9789186347024

Gott folk må prata vad helst dom vill: mej kryper ingen för nära till.

Ja, konstig är jag till övermått och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut har genomborrat mig själv förut.

– Nils Ferlin

Ann-Charlotte Alverfors

IGELKOTTSKLUBBEN roman

Normal fรถrlag

Av Ann-Charlotte Alverfors är tidigare utgivet: Paternosterhissar 1972 (lyrik) Jönköping 6 1975 (lyrik) Sparvöga 1975 (roman) Hjärteblodet 1976 (roman) Snabelros 1977 (roman) Linnéas Resor 1979 (roman) Midvintersaga 1982 (roman) Stjärneklok 1986 (roman) Aldrig 1993 (roman) Barn av samma ögonblick 2000, pocket 02 (roman) Fyra skådespel 2003 (dramatik) Vem ska trösta Gösta? 2007 (självbiografisk roman) Normal förlag ger ut normbrytande litteratur. www.normal.se Copyright © 2009 Ann-Charlotte Alverfors Omslag och grafisk form Erika Söderström Tryckt 2009 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-86347-02-4

Denna bok till채gnas Arnulf.

Svart som synden.

E

n månskensklar och vindstilla brittsommarnatt väcktes Dolores Johnsson av sökarljuset som svepte genom rummet, träffade ansiktet, öppnade ögonen och gjorde henne så ilsket klarvaken att hon steg upp för att se vem som stört hennes nattsömn.

När hon såg den svarta bilen parkerad på torget framför huset kom hon av sig med handen i tveksamt grepp om fönstervredet.

Vi kör en sväng så går det över.

Just en sådan bil hade de haft för längesedan hon och Henry. En härlig kärra. Svart som synden. Ljuvlig att köra, ljuvlig att åka i.

Hon ställde fönstret på glänt. Utifrån hördes hundskall

7

och spårvagnsgnissel, någon ropade hej – eller nej?

Från Göta älv kom en ilvind av sälta och diesel.

Framdörren på den svarta bilen öppnades. Hon hörde musik, såg skymten av en man en kvinna rökslingor cigarettglöd.

Hångelparkering, tänkte hon och mindes doften av soltorkat klänningstyg: Månviolstyget får hänga i solen innan vi syr så blir det fint och tåligt.

Då var hon 16 år, cyklade genom Pålsjö skog i nysydda månviolsklänningen, hade huvudet fullt av larmande tankar: Här kommer jag, jag är vacker och stark.

Fingertopparna mindes klänningstygets behagliga struktur, modellens perfekta passform; brösten låg som gjutna i dekolletaget, de solbruna benen framhävdes av den korta kjolens svepande klockvidd.

Grann flickunge. Dum skitunge.

Månviolsklänningen, fläckad av blod och tårar, togs ifrån henne.

Tig! Annars får vi skämmas i tid och evighet.

Henry fick aldrig veta. Hon var rädd att han skulle gå ifrån henne.

8

När hon var så gott som säker på att han inte skulle göra det gjorde han det.

Han försvann. Och när han kom, kom han inte tillbaka, utan för att hämta några saker och säga adjö. När han inte ville förklara sig, slog hon honom. Han tog emot slaget utan ett ord. Han såg på henne på ett sådant sätt att hon började gråta.

Vad har jag gjort dig?

Vad har jag gjort dig?

Från den svarta bilen hördes ett skratt, ett sus- och dusgarv som liknade Franks. Frank var äldst av barnen, bodde i Skåne, rökte inte, hade finare bilar att åka i och sällan vägarna förbi Göteborg.

Tobaksdoften utifrån gjorde henne röksugen.

Fy skäms mamma – röka – det som är så farligt, du som är så gammal.

Sagt av mellandottern Inga-Lill, förr om åren storrökare, numera vädringspolis och notorisk askkoppstömmare.

Henry hade lärt Dolores att röka: det är tjusigt Dollan – det är världsvant.

Bästa cigaretten var den just påbörjade nattcigaretten.

Första blosset klöste genom bröstet och mellangärdet, benen domnade öronen susade hjärtat slog knytnävshårt.

9

Nu dör jag, tänkte hon. Ånej, tänkte hon, så lätt dör man inte.

Dolores rökte inte mycket, det hade hon inte råd med. Hon hörde till de så kallade fattigpensionärerna; pensionen var skamligt liten, räckte nätt och jämt till mat och hemtjänst.

Däremot läste hon mycket, men hade sällan råd att köpa böcker och tidskrifter annat än på bokloppis. Hon lånade på biblioteket. Tack och lov för biblioteket; det gamla vanliga i kommunal regi och med avgiftsfria lån.

På Chapmans torg hade hon nära till biblioteket. Hon bodde några trappor upp i samma hus, i en ombonad och trivsam etta möblerad med loppisfynd och arvegods. En salig blandning av mycket fantasi och lite pengar: tussilagogul bäddsoffa, dovhjortsbruna plyschfåtöljer, ryamattor, mahognysekretär, plasmateve köpt av Frank med tekniska finesser hon inte begrep sig på.

På väggarna målningar och tavlor med skiftande teknik och motiv; svartvita foton från Möllers Café på Stengade i Helsingör; Regitze i svart klänning och spetstunt serveringsförkläde kisar och ler. Den kära Regitze. Den galna Regitze.

Viktigast i rummet läshörnan och bokhyllan.

Läsandet höll liv i henne, gav resor som ingenting kostade förutom tankemöda och koncentration, gav språklig på-

10

fyllnad genom intellektets träning och fantasins. I de bästa stunderna glömdes tid och rum för berättelsernas liv och öden; forskningsresor som djupt och spännande gestaltade mänskliga beteenden och erfarenheter. Såväl existentiella som vardagliga: döden kärleken lönekontot.

Jagiska resor, kollektiva resor.

Böcker av kvinnliga författare skrivna utifrån ett kvinnligt synsätt oavsett kulturellt och geografiskt avstånd, fick henne att känna sig inbegripen och delaktig. Kvinnor skriver bäst om kvinnor.

Hon fimpade koncentrerat, hällde för säkerhets skull vatten i askkoppen innan hon ställde den i diskhon.

Hon tittade ut. Den svarta bilen stod kvar. Hon stod kvar och väntade på att den skulle försvinna.

Ge dig av, tänkte hon. Kör din väg!

Bilens sökarljus tändes, svepte mot skyn, riktades mot trottoaren och synliggjorde en taggrund igelkott.

Dolores blev häpet glad. Igelkottar var sällsamma djur som hon fäst sig vid på ett barnsligt, oförbehållsamt sätt.

– Du lille, viskade hon. Du har dina taggar, jag har mina.

Du har flest. 6 000 närmare bestämt. Du kan stickas du, du borde vara medlem i Igelkottsklubben.

11

Klubbnamnet påhittat av Frank föregicks av en föga smickrande förkortning: FK – folkilskna käringar.

Igelkottsklubben hade från början haft fem medlemmar, nu återstod två: Dolores och Regitze. Elfriede och Gewalin var döda, Irja hade flyttat till Finland.

Igelkottsklubbens kvinnofamilj byggde på vänskap genom utsatthet. Medlemmarna hade på grund av krig och kärlek tvingats leva med taggarna utåt. Igelkottsklubbens medlemmar hade ett gott öga till mat och rusdrycker. Dans högläsning skvaller och kortspel, tyckte man också om.

Bilen körde äntligen sin väg. Dolores stod kvar som om hon ville förvissa sig om att den inte skulle komma tillbaka. Efter en stund gick hon till sängs.

På nattduksbordet låg ficklampan öronpropparna och pillerburken.

På sängen låg senaste numret av Lyrikvännen. Det svartvita fotot visade den rumänska poeten Nina Cassian som 84 år gammal skrev den mest vidunderliga poesi.

Dolores tände sänglampan och läste: Sedan du övergav mig blir jag vackrare för var timma som går jag glöder som ett lik i mörkret.

12

Henry, tänkte hon och böjde sig över sängbordet mot pillerburken. Med den nya sortens sömntabletter hade drömmarna ändrat form och innehåll, blivit tätare tyngre tydligare. Men också mera sorgligt bundna i ett återkommande kretslopp av platser landskap hus.

Bland husen i hennes drömmar fanns ett hon regelbundet återvände till: de dödas hus, kvinnornas dödsrike.

Där fanns ett rum för varje helvete. Där fanns barndomens kvinnor de nära och välkända men också de främmande, dem hon läst och hört om, vars öden gripit henne djupt.

Kvinnor från länder som Afghanistan, Somalia, Moldavien.

I drömmarna återvände hon till barndomens berättelser.

Till sådant hon inte skulle höra men halvkvävt hörde.

Det halvkvävda tog plats i henne, fick liv i drömmarna, tog sina egna vägar bortom lögn och sanning, bortom mål och mening.

Det hände att drömmarna saknade bilder. Att bilderna ersattes av dofter som berättade om arbeten hon haft: tidningsbudsdoftens trycksvärta och trappcement, järnvägshotellsdoftens ångloksrök och hästskit, lagårdsdoftens grisgalla och sötmjölk.

Sedan en tid tillbaka skrev hon ned sina drömmar. Drömdagboken och pennan låg under huvudkudden.

13

Hon somnade men vaknade mitt i natten, kände sig frusen, svepte täcket om sig, tog ficklampan och lyste på armbandsuret. Kvart i fyra. Snart morgon. Nästföljande dag väntade hon besök av en journalist från Majornas tidning som ämnade intervjua henne med anledning av 85-årsdagen den 7 november. Hon hade tillfrågats på telefon av någon som presenterat sig som stadsdelsskribent, hade hon lust och tid med en födelsedagsintervju?

Hon hade blivit smickrad och alltför hastigt tackat ja.

Efteråt ångrat sig. Vad skulle hon i tidningen att göra? Och vad hade hon att säga om sitt liv? Om familjen, vännerna?

Och Henry?

Inte ett ord om Henry.

Yrvaket och ofrivilligt steg hon ur sängen, gick till fönstret, noterade med lättnad och besvikelse att torget låg tomt och öde. Den svarta bilen hade inte återvänt.

Hon gick ut i köket för att ta ett glas öl, läste textplattorna med kylskåpspoesi som hon fått av Nelly: ”Give me coffee and no one gets hurt”, ”Pengars verkliga värde är att du kan be vem som helst att dra åt helvete”.

Hon somnade om och drömde att den svarta bilen stod på torget. Signalhornet ljöd gällt och otåligt: Dollan, kvicka dig!

14

De väntade på henne. Henry satt på förarplats, trummade fingrarna mot den bakelitvita ratten, gormade på ungarna som satt i baksätet och kivades.

Mitt emellan Britt-Marie och Inga-Lill satt Frank, hade kortbyxor och vattenkammat hår och huvudet fullt av storbroderlig härskarteknik.

Britt-Marie och Inga-Lill, två systrar så olika att man kunde tro att en av dem var bortbyting. Britt-Marie glitterblond som en bokmärksängel, pärlvita tänder rosenbladshy storblåa ögon med långlånga fransar. Inga-Lill glåmigt blek, taggvassa underbettständer, vattnigt stickande ögon, håret grågult tagelgrovt.

En ängel och en trollunge.

Dolores skyndade ut. Inte från hyreshuset på Chapmans torg utan från ett fattigrött torp på Kullaberg i en by som hette Björkeröd. Därifrån flydde hon förtvivlad och slagen.

Hur kunde de? Vad ska jag ta mig till?

Den svarta bilen tutade. Signalhornet lät som en trumpetstöt. Henry skrattade och nynnade happy days are here again.

Vad ska vi ta oss till, ropade Dolores.

Vi kör en sväng så går det över, svarade Henry.

15

Barnen sjöng ett trestämmigt potpurri av schlagers och psalmer: Den blomstertid nu kommer / Picco-piccolissima serenata – mera mera kärlek och mindre ord …

Just som Dolores skulle stiga in i bilen försvann den genom en öppning i marken. Ur den grötgråa gatstensbeläggningen växte ett gullregnsträd: gult och gult och gult.

Avundsjuksgult. Hämndgult.

16