Issuu on Google+

FOTO: SCANPIX

Rochus Misch, född 1917, var från 1940 till krigsslutet Hitlers livvakt, kurir och telefonist. Efter Hitlers död hamnade han i rysk fångenskap och satt under nio år som krigsfånge i Gulag. Rochus Misch är idag änkling och har en dotter.

Misch vistas med Hitler på Berghof och han reser med honom till östfronten. Han var också en av de få som såg diktatorns och Eva Brauns livlösa kroppar ligga hopsjunkna på en soffa i bunkern i Berlin. Och det var till den tjugosjuårige SS-soldaten Misch som Joseph Goebbels vände sig några minuter innan även han begick självmord. För Misch var lojaliteten med ”chefen” självklar och han har idag inget dåligt samvete över detta – han menar att han bara gjorde sitt jobb. Boken ger en personlig bild av Führern och människorna kring honom. Den är en viktig pusselbit i förståelsen av hur nazismen kunde slå rot och utvecklas och hur Hitler kunde fängsla både massorna och sin närmaste omgivning.

Rochus Misch

   

Som det sista levande vittnet berättar Rochus Misch om sin tid som en av Hitlers närmaste män. Efter att som ung soldat blivit sårad vid fronten får han uppdraget att arbeta åt Hitler, trots att han aldrig varit politiskt aktiv eller ens medlem i det tyska nazistpartiet.

Rochus Misch

    – det sista vittnet berättar

ISBN 978-91-27-12102-7 OMSLAG: LOTTIE HALLQVIST/GRAFFOTO

9 789127 121027

I början av hösten lämnade Hitler Werwolf några dagar för att göra ett kort besök i Berlin. Kort före hans avresa – jag minns inte datum – bevittnade jag en scen som kanske säger en del om Führerns ofta behärskade och ibland iskalla uppträdande. Han var utomhus, inte långt från sitt hus. Han stod under ett träd i skydd för solen och läste några papper. Det var varmt. Bredvid Hitler, på några meters avstånd, stod en av hans adjutanter, Fritz Darges, som tidigare varit adjutant åt Martin Bormann. Han stod med händerna på ryggen och väntade tålmodigt på att Hitler skulle säga något. Själv stod jag som vanligt en bit längre bort. Då kom en fluga och störde Führern medan han läste. Den började surra omkring honom. Hitler blev tydligt irriterad och viftade med pappersbunten för att schasa bort den, men utan resultat. Då började Fritz Darges le. Kinderna rynkades lätt. Han ändrade inte hållning, han höll fortfarande händerna på ryggen och huvudet helt rakt, men han var tvungen att anstränga sig ordentligt för att behärska sin munterhet. Hitler lade märke till det och sa i en ton som knappast hade kunnat vara mer kylig: ”Om ni inte klarar av att hålla ett sådant djur borta från mig så har jag inte längre behov av er som adjutant!” Hitler sa inte att han hade blivit avskedad, men Darges förstod. Han gav sig av några timmar senare. Jag tror att han skickades till fronten.


102312 Hitlers livvakt ORI.indd 4

10-07-26 11.55.40


Innehåll

Förord av Nicolas Bourcier  7 Jag heter Rochus Misch  12 En lycklig barndom trots allt  15 Soldat  19 Vid fronten  25 Führerns kansli  32 Första mötet med Hitler  36 Führerns dagliga liv  41 Hitlers närmaste omgivning  52 Berghof  59 Chefen  65 Eva Brauns fest  68 Inga frågor  70 Bunkern  75 Hitler håller sig på kansliet  77 Ett mobilt högkvarter  81 Hess ger sig av  83 Wolfsschanze  90 Werwolf  96 Stalingrad  100 Bröllopet  103 En ”icke-arisk” kokerska  106

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 5

10-07-15 11.34.51


Brittiska bomber, sovjetiskt artilleri  109 Eva Braun katolik  112 Den 20 juli 1944  115 Labyrinten  122 Sista veckorna i Rikskansliet  126 Fuktigt och otrevligt  130 Hitlers födelsedag  135 Kriget är över  138 Det sista dygnet  146 Fångenskap  152 Livet efter fångenskapen  158 Noter  162 Biografiska upplysningar  174 Hitlers bunker  190 Rikskansliet  192 Litteraturförteckning  194 Personregister  197

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 6

10-07-15 11.34.51


Förord

Rochus Misch är den siste, den ende kvarlevande av Hitlers livvakter. Han var också den siste soldaten som lämnade Führerns bunker den 2 maj 1945, den dag då Röda armén erövrade huvudstaden i det Tredje riket – ett rike som då låg i ruiner. Misch var en av de få som såg diktatorns och Eva Brauns livlösa kroppar ligga hopsjunkna på en soffa i deras likkista av betong och stål. Det var till den tjugosjuårige SS-soldaten Misch som Joseph Goebbels vände sig några minuter innan även han begick självmord. I dag går Rochus Misch med på att berätta om sina upplevelser och att ta sig tid att utforska sitt förflutna, ett förflutet som är präglat av 1900-talets tyska tragedi. Nu är han redo och villig att se tillbaka på sitt liv och för första gången i detalj berätta om sina upplevelser i en bok som bär hans namn på omslaget. Det är denna berättelse som här följer. Den utgör frukten av ett arbete som pågick i flera månader. Det rörde sig om en känslig process, bestående av en svår, ibland plågsam och ofta starkt nedstämmande vandring tillbaka till det förflutna, en vandring utförd av en gammal man som hela tiden har hållit minnena vid liv i sin ensamhet samtidigt som han ansträngt sig att hålla påfrestande tankar på avstånd. Första gången jag träffade honom var i slutet av år 2004. Jag är journalist vid Le Monde, och jag hade åkt ut till honom i hans 7

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 7

10-07-15 11.34.51


jag var hitlers livvakt hus i Berlin för att skriva ett porträtt av honom åt denna tidning. Filmen Undergången, som handlar om Führerns sista timmar, hade nyss haft premiär i Tyskland och skulle snart börja visas även i Frankrike. Rochus Misch hade redan låtit tala om sig, först i Berlins lokala media, sedan lite varstans i Tyskland. Han presenterades både som ett ”unikt vittne” och som en ”vanlig tysk”, vars livsöde inte behövde ge upphov till några kontroverser. När jag ringde på vid den överenskomna tiden visade sig Rochus Misch i dörröppningen med rak, för att inte säga stel hållning. Handslaget var nästan oroande fast, axlarna var fortfarande breda. Jag lade också märke till hans blick, som dröjde kvar och fixerade besökaren ända tills han kände sig färdig med granskningen. Vardagsrummet var svagt upplyst, teven var inte på. Det vita håret och den halvknäppta yllekoftan fick Misch, som en gång hade ingått i Hitlers livvakt, att se ut som vilken pensionär som helst. Samtalet varade i flera timmar. Rochus Misch var ensam, men framför sig på bordet hade han en skokartong med fotografier av diktatorn, hans närmaste medarbetare och hans hund. Här och var på bordet låg högar med tiotals, kanske hundratals brev. Telefonen ringde oavbrutet. Det var journalister från pressen och från tyska och utländska tevebolag samt studenter som hade hittat hans telefonnummer i telefonkatalogen. Misch beklagade sig inte. Efter att länge bara ha blivit omnämnd i speciallitteraturens fotnoter tycktes han nu snarast njuta och dra fördel av denna senkomna uppmärksamhet. I boken Bunkern: ett historiskt reportage om Tredje rikets sista dagar, ett av standardverken om naziregimens sista dagar, beskriver Uwe Bahnsen och James P. O’Donnell honom som ”ett av de viktigaste ögonvittnena bland ’småfolket’ i Hitlers omgivning […], ett av de tillförlitliga vittnena från bunkern”. När jag denna dag såg honom hemma i hans vardagsrum fick jag en känsla av att han var en unik person – han var ju den ende som fortfarande kunde 8

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 8

10-07-15 11.34.51


Förord ge ett ansikte åt denna så speciella period i Tysklands historia. Dessutom ett i högsta grad levande ansikte – hans ansikte. För att kunna skriva denna bok träffade jag Misch ett stort antal gånger med mer eller mindre långa mellanrum under andra halvåret 2005. Den text som blev resultatet av dessa möten ger inte så mycket en närbild av den nazistiske diktatorn som en närbild av en vanlig person som råkade hamna i närheten av den mest ondskefulle statschefen i modern tid. Rochus Misch hyste inget ideologiskt engagemang för nazismen och var inte medlem av partiet. Som så många andra följde han Führern. Misch, som tidigt förlorat både far och mor, anpassade sig efter den farofyllda och svårförutsägbara utvecklingen. Han var en hängiven person – hängiven såväl mot Führern som mot sin hustru Gerda, som var aktiv socialdemokrat och med vilken han enligt egen utsago aldrig hade något gräl. Genom att lyssna på honom i dag – och genom att lägga märke till hans svagheter, hans förtiganden och hans häpnadsväckande förmåga att aldrig känna tvivel eller ställa frågor – börjar man förstå hur nazismen kunde slå rot och utvecklas och hur Hitler kunde fängsla både massorna och sin närmaste omgivning. Mischs skildring är en följd av små historier, på en gång fascinerande och motbjudande, men de ger en utmärkt belysning av historien, den Stora historien. Ingen av hans ”anekdoter” gör i sig själv något starkare intryck, men tillsammans ger de oersättliga ledtrådar när man försöker förstå de mekanismer som bar upp och drev den totalitära tyska staten. Denne man stod i tjänst hos en kriminell regim, men han deltog inte direkt i nazisternas mord. Detta utgör ingen ursäkt, men hans berättelser ger oss tillgång till ett annat perspektiv än det svartvita, i vilket skurkaktiga nazister ställs mot hjältemodiga antifascister. Misch råkade hamna i maktens centrum, men han blev aldrig en del av det. Han stod där med händerna på ryggen, någonstans i systemets döda vinkel. Denne unge SS-man var varken för nära 9

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 9

10-07-15 11.34.52


jag var hitlers livvakt eller för avlägsen. Han hölls på avstånd men var ständigt på plats, redo så snart man knäppte med fingrarna. Ingen tyrann klarar sig utan kollaboratörer – mängder av kollaboratörer. När man lyssnar på Misch kommer man att tänka på den gruppkonformism, den tendens till kollektiv lydnad som historikern Christopher R. Browning analyserade så grundligt i boken Helt vanliga män och som väl måste betecknas som en form av anslutning till systemet. I likhet med många andra gjorde Misch stora ansträngningar för att bevara de kamratband som utgjorde hans sociala sammanhang. Han gjorde allt för att anpassa sig både till normerna i sin omedelbara sociala gemenskap (kommandot) och till dem i samhället i stort (Nazityskland). Hans framställning ger en aning om kraften i den lydnadsplikt – denna ärkepreussiska dygd, präglad av vördnad för auktoriteter – som präntades in i barnen. Berättelsen om morfadern är särskilt avslöjande på denna punkt. Misch minns praktiskt taget ingenting av de telegram och nyhetsrapporter som han personligen överlämnade till Hitler under sina fem år i Führerns tjänst. Han har bara obetydliga minnen av de telefonsamtal som han kopplade vidare. Han ställde så gott som aldrig några frågor. Misch hade fått lära sig att ingenting se och ingenting höra. Han arbetade på sin plats, i sin lilla vrå, och varje dag drog han sitt strå till den nazistiska stacken. Gång på gång upprepar han: ”Jag skötte mitt arbete, det var allt.” Ett vanligt arbete på en vanlig arbetsplats med en vanlig chef. Traudl Junge – den sekreterare som skrev ut Führerns testamente på maskin – dog 2002. I en dokumentär av André Heller förklarade hon att Hitler ”i själva verket var en brottsling” men att hon, ”precis som miljoner andra människor”, inte hade lagt märke till det. Även Misch stod mitt i den flod av information som nådde statschefen i Nazityskland. Men han såg ingenting, eller ville inte se någonting. Han visste ingenting eftersom han vände bort blicken. Till och med i dag är det otänkbart för honom att 10

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 10

10-07-15 11.34.52


Förord erkänna att Hitler var en mördare. Han är oförmögen att erkänna någon sorts skuld. ”Han var min chef”, förklarar Misch. ”Mot mig visade han sig omtänksam och vänlig.” Men även om man måste läsa mellan raderna så finns allting med: hur Misch blundade för brotten begångna av den som han tjänade, hur han vägrade att se verkligheten och hur han förteg ogärningarna. I I sommersi e i salvati skriver Primo Levi att konstruktionen av den sanning som passar en själv byggs ut och utvecklas i takt med att avståndet till händelserna växer. Den åttiofyraårige Misch är ett exempel på detta. Hans ”jag vet inte” och ”jag minns inte” ger intryck av stelnade för att inte säga förstenade formuleringar. Tonen är sval, känslolös, nästan polerad. Misch ger en ögonvittnesskildring, men framställningen saknar djupskärpa. Han är ett vidunder av oskuld och blindhet. Nicolas Bourcier

11

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 11

10-07-15 11.34.52


Jag heter Rochus Misch. Jag är åttiofyra år gammal, och jag bor i ett litet hus i Rudow, ett bostadsområde i Berlin. Jag är ensamstående. Min fru Gerda dog för sex år sedan efter en lång sjukdom. Min dotter vill inte längre träffa mig. Ibland ringer hon på min födelsedag. Det är allt. I dag vill jag vittna och ge mitt livs historia. Jag vill berätta så detaljerat och noggrant jag kan om hur det kom sig att en ung man på tjugotre år som jag kom att tillbringa fem år i Hitlers omgivning, från maj 1940 ända fram till hans självmord den 30 april 1945. Jag ingick i vad som kallades Adolf Hitlers eskortkommando (Begleitkommando Adolf Hitler), en liten grupp på ett tjugotal man som stod till hans tjänst dygnet runt. Under fem år av krig bestod mitt arbete i att gå med telegram, brev och tidningar till honom och att vaka över hans personliga säkerhet. Jag arbetade också som telefonist i kansliet, en uppgift som jag skötte även i ”chefens” bunker under regimens sista veckor. (Veteranerna i kommandot brukade kalla Hitler ”chefen”.) Jag deltog inte i diskussionerna mellan Führern och de övriga ledarna inom den nazistiska regimen. Min uppgift bestod i att ständigt finnas tillhands samtidigt som jag höll mig i bakgrunden, i skuggan. Jag genomlevde kriget på första parkett – jag var placerad i maktens centrum utan att för den skull höra till makthavarna. 12

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 12

10-07-15 11.34.52


jag heter rochus misch Jag var med på Berghof, den alpvilla som Hitler hade låtit bygga nära Berchtesgaden, på Rikskansliet i Berlin och i de olika högkvarter som han upprättade lite varstans i Tyskland och Europa. På så sätt kom jag att lyssna på samtal, uppsnappa indiskreta yttranden och diskutera aktuella händelser med mina kamrater. Jag gjorde aldrig några anteckningar, varken under den period när jag tillhörde Führerns följe eller under åren närmast efter Tredje rikets sammanbrott, bortsett från en kort text som jag skrev strax efter kriget eftersom jag ville skildra de umbäranden som jag gått igenom under min fångenskap i Sovjetunionen. Sedan Otto Günsche, Hitlers adjutant, dog i oktober 2004 är jag den ende kvarlevande av den lilla grupp som ständigt omgav Führern. Jag känner ingen stolthet över det. Jag anser att jag skötte mitt jobb som soldat, varken mer eller mindre. Jag gick inte med i NSDAP, det tyska nazistpartiet, och jag var aldrig medlem av Hitlerjugend, den nazistiska ungdomsorganisationen. Jag ägde inget exemplar av Mein Kampf, som jag för övrigt aldrig har läst. För att förklara hur jag hamnade i Hitlers tjänst måste jag gå tillbaka till en tidpunkt långt före den majdag 1940 då en av mina överordnade presenterade mig för Hitler i hans privata våning i Rikskansliet.

13

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 13

10-07-15 11.34.52


102312 Hitlers livvakt ORI.indd 14

10-07-15 11.34.53


En lycklig barndom trots allt

Jag föddes den 29 juli 1917, samma dag som männen i byn bar min fars kista till kyrkogården. Det var mitt under brinnande krig, och min mor låg till sängs i sitt föräldrahem i Alt Schalkendorf, Oberschlesien. Genom fönstret såg hon begravningståget och männen som bar på kistan med hennes make. Hon började skrika. Klockorna ringde. Det var en hemsk scen, enligt vad jag hört berättas. Några dagar tidigare hade min far kommit tillbaka från fronten med svåra skador. Han hann knappt träffa min gravida mor innan han dog. Det är praktiskt taget allt jag vet om honom bortsett från att han var trettiosex år gammal när han gick bort, att han var byggnadsarbetare och att han hette Rochus. Det är ett underligt förnamn, tydligen av franskt ursprung, som betyder ”röd”. Jag föddes några timmar efter att han hade lagts i graven. När jag skulle registreras i folkbokföringen fick jag min fars namn, och det var ju bara naturligt. Min mor dog två och ett halvt år senare av en lunginflammation som säkerligen hade vållats av en svår influensa. Jag vet inte mycket om henne heller. Jag blev fosterbarn hos mina morföräldrar och växte upp hos dem. De pratade inte mycket om sin dotter och hade inget fotografi av henne på väggen. Jag växte upp utan minnen av mina bortgångna föräldrar. 15

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 15

10-07-15 11.34.53


jag var hitlers livvakt Trots allt hade jag en lycklig barndom. Det var livet på landet, enkelt och på det hela taget lugnt. Vi hade en ko, en gris och ett par tunnland åker. Min morbror flyttade in i det rum som tidigare hade tillhört min mor. Jag hade en väldigt bra kompis, Paul, grannpojken. Vi brukade fiska och göra cykelutflykter. Jag läste litegrann också, historiska romaner, berättelser om slag, korståg och belägringar av en författare som hette Heinrich von Plauen. När jag var fem år gammal dog min storebror. Han trillade i floden när han lekte med sina kompisar, fick en köldchock och drunknade. Jag hade förlorat ännu en nära anhörig, men jag har bara suddiga minnen av händelsen. När vi satt till bords lyssnade jag mycket på morfar som var arbetare och jobbade på stora offentliga byggen. Han berättade ofta om hur han hade deltagit i byggandet av Teltowkanalen här i Berlin. Det hände också att han pratade om hur militären hade vägrat rekrytera honom under kriget mot Frankrike 1871 – ett fruktansvärt plågsamt minne. Han blev sjuk av händelsen. Morfar var en principmänniska, samtidigt som han var jordnära. Han var också en hård man med auktoritär, väldigt preussisk läggning. Han brukade visserligen vara mycket vänlig mot mig, men jag var tvungen att höra noga på när han sa någonting. För honom kunde det aldrig bli tal om att jag skulle utbilda mig till något annat än kroppsarbetare. ”Du har gott om tid att studera senare”, sa han alltid. En dag kom rektorn hem till oss och sa att jag absolut måste studera vidare, att jag till varje pris måste börja på gymnasiet, närmare bestämt på en skola i den närbelägna staden Oppeln (i dag Opole i Polen). Men morfar gav inte med sig. Han sa emot rektorn och höjde rösten. Morfar tyckte det var självklart att jag borde bli dekorationsmålare med tanke på att jag hade så bra betyg i teckning. Han fick stöd av min kusin som råkade vara där just då. Hon föreslog att hon skulle prata med sin make, så skulle han hjälpa mig att få en lärlingsplats i en ateljé i Hoyerswerda, en liten stad 16

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 16

10-07-15 11.34.53


En lycklig barndom trots allt i Sachsen. Rektorn gick därifrån när diskussionen var över. Jag vet inte vad han tänkte. Allt jag minns är att jag kontaktade min moster, som bodde i Berlin och formellt var min förmyndare, och att jag packade mina väskor några veckor senare. Jag var i mitten av min tonårstid när jag steg av i Hoyerswerda 1932. De som förestod utbildningen tog hand om mig i alla avseenden, något som tycks ha varit ganska vanligt på den tiden. Jag fick kost och logi hemma hos en av förmännen, men jag hade inga nycklar till lägenheten. Varje kväll fick jag vänta på att han skulle komma hem för att kunna gå upp till mitt rum. Redan under de första veckorna gick jag in för att göra mitt bästa – jag arbetade hårt och gick sällan ut. Tidens politiska händelser gjorde inget intryck på mig. Hitlers allt starkare ställning bekymrade mig inte det minsta. Jag var inte intresserad av att få veta vem han var eller varifrån han kom – karlen var mig fullständigt likgiltig. Jag kan inte heller minnas att jag lade märke till några oroligheter, gatudemonstrationer eller politiska proteströrelser. Jag kom från en by, och jag hade så att säga en helt annan in­tresseinriktning. Jag hade kommit till Hoyerswerda för att kunna gå vidare, och då måste jag lyckas så bra som möjligt med lärlingsutbildningen som verkade svår och krävande. Redan i hemmet hade jag fått lära mig att ta hand om mig själv, att leva som en enstöring och att inte fästa något större avseende vid omvärlden. Jag tror att det förekom en del glädjeyttringar inne i stan när Hitler utnämndes till rikskansler den 30 januari 1933. Mer kan jag inte säga. Hoyerswerda var en småstad där det inte hände särskilt mycket. De flesta i staden hade vänstersympatier, för många av invånarna arbetade i brunkolsgruvorna i närheten. Det fanns förmodligen åtskilliga och väl etablerade fackföreningar i staden, för så var det på de flesta ställen i trakten. Men jag hade ingen kontakt med dem. Under månaderna efter regimskiftet såg jag inga arresteringar eller förföljelser och inga våldsdåd av nazistiska förband, varken mot individer eller mot grupper. 17

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 17

10-07-15 11.34.53


jag var hitlers livvakt Två personer hade ansvaret för min utbildning. Den ene stödde nazisterna medan den andre – han som jag bodde hos och hade ganska bra kontakt med – snarast sympatiserade med socialdemokraterna. Jag träffade dem ju dagligen i ateljén, men där gav de aldrig uttryck åt några meningsskiljaktigheter. Jag visste bara att den förstes son gick på vad man kallade Napola, Nationalpolitische Erziehungsanstalt, en sorts internatskola som inpräntade de nationalsocialistiska idéerna i eleverna. Jag vet inte mycket om den skolan bortsett från att den tog in tonåringar, säkert i syfte att få dem att gå med i nazistpartiet. Sonen till den andre förmannen hette Gerhard Schüller. Vi blev snart vänner. Det var han som ordnade så att jag blev medlem i stadens idrottsförening. Och det var han som gav mig ett par fotbollsskor, eftersom jag inte hade råd att köpa några och eftersom han tyckte att jag var en jäkligt bra fotbollsspelare. Han övertalade sin pappa att låta mig delta i träningen en gång i veckan. En gång kom pappan till och med för att titta på när jag spelade mot Sparta Prags ungdomslag.

18

102312 Hitlers livvakt ORI.indd 18

10-07-15 11.34.53


102312 Hitlers livvakt ORI.indd 19

10-07-15 11.34.53


FOTO: SCANPIX

Rochus Misch, född 1917, var från 1940 till krigsslutet Hitlers livvakt, kurir och telefonist. Efter Hitlers död hamnade han i rysk fångenskap och satt under nio år som krigsfånge i Gulag. Rochus Misch är idag änkling och har en dotter.

Misch vistas med Hitler på Berghof och han reser med honom till östfronten. Han var också en av de få som såg diktatorns och Eva Brauns livlösa kroppar ligga hopsjunkna på en soffa i bunkern i Berlin. Och det var till den tjugosjuårige SS-soldaten Misch som Joseph Goebbels vände sig några minuter innan även han begick självmord. För Misch var lojaliteten med ”chefen” självklar och han har idag inget dåligt samvete över detta – han menar att han bara gjorde sitt jobb. Boken ger en personlig bild av Führern och människorna kring honom. Den är en viktig pusselbit i förståelsen av hur nazismen kunde slå rot och utvecklas och hur Hitler kunde fängsla både massorna och sin närmaste omgivning.

Rochus Misch

   

Som det sista levande vittnet berättar Rochus Misch om sin tid som en av Hitlers närmaste män. Efter att som ung soldat blivit sårad vid fronten får han uppdraget att arbeta åt Hitler, trots att han aldrig varit politiskt aktiv eller ens medlem i det tyska nazistpartiet.

Rochus Misch

    – det sista vittnet berättar

ISBN 978-91-27-12102-7 OMSLAG: LOTTIE HALLQVIST/GRAFFOTO

9 789127 121027

I början av hösten lämnade Hitler Werwolf några dagar för att göra ett kort besök i Berlin. Kort före hans avresa – jag minns inte datum – bevittnade jag en scen som kanske säger en del om Führerns ofta behärskade och ibland iskalla uppträdande. Han var utomhus, inte långt från sitt hus. Han stod under ett träd i skydd för solen och läste några papper. Det var varmt. Bredvid Hitler, på några meters avstånd, stod en av hans adjutanter, Fritz Darges, som tidigare varit adjutant åt Martin Bormann. Han stod med händerna på ryggen och väntade tålmodigt på att Hitler skulle säga något. Själv stod jag som vanligt en bit längre bort. Då kom en fluga och störde Führern medan han läste. Den började surra omkring honom. Hitler blev tydligt irriterad och viftade med pappersbunten för att schasa bort den, men utan resultat. Då började Fritz Darges le. Kinderna rynkades lätt. Han ändrade inte hållning, han höll fortfarande händerna på ryggen och huvudet helt rakt, men han var tvungen att anstränga sig ordentligt för att behärska sin munterhet. Hitler lade märke till det och sa i en ton som knappast hade kunnat vara mer kylig: ”Om ni inte klarar av att hålla ett sådant djur borta från mig så har jag inte längre behov av er som adjutant!” Hitler sa inte att han hade blivit avskedad, men Darges förstod. Han gav sig av några timmar senare. Jag tror att han skickades till fronten.


9789127121027