Page 1

X Publishing AB www.xpublishing.se Copyright © 2008, H. Aschehoug & Co (W. Nygaard) AS, Oslo. Originaltitel: Alle har eit sultent hjerte Översättning: Gunnar Ardelius Omslag: Johan Blomgren, johanblomgren.se Omslagsfoto: Bloodcover.com

Denne oversettelsen har fått støtte fra Kulturkontakt Nord. Tryckt av Bulls Graphics, Lettland, 2009 isbn 978-91-85763-07-8


1 Det tar alltid en liten stund efter att jag har vaknat innan jag känner det, trycket över bröstet, hur det stramar till, som ett sådant band gammelfarfar an­ vänder när han gör tunnor till marknaden, ett bälte av stål. Det måste ha varit så hon hade det, hon tjejen som blev gripen i Pakistan. Varje morgon måste hon ha trott att hon vaknade hemma i sin säng som alla andra. Men när hon öppnar ögonen är det något som inte stämmer. Hon är i ett fäng­ else i Lahore eller någonstans med femton andra i en cell beräknad för fem. Varje morgon tar det henne några sekunder att påminna sig om att hon nu får betala för att hon blev gripen med flera kilo narkotika.   Problemet är att jag ligger i sängen hemma, inte i Lahore. 


Det är samma sak varje morgon nu. Det här tryck­ et. Jag vet att jag snart måste kolla upp det. Det som är det värsta.   Så att i alla fall jag vet.   Hur kunde jag? Och vad kommer han säga, när han får veta?   Jag är rädd för vad jag måste betala.   Skiträdd.




2 Jag

har varit

hemma i tre dagar. I morgon är det

fredag.   Jag går upp tidigt, försöker att inte se för upp­ jagad ut när jag kommer ut från badrummet.   Mamma frågar om det går bra. Vet mamma? Är det en tjejgrej det där att man bara vet, att man bara känner det på sig?   Jag säger ingenting ute i köket, spelar sur och butter sextonåring med influensa, skyndar mig bara ut till badrummet igen, låser dörren fastän det bara är mamma som är hemma. Borstar tän­ derna.   Först trodde jag faktiskt att jag bara kunde skita i det, glömma, men hur kunde jag tro det?   Jag vill inte tänka på att något är annorlunda. Att allt är förändrat. Jag märker det nu. Jag kräks också. 


Det är inte bara för att jag ångrar mig. Det är något som bara är i kroppen.   Men hurra. Det är lovdagar nu i maj. Tomma dagar. Då kan jag spela sjuk. Och som tur är var jag riktigt sjuk i januari, rejäl halsinfektion och in­ fluensa på samma gång, så jag tror att mamma tror mig om jag säger att det fortfarande sitter i. Hade en sänka på lite över två hundra då, bakterierna hade fest. Två hundra säger mig inte så mycket, men det var tillräckligt för att pappa skulle bli imponerad, han tror mycket på siffror.   Linda vet att jag inte gillar telefoner, men hon ringer ändå varje dag för att höra hur jag har det, skickar sms, till slut måste jag säga att jag är så krasslig att jag inte orkar med besök, har influensa, ett virus som inte släpper helt, kanske, något som har kommit över mig.   Linda är den jag är med mest. Jag vet inte om jag litar på henne. Jag litar inte på någon. Jag läste ­någonstans att den som är ensam inte söker efter någon att vara med, utan någon som är likasinnad. Jag gillar det ordet. Likasinnad.   Du harnte fått den där diarrégrejen då? piper Linda in på min mobil. Vattnet här i stan smakar röv d vet ju alla. 


3 – Är du säker på att du mår bättre, Ina? Kan du gå till skolan i dag?   Jag har lust att säga till mamma att hon tror att hon har ett åttonde sinne eller något som hon inte har, men jag vet att jag avslöjar det om jag säger så.   Det som har kommit över mig.   – Ska du inte äta något innan du går? Du blir så förskräckligt trött.   Jag hostar lite.   – Jag går bara ut en sväng. Kanske en kopp te el­ ler något senare. Behöver komma ut lite bara, kan lika gärna sticka till skolan, måste ha läkarintyg om jag är borta i mer än tre dagar.   – Du kanske faktiskt behöver gå till läkaren? Mamma ser verkligen bekymrad ut.   Jag funderar på hur lång tid det tar innan ­paniken 


tar över helt, och jag får ett sammanbrott och inte klarar av mer och hoppar från Nybrua en kväll. Jag vill inte gå till doktorn.   Thomas sitter koncentrerad vid bordet, glömmer som vanligt att äta. Min bror. Min lillebror. Han sit­ ter och tittar på de gamla Star Wars-korten. Han blev så glad när han fick dem, jag köpte dem på en loppmarknad. Han vet inte vad som gäller, korten är tretton år gamla. Mitt hjärta blöder för Thomas. De tunna skuldrorna, de blå ögonen i hans lilla an­ sikte när han ser på mig. Jag önskar att han hade en storebror. En som kunde ge honom mer än vad en storasyster som jag kan. Det som gäller.   Men jag klarar inte av att oroa mig för Thomas nu. Just nu tänker jag inte på någon annan än mig själv. Det kommer att vara så ett tag.   Jag tar ett glas apelsinjuice, vet att jag får hals­ bränna.

10


4 Solen

skiner vit

och obarmhärtig. Himlen är alltför

blå. Våren är sen.   Våren ljuger. Våren är varm utanpå och kall inuti. Kroppen börjar vänta för tidigt på grund av ljuset. Men det är långt till sommaren. Det blåser också, är lika kallt som på julafton. Här där vi bor är det samma temperatur på julafton som på den sjut­ tonde maj. Det är klimatförändringarna, helt säkert. Allt som är vanligt raderas ut. Världen är dömd till undergång. Djävulen reglerar temperaturen nu, vi har förlorat kontrollen. Nej, inte djävulen. Satan. Satan, är det.   – Du tänker för mycket, säger pappa. Lev i nuet. Du är bara sexton år.   Ja. Jag tänker för mycket. Särskilt nu. Hjärnan maler den vanliga ramsan om att det inte är det där 11


jag är rädd för att det är. Att det jag känner i magen faktiskt bara är efterdyningar efter influensan. Var­ för inte, egentligen? frågar hjärnan med den gälla rösten hos en tant som är rädd för att festen ändå inte blev helt lyckad. Och vad betyder det egent­ ligen att leva i nuet ?   Magen behöver knappt viska att den vet något som hjärnan inte vet. Magen skrattar. Det är varken bakterier eller virus.

12


5 Jag

går till

skolan. Linda kastar sig över mig, hon

tycker om att kasta sig över folk, men lyckligtvis har hon tyvärr inte tid, det är gymnastik efter lunch­ rasten.   Folk rusar förbi på planen, jag sitter på bänken, är yr, inne i min egen dykarklocka.   En gång i höstas, inne i stan, innan allt det här, såg jag, kanske av en slump, ett konstverk som jag fortfarande tänker på. Det var ett stort, vitt akva­ rium med bara vita fiskar i. Inuti akvariet fanns en försluten glasbox. Inuti glasboxen var det små, vita, levande möss. De hade det bra där inne. De hade mat och klätterrep, ett sådant litet hjul att springa i. Och fiskarna simmade varv efter varv runt mössens glasbox. Fiskarna hade det bra de med; mat och rätt temperatur på vattnet. 13


Alla var i akvariet, både fiskarna och mössen. Om de två universumen skulle mötas, krascha mot varandra, om någon mixtrade med dem, om något i ­akvariet gick sönder, så att det började läcka – då skulle allt ödeläggas, total katastrof, världens un­ dergång, alla skulle dö med en gång. Jag vet inte. Jag är inte så bra på att förklara konst. Jag vet inte om jag tror att jag liksom är mus eller fisk eller ­ingetdera.

14


– Det var ett misstag. Sorry. Problemet är inte bara Katrine, säger jag. – Nej, säger han. Det är väl det som är 6 problemet. Men det är väl ingen idé att snacka mer om det. Eftersom du säger att Jag går hem. Jag måste ringa Synnöve. I flera dagar det var ett misstag, menar jag. har jag tänkt göra det. Flera veckor. Det är bara det – Nej … säger jag, och är förvirrad. Är han att jag inte gillar telefoner. Hon är fyra år äldre än smartare än jag, har han fattat hela grejen? har flyttat till Oslo, ska studera teologi. Hon sä­ Ellerjag, vad är det? ger att om hon ska bli präst, så ska hon inte bli en – Jag tycker om att köra, säger Erik. Då sådan som fördömer, hon säger att det redan finns slipper jag tänka. Kan jag köra dig någontillräckligt många som vill förstöra det fina för folk. stans? Eller ska vi bara åka en liten sväng? Just när jag står bakom gympasalen får jag ett –  Jag vill egentligen till Oslo, säger jag sms. Från ett nummer som gör att jag blir yr igen, utan att låta orden passera hjärnan. rädd. Det är han. Kan jag ringa dig? Hade det inte varit för att jag är så jävla Jag svarar inte. Stänger av telefonen. Han har ringt rädd  för det jag snart måste berätta för tre gånger denjag härfrågat veckan,honom men jagom har…inte honom så hade nej.svarat.   Sorry, jag ska inte plåga dig mer, plingar det till då jag sätter på mobilen igen fem minuter senare.   Han tycker inte om att skicka sms. Det hade inte spelat någon roll. Han bor tre mil bort. 15

www.xpublishing.se

9789185763078  

Originaltitel: Alle har eit sultent hjerte Översättning: Gunnar Ardelius Omslag: Johan Blomgren, johanblomgren.se Omslagsfoto: Bloodcover.co...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you