med en röntgen kunde jag naturligtvis se bilden av min ryggrad på en skärm, men jag var då på utsidan i mitten av världen. Jag uppfattade ett objekt som ett den här bland andra den här, och det var endast genom en förnuftsmässig process som jag hänförde den tillbaka till varande min; den var desto mer min egendom än mitt vara.15
Sartre skiljer här mellan kroppen i termer av ”ägodel” – ”att ha en kropp” – och kroppen i existentiella termer – ”att vara kropp”. Han framhåller att vi här har att göra med två i grunden olika typer av verklighet, kroppen som den är för mig och kroppen som min egendom. Detta är två sorters fenomen, en dubbel verklighet. Denna dubbla verklighet är, menar Sartre, ofrånkomlig, men den öppnar också för risken att vi som människor blir pådyvlade olika försök att göra den ena verkligheten ”mera verklig” än den andra. Krasst uttryckt handlar denna fråga om vem som har tolkningsföreträde när det gäller sådant som rör kroppen. Är det till exempel mitt BMI som avgör om jag ”har hälsan” eller är det hur jag mår (subjektivt sett)? Är expertens (läkarens, idrottstränarens, lärarens) expertis – vad som är rätt i största allmänhet – liktydig med vad som är rätt för mig? Är min livsstil, mitt intresse för och engagemang i saker och ting resultatet av rationella (förnuftsmässiga) beslut eller spontana (kroppsliga) känslor och reaktioner? Kan vi nå fram till en punkt där förnuft och kropp inte längre ställs mot varandra? Går det alltså att hitta en balans mellan ytterligheterna i dessa frågor?
Disposition Det finns många tänkbara sätt att disponera en bok som denna på. Den disposition vi valt utgår från tre teman, skola, bildning och samhälle. Delen om skola belyser vilken roll kroppen har i vår samtida skola, hur olika pedagogiska metoder och skolreformer har en förankring i olika syn på kroppen och hur kroppen ska fostras och disciplineras för att bli en fullvärdig samhällsmedlem. Delen om bildning berör synen på kroppen inom filosofi och vetenskap. Den är indelad i tre kapitel, två som rör kroppens vara, det vill säga 15 Sartre 1956/1979, s. 163, vår övers.
23