Page 1


Roger Skagerlund

Särskilda Operationsgruppen 3

Shaitans Eld


© Roger Skagerlund 2018 Omslagsbild: Shutterstock Omslagsbearbetning: Roger Skagerlund Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7785-469-2


Den som fĂśrst tar till vĂĽld visar att han inte har fler argument Kinesiskt ordsprĂĽk


Prolog Mosul, Norra Irak 16:e oktober 2016

Den första artillerigranaten slog ner på Hayy Al Mansurgatan, inte långt från De Tio Missionärernas moské. Braket från detonationen vibrerade genom Mansurområdets trånga gator och spräckte flera av moskéns fönster. Abdal Hadi alBasi hukade bakom den gamla ryska pansarterrängbilen som stod uppställd i korsningen nordost om moskébyggnaden. Splitter hamrade mot chassit, men gjorde ingen skada bland de tolv Daeshmännen som tagit betäckning bakom bilen. Hadi stack upp huvudet och tittade ner längs gatan. Den irakiska armén hade tagit sig igenom Daesh yttre posteringar runt staden så sent som kvällen innan och hade sedan några timmar tillbaka inlett belägringen av Mosul för att driva ut Daesh ur staden som gruppen hållit sedan de intagit den i juni 2014. Det som stod emot dem nu var en koalition av en hårt prövad Irakisk armé, i ohelig allians med kurdiska Pershmergastyrkor, som anföll staden från både norr, söder och öster. Mosuls närmare två miljoner invånare hade hållits som slavar av Daesh sedan ockupationen inleddes, med otaliga avrättningar och mänskligt lidande som följd. Inte ens nu – när friheten nalkades stadens gränser – upphörde brutaliteten. Befolkningen hade samlats ihop för att försvara Daesh mest strategiska fästen i staden som mänskliga sköldar, i tron att befriarna då inte skulle våga bomba de hållna områdena. Om det skulle fungera måste fienden veta att där fanns civila, varför dessa hade kedjats fast eller låsts in i de stora burar som 7


Daesh använt för att bränna sina offer levande. De mänskliga sköldarna stod nu utplacerade för varje spaningspatrull eller drönare att se och rapportera om. Hadi svalde och kände hur knastertorr strupen var. Ilsket svepte han undan den svarta keffiyeh som dolde huvudet och ansiktet och endast lämnade ögonen fria. Med djupa klunkar drack han av det ljumna vattnet han hade i en säck som hängde över ryggen. Vattnet smakade metall och var fullt av öknens fina sand, men det lindrade tillfälligt törsten. När han svept tillbaka keffiyehn över ansiktet fortsatte han att spana nerför gatan där ytterligare en artillerigranat just slog ner. Denna gång något hitom det förra nedslaget och dessutom vid sidan av vägen, vilket betydde att ett av de traditionella låga, fyrkantiga husen längs gatan smulades sönder. Hadi skulle ha svurit högt om det inte varit för att detta ansågs förbjudet och därmed var haram för en rättrogen muslim. Ända sedan de förbannade svenskarna hade mördat hans far några månader tidigare och sedan totalt utplånat de styrkor som Hadi förde befäl över, hade det mesta gått åt helvete för Daesh. Nu hade armén – som svenskarna varit med och tränat – trängt ut dem från område efter område till dess att bara några få territorier i landets norra delar, däribland Mosul, återstod av det kalifat som så sent som året innan hade verkat så oövervinnligt. Han förstod att det bara var en tidsfråga innan de fientliga styrkorna skulle ta sig in i staden. De var uträknade med tio mot en och skulle omöjligt kunna hålla stånd i längden, men det skulle bli en dyrköpt seger. Daesh emirer hade beordrat dem att strida för varje gata, varje hus och inte visa någon nåd. I de nu övergivna förorterna hade byggnaderna försåtsminerats, minor grävts ner och IED: er placerats ut för att ställa till så stor skada som möjligt bland angriparnas trupper. Hadi visste dock en sak – han skulle inte dö här.

8


Han skulle överleva Mosul och övertyga emiren att de på nytt måste angripa Europa. Att sprida död och förstörelse bland de otrogna var Hadis motor, det han levde för. Han hatade allt som västerlandet stod för. Den dekadenta livsstilen, deras hunger efter pengar och makt över hans folk. Deras sätt att behandla deras bröder och systrar. Västerlandets soldater hade befunnit sig på deras fäders jord så länge Hadi kunde minnas – ända sedan den högt ärade Usama Bin Ladin hade beordrat attacken på USA som lagt ett av Den Store Satans nationella monument i aska och ruiner, men som också inlett det som den dåvarande amerikanska presidenten hade kallat kriget mot terrorn. Tusen och åter tusen av de allierades styrkor hade vällt in över gränserna. Bin Ladin hade jagats likt en skabbig hund och till slut avrättats av amerikanska Seal Team Six när han försökt gömma sig hos sina hustrur likt ett skrämt barn. Amerikanerna hade stolt deklarerat för världen att nine-eleventerroristen var död – mördad under en operation som gått under namnet Operation Neptune Spear. Den nya amerikanska presidenten hade efter det velat dra sig ut Mellanöstern, men när Daesh dök upp på arenan - för att fylla ut det vakuum som det krossade al-Qaida lämnat efter sig – hade tongångarna ändrats. Trupperna återvände och kriget fortsatte att föda sig självt. I stort sett alla västnationer blandades in på ett eller annat sätt – även det så kallade alliansfria Sverige. Detta land hade inte skickat många trupper, men de hade skickat sin elit. Denna elit hade snokat reda på hans fars gömställe och sedan hade en kula från en svensk krypskytt avslutat faderns liv. Hadi kokade av ilska och hat. Han hade svurit att hämnas, men den överilade och illa genomtänkta attacken på det svenska lägret hade gått käpprätt åt helvete. Hans försök att övertala emiren att sända trupper till Europa för att slå där det gjorde som ondast, direkt i bestens hjärta, hade avfärdats. 9


Daesh var alltför hårt ansatta för att kunna avvara soldater till att sprida död hundratals mil från det slagfält som skulle avgöra den islamiska statens överlevnad. Hadi hade förstått och accepterat – för stunden. Han tänkte inte låta sig nöja med detta för evigt. När Mosul och Erbil fallit skulle Daesh inte ha något annat val än att omgruppera och försöka hitta en ny fristad. Blickarna hade redan fallit på Afghanistan och Hadi visste att där fanns svenska soldater. Det var dit han skulle ta sig när väl emiren valde att dra sig ur Irak. Till Afghanistan. Mot svenskarna. Mot hämnden. Ännu en granat detonerade bland husen. Ljudet av de sårades skrik bars fram av den heta ökenvinden som drog fram genom gatorna. För varje död krigare ökade Hadis hat. ”Sverige sägs vara ett kallt land. Jag ska värma upp det. Hämndens eld ska drabba de otrogna”, mumlade han bakom keffiyehns skyddande tyg medan de svarta ögonen spanade av det omgivande området efter fiendens spioner.

10


Kapitel 1 Arlanda, Stockholm 20 maj 2017

Herculesplanet landade på Arlandas bana 3 eftersom bana 1 och 2 var så pass skadade av kriget att de ännu inte kunde användas. Motorerna bromsade hastigheten och snart taxade planet in vid terminal 3 där en Lexus med tonade rutor stod och väntade. Trots planets storlek var det endast två passagerare som klev av. Två män med imponerande axelmått, den ena lite längre än den andra och betydligt mycket yngre, steg ut på plattan och såg sig omkring. Den yngre mannen bar två väskor i händerna. Den ena väskan var en grön bag i slitstarkt tyg, medan den andra var en svart, hård vapenväska. Den äldre mannen bar endast en militärgrön bag i ena handen. Den andra armen låg förankrad i en mitella. Männen gick med långa kliv fram mot bilen. Ingen kunde gissa vad de tänkte om Sveriges största flygplats. Arlanda hade fram till eftermiddagen den femte maj varit Swedavias stolthet. Nu återstod inte så mycket. Flygledartornet var bara ett taggigt, svartbränt skelett som anklagande pekade upp mot skyn. Alla terminaler, utom terminal 3, hade träffats av antingen kryssningsrobotar eller ryska bomber – eller fallit offer för granater som avlossats från båda sidor när striden omkring flygplatsen stått som hårdast. Till skillnad från Bromma, som nästan omedelbart hade fallit i ryssens händer, hade Arlanda försvarats med näbbar och klor. Till

11


och med när ryska pansarfordon stått på plattan utanför terminal 5 så hade försvaret kämpat och sakta hade ryssen tvingats tillbaka. Eftersom Bromma var erövrat beslutade sig de ryska cheferna för att inte lägga alltför mycket krut och liv på att ta denna flygplats som låg så långt utanför staden när de redan hade erövrat pulsådern nära Stockholms hjärta. Beslutet hade omprövats efter sabotaget den sjunde maj då svenska operatörer från SOG, Särskilda Operationsgruppen, hade lyckats spränga banmineringen, vilket i ett slag gjort Bromma i det närmaste värdelöst. Dessbättre för svenskarna hade kriget upphört dagen därpå. Något som få kände till berodde det på de två männen som nu utan ett ord klev in i Lexusen, och kördes in mot stadens centrum. Överallt syntes spåren efter tredagarskriget. Bränderna hade visserligen slocknat, men de sotiga husruinerna stod kvar. När man passerade Upplands Väsby var det i mycket sakta mak då flera broar över motorvägen hade sprängts och betongresterna störtat ner på vägbanorna. Flera schaktmaskiner hade röjt en smal korridor, men man fick köra försiktigt. Själva Upplands Väsby såg ut som om en atombomb detonerat, men chauffören förklarade att ryssarna hade släppt sin FOAB över samhället – den ultimata termobariska bomben, benämnd som Father Of All Bombs – till skillnad mot den amerikanska motsvarigheten GBU-43/B MOAB – Mother Of All Bombs! Tusentals människor hade dött och ännu flera hade fått tredje gradens brännskador i det anfallet. Explosionen hade varit den tredje största i mänsklighetens krigiska historia – endast överträffad av Little Boy och Fat Man – bomberna som fällts över Hiroshima och Nagasaki i slutet av andra världskriget. Större delen av Upplands Väsbys centrum hade utplånats och alla förstärkningar till Arlanda från huvudstaden hade effektivt stoppats. Männen i bilens baksäte sa inte ett ord, men tittade bedrövat ut genom rutorna. Kriget hade varit kort, men kostat så mycket att det 12


skulle ta en generation att återuppbygga det som förstörts. De förlorade människoliven skulle aldrig kunna ersättas. *** Det var en dämpad Trigger som klev in genom tryckvågsdörrarna i Berget, den militära ledningscentralen i centrala Stockholm som för tillfället fick tjäna som försvarshögkvarter efter att huset vid Lidingövägen förstörts under striderna. Även om återuppbyggnaden av de samhällsviktiga funktionerna startat nästan direkt efter eld upphöröverenskommelsen, var det otroligt mycket arbete att göra. Något som för tillfället sysselsatte varenda tillgänglig byggnadsarbetare i hela riket. På grund av detta hade delar av regeringskansliet fått utrymma Rosenbad – som delvis hade ramponerats - och flytta till Arvfurstens palats där utrikesministeriet fått maka på sig för att bereda plats. Det var en tystlåten överbefälhavare som tog emot dem och visade in dem i ett mötesrum med artificiell belysning i taket, en stor vit skrivtavla vid ena kortväggen och plats för ett tjugotal sittande runt ett avlångt bord i rummets mitt. Några av platserna var redan upptagna. Trigger kände igen överste Jacob Hård, arméöversten som kommit att spela en central roll under den panikartade utrymningen av Berget några veckor tidigare. Där fanns även chefen för Must, generalmajor Stefan Tysk och slutligen generaldirektör Anders Broddberg, den politiskt ansvariga för militärhögkvarteret. ”Sådär mina herrar. Var så goda och slå er ner.” ÖB slog ut med handen mot bordet, samtidigt som han själv drog ut en stol och satte sig. Trigger sjönk ner på andra sidan bordet och sträckte ut benen. I ögonvrån såg han Charles göra detsamma. ÖB lutade sig bakåt och la armarna i kors över bröstet medan han noga studerade de två männen.

13


”Det var alltså ni två som satte stopp för kriget?”, sa han sedan. ”Berätta.” Trigger tittade på Charles som nästan omärkligt skakade på huvudet. ”Jag är ledsen, chefen, men det finns inte så mycket jag kan berätta. Antar att operationen som sådan kommer att vara hemligstämplad i minst sjuttio år. Kort hände det som så att jag åkte till Ryssland. Jag sammanstrålade med Charles här, och när vi lämnade landet var Potemkin död och kriget slut.” ”Inget mer?” ”Som överbefälhavare finns det saker som ni måste veta och saker som ni inte måste veta. Samma sak gäller för övrigt även samtliga närvarande. Den här operationen tillhör den senare kategorin.” Det var nu Charles som tog till orda. Han lutade sig fram över bordet och stödde sig lätt mot bordsskivan med den skadade armen. ”KSI är det hemligaste av det hemliga som Sverige har. Vi kan inte röja våra metoder. Inte ens för försvarsledningen, något som mullvadshistorien tydligt visade. Hoppas ni förstår.” Det tog några sekunder av total tystnad medan Stefan Krimla betraktade de båda männen. När han inhämtat de övrigas tysta medgivande sa han stilla: ”Jag förstår fullkomligt. Sverige är skyldigt er ett stort tack, men även det är väl något som måste ske inofficiellt?” Charles nickade innan han svarade: ”Ja. Svenskarna får aldrig veta vad det egentligen var som hände. Den här operationen kanske det kommer att göras film om i framtiden, men det manuset får i så fall skrivas utifrån öppna källor och där ska finnas ytterst lite material att hämta. Min och mina kollegors identiteter får aldrig röjas. Potemkin må vara död och en ny, mer västvänlig president, sitter för närvarande vid makten i Ryssland, men det kommer inte vara för evigt. Muskin kommer att falla och så länge som Vladimir Orlov lever är risken för ett nytt krig överhängande. Chefen ska veta att varje seger har ett pris och vi vill 14


helst inte behöva betala detta pris. Vi har alla familjer som vi inte vill utsätta för onödiga risker.” Tystnaden lägrade sig på nytt i rummet. ÖB skruvade på sig när han betraktade de två männens uttryckslösa ansikten. Framför honom satt två effektiva dödsmaskiner. Två generationers mördare. Soldater som stred för statens överlevnad. De gjorde det inte för ära eller pengar, utan för nationell stolthet. Männen var en nationell resurs som räddat landet när det redan klivit över stupkanten och hotade att störta ner i den bottenlösa avgrunden. Kriget hade varat i tre dygn, men minnet skulle leva i generationer. Rykten skulle viskas från mun till öra, men inget skulle någonsin nå ut till allmänheten och det var hans ansvar att det förblev så. Krimla reste sig sakta upp, lutade kroppen över bordet och sa: ”Ingen kommer att få veta vad som egentligen hände, men alla kommer att känna tacksamhet över att det hände. Ni räddade Sverige när ingen annan kunde. För det kommer ni att belönas efter Sveriges bästa förmåga.” Trigger såg in i överbefälhavarens blågrå ögon och sa sedan: ”Vi har redan belönats. Kriget är slut och tusentals liv, på båda sidor, har räddats undan krigets dårskap.” ÖB suckade och satte sig sedan ner igen. ”Ni har givetvis rätt, soldat. Rysslands anfall var en katastrof. Inte bara för Sverige, utan för hela Europa. Vi vet just nu inte hur många liv som spillts, men de går att räkna i tusentals. Nu sitter Pjotr Muskin på Rysslands tron. Han är mer resonabel än vad Potemkin någonsin var, men kom ihåg att han var med att planera Operation Mare Balticum under åtskilliga års tid. Enda anledningen till att han drog sig ur var att priset för Ryssland på sikt skulle bli högre än han var beredd att betala. Muskin är nationalist, precis som Potemkin, något vi aldrig får glömma. Jag vet också att statsministern ämnar lägga om socialdemokratins linje i Natofrågan och ansöka om medlemskap i den transatlantiska försvarspakten. Sverige klarar 15


inte av att stå ensamt i ett kallt Europa där kriget åter igen har lagt sin kalla svepning runt vårt samhälle. Ska vi få fred i vår tid, som Chamberlain sa 1928, behöver vi ett enat Europa och ett starkt försvar. Oavsett vem som är president i USA så behöver vi Nato.” När mötet var slut hejdade Stefan Tysk de båda i dörren och bad dem stanna kvar. När de var ensamma sa han: ”Jag är den enda här, förutom ni två, som vet i detalj vad det var som hände. Den rapport ni skrev och som jag fick i förseglad diplomatpost från Finland, är begravd i det djupaste och hemligaste valvet som vi kan uppbåda. Det var starkt av er att inte berätta mer för ÖB, men precis som ni så tror jag att det är bäst så. ÖB vet, Broddberg och Hård vet och givetvis även överste John Ekroth i Karlsborg vet att ert uppdrag var att utföra mord på ett utländskt statsöverhuvud. Den kretsen är tillräcklig vad gäller vetskap om uppdragets art. Ingen behöver veta mer än så. Amerikanarna försåg oss med nödvändig logistik och finnarna med militär assistans, men även där har sekretessen varit stenhård. Samtliga inblandade ombord den finska robotbåten, liksom som SISSI-trupperna, är belagda med livstids yppandeförbud med straffansvar. Jag tror och hoppas att vi kan sova gott om natten och slippa betala det pris som Charles varnade om.” Den gamle KSI-agenten nickade och tog sedan sin chefs utsträckta hand. ”I vilket fall som helst är jag bränd på fältet efter det här”, sa han sedan. ”Vi ska nog kunna hitta andra nyttiga arbetsuppgifter åt dig, Charles.”

16


Profile for Smakprov Media AB

9789177854692  

9789177854692  

Profile for smakprov