt.

9

Den levande skolan ”I Rådmansgade, på Nørrebro, ligger skolen, og den er go´.”

Så börjar vår skolsång som är ny, skriven 2004 av en av skolans musiklärare.

Mer precis ligger Rådmansgades Skole på bortre Nørrebro, i den kvadrat som omringas av Jagtvej, Tagensvej, järnvägen mellan Nørrebro och Bispebjerg Station och kvarterets aorta, Nørrebrogade. Det är den äldsta skolan på andra sidan Nørrebros rondell, på vägen ut från Köpenhamn. Den byggdes 1889 av den framstående arkitekten Ludvig Fenger, som för övrigt ritade tretton andra skolor i samma stadsdel.

Ludvig Fenger var stadsarkitekt i Köpenhamn och alla hans skolhus är majestätiska och präglade av tron på skolans centrala betydelse för samhällets utveckling. Rådmansgades Skole är en av de skolor som byggdes i rask takt från 1886 till 1905, då befolkningstalet exploderade. Också i dag bor många på yttre Nørrebro, i vårt skoldistrikt ungefär 16 000 personer.

Ca 65 % har utländskt ursprung och ca 35 % danskt. Den tvåspråkiga gruppen är mycket blandad. Här finns människor från alla arabiskspråkiga länder, men palestinierna är nog den största gruppen. Dessutom bor här många pakistanier, turkar och kurder och ett ökande antal somalier. Slutligen ett fåtal kineser, srilankeser och thailändare, förutom många från före detta Jugoslavien som talar makedonska, serbiska och albanska m fl språk.

Det är denna brokiga väv av människor som skolan speglar.

Men dessvärre blir bilden inte helt korrekt, eftersom åtskilliga danska familjer väljer bort skolan. Och det är vår största utmaning.

Den största stötestenen för integrationen på yttre Nørrebro 10

är det stora bostadsområdet från 80-talet som ligger utmed spåren mellan Nørrebro Station och den nya Bispebjerg Station. Det är fint byggt i rött tegel, lägenheterna är bra och alla har balkonger. Där finns fyra gårdar med lekplatser i mitten, och dessutom lite grönska och ett mindre bostadshus. – Det är Mjølnerparken.

Mjølnerparken har blivit Danmarks största ghetto. Det finns fler, t ex Gjellerupparken i Århus och Vollsmose i Odense, men Mjølnerparken har den största koncentrationen invandrare och flyktingar. De utgör ca 96 % av de drygt 2 000 invånarna.

Området präglas av familjer från Mellanöstern. De flesta har parabolantenner på balkongen och de är huvudsakligen inställda på arabiska kanaler. Lägenheterna är så dyra att man bara har råd med dem om man får bidrag från kommunen.

Alla ghettots kännetecken finns där. Över 80 % har socialbidrag, det finns en del ensamstående och många barn och ungdomar. År 2004 var 51 % av alla invånarna i området under 18 år, medan barn och unga utgjorde 17 % av befolkningen i resten av Köpenhamn. Många av ungdomarna varken studerar eller arbetar. Det betyder att de ”hänger ute”, vilket medför skadegörelse och ökande kriminalitet. De här ungdomarna är också negativa förebilder för de yngre och det blir en ond cirkel. De senaste åren har det gått alldeles på tok och det är mycket svårt att få någon rätsida på det hela.

Mjølnerparken är det centrala problemet. Det märks på Socialkontoret, hos närpolisen, i barnomsorgen och naturligtvis i skolorna. Stämningen i kvarteret ligger precis i spänningsfältet mellan harmonisk samexistens och konfliktfyllda konfrontationer, och alla vi som antingen bor eller arbetar här måste i stort sett dagligen ta ställning till en hel rad kulturkrockar. Det finns mycket god grannsämja mellan mycket olika människor och i trappuppgångarna kan det lukta både fläskstek och couscous. Men det förekommer också häftiga kol11

lisioner då bara ett glas vitt vin med en väninna på balkongen en sommardag eller att vara ensamstående utan ”förkläde” kan utlösa en hetsjakt från arabiska grannfamiljer som tycker sig ha patent på hur en muslim bör uppföra sig, och därför har rätt att störa den ”vantroende”, t ex genom att ringa på porttelefonen, spotta på henne eller ropa skällsord efter hennes barn.

Nørrebro omtalas ofta i medierna och varje gång håller vi andan. Då och då är det allvar bakom. Kriminalitet, terrorister, invandrargäng, rån, överfall, narkotika, containerbränder, momssvindel, mord och dråp. Allt detta och ännu mer förknippas med Nørrebro. Men lyckligtvis finns här också en robust frimodighet som får folk att skaka på huvudet åt de stora rubrikerna. ”Journalisterna vet verkligen inget om vårt Nørrebro”, är en vanlig inställning.

För det finns också en viss optimism på caféerna och bodegorna. Caféerna är det ”hotta” Nørrebro som numera bubblar upp vid Nørrebrogade och påverkar priserna på bostadsrätterna så att de snart är i nivå med Vesterbro och City. Samtidigt hör en stor grupp alkoholister och andra missbrukare hemma här och det syns också i gatubilden. Däremot är det tack och lov inte så många sprutnarkomaner här som på Vesterbro.

För några år sedan låg en motorcykelklubb vid en av gatorna, och även om den är borta nu finns det sympatisörer kvar.

De märks inte så mycket, men de bor här och deras barn går i skolan, i vår skola också.

De danska familjerna på yttre Nørrebro kan grovt sett in i två grupper. Den ena utgörs av de ”gamla” nørrebroarna, d v s arbetarfamiljer med sociala problem, inte sällan med olika slags missbruk. De har ofta en negativ inställning till invandrare som de menar orsakar många problem, och när det händer något i vårt område har de dessvärre ofta rätt.

12

Några gamla nørrebroare väljer bort Rådmandsgades Skole, eftersom många invandrare går här. I stället föredrar de antingen en folkskola som är mera ”etniskt dansk”, eller en privatskola som inte är för dyr, och de tror fullt och fast att deras barn lär sig mera där.

Den andra danska gruppen, som är större och växer, är de akademiska intellektuella barnfamiljerna som medvetet har valt att bo på Nørrebro. De är ofta mycket positiva till kulturmöten, men ändå – naturligt nog – uppmärksamma på om priset blir för högt för deras egna barn. Undan för undan sätter de sin prägel på kvarteren. De handlar i de många specialbutikerna som växer fram på tvärgatorna, de går på de många caféerna, och de är med i de aktiva gräsrotsrörelserna som har varit typiska för Nørrebro i ett par decennier nu. Några i den här gruppen väljer en välrenommerad privatskola för sina barn – inte av rädsla för flerspråkiga skolor, utan därför att de är bekymrade över kunskapsnivån, då de är helt inställda på att deras barn ska skaffa sig en högre utbildning.

Som väl är håller det på att hända något med de här föräldrarna. En del av dem bestämmer sig nämligen för att stödja folkskolans idé. För några blir det rent av ett projekt. Det är en positiv vändning, som folkskolan bör fånga upp och ta emot med öppna armar.

Rådmansgade har fått sitt namn efter ett stort jordbruksområde som tidigare låg mellan Jagtvejen och Lersœn. Det kallades ”Borgmästaren och Rådets Mark”, eftersom det ända fram till 1795 ägdes av borgmästare och rådmän i Köpenhamn. För övrigt kommer namnen i området från den nordiska gudasagan: Thorsgade, Odinsgade, Baldersgade, Frejagade, Fenrisgade, Mimersgade och inte minst: Mjølnerparken.

I dag finns det inte mycket grönt kvar här och därför är vi särskilt rädda om träden på vår skolgård. Vi har naturligtvis 13

också skaffat fler växter, för trots att skolan ligger mitt i sten och asfalt är det massor av sol och ljus just i vårt hörn av kvarteret.

Inne i skolan har vi 30 klassrum, de flesta på bara 42 m². Våra nya salar är större, liksom förskoleklassernas fyra inbjudande rum. Vi har också äldre ämnessalar, en helt ny musiksal, en slöjdsal och ett välinrättat, trevligt bibliotek. Vi har två stora gymnastiksalar med en vikvägg emellan. Det är praktiskt, för när den dras undan kan alla skolans 525 elever samlas där. Vi har också en lekhall där de minsta utvecklas i lek och rörelse.

I augusti förra året firade vi skolans födelsedag, som vi gör varje år. En somalisk flicka i första årskursen frågade sin lärare hur många år skolan fyllde.

– 116, svarade läraren.

– Ja men, då är den ju död, sa flickan direkt.

Bra tänkt, men det stämmer inte, som väl är. Rådmansgades Skole spritter av liv och den är riktigt vacker. Från gården ser man de stora blomformade fönstren högst uppe i de båda trappuppgångarna. När skolan var ny hade flickorna och pojkarna var sin ingång och utanför dem fanns två lindar med varsin åttkantig bänk runt stammen. Den ena bänken finns fortfarande kvar.

Skolan har byggts om och till ett par gånger, 1984 och 1999.

I dag är den lite sliten, men också lite speciell just på grund av tillbyggnaderna och de trevliga vinklar och vrår som finns här och där. Skolgården och skolan är nämligen inte fyrkantiga på något sätt.

När föräldrarna kommer till skolan för ett samtal, går de till bottenvåningen i den gamla byggnaden. Där finns två konferensrum, skolans expedition och mitt eget rum, som inte är särskilt stort och ståtligt, utan snarare litet och hemtrevligt.

Jag har fin utsikt över skolgården och njuter av den gamla linden med bänken varje dag. Ganska snart efter att jag hade 14

börjat arbeta här kasserade jag några mörkbruna stolar, en brun väggbonad och en väldig svart tavla. Det var för dystert.

I stället hittade jag några grå stolar och skaffade en härlig blå soffa.

Under de snart elva år som jag har varit här, har mer än tusen barn och deras föräldrar suttit i den soffan. Alla barn som har skrivits in här har mött skolan första gången i soffan, och det är också här alla samtal och debatter har ägt rum.

Tänk om soffan kunde berätta…

15

Lise W Egholm skriver: �God integration kräver dialog. Vi skall samtala med varandra, inte bli likadana, utan lära känna varandra och lära av varandra.�

Detta citat ur boken är stommen i det integrationsarbete som beskrivs i Min blü soffa.

Min blü soffa är intressant läsning fÜr alla som arbetar i och med skolan. Rektorer, büde de som har kapitulerat och stängt in sig pü sina expeditioner och de som, likt Lise W Egholm, varje dag ger sig ut pü golvet och samarbetar med elever, fÜräldrar och pedagoger für här användbara uppslag. Pedagoger som vill ta bladet frün munnen och verkligen diskutera tvüsprükighetens problem och mÜjligheter inspireras att gü vidare. Och inte minst skulle svenska politiker, som behÜver nya infallsvinklar vad gäller skolor och bostadsomrüden, jobb och brottsfÜrebyggande arbete ha stor nytta av boken.

• Lise W Egholm MIN BLÅ SOFFA

Om integration i skolan

MIN BLĂ… SOFFA Om integration i skolan

Min blü soffa ingür i serien Lärare lär.

Lise W Egholm har varit lärare i KÜpenhamn sedan 1971. Hon är skolledare i Rüdmandsgades skola sedan 1995. Lise är ocksü aktiv som fÜredragshüllare och har varit med i flera arbetsgrupper fÜr Integrationsverket och Utbildningsdepartementet.

Lärare Lär Lärare Lär-serien inspirerar, väcker debatt och fÜr ut aktuell forskning inom pedagogik och lärande.

*4#/

Lise W Egholm

LĂ„RARE LĂ„R

LĂ„RARE LĂ„R

MIN BLĂ… SOFFA