Issuu on Google+

Birgit Johanssons dagbok Ingen människa är en ö


Birgit Johanssons dagbok Ingen människa är en ö

EN KLIM-LIT ROMAN AV MARIA FOGELBERG NELSON


Tidigare böcker av Maria Fogelberg Nelson SKITSTRESS – Stresshantering med fokus på hjärnan och vårt arv, 2009, Vulkan Ett olidligt tillstånd, 2013, Idus förlag

Birgit Johanssons dagbok – Ingen människa är en ö Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se

© Maria Fogelberg Nelson © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag

Första upplagan Tryckt i Riga 2014 ISBN: 978-91-7577-053-6


Det finns vänner och det finns nära vänner – och så finns Ingegerd, som jag tillägnar den här boken. När en kvinna vänder sig till en väninna med ett problem, är det oftast att hon möts av att vännen lutar huvudet lite åt sidan och uttrycker följande läten: ”Nähä ... men oj ... jaha ... va .., mhmhm ...” Inte så mycket av konkreta råd och förslag precis. Min allra bästa vän, bemöter aldrig problemställningar med sådana läten; utan hon kommer med goda råd. Det kan vara: ”Har du tänkt på ... eller, ”det kanske var en mening ... ”, ”det öppnar dörrar till något nytt ...” Överhuvudtaget är hon ingen fan av självömkan; under de över fyrtiofem åren vi har varit vänner har jag nog aldrig hört henne beklaga sig eller gnälla. Till och med klimakteriebesvär tar hon med fattning! Om Birgit Johansson haft en vän som min, hade hon helt sonika fått hört: ”Ryck upp dig! Se framåt och sluta att älta!” Ingenting av den här bokens innehåll är typiskt för mig eller min vän, utom i en sak; vi har verkligen en Vägra-vara-tant-rörelse, men den behåller vi för oss själva. Och så det där med vänskap, den har vi gemensamt, Ingegerd och jag med Birgit och Gittan. Maria Fogelberg Nelson 2014  


”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.” John Donne, 1572-1631  


Adjö, Birgit Johansson Nyårsdagen 2011

A

llt beror på en dröm jag hade för några nätter sedan, och som legat och grott inom mig. Vaknade upp med drömmen ännu inpräntad innanför ögonlocken, ingenting försvann i ett diffust dis, utan allt var stjärnklart. Drömmen förmedlade en tanke som jag bara inte får ur huvudet: Jag är egentligen någon helt annan än den jag tror mig vara. Jag är egentligen fransyska. Är drömmen svaret på varför jag inte är lycklig, varför jag känner mig som en turist, åskådare till mitt liv. Har jag bara spelat rollen av mig själv? Har jag kapslat in mitt rätta jag i ett främmande hölje? Legitimerat mig som svenska, när jag egentligen är fransyska? Det är inte konstigt att jag inte är lycklig. Är det dags att släppa sargen och ta plats? Jag är alltså inte Birgit Johansson. Förvirringen är total. Det enda jag med säkerhet vet, är att jag snart fyller femtiofem, är skild och mor till två söner och arbetar som ekonomiassistent på Ericsson. Mitt mellanblonda hår (en försköning av råttfärgat) är klippt i en Mona Sahlin frisyr, som hålls i schakt genom att jag går till frisören var tredje månad. Har 9


ljusblå ögon, som jag tuschar lätt med mascara. Ibland när det är fest kan jag lägga på – väldigt måttfullt – lite ljusblå ögonskugga och ljusrosa läppstift. Är lätt överviktig vilket jag inte gör något åt. Jag befinner mig mitt i klimakteriet med vallningar en gång i timmen. Och har bott i samma lägenhet i Fruängen, en förort till Stockholm, sedan jag flyttade hemifrån för trettio år sedan. Mitt liv är relativt händelselöst och utan innehåll. Jag gör allt som folk förväntar sig att en medelålders tant ska göra: Köper månadskort på SL; handlar på Konsum; läser Metro; löser Melodikrysset varje lördag kl. 10; tittar på Lasse Kronér på teve; följer alla engelska serier och missar aldrig Auktionsrundan och har Knut Knutsson som idol. Och som god representant för tanten gnäller jag – givetvis – över: Caffe latte-mammorna som går i bredd och tvingar ut oss i gatan; att folk inte har vett att mötas på rätt sida, alla vet ju att det är på höger sida; folk som tränger sig; att grannen på sätet bredvid på tunnelbanan lyssnar på musik så högt i sina headset, att basen dunkar i våra huvuden som om vi satt i en metronom; alla tiggare som plötsligt dykt upp på gator och torg; att alla måste gå och handla precis när vi gör det; att inte ungdomar reser sig upp och erbjuder oss äldre att få sitta; att dagens moderna musik inte går att lyssna på (men där skiljer jag mig lite, gillar faktiskt ny musik bättre än gammal, ja, om det inte är rap eller vad det nu heter, det där som de pratar i takt med musiken, det är hemskt); killar som går med byxorna hängande så långt ner att alla kan se deras kalsonger; att köttfärsen är för dyr; att det helt enkelt var bättre förr. Ja, man kan säga att allt vi inte förstår gnäller vi över. Man kan undra varför tanterna gnäller, somliga högt, andra inklusive mig själv i det tysta. För den svenska tanten tar med självklarhet plats på bussen, tunnelbanan och i affären. Det ser ut som att hon tänker Ser ni inte att det är 10


jag som kommer! Hon anser, hur konstigt det än kan verka, att hon på något underligt sätt har mer rätt att vara där än andra. Tänk att bara göra det till en rättighet, att ha en sådan pondus att man tar sig fram som om man hade egen jaktstig och ett kroppsspråk som säger Flytta på er! Jag tror att det svenska tantidealet grundlades någon gång på tjugotalet. Det var då flerfamiljshusbyggandet tog fart och i varje hus bodde det tanter som höll koll på egna och andras ungar. Tanterna i Anderssonskans-Kalle, Rännstensungar och allt vad de hette, de jagade, svor och gav ungarna en dask i baken eller luggning i örat. Har en teori över varför de var så himla arga-Klimakteriet. Det finns få saker som är värre, som kan få den mest beskedliga kvinna att tappa modet och humöret. Idag finns det hjälp mot vallningar, torr slida och dålig nattsömn. På den tiden fanns inga hjälpmedel att ta till och inte pratade man om det heller. Dagmar Ebbesen, Julia Ceasar och Hjördis Peterson agerade med bravur satkärring, samtidigt som de kanske hade svidande underliv, svettiga ryggar och mellan brösten rann rännilar av svett. Troligen hade de inte sovit gott heller på grund av själslig oro. Då var det inte konstigt att de klarade av att spela med sådan äkthet, arga och sura satkärringar, som om de hade tandvärk (och det kanske de hade också, för hur var det med tandvården på den tiden?). Så på grund av obefintlig hjälp och ignorans över kvinnors klimakteriebesvär, växte den svenska tanten fram. Och på den vägen är det, det är inte enkelt och smärtfritt att bli tant; om nu någon mot alla förmodan trodde det. Tantens negativa uppsyn beror på en ren överlevnadsstrategi, bara ta fram lite jävlar anamma, och genast kommer åldrandet att gå som en dans. Den mogna kvinnan som med bravur säger till om någon tränger sig före i kön, går på fel sida av trottoaren, 11


eller hindrar hennes framfart med kundvagnen, ombesörjer bara sin självbevarelsedrift. Och inte bryr hon sig om någon blir sur; ja, i alla fall om det inte är en yngre yngling. Det kan också vara farligt att ryta till mot uteliggare, fyllbultar, narkomaner, ja alla som avviker, dessa sägs inte till, men alla andra, får sig en tillsägelse. Med resultat att hon fått en liten endorfinkick, och klådan känns genast lite mindre. Även om jag är en tant, uppfyller jag inte riktigt the role model; är alldeles för rädd att stöta mig med någon. Det är mer naturligt att stiga åt sidan, tiga eller låtsas som ingenting, än att ta plats, men inom mig galopperar ilskan över att alltid hamnar lite på sidan om. Men jag har börjat mopsa upp mig lite grann och slänger, om än diskret, ilskna blickar om någon är dum. Det är en helt ny sida av mig. Före femtio hade jag blygt tittat ner i marken, livrädd att bli tilltvålad. Den sidan har nästan försvunnit, ja inte helt, men jag kan ändå känna hur en liten rebell växer inom mig. Jag är skild. Separationen från Sune är relativt ny, bara tre år och sanningen är att jag precis har kommit över den. Idag kan jag tycka att det är riktigt skönt att få leva ensam, men det gjorde jag inte först, utan ensamheten skrämde. Mitt ex träffade en ny kvinna och tyckte att våra mer än trettio år tillsammans var passé och stack istället till den nya. Han arbetar som försäkringsmäklare, träffar kunder och räknar ut vad de behöver spara för att få en dräglig ålderdom. Det var när han räknade ut hur mycket sparande Majsan, hans nya fru skulle behöva göra för att få en trevlig pension, som Amors pil for genom rummet, och som han sa: ”Den träffade mitt i hjärtat och jag har inte kunnat dra ur den, utan kärleken till henne, den sitter där.” Och tack vare det fick hon inte bara en kalkyl över sitt pensionssparande utan även en livskamrat att hålla i handen på ålderns höst, och jag blev utan. Det var bittert, och jag kan inte påstå att jag inte 12


fällde många tårar. Inte för att jag inte kunde leva utan hans sällskap, som var lika med noll. För Sune sa inte mycket, gick mest och muttrade för sig själv när han kom hem från arbetet. Jag köpte den där boken Kvinnor är från Venus, män är från mars och där stod det att mannen ibland går in i sin grotta, för att tänka igenom saker. Jag konstaterade att min man, han gick in i sin grotta när han var runt fyrtiofem och kom aldrig ut igen, och eftersom jag också läste att man inte ska störa mannen när han är inne i sin tänkande period – ja män klarar ju inte av så många saker – blev det att vi aldrig pratade med varandra. Han satt nästan jämt i sin älsklingsfåtölj (den tog han för övrigt med sig) och grubblade eller såg på fotboll på teve. Ibland förflyttade han sig till köksbordet för att snabbt äta det jag bjöd på, eller för att tippa, talong efter talong, att störa honom då, när han utförde så viktiga saker var även det döfött, ja nästan riskfyllt. Idag är jag glad över hans spelande, för samma vecka som han berättade att han ville skiljas och bad mig skriva under skilsmässohandlingarna vann han tjugofem miljoner på Lotto, och eftersom vi ännu var gifta när han löste in vinsten, hade jag rätt till hälften. Det är ett mirakel, från att ha haft det påvert större delen av mitt liv, är jag plötsligt miljonär. Men trots mitt feta bankkonto har jag inte ändrat mycket utan bor kvar i vår gamla hyreslägenhet, på Ellen Keys gata i Fruängen. Det känns tryggt, här känner jag grannarna, är bekant med centrum och Gittan, min allra bästa vän bor alldeles intill. Lägenheten är min borg. Det är bara här jag är helt avslappnad, annars är jag ständigt osäker, osäker på min plats i universum. Favoritplatsen är köket, närmare bestämt på en av de fyra pinnstolarna, den som är närmast diskbänken där kaffebryggaren finns, och som ger den bästa utsikten över parkeringen och den lilla promenadväg som löper utmed gatan. Stolarna tillsammans med en gammal sekretär i Karl-Johans stil är ärvda efter en moster och det är det enda som sticker ut 13


i hemmet, som i övrigt uteslutande består av IKEA-möbler. Lägenheten är i behov av en renovering, tapeterna är omoderna, och de ljusblå köksluckorna är slitna. De blev målade för över femton år sedan, sen dess har ingenting hänt. Men även om hemmet inte är trendigt; köket har varken köksö, rostfri fläkt eller kylskåp med ismaskin och vardagsrummet stoltserar inte i vitt, är det hemtrevligt. Och just köket är min trygghetszon, eller som trendiga, moderna människor säger comfort zone. Just nu är det väldigt juligt; gardinerna och duken på furubordet har tomtar, i fönstret lyser adventsljusstaken och i hallen står en gammal tomte av gips. Har börjat tröttna, men håller ut till tjugondag-Knut då jag byter till en mer vårlig look. Det har blivit lite häftigt att bo här i Fruängen, ja kanske inte på vår gata, men Långbro mentalsjukhus har byggts om till tjusigt bostadsområde och det har blivit väldigt trendigt. När jag som nygift flyttade hit, var det höga staket runt området, med taggtråd längst upp. Ibland kunde man höra någon som vrålade högt, eller se någon patient gå runt i cirklar, tittande i backen med händerna på ryggen. Där bor nu folk i lyxiga lägenheter, och där finns även en fin restaurang och pub som till och med drar folk från innerstaden; de hippa, de som normalt aldrig åker utanför tullarna kommer nu i horder. Alla gamla Fruängsbor känner sig alldeles vilsna, när de plötsligt väller ut folk med den rätta stilen från tunnelbanan och förirrar sig iväg mot det gamla mentalsjukhuset. Nästan alla kvinnor på gatan arbetade på sjukhuset, men jag fick – som tur var – anställning på Ericsson. Då låg företaget i Telefonplan, bara några stationer med tunnelbanan, men sedan några år har de flyttat ut till Kista, så från att haft mindre än tio minuter till jobbet har jag nu upp emot en timme. Men det gör ingenting, har ingen som väntar hemma eller några fritidsaktiviteter. Utan istället 14


har den långa pendlingstiden gett ett mervärde; att lyssna på musik, samtidigt som jag läser en bok. Idag är det nyårsdagsmorgon och jag sitter och tittar ut igenom fönstret samtidigt som jag dricker mitt kaffe. Ute ligger nysnö, det ser ut som om någon har siktat florsocker över bilarna, trottoaren och gatan. Allt är stilla, varken djur eller människor syns till. Det är som om det är den första gryningen på jorden. På andra sidan gatan i trevåningshuset från mitten av sextiotalet – identiskt med mitt – är alla fönster nedsläckta och i sovrummen är rullgardiner eller persienner nerdragna. Precis som det alltid är morgonen på årets första dag, the same procedure as every year. I sängarna ligger folk och drar sig. De har ont i huvudet och ångrar att de tog den sista groggen. Disk finns överallt, på borden står ölflaskor och vinglas med skvättar kvar, ute på balkongerna fyllda askkoppar; allt påminner om Nyårsafton. Jag firade också (lite mer beskedligt dock) och bjöd mig själv på fin nyårssupé. Den bestod av: Skagenröra i en avokadohalva Oxfilé med Béarnaisesås och klyftpotatis Pannacotta med färska hallon (Hade gjort allt själv, utom efterrätten som jag köpte färdig i kyldisken på Konsum). Efter att jag intagit maten, druckit några (två) glas vin såg jag på teve. Det är faktiskt väldigt bra program på nyårsafton, speciellt SVT tar sig i kragen och levererar den ena godbiten efter den andra. Vi, alla ensamma själar blir underhållna med besked. Vilket är en lisa för själen, då jag behöver fylla mitt innehållslösa liv med filmer och böcker. Få fly in i andras världar, det inspirerar, ger mig drömmar. Vad skulle jag annars drömma om? När jag ser en kärleksfilm, komedi eller drama täpper 15


den till de grynpipiga osthålen som hela jag består av. Det största hålet är där kärleken skulle finnas. När fantomvärken kommer, sätter jag på en film och på något konstigt sätt försvinner smärtan – för en stund – och jag identifierar mig med de älskade; de som trånar och gråter, för att mot slutet falla in i varandras armar och gå mot en gemensam framtid. Jag är en romantiker, en obotlig sådan och jag avskyr dåliga slut. Mitt eget liv är en tragedi, och jag kan inte se något bra slut. Det tragiska är att jag är genomskinlig, en transparent person som ingen kommer ihåg eller minns vad jag sagt; om de överhuvudtaget ser mig. Att vara osynlig har både för- och nackdelar: Det positiva = När jag exempelvis stiger in i ett rum fullt med folk, och försöker att balansera en överfull kanapé i ena handen och i den andra ett glas mousserande, och måste zick-zacka mig förbi alla för att till slut komma fram till den blommiga kretongsoffan. När jag då ska slå mig ner, lyckas jag givetvis, skvätta lite av vätskan och tappa kanapén uppoch-ner på den persiska mattan och blir tvungen att lägga mig på alla fyra och skrubba bort stenbitsrommen; då är det bra att vara osynlig. Det negativa = När jag kliver in i en affär får jag ingen hjälp. Står jag i en kö, går till och med barnen före eller om jag väntar på bussen, hamnar jag sist även om jag från början stod först; unga som gamla går bokstavligen över mig. Ett annat bevis är att mina kollegor och chefer jämt pratar över mitt huvud, de frågar aldrig efter min åsikt. På arbetet har de kontinuerligt personalmätningar, personalmöte, personalsamtal – individuella och i grupp (företaget gillar verkligen att ta hand om sin personal), oavsett möten, mätningar eller samtal så kommer aldrig chefen 16


ihåg mitt namn – och då har jag jobbat där i över tjugofem år – han kallar mig för Berit, Barbro, Birgitta (nästan rätt) och nu senast för Beata. Och varje gång säger jag lite försynt: ”Birgit Johansson, jag heter Birgit.” Ibland känns det lite tröstlöst att vara genomskinlig, det är som om man inte existerar. Även om mitt liv inte består av extremskidåkning, mingel, champagneluncher på NK eller något annat märkvärdig, så finns jag. Det här var en liten resumé över mitt liv. Så har mitt liv varit; inte mycket att skryta över. Men radikala förändringar väntar bakom knuten. Något som vill ändra på slentrianen, väcka upp något som sover. Snart är allt det gråa ett minne blott, allt kommer bli betydligt färgrikare. Från och med idag ska jag riva barriärerna, vidga trygghetszonen. Lämna fönsterplatsen och börja leva. Från och med nu kommer min upprättelse. Jag kommer bejaka mitt franska jag, ta fram henne djupt inifrån mitt inre. Hitta min rätta identitet. Det är idag det börjar, mitt nya liv. Adjö Birgit Johansson. Utan överdrift kan jag påstå att jag är förvånad. Jag är alltså fransyska. Frankrike? Och jag som alltid trott att jag inte gillar Frankrike, eller rättare sagt fransmän, har tyckt att de är dryga och pösiga. Så i den här lite lätt, överviktiga svenska tantkroppen gömmer sig alltså en chic liten fransyska, en med Mireille Mathieu frisyr – en sådan där mörk perfekt page, som glänser – klädd i marinblå chinos, ärtiga pumps, Chaneljacka. Har lite svårt att se det framför mig, men det är bara att sänka garden, sluta upp att spjärna emot; om jag så måste klippa av mig tårna, pumpsen ska på. Vet inte mycket om trikolorens förlovade land, det är som ett otrampat territorium för mig, nu måste jag lära mig 17


ALLT, såsom; varför de kallas för grodätare; hur man spelar boule; äter sniglar och framförallt lära mig franska. Bodil Malmsten flyttade till Bretagne och skrev en bok, Priset på vatten i Finistère om sitt liv och kulturkrockarna som hon stötte på då, den måste jag läsa, något kan jag nog lära mig. Om jag ska BLI fransyska måste jag gå hela vägen, då ingår även namnbyte. Har sökt på Google och hittat olika förslag på franska för- och efternamn. Namnet måste kännas rätt, ligga bra i munnen och vara lite flott. Jag vill också ha kvar de gamla initialerna, eftersom jag redan har en sak som har lite fransk touch över sig, en blå glittrig keps som precis ovanför brättet har broderat i strass BJ. Vi hade en firmafest för några år sedan och alla skulle spela brännboll ute på ett stort gärde. Temat var att alla, även vi tanter från ekonomiavdelningen, skulle se ut som om vi var amerikanska basebollspelare. Det var på den tiden när Ericsson hade de stora spenderarbyxorna på sig, och festkommittén lät sy upp kepsar till alla. Har aldrig ägt något så glittrigt som den här, faktiskt ser den nog inte fransk ut utan mer italiensk, eller kanske rysk. Sune sa, (det var innan han gick in i sin grotta): ”Den ser ut som stjärnhimlen från filmen, Lady och Lufsen. När de gör avtryck av sina tassar i sanden, och himlen glittrar av stjärnor och är alldeles blåsvart.” Jag kommer ihåg att han log rart och jag blev alldeles varm inombords. Sune hade ett fint leende. Har aldrig vågat använda kepsen efter den firmafesten, den är lite för prålig för Birgit Johansson men inte för Brigitte Jussieu. Nu börjar resan – min transformering!  

18


Kärlekstörst Söndag den 2 januari 2011.

D

et första jag måste ta itu med är franskan. Den har legat i träda sedan gymnasiet, då jag läste franska som C-språk. Jag var ingen lysande stjärna men fick i alla fall inte streck (tror att jag fick en tvåa). Min fröken, fru Cederlund förstod aldrig, och inte jag heller får jag lov att erkänna, att i ett tidigare liv hade franska varit mitt modersmål. Det är bara det att just den delen av min hjärna som behärskar den språkmelodin och vokabulärerna har somnat in, men med en liten lätt knuff i ryggen kommer det tillbaka, och voilà, så kommer det gå som en dans. För en gång, i ett tidigare liv gick jag omkring på Avenue des Champs-Élysées, ivrigt samtalande med någon rar liten väninna, kanske en liten Marie. Vi promenerade omkring med en baguette eller Le Monde under armen och såg väldigt chica ut. Ordflödet gick i ett. Vi skrattade och talade i mun på varandra. Allt var rätt. Så här mitt i terminen är kurserna på ABF redan igång det får istället bli en internetkurs eller kanske Linguaphone (om de finns kvar). Och det är faktiskt riktigt bra, då kan jag plugga när det passar mig. Linguaphone finns kvar, men det kostar nästan 2 000,- för en nybörjar kurs, då verkar webbportalen Babbel bättre, den är 19


gratis och får stöd från EU vilket känns tryggt. De erbjuder två kurser, Nybörjare eller Fortsättningskurs. Jag är ju inte nybörjare ... vad ska jag ta?

* Fick ganska omgående svar. Introduktionstestet visade att jag har noll färdighet, så var det med den saken, inte mycket att säga om. Och det kan vara lika bra, det var ju nästan fyrtio år sedan jag pratade franska. Målsättningen är att jag ska lära mig minst tre nya ord varje dag. På ett år har jag lärt mig ettusen nittiofem (1095) ord. Hur svårt kan det vara? Mitt nuvarande ordförråd är begränsat, det innehåller följande: Deux verres de rouge – två glas rött vin Une chambre double – ett dubbelrum Je t’aime – jag älskar dig Une voiture – en bil Merde – skit, fan, djävlar Förstår inte riktigt varför just de fraserna fastnat i mitt huvud och inga andra. Men helt onödiga är de inte. För OM jag träffar någon snygg Jean-Pierre, kan jag alltid supa honom under bordet, ta in på ett hotell och älska hela natten, tills vi far iväg i hans lilla Renault, och när jag tröttnar på hans enträgna kärleksförklaringar kan jag alltid säga merde och försvinna bort i solnedgången. Det där med mitt kärleksliv, är faktiskt lite mera komplicerat än mina franska språkkunskaper. En sak har de dock gemensamt, båda är lika med noll. För att komma fram till det behöver jag inte göra något test. Mitt kärleksliv är bristfälligt. Det är utplånat, utdött som de gamla dinosaurierna. Jag har inte haft sexuellt umgänge 20


sedan 19 februari 2006. Att jag minns datumet så exakt, beror på att Sune fyllde femtio den dagen. På morgonen efter att jag sjungit för honom och bjudit på kaffe, låg vi kvar i sängen och läste tidningen. Då sa han plötsligt: ”Tycker det är läge för en liten påsättning så här på min stora dag.” Han rullade över till min sida och la sig ovanpå mig. Den delen av tidningen som jag höll på att läsa, flög all väg. Det var ganska snart avklarat, och det enda minnet från vår älskog var ett knöligt melodikryss, som var nästan omöjligt att lösa senare. Sedan blev det aldrig något mer tillfälle och jag vet inte om jag direkt saknar just det. Men så ser jag på filmer och hör hur unga människor berättar om passion, närhet och extatiskt sex. Då kan jag känna en viss längtan efter något större än det jag upplevt i sängkammaren. Någon ny man har inte dykt upp efter skilsmässan. Kanske kommer jag möta honom nu, min sexiga hingst, min franska Jean-Pierre. Vad vet jag egentligen om vad som väntar bakom knuten? Tror att jag ibland håller på att torka igen, både fysiskt och själsligt. Kommer jag dö utan att få känna en mans värme, somna på någons arm, bli kysst; känna mig älskad? Finns det någon där ute som skulle åtrå mig? Seså kurage! Det har varit så. Nu, när Brigitte tagit över, kommer kanske kärlekens port öppnas. Jag får kliva in i en annan människas liv, få ta plats och lämna ensamheten bakom mig. Je t’aime mon ami … snart kommer jag. Vad vet man egentligen. Ta bara det här med mitt franska jag; det kom som en klar blixt från ovan och plötsligt börjar jag sakta bryta ner barriären som finns inom mig. Öppnar mig sakta för annat än mitt inrutade liv. 21


Tittar ut genom fönstret och inser att hela världen bara väntar på mig, det är bara att våga släppa taget. Kanske är det inte försent att älska och bli älskad igen. Kanske står jag på en trampolin och med ett enda tryck med foten flyger jag upp, gör en saltomortal och i en perfekt pik, utan magplask skär jag vattenytan och när jag kliver upp ur bassängen får jag stående ovationer. Allt handlar bara om att våga. Dagens glosor: Våga – oser. Åtrå – concupiscence Trampolin – batoude Det måste finnas något bättre ord för åtrå, låter konstigt att säga; Moi concupiscence toi. Tänk om jag bara vågade oser fråga någon, men det känns lika otäckt, som att stå med ryggen mot vattnet på en batoude, man vet inte hur det ska gå.  

22


Målsättning Onsdag den 5 januari 2011.

A

tt lämna det vanliga, det hemtama för att kasta sig ut i det okända är skrämmande. Det krävs faktiskt större mod än att sätta på sig slalompjäxor och som den värsta Anja Pärson, slänga sig ut för en svart pist. När jag studerar min bleka dallriga kropp, de stora tunga brösten och groparna i låren ser jag en liten gumma; var är hatten, kappan och handväskan med hårt bygelhandtag? Att transformeras från svensk tant till chic fransyska kommer inte gå på ett huj, nej det kommer behövas mer än bara lite språkkurser. Allt handlar om ett enda ord, nämligen nätt, det är målet, det eftersträvansvärda. Jag måste lära mig att gå nätt som en liten dam. Lära mig hålla: Handväskan; kaffekoppen; tidningen; ja allt som man håller i, på ett nätt sätt. Samt den kanske största utmaningen; jag måste halvera min kroppsvolym. Jag måste bli nätt. Om jag ska klä mig i den lilla svarta klänningen, mörkblå chinos och Chaneljackan måste jag tappa några kilon, okej, flera kilon. 23


Ett steg i rätt riktning är att anmäla mig till Friskis & Svettis, köpa gå-stavar och besöka en ITrim anläggning. Jag tar det i den ordningen. Friskis & Svettis, folkrörelsens själ. De marknadsför sig som HELA Sveriges friskvårdsförening; där allas behov blir tillgodosedda, alla oavsett vikt och färdigheter får plats. Förhoppningsvis är det så, för jag är verkligen novis på området. Har inte aktivt rört mig på de senaste tjugofem åren. Senast var när barnen var små och det fanns något som hette Husmorsgymnastik. Vet inte om det ännu finns, det var faktiskt lite omodernt redan då. Maggan vår gympaledare, struntade blankt i rörelser som Beng Bedrup lärde ut i Träna med TV, utan tog det betydligt lugnare. De mest avancerade rörelserna var när vi lyfte benen och med handfasta klappar slog händerna ihop under låret, eller låg på golvet och med armar och ben låtsades att vi var solar. För oss, mammor som träffades runt sandlådorna var det ett kul sätt att umgås på. Varje tisdag klockan 19.00 hade vi gymnastik i gympasalen i skolan, och en gång per termin gick vi ut och åt på den lokala pizzerian. Mitt enda problem var att Sune inte alltid hann hem i tid, men de gångerna tog jag med mig barnen. De fick leka bland hoppmattorna och luktade sedan surt tills jag duschat av dem. Det mesta pekar på att det blev en traumatisk upplevelse för dem att se alla dessa kvinnor i blåa bomullsshorts, tänja än åt det ena än det andra hållet. Dessa negativa minnen kan vara orsaken till att det dröjde innan de började träffa flickor och inte blev de speciellt duktiga i idrott heller.

24


* Idag är det trettondagsafton, och vi slutade tidigare, vilket gav mig den där extra tiden till att stanna till vid Friskis & Svettis i Hornstull. I receptionen stod två unga tjejer i träningskläder. De såg verkligen ut som tagna ur tidningen Hälsa, blonda, hästsvans, osedvanligt vita tänder och med överarmar som skulle göra vilken bodybuildare som helst avundsjuk. Efter att de frågat lite om min träningshistorik bestämde vi tillsammans att jag ska börja med Bas-gympa, helst två gånger i veckan och däremellan vore det bra om jag tränade stavgång. Tvekade lite om jag skulle köpa ett heleller halvårs kort, det är ganska dyrt men jag har ju faktiskt råd, och slog till med ett helår. Det kan vara den moroten jag behöver, då jag begåvats med ett ekonomisk sinnelag och inte tycker om att slösa. De tog ett foto av mig, och innan jag hann säga omelett, hade jag ett fint plastkort i handen.  

25



9789175770536