Issuu on Google+


Andra boken om

Miss Peregrines BESYNNErliga barn Ransom Riggs Üversättning Jan JAN risheden Risheden


Läs mer om Ransom Riggs på rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se Copyright © 2014 by Ransom Riggs All rights reserved. First published in English by Quirk Books, Philadelphia, Pennsylvania. This book was negotiated through Capricorn International Rights Agency. Originaltitel: Hollow City Översättning: Jan Risheden Formgivning: Doogie Horner Omslagsbild: Från samling tillhörande John Van Noate, Rex USA och Everett Collection Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2014 isbn 978-91-29-68680-7 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


16


Vi rodde ut från hamnen, förbi guppande jollar som blödde

rost från fogarna, förbi tysta sjöfåglar som satt i högtidliga församlingar bland havstulpanerna på resterna av sjunkna bryggor, förbi fiskare som sänkte sina nät och stirrade när vi kom glidande, osäkra på om vi var verkliga eller inbillade. En procession av roende spöken, eller blivande spöken. Vi var tio barn och en fågel i tre små, ostadiga båtar och rodde under sammanbiten tystnad rakt ut mot havet medan den enda trygga hamnen på miltals radie raskt försvann bakom oss som ett magiskt klipplandskap i det blågyllene gryningsljuset. Vårt mål, det walesiska fastlandets ojämna kust, fanns någonstans framför oss men syntes endast vagt i fjärran som en suddig bläckfläck utsmetad längs horisonten. Vi rodde förbi den gamla fyren som nu reste sig fridfullt ur vattnet, trots att den så sent som föregående natt varit skådeplats för stor dramatik. Det var där som vi nästan hade drunknat samtidigt som bomber exploderade runt omkring oss och vi nästan slitits i stycken av pistolkulor. Det var där jag hade tagit upp ett vapen och tryckt av och dödat en man, något som jag fortfarande inte

17


18


kunde förstå. Det var där vi hade förlorat miss Peregrine och tagit tillbaka henne igen rakt ur käftarna på en ubåt, även om den miss Peregrine som vi nu hade med oss var skadad och i behov av hjälp som vi inte kunde ge henne. Nu satt hon i aktern på vår båt och såg den fristad som hon hade skapat försvinna allt längre bort för varje årtag. Slutligen rodde vi förbi vågbrytaren och ut på det öppna vattnets tomma vidder, och hamnens spegelblanka yta byttes mot små vågor som stötte mot sidorna på våra båtar. Jag hörde ett flygplan söka sig fram bland molnen högt ovanför oss och lät årorna vila medan jag sträckte på halsen och spanade uppåt, fångad av en vision av hur vår lilla armada måste se ut från en sådan höjd. Denna värld som jag hade valt, allt jag hade i den och alla våra dyrbara, besynnerliga liv, samlade i tre träflisor som drev fram över havets väldiga, öppna öga. Måtte gudarna vara oss nådiga. * * * Våra båtar gled lätt genom vågorna, tre i bredd, burna mot kusten av en vänlig ström. Vi rodde i skift, turades om vid årorna för att hålla utmattningen på avstånd, men jag kände mig stark och vägrade lämna årorna på nästan en timme. Jag förlorade mig i årtagens rytm, i de långa ellipser som mina armar ritade i luften, som om jag drog något till mig som vägrade komma närmare. Hugh satt vid årorna mitt emot mig, och bakom honom i fören satt Emma med ögonen dolda under brättet till en solhatt, böjd över en karta som hon hade utbredd över knäna. Med jämna mellanrum tittade hon upp från kartan för att studera horisonten, och blotta åsynen av hennes ansikte i solljuset gav mig krafter som jag inte vetat att jag hade.

19


Det kändes som om jag kunde ro för alltid – tills Horace ropade från en av de andra båtarna. Han frågade hur mycket av havet som var kvar mellan oss och fastlandet, och Emma kisade bakåt och sedan ner på sin karta, mätte upp avståndet med utbredda fingrar och sa med en viss tvekan i rösten: ”Sju kilometer?” Men då muttrade Millard, som också satt i vår båt, någonting i hennes öra. Hon såg fundersam ut och vred kartan åt sidan, rynkade pannan igen och sa: ”Åtta och en halv, menar jag.” När orden lämnade hennes läppar kände jag hur jag sjönk ihop en aning, och såg att alla de andra gjorde detsamma. Åtta och en halv kilometer. En sträcka som hade tagit en timme att tillryggalägga i den gungande färja som fört mig till Cairnholm några veckor tidigare. Ett avstånd som en motordriven båt skulle avverka hur lätt som helst. En och en halv kilometer kortare än vad mina otränade morbröder sprang i välgörenhetsloppet som hölls varannan helg, och bara lite längre än min mamma skrutit med att hon klarade av i roddmaskinen på sitt lyxiga gym. Men färjan mellan ön och fastlandet skulle inte börja gå än på trettio år, och roddmaskiner var inte lastade med passagerare och bagage och behövde inte ständiga korrigeringar av kursen för att fortsätta i rätt riktning. Än värre var att den ränna som vi måste korsa var en förrädisk, ökänd skeppsslukare. Åtta och en halv kilometer av lynnigt, föränderligt hav vars botten var beströdd med alggröna vrak och sjömansskelett, och någonstans där nere i de mörka djupen lurade våra fiender. De av oss som oroade sig för sådant antog att väsendena var någonstans i närheten, att de väntade någonstans under oss i sin tyska ubåt. Om de inte redan visste att vi hade flytt från ön så skulle de snart få reda på det. De hade inte gjort sig sådant besvär med att kidnappa miss Peregrine bara för att ge upp när första försöket misslyckades. Krigsfartygen som kröp fram likt tusenfo-

20


tingar långt där borta och de brittiska planen som patrullerade ovanför oss gjorde det för farligt för ubåten att komma upp till ytan mitt på ljusan dag, men så snart mörkret föll skulle vi bli ett lätt byte. De skulle komma, ta miss Peregrine och sänka resten. Så vi rodde i hopp om att nå fastlandet innan natten hann ikapp oss. * * * Vi rodde tills våra armar värkte och vi fick kramp i axlarna. Vi rodde tills morgonbrisen lade sig och solen gassade som genom ett förstoringsglas så att svetten samlade sig runt våra kragar, och jag insåg att ingen hade tänkt på att ta med dricksvatten och att det var 1940 och solskydd bestod i att ställa sig i skuggan. Vi rodde tills skinnet flåddes från våra handflator och vi var säkra på att vi inte kunde ta ett enda årtag till men sedan gjorde vi det ändå. Och ett till, och ännu ett. ”Du svettas floder”, sa Emma. ”Ge mig årorna innan du smälter bort.” Hennes röst väckte mig ur en omtöcknad halvslummer. Jag nickade tacksamt och lät henne ta platsen vid årorna, men efter tjugo minuter bad jag att få tillbaka den. Jag tyckte inte om de tankar som smög sig in i mitt huvud när min kropp vilade: fantasibilder av hur min pappa vaknade och märkte att jag inte var i rummet på Cairnholm utan hade ersatts av Emmas förbluffande brev, och den påföljande paniken. Glimtar av de hemska saker jag hade bevittnat de senaste dagarna: ett monster som drog in mig i sin käft, min före detta psykiater som föll mot sin död, en man som begravts i en kista av is och en kort stund ryckts från världen efter denna för att kraxa i mitt öra med sin halva hals. Så jag rodde vidare trots utmattningen och en ryggrad som kändes som om den aldrig mer skulle gå att räta på, och skinnflådda händer, jag rodde

21


och försökte att tänka på absolut ingenting, fastklamrad vid de tunga årorna som på samma gång var en livstidsdom och en livbåt. Bronwyn rodde en av båtarna helt själv, till synes outtröttlig. Lilla Olive satt mitt emot men var inte till någon hjälp, hon kunde inte dra i årorna utan att skjuta upp sig själv i luften, där minsta vindpust kunde få henne att flyga iväg som en pappersdrake. Så Olive ropade uppmuntrande medan Bronwyn jobbade för två – eller tre eller fyra, om man räknade med de resväskor och lådor som tyngde ner deras båt, fullpackade med kläder och mat och kartor och böcker. Där fanns även en massa mindre praktiska saker, såsom flera burkar inlagda kräldjurshjärtan i Enochs tygbag, det bortsprängda handtaget till miss Peregrines ytterdörr som Hugh hade hittat i gräset när vi var på väg till båtarna och bestämt sig för att han måste ha kvar som minne, och den stora kudden som Horace hade räddat från husets flammande skal. Den var hans turkudde, sa han, och det enda som höll hans paralyserande mardrömmar tillbaka. Andra föremål var så värdefulla att barnen höll i dem till och med medan de rodde. Fiona höll en kruka med trädgårdsjord full av mask fastklämd mellan knäna. Millard hade ritat ränder i ansiktet med en handfull tegel som pulveriserats av bomben, en märklig gest som delvis verkade vara en sorgeritual. Men även om sakerna de klamrade sig fast vid kunde tyckas underliga förstod jag barnen – det var allt de hade kvar av sitt hem. Bara för att de visste att det var förlorat innebar det inte att de visste hur de skulle bära sig åt för att släppa det. Efter att vi rott som galärslavar i tre timmar hade ön krympt till storleken av en öppen hand bakom oss. Den såg inte alls ut som den hotfulla fästning med klippmurar som jag hade sett för första gången några veckor tidigare. Nu gav den ett bräckligt intryck, en klippflisa som riskerade att spolas bort av vågorna.

22


”Titta!” ropade Enoch och ställde sig upp i båten närmast vår. ”Den försvinner!” En spöklik dimma omslöt ön och suddade ut den. Vi slutade ro en stund för att se den blekna bort. ”Säg adjö till vår ö”, sa Emma, som också rest sig och tagit av sig sin stora hatt. ”Vi kanske aldrig får se den igen.” ”Adjö, ö”, sa Hugh. ”Du var snäll mot oss.” Horace släppte sin åra och vinkade. ”Farväl, hus. Jag kommer att sakna alla dina rum och din trädgård, men mest av allt kommer jag att sakna min säng.” ”Hej då, loop”, snörvlade Olive. ”Tack för att du höll oss i säkerhet alla dessa år.” ”Fina år”, sa Bronwyn. ”De bästa jag har haft.” Även jag tog ett tyst farväl av platsen som hade förändrat mig för alltid, och platsen som alltid skulle bevara minnet av min farfar och det mysterium han burit på, mycket mer än en kyrkogård skulle kunna. De var oupplösligt sammanlänkade, han och ön, och nu när båda var borta undrade jag om jag någonsin helt skulle begripa det jag hade varit med om. Vad jag hade blivit eller höll på att bli. Jag hade kommit till ön för att lösa min farfars mysterium och i samma veva upptäckt mitt eget. När jag såg Cairnholm försvinna var det som att se den enda kvarvarande nyckeln till detta mysterium sjunka i de mörka vågorna. Och sedan var ön helt enkelt borta, uppslukad av ett berg av dimma. Som om den aldrig hade funnits. * * * Det dröjde inte länge förrän dimman hann ikapp oss. Undan för undan förblindades vi, fastlandet bleknade och solen krympte till ett blekvitt blomster medan vi snurrade runt i tidvattensvallet tills

23


vi hade förlorat all uppfattning om vart vi var på väg. Till sist slutade vi ro och lade ifrån oss årorna och väntade i den tysta stiltjen i hopp om att dimman skulle lätta. Det tjänade inget till att fortsätta förrän den gjorde det. ”Jag gillar inte det här”, sa Bronwyn. ”Om vi väntar för länge blir det natt, och då får vi värre saker att oroa oss för än dåligt väder.” Då var det som om vädret hade hört Bronwyn och bestämt sig för att sätta oss på plats, för plötsligt blev det riktigt illa. En kraftig vind blåste upp och på bara ett ögonblick hade världen runt omkring oss förvandlats. Havet piskades upp till fräsande vågor som slog emot skroven och öste in kallt vatten i båtarna. Därnäst kom regnet, hårt som små pistolskott mot vår hud. Det dröjde inte länge förrän vi kastades runt som gummileksaker i ett badkar. ”Vänd upp mot vågorna!” ropade Bronwyn och skar i vattnet med årorna. ”Om de får oss på bredden kantrar vi garanterat!” Men de flesta av oss var för utmattade för att ro ens i lugnt vatten, för att inte tala om i ett kokande hav, och resten var för rädda för att ens försöka ta årorna, så istället högg vi tag i relingarna och höll i oss för glatta livet. En mur av vatten kom plöjande rakt emot oss. Vi åkte uppför den väldiga vågen som var så brant att vågarna ställde sig nästan lodrätt under oss. Emma klängde sig fast i mig medan jag klängde mig fast i årtullen, bakom oss höll Hugh sig fast i båten. Vi kom upp på krönet som i en bergochdalbana, med magen nere vid knäna, och när vi störtade ner på andra sidan flög allt som inte var fastspikat – Emmas karta, Hughs bag, den röda resväskan med hjul som jag hade kånkat med mig från Florida – över våra huvuden och ner i vattnet. Vi hann inte oroa oss för vad vi hade förlorat, för till en början såg vi inte ens de andra båtarna. När vi hade kommit på rätt köl igen spanade vi in i malströmmen och ropade våra vänners namn.

24


Efter ett fasansfullt ögonblick av tystnad hörde vi röster ropa tillbaka och Enochs båt uppenbarade sig ur dimman. Alla fyra passagerarna var ombord och viftade med armarna åt oss. ”Är ni oskadda?” ropade jag. ”Där borta!” ropade de tillbaka. ”Titta där borta!” Då förstod jag att de inte bara vinkade åt oss som hälsning utan försökte rikta vår uppmärksamhet mot någonting i vattnet, ett trettiotal meter bort – skrovet av en kantrad båt. ”Det är Bronwyns och Olives båt!” sa Emma. Den flöt upp och ner med den rostiga botten upp mot himlen. Ingen av flickorna syntes till. ”Vi måste komma närmare!” ropade Hugh. Vi glömde utmattningen, grep tag i årorna och rodde mot båten medan vi ropade flickornas namn i vinden. Vi rodde genom en tidvattenvåg av kläder som slungats ur de uppslagna resväskorna, varje klänning lik en drunknad flicka. Hjärtat bultade frenetiskt i mitt bröst och trots att jag var genomblöt och huttrade kände jag knappt kylan. Vi mötte Enochs båt vid det uppochnervända skrovet till Bronwyns och spanade tillsammans i vattnet. ”Var är de?” jämrade sig Horace. ”Om de är borta …” ”Under!” sa Emma och pekade på skrovet. ”De sitter kanske fast under båten!” Jag drog en av mina åror ur årtullen och dunkade den mot den kantrade båten. ”Om ni är där inne så simma ut!” ropade jag. ”Vi räddar er!” Under ett hemskt ögonblick hände ingenting alls och jag kände hur hoppet om att få dem tillbaka gled bort. Men sedan, från botten av den uppochnervända båten, hördes en knackning som svar, och sedan slog en knytnäve igenom skrovet så att träflisorna yrde. Vi hoppade till av förvåning.

25


”Det är Bronwyn!” ropade Emma. ”De lever!” Med ytterligare några slag lyckades Bronwyn få upp ett stort hål i skrovet. Jag räckte henne min åra och hon tog tag i den, och tillsammans lyckades jag och Hugh och Emma dra henne genom det sjudande vattnet och upp i vår båt, just som hennes sjönk och försvann ner under vågorna. Hon var panikslagen, hysterisk, skrek med luft som hon egentligen inte hade råd att spilla. Ropade efter Olive, som inte hade varit under skrovet tillsammans med henne. Som fortfarande saknades. ”Olive … måste rädda Olive”, flämtade Bronwyn så snart hon hade tumlat ner i båten. Hon darrade och hostade upp havsvatten. Sedan ställde hon sig upp i den krängande båten och pekade ut i stormen. ”Där!” ropade hon. ”Ser ni?” Jag satte handen över ögonen för att skydda dem mot det svidande regnet och tittade, men det enda jag såg var vågor och dimma. ”Jag ser ingenting!” ”Hon är där!” envisades Bronwyn. ”Repet!” Då såg jag vad det var hon pekade på: Inte en flicka som låg och fäktade i vattnet utan en tross av tvinnad hampa som steg upp från det, knappt synlig i kaoset. Ett spänt, brunt rep som steg ur vattnet och försvann upp i dimman. Olive måste sitta fast i andra änden, utom synhåll. Vi paddlade fram till repet och Bronwyn halade in det. Efter någon minut uppenbarade sig Olive ur dimman ovanför våra huvuden, med repets ena ände knuten runt midjan. Hennes skor hade ramlat av när båten vände sig, men Bronwyn hade redan hunnit förtöja henne i ankarlinan, vars andra ände vilade på havsbotten. Om det inte varit för det skulle hon utan tvekan ha varit försvunnen uppe bland molnen vid det här laget. Olive slog armarna om Bronwyns hals och pep: ”Du räddade mig, du räddade mig!”

26


De kramade om varandra. Jag fick en klump i halsen av att se dem. ”Vi är inte utom fara än”, sa Bronwyn. ”Vi måste fortfarande komma i land före natten, annars har våra bekymmer bara börjat.” * * * Stormen hade avtagit lite och de mest våldsamma vågorna hade lagt sig, men tanken på att ta ett enda årtag till, ens på ett fullständigt lugnt hav, gick inte längre att tänka. Vi hade inte ens kommit halvvägs till fastlandet och jag var redan hopplöst utmattad. Det bultade i händerna. Armarna kändes tunga som trädstammar. Inte nog med det, det gick dessutom inte att komma ifrån att båtens oupphörliga, diagonala gungande påverkade min mage, och att döma av de grönaktiga ansiktena runt omkring mig var jag inte ensam om detta. ”Vi vilar lite”, sa Emma och försökte låta uppmuntrande. ”Vi vilar och öser båtarna tills dimman lättar …” ”Den här sortens dimma är enveten”, sa Enoch. ”Den kan ligga kvar i flera dagar utan att tunnas ut. Om några timmar är det mörkt, och då har vi ingen chans att klara natten utan att väsendena hittar oss. Vi är totalt försvarslösa.” ”Och har inget vatten”, sa Hugh. ”Eller mat”, tillade Millard. Olive sträckte upp båda händerna i luften. ”Jag vet var det är!” ”Var vad då är?” frågade Emma. ”Land. Jag såg det när jag var där uppe.” Olive förklarade att hon hade kommit upp ovanför dimman och fått en hastig skymt av fastlandet. ”Det har vi inte mycket glädje av nu”, muttrade Enoch. ”Vi har

27


snurrat runt i cirkel säkert tio gånger sedan du hängde där uppe.” ”Släpp upp mig igen, då.” ”Vill du verkligen det?” frågade Emma. ”Det är farligt. Tänk om vinden tar dig eller repet går av?” Olives min var orubblig. ”Fira upp mig”, upprepade hon. ”När hon är sådan här är det ingen idé att säga emot”, sa Emma. ”Ta repet, Bronwyn.” ”Du är den modigaste lilla flicka jag någonsin har träffat”, sa Bronwyn och satte igång. Hon halade upp ankaret ur vattnet och drog upp det i vår båt, och med den extra bit rep vi fick förtöjde vi de båda båtarna vid varandra, så att de inte kunde skiljas åt igen, sedan firade vi upp Olive genom dimman. Först uppstod en underlig stillhet medan vi med sträckta halsar stirrade på ett rep uppe bland molnen och väntade på ett tecken från himlen. Enoch bröt tystnaden. ”Nå?” ropade han otåligt. ”Jag ser det!” Olives röst var som ett knappt hörbart pip över vågornas dånande brus. ”Rakt fram!” ”Det duger för mig!” sa Bronwyn, och medan vi andra satt hopsjunkna på våra platser med händerna runt våra oroliga magar klättrade hon över till ledarbåten, tog årorna och började ro, vägledd endast av Olives tunna stämma, en osynlig ängel bland molnen. ”Vänster … mer vänster … inte så mycket!” Och på det viset tog vi oss sakta mot land, hela tiden följda av dimmans långa, gråa stråk som försökte dra oss tillbaka likt en spökhands töckniga fingrar. Som om ön inte riktigt heller kunde släppa oss.

28


”Sällan träffar man på så säregna böcker. Och sällan så bra.” - DAGENS NYHETER om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

TiO BESYNNERLiGA BARN ÄR Ä PÅ FLYKT UNDAN EN ARMÉ AV LiVSFARLiGA MONSTER. ENDAST EN PERSON KAN HJÄLPA DEM, MEN HON ÄR FÅNGAD i EN FÅGELKROPP.


9789129686807