Dag 1 / tisdag 27 september, kväll
Viktor Josefsson kände sig trött. Dagens undersökning av brottsplatsen hade tagit ut sin rätt. För en sekund dök frågan upp hur länge han skulle orka, men han slog som vanligt bort den. Han lämnade polishuset och korsade gatan i hörnan vid blomsteraffären, där den mörka kvinnan var i färd med att kånka in några blommor som under dagen stått utanför affären på trottoaren. När han kom fram till busshållplatsen knäppte han igen jackan, körde händerna i byxfickorna och såg tillbaka mot det grå polishuset. Där det låg verkade det kväva ett vackert gulrappat hus mellan sig och Domus vita sextiotalsbyggnad. Snett bakom honom på en bänk satt en äldre dam med ett misstänksamt uttryck i ansiktet. Hon höll krampaktigt i sin handväska. Bredvid henne stod en yngling i svarta kläder med glänsande pärlor fastsatta i ansiktet. På hans vänstra hand skymtade en ring. Viktor kände ett lätt obehag när han såg att ringen var formad som en dödskalle. Döden är alltid närvarande, tänkte han när han steg på bussen. När Viktor slagit sig ner började tankarna vandra till den grå sopsäcken ute vid kyrkogårdsmuren. För sitt inre såg han kyrkan, de stora träden, den grå stenmuren och han kände lukten av förmultnade löv. Han såg bilen, som med släckta strålkastare sakta körde grusvägen fram och stannade vid muren, och månljuset som blänkte till i säckens blanka yta då den drogs bort mot muren. Den som fört säcken till platsen måste ha haft något syfte utöver att bli kvitt kroppen. Att häda eller att framföra ett groteskt religiöst budskap, tänkte han och mindes med obehag korset som visat sig på muren ovanför säcken, men varför hade inte Sune sett detsamma som han? Hade det bara varit ljuset som spelat honom ett spratt?
26