Issuu on Google+

till dig ändå. Jag har ingen annan att prata med. Ingen jag kan prata med på riktigt. Bara nån som du kan klara av det jag

Ingrid Olsson

”Du vet inte vem jag är, men jag skriver

Ingrid Olsson

ska berätta.” Två månader innan Lisen ska ta studenten händer en tragedi på hennes skola. En kille tar sitt liv. Lisen börjar skriva brev till honom. I breven berättar hon om de känslor och tankar som gömmer sig längst inne i henne. Det handlar om blyghet, rädsla och om livet som ibland kan kännas mer skrämmande än döden. Hudlöst och nära om en livsviktig månad när allt ställs på sin spets.

Ingrid Olsson Augustprisnominerades 2008 för Ett litet hål i mörkret.

..

Kanslan av att hoppa


Ingrid Olsson

K채nslan av att hoppa

Kanslan av att hoppa_inl.indd 7

09-06-26 16.03.07


Läs också Medan mamma sover (2003) Stenhjärta (2005) Betong fjäril betong (2006) Ett litet hål i mörkret (2008)

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Ingrid Olsson 2009 Omslag: Sofia Liljander Omslagsfoto: Klubovy Ane Brun-låten ”The Fall” från skivan Changing of the Seasons. Eeva Kilpi-dikten ”Började falla som ett löv” ur Innan döden. Tolkning från finskan: © Kerstin Lindqvist – förmedlat genom ALIS. Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-67185-8 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Kanslan av att hoppa_inl.indd 8

09-07-02 09.03.20


8 maj Du vet inte vem jag är, men jag skriver till dig ändå. Jag har ingen annan att prata med. Ingen jag kan prata med på riktigt. Bara nån som du kan klara av det jag ska berätta. Bara du kan förstå det som finns bakom mina ögonlock. När jag blundar står jag där uppe, längst ut på kanten och vinden sliter i mitt hår. Marken drar som en magnet i kroppen när jag tittar ner. Suget i magen blir en värk i armarna, en värk som letar sig ända ut i mina finger­ toppar. De flesta skulle nog bli livrädda. Men jag är aldrig rädd där uppe. Det är för att jag vet att jag är ett steg från att försvinna.

11

Kanslan av att hoppa_inl.indd 11

09-06-26 16.03.07


Ett litet skutt bara. Men hur vågar man det där skuttet? Hur känns det att hoppa? Hinner man tänka en massa innan man slår i ­marken? Var det lätt? Eller stod du vid kanten och tvekade? Var du rädd? När man blir riktigt rädd försvinner alla ljud runt omkring. Det enda som blir kvar är ljudet inuti. Ljudet av hjärtat som slår och slår. Är det vad man hör sekunden innan man tar sats? Precis innan fötterna lättar från betongkanten? Men sen blir det väl tyst? När man väl vågat sig över kanten? Säg att det är så. Säg att jag har rätt.

Vi gick i samma skola du och jag, men vi kände inte varandra. Har aldrig ens hälsat. Är det okej att jag skriver till dig trots att du inte vet vem jag är? Att jag berättar allt för dig?

12

Kanslan av att hoppa_inl.indd 12

09-06-26 16.03.08


Jag tror att det kan hj채lpa mig. Att v책ga. Om tre veckor tar jag studenten. Det skulle du ocks책 ha gjort. Men nu slipper du det.

13

Kanslan av att hoppa_inl.indd 13

09-06-26 16.03.08


9 maj Ligger på sängen. Det har jag gjort sen jag kom hem från skolan. Borde plugga franska. Vi har ett sista prov i över­ morgon. Men nu skriver jag till dig i stället med lap­ toppen på magen och Ane Brun i lurarna. Det är den enda musik jag lyssnar på. Hon är den enda som sjunger så att man tror på det. Pappa jobbar sent och mamma syr på min studentklänning. Syrummet ligger precis ovanför mitt rum och smattret från maskinen känns nästan genom taket, genom musiken. Vi var ute och köpte tyg i helgen. Mamma ville åka till centrum, men jag sa att jag hellre ville in till stan. Då kunde jag ju passa på att övningsköra. Mamma blev

14

Kanslan av att hoppa_inl.indd 14

09-06-26 16.03.08


glad och överraskad. Jag brukar aldrig våga köra in till stan. Egentligen tordes jag inte det heller, men det var i alla fall bättre än att åka till centrum och riskera att träffa på nån jag känner. Det gäller att välja. Gäller att välja det minst läskiga. Jag var där i dag. Cyklade dit på väg hem från skolan. Men innan jag vågade fram åkte jag förbi uppe vid stora vägen. Var rädd att jag skulle träffa Ivan. Han har slutat ringa, men i fredags fick jag ett sms. Kan du inte svara i alla fall …:( Ivan var inte där och ingen annan heller. De som ska in i garaget tar hellre en omväg. Blommorna har vissnat och det är ingen som lägger dit nya. Det brinner inga ljus på platsen där du landade. Landade? Det låter som en fågel som mjukt fäller ut sina landningsställ och tar mark. Det är bara en månad sen rektorn samlade alla i aulan för en tyst minut. Bara en månad sen det snöade; blöta flingor som nästan smälte i luften. Men nu strålar solen och på bänkarna en bit ifrån din plats sitter barnfamiljer och kärlekspar och äter glass.

15

Kanslan av att hoppa_inl.indd 15

09-06-26 16.03.08


I skolan står ditt porträtt kvar i glasskåpet, men det är ingen som ser det. På väggarna hänger spraymålade tyger som ropar om fester. Missa inte årets skiva! Snart är vi fria! Wohooo! En klass har ritat ett enormt rymdskepp med en pratbubbla ut från förarhytten: 25 dagar kvar. Are you ready for take off? Varje dag målar de dit en ny siffra. 35, 34, 33, 32, 31, 30, 29, 28, 27, 26, 25 … Nedräkningen har börjat. Jag kommer att få MVG i allt utom i svenska. Det är för att jag vägrar redovisa muntligt. Pappa är så stolt att han skulle kunna spricka. ”Du kan bli vad du vill”, säger han. ”Med de betygen kan du göra precis vad du vill.” Han vet ingenting om redovisningarna. Pappa tycker om att prata om framtiden, särskilt om min framtid. Tidigare i våras tog han hem en hel bunt med kataloger från olika universitet och högskolor. ”Så här mycket fanns det inte att välja på när jag var ung. Titta här, man kan åka och plugga vart man vill på jordklotet. Paris, New York eller Sidney.”

16

Kanslan av att hoppa_inl.indd 16

09-06-26 16.03.08


Pappa vet ingenting om att hellre vilja ställa sig på parkeringshustaket än framför klassen. Han vet ingenting om att hellre ställa sig längst ut på kanten än att tänka på framtiden. Inte mamma heller. Men det är inte deras fel. Hur ska de kunna veta vad som finns bakom mina ögonlock? På mitt skrivbord ligger en hög med inbjudningar till studentfester. Jag har skålat, dansat, kramats och skrålat tillsammans med alla de andra. Wohooo! Snart är vi fria! När jag började gymnasiet tänkte jag så. Bara jag klarar de tre åren är jag fri sen. Fri från vad? Jag vet inte längre.

Symaskinen har tystnat. Nu är det gräsklipparen som låter. Pappa är hemma och drar runt med det rostiga gamla monstret där ute. Det är mamma som kallar det så. Pappa meckar och fixar med monstret och får det att överleva sommar efter sommar. Han är en sån som inte

17

Kanslan av att hoppa_inl.indd 17

09-06-26 16.03.08


ger upp. I pappas värld finns inga omöjligheter, bara utmaningar. Mamma knackade på för en stund sen och berättade att Kattis och Malin är här. Det är hennes arbets­kamrater. Mamma undrade om jag ville komma upp och fika. Doften som följde med henne skvallrade om att hon hade bakat kladdkaka. Jag sa att jag måste plugga, men att jag skulle komma upp om en stund. Det betyder att jag kommer upp precis när Kattis och Malin är på väg ut genom dörren. Då räcker det med ett ”hej” på avstånd. ”Plugga du i lugn och ro”, sa mamma, men kunde ändå inte låta bli att skina upp som en sol. Men det var inget varmt sken. Bakom solen ligger oron. Har du tänkt på att oro luktar? En frän lukt som slår knut på magen? Jag glömmer aldrig första gången jag kände mammas ängslan. Då hade den ingen lukt. Den kom senare, när jag började skolan. Men innan det, när jag var riktigt liten, var mamma en fågel med väldiga vingar som jag fick gömma mig under. ”Hon är lite blyg”, förklarade hon för alla de vuxna jättarna som skulle fram och hälsa.

18

Kanslan av att hoppa_inl.indd 18

09-06-26 16.03.08


Pappa föste fram mig och tyckte att jag skulle säga hej. Han var så stolt över sin fina, duktiga Lisen. När jag började på dagis lärde jag känna Siri. Henne fick jag också gömma mig bakom. Hela dagis, lågstadiet och mellanstadiet fick jag det. Visst sägs det att man blir modigare ju äldre man blir? Så var det inte för mig. Det var tvärtom. Ju mer jag förstod av världen, desto läskigare blev den. På fritids började jag gömma mig när Siri var sjuk och hemma. Fröknarna fick leta i timmar. Första gången det hände ringde de både till mamma och pappa och var nästan på väg att ringa polisen. Mammas ögon höll på att rinna över av oro när hon kom till dagis. Pappa var arg. Men han sa att det var för att han också var orolig. ”Gör aldrig så igen”, sa han och kramade mig hårt. Jag lovade, men gömde mig så fort Siri var borta. Fröknarna lärde sig vilka ställen de skulle leta på. Men de fortsatte att ringa till mamma och pappa, som försökte lugna dem med att säga att jag bara var blyg. Mamma försökte prata med mig, men jag kunde aldrig förklara. Hur förklarar man för ett par orosögon att man ibland bara vill försvinna?

19

Kanslan av att hoppa_inl.indd 19

09-06-26 16.03.08


På högstadiet fick jag inte vara blyg längre. Nu var det nånting som skulle gå över, som skulle arbetas bort. Inte ens mamma försvarade mig. ”Du klarar det. Det är väl inte så farligt”, sa hon om jag vägrade ringa och beställa tid hos frissan eller beställa mat på restaurang. Siri tröttnade. ”Om du ska följa med på fest kan du ju inte bara sitta och sura i ett hörn.” Jag sa att jag inte alls var sur. ”Men du verkar sur när du bara sitter tyst”, sa hon. Jag sa förlåt. Siri fortsatte fråga om jag ville hänga med på grejer. Jag började säga att jag inte kunde, var trött eller kände mig krasslig. ”Synd”, sa hon, men det syntes hur lättad hon var. På utvecklingssamtalen var det: ”Du är så begåvad, men du måste vara mer aktiv på lektionerna. Jag vet att du kan, så varför visar du det inte?” Jag nickade och sa att jag skulle försöka. ”Det är bra”, sa pappa. ”Försöka är bra.”

20

Kanslan av att hoppa_inl.indd 20

09-06-26 16.03.08


9789129671858