9789173433822

Brigitte Gacha ugglemasken översättning av lars g. säfström

Leopard förlag Stockholm 2012

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 3

2012-01-24 14.15

brigitte gacha Ugglemasken Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Brigitte Gacha, 2012 Översättning: Lars G. Säfström Originalets titel: Le Masque du Hibon Omslag: Sara R. Acedo Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryck: ScandBook, Falun 2012 isbn 978-91-7343-382-2

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 4

2012-01-24 14.15

Innehåll 1. ankomst till stockholm Tisdagen den första december 9 Grand Hôtel 43 Svit 450 44 Antoinins curriculum vitae 49 Tête-à-tête i svit 450 62 Antoinins fysik 98

2. en första verklig kontakt Onsdagen den andra december 107 Vidskeplighet 112 Verandan 122 Den lilla flickan 133 Lunchtimmen 136 Eftermiddagen 145 Myten och ljuset 163 En andra middag på tu man hand i svit 450 172 Torsdagen den tredje december 182 De fyra journalisterna 195 Fredagen den fjärde december Journalisternas intervju 211 Natten 219 Nobelprismeddelandet 222

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 5

2012-01-24 14.15

3. de övriga pristagarna Lördagen den femte december Bill Lordfield, den andre pristagaren 233 Pristagarnas följe 257 Söndagen den sjätte december »Get-together«-möte på Grand Hôtel 259 Måndagen den sjunde december Nisse – skönhetsexperten 269 Kungliga Svenska Vetenskapsakademien 277 Tisdagen den åttonde december 285 Stockholms universitet: Aula Magna 287 Onsdagen den nionde december 290

4. prismottagnings­ceremonin I dag, torsdagen den tionde december 297 Repetition i Konserthuset 298 Tillbaka i 450 299 Min regnbågsklänning och Antoinins frack 302 Den stora avfärden 305 Min pristagare mottar sin utmärkelse 309 Banketten 345

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 6

2012-01-24 14.15

Tisdagen den första december »Så underligt … att det inte är kallare än så här i Stockholm.« »Som jag har sagt till dig; vackra barn; det är ett kustklimat här.

Det hade inte alls varit nödvändigt att bylta på sig så där. Inser du hur mycket du har på dig? Till och med för vädret här utanför är det alldeles för mycket«, svarar Antoinin mig, med ett på en gång roat och ironiskt leende. Hans blick är inte fäst på mig, utan hans ögon försöker att bland alla huvuden med rakt, långt, kort, eller inget hår alls, urskilja det som tillhör Nobelkommitténs representant som ska möta oss här.

Ja, jag är medveten om hur mycket jag klätt på mig. Desto mera efter­som det är jag själv som tagit på mig alla plaggen, det ena efter det andra och utan hans hjälp, på toaletten, under mellanlandningen i Paris.

Jag känner också tyngden av dem på min kropp som, efter att ha magrat, lyder min vilja men säger nej till alla överdrifter. Ända fram tills nu har omåttligheten inte gällt annat än det som hör till avdelningen näringsintag. Det här är första gången jag låter kroppen under­kasta sig en orgie i fråga om påklädning som gör den tyngre, mattare, och färdig att börja svettas. Hemma är det sällan jag har mer än ett lager kläder på mig, förutom behå och trosor, och det vare sig under den torra årstiden eller regntiden, både den lilla och den 9

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 9

2012-01-24 14.15

stora, och på samma vis är det under hela året. Som mest sätter jag på mig en tröja när kvällssvalkan kommer.

Det innebär att min kropp inte är van vid allt som jag satt på den idag, och inte jag heller. Vi bor i Yaoundé och därifrån har vi kommit hit. Jag borde vara beredd på Antoinins nästa förslag, som han inte dröjer med att lägga fram. »Men du kan väl åtminstone ta av dig en av de två tröjorna, och en av de två halsdukarna, och något behov av den där tunga kappan och av den stora rastahatten kan du verkligen inte ha. Gå in på damtoaletten, där framför oss …« Jag slår vad om tusen franc i CFA (Afrikanska Ekonomiska Gemenskapen) att om han såg mina dubbla strumpbyxor skulle han också be mig ta av en av dom.

Jag gör det inte. I stället korsar jag mina handskklädda händer över bröstet som ett tecken på vägran på förhand. Med min handväska i en rem över axeln, två kilo tung, fylld av rostade jordnötter som Mamma och Mormor gjort i ordning och skickat med på min långa resa till snöns, kylans, det vita, de högre studiernas och Nobelprisets land, släpar jag mig ett steg bakom honom genom ankomsthallen på Arlanda, nertyngd och samtidigt som på styltor i mitt första par läderstövlar.

Vi har anlänt på den beräknade tiden: 13.55 exakt, efter att ha startat klockan 11.30 med ett SAS-plan från Paris. Vi lämnade Yaoundé i går kväll med CAMAIR vid midnatt, 00.42 i stället för 22.35, och kom fram till Paris i morse klockan 7.00 i stället för 5.10.

Medan vi väntade på vårt anslutningsflyg till Stockholm, gjorde vi en snabb shoppingrunda för att ordna min vinterutrustning. Det här är min första utlandsresa.

Antoinin behöver inte söka länge efter herr Bo Strömberg, som Nobelstiftelsens representant heter. Han får genast syn på honom.

De vinkar till varandra. Han närmar sig oss. Innan han kommit fram mumlar Antoinin snabbt med låg och skämtsam röst till mig: 10

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 10

2012-01-24 14.15

»Där ser du, vackra barn, herr Strömberg kommer också i tid.

Han kunde inte vara punktligare.« Han har inte tröttnat på att upprepa för mig att detta är noggrannhetens kungarike.

Kommunikationer, bussar, tåg, flyg, jag själv har fått det bekräftat, allting sker lika punktligt. Människorna går punktligt till sina arbeten, de går hem lika punktligt, de äter sina olika måltider lika regelbundet och punktligt. De som gör upp om tid för möten kommer vanligtvis punktligt och kan inte tåla om inte andra gör det; i kärlek såväl som i affärer.

Jag vet ingenting om affärer, men om kärlek tror jag mig veta något och där kan jag tala om att jag inte är punktlig. Om inte personen jag väntar på kommer, lever jag mig in i att han fått förhinder och att min tillgivenhet för honom inte har några fasta begränsningar i tiden. När mamma och jag har stämt möte kommer hon alltid flera timmar försenad. Åh! Mamma gör inte det med flit för att göra mig ledsen. Det är inte hennes avdelning. Anledningen är enkel: Hennes tidsuppfattning är tänjbar. Mycket tänjbar till och med. När hon säger: jag kommer då, så kommer hon, två till tre timmar därefter, men under alla omständigheter innan det blivit natt. Det räcker med att vänta. Hennes tidsuppfattning är något som vidgar sig från början och slutet av dagen. Om hennes besök ska äga rum under natten, fastän detta är sällsynt – natten betraktas nämligen som gengångarnas tid – så sträcker sig en väntan på henne över hela den tidsrymden.

Både före och efter det att jag börjat leva tillsammans med vetenskapsmannen Antoinin, har jag ständigt uppfattat tiden på samma generösa sätt som mamma, det måste sitta i våra gener. Jag bär alltid en klocka – min första, en gåva från honom för övrigt, se där – den sitter på min handled! Emellertid betraktar jag den mera som en prydnad än något nödvändigt. Jag måste vara skapad för att gå tillbaka till alla andra former av tid i stället för den tid som är klockans; dagens tid, intuitionens, avundens, slumpens, naturens, livets 11

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 11

2012-01-24 14.15

tid, det spelar ingen roll vilken, lika lite som om den är psykologisk eller biologisk eller vad man vill. Man har sagt mig att alla de formerna av tid kan sammanfalla, ja, det kan hända, men det är sällsynt.

Herr Strömberg från Nobelstiftelsen är inte bara punktlig, han går också snabbt. Han är storvuxen, men är han lika lång som Antoinin? Nej, bara nästan. Hans hår är lika ljusgult som majskolvarna på Mammas åker, och så kort som om han kom direkt från frisören.

Efter tre fyra väldiga kliv är han snart mitt framför oss. Hans armar är också långa. Antoinin och han hälsar på varandra. När det blir min tur att ta hans hand lägger jag märke till två saker; det första är hans kattlika ögon, med gröna och violetta skiftningar, som fixerar mig på ett underligt sätt. Det andra är att det är första gången i mitt liv som min hand berör en vit hand. Jag ångrar att jag inte tagit av mig handskarna för att bättre kunna uppleva den känslan, och om den är annorlunda. Jag märker att jag missar tillfället att pröva den annorlunda känslan, om den nu finns på samma sätt som när det gäller våra olika utseenden.

Vi följer honom genom den väldiga ankomsthallen som är full av folk, och är minst hundra gånger större i jämförelse med Simalen i Yaoundé i fråga om yta och kanske har den också hundra gånger fler resande. Under det att han tar våra färdbevis för att gå och få dem godkända, föreslår han oss att vänta i Arlandas VIP-väntrum för att ha det mera bekvämt; Antoinin tackar nej till det vänliga förslaget.

Herr Strömberg tillägger: »Ni har rätt, det här går fortare än att gå till den där ’VIP-servicen’ som ligger en bra bit bort.« Han sätter kurs mot passkontrollen med våra pass och vaccinationshäften medan vi står kvar och väntar. Det dröjer inte länge förrän vi märker att de andra resenärerna iakttar oss.

De bär annorlunda kläder. De har alla samma hudfärg. Det är åtminstone mitt första intryck. Flera av dem visar tecken på nyfikenhet. Det syns på deras rynkade pannor och på hur deras ögon vid12

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 12

2012-01-24 14.15

gas; andra småler. Kanske har några av dem känt igen Antoinin som en av Nobelpristagarna i fysik, och dessutom mig som hans kvinnliga sällskap. Jag är beredd att slå vad om det eftersom Nobelpriskommitténs ombud genast kände igen oss, eller snarare Antoinin.

De som inte kopplat ihop Antoinin och Nobelpristagaren eller inte har hört talas om priset i fysik, för det måste finnas många bland dem som inte gjort det, de måste undra vilka vi är.

Vi är först och främst man och hustru … Vi är …

Antoinin avbryter min tankekedja: »Vackra barn, du kan väl åtminstone ta av dig din kappa, du är den enda här som är så varmt klädd.« Jag hade väntat mig att han skulle komma med det förslaget. Det hade bara varit en tidsfråga. Nu har den lämnat hans mun. Antoinin har samma överseende leende som de andra runt omkring. Jag förstår nu att det är min utstyrsel som väcker munterhet. Han kunde väl åtminstone ha låtit sitt förslag stanna vid blotta tanken.

Nu när han klätt det i ord känner jag mig generad. »Jag tar av den på hotellet«, säger jag.

Han har ingen tid att formulera sitt svar, för herr Strömberg kommer tillbaka med våra papper och ber oss följa med.

Medan vi går berättar han att polisen i passkontrollen anförtrott honom att det var första gången han sett ett pass från Kamerun, och att det också är likadant för honom själv. Därefter förklarar han att han bett ett bud ta hand om våra väskor och att en bil med chaufför väntar utanför. Vi banar oss väg igenom en leende folkmassa och de sympatiska passpoliserna i sina uniformer och bås nickar liksom för att hälsa oss välkomna. Alla dessa jovialiska ansikten får mig att tänka på dem vi lämnat bakom oss i Yaoundé, skillnaden mellan folk här och den mycket större spontanitet och förtrolighet männi­ skorna där hemma visar. Man skulle se dem! Jag kan se dem framför mig: De störtar fram mot Antoinin, griper hans hand, skakar den livligt som ett tecken på hyllning, på lyckönskan, som man berör ett dyrkat föremål, något som hörde till ens allra närmaste familj; 13

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 13

2012-01-24 14.15

några utan att säga något, andra kallar honom geni-far, geni-bror, geni-son, eller helt enkelt bara geni!

Och jag på mitt håll, jag fäller glädjetårar med blandade känslor och blir inte ond på dem, även om de glömmer mig, avsiktligt eller inte.

Först och främst, det är min make; dessutom, den hand de trycker medan de tror att den ska bringa dem lycka och tur, den handen har redan gett mig lyckan före hela världen den dagen då han bad mig att gifta mig med honom.

De kallar honom Geniet. De tror mer på lyckan i form av tur än vad de tror på verkligheten, på samma sätt som de tror mer på sin egen upplevelse av tid än på den tid som deras klockor visar. På det sättet är vi lika varandra. Jag tror också på slumpen liksom på underverk. I Antoinins fall, om de skulle vilja veta min uppfattning, så ligger det mer arbete än tur bakom hans framgång. Åh! Ifall de kunde före­ ställa sig det arbete Geniet måste utföra åt turen skulle de vara förbryllade resten av sina liv. Hur skulle de förresten kunna ana det?

De bor inte tillsammans med oss. De började inte besöka oss förr­ än nu senast i oktober.

Men jag vet. Jag har sett min man arbeta. Det är något som har kostat mig själv alla slags försakelser, inte minst på det intima området. Förr trodde jag att kroppsarbete var det enda slags arbete som kunde orsaka lidande. Jag har sett min mamma arbeta på åkern och i hyddan; dubbelvikt i timmar mot marken med sin hacka eller kvast, resa på sig och känna på sin höft med en smärta som träffade mig lika skarpt som henne. Jag har sett henne bära sitt risknippe av ved eller sin balja med vatten på huvudet, och varje gång undslapp vi som genom ett mirakel en obotlig nackspärr.

Jag har sett henne böjas under tyngden av sin börda och gå förvriden; när hon lastade av sig innan hon sträckte sig upp satte vi båda våra bägge händer som stöd mot våra knän ett kort ögonblick tills hennes känsla av svindel nästan försvann.

För ovanlighetens skull hade hon gått med blicken fäst vid hori14

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 14

2012-01-24 14.15

sonten. Och hon hade gått mycket långt, för källan befann sig nästan fyra kilometer från hyddan.

Efteråt måste vi ovillkorligen massera halsen, axlarna, och höfterna.

Vad sägs om att hon efteråt ställde sig och malde kassava i morteln?

Efter den gemensamma ansträngningen trodde jag att smärtan som kändes ända från höfterna ut i händerna för alltid skulle för­lama oss båda.

Otaliga gånger har jag hört henne ropa »Aj!« när hon ska göra upp eld och bränner handen. Jag förvånas fortfarande över att se linjerna i min egen handflata intakta, då mammas sedan länge försvunnit efter många brännsår.

Efter varje Aj! ropat i kör blev mitt skrik högre, medan hennes, som från början var knappt hörbart, till slut dämpades av en kvinnas mod och värdighet, en kvinna som inte ville dela sin smärta med sin dotter. Hon stötte ut sitt Aj! orubbad, något som i mina ögon framstod som heroiskt, och fortsatte sina sysslor ögonblicket efter som om detta Aj! bara var ett kommatecken utan vikt, något sekundärt utan betydelse, en oväsentlig händelse under det kärva fullföljandet av hennes stora uppgift som den närande modern.

Varje gång trodde jag att hon skulle ge upp allt för gott, som jag skulle ha gjort i hennes ställe. Men jag var inte i hennes ställe. För allt guld i världen skulle hon inte vilja att jag tog hennes plats. För henne kom det aldrig på fråga att vi skulle äta maten rå, som jag före­slog henne. Det råa kunde aldrig ersätta kokt mat enligt henne, bara komplettera den. Mamma vill alltid göra allt själv, genomlida allt ensam. När jag erbjöd henne min hjälp, svarade hon: »Det är jag som har burit dig härinne«, och visade mig på området runt sin navel. Det förklarade allt. Hon fortsatte att bära mig sedan jag väl hade kommit ut ur hennes mage; när hon arbetade på åkern ända tills jag hade lärt mig gå. Försök föreställa er att ett barn som har det bekvämt på sin mammas rygg skulle skynda sig att lära sig gå för att befria henne!

15

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 15

2012-01-24 14.15

Bekvämt och i fin balans som jag hade det därbakom, blev jag en egoist utan att veta om det.

Det verkar som jag lärde mig att gå senare än de andra barnen i »K5«, trots att jag säkert skulle ha klarat av att gå själv mycket tidigare. Mamma ville bära allt, uthärda allt ensam. Dessutom hade hon fött mig ensam i köket. Inte konstigt att »Maman« rimmar med »ahan«- smärta!

Emellertid visste jag inte att intellektuellt arbete kunde vara plågsamt. Jag trodde att det var en befrielse. En frihet. En lyx! Ett privilegium. Det är det också, i vid bemärkelse.

Men vilka ansträngningar för att lyckas! Så mycket forskning!

Vilka besvikelser!

Min man tror inte att jag har sett honom riva sin panna som för att gräva ut en motspänstig lösning på ett problem; sett honom hålla fast huvudet som för att hindra en annan lösning att rymma därifrån.

Jag har sett honom granska himlen dag och natt för att ur solens klarhet och bland stjärnorna plocka fram en ingivelse. Jag har också sett honom vrida sitt huvud, uppfyllt av bekymmer; gå fram och tillbaka i sitt arbetsrum; skriva ner något här och där, för att till slut använda sin knutna hand som ett tillfälligt pergament.

Vissa ögonblick har jag fruktat att min man varit på väg till vansinnets land, ett land jag känner till och varit nära att förlora mig i genom att tvingas leka att jag var två personer för att få mormor att skratta.

Därför har jag varit rädd för hans skull. Det gjorde att min rädsla och min besvikelse över att inte kunna erbjuda honom min hjälp förlängdes, på samma sätt som en gång med Mamma.

Jag förstår ingenting av matematik, av högre studier, inte heller av vare sig enkel eller komplicerad forskning. I fråga om skolgång kom jag aldrig längre än till ungefär årskurs fem. Jag har fruktat att jag har gift mig med en blivande dåre, ja, en snart vansinnig person.

Liksom jag äktade honom av fascination vill jag fortsätta vara fasci16

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 16

2012-01-24 14.15

nerad till slutet. Jag har varit rädd; i stället för att fly från honom, lämna honom, har jag känt mina fötter bundna vid hemmet, har sett mitt öde som bundet till hans, jag försvarar mig inte, har funnit mig i det. Jag är fatalist.

Om någon vill veta min definition på en vetenskapsman, så lyder den så här: En solitär både i äktenskapet och ute bland massan. En ständig kalkylator. Han översätter allting till en fråga om beräkning, även litteraturen. En utsvulten som inte känner hunger. När han äter så är det för att göda sin tanke. En otrogen intellektuell!

När två tillfällen uppenbarar sig samtidigt, så väljer han till förmån för det vetenskapliga kallet, men till kärlekens förfång, istället för att ta för sig av bägge. När han har behov av att prata, så samtalar han med sin kvinna, men det är som om han talade med sig själv.

Jag kan tydligt säga vilken den lyckliga dagen var då han fann den »storslagna lösning« han forskat efter i två år. Denna dag skulle till och med den mest okunniga och lika främmande för vetenskapligt arbete som jag ha lagt märke till det.

För han log! Och han skrattade! Det var i den stunden jag återupptäckte min mans glittrande och sällsynta leende. Den dagen hade han gripits av en plötslig inspiration och funnit sin matematiska formel; »Förhållandena mellan de olika kosmiska krafterna«; så heter den storslagna upptäckten som ser ut att kunna få en fundamental betydelse för förståelsen av universum och dess uppkomst.

Som en besviken kvinna, beredd till allt för att återta sina rättigheter, beredd att för gott hoppa över två generationer och kanske framför allt den medvetna eller omedvetna självförnekelsen, har jag just upptäckt tillämpningen av allt det här på kärlekens område, men ännu vågar jag inte riktigt tro på det. Efter min upptäckt har jag ännu inte upplevt det här i praktiken.

För ögonblicket tänker jag inte så mycket. Jag är full av lycka över att få följa Antoinin när han tar emot belöningen för sin veten17

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 17

2012-01-24 14.15

skapliga upptäckt. Enligt min uppfattning är det en stor lycka att belöningar existerar. Antoinin, blygsammare än vad som är tillåtet för en man på hans nivå, visste aldrig om att det här skulle kunna inbringa honom ett pris av sådan internationell prestige.

Han fick reda på det i oktober. Liksom resten av landet och världen.

Hans handslag är inte bara något fullt av hemlighetsfull kraft, utan det har också blivit en symbol för gemenskap.

Varenda en som berör hans hand tror sig automatiskt, med full rätt vara som en av vår familj. Varenda en som hörts tala med min man tar sig samma rättigheter. För att inte tala om dem som sett honom! Mycket tack var de visuella medierna och pressen, men mycket mer tack vare systemet »från mun till mun«, som löper mycket snabbare än benen och snabbare än sina ersättare medierna, är vår familj nu utvidgad till att omfatta hela landet eller nästan; för som i alla familjer finns det avfällingar, avundsjuka och missunnsamma, lätta att upptäcka trots att de är få.

Det är underligt hur en del former av välkomnande kan likna ett illasinnat mottagande. Knappt har vi kommit in i ankomsthallen förrän en grupp människor utrustade med olika slags sofistikerade apparater tränger sig fram mot oss medan de knuffar på varandra.

Det här knuffandet känns aggressivt. Det är som de hade vapen i händerna. Min instinkt säger mig att det här är fotograferna. Att alla apparater som riktas in mot oss är ofarliga, bara ivriga att ta bilder.

Vid sidan av dem finns en annan grupp med kulspetspennor som liknar stickvapen i ena handen och anteckningsblock som sköldar i den andra. De ropar med höga röster ut frågor till min man, alla på en gång. Denna kakofoni åstadkommer tillsammans med rasslet och klickandet från kamerorna ett vansinnigt, infernaliskt oljud, »ett kaos där alla djävlar försöker väga upp alla gudar«, som Antoinin brukar säga. Mest förvånad, hämtar han sig efter ett tag och försöker besvara en fråga han lyckas urskilja i virrvarret, men herr Strömberg uppmanar honom att fortsätta att hålla tyst. Efter att ha sagt det drar han journalisterna åt sidan, och besvarar deras frågor i Antoinins 18

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 18

2012-01-24 14.15

ställe. Fotograferna har nu fältet fritt. Några omringar oss och stänger in oss i en cirkel och fortsätter att fotografera oss ur alla möjliga vinklar under det de utför olika slingrande rörelser.

De kommer mig att tänka på de folkdansare som i likhet med tusentals besökare kommit till vår hemort, de vred sig på alla möjliga vis medan de utförde sina akrobatrörelser i luften och på marken; entusiastiska, trollbundna dröjde inte männen och kvinnorna där med att ansluta sig till dem. Oj! Stämningen blev snart vild, de blev uppsluppna som barn, och en aning lössläppta. Det märktes när männen tyckte sig fria att ropa åt kvinnorna: »Åh! kom och dansa med mig, gumman min«, ropade någon individ åt en okänd kvinna. »Gumman min ja, just du där. Är det inte du som är min brors väns fru? Min brors väns fru är min fru också, eller hur? Kom och dansa …« ropade en annan åt någon annan som säkert skulle bli presenterad av honom själv.

Det var likadant med kvinnorna. De kunde slänga ur sig ett: »Åh min gubbe, ja, du själv, låt mig dansa med dig …« En annan: »Åh! Jag är din gumma idag, eftersom du inte kommit hit med min syster!« Fast hon i själva verket inte alls hade några släktband till den påstådda »systern«!

En annan följde efter: »Titta på min man där. Fast han har sin fru i sällskap är han i alla fall min karl, jag dansar i alla fall med honom.

Inte sant, syster min! Haha!« Hon tog hans legitima hustru till vittne, som inte alls var hennes syster, och inte heller hade några äktenskapliga band till danspartnern.

Det var så där hela dagarna. Det dröjde inte länge förrän det stod klart för mig att denna otvungenhet när det gällde att lägga beslag på den enes så kallade hustru eller den andras man hörde till det vanliga.

19

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 19

2012-01-24 14.15

Mer än en gång hade jag haft lust att själv ansluta mig till hela denna grupp av människor och dansa som de. För att inte bli frestad till det måste man vara gjord av sten. Men de här människorna hade utestängt mig från sina nöjen. De hade tyst låtit mig förstå, att det är självklart att en mor, för som en sådan behandlade de mig, ska veta sin plats. Min revoltlust som skulle ha fått mig att nonchalera deras välvilja, kvävdes i djupet av min mycket äldre och långvarigare resignation.

Min man var också utesluten. Trots deras vänskapliga inställning hade de nämligen omedvetet placerat honom på en sån hög piedestal att de därnere nästan var beredda att göra vad som helst för honom. Ibland då det var alldeles nödvändigt kunde de göra det tillsammans med honom. Det som bekräftade för mig att deras idé om honom var något som bestod till hälften av honung och till hälften av bark, sött och surt, var detta: Man skrattade i hans ställe, man lekte i hans ställe, man slog vad om hans huvud, man svor vid hans huvud, man gick, sprang, hoppade, simmade i hans ställe. Utan att vara medvetna om det hade de lyckats skapa ett porträtt av en robot som var en bild av det nya geniet, ett geni som de ännu inte sett i verkligheten. Genom det robotporträttet kunde de föreställa sig det nya geniet. Av rädsla för att han skulle vara alltför lik dem själva, hade de förstärkt olikheten så att man inte skulle kunna missta sig. Det var därför man ville att han skulle vara tung och allvarsam, utan skratt, orubblig, lärd och grubblande.

Om jag hade fått uttala mig, kunde jag ha sagt dem att det porträttet nästan drag för drag stämde överens med det som Antoinin vanemässigt tog på sig i sin roll som professor. Men de ville att jag skulle tiga där också. Jag tänker inte desto mindre på att under de sextio månvarven av vårt äktenskap har jag under större delen av den tiden sett honom allvarlig och inte leende. Mer allvarsam än skämtsam. Mer upptagen än avspänd. Mer benägen för arbete än äkten­skapliga intimiteter. Man utförde alla hans jordiska behov; 20

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 20

2012-01-24 14.15

man älskade i hans ställe, eller rättare sagt, man älskade för vår räkning eftersom jag som hans äkta hälft också hörde till.

Eftersom de där hemma aldrig sett ett genis hustru har de format mig efter deras bild av kvinnan, framförallt Modern . De säger alla till mig: »God dag mor, god kväll mor, hur står det till mor? Ge oss något att äta och dricka, mor. Se hur jag dansar, mor. På återseende, mor, i morgon kanske, mor …« Jag kan gå med på att min mans studenter som ofta hälsar på oss, eller hans systrar eller några unga män bland besökarna, kallar mig mor. Sådan är sedvänjan.

Men att besökare i Antoinins egen ålder eller att hans släktingar och bekanta inte kallar mig något annat än »mor«, det har gett mig något att fundera över. Nu förstår jag varför det aldrig fallit någon in bland alla dessa tusentals besökare att säga till mig: »God dag, min fru … Ge mig något att äta, min fru … kom och dansa med mig, min fru. Adjö, min fru«. Om de lade bort vanan att säga så till mig så berodde det på att jag var ett genis hustru, ett geni som inte längre var deras jämlike och på att de var rädda att begå en taktlöshet. En följd av det var att jag gick miste om det enda tillfället i mitt liv att förstå mig på att variera det vanliga tilltalet gentemot andra människor.

Det var enda tillfället därför att det var första gången jag såg en ström av mest män, men också kvinnor hemma hos oss, jag som varit gift under flera tiotals månvarv.

Det kan ha funnits en sexuell antydan i tilltalen »Min fru« och »Min man«, som gick utöver själva orden. Jag vet inte om några runt omkring mig utnyttjade och hade nöje av detta skämt. För min del är det snarare möjligheten av det som roar mig. Däremot vet jag med vem jag skulle älska att lämna teorin och gå direkt till handlingen: rent ut sagt, med Antoinin.

För männen där var jag en mor som inte får lämna den tigande gestalt som de modellerat fram av mig. Så därför behöll jag mina åsikter för mig själv. Jag vågade inte heller ta initiativet till att ropa ut sådana här förtroliga uttryck som: 21

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 21

2012-01-24 14.15

»Mannen min, har du redan ätit färdigt? Var det gott? Du kanske vill dansa med mig, mannen min? Tack mannen min. Vi ses, mannen min«, inte ens på skämt som jag hör dem alla göra runt omkring mig. Ett skämt som skulle friska upp mig efter alla ansträngande sysslor jag uträttar för deras skull. Jag var den enda som kunde skryta inombords med att jag var värdens äkta maka, det är ingen av dem som kallat mig så. Ingen människa har kallat mig »frun«. Där visade det sig hur de älskade i vårt ställe. För övrigt, som genom ett underligt sammanträffande så ligger inte Antoinin och jag längre med varandra. Man dansade för honom, man åt i hans ställe eller med honom själv, man drack för hans välgång eller med honom själv. Man samtalade för hans räkning eller med honom. Och jag, en moder helt ställd i det fördolda, en moder där bilden av kvinnan, flickan, systern sammansmält, den könlösa modern, mor åt dem alla, jag betjänade dem i tysthet.

De tysta fotograferna låter sina apparater tala. Min man är den viktigaste måltavlan. Deras objektiv verkar också finna ett nöje i att fotografera min utstyrsel. Jag kan knappt tro att det är jag som klarar av att utan rädsla, på sin höjd lite generad och lätt skrämd, stå framför främlingars instrument i ett främmande land. För när allt kommer omkring, rädslan för den som inte hör till familjen, från grannen till den vilt främmande, är en känsla som existerar i verkligheten. Men dom här har inte den inverkan på mig. Kanske är det för att det också existerar en speciell del hos intuitionen som säger en vad som är ofarligt.

Klickandet och smattrandet från deras kameror kommer mig att tänka på de små smällarna som kom från jordnötterna när mamma grillade dem i sin gamla »frepan«.

Efter stora svårigheter har Antoinin lyckats förstå ursprunget till ordet »frepan«, som jag använder i vårt hem som benämning på stekpannan. Det är helt enkelt en sammandragning av pidginengelskans »Frying pan«. Kamerorna smattrar likt jordnötterna som ros22

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 22

2012-01-24 14.15

tades i stekpannan. En släng av koketteri får mig att beklaga att jag är lite för mycket gömd under min ansamling av kläder. Man kan knappt urskilja mitt ansikte under min väldiga hatt och min kropp är fånge under en lång yllekappa som jag har knäppt mina händer ovanpå; Jag kan varken förmå mig till att lossa på dem eller slappna av.

Det är alldeles nyligen som jag vant mig vid fotografier. Mitt livs första fotografi är det som finns i mitt pass, som utfärdades för ungefär en månad sedan. Det är mycket lyckat. Mamma och mormor har inte upphört att beundra det sedan jag visade dem det.

De har heller aldrig blivit fotograferade i sina liv. Mormor har fingrat så till den grad på fotografiets plats i mitt pass att hon gjorde fuktiga tummavtryck under min bild.

Tillsammans med mitt har det blivit två extra fingeravryck i mitt pass. Jag känner mig kokett och längtar efter att komma tillbaka till mitt hemland med skarpa och fina fotografier för att glädja de mina.

Jag skulle också vilja fylla igen bristerna i vår familjehistoria som saknar orienteringspunkter av det här slaget, ja som är utan tydliga punkter alls.

Kamerorna smattrar runt omkring oss. Hela tiden utlämnade åt en form av mekanisk och mänsklig nyfikenhet står vi kvar på samma ställe medan herr Strömberg är upptagen av journalisterna; min man har blicken riktade mot dem. Hans uppspärrade öron verkar att vilja inregistrera alla deras frågor. Jag är säker på att han är besviken över att herr Strömberg rått honom att vara tyst. Jag vet inte hur länge vi stått stilla. Jag har glömt titta på min klocka. Hur som helst har den tiden räckt för budet att hämta våra resväskor, den som är sprängfull är min.

Jag har aldrig packat en resväska förut. Den här första gången har varit ett prov som jag åtagit mig att klara av alldeles ensam utan min mans hjälp, långt från hans blick för att undvika alla eventuella råd, och långt från mina styvsystrars blickar för att slippa all den kritik, fastän outtalad, som tydligt märktes på deras hållning. När 23

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 23

2012-01-24 14.15

jag lämnade min mors hydda för att flytta till min man, var jag först tomhänt. Jag hade väntat med att hämta mina saker i hyddan tills min man gått till universitetet och eftersom jag aldrig haft en väska hade jag packat dem i en av de säckar av raphiapalm som min mor använder när hon handlar på marknaden. På tillbakavägen stötte jag ihop med en av mina styvsystrar som bodde i huset. Hennes min visade att hon anat hela vidden av min fattigdom och föraktade den tyst och utan medkänsla. Det är svårt för mig att beskriva den skamkänsla som uppfyllde mig. Jag kunde inte heller gömma den under min tunika, fastän den var enorm. Åh! Känslan av skam är skamlig.

Den försätter en i ett patologiskt tillstånd. En av de många obehagligheter jag upplevde i detta hus var de tunna väggarna. Skammen märktes genom dem. Varje gång hon tilltalade mig tyckte jag mig se det outplånliga uttrycket av arrogans både i hennes ansikte och hos skaran av systrar som hon skulle skynda sig att berätta historien för. Skammen hade fått mig att glömma att kosta på mig en egen resväska.

Den här väskan tillhör Antoinin. Den är en stor modell av en ­serie på tre väskor som han för länge sedan köpt i utlandet. Eftersom jag aldrig gjort någon resa förut, har jag glömt bort att jag också skulle kunnat skaffa en resväska, men jag har inte glömt min skam. Som sagt, väskan kan gott vara Antoinins, men innehållet tillhör mig. Det är mina saker i den, klänningar och skor, småsaker.

Den andra väskan är som en lillasyster till den stora. Den är tillplattad, av ganska slitet läder som visar att den gjort tjänst under Antoinins många resor. Det är i den han ännu en gång packat ner sina saker.

Herr Strömberg kommer tillbaka till oss med budet som drar våra väskor på en kärra, och visar oss vägen mot utgången. Press­ folket släpper oss inte, de följer efter.

Nu är vi utomhus. Jag spanar efter snön utan att se någon. Jag måste bekänna en sak. Naturligtvis har jag kommit med för att närvara vid ceremonin när min man tar emot Nobelpriset. Steg för steg har 24

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 24

2012-01-24 14.15

jag börjat inse betydelsen av priset. Det är gränslöst, internationellt, något fenomenalt, det har journalisterna i vårt hemland oupphörligt förkunnat. För egen del kan jag bara göra mig en föreställning om det tack vare att jag tror på underverk, i alla fall befinner det sig bortom min vardagliga föreställningsvärld.

Emellertid har jag också kommit hit för att jag vill se snön. Därför spanar jag nu efter den. Om inte representanterna för pressen och herr Strömberg hade varit där, skulle jag ha vänt mig till Antoinin och frågat utan omsvep: »Antoinin, var är den där snön?« Olyckligtvis finns de andra där. Och jag håller tillbaka min fråga och riktar min förvåning färgad med besvikelse mot yttervärlden.

Ute är det alltså inte kallare än så här. Men visst är det kyligt.

Jag känner det på min näsa och på att det sticker lite i ögonen.

Kanske är det så att jag väntade mig något mycket mer än det här.

Jag ser till och med solen. En sak som förefaller mig underlig. Ja, det faktum att det är solsken utan att det värmer. Hur kan det komma sig att solen jag ser däruppe inte lyckas nå oss med sina strålar?

Jag förstår ingenting. Rädd som jag är om mina invanda föreställningar har jag ingen önskan att delge Antoinin dem, jag känner honom tillräckligt för att veta att han genom en av sina demonstrationer som bara vetenskapsmän känner hemligheten bakom, är kapabel att slå sönder dem, bara så där, på ett ögonblick! Jag är inte säker på att jag vill att han ska göra det. Nej, jag längtar inte efter att bli kallad »irrlärig«, som han säger. Invanda idéer är en sorts metaforer för alla slags förevändningar, anser han. Om han menar att de är som en serie av »som om« är jag överens med honom, och jag vågar själv ge några exempel: De är en förutfattad mening som är som en sorts trygghet, som en filt som man drar över sig mera av vana än av nödvändighet, som en bekvämlighet, som en inhägnad man rest alldeles i onödan för att avgränsa sin egendom mot en inbillad granne, som ens självkänsla; de invanda idéerna liknar traditionen. Även om man inte bär dem inom sig, finns de och väntar på er där utanför när ni föds. De finns där i er omgivning, stillastående som ett orörligt 25

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 25

2012-01-24 14.15

molnskikt, oföränderligt, och sänker ner er i sin materia och modellerar er efter sin egen form.

Man ser med, man andas genom, man handlar för, man tror att detta är den slutgiltiga sanningen och ser den som det. Man accepterar den utan att fråga sig varför. Det är som den idé Mamma fått in i mitt huvud; hon är övertygad om att Mormors historia kommer att börja om på nytt med mig för att jag liknar henne. Mormor gör det ännu mer. När hon ser mig, ser hon sig själv. Med ett ord, jag är hon själv återfödd. Jag har levt med den föreställningen. Tidvis har jag glömt bort den. Den kommer tillbaka i mitt minne. Jag har ytterligare en invand föreställning: jag förknippar snö med kyla på samma sätt som jag associerar sol med värme. Det är lite som om vedbrasan i Mammas kök eller elden i min gasspis, inte skulle värma. Solen är som elden. Som sådan är den skyldig att värma. Annars börjar mina föreställningar förlora sin förnuftsmässiga grund. Jag är i alla fall frestad att komma med frågan om solen utan värme till honom, men i sista ögonblicket låter jag bli, för om jag gjorde det, skulle han känna sig skyldig att svara alla pressmännen som är där med oss. Man skulle kunna tro att han bara behöver öppna munnen för att de ska börja upprepa sina frågor igen.

Det är mer av känsla än förnuft som fått mig att känna igen dom där som journalister. Det konstiga är att jag inte förstod det genast.

Jag har en känsla av att ha blivit utsatt för en förskjutning, en förändring i mitt sätt att tänka. Jag har trott att när jag kom till ett annat land skulle allt vara dramatiskt, fundamentalt annorlunda. Jag måste säga att jag ger mig själv rätt i avseende på det yttre. Det är en tveklös skillnad mellan oss och alla andra människor på flygplatsen, journalister, fotografer och herr Strömberg inräknad. De är alla vita. Vi tunnas ut till två skuggor av oss själva i den gruppen.

Just nu är jag inte helt säker i min förmodan. Redan från början var det leendena runt omkring mig som startade min förvirring.

Det finns ytterligare någonting som får mig att tänka på att trots att herr Strömbergs hand är helt vit, och som en följd av det en sorts motsats till min egen, är känslan av den likadan som från en helt an26

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 26

2012-01-24 14.15

nan person med min egen hudfärg som min hand varit i kontakt med. Jag vill inte gå så långt som till att jämföra den med min mans eftersom det är en annan sak. Den inverkan hans hand, med eller utan handskar, har på mig är unik, när han väl kommer sig för med att röra vid mig.

Antoinins ansikte är allvarligt och förvånat. Han är lika förvånad som jag över pressfolkets instörtande. Han hade trott att vi genom att anlända tre eller fyra dagar tidigare än förväntat skulle kunna passera obemärkta. Även utan journalisterna hade det varit omöjligt att komma fram utan att märkas, det har jag förstått nu när jag inser hur uppseendeväckande vår annorlunda hudfärg är. Vi är de enda mörkhyade i folkmassan.

Antoinin fortsätter att dölja sin förvåning under sin tystnad och jag sväljer ner min fråga tillsammans med resten av en bit »bittacola« som jag har i munnen. Under tiden har solen som vilar i en himmel som är blå på några ställen och vit på andra, sett på hur kölden angriper oss utan att imponera på mig. Var är den där snön så jag får se den med mina egna ögon? Har Antoinin rätt med sin historia om planetens uppvärmning? Är det möjligt att den stora meteorologiska händelsen har kommit idag? Kan man säga att den sammanfallit med min ankomst hit? Får jag i så fall inte se det som jag kommit för att uppleva personligen; bortsett förstås från överlämnandet av Nobelpriset till min man, som kommer att bli den största händelsen i våra liv? Helt säkert en av de viktigaste i hela världen?

Bortsett också från vår kärlek som jag kommit för att bygga upp igen?

Jag skulle kunna fråga mig själv det här med tusen andra ord, men mina frågor får vänta på svar åtminstone för ögonblicket. En bil, lång som två sammankopplade, stannar i jämnhöjd med oss. »Limousinen … Varsågoda och stig in«, säger herr Strömberg och öppnar bildörren medan han artigt puffar undan en fotograf, under det att budet som om han kände till bilen går fram till bagage­ 27

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 27

2012-01-24 14.15

luckan som ser ut att öppna sig av sig själv. Utan att förvåna sig som jag gör, sätter han i gång med att lasta in våra väskor.

Vi tar plats i bilen som är rymlig och klädd med läder invändigt.

Journalisterna drar med sig fotograferna. Dessa, envisa likt åsnor, fortsätter låta sina kameror klicka mot bilen som startat. Jag svettas. Jag tar ändå inte av mig min kappa. Det är bättre att vara varm än kall. Säger jag mig filosofiskt. Men i alla fall, jag sörjer över att det inte är så kallt som jag väntat mig. Jag är fullmatad med två mot­sägande skildringar av klimatet i Europa av min man. Jag säger Europa men det får innefatta så väl Amerika som Australien, Ryssland, Kina, Japan, i varje fall alla ställen där snö finns. Min generali­ sering irriterar lite min mans sinne för exakthet. »Malutibergen, Kilimandjaro, Marockos berg, de bergstoppar i Afrika där det finns snö, är det också Europa för dig?« Den dagen, förvirrad över att få veta att det finns verklig och rikligt med snö i Afrika, visste jag inte vad jag skulle svara honom. »Kanske« svarade jag, för jag har en tendens att göra den sortens överdrivna generaliseringar för att lättare minnas. Faktum är att mitt minne inte vill hålla kvar det som jag inte kommer att få se i verkligheten. Jag minns att före den där dagen i oktober, den gången han tog upp ämnet klimatet i ­Europa, så målade han upp det som ett ställe där vintern är tidig, sträng, och varar tre månader när den inte är ännu längre och där, ja, jag citerar: »kölden är bitande, där människorna täcker sig med kappor tillverkade av tjockt ylle från filtar, där andra täcker sig med riktiga djurpälsar, eller numera ofta i syntetmaterial för att djuren och deras vänner börjar ogilla detta missbruk hos konsumenterna; hur som helst, deras pälsar, de äkta eller syntetiska, är tre gånger tjockare än väggarna i vårt hus«. Mer än en gång har jag hämtat isbitar i vårt kylskåp, jag har hållit kvar dem i min hand för få känna en likadan kyla. Mer än en gång när jag duschat har jag före­dragit kallt vatten framför varmt. Mer än en gång har jag gått ut utan tröja och satt mig på gården i vårt hus på kullen, bara för att få erfara denna berömda utländs­ka köld direkt på min hud.

Emellertid har jag ännu inte bestigit Kamerunberget som Antoi28

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 28

2012-01-24 14.15

nin gjorde i sin ungdom. Det verkar som det vissa dagar kan råda en isande kyla på dess topp.

Han har också medgett för mig att han en dag sett en snöfläck så stor som mina öppna armar; den dagen blev Kamerunberget, som också kan spruta eld, i min inbillning förvandlad till Kilimanjaro och till Mount Everest. Jag har aldrig varit där. För att komma dit måste man tillryggalägga det avstånd på mer än tre hundra kilometer som skiljer Kamerunbergets område från Yaoundé. Men jag har aldrig lämnat Yaoundé, inte ens på mitt bröllop. För mig är alla städer eller platser utanför Yaoundé och de närmaste omgivningarna lika avlägsna som jordens alla andra länder. Jag har sett Antoinin försvinna i väg till utlandet upprepade gånger utan att kunna följa med honom. Längst inom mig har jag betraktat konferensorganisatörerna som egoister som inte någonsin har tänkt på att erbjuda min man en extrabiljett till hans följeslagarinna som aldrig har varit i köldens rike.

Till en början trodde vi att våra tillgångar skulle kunna räcka till att unna oss den lyxen, för min man är trots allt professor vid universitetet. Men problemet är att vi har en stor familj att mätta. För övrigt har nationens ekonomi inte gjort annat än försämrats sedan fyra år tillbaka. Detta har försatt alla samhällssektorer i kristillstånd. Utbildningsdepartementet som Antoinin är beroende av, är det som drabbats hårdast. Av de lösryckta bitar av samtal som nått mig i min tillbakadragenhet, skulle jag kunna formulera följande koncisa sammanfattning av de strejkandes klagomål: »Vad tjänar det till att hålla föreläsningar om man inte ger oss tillräckligt betalt? Andra som inte har någon utbildning tjänar mycket mer än vi?« Så låter det på lärarsidan. Och från studenternas håll: »Vad tjänar det till att studera när man talar om för oss att det inte finns några karriärmöjligheter?« Vad beträffar arbetet vid universitet? Alla på universitetet strejkar nästan varje år. Lärare och studenter solidariskt tillsammans.

Jag, som är hemmafru, och därför varken fysiskt eller psykiskt 29

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 29

2012-01-24 14.15

hör till universitetet, berörs till slut också av konsekvenserna av situationen där: pengarna till hushållet har minskat med mer än hälften. Ändå hände det aldrig att jag började avsky strejken, som de direkt berörda gjorde.

På sätt och vis är jag tacksam för den, för det var under en sådan period jag blev bekant med Antoinin, även om jag skulle kunnat förbanna strejken för att den berövat mig hans sällskap. Vare sig det är strejk eller inte arbetar Antoinin lika bra hemma som på universitetet. Medan hans kolleger följer reglerna genom att stanna hemma, går han till institutionen och håller sina kurser för studenter som har tråkigt hemma, eller inte delar de strejkandes åsikter, eller anser att fastän det inte finns något arbete, behöver man inte sluta sin utbildning; de studenterna besöker tillräckligt ofta vår bostad för att jag ska kunna följa deras diskussioner.

Jag misstänker att han under en av sina berättelser överdrev hur kölden var i verkligheten, för att undan för undan dämpa min växande önskan att följa med honom, sedan han upptäckt att våra ekonomiska tillgångar blev sämre och sämre. Jag måste säga att han då lyckades befria mig från drömmen om en resa till de trakterna. Men han lyckades inte ta bort min önskan att uppleva kölden. Sedan oktober har hans yttranden om kylan i Europa förändrats. Enligt vad han säger så har Sverige, och i synnerhet Stockholm ett kustklimat.

Hur kommer det sig att just den staden skiljer sig från resten av ­Europa? Det här har gjort mig misstänksam mot min man. Jag har ett intryck av att han ger mig de här motstridiga uppgifterna eftersom hans enda mål är att få mig att inte ändra uppfattning. Han har varit rädd för att den stränga kyla han präntat in i sin första version skulle få mig att i sista ögonblicket avstå från att följa med honom till Stockholm. Men att avstå från att göra honom sällskap skulle vara samma sak som att ta ifrån honom hans yrkeslivs allra största lycka: ty det här är den viktigaste resan i hans liv.

Det är därför han sedan den dagen bestämt och tvärt ersatt sina berättelser om den outhärdliga kylan med föreläsningar om plane30

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 30

2012-01-24 14.15

tens uppvärmning; Tyst, och med en känsla av misstänksamhet har jag mött hans plötsliga ombyte av tes. Som vittne har han tagit någon som kallas Fourier och tillfogat: »Det är inte bara Fourier, utan även en som heter Arrhenius också, förstås, …« Och han använde tusen tekniska termer, som till exem­pel det han kallar växthuseffekten, för att stödja sin tes och uppmuntra mig att följa med honom till det där landet. »Denna växthuseffekt, förstår du, orsakas av förbränningen av miljarder ton av fossil energi som kol och olja och …« Varje gång har jag lett inombords av flera skäl: Först och främst för att jag inte för ett ögonblick har förstått någon av hans tekniska termer. Jag har inte heller försökt reda ut om Fourier eller Arrhenius är vänner, kamrater, gamla eller nya bekantskaper, eller hänvisningar. Det som också fick mig att le är att han där, som jag så ofta till­ delat spådomskonstens förmåga, han som med en gång ser de rätta svaren på sina studenters frågor, inte lyckas avläsa vad som finns på bottnen av hans egen kvinnas innersta tankar. Åh! Om han visste att jag har blivit lika upphetsad som han själv av tanken på den här resan. Kanske ännu mer än han, skulle jag kunna lätta på den tyngd som alla hans motsägelser och smicker åsamkar honom. Naturligtvis gjorde jag stora ögon för att visa min häpnad varje gång han berättade om växthuseffekten, planetens uppvärmning, om koldioxid, klimatförändringarna, och om kustklimatet; på samma gång sade jag invärtes till honom att jag hoppas att jag får se snön i Stockholm innan den försvinner för alltid.

Nej, jag tror inte han har läst vad jag tänker i mitt innersta. Bortsett från det, så vill jag inte dölja att det för mig även finns ett mycket intimt skäl till den här resan. Jag har tagit med mig en stor förväntan.

Min association av kyla med snö löses upp i den bistra verklig­ heten. Man säger att det är plus tio grader utomhus, och jag säger att det är en dräglig kyla, men den sviker min förväntan, beredd som jag är att drabba samman med kylan i dess allra värsta skepnad. Den dag jag kan säga till Antoinin att han har totalt fel har ännu inte kommit.

31

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 31

2012-01-24 14.15

Jag vill inte ta av mig min kappa. Det är varmt i limousinen. Herr Strömberg sitter mitt emot oss. Antoinin bryter sin tystnad: »Herr Strömberg, vi har särskilt framhållit för er att vi inte ville ha vår ankomst rapporterad till journalisterna, utan den skulle uppges vara samtidig med de andra pristagarna. Alltsedan vårt telefonsamtal, har ni tydligt lovat att det skulle vara på det viset«.

Hans tonfall innehåller all världens förebråelser. »Jag vet, professor Mékénéné. Men er ankomst har blivit rapporterad från Kamerun av en lokal journalist där, efter vad jag har fått veta. Det är han som ringt till pressen här och meddelat att ni skulle komma idag.« »Aha, jag vet vem det är! Det är en journalist från tidningen Cameroun Tribune som har gjort en serie artiklar om mig! Nåja, det visar att det är utopiskt att förvänta sig att en journalist ska hålla mun eller hejda sin penna. Apropå det, varför ville ni att jag inte skulle besvara era journalisters frågor? De kan ju tro att jag inte har lust med det«.

Antoinin förefaller kränkt och sårad i sin egenskap av professor och pristagare, där det ingår att vara färdig att besvara alla frågor och visa sitt värde inför världen med hjälp av journalisterna. »Det samtalet finns inte angivet i ert program, herr professor. Titta själv, det är inbokat att ni ger en presskonferens fredagen den fjärde december«, säger han samtidigt som han visar på en sida i ett tjockt dokument.

Antoinin tar fram sina glasögon ur ett etui. Jag kan inte låta bli att tänka på att det är samma etui som det han glömde på en hylla i biblioteket dagen då jag mötte honom för första gången. Jag minns hur jag plockade upp just det här etuiet. Jag kan se mig springa i fatt honom, ge det till honom. Ännu i dag genljuder hans »tack ange­nämt« i mina öron.

Han sätter på sig glasögonen, och samtidigt som han kastar en blick i dokumentet, svarar han: 32

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 32

2012-01-24 14.15

»Ja, mitt speciella möte med pressen. De kommer att veta att jag har kommit före de andra pristagarna. Och beträffande journalisterna här, det var oförutsett, absolut, men jag hade i alla fall tyckt om att besvara deras frågor. Försöka klargöra en av frågorna som ställdes till mig.« Efter att ha noterat detta tar han av sig glasögonen, lägger till­ baka dem i etuiet, och lutar sig tillbaka i sätet och upprepar: »Ändå skulle jag i alla fall tyckt om att svara på deras frågor«.

Antoinin tycker om det oförutsedda när det angår hans arbete.

Det spelar ingen roll vid vilken tidpunkt man kommer och behöver hans utlåtande om ett vetenskapligt problem, han svarar bara att det är ett nöje och inget besvär. »Ni kommer att få fler tillfällen att bemöta deras frågor. De har inte släppt er ännu, tro mig. Dessutom, ingen av dem hörde till de journalister som ni ska träffa den fjärde december. Jag har noga kontrollerat det. Ni kommer att få svara dem igen, som sagt. Det var därför jag förklarade för dem att ni var trött. Ni har varit på resa sedan i går, och er fru …« Utan att se på honom och med stängd mun tackar jag herr Strömberg för att han nämner mig också i den här affären. »Tack för er vänliga omtanke«, skyndar sig Antoinin att säga med en min som uttrycker mer resignation än irritation över att journalisterna där hemma avslöjat hemligheten, innan han tillägger: »Min fru och jag är verkligen trötta …« Som en smula tagen på bar gärning med att ha glömt min närvaro, trycker han min hand kort och ömt, som för att gottgöra sig. Kommer han ihåg vilken inverkan en sådan smekning kan ha, hur ofrivillig den än var, på min person? Det måste nämnas att det var längesen.

Efter hans anmärkning känner jag att också jag är trött. Vi lämnade Yaoundé i går kväll med två timmars försening. Enligt vad vana flygresenärer säger hör den sortens olägenheter till vanlig­heten, jag med min vaga uppfattning om punktlighet har inget att invända. Denna försening var delvis vårt eget fel eller mer precist: alla 33

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 33

2012-01-24 14.15

dessa oändligt många människor som kom för att ta farväl av oss.

I tusental slöt de upp för att följa oss till flygplatsen i Simalen. Sedan veckor tillbaka har Antoinin blivit den mest berömde mannen i hela landet. Vårt hem har utvecklats till ett gravitations­centrum som drar till sig människor och alla sorters underhållning. Ända fram till i dag har många av dem trott att de skulle göra oss sällskap till Stockholm för att närvara vid ceremonin för överlämnandet av Nobelpriset till min man. Det var inte förrän vid ögonblicket för avfärd som de insett att priset för resan, förutom att det överträffar allt vad de väntat sig, med råge översteg deras ekonomiska tillgångar. Tanken på att de i förväg måste se till att få ett pass utställt hade aldrig slagit dem. Några av dem måste ha trott att ett mirakel skulle inträffa i sista sekunden. Så blev inte fallet.

Fulla av drömmar hade de alla studerat vår färdväg tillsammans med Antoinin. De visste att vi skulle mellanlanda i Paris och att vi kanske skulle kunna komma fram klockan 5.10 men de visste inte att vi skulle komma att anlända två timmar senare. Ända fram till nu, har bara London och Paris på grund av historiska orsaker varit välbekanta i den kollektiva fantasin. Men sedan oktober har Stockholm kommit att läggas till listan av viktiga metropoler och kan utmana dessa städer vad beträffar det folkliga medvetandet. Under tiden, innan historien med Nobelpriset, kände ingen av oss ens till det namnet, utom kanske en handfull personer förutom Antoinin. Det är en av de sällsynta städer där Antoinin inte varit, han har ändå varit i Finland, ett närbeläget land. Varje gång han ska bege sig till ett okänt land, utrustar han sig i förväg eller på platsen med en broschyr som ger en överblick av landets historia, och vidare med ett ficklexikon för att lära in några ord eller fraser som han bedömer väsentliga för umgänge och samtal. Trogen sin vana har han skickat efter­ prospekt över Sverige från Nobelstiftelsen, särskilt över vår vistelseort, Stockholm.

Han har noggrant studerat kartan över denna stad, lärt sig namnet på flygplatsen, var staden ligger i landet, vad gatan heter där vårt hotell ligger. Nu vet han att Stockholm är beläget vid ett sund.

34

114704_Ugglemasken_ORIG.indd 34

2012-01-24 14.15