9789164203809

Tidigare titlar i serien om Harry Hole: Fladdermusmannen Kackerlackorna Rödhake Smärtans hus Djävulsstjärnan Frälsaren Snömannen Pansarhjärta

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0380-9

© Jo Nesbø 2011 Utgiven av Piratförlaget Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency Norska originalets titel: Gjenferd Översatt av Per Olaisen Omslag: Mattias Boström Omslagsfoto: Andy & Michelle Kerry/Trevillion Images Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2011

kapitel 1

S K R I K E N K A L L A D E P Å henne. Som spjut av ljud trängde de igenom alla de andra kvällsljuden i Oslo centrum, det stadiga brummandet från bilarna utanför fönstret, den fjärran sirenen som steg och sjönk, kyrkklockan som precis hade börjat slå hel timme strax intill. Det var nu, på kvällen, och kanske strax före soluppgången, som hon letade efter mat. Hon förde nosen över köksgolvets smutsiga linoleummatta.

Registrerade och sorterade blixtsnabbt lukterna i de tre kategorierna ätligt, hotfullt eller irrelevant för överlevnad. Den sura lukten av grå tobaksaska. Den söta sockersmaken av blod på en bomullstuss. Den bittra dunsten av öl på undersidan av en kapsyl av märket Ringnes. Gasmolekyler av svavel, salpeter och koldioxid steg upp ur en tom metallhylsa med plats för en blykula av kalibern 9x18 mm, också kallad bara Malakov efter pistolen som kalibern ursprungligen var avsedd för. Rök från en fortfarande rykande cigarettfimp med guldfärgat filter och svart papper med den ryska riksörnen. Tobaken kunde ätas. Och där: en dunst av alkohol, läder, fett och asfalt. En sko. Hon luktade på den. Och konstaterade att den inte var så lätt att äta som jackan i garderoben, den som luktade bensin och det ruttnande djur den var tillverkad av. Så gnagarhjärnan koncentrerade sig nu på hur

7

den skulle lyckas forcera det som låg framför henne. Hon hade försökt från bägge sidor, försökt klämma förbi sin tjugofem centimeter långa och strax under halvkilot tunga kropp, men det gick inte. Hindret låg på sidan med ryggen mot väggen och blockerade hålet som ledde in till boet och hennes åtta nyfödda, blinda, hårlösa ungar som skrek allt högre efter hennes spenar. Köttberget luktade salt, svett och blod. Det var en människa. En fortfarande levande människa, hennes känsliga öron kunde uppfatta de svaga hjärtslagen under ungarnas svultna tjutande.

Hon var rädd, men hon hade inget val. Att mata ungarna var överordnat alla faror, alla ansträngningar, alla andra instinkter. Så hon stod kvar med nosen i vädret och väntade på att lösningen skulle komma till henne.

Kyrkklockan slog i takt med människohjärtat nu. Ett slag, två. Tre, fyra …

Hon blottade gnagartänderna.

Juli. Fan. Man ska inte dö i juli. Är det verkligen kyrkklockan jag hör, eller var det hallucinogener i de jävla kulorna?

Okej, då slutar det här. Och vad fan gör det? Här eller där.

Nu eller senare. Men förtjänade jag verkligen att dö i juli?

Med fågelsång, flaskklirr, skratt nere vid Akerselva och fuckings sommarlycka precis utanför fönstret? Förtjänade jag att ligga på golvet i en smutsig pundarkvart med ett hål för mycket i kroppen där det bara rinner ut, livet, sekunderna och flashbackbilderna av allt som ledde mig hit? Alla de små och stora sakerna, hela högen av tillfälligheter och halvmesyrer, är det jag, är det allt, är det mitt liv? Jag hade planer, eller hur? Och nu är det en påse damm, en vits utan

8

poäng, så kort att jag skulle kunna hinna berätta den innan den jävla klockan slutar klämta. Ah, helvetes eldkastare? Ingen berättade för mig att det skulle göra så ont att dö. Är du där, pappa? Stick inte nu, inte nu. Lyssna, vitsen går så här: Jag heter Gusto. Jag blev nitton år. Du var en dålig man som knullade en dålig kvinna och nio månader senare ploppade jag ut och skeppades iväg till en fosterfamilj innan jag hann säga ”pappa!”. Och där gjorde jag så mycket jävelskap jag kunde, de bara svepte det där jävla omsorgstäcket ännu tätare runt mig och frågade vad jag ville ha för att bli lugnare. En fuckings glass? De förstod fan inte att sådana som du och jag skulle skjutas direkt, utrotas som skadedjur, att vi sprider smitta och förfall och grupperar oss som råttor om vi bara får chansen. De har sig själva att skylla. Men de vill också ha saker. Alla vill ha något. Jag var tretton år första gången jag såg det i min fostermors blick, vad det var hon ville ha. ”Så vacker du är, Gusto”, sa hon. Hon hade kommit in i badrummet dit jag hade lämnat dörren öppen och låtit bli att skruva på duschen så att ljudet inte skulle förvarna henne.

Hon stod där exakt en sekund för länge innan hon gick ut.

Och jag skrattade, för nu visste jag. Det är det som är min talang, pappa. Jag kan se vad folk vill ha. Har jag det efter dig, var du också sådan? Efter att hon hade gått ut betraktade jag mig själv i den stora badrumsspegeln. Hon var inte den första som sa det, att jag var vacker. Jag var tidigare utvecklad än de andra pojkarna. Lång, smal, redan bredaxlad och muskulös. Hår så svart att det glänste, som om allt ljus bara stöttes bort. Höga kindben. Bred, rak haka. En stor, glupsk mun, med fylliga läppar som på en flicka. Brun, slät hud. Bruna, nästan svarta ögon. ”Brunråtta”, hade en

9

grabb i klassen kallat mig. Didrik, var det så han hette? Han skulle i alla fall bli konsertpianist. Jag hade fyllt femton och han sa det högt i klassrummet. ”Brunråttan kan ju för fasen inte ens läsa ordentligt.”

Jag bara skrattade och visste förstås varför han sa det.

Vad han ville ha. Kamilla, som han var hemligt förälskad i, var inte fullt lika hemligt förälskad i mig. På klassfesten hade jag känt lite på vad hon hade under tröjan. Vilket inte var så mycket. Jag hade nämnt det för några grabbar och sedan hade väl Didrik snappat upp det och bestämt sig för att klämma till mig. Inte för att jag är så jävla intresserad av att vara inne, men klämma är klämma. Så jag gick till Tutu på mc-klubben. Jag hade redan sålt lite hasch åt dem på skolan, och förklarade att jag behövde respekt om jag skulle kunna göra mitt jobb ordentligt. Tutu sa att han skulle fixa Didrik.

Didrik vägrade sedan förklara för någon hur han hade lyckats få in två fingrar precis under det översta gångjärnet på dörren till pojkarnas toalett, men han kallade mig aldrig brunråtta igen. Och – mycket riktigt – han blev heller aldrig konsertpianist. Fan, så ont det gör! Nej, jag behöver ingen tröst pappa, jag behöver en sil. Bara en sista sil, så ska jag lämna den här världen lugnt och stilla, jag lovar. Där slog klockan igen. Pappa?

10

kapitel 2

blivit midnatt på Gardermoen, Oslos flygplats, när SK-459 från Bangkok svängde in på sin anvisade plats vid gate 46. Förstepilot Tord Schultz bromsade så att Airbus 340-planet stannade helt och hållet, varpå han snabbt slog av bränsletillförseln. Det metalliska vinandet från jetmotorerna föll genom frekvenserna till ett godmodigt brummande innan de tystnade. Tord Schultz la automatiskt märke till tidpunkten, tre minuter och fyrtio sekunder efter touchdown, tolv minuter före beräknad ankomst. Han och andrepiloten satte igång med shutdown-checklistan och parking-checklistan eftersom planet skulle stå parkerat under natten. Med grejerna i. Han bläddrade i mappen med loggen. September 2011. I Bangkok var det fortfarande regnperiod och kvalmigt varmt som vanligt, och han hade längtat hem till de första kalla höstkvällarna. Oslo i september. Fanns ingen bättre plats på jorden. Han fyllde i raden för återstående bränsle. Bränslesiffror. Det hade hänt att han tvingats svara för det. Efter turer från Amsterdam eller Madrid när han flugit snabbare än det som var ekonomiskt rationellt, bränt tusentals kronor i bränsle för att hinna. Till slut hade chefen kallat in honom för att förklara sig. ”Hinna vad?” hade han vrålat. ”Du hade inga passagerare som skulle hinna med connecting flights!”

D E T H A D E N Ä S TA N

11

”Världens mest punktliga flygbolag”, hade Tord Schultz mumlande citerat från reklamen. ”Världens mest ekonomiska fucking flygbolag! Är detta allt du har att säga till ditt försvar?”

Tord Schultz hade ryckt på axlarna. Han kunde ju inte säga som det var, att han öppnat bränsleslussarna eftersom det var något han själv skulle hinna till. Flighten han själv var uppsatt på, den till Bergen, Trondheim eller Stavanger.

Att det var helt nödvändigt att han och inte någon av de andra piloterna tog den turen.

Han var för gammal för att de skulle kunna göra något annat än skrika och ha sig. Han hade undvikit allvarliga missar, bolaget tog hand om honom, och det var bara några år kvar tills han hade nått the two fives, femtiofem, och skulle pensioneras i vilket fall. Tord Schultz suckade. Några år att få ordning på saker och ting, att undvika att sluta som världens mest ekonomiska fucking pilot.

Han skrev under loggen, reste sig och lämnade cockpit för att visa passagerarna sin rad av pärlvita pilottänder i sitt pilotsolbrända ansikte. Leendet som talade om för dem att han var självaste mister trygghet. Pilot. Yrkestiteln som en gång hade gjort honom till något i människors ögon. Han hade sett det, hur folk, kvinnor som män, unga som gamla, när man sa det magiska ordet ”pilot” automatiskt såg annorlunda på honom och upptäckte karisman, den nonchalanta, pojkaktiga charmen, men också flygkaptenens kalla precision och handlingskraft, det överlägsna intellektet och modet hos den som trotsade fysiska lagar och vanliga människors medfödda rädslor. Men det var länge sedan. Nu såg de på honom som den busschaufför han var och frågade vad de billigaste

12

biljetterna till Las Palmas kostade, och varför det var bättre plats för benen på Lufthansa.

Fan ta dem. Fan ta dem allihop.

Tord Schultz ställde sig vid utgången bredvid flygvärdinnan, rätade på sig och log, sa sitt ”welcome back, miss” på den breda Texasamerikanska de hade lärt sig på flygskolan i Sheppard. Fick ett leende tillbaka. Det hade funnits en tid när han kunde stämma möte i ankomsthallen med ett sådant leende. Och hade gjort det. Från Kapstaden till Alta. Kvinnor. Flera kvinnor. Nya kvinnor. Och nu? Hårfästet var på väg tillbaka under uniformsmössan, men den skräddarsydda uniformen framhävde hans långa, bredaxlade kropp. Det var den han hade skyllt på när han inte fick lära sig att köra jaktplan på flygskolan, utan slutade som fraktflygspilot på Herculesplanet, himlens arbetshäst. Han hade berättat för dem där hemma att han hade varit några centimeter för lång, att cockpiten i en Starfighter F-5 och F-16 diskvalificerade alla som inte var dvärgar. Sanningen var att han inte hade räckt till i konkurrensen. Kroppen hade räckt till. Hade alltid räckt till. Kroppen var det enda han hade lyckats hålla i trim sedan dess, som inte hade fallit ihop, smulats sönder.

Som äktenskapet. Familjen. Vännerna. Hur hade det gått till? Var hade han befunnit sig när det hände? Antagligen på ett hotellrum i Kapstaden eller Alta, med kokain i näsan för att kompensera för de potenshämmande drinkarna i baren, och pitten i en not-welcome-back-miss för att kompensera för allt han inte var och aldrig skulle bli.

Tord Schultz blick föll på en man som kom emot honom mellan raderna av säten. Han gick med böjt huvud, ändå höjde han sig över de andra passagerarna. Han var smal och bred-

13

axlad som han själv. Kortklippt ljust hår reste sig som från en borste på huvudet. Han var yngre än han själv, såg norsk ut, men var knappast turist på väg hem, mer troligt en expat med den svagt gråbruna färg som var typisk för vita som vistats länge i Sydostasien. Den definitivt skräddarsydda bruna linnekostymen gav intryck av kvalitet, seriositet. Kanske en affärsman. Med en inte alltför blomstrande butik, han reste i ekonomiklass. Men det var varken kostymen eller längden som fått Tord Schultz blick att stanna till vid personen. Det var ärret.

Det gick från vänster mungipa och nästan upp till örat som ett halvmånformat leende. Groteskt och härligt dramatiskt. ”See you.”

Tord Schultz ryckte till, men hann inte besvara hälsningen innan mannen hade passerat och var ute ur planet. Rösten hade varit grov och hes, och de blodsprängda ögonen tydde också på att han nyss hade vaknat.

Planet var tomt. Minivanen med personalen som skulle städa planet stod parkerad på landningsbanan när besättningen gick av planet i samlad tropp. Tord Schultz registrerade att den lille, kompakte ryssen var först ut ur vanen, såg honom skynda upp för trappan i den gula reflexvästen med firmans logga på, Solox.

See you.

Tord Schultz hjärna repeterade orden där han gick längs korridoren mot crewcentret. ”Hade inte du en sådan där boardingbag överst på den?” frågade en av flygvärdinnorna och pekade på Tords Samsonite rullväska. Han mindes inte vad hon hette. Mia? Maja? Han hade i alla fall knullat henne på en stop-over en gång under förra århundradet. Eller hade han inte det?

14

”Nej”, sa Tord Schultz.

See you. Som i ”vi ses igen”? Eller som i ”jag ser att du ser på mig”?

De gick förbi väggen framför ingången till crewcentret, där det i teorin kunde sitta en gubben-i-lådan. Nittionio procent av tiden var stolen bakom väggen tom, och han hade aldrig – inte en enda gång under de trettio år han arbetat på flygbolaget – blivit stoppad och genomsökt.

See you.

Som i ”jag ser dig nog”. Och ”Jag ser vem du är”.

Tord Schultz skyndade sig in genom dörren till crewcentret.

Sergej Ivanov såg som vanligt till att vara först ute ur minivanen när den stannade på asfalten bredvid Airbusen, och sprang upp för trappan till det tomma planet. Han tog med sig dammsugaren in i cockpit och låste dörren bakom sig.

Han drog på sig gummihandskarna, ända upp till där tatueringen började, vippade av frontlocket på dammsugaren, öppnade kaptenens skåp. Lyfte ut den lilla Samsonite boardingbagen, drog upp blixtlåset, lossade metallbotten och kontrollerade att de fyra tegelstensliknande enkilosblocken låg där. Sedan sköt han in bagen i dammsugaren, pressade den på plats mellan slangen och den stora dammsugarpåsen som han hade sett till att tömma strax innan. Slog igen frontlocket, låste upp cockpitdörren och startade dammsugaren.

Det hela var gjort på några sekunder.

Efter att ha städat och rengjort kabinen, släntrade de ut ur planet, placerade de ljusblå sopsäckarna bak i Daihatsun och körde tillbaka till personalutrymmena. Det var bara en

15

handfull flygplan som skulle landa och starta innan flygplatsen stängde för natten. Ivanov tittade över axeln på Jenny, arbetsledaren. Han lät blicken glida över datorskärmen som visade ankomst- och avgångstider. Inga förseningar. ”Jag tar Bergen på 28”, sa Sergej med sin hårda, ryska brytning. Men han talade åtminstone språket, han hade landsmän som bott i Norge i tio år och fortfarande måste förlita sig på engelska. När Sergej hämtats hit för nästan två år sedan, hade onkel gjort klart för honom att han skulle lära sig norska, och tröstat honom med att han kanske hade lite av hans egen talang att lära sig språk. ”Jag har folk på 28”, sa Jenny. ”Du kan vänta till Trondheim på 22.” ”Jag tar Bergen”, sa Sergej. ”Nick tar Trondheim.”

Jenny tittade på honom. ”Som du vill. Jobba inte ihjäl dig, Sergej.”

Sergej gick bort till en av stolarna vid väggen och satte sig.

Lutade sig försiktigt mot stolsryggen. Huden var fortfarande öm mellan skulderbladen där den norske tatueraren hållit på. Han tatuerade efter teckningen som Sergej fått sig tillskickad av Imre, tatueraren i fängelset i Tagil. Och det återstod fortfarande en del innan den var färdig. Sergej tänkte på tatueringarna på onkels löjtnanter Andrej och Peter. De blekblå strecken i huden hos de två kosackerna från Altaj skvallrade om dramatiska liv med stora bragder. Men Sergej hade också en bedrift bakom sig. Ett mord. Det var ett litet mord, men det var redan inristat med nål och bläck i form av en ängel. Och kanske kunde det bli ett nytt mord. Ett stort mord. Om det nödvändiga blir nödvändigt, hade onkel sagt, och bett honom vara redo, mentalt förberedd, öva med

16

kniven. Det skulle komma en man, hade han sagt. Det var inte säkert att han kom, men troligt.

Troligt.

Sergej Ivanov tittade på sina händer. Han hade behållit gummihandskarna på. Det var förstås ett lyckligt sammanträffande att deras vanliga arbetsredskap också sörjde för att han inte lämnade efter sig några fingeravtryck på paketen om något skulle gå fel en dag. Det fanns inte en antydan till darrande händer. De hade gjort detta så länge att han ibland måste påminna sig själv om risken för att hålla sig skärpt.

Han hoppades att de skulle vara lika lugna när det nödvändiga – to sjto nuzhju – skulle utföras. När han skulle göra sig förtjänt av tatueringen han redan hade beställt teckningar till. Han målade upp bilden igen: hur han skulle knäppa upp skjortan i vardagsrummet hemma i Tagil, med alla urkabröderna på plats, och visa dem de nya tatueringarna. Som inte behövde några tillägg, inga ord. Så han skulle inte säga något. Bara se det i deras ögon: att han inte längre var LillSergej. Han hade i flera veckor bett i sin aftonbön att mannen snart skulle komma. Och att det nödvändiga skulle bli nödvändigt.

Beskedet om att städa Bergenplanet skrapade i walkietalkien.

Sergej reste sig. Gäspade.

Proceduren i cockpit var ännu enklare. Öppna dammsugaren, flytta in boardingbagen i styrmannens skåp.

På väg ut från planet mötte de besättningen på väg in. Sergej Ivanov undvek att söka styrmannens blick, tittade bara ner och registrerade att han hade samma sorts rullväska som

17

Schultz. Samsonite Aspire GRT. Samma röda färg. Utan den lilla, röda boardingbagen som kunde fästas längst upp. De visste inget om varandra, ingenting om vilka anledningar de hade för sin inblandning, inget om bakgrund eller familj. Det enda som knöt samman Sergej, Schultz och den unge styrmannen var telefonnumret i deras oregistrerade mobiltelefoner, inköpta i Thailand, för att användas till att messa med om det blev ändringar i schemat. Sergej tvivlade på att Schultz och styrmannen kände till varandra. Andrej var noga med att begränsa all information till need-to-know. Därför visste inte Sergej vad som hände med paketen. Men han kunde ju gissa.

För när styrmannen från ett inrikesplan mellan Oslo och Bergen passerade från airside till landside på flygplatsen fanns det ingen tull, ingen säkerhetskontroll. Styrmannen tog med sig boardingbagen till hotellet i Bergen där besättningen övernattade. En diskret knackning på hotelldörren mitt i natten och fyra kilo heroin bytte händer. Trots att den nya drogen, fiolin, hade pressat ner priset på heroin något, var priset på gatan för en noll-tvåa minst 250 kronor. En tusenlapp för grammet.

Och om substansen – som redan var utblandad – blandades ut en gång till, blev det åtta miljoner kronor totalt. Han kunde räkna. Tillräckligt för att veta att han var underbetald. Men han visste också att han skulle ha gjort sig förtjänt av en större andel när han gjort det nödvändiga. Och på den lönen kunde han om några år köpa sig ett hus i Tagil, fixa en fin sibirisk tjej, kanske låta mor och far flytta in när de blev gamla.

Sergej Ivanov kände det klia i tatueringen mellan skulderbladen.

Det var som om själva huden såg fram emot fortsättningen.

18

kapitel 3

klev av flygtåget på Oslo centralstation. Han noterade att det måste ha varit en varm, solig dag i hans gamla hemstad, luften var fortfarande len och ljum. Han bar en nästan komiskt liten väska av läder och gick med hastig, spänstig gång ut ur stationen på sydsidan.

Utanför slog Oslos hjärta – som en del hävdade att staden saknade – med vilopuls. Nattrytm. De få bilar som for runt uppe i rondellen slungades ut, en efter en, österut mot Stockholm och Trondheim, norrut mot andra stadsdelar eller västerut mot Drammen och Kristiansand. Både i storlek och form liknade rondellen med sina vägar en brontosaurus, en döende jätte som snart skulle försvinna till fördel för bostadshus och affärsbyggnader i Oslos nya skrytstadsdel med Oslos nya skrytbyggnad, Operan. Mannen stannade till och såg det vita isfjället som låg mellan vägen och fjorden. Det hade redan vunnit arkitekturpriser över hela världen, folk kom långväga ifrån för att gå på det italienska marmortaket som lutade rakt ner i vattnet. Ljuset innanför byggnadens stora fönster var lika starkt som månljuset som föll på det.

Visst fan är det grannlåt, tänkte mannen.

Det var inte framtidens löften om en stadsdel han såg, utan det förflutnas. För detta hade varit Oslos shooting MANNEN I LINNEKOSTYMEN

19

gallery, knarkarnas territorium, där de satt sina sprutor och fått sitt rus bakom en barackvägg som knappt dolde dem, stadens förlorade barn. En vägg mellan dem och deras ovetande, välmenande socialdemokratiska föräldrar. Grannlåt, tänkte han. Det går åt helvete i vackrare omgivningar.

Det var tre år sedan han senast stått här. Allt var nytt. Ingenting var förändrat.

De hade satt sig på en gräsremsa mellan stationen och motorvägen, närmast en rabatt. Lika nerknarkade nu som då. Liggande på rygg med slutna ögon som om solen var för stark, sittande på huk i jakt på en blodåder som ännu inte hade försvunnit, eller stående dubbelvikta med knarkarsvikt i knän och ryggsäck, osäkra på om de var på väg från eller till. Samma ansikten. Inte samma levande döda som när han gick här, förstås, de var för länge sedan döda på riktigt. Men samma ansikten.

Det fanns fler av dem längs Tollbugata. Eftersom det hängde ihop med varför han hade kommit tillbaka, försökte han skapa sig ett intryck. Försökte avgöra om de hade blivit fler eller färre. La märke till att det var omsättning på Plata igen. Den lilla vitmålade fyrkanten av asfalt på västra sidan om Jernbanetorget hade varit Oslos Taiwan, en frihandelszon för narkotika, upprättad för att myndigheterna skulle kunna ha en viss kontroll över vad som försiggick och kanske fånga upp förstagångsköpare. Men efter hand som butiken ökade i storlek och Plata visade Oslos sanna ansikte som en av Europas värsta heroinstäder, blev platsen rena turistattraktionen. Heroinomsättningen och överdosstatistiken hade länge varit en skamfläck för huvudstaden, men trots allt inte en så synlig skamfläck som Plata. Tidningar och teve

20

utfodrade resten av landet med bilder av berusade ungdomar, zombier i centrum mitt på ljusan dag. Politikerna fick skulden. När högersidan styrde, dånade vänstersidan. ”För få behandlingsprogram.” ”Fängelsestraff skapar missbrukare.” ”Det nya klassamhället skapar gäng och knarktrafik i invandrarkretsar.” När vänstersidan styrde, dånade högersidan. ”För få poliser.” ”För lättillgängligt för asylsökande.” ”Sju av tio i fängelse är utlänningar.”

Så efter att ständigt ha fått ge med sig tog kommunfullmäktige i Oslo det oundvikliga beslutet: att rädda sig själva.

Att skyffla skiten under mattan. Att stänga Plata.

Mannen i linnekostymen såg en ung man i röd och vit Arsenaltröja stå uppe på en trappa med fyra personer trippande framför sig. Arsenalspelarens huvud vände sig åt höger, åt vänster, ryckigt som en hönas. De fyra andras huvuden var orörliga, de glodde bara på grabben i Arsenalmunderingen. En flock. Säljaren på trappan väntade tills de blev tillräckligt många, en hel flock, kanske var det fem, kanske sex. Sedan skulle han ta betalt för beställningarna och ta med dem till knarket. Runt hörnet eller inne på en bakgård där kollegan väntade. Det var en enkel princip: han som hade knarket var aldrig i kontakt med pengarna och han med pengarna aldrig i kontakt med knarket. Det gjorde det svårare för polisen att skaffa handfasta bevis för narkotikahandeln mot någon av dem. Ändå reagerade mannen i linnekostymen, för det han såg var den gamla metoden från åttiooch nittiotalet. Efter hand som polisen gav upp om att haffa langarna på gatan, struntade säljarna i de omständliga rutinerna och uppsamlingen av flocken, och började deala direkt när kunderna dök upp, pengar i ena handen, knarket

21

i den andra. Hade polisen börjat ta langare på gatan igen?

En man i cykelkläder kom rullande, hjälm, orange glasögon och tröja i signalfärger som andades. Lårmusklerna böljade under de tajta shortsen och cykeln såg dyr ut. Det var väl därför han tog med sig den när han och resten av flocken följde Arsenalspelaren runt hörnet till andra sidan byggnaden. Allt var nytt. Ingenting förändrat. Men de var färre, var de inte det?

Hororna i Skippergatahörnet pratade med honom på dålig engelska – ”Hey, baby!”, ”wait a minute, handsome!”

– men han skakade bara på huvudet till svar. Och det verkade som om ryktet om hans kyskhet, eventuellt brist på pengar, spreds före honom fortare än han gick, flickorna längre upp på gatan visade inget intresse för honom. På hans tid hade Oslos horor klätt sig praktiskt, jeans och vindtygsjacka. De hade varit få, det hade varit säljarens marknad. Men nu var det hårdare konkurrens, och korta kjolar, höga klackar och nätstrumpor. De afrikanska kvinnorna såg redan ut att frysa.

Vänta till december, tänkte han.

Han gick djupare in i Kvadraturen, det som hade varit Oslos första centrum, men som nu var en asfalt- och stenöken med förvaltningsbyggnader och kontor för tjugofemtusen arbetsmyror som pilade hem när klockan var fyra eller fem, och överlät stadsdelen till nattarbetande gnagare. På den tid då kung Christian IV anlade den här stadsdelen med kvadratiska kvarter efter renässansens ideal om geometrisk ordning, hölls folkmängden i Kvadraturen i schack medelst bränder. I folkmun hette det att natten till skottårsdagen kunde man se brinnande människor springa mellan husen här nere, höra deras skrik, se dem gå upp i rök och försvinna,

22

men att det skulle ligga kvar lite aska på asfalten, och om man hann få tag i den och äta den innan den blåste bort, skulle huset man själv bodde i aldrig brinna. På grund av brandfaran byggde Christian IV breda gator efter det fattiga Oslos standard. Byggnaderna uppfördes dessutom i det onorska byggnadsmaterialet tegel. Och längs en av dessa tegelväggar passerade han den öppna dörren till en bar. En ny misshandlad version av Guns N’ Roses ”Welcome To The Jungle”, dansproducerad reggae som pissade på både Marley och Rose, Slash och Stradlin, strömmade ut till dem som stod utanför och rökte. Han stannade framför en utsträckt arm. ”Eld?” En tjock, framtung kvinna i trettioårsåldern tittade upp på honom. Cigaretten vippade krävande mellan de rödmålade läpparna.

Han höjde ett ögonbryn och tittade på den skrattande väninnan som stod bakom henne med en glödande cigarett.

Den framtunga upptäckte det och skrattade hon också, tog ett snedsteg. ”Var inte så krånglig”, sa hon på samma sørlandsdialekt som kronprinsessan. Han hade hört att det funnits en hora på marknaden som blivit rik på att se ut som hon, klä sig som hon. Och att de femtusen kronorna per timme inkluderade en kungastav i plast som kunden fick låna för relativt fritt nyttjande.

Kvinnans hand placerades på hans arm när han skulle gå vidare. Hon lutade sig fram och andades rödvinsångor upp i hans ansikte. ”Du ser ut som en eldig kille. Kan du inte sätta … fyr på mig?”

23

Han vände andra sidan av ansiktet mot henne. Den dåliga sidan. Den inte-så-eldiga-killen-sidan. Kände henne rycka till och släppa taget när hon fick se spåret efter spiken i Kongo.

Det som löpte som en illa sydd isränna från mun till öra.

Han gick vidare när musiken bytte till Nirvana. ”Come As You Are.” Originalversionen. ”Hasch?”

Rösten kom från en portuppgång, men han varken stannade eller vände sig om. ”Speed?”

Han hade varit nykter i tre år och hade inte tänkt börja om nu. ”Fiolin?”

Allra minst nu.

Framför honom på trottoaren hade en ung man stannat till vid två langare som han pratade med och visade upp något för. Den unge tittade upp när han närmade sig, spände ett par grå, undersökande ögon i honom. Polisblick, tänkte mannen, böjde på huvudet och korsade gatan. Det var kanske att vara lite paranoid, det var trots allt inte troligt att en så ung polis skulle känna igen honom.

Där var hotellet. Härbärget. Leons.

Det var nästan folktomt på den här delen av gatan. På andra sidan, under en gatlykta, såg han knarkköparen skrevande över cykeln, tillsammans med en annan cyklist, också han i proffscyklistmundering. Han hjälpte honom att sätta en spruta i halsen.

Mannen i linnekostym skakade på huvudet och tittade upp längs fasaden på byggnaden framför sig.

Samma banderoll, grå av smuts, hängde under fönstren på

24

fjärde och översta våningen. ”Fyrahundra kronor dygnet!”

Allt var nytt. Ingenting förändrat.

Receptionisten på Leons var ny. En ung grabb som hälsade på mannen med linnekostym med ett överraskande artigt leende och en – för att vara Leons – förbluffande brist på misstänksamhet. Han önskade ”welcome” utan ett uns av ironi i rösten och bad att få se passet. Mannen antog att det måste vara den brunbrända huden och linnekostymen som gjorde att han togs för en utlänning, och gav receptionisten sitt röda, norska pass. Det var slitet och hade många stämplar. För många för att det skulle kunna kallas ett bra liv. ”Jaha”, sa receptionisten och lämnade tillbaka passet.

Placerade ett formulär på disken och gav honom en penna. ”Förkryssade rutor räcker.”

Incheckningsformulär på Leons? tänkte mannen. Kanske hade något förändrats trots allt. Han tog emot pennan och såg receptionisten stirra på hans hand, på hans långfinger.

Det som hade varit ett långfinger innan det skars av i ett hus på Holmenkollåsen. Nu var första ledet ersatt med en mattblå protes av titan. Den kunde inte användas till mycket, men gav stöd och balans till pek- och ringfinger när han skulle ta i något, och var inte i vägen eftersom den var så kort. Den enda olägenheten var proceduren när han skulle genom säkerhetskontrollen på flygplatser.

Han skrev sitt namn under First Name och Last Name.

Date of Birth.

Han fyllde i, visste att han såg mer ut som en man i fyrtiofemårsåldern nu än den skadade gamling som hade stuckit härifrån för tre år sedan. Han hade följt ett strängt schema

25

av träning, bra mat, tillräckligt med sömn och – naturligtvis: hundra procent nykterhet. Det handlade inte om att se yngre ut, utan om att inte dö. Dessutom gillade han det. Hade egentligen alltid tyckt om fasta rutiner, disciplin, ordning. Så varför hade hans liv ändå varit kaos, självdestruktiv förstörelselusta och brutna relationer, levt i etapper mellan svarta perioder med onykterhet? De tomma fälten tittade frågande upp på honom. Men de var för smala för svaren de krävde.

Permanent Address.

Tja, lägenheten vid Sofies gate såldes strax efter att han stack för tre år sedan, samma sak med föräldrarnas hus i Oppsal. I hans nuvarande yrke medförde en fast, officiell adress en viss risk. Så han skrev det han brukade skriva när han checkade in på andra hotell: Chung King Mansion, Hongkong. Som inte var längre från sanningen än något annat.

Profession.

Mord. Han skrev det inte. Fältet var inte förkryssat.

Phone Number.

Han fyllde i ett påhittat. Mobiltelefoner kan spåras, såväl samtalen som var man befinner sig.

Phone Number Next of Kin. Närmast anhörig? Vilken äkta make skulle frivilligt uppge numret till hustrun när han checkade in på Leons? Stället var trots allt det närmaste man kom en offentlig bordell i Oslo.

Receptionisten läste tydligen hans tankar: ”Bara om du skulle må dåligt och vi måste tillkalla någon.”

Harry nickade. I händelse av en hjärtattack under akten. ”Du behöver inte uppge det om du inte har …” ”Nej”, sa mannen och betraktade orden. Närmast anhörig.

26

Han hade Søs. En syster med det hon själv kallade ”… en släng av Downs syndrom”, men som alltid hade tacklat livet långt bättre än sin storebror. Förutom Søs, inga andra. Verkligen inga. Ändå, närmast anhörig.

Han kryssade i för kontanter som betalning, skrev under och gav formuläret till receptionisten. Som läste igenom det.

Och då såg Harry att den slutligen dök upp. Misstänksamheten. ”Är du … är du Harry Hole?”

Harry Hole nickade. ”Är det ett problem?”

Grabben skakade på huvudet. Svalde. ”Bra”, sa Harry Hole. ”Har du en nyckel till mig?” ”Åh, förlåt! Här. 301.”

Harry tog emot och noterade att grabbens pupiller hade vidgats och att rösten blivit ansträngd. ”Det … det är min farbror”, sa grabben. ”Han driver hotellet, han brukade sitta här tidigare. Han har berättat om dig.” ”Bara bra grejer, utgår jag ifrån”, sa Harry, log, tog den lilla läderväskan och gick mot trappan. ”Hissen …” ”Tycker inte om hissar”, sa Harry utan att vända sig om.

Rummet var sig likt. Slitet, litet och någorlunda rent. Nej, förresten, gardinerna var nya. Gröna, stärkta. Säkert strykfria.

Apropå det. Han hängde kostymen i badrummet och satte på duschen för att få ångan att räta ut skrynklorna. Kostymen hade kostat honom åttahundra Hongkongdollar på Punjab House vid Nathan Road, men i hans jobb var det en nödvändig investering, ingen respekterade en man i trasor. Han ställde sig själv under duschen. Det varma vattnet fick det att sticka i

27

huden. Efteråt gick han naken genom rummet bort till fönstret och öppnade det. Tredje våningen. Bakgård. Från ett öppet fönster hördes ett påtagligt entusiastiskt stönande. Han greppade gardinstången och lutade sig ut. Såg rakt ner i en sopcontainer och kände den sötaktiga lukten av sopor som steg upp.

Han spottade och hörde det träffa papper i containern. Men rasslandet som följde var inte papper. I samma ögonblick hördes ett knakande, och de gröna, stärkta gardinerna föll i golvet på var sida om honom. Fan! Han drog ut den tunna gardinstången ur gardinerna. Den var av trä med en ögleformad spets i varje ände, hade gått av tidigare och lagats med kartongtejp.

Harry satte sig på sängen, öppnade lådan i nattduksbordet. En bibel med ljusblått omslag i skinnimitation och ett syset i form av svart tråd snurrad runt en pappersbit med en nål igenom.

Och vid närmare eftertanke kom Harry på att det kanske inte var så malplacerat trots allt. Gästen kunde sy i losslitna byxknappar och läsa om syndernas förlåtelse efteråt. Han la sig ner, tittade i taket. Allt var nytt och ingenting … Han blundade. Hade inte sovit på planet och med eller utan jetlag, med eller utan gardiner, skulle han nu få sova. Och han skulle drömma samma dröm som varje natt de senaste tre åren: att han sprang längs en korridor, på flykt undan en dånande lavin som sög i sig all luft så att han inte kunde andas.

Det handlade bara om att fortsätta blunda lite till.

Han tappade taget om tankarna, de gled bort från honom.

Närmast anhörig.

Höra av. Höra till.

Anhörig.

Det var det han var. Det var därför han hade kommit tillbaka.

28

Sergej körde E6:an in mot Oslo. Längtade efter sängen i lägenheten i Furuset. Höll sig under hundratjugo även om det fanns gott om plats på motorvägen så sent på natten.

Mobiltelefonen ringde. Den mobiltelefonen. Samtalet med Andrej var kort. Han hade pratat med onkel, eller ataman – föraren – som Andrej kallade onkel. Efter att de hade brutit förbindelsen kunde inte Sergej hålla sig längre. Han tryckte ner gasen. Skrek av glädje. Mannen hade kommit. Nu, i kväll. Han var här! Sergej skulle inte göra något än så länge, det kunde visa sig att situationen gick över av sig själv hade Andrej sagt. Men han måste vara ännu mer förberedd nu, mentalt och fysiskt. Träna med kniven, sova, vara skärpt.

Om det nödvändiga blev nödvändigt.

29