Page 1

Sagt om Avhandling i litteraturvetenskap: »inget mindre än ett intellektuellt äventyr« (Cecilia Sjöholm, Samlaren) »Min nya idol heter Anders Johansson« (Jenny Morelli, Jenny Morellis Dagliga) »ett enastående försök att knäppa världen i pannan lite grand« (Björn Wiman, Expressen). Anders Johansson (1968) är bosatt i Rissne och verksam som litteraturkritiker, redaktör och forskare.               Glänta produktion

Anders  johansson    nonfiction                glänta

Björnen sover, USA-hat, yttrande­ofrihet, porrnovellens stil, Mel Gibsons Jesusrobot, Martina Lowdens löpsedlar – om detta och en hel del annat handlar Anders Johanssons nya bok. Den börjar i Cecilia Wikströms motion om en litterär kanon, och slutar med ett försök att skriva slarvigt. Nonfiction är en ansträngning att bryta ner gränserna mellan skönlitteratur och facklitteratur, vetenskap och essäistik, tänkande och skrivande, underhållning och upplysning.   Med i första hand Gilles Deleuze som teoretiskt bollplank närmar sig Johansson inbördeskriget i Peru med samma attityd som han vänder sig till den svenska samtidsromanen: »fakta« och »fiktion« är i det perspektivet två falska beteckningar som hindrar oss från att se det avgörande.   Nonfiction tar vid där Johanssons Avhandling i litteraturvetenskap slutade. Engagemanget är detsamma, bara kompromissviljan är mindre.

Anders johansson


Tidigare av Anders Johansson: Avhandling i litteraturvetenskap: Adorno, Deleuze och litteraturens ­   möjligheter, Glänta produktion 2003 Efter Adorno (red. med Mattias Martinson), Glänta produktion 2003

anders johansson nonfiction © glänta produktion & anders johansson 2008 grafisk form & sättning:  richard lindmark tryck:  munkreklam ab, munkedal 2008 www.glanta.org isbn:  978-91-976842-4-8


Fรถrord

7

Litteratur som sรถmnmedel

13

Att inte bli fรถrfattare

19

Romanhistoria

35

Stil

71

Mel Gibsons robot

97

Yttrandeofrihet

117

USA-hat

135

Uchuraccay tur och retur

151

Humanisten som konspirationsteoretiker

183

Slarv

207

noter

221

Referenser

247


Förord

den folkpartistiska riksdags­ledamoten Cecilia Wikström in en motion om införandet av en litterär ­kanon i skolundervisningen. »Litteraturen«, skriver hon i moti­ veringen, »är en ingång till svenska språket men binder också samman generationer, minoriteter och landsändar med varand­ ra och ger oss gemensamma referenspunkter när det gäller den svenska litteraturen och historien så som den speglas av svenska författare genom seklerna.«1 Det finns något i den beskrivningen jag sympatiserar med: sättet att vrida litteraturen ur dess auto­ nomi; att förbinda den med geografiska och politiska omstän­ digheter; med tid, språk, läsare och så vidare. Det jag inte sympatiserar med är framförallt den underförståd­ da positiva laddningen, stabiliteten, den betryggande uppbygg­ lighet som är en outtalad utgångspunkt och bara skymtar i kon­ junktionerna, verben och riktningarna. Om jag vore riksdagsman och tvingades motivera litteraturens värde eller nytta – eller bara en skribent som försökte etablera en utgångspunkt för en essä­ bok – skulle jag kunna tänka mig att utgå från Wikströms mo­ tivering och vända den ut och in: Litteraturen kan utgöra en ut­ gång ur svenska språket; den kan kringgå trender, majoriteter och

I oktober 2007 lämnade

7


huvudstadsmentalitet, och befria oss från de falska litterära och historiska referenspunkter som dagligen prackas på oss av opi­ nionsbildare, politiker, lärare, kändisar, författare, forskare, upp­ fostringskonsulter, pastorer, släktingar, kroggäster och ­grannar. Nej, jag blir nog aldrig kulturminister. Också som utgångs­ punkt för en bok låter det lite reaktivt och obstinat. Men även obstinata reaktioner kan ha sitt berättigande. Folkpartiets kanon­ vurm kan framstå som harmlös, ja nästan gullig i sin oskuldsfull­ het; den kan framstå som ett allt annat än gulligt koncentrat av de senaste årens politiska utveckling. Citatet ur Wikströms motion röjer inte bara en viss litteratursyn, utan också – om än mindre markant – en viss människo- och samhällssyn. Den här boken skulle mycket väl kunna betraktas som en replik på denna folkpartistiska vision. Från den obstinata inledningen skulle den då exempelvis kunna ta vägen via N. Katharine ­Hayles resonemang om det posthumanistiska, om virtualitet och verk­ lighet, datorn och bilden av det mänskliga subjektet: »Så länge det mänskliga subjektet uppfattas som ett autonomt själv med otvetydiga gränser, kan gränssnittet människa-dator bara analy­ seras som en uppdelning mellan det verkliga livets soliditet å ena sidan, och den virtuella verklighetens illusoriskhet å den andra, vilket innebär att de långtgående förändringar som initierats av utvecklingen inom virtuell teknik blir dunkla.«2 Kommentaren kan med fördel vändas till en positiv utsaga och överföras till lit­ teraturen: om vi föreställer oss det mänskliga subjektet som nå­ got öppet, heteronomt och potentiellt gränslöst, kan förhållan­ det människa-litteratur inte längre underförstås som en relation mellan verkligt och virtuellt. Därmed blir det lättare att förstå litteraturens förvandlingar, dess politiska halt, dess utvecklings­ möjligheter och krafter. Syftet med den här boken är delvis att försöka ta konsekven­ serna av det synsättet. Under vissa delar av skrivandet var det 8


tänkt att bli en bok om Deleuze. Det blev det inte, men till stora delar blev det en bok med Deleuze. Det som återkommer är inte minst hans idé om just virtualitet: en möjlighetskategori som inte saknar realitet, bara aktualitet. En poäng med denna begrepps­ liga operation är att den gör det möjligt att tänka förändring mer precist än vad distinktionen verkligt/möjligt tillåter. I bakgrun­ den ligger Henri Bergsons föreställning om verkligheten som ett oupphörligt blivande, ett ständigt aktualiserande av en vir­ tuell mångfald.3 Varje ögonblick kan med Bergsons och Deleu­ zes synsätt sägas vara dräktigt med virtualitet. På så vis öppnar de tillvaron, tänkandet, litteraturen och livet, inte utåt mot en oändlig transcendens, utan inåt mot en immanent virtualitet som överskrider vårt medvetande i lika hög grad som Platons idévärld. Det som sker sker på ett virtuellt plan – det kunde gott fungera som devis för hela boken. I de flesta av essäerna finns en ambition att hitta en realitet som döljs av stelnade ideal, ytliga sanningar, falska gränser och gängse anpasslighet. Det handlar om tro och vetande, politik och estetik, sanning och paranoia, det personliga och det allmänna, frihet och klichéer, kropp och tanke, liv och litteratur, hat och stil. Jag förmodar att det är för­ bindelserna jag vill åt. Eller oklarheterna, inte minst de som kon­ stituerar mig själv. Litteraturen står i centrum för det mesta, men i gengäld kret­ sar det mest om det i litteraturen som inte låter sig analyseras, om att sluta skriva, att slarva, att inte tolka, med mera. I det av­ seendet kan detta se ut som en litteraturvetares flykt från litte­ raturen. Jag föredrar att vända på saken: det här är ett personligt försök att ställa littera­turen på samma plan som det viktigaste i tillvaron. Att ta dess heteronomi på allvar. Att göra den så rele­ vant och angelägen som möjligt. Ur en annan synvinkel är syftet att försöka odla ett essäistiskt skrivande som inte har någon plats inom akademin (att få ­pengar 9


av Vetenskapsrådet eller någon annan forskningsfinansiär för det här »projektet« hade inte varit möjligt, av den enkla anledningen att det inte är något »projekt«4), och dessvärre knappast någon annanstans heller. Det är lätt att få intryck av att essän har en stark ställning i den svenska offentligheten – det råder ingen brist vare sig på skribenter som kallar sig essäister eller texter som kal­ las essäer. Det är bara det att de etiketterna oftast används i brist på annat, och för vad de kommit att konnotera (finkultur, genia­ litet, frihet …). Om man ska definiera »essä« utifrån dagens fak­ tiska språkbruk betyder det snarast: 1) förvuxna kåserier, texter med en kommenderad personlig touch; 2) texter som forskare skriver när de inte har tid, pengar eller ork att forska på riktigt; 3) ­tidningsrecensioner som är lite längre än vanligt. Så sett hämtar essäformen sitt innehåll ur det den inte är; ytterst sällan rymmer genrevalet i essäns fall ett affirmativt anspråk att ta på allvar. Om essän ska förtjäna ett eget namn bör den vara något både svårare och friare, mer anspråksfullt och mindre konventions­ bundet än den de facto är. Eftersom den inte har någon färdig, transcendent ordning att luta sig mot, måste den skapa sig en im­ manent koherens vid varje enskilt tillfälle. Mot den bakgrunden är det förmätet att kalla det som följer essäer, men om begreppet leds tillbaka till sin gamla betydelse försök blir poängen tydligare: om essän är krävande och sällsynt är det inte bara för att resultaten sällan lever upp till de immanenta kraven, utan också för att ansatserna sällan gör det. Alltför mycket av det som utger sig för att vara essäer vet exakt vart det är på väg och varför. Alltför ofta rör det sig om ett skrivande utan risktagande. Ambitionen här har varit att göra något annat. Inte att åstadkomma ett skrivande vars främsta funktion är att presentera en färdig tanke, utan att närma sig ett skrivande som är tänkande; ett skrivande som är objekt lika mycket som subjekt, som måste riskera haveri för att överhuvudtaget kunna vinna något. 10


»Du borde ha gått längre« anmärkte Cecilia Sjöholm under sin opposition på min avhandling. Det vill säga (som jag tolkar kommentaren): gått längre i utmanandet av kanons gränser, teo­ retiserat hårdare, skrivit mer essäistiskt. Det här är ett försök.

11


Litteratur som sömnmedel Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo Han är inte farlig, bara man är varlig Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo Litteratur, inskärper Gilles Deleuze gång på gång, bygger inte alls på mimesis; metaforen är inte litteraturens essens utan snarare dess värsta fiende; litteratur är inte kommunikation, inte något att tolka, utan något att använda; litteraturen imiterar inte livet, utan är snarare ett blivande som går upp i livet. Kort sagt tillskriver han litteraturen en möjlighet att inte bara skildra och handla om; en möjlighet att göra istället för att likna och betyda. Det oortodoxa i det synsättet framträder tydligast i relief mot den hermeneutik som är common sense inom litteraturkritiken i dess vidaste bemärkelse. »Litteraturvetenskapen är en tolknings­ vetenskap« fastslår litteraturvetaren Anders Palm, för att ta ett tydligt exempel. Han nöjer sig inte med detta postulat, utan höjer anspråken ännu ett snäpp: »Den litteraturvetenskap som från­ säger sig uppgiften att tolka texten väljer också bort litteraturen själv. All litteraturforskning har, oavsett teoretisk och metodisk

13


inriktning, sin grund i texttolkningen.«5 I ett avseende är Palms beskrivning otvivelaktigt korrekt: så ser situationen i praktiken ut; det är ytterst ovanligt med en litteraturvetenskap, litteratur­ kritik eller litteraturläsning överhuvudtaget som inte är herme­ neutisk i denna bemärkelse. Deleuze skulle alltså erbjuda något annat, ett alternativ till tol­ kandet. Men kommer inte varje försök (oavsett om vi talar om en läsande eller skrivande praktik) att realisera en sådan vision antingen övergå i det obegripliga, och därmed bli något annat än litteratur, eller också öppna sig mot det symboliska, och där­ med ge hermeneutikern sista ordet? Väljer inte den konsekvente deleuzianen ofrånkomligen bort litteraturen (som Palm indirekt säger: »ingen litteratur utan tolkning«)?6 Är inte en deleuziansk litteraturanalys en självmotsägelse? Visan ovan är möjligen felaktigt återgiven (sista raden borde lyda »Men man kan dock, men man kan dock honom aldrig tro«, i synnerhet om man gör bruk av den som ringlek), men det är så jag sjunger den för mina söner. Det verkar vara deras favoritsång, eller också är det min favorit. Det väsentliga är att den fungerar: jag lägger mig tätt intill den lilla missnöjt skrikande kroppen, min mun någon decimeter från huvudet, försiktigt sjungande med min usla, knarriga sångröst. Och han lugnar sig. Hejdar sig i sitt skrikande, flämtar lite osäkert och tittar sig lätt förvirrat omkring, som om han hörde något så sensationellt intressant att smärtan gick över. Vad är det som händer? Att »Björnen sover« är en så slitstark visa beror kanske på att den i sin extrema enkelhet trots allt kan tillskrivas ett visst djup, en viss undermening. I ett perspektiv skulle man kunna tolka den som ett uttryck för kulturvarelsens litenhet inför naturen. Just eftersom hela visan är en enda lång försäkran om att man inte behöver oroa sig för björnen blir den till ett starkt vittnes­ börd om motsatsen, om hotets realitet, naturens övermakt. I syn­ 14


nerhet den tredje radens förnumstiga råd tenderar att bära med sig en betydelse som lömskt strider mot den bokstavliga lydelsen: om man inte är varlig är den farlig … (Det är nog därför jag gör om texten: i det vanliga slutet – »Men man kan dock …« – blir hotet från björnen alltför tydligt; spänningen mellan bokstav och undermening upplöses eftersom undermeningen blir en del av den explicita meningen.) På så sätt är visan måhända ett vittnes­ mål från en tid då det fortfarande kunde vara farligt att färdas från en stad till en annan, en tid då rovdjur, kyla, sjukdomar, vat­ tendrag, mörker, berg, skogar och oväder utgjorde hot att ta på allvar, också i Sverige. Naturbehärskning framstod fortfarande som något påtagligt och välkommet, inte något abstrakt och för­ därvligt. Även om tiderna förändrats kan den tolkningen givetvis bibehålla en viss aktualitet (oberoende av det senaste årets plöts­ liga björnattacker): visan handlar, för den som så vill, om den sovande naturen inom oss alla, under fernissan av kultur, vårt medvetna jag, vår inlärda moral, äktenskapets domesticerade sexualitet och så vidare, och så vidare. Men även om man som nybliven förälder gärna överdriver sina barns intelligens kan inte ens jag inbilla mig att det är den typen av tolkning som ligger bakom de månadsgamla barnens lystrande. Det är något annat som händer när jag sjunger och de lyssnar; visan verkar på en mindre intellektuell, mer omedel­ bart fysisk nivå. Också den gängse litteraturteoretiska föreställ­ ningen om litteratur som en form av kommunikation framstår som otillräcklig eller irrelevant i sammanhanget. I och med att spädbarnet inte ens äger någon medvetenhet om gränsen mel­ lan sig självt och världen, mellan subjekt och objekt, är det svårt att översätta det aktuella exemplet till den slitna formeln avsän­ dare-meddelande-mottagare. Poängen är ju snarare det sätt på vilket dessa instanser flyter ihop till något oskiljaktigt i sången/ lyssnandet. 15


Det är här Deleuze kommer in i bilden: han ägnar sig åt ett litteraturbruk som förefaller ovanligt renodlat i spädbarnens vis­ lyssnande. Litteratur är med Deleuzes synsätt tillblivelse. Ett för­ rädiskt enkelt konstaterande – så lätt att instämma i, så svårt att dra konsekvenserna av. Om man ska ta föreställningen om litte­ ratur som tillblivelse på allvar – och det ska man naturligtvis – är det svårt att se hur man överhuvudtaget kan skriva litteraturhis­ torier, upprätthålla genrer, samla på sig ett vetande om litteratur eller ens kalla sig författare. Att doktorera i litteraturvetenskap är i det perspektivet ungefär lika fåfängt som att försöka ta en exa­ men i det sätt på vilket en svag och svårlokaliserbar doft svepte genom vårt hus igår klockan 14:37. Men det är just denna flyktiga aspekt av litteraturen som Deleuze intresserar sig för. I den täta essän »Litteraturen och livet« beskriver han denna litteraturens tillblivelse närmare: det väsentliga är att den alltid är riktad från det definierade, dominanta, bekanta (mannen, meningen, roma­ nen …), mot något obestämt, något som är alltför litet, alltför närliggande för att kunna identifieras: »Tillblivelse är inte att anta en form (identifikation, imitation, Mimesis), utan att finna zonen för det närliggande, för det som inte kan urskiljas och inte kan åtskiljas, så att man inte längre kan åtskiljas från en kvinna, ett djur eller en molekyl: inte oprecisa eller generella, utan oför­ utsägbara och icke-preexisterande, så mycket mindre bestämda av en form som de särskiljer sig från mängden. […] Tillblivel­ sen är alltid ett ’mellan’ eller ’bland’: kvinna mellan kvinnor, djur bland djuren. Men den obestämda artikeln kan endast utöva sin makt genom att termen som skall bli till själv avstår från den for­ mella karaktäristik som också får den att bestämma det enskilda (’djuret framför er…’).«7 En zon av obestämbarhet – är det inte just det som uppstår i mitt vissjungande? I den zonen ingår i så fall inte bara min knar­ rande stämma, inte bara textens upprepningar och rim, inte bara 16


de återkommande dova ö- å- och o-ljuden, inte bara barnets för­ måga att lyssna på ett sätt som snart kommer att gå förlorat, inte bara min projicering av en björn, mina smekningar av barnets huvud och värmen i det ombonade rummet, utan ytterligare aspekter, förändringar, vibrationer, rörelser och sammansätt­ ningar på molekylär nivå. Något inträffar eller uppstår mellan mig, barnet och sången. Något björnligt? Ett björnblivande? Att försöka sätta ord på detta är på sätt och vis missriktat. Inte för att det är fråga om något sublimt gäckande, någon bortomvärldslig transcendens, utan tvärtom för att det jag famlar efter, och cita­ tet handlar om, är just den obestämbarhet som varje bestämning lämnar efter sig. Det är i den »zonen« både barnet och jag förlo­ rar oss: det magonda, eller vad det nu är som bekymrar honom, glöms bort och han somnar med björnen i visan, alltmedan jag, utan att egentligen vara medveten om det, hummar igenom sången ännu några gånger, för trött för att sjunga texten. Alltihop rör sig »mot det formlösa och ofullbordade«8 som Deleuze skri­ ver; litteraturen blir till, samtidigt som den tynar bort.

17


Sagt om Avhandling i litteraturvetenskap: »inget mindre än ett intellektuellt äventyr« (Cecilia Sjöholm, Samlaren) »Min nya idol heter Anders Johansson« (Jenny Morelli, Jenny Morellis Dagliga) »ett enastående försök att knäppa världen i pannan lite grand« (Björn Wiman, Expressen). Anders Johansson (1968) är bosatt i Rissne och verksam som litteraturkritiker, redaktör och forskare.               Glänta produktion

Anders  johansson    nonfiction                glänta

Björnen sover, USA-hat, yttrande­ofrihet, porrnovellens stil, Mel Gibsons Jesusrobot, Martina Lowdens löpsedlar – om detta och en hel del annat handlar Anders Johanssons nya bok. Den börjar i Cecilia Wikströms motion om en litterär kanon, och slutar med ett försök att skriva slarvigt. Nonfiction är en ansträngning att bryta ner gränserna mellan skönlitteratur och facklitteratur, vetenskap och essäistik, tänkande och skrivande, underhållning och upplysning.   Med i första hand Gilles Deleuze som teoretiskt bollplank närmar sig Johansson inbördeskriget i Peru med samma attityd som han vänder sig till den svenska samtidsromanen: »fakta« och »fiktion« är i det perspektivet två falska beteckningar som hindrar oss från att se det avgörande.   Nonfiction tar vid där Johanssons Avhandling i litteraturvetenskap slutade. Engagemanget är detsamma, bara kompromissviljan är mindre.

Anders johansson

9789197684248  

Anders johAnsson Tidigare av Anders Johansson: Avhandling i litteraturvetenskap: Adorno, Deleuze och litteraturens möjligheter, Glänta produ...