Page 1

 


Ljusnande framtid Skola, social mobilitet och kulturell identitet

Jonas Frykman

Historiska Media


Historiska Media Box ,   Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se ©Historiska Media och författaren 2014 Omslag: Per Idborg Omslagsfoto: Christofer Dracke/Folio Sättning: Aina Larsson/Sättaren Tryck: ScandBook AB, Falun 2014 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-86297-22-9


Historiska Media Box ,   Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se ©Historiska Media och författaren 2014 Omslag: Per Idborg Omslagsfoto: Christofer Dracke/Folio Sättning: Aina Larsson/Sättaren Tryck: ScandBook AB, Falun 2014 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-87239-22-9


Innehåll Förord

9

Moralisk panik Skola i kris Moralisera mera Synd om De röststarkas oro Från fält och samlingar

13 13 15 18 20 23

I en annan värld

27

Skola i kulturell identitet Rätt bildad Gemenskap och struktur Mot minskad mobilitet Tillbaka till framtiden

29 33 37 39 42

Skolan som rituell arena 49 Mer än politik och planer 49 Skolkultur 53 Motsatsernas spel 56 Kulturens verktygslåda 61 En spelplan av många 64


Till busets kulturteori Nässlorna blomma Bus, spel och lek Huruvida äro frökens byxor? Vitsande kultur Skolan som karneval Upptåg och gymnasialitet Ett tröttsamt kulturarv Motståndets första krets Att bli elev Den svårkontrollerade kroppen Straffets korta arm ”På min tid visste vi att lärarna var våra fiender …” ”… och vänner” Mot andra världar Längtan bort

69 69 71 75 80 83 86 88 93 93 97 100 103 110 113 117

Gosselynnet 121 Pojkarna, skolan och hemmet Bryt upp Att inte bli en kliché Alltid redo Strategiska vinster Att tala men inte göra Manlighet som utopi

123 123 127 130 132 135 139

Pappa ur kroppen Tåget från Höör Mammas gosse Med på lasset Inte bli som vi

143 147 149 152 157


Borgerlig bakgrund 161 Att helt bli som far 161 I pappas ställe 164 Kraven från mor 165 Vinkandets kultur 167 Hur goda föräldrar skall vara 170 Giftasmönster 173 Modernitet och frånvarande far 177 Ljusnande framtid? 181 Livschanser 183 Drömmen om en klassresa 186 Informalisering 188 Elitskolan 190 Lekhagen 193 Den magiska kritcirkeln 196 Där hoppet gror 198 Noter 203 Litteratur 217


Förord Anledningen till att utbildningsfrågor har kommit att hamna i fokus under senare år har att göra med en kultur- och samhällsomvandling där kraven på kvalifikationer uppgraderats. Det finns inga enkla jobb som står och väntar. Alla behöver en rejäl utbildning innan det blir dags för medalj. Det har medfört att kraven från arbetsmarknaden har fått formulera farhågorna kring hur den svenska skolan ska lyckas. De högt ställda förväntningarna på vad en skola borde vara har fördunklat vad en skola egentligen är. Och inte har de blivit mindre när skolan blivit ett politiskt slagträ. Men en skola stansar inte ut alla lika – den fungerar inte blott som tjänare i ”humankapitalets” tjänst med förmågan att höja produktiviteten. Lika väl kan den ses som en inskolning till gerillaverksamhet där eleverna lär sig kritikens och tvivlets svåra konst – också tvivlet på själva skolsystemet, på lärarna, på varandra och uppväxtmiljön. Förvisso passerar många igenom utan svårigheter medan andra bara inte ”orkar” – kunskapsmålen går dem över huvudet. De blir dropouts, skiter i betygen och väntar på att timmen skall ta slut. Åter andra gäspar sig igenom det enahanda och repetitiva i pluggandet. Några få blir upproriska och söker sig egna, kreativa vägar. Utbildning får inte sällan oavsedda effekter. En skola är också en vardaglig realitet för såväl elever som lärare, med rutiner, vanor och sega traditioner. Dagar som börjar på samma klockslag, raster som följs av lunch och fruktstund innan det blir dags att ta böckerna och ”paddan” och gå till fritids. Byggnaderna 9


förord

ligger där i sina kvarter omgivna av hus, trafik och människor. Skolan som en etnolog ser det formas lika mycket av sin praktik som sin pedagogik, av det lokala kulturmönstret med sin vardag, historia och framtid. Lärarna är inte bara produkter från lärarhögskolan utan ingår också i det lokala samhällets kultur, utsatta för dess värderingar och sanktioner. Skillnaden mellan hur elever presterar i olika delar av landet talar här sitt tydliga språk. När myndigheter och beslutsfattare om och om igen upprepar att ”skolan och samhället måste komma närmare varandra” som ett led i att låta arbetsmarknaden och utbildningen gå i takt, faller de lätt in i abstraktioner. Skolan blir inte de dagliga materiella och sociala villkoren – och ”samhället” blir sällan platsen där folk bor. Vi vet sedan länge att skolan aktivt används av familjer, grupper och platser som ett medel att reproducera och förnya den egna kulturen. Föräldrar som har gott anseende och stort inflytande har också möjligheter att påverka villkoren för sina barn; både genom fostran i hemmet och genom att kunna integrera skolans arbete med det egna privatlivet. Hur skulle man annars kunna förstå varför majoriteten av eleverna med en sådan bakgrund söker sig vidare till högre studier? Eller varför de som saknar ett motsvarande socialt och kulturellt kapital, som barn från icke-läsande hem, på motsvarande sätt inte väljer utbildningsvägen. Varför detta mönster visat sig så svårt att bryta är och förblir forskningens och skolpolitikens huvudvärk. Som etnolog har jag mest arbetat med att studera vardagliga läroprocesser i samhället: Hur fostran ägde rum i 1800-talets bondesamhälle via det praktiska deltagandet i gårdens arbete, hur skolning blev en nödvändighet för att föra vidare borgerlighetens kultur vid sekelskiftet, vad som hände när populärmusiken och dansen gjorde att ungdomen under 40- och 50-talen kunde skapa nya mötesplatser och ifrågasätta vuxendominansen. Men också hur en allmän utbildning via skolan från 60-talet och framåt kom att vägleda en mängd unga till att våga företa klassresan och på det viset bygga om det moderna Sverige.1 I dessa fall har olika kombinationer av faktorerna 10


förord

familj, ort, populärkultur och skolsystem spelat en avgörande roll för barnens vägval. Skolan har både förändrat arbetsmarknaden och anpassats till den, varit ett redskap i händerna på släkt och klass – och förändrat dem. Men jag har också som privatperson haft förmånen att följa egna barns och barnbarns skolgång, nästan utan avbrott under 40 år. Därmed är jag en av de miljoner föräldrar som kan vittna om hur skolan blivit en informell och ofta trivsam plats att vara på. Knappt något barn har behövt traska hemifrån med ont i magen över försummade läxor eller olovlig frånvaro. Lärarna har sett eleverna och bekräftat dem. Har de små mått illa beror det i allmänhet på kompisarna. Men det är en himmelsvid skillnad på hur mycket jag nu fått rycka in som stöd i skolarbetet jämfört med för 40 år sedan. Det är ingen tvekan om att hemmen idag gör en jättelik insats när det gäller både kunskapsinhämtande och orientering om samhället – förutsatt att de har den rätta bakgrunden. De allmänna mekanismerna om hur skolan här hamnat på efterkälken finns beskrivna i boktexten och i dess efterord. Vad jag noterat med viss uppgivenhet är att idag, när behovet är som störst, så sker alltmer av utbildningen i hemmen och i vardagen medan klassrummen förblir en god plats att vara på. Boken tillägnas barnen Elin, Hanna, Martin och Ema som jag haft förmånen att få följa under många skolår och min fru Maja som aldrig slutat efterfråga ideologi och praktik i det svenska utbildningssystemet. Lund i januari 2014

11


”Gunilla Karlman fick rätt i Eslövs tingsrätt. Det är brottsligt att kalla en lärare för ’djävla hora’ och ’lilla skit’. ’Jag känner att jag fått upprättelse nu’, sa Karlman till Sydsvenskan efter rättegången.” SDS / . Alltfler elever anmäls för misshandel. Skolan använder polis, press och domstol för att hävda sin auktoritet. Foto: Christer Petersson, K.G. Pressfoto.


Moralisk panik Skola i kris Den 20 januari 1998 dömdes en femtonårig pojke av Eslövs tingsrätt för att ha förolämpat en kvinnlig lärare. Under skolmåltiden hade han, enligt uppgift, försett henne med en rad nedsättande karaktäristiker som började med ”jävla pygmékärring”, fortsatte med ”jävla hora” och tonade ut i ”lilla skit”. Den unge busen dömdes, enligt tidningsreferaten ”till 30 dagsböter och att betala ett skadestånd på 500 kronor för kränkning av mellanstadielärarens … självkänsla.” Föräldrarna var raska med att offentligen kasta anklagelser tillbaka på läraren.2 Domen väckte berättigat rabalder. Inte för att det var något fel på pedagogiken, utan det var själva arbetsplatsen som fångade tidningarnas intresse. Anmärkningar på ordningen i allmänhet kom parallellt med klagomål på dålig ventilation i klassrummen, möglande väggar, farliga skolgårdar och den eviga maten, amen! Miljöfaktorerna plussades på med information om bristande penningtilldelning och oförstående huvudmän. Penningbristen sades ha givit upphov till dåliga lokaler, dåliga resultat och dålig social miljö; kommunaliseringen hade sänkt nivån och urholkat skolans auktoritet. Undersökningar visade hur ett växande antal elever uppgav sig ha blivit mobbade redan på lågstadiet. Särskilt flickorna utsattes för så grovt diskriminerande glåpord och åtbörder, att okvädandet av läraren i Eslöv närmast verkade uddlös. ”Tolerera inte att din dotter 13


moralisk panik

utsätts för detta. Ta hem henne från skolan och låt henne inte gå tillbaka förrän normal hyfs råder”, sade den f d läraren, partiledaren för Kristdemokraterna, Alf Svensson i riksdagen. Och många var de ansvarskännande som ville – och kunde – instämma med honom. Listan över missförhållanden var lång och den gjordes längre. Dess innehåll förnyades i ständigt nya versioner. I medierna vimlade det av illustrationer till det alarmerande tillståndet. Så rapporterades det vårvintern 1998 att på Tolvåkersskolan i Löddeköpinge hade rektor sett sig tvungen att införa förbud mot mobiltelefoner, huvudbonader och godis i klassrummen. Om detta hade förekommit tidigare var inte aktuellt att fråga, bara att det nu gav tydlighet i något man visste om skolan som en problematisk plats. Dilemmat som lärarkåren befann sig i belystes med statistiska undersökningar utförda av fackförbunden. Missnöjet jäste över dåliga arbetsvillkor. 80 procent av kåren bara i Malmö, trodde sig inte orka fram till pensionen. Hälften funderade allvarligt på att byta yrke. Lönen var låg, arbetsglädjen obefintlig. ”Så tungt som det nu är har det aldrig varit. Vid sidan av undervisningen får man vara extraförälder, polis och allt,” sade Birgitta Johansson på Kirsebergsskolan i Malmö.3 I Lärarnas tidning publicerades svaren på en enkät från samma vinter, där lärarna uppmanades att beskriva de tillmälen som de fått under året. En kvinnlig mellanstadielärare berättade att hon ”stoppade två tolvåriga pojkar i korridoren som jagade två pojkar på 9 år. Den ena höll jag fast, den andra skrek skitkärring och kaninhora till mig”.4 Eslövspojkens advokat var rädd för följdverkningarna om domen för okvädande skulle komma att stå sig i högre instans: Det får inte bli så att skolorna försöker ta tingsrätterna till hjälp i de fall där det bör räcka med tillrättavisningar inom skolans ram. Tingsrätterna kan ju inte ta över skolans roll. Risken finns ju nu att det haglar in liknande fall till landets tingsrätter, menar Jonas Eilert.5 14


moralisk panik

Men förhoppningarna kom på skam, polisen och domstolsväsendet kom att belastas mer än någonsin. En ström med anmälningar från lärare som ansetts sig illa behandlade av elever landade i knäet på rättvisans ombud. I Borås dömdes en elev för att ha mordhotat en lärare. I Lund jagades, enligt anmälan, en annan magister av en åttaårig pojke med kniv i näven. Det mest uppmärksammade fallet vintern 1998 var nog när en fröken på Albanoskolan i Landskrona polisanmälde en sjuårig förstaglytt för att ha brutit hennes tumme. Utredningen lades efterhand ned. På tidningarnas ledarsidor upprepades kraven om att nu var det dags att äntligen satsa på skolan; i de politiska partierna tävlade man om att vara mest indignerad över den rådande situationen och mest generös med att utfärda löften.

Moralisera mera Uppmärksamheten kom kort sagt att fungera enligt receptet för en ”moralisk panik”. Ett visst område i samhället definieras av olika orsaker som utsatt. Ungdomsforskaren Stanley Cohen, som myntade uttrycket, skrev om hotet från mods och rockers i England. Han såg hur ”massmedia steg för steg byggde upp en panikstämning runt den förmenta fara som dessa ungdomar symboliserade.”6 Enstaka reportage fick fungera som illustrativa exempel för ett mycket vidare problem. Reportagen kom därför mera att handla om bilden av ett ungdomsproblem än om hur ungdomar hade det. Berörda medborgare står vid en sådan panik upp och utropar att ”NU! måste det ske en ändring”. Ropen på ingripanden förstärks i medvinden. Och bakom opinionen eldar intresseorganisationer på och politiker gör utfästelser. Denna offentliga samtalsordning är välbekant. Folk lite till mans var nog förvånande över att debatten om skolan kom att föras med samma termer som bekymren rörande annan omtvistad aktivitet: Dagens ökande våld på gatorna, surfandet in i 15


moralisk panik

olämplig information på nätet och splattriga videospel; gårdagens hot från motorsågsmassakern; alla tiders påverkan från Amerika; sedefördärvet via serierna; moralupplösningen i spåret av jazzmusiken och dansbanorna; hotet från sekelskiftets kväsargrabbar. Sådana moraliska paniker har det funnits många av i Sverige och de är noggrant studerade.7 När skolan åter gjorde sitt inträde i rampljuset var det alltså utifrån dess yta mer än dess innehåll. Då är det, enligt spelets regler, okulturen som står mot kulturen, upplösningen som hotar. Bråken, skadegörelsen, vantrivseln – frånvaron av drägliga villkor, drägliga anslag, drägliga elever – ja de olika delarna kallar på varandra, skapar en konsistent bild. Just elevernas uppträdande kom att bli den oftast exponerade måltavlan. Både från föräldrar och från lärarhåll. I debatten hördes rop från höger och från vänster. Många önskade sig mer disciplin, bättre ordning, tydligare regler. Här gällde det att väcka myndigheterna. Som alltid i liknande debatter förväntar man sig att det var från myndighetshåll som räddningen skulle komma. När debatten om dansbaneeländet skakade Sverige i skiftet mellan 30- och 40-talen, uppvaktades ecklesiastikminister Arthur Engberg såsom den mest lämpade att ingripa mot förfallet. Nu var det till skolminister Ylva Johansson och statsminister Göran Persson som förhoppningarna ställdes. Som i varje god berättelse där det mörka står mot det ljusa, fanns det en grupp vars uppgift det var att skilja de två från varandra. I debatten om dansbaneeländet var det prästerna och läkarna. Nu har det av naturliga skäl kommit att bli lärarna. Från att ha varit en yrkesgrupp omgiven av nimbus och respekt, med egen självklar förmåga att sätta makt bakom orden – eller i värsta fall gå till rektorn – kämpade de nu det godas kamp för att stå emot det pågående förfallet. De hade uppenbart svårt att själva hävda sin auktoritet och behövde samhällets hjälp, polisens och domstolarnas. Liknande debatter är en egen genre, igenkännlig från så många 16


moralisk panik

områden. Ungefär samma struktur kom till synes i alarmrapporterna om missförhållanden inom åldrings- och långtidsvården. I ett omänskligt system där fler äldre människor vanvårdades, finns det en grupp som stod upp för att upprätthålla den mänskliga omtanken och värna om normaliteten. Det var vårdpersonalen.8 Den här viljan att skapa bilder i svart och i vitt är en fast teknik. Är det bara en tillfällighet att debatten om vården också kom att följas av opinionsmätningar som visade att hälften av alla sjuksköterskor var missbelåtna med sina arbeten och funderade på att byta yrke? Eller en etablerad teknik för att organisera debatt och påverka opinionen? Själva metoderna för att bygga upp denna känsla av kris, finns dock sällan framlyfta i medierna. Vad som synes oundgängligt i varje sådan debatt är att argumentens slagkraft ökas genom att man spränger ramarna för vad som dryftas. Här talar inga särintressen! I debatten om skolan kom mycket vidare segment av samhället än det direkt berörda att engageras. Andra, alltid centrala sociala problem fördes fram som bakomliggande förklaringar. Krisen i skolan beror på att eleverna kommer från hem där föräldrar är arbetslösa, heter det. Skolorna finansieras inte längre av den stat som bär vidare traditionerna från folkhemmet, utan av kommunerna osv. ”Om bara samhället blev bättre, skulle också skolan bli det” lyder denna välkända men verkningsfulla socialpedagogiska retorik. Men framför allt sades det att problemen var länkade till den allt mer överskuggande oron i dagens Sverige: Invandringen, mångkulturaliteten och kulturmötet. Det har påståtts öppet och det har upprepats gång på gång, att det är i de invandrartäta områdena av städerna som problemen är störst. Invandringen har under 90-talet blivit det stora Andra, som hotar den svenska kulturen, som etnologen Tom O’Dell framhållit. Den gör sig lättare hörd som problem än som vardag, och genom att lägga ett problem till ett annat förstärker de varandra ömsesidigt.9 Naturligtvis är frågor förknippade med invandring och skolgång 17


moralisk panik

mer komplexa än så, måste jag tillägga i tydlighetens namn. I grannlandet Norge, där det bor ungefär en tiondel så många invandrare som i Sverige, existerar en liknande retorik. Därmed inte sagt att problemen vore fiktiva. Men det mångkulturella samhället blev i debatten ett slagträ, ett verktyg i kampen. Debatten besannade på det viset en redan välkänd polaritet och utnyttjade den för att understryka allvaret i den uppkomna situationen. Därigenom brännmärktes invandringen ytterligare.10

Synd om Att resonera i moraliska termer, att strukturera debatten efter yttre drag i stället för att låta den handla om mer fundamentala ting – t ex hur skolan skall arbeta, vilka erfarenheter man kan hämta från väl fungerande klasser, vilka kunskapsmål som skall sättas upp, skolvardagens organisation osv – har visat sig mycket väl anpassat till hur man vinner uppmärksamhet i välfärdssamhällets anslagssystem. Visserligen går det att visa hur förutsägbar debatten är, men den är inte verkningslös. Genom att påvisa brister, gärna emotionellt engagerande sådana, (hot och kaos på skolgården, liggsår och uttolkning inom äldrevården) kan området få ökad uppmärksamhet och större anslag. Att det är ”synd om folk” – det sätter fart på känslorna och ger effekt. ”Hut går hem”, sade man förr när man litade på styrkan i argumentationen och talade i termer av rättigheter och skyldigheter. ”Synd om” säger man idag när det är de känslomässiga skälen som vinner mest gehör. Det har under slutet av 1900-talet utvecklats en alldeles egen offer-retorik där det gäller att visa att det verkligen är synd om folk. Olika segment av den offentliga sektorn konkurrerar också om att vara värst ute – då får man strålkastarljuset på sig. Det är som om de samhälleliga institutionerna levde mer av sina framträdanden än av det dagliga knoget. 18


moralisk panik

Skolminister Ylva Johansson lovade mitt i debatten mycket riktigt höjda anslag inför kommande år betygade att ”det skall vara slut på besparingarna i skolan” och ett nytt ord skapades i svenskan, Ylva-pengar. Statsminister Göran Persson aviserade akutmedel och Kommunförbundet bedyrade att de var villiga att ta sin del av ansvaret för att förhållandena skulle förbättras. Vid valet 1998 blev också skolfrågorna framkörda som profilskapande. Partierna kappades om att skriva ut de bästa recepten. Vad vi står inför är således något mycket funktionellt, ett sätt att välja ut, glömma och presentera fakta som är direkt skapat av hur bidrag fördelas. Det som diskuteras är sådant som kan åtgärdas inom ramen för det politiska systemet. Regering och riksdag kan knappast ingripa i annat än det som har med medel och styrning att göra. I begränsad omfattning ger debatten information om vilka de faktiska problemen är och säger nästan ingenting alls om framkomliga vägar för att avhjälpa dem. Varken debatten om dansbaneeländet på 1940talet eller det påstådda hotet från de framvällande seriemagasinen på 1960-talet lyckades göra annat än få de oroliga att ventilera sin oro offentligen. Men det är vackert så! Därigenom drog debatten allmänhetens uppmärksamhet till området och fick den att ställa en rad relevanta frågor. Den moraliska paniken fungerar ofta som startskott för ett långlopp.11 Utsatta barn, nedkörda lärare och bristande hyfs blev hursomhelst skolans budget-u-båtar. Det gjorde debatten dubbel. Å ena sidan skapade det känslan av att något måste göras. Å andra sidan spred sig ett visst löjets skimmer över ett område som hade förtjänat en mer nyanserad debatt. Återigen står vi inför ett paradoxalt om än välkänt faktum – nämligen att det offentliga samtalet om skolan bidrog till att dölja en djupare insikt i de mer långsiktiga problemen. Man begår också en blunder om man kräver att debatten skall beskriva verkligheten. Reportagen skall egentligen skapa ett litet lokalsamhälle runt det aktuella fenomenet. De skall ge känslan av att detta berör just mig. Det hade kunnat var mina egna barn, mina 19


moralisk panik

vänner och släktingar. De förhållanden som har ventilerats från skolan talar därför gärna om en värld där personangrepp var vardagsmat och där de inblandade sårade eller skadade varandra. Det skall vara möjligt att identifiera sig med offren Genren följer sina lagar. Men bara för att det går att beskriva strukturen i hur informationen organiseras, hur debatten ser ut, betyder inte detta att de underliggande problemen är fiktiva. De ser bara för det mesta annorlunda ut. Skolan är definitivt inne i en kris och den kan bara signaleras via färdiga kulturella matriser – en retorik som skolan inte själv bestämmer över. Varje kultur måste klä sina problem i den tillgängliga språkdräkten. 90-talet tillhandahåller den samtalsordning som handlar om just offer, moral och förtrampade rättigheter. Det betyder inte att de uppkomna problem skulle kunna lösas i överensstämmelse med den problemformuleringen. Därför blir det en forskningsuppgift i sig att försöka finna vad som döljer sig bakom de annars ganska förutsägbara informationerna. Vad finns egentligen bakom mediernas rapportering från en värld där lärare och elever far illa, där elevernas oförmåga att lära sig misslyckas och där föräldrar och allmänhet fylls med stigande undran? Vissa förhållanden är lätta att avläsa i nuet, andra får man gräva djupare i historien för att blottlägga.

De röststarkas oro Det är uppenbart att det är något i skolans själva arbetsformer, dess sätt att organisera relationerna mellan lärare och elever, och elever sinsemellan, som problemen står att finna. Det är det som ger upphov till vantrivsel, förstörelse och mobbning. Samhället idag är inte statt i upplösning. Invandrarna hotar inte den svenska kulturen. Det var definitivt inte bättre förr. Frågorna måste kvalificeras. Om svårigheterna finns inbyggda i systemet kan de knappast bara kureras genom de två patentmedicinerna som heter ”Ökade anslag” och ”Högre löner”. I så fall skulle skolan bli bättre hela tiden eftersom 20

9789187239229