Page 1

Sara reste sig hastigt och vände sig mot figuren i kåpan.

Lena Ollmark och Mats Wänblad

– Vem är du? ropade hon. Vad vill du? Karl och Sara såg hur mannen stannade upp och släppte vagnens skaklar. Långsamt, långsamt vände han sig om och såg rakt på dem. Men det gick inte att urskilja något ansikte inne i den mörka kåpan, där fanns bara ett svart ingenting. Ingenting är som förut, tycker Karl. Morfar har blivit gammal och skröplig och funderar på att flytta. Och mamma har aldrig tid för Karl längre. Och nu har dessutom pappa dykt upp från ingenstans! Samtidigt händer det märkliga saker i Krabbsjögrund. Det pratas om att Nattmannen har kommit tillbaka. Nattmannen som ringer i sin klocka när han går genom staden om nätterna. Nattmannen vars jobb är att hämta dem som ska dö. Karl och Sara vet inte vad de ska tro. Men en sak är säker: Ondskan lurar än en gång i Krabbsjögrund, och ingen går säker.

ISBN 978-91-27-13585-7

9 789127 135857

Nattmannen_omslag.indd 1-3

2013-06-11 13:50


Nattmannen.indd 3

2013-08-22 12:27


Prolog om man går runt i en liten stad som Krabbsjögrund ser man människor som liknar varandra. Tittar man tillräckligt noga förstår man snart vilka som är fäder och söner, mödrar och döttrar. Och i den gamle mannen ser man den pojke han en gång var, i flickan den skraltiga åldring hon en gång ska bli. Sådant är arvet. Vi ser människor som hukar av skuld som inte är deras egen, utan deras förfäders. Vi ser ogärningar begås som nästa generation kommer att få betala priset för. Vi ser godhet och ondska, och ondskan ser oss. Är ondskan med andra ord ärftlig? Inte alls. Den bara utnyttjar situationen. Tidevarv komma och tidevarv gå. En generation väntar ivrigt att få kliva i den föregåendes skor. Och det är just då vi är som mest sårbara. Innan vi riktigt hunnit vänja oss vid våra nya roller. Om ondskan utnyttjar det? Simmar enbenta ankor i cirkel … 3

Nattmannen.indd 3

2013-08-22 12:27


Kapitel 1 det var svårt för karl att vänja sig vid Robert. Visst, mamma hade väl rätt att träffa någon. Och Robert själv var det inget direkt fel på. Problemet för Karl var att Robert la beslag på hans mamma. Karl kände sig lite … undanskuffad. Samtidigt ville han ju att mamma skulle vara glad. Och det var hon med Robert. Åtminstone oftast. Men när mamma och Robert, som nu, satt i soffan och tittade på morgon-tv efter frukosten hade Karl ingen lust att vara med. Det blev lite för mycket. Istället gick han ut till morfar som krattade grusgången på framsidan av huset. Morfar rörde sig stelt. Han hade gjort illa ryggen när han och Karl burit in Karls båt i båthuset för vintern. Hela vägen hem hade han fått stödja sig på Karl. Det hade känts konstigt, tyckte Karl. Att han plötsligt var den starkaste, inte morfar. Morfar som hellre skulle äta ett kilo metmask än erkänna att det var något han inte orkade eller klarade. Och Karl 4

Nattmannen.indd 4

2013-08-22 12:27


fick lova att inte berätta ett ljud om det som hänt för mamma. – Vad gör du? frågade Karl. – Jag gör lite fint innan vintern kommer, sa morfar. När det blir tjäle och snö är det för sent. – När det blir snö syns det inte om gången är krattad, sa Karl. Morfar skrattade. – Nä, det har du väl rätt i. Vad gör du själv då? – Kände för lite frisk luft bara. Morfar såg klentroget på honom, men så hörde han ljud från tv:n, och då förstod han. – Du kan ju hämta en skiftnyckel i källaren om du vill hjälpa till. Så kan du skruva ner soluret, jag tänkte måla om det i veckan. Skiftnyckeln hängde på sin plats bland verktygen ovanför snickarbänken. När Karl sträckte sig efter den råkade han välta morfars lakeklubba som stod lutad mot bänken. Morfar hade berättat om hur isen på förvintern ibland var alldeles glasklar, innan snön kom. Laken som nästan går i dvala, precis under isen, blir då synlig. När man klubbar lake smyger man fram med en klubba och klipper till på isen, 5

Nattmannen.indd 5

2013-08-22 12:27


rakt över huvudet på fisken. Sedan får man snabbt som katten borra upp ett hål och ta upp den bedövade laken. Morfar brukade alltid få något drömskt i blicken när han talade om mormors stuvade lake. Mormor var död sedan många år men sorgen och saknaden bar morfar fortfarande med sig. Nu när Karl reste upp klubban fick han en idé. Vore inte det något – att ge morfar en middag med stuvad lake som present? Han lyfte upp lakeklubban och vägde den i handen. Träet var gråbrunt och ytan len som sammet. Den var ungefär en meter lång och lite tillplattad på ena sidan. Den var tung och stenhård. Han testade att lyfta klubban över huvudet, och svingade den sedan försiktigt nedåt så att han skulle hinna bromsa innan den slog i betonggolvet. Precis då brakade det till, följt av en dov metallisk klang. Karl tittade förvånat på klubban och golvet innan han insåg att ljudet kommit utifrån. Och nu hörde han morfar vråla av smärta. Karl släppte klubban och sprang ut. När han kom upprusande från källaren såg han något 6

Nattmannen.indd 6

2013-08-22 12:27


som rörde sig på baksidan av huset, borta vid soluret. Någon stod där och tittade upp mot vardagsrummets fönster. Ett nytt vrål från morfar fick personen vid soluret att börja springa mot muren som vette mot Mattsons trädgård. Han hoppade vigt upp på muren, stannade ett ögonblick och såg sig om – och försvann sedan. Karl hann se att det var en man. Vem var han? Var det han som gjort morfar illa? Men det var ingen annan människa som skadat morfar. Han låg vid vattentunnan som låg omkullstjälpt bredvid honom. Det är en hjärtattack! tänkte Karl panikslaget. Han visste att morfar åt medicin för sitt höga blodtryck. Den tanke som for genom Karls huvud var så hemsk att den skar som en kniv i honom: Tänk om morfar var död! Men framme hos morfar hörde Karl flämtande andetag. – Morfar, vad är det? Säg något! – Det är den förbannade ryggen, klämde morfar fram. Här, hjälp mig upp innan mamma ser mig. Och du säger inte ett ljud till henne, är det uppfattat? 7

Nattmannen.indd 7

2013-08-22 12:27


Men det var redan för sent. Ytterdörren slogs upp och mamma och Robert kom utstormande på trappan. – Pappa, vad händer? ropade mamma. – Det … det är ingen fara, sa morfar med ansträngd röst. Jag skulle tömma ut vattnet, och så slant jag. Karl hjälper mig upp. Han sträckte fram handen och Karl stöttade för andra gången på en vecka sin morfar så att han kunde resa sig. Han stödde bara på högra benet och ryggen var krum. – Du ser, sa morfar och log snett. Ingen fara med mig. Jag ska bara … Då vek sig hans vänsterknä och han föll handlöst i marken. – Gör det ont på samma ställe som sist? sa Karl utan att tänka sig för. – Har det här hänt förut? sa mamma misstänksamt. Morfar tittade snabbt på Karl innan han förnekade det. En ren olyckshändelse, sa han. Kan hända vem som helst. Men nu var allt bra. Om han bara fick vila en stund. Mamma såg olyckligt på morfar. Det var helt uppenbart att hon inte trodde ett ord. 8

Nattmannen.indd 8

2013-08-22 12:27


Medan Karl agerade krycka åt morfar mindes han vad han sett i det skumma ljuset på husets baksida. – Morfar, väntar du besök av någon? Morfar grinade illa av smärtan. – Besök? Vad pratar du om? – Jag såg någon i trädgården, alldeles nyss. Men han sprang iväg när du skrek. – Det var säkert Ohlssons barnbarn, stönade morfar. Han har försökt sälja jultidningar till mig hela veckan. Han vägrar att ge upp. Ohlssons barnbarn? tänkte Karl. Ett väldigt vuxet barnbarn i så fall. Men han sa inget. Det hade varit något med profilen, något bekant. Han kände igen mannen, och ändå inte. Som man gör med en gammal vän man plötsligt stöter på i ett oväntat sammanhang. Kunde det vara någon från stan? Men vad skulle någon från stan göra här? Spionerandes i deras trädgård?

9

Nattmannen.indd 9

2013-08-22 12:27


Kapitel 2 morfar låg på soffan. Mamma hade bandagerat knäet, men Karl såg på morfar att det snarare var ryggen som var problemet. – Förlåt att jag sa sådär, mumlade Karl. Att det hänt förut. Det var inte meningen. Morfar klappade Karl på benet. Han log blekt. – Men herregud. Det är väl inte ditt fel att gubben ramlar i backen två gånger på en vecka. – Hur mår du egentligen? frågade Karl oroligt. – Det gör ont, men det är ingen fara, svarade morfar. Än lär inte Nattmannen komma på besök. Karl såg frågande på morfar. – Nattmannen? Vem är det? – Äsch, bara en gammal spökhistoria. Förr när det var dags för någon att dö i Krabbsjögrund sa man att Nattmannen skulle komma. Han tog hand om de döda. Har du aldrig hört talas om honom? Karl skakade på huvudet. Och då berättade morfar historien om Krabbsjögrunds förste nattman. 10

Nattmannen.indd 10

2013-08-22 12:27


Domarens ring lars hade sett domarens ring många gånger. Alltför många gånger. Varje gång Lars blivit dömd hade domaren först satt ringen mot munnen och viskat något, som om han sökte stöd, eller kanske råd. En liten paus, sedan uttalades domen. Den pausen hade Lars lärt sig att hata och frukta. Kanske var det stenen i ringen som talade till domaren. Den som gnistrade till i det svaga skenet från ljusen i rådhuset. Lars hade fått för sig att ädelstenen lyste klarare och starkare ju hårdare straffet skulle bli, men det var väl bara inbillning. Nå, nu hade stenen gnistrat för sista gången. Nu låg den på havets botten och dömde fiskar och sjögräs till spöstraff och tukthus. Lars tog sin kåpa från kroken och öppnade den gistna dörren ut mot natten. Han drog sin knarrande kärra genom stadens gränder, samlade upp enstaka kattlik och annat skräp 11

Nattmannen.indd 11

2013-08-22 12:27


som ingen annan ville befatta sig med. Det var som om döden och avskrädet smittade honom, gjorde honom till en utstött, till den man aldrig talade om – och ännu mindre med. Det var döden och avskrädet som gjorde honom till Nattmannen. Han hade inte riktigt förstått hur ensam han skulle bli. Om dagarna fick han inte visa sig alls. Och på nätterna var han tvungen att ringa i sin lilla klocka så att folk skulle höra honom och hinna undan. Han var struken ur kyrkböckerna och på kartorna över staden var det bara en vit fläck där hans lilla stuga och avrättningsplatsen låg. Men ändå. Han levde. Och på sätt och vis var det ringens förtjänst. Ingen människa ser sig själv som ond, och det gällde även Lars. Han hade bara haft otur. Jämt. Redan från födseln. Den familj ödet tilldelat honom var så långt ifrån den goda, stöttande familjen som man kan komma. Från fem års ålder hade han tvingats arbeta för brödfödan. Och med arbeta menades att stjäla. Han blev aldrig särskilt bra på sitt yrke. Han tänkte för mycket. Kände för mycket. Var lite för klumpig och tafatt. 12

Nattmannen.indd 12

2013-08-22 12:27


Ingenting ville lyckas för honom. Som just den där natten. Inte hade han tänkt slå ihjäl domaren. Det var ett vanligt inbrott, in och ut igen innan någon hann fatta vad som hänt. Men så tappade han en silverljusstake, och oväsendet väckte domaren. Otur igen. Hade bara gubben legat kvar i sängen några sekunder till hade allt löst sig, men nej då, han kom springande ut i salen och Lars hann inte gömma sig. – Så det är du? sa domaren anklagande. Det borde jag ha kunnat räkna ut. Och då visste Lars att det var klippt. Han var igenkänd, och eftersom han redan gjort flera vändor på tukthuset handlade det om livstid, eller kanske dödsstraff. I förtvivlan svingade han silverljusstaken och domaren stöp i golvet. Sedan tvekade Lars. Han hade aldrig dödat. Han ville inte döda. Kanske kunde han komma undan om han ställde tillbaka allt på sin plats och sedan smög iväg. Kanske skulle domaren då vakna upp ur sin medvetslöshet och tro att han drömt alltihop. Kanske. Men då öppnade domaren ögonen. – Ringen, flämtade han. Ringen ska döma dig. 13

Nattmannen.indd 13

2013-08-22 12:27


Lars lät ljusstaken falla igen och igen. Gråtande. När domaren inte rörde sig längre tog Lars ringen. Den gled förvånansvärt lätt av domarens finger, som om den ville byta ägare. Men Lars hade inte en tanke på att behålla ringen. När han kommit ut ur domarens hus gick han direkt ner till havet. Han kastade, men hörde inget plask. Förvånat såg han ner mot handen, och där satt ringen. På hans finger. Och den lyste med ett illavarslande vitt sken. Lars försökte få av ringen, men den satt som fastklistrad. Ädelstenen lyste starkare och starkare ända tills Lars blev rädd att någon skulle se ljuset. Så plötsligt släppte den. Skenet mattades och Lars kunde med en lättad suck kasta ringen långt ut i havet. Nu kunde den ju försöka döma honom. Men någon hade hunnit se honom vid stranden strax nedanför domarens trädgård, och när man dagen efter hittade kroppen dröjde det inte länge förrän Lars greps. Otur igen. Eller var det ringen som med flit fördröjt honom? Nu drog Lars kärran förbi rådhuset där han dömts – men också fått en ny chans. Staden översvämmades av avfall, skräp och latrin 14

Nattmannen.indd 14

2013-08-22 12:27


som ingen ville ta hand om. Man beslöt därför att skaffa sig en nattman, någon som tog hand om avskräde och obehag utan att vanligt folk behövde veta av det. Men det var ett jobb som inte ens den fattigaste av de fattiga kunde tänka sig. Så nu gick budet till Lars. Han skulle benådas om han drog på sig nattmannens kåpa. Valet var enkelt. Han skulle få leva. Som hånad och bespottad, men han skulle få behålla livet. För en gångs skull kändes det som om han dragit en vinstlott. Nå, Lars valde att bli nattman, och genast var det som om han upphörde att existera. På vägen ut ur rådhuset var det ingen som mötte hans blick. Ingen. Jo, förresten. Enok gjorde det. Enok som han en gång gått i skolan med. Enok, som numera var fiskare och en rättskaffens man. Han tvekade inte. Han såg Lars i ögonen och nickade när han gick förbi. Enok struntade i vad resten av staden tyckte. Det var minnet av den blicken som höll Lars uppe när allt kändes hopplöst. Någon såg honom. Någon erkände att han fanns. Lars hade precis ställt ifrån sig kärran hemma vid 15

Nattmannen.indd 15

2013-08-22 12:27


stugan och var på väg in när han hörde ljudet av fotsteg. Vem kunde det vara, mitt i natten? Någon harklade sig utanför staketet, sedan öppnades grinden med ett knarrande ljud. Utanför såg Lars en liten delegation av män, ledda av den nye domaren, han som dömt Lars. Domaren tog fram ett papper ur sin rock. – Enligt beslut i stadens råd ska du i gryningen denna dag stå redo att utföra det arbete som åligger dig som nattman, läste den nye domaren utan att ta blicken från papperet. – Jag förstår inte, sa Lars. Jag får ju inte vara ute när det ljusnar. Och vad är det jag ska göra? – En brottsling ska avrättas för medhjälp till rånmord. – Ni menar …? stammade Lars fram. Den nye domaren nickade. – Enligt beslut i rådet faller ansvaret för avdagatagande på dig. Slipa yxan och bygg en stupstock. Han vände sig hastigt och gick, följd av de andra männen. Ingen av dem hade lyft blicken mot Lars. Gryningen. Det var bara någon timme dit. Lars kände hur knäna vek sig och han fick ta tag i sin kärra för att inte falla ihop på gårdsplanen. 16

Nattmannen.indd 16

2013-08-22 12:27


När den första ljusningen anades borta vid havets horisont hade Lars samlat ihop sig tillräckligt för att tro sig vara redo. Att tvingas svinga bödelsyxan och ta livet av en annan människa, en annan olycklig sate som av omständigheterna drivits in på brottets bana kändes som ett öde nästan värre än döden. Men bara nästan. Ett hugg bara, sedan var det över. Det måste vara gjort på långt mindre än en sekund. Han hade slipat den yxa som nu skulle bli stadens bödelsbila, och gjort stupstocken färdig. Halsen var torr som fnöske och hans händer darrade. Men det måste göras. Straffet måste utmätas, om inte hans eget öde skulle hinna ifatt honom, det förstod han. Nu kom de i backen upp mot hans hus. Den nye domaren, prästen och så några fångvaktare som mellan sig släpade en man med huva. Utan att säga ett ord till Lars tvingade männen ner den dödsdömdes hals i stupstockens fördjupning. Prästen läste några ord ur bibeln och sedan var det dags. Lars tog sin yxa och gick mot den olycklige. – Vänta! sa den nye domaren. Ett litet hopp väcktes hos Lars. Kanske skulle han ändå slippa. Men då fortsatte domaren: – Han ska möta sin skapare öga mot öga. 17

Nattmannen.indd 17

2013-08-22 12:27


En av fångvaktarna slet av huvan. Lars blundade. Han ville inte se. Men han hörde hur domaren prasslade med ett papper och sedan läste högt. – För medhjälp till rånmord dömes du, Enok Svensson – Enok?! Lars spärrade upp ögonen och stirrade rakt in i Enoks vettskrämda ansikte. – till lagens strängaste straff, att förlora livet. Har du några sista ord. – Jag är oskyldig! skrek Enok. Jag hade ingenting med mordet på domaren att göra! Jag hittade ringen när jag muddrade i viken! Lars! Berätta för honom! Säg att jag inte var inblandad. Lars öppnade munnen, men inga ord kom ut. – Då så, sa domaren. Verkställ avrättningen. Lars lyfte bilan. Men sedan kom verkligheten ifatt honom. Om han gjorde det här var han inte längre människa, ens i sina egna ögon. Händerna började darra runt yxans skaft. Skakade som i feber. Han sänkte yxan. – Jag kan inte, sa han. Domaren såg förvirrat på honom. – Du vägrar alltså? Lars nickade och domaren harklade sig innan han 18

Nattmannen.indd 18

2013-08-22 12:27


torkade svetten ur pannan. Då väcktes ett litet ljus av hopp inom Lars. Med lite tur skulle både Enok och han slippa undan. Enok döden och han dödandet. För ingen av de andra skulle ta över yxan, det visste han. Ingen skulle frivilligt ta över en så smutsig gärning och få blod och skam på sina händer. Med lite tur, ja. Domaren sökte bland sina papper, letade efter hjälp och vägledning. Så hittade han vad han sökte och drog en lättad suck. – Eftersom vi nu tydligen står utan nattman och bödel måste jag i kraft av mitt ämbete fråga om någon här närvarande är villig att ta över bödelsyxan. Han såg hoppfullt bort mot fångvaktarna, men de stirrade på sina fötter. Nog var man sedd över axeln i staden redan som fångvaktare, men så lågt som till att bli nattman, det tänkte de verkligen inte sjunka. Lars hopp växte än mer. Han skulle slippa. Han skulle med glädje släpa runt på kattlik och döda hundar resten av sitt liv bara han slapp skada Enok, den ende som sett honom i ögonen sedan han fått nattmannens kåpa. – Jag gör det, sa en röst. 19

Nattmannen.indd 19

2013-08-22 12:27


Lars såg mot fångvaktarna, men det var ingen av dem som talat. Det var Enok. – Ursäkta? sa domaren. – Jag tar över som nattman om jag blir benådad. Må Gud förlåta mig, men jag måste tänka på mina barn. Som död kan jag inte ge dem mat för dagen. – Intressant, sa domaren. Det skulle innebära att domen mot Lars träder ikraft, då det inte längre finns något skäl för nåd. Nå, låt det bli så. Innan Lars hann förstå vad som egentligen hände hade fångvaktarna tagit yxan och bödelskåpan ifrån honom. En fot i knävecket tvingade ner honom på marken och i nästa sekund kände han stupstocken mot halsen. Han såg bevekande upp. På domarens vänstra hand satt ringen. Domaren förde den mot munnen och mumlade något. Det gnistrade till i ädelstenen, som om den fått liv. Ett illavarslande vitt sken lyste upp domarens ansikte när han nickade och sedan harklade sig för tredje gången. – För rånmord dömes du, Lars Dahlman, till lagens strängaste straff. Har du några sista ord? – Jag har alltid haft otur, mumlade Lars. Och för en gångs skull höll alla med honom. 20

Nattmannen.indd 20

2013-08-22 12:27


Morfar tystnade och slöt ögonen. Karl ville veta mer om Nattmannen, men innan han hann fråga något kom mamma in i vardagsrummet med en kopp te i handen. Hon hade djupa, bekymrade veck i pannan. – Jag är orolig för dig, pappa, sa hon. Du kanske borde fundera på hur länge du ska bo kvar här. Morfar höjde handen för att protestera, men mamma fortsatte. – Jag vet att du inte vill prata om det, men du blir inte yngre, sa hon. Tänk om Karl och jag flyttar till stan igen. Hur ska du klara huset själv då? Tänk om vi inte hade varit här idag! Då hade du kunnat bli liggande där i timtal. – Äh, muttrade morfar. Det går aldrig flera timmar utan att Ursula har vägarna förbi. Eller SkrotJansson. Vi har koll på varandra. Hjälper varandra. Mamma log snett. – Ja, vilket gäng, sa hon. Tappra trion. Morfar blängde på henne, men sa inget. – Det har ju öppnat ett nytt äldreboende, sa Robert plötsligt. Silverräven. Det ska vara jättefint, har jag hört. Egna lägenheter om man klarar det. Och personal dygnet runt om något skulle hända. Karl såg hur blodet steg i morfars ansikte. Vil21

Nattmannen.indd 21

2013-08-22 12:27


ken förolämpning! Skulle han, Erik Dymling som knappt ens varit på vårdcentralen, behöva personal? Mamma stirrade ilsket på Robert som urskuldande slog ut med händerna. Det blev alldeles tyst i rummet. Mamma och morfar mätte varandra med blicken. När Karls mobil plingade till ute i hallen gick han lättad dit. Ett sms. ”Sara” stod det på skärmen. Han tryckte fram texten. Torget kl 12. Ngn vill träffa dig

Klockan var redan kvart över elva. Karl kunde lika gärna fördriva trekvart på stan som att stanna här. Men vem var det som ville träffa honom? Varför skrev inte Sara vem det var? – Jag går ut en stund, sa han och tog jackan. Ingen svarade från vardagsrummet.

22

Nattmannen.indd 22

2013-08-22 12:27


Nattmannen.indd 23

2013-08-22 12:27


Sara reste sig hastigt och vände sig mot figuren i kåpan.

Lena Ollmark och Mats Wänblad

– Vem är du? ropade hon. Vad vill du? Karl och Sara såg hur mannen stannade upp och släppte vagnens skaklar. Långsamt, långsamt vände han sig om och såg rakt på dem. Men det gick inte att urskilja något ansikte inne i den mörka kåpan, där fanns bara ett svart ingenting. Ingenting är som förut, tycker Karl. Morfar har blivit gammal och skröplig och funderar på att flytta. Och mamma har aldrig tid för Karl längre. Och nu har dessutom pappa dykt upp från ingenstans! Samtidigt händer det märkliga saker i Krabbsjögrund. Det pratas om att Nattmannen har kommit tillbaka. Nattmannen som ringer i sin klocka när han går genom staden om nätterna. Nattmannen vars jobb är att hämta dem som ska dö. Karl och Sara vet inte vad de ska tro. Men en sak är säker: Ondskan lurar än en gång i Krabbsjögrund, och ingen går säker.

ISBN 978-91-27-13585-7

9 789127 135857

Nattmannen_omslag.indd 1-3

2013-06-11 13:50

9789127135857  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you