konsten att förhöra göring
37
frågor måste förmedlas till en förhörsledare som inte var insatt i vad saken gällde. Omvänt tycks förhörsavdelningen inte heller ha fått tillgång till alla dokument för att kunna konfrontera de misstänkta på ett effektivt sätt. Om det sistnämnda berodde på samarbetssvårigheter, administrativt kaos eller en medveten strategi från tribunalens sida att inte avfyra den bästa ammunitionen i förtid är delvis oklart. För Amen och hans avdelning gällde det hur som helst att få fram avgörande bekännelser och vittnesmål. Amen tog personligen hand om Görings fall och under veckorna före rättegången utspelades en intellektuell och dialektisk kraftmätning mellan de båda kontrahenterna i justitiepalatsets förhörsrum nummer ett. Fångarnas tillvaro i Nürnbergfängelset blev snabbt ännu mer monoton och övervakad än vad den hade varit i Mondorf, eftersom de satt inlåsta i solkiga fängelseceller största delen av tiden och inte längre hade tillåtelse att prata med varandra. De tilltalades inte längre med ”herr”, efternamn eller sina gamla titlar och tvingades sova på rygg med händerna på täcket och med lampan tänd så att vakterna hela tiden kunde se dem genom observationsluckan i dörren. Dessutom tvingades fångarna städa sina celler själva under överinseende av Andrus vakter. Förhören var nästan de enda avbrotten i tristessen för fångarna. Britterna stod fast vid sin ståndpunkt att inte förhöra Göring och de andra anklagade, medan ryssarna och fransmännen led en så stor brist på personal att de ofta tvingades ta hjälp av amerikanerna. Således skedde även ryska förhör med Göring i Nürnberg i närvaro av amerikansk personal. De var dock inte särskilt givande. När den sovjetiske generalen Alexandrov exempelvis började ställa frågor om Hitlers bok Mein Kampf kontrade Göring med att ”eftersom ni har boken kan ni titta själva vad som står i den”, varefter förhöret avbröts.51 De tidigare förhören som Göring hade utsatts för i Augsburg och Mondorf hade snarare påmint om rena intervjuer eller avspända samtal. Amen skulle däremot utan att tveka gå i klinch med riksmarskalken för att få honom på gaffeln. Göring andades fortfarande tungt efter trapporna mellan fängelsecellen och förhörsrummet och hans ljusblå uniform såg sjaskig och säckig ut på grund av alla kilon som han hade tappat i fångenskapen. Amen som bara hade sett Göring på fotografier ansåg föraktfullt att han hade blivit så smal att ”hans uniform mer liknade en klänning för gravida kvinnor”.52 Tolken Sonnenfeldt noterade dock att ögonen i det bleka och plufsiga