Page 1

Håkan Larsson Birgitta Fagrell

F

Föreställningar om kroppen

öreställningar om kroppen – kropp och kroppslighet i pedagogisk praktik och teori behandlar synen på kroppen under olika epoker av samhällsutvecklingen från antiken fram till i dag. Boken är indelad i tre delar, där den första om skolan belyser vilken roll kroppen har i vår samtida skola, hur olika pedagogiska metoder och skolreformer har en förankring i olika syn på kroppen och hur kroppen ska fostras och disciplineras för att bli en fullvärdig samhällsmedlem. Den andra delen om bildning berör synen på kroppen inom filosofi och vetenskap och diskuterar kroppens ”vara”, relationen mellan kropp och själ samt kroppens roll i bildning, kunskap och lärande. Den tredje delen om samhälle behandlar bland annat frågor om makt och kön, men också om rörelse. Framställningen är gediget vetenskapligt förankrad med rikliga tips på fördjupningslitteratur varvat med avsnitt för reflektion kring kapitlens centrala frågeställningar. Föreställningar om kroppen – kropp och kroppslighet i pedagogisk praktik och teori är en bok för såväl den samhällsvetenskapligt och historiskt intresserade läsaren som för studerande inom lärarutbildning och idrottsvetenskap. Boken kombinerar på ett unikt sätt en samhällsvetenskaplig genomgång av synen på kroppen genom historien med moderna rön om lärande och kroppens roll i samtida utbildning.

Föreställningar om kroppen

Håkan Larsson Birgitta Fagrell

– kropp och kroppslighet i pedagogisk praktik och teori

Håkan Larsson är professor i idrott, inriktning utbildningsvetenskap vid Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm. Birgitta Fagrell är fil.dr och lektor i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm.

Best.nr 47-08443-2 Best.nr 47-08443-2 Tryck.nr 47-08443-2 Tryck.nr 47-08443-2

OS-orig FAgrell.indd 1

10-06-14 10.42.54


ISBN 978-91-47-08443-2 © 2010 Författarna och Liber AB Förläggare: Emma Stockhaus Förlagsredaktör: Eva Sundmyr Projektledare: Maria Emtell Grafisk form: Birgitta Dahlkild Omslagsfoto: Mauritius, Nordic Photos Produktion: Jürgen Borchert

Första upplagan 1 Repro: Repro 8 AB, Stockholm Tryck: Sahara Printing, Egypten 2010

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/ universitet. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm. tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se


Innehåll Förord 7 Inledning

12

Kroppen 14 Kroppens tid 16 Kroppen i konsumtionssamhället: en individuell kropp 18 ”Återupptäckten” av den subjektiva kroppen 22

Del I – Pedagogikperspektivet 1. Kroppen i praktiken

25

27

Den kloka kroppen 27 Den passiva kroppens praktik 30 Den aktiva kroppens praktik 37 Kroppen – fundamentet i lärprocessen 43 Sammanfattning 50

2. Kroppen i läroplanen

53

Skola i förändring 53 Läroplan för grundskolan, 1962 55 Kroppssynen i en föränderlig skola 74 Sammanfattning 84

3. Kroppen i pedagogiken

87

Pedagogik och undervisning 88 Påverkansprocesser i samtidens kultur 100 Sammanfattning 108

Del II – Bildningsperspektivet

112

4. Kroppen som konstverk, hus eller maskin

114

Antiken: kroppen som konstverk 116 Medeltiden: kroppen som hus – mellan tempel och fängelse 122 Renässansen och den nya tiden: kroppen som maskin 127 Sammanfattning 135

5. Kroppen får en historia

138

Kroppen (åter)får en historia 139 Kroppen som natur 151 Bortom åtskillnaden mellan subjekt och objekt? 154 Sammanfattning 165


6. Kropp, kunskap och bildning

168

Kunskapsbegreppet 169 Kropp och kunskap 174 Kropp och bildningsideal 181 Lärande 195 Sammanfattning 201

Del III – Samhällsperspektivet 7. Kropp och makt

203

205

Vad är makt? 206 Kungens kropp och makten över undersåtarna 208 Samhället och de individuella kropparna 212 Biopolitik: disciplinering och normalisering 216 Längtan efter en ny kropp 222 Kroppen som social markör 224 Den civiliserade kroppen 230 Sammanfattning 236

8. Kropp och kön

238

Vad är ”kön”? 239 En kropp – ett kön 242 Urtida tankemodeller 248 Två kroppar – två kön 254 Bortom en- och tvåkönsmodellen? 261 Sammanfattning 266

9. Kropp och rörelse

268

Funktion 269 Upplevelse 278 Betydelse 284 Lärande, kropp och rörelse 292 Sammanfattning 300

Utmaningen

303

Makten över historieskrivningen 304 Ett kvinnligt perspektiv 305 Glappet 306 Kroppen som subjekt 307 Kroppens relation till världen 308 Kroppen är kunskaparen 309

Litteratur 311 Register 319


Förord Varför en bok om kroppen – nu? Samtidens intresse för kroppen är inte nytt. Framför allt under 1990-talet fick kroppen ett uppsving i samhällsvetenskaplig forskning, där dess roll i samhället och samhällets roll i kroppen lyftes fram. Vår tanke är alltså inte att presentera en ny och tidigare undanskymd problematik. Det är inte heller vår ambition att belysa ”det senaste” i den vetenskapliga branschen. Boken speglar i den meningen inte ”fronten” när det gäller nya teorier kring kropp och kroppslighet. Motiven bakom denna boks tillkomst handlar mer om att vi har saknat en bok som på ett grundläggande plan introducerar den moderna samhällsvetenskapliga kunskapsbildningen om kroppen. Den litteratur vi själva tidigare brottats med, och som vi numera brottas med tillsammans med våra studenter, upplevs ofta som svårtillgänglig. Vår förhoppning är att den här boken ska bidra till att skapa ett sammanhang på en ganska grundläggande nivå för samhällsvetenskapliga perspektiv på kroppen. Framför allt hoppas vi att boken ska bidra till en utveckling av förmågan att dra paralleller mellan skilda kunskapsområden. De områden vi arbetar med hamnar i skärningspunkten mellan utbildning (skola, pedagogik, kunskap och lärande) och rörelse (idrott, fysisk aktivitet). Ska vi lyfta fram en särskild ambition med boken, kan man säga att vi vill ägna uppmärksamhet åt det faktum att ”synsätt”, ett ord som i vanliga fall ses som en sorts ”mentala bilder”, faktiskt kommer till uttryck i handling, kanske helt utan att den som utför handlingen är medveten om att han eller hon uttrycker just detta synsätt. Vår framställning grundar sig i antagandet att det är i praktiken, i det vi gör, som vi grundlägger vårt förhållningssätt till vår egen och andras kroppar. 7


Man kan ta skola och utbildning som exempel. Den klassrumssituation vi har i dag förutsätter många gånger stillasittande och en stark kontroll av, ja, nästan undertryckande av, kroppen och kroppsligheten. Sannolikt beror detta inte så mycket på de tankar som pedagoger har kring hur barn lär (tvärtom verkar många pedagoger vilja ta fasta på barns kroppslighet, i synnerhet när det gäller små barn), men sättet att organisera undervisningen – i termer av skolämnen, lektioner och klassrum – medför stränga krav på ordning bland eleverna. Man skulle alltså kunna säga att sättet att organisera skolan många gånger förutsätter en mekanisk och instrumentell syn på det lärande barnet, där lärande blir liktydigt med intellektuellt lärande och kroppen blir något som måste kontrolleras och undertryckas. Inom tävlingsidrotten, för att ta ytterligare ett exempel, är denna problematik helt uppenbar. Tävlingsidrotten präglas många gånger av en mekanisk och instrumentell syn på kroppen; kroppen är ett redskap i tävlingssituationen och idrottaren ska kunna kontrollera och styra såväl kropp som känslor. Tävlingsidrottaren väljer inte att inta ett instrumentellt förhållningssätt till kroppen, själva tävlingssituationen förutsätter det. De yttersta målen med tävlingsidrotten, citius, altius, fortius (längre, högre, snabbare), för att använda den olympiska devisen, kräver en mekanisk och instrumentell syn på kroppen. Och sådana ideal växte fram inom ramen för ett utpräglat industrisamhälle (fokus på produktion) med en stark tilltro till medicinsk och naturvetenskaplig kunskapsbildning. Detta förde med sig att tävlingsidrotten kom att präglas av en syn på kroppen som ett redskap för prestation (produktion av idrottsresultat). Särskilt gäller detta benägenheten till minutiös mätning av rörelsernas resultat, ett starkt fokus på kroppens funktioner, en rationellt upplagd träning där idrottarens prestation värderas i förhållande till vissa grenspecifika krav och där den fysiska träningen av kroppen ska underställas den rationella viljan som i sin tur uppövats genom mental träning. Visst upplever idrottare saker när de tävlar och tränar, men denna subjektiva dimension tillmäts ingen större vikt i tävlingssituationen. Visst 8


innefattar tävlingsidrotten existentiella dimensioner, men detta har fått stå i bakgrunden i talet om vinster och medaljer.1 Vår ambition med boken är, i förhållande till detta, att skapa medvetenhet kring vad det är vi ”gör” med kroppen i skolan och inom idrotten, särskilt de delar av idrotten som har tävlingsidrott som modell. En sådan ambition ska inte förväxlas med att vi tycker att det objektifierande synsättet på kroppen skulle vara dåligt. Inte alls. Med hjälp av ett sådant synsätt har stora framsteg gjorts inom många samhällssektorer, inte minst inom idrotten och kanske i ännu högre grad inom läkekonsten. Däremot är vi skeptiska till alltför ensidiga sätt att se på kroppen, i synnerhet när något sådant synsätt får dominera i handling. Vi oroas av benägenheten att se kroppen som ett ting (redskap, verktyg) som många gånger verkar gå hand i hand med benägenheten att se kroppen som ett projekt som man ska ”fixa till” eller hålla i schack. Denna oro bottnar framför allt i att vi i förlängningen av dessa perspektiv ser framväxten av en förfrämligad kropp, en kropp som i allt större utsträckning framstår som avskild från ”mig själv”, kanske till och med som en fiende till mig själv. Ett sådant förfrämligande av kroppen medför också, tror vi, en ökad risk för att man som individ mister herraväldet över kroppen, till exempel att man okritiskt underställer sig tidens trender i fråga om utseende och hur man ska leva sitt liv. Det är i konkreta situationer vi lär oss vara (eller inte vara) i våra kroppar; det är i praktiken vi utövar självkontroll – kontroll över vår egen kroppslighet – eller låter andra, ofta ”experter”, ta kontrollen över den. Målsättningen är således att lägga grunden för en kritisk reflektion över benägenheten att reducera kroppen till ett ting eller en yta (vilket fallet ofta är i dag) eller att aningslöst överta andras erfarenheter som om de vore mina egna. I så måtto är kroppen involverad i processer av makt, vilket vi återkommer till i ett av bokens kapitel. 1 Det finns förvisso ”estetiska idrotter” (bedömningsidrotter), men här sker en kvantifiering av bedömningen, som i sin tur verkar hänga samman med en objektifiering av kroppen. Mikael Lindfelt har i sin avhandling Meningsskapande idrott. Livsåskådningsrelevanta perspektiv och empiriska kontraster 2006 visat att även tävlingsidrott kan upplevas ha en djupt meningsskapande dimension.

9


Idén till denna bok uppstod under 2002, då Liber utlyste ett pris för bästa inskickade synopsis till ett läromedel för universitet/högskola. Just då arbetade Håkan inom lärarutbildningen vid Högskolan Dalarna i Falun med en kurs kallad Kroppens tid – kroppslighet och lärande. Det var i samband med detta arbete som behovet av en grundbok på temat Kroppen med en utbildningsvetenskaplig och samhällsvetenskaplig inramning upplevdes som akut. Det synopsis på tjugotalet sidor som skickades in belönades med Libers pris och planerna för skrivandet av boken sattes igång. Som så ofta kom emellertid andra arbetsuppgifter emellan. Håkan återvände till Stockholm för verksamhet i Forskningsgruppen för pedagogik, idrott och fritidskultur, den så kallade PIF-gruppen, vid Lärarhögskolan och Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH. I denna forskningsgrupp, som Håkan tillhörde mellan åren 1995 och 2000 och som han nu leder, var Birgitta verksam. Eftersom båda hyste ett stort intresse för ny samhällsvetenskaplig teoribildning kring kroppen, bestämde vi oss för att med gemensamma krafter försöka åstadkomma en bok på temat. Resultatet har du nu framför dig. Det har varit ett stimulerande och, särskilt i slutskedet, intensivt arbete. Vi vill tacka Emma Stockhaus på Liber för att hon under flera års tid med obruten energi och med jämna mellanrum har frågat oss hur det går med skrivandet. Alla skrivprocesser måste få näring från något håll och för vår del har arbetet inom PIF-gruppen varit ett sådant näringstillskott. Vi vill särskilt tacka professor emeritus Lars-Magnus Engström, PIF-gruppens skapare, och docent Karin Redelius, mångårig medarbetare inom forskningsprojektet Konstruktionen av kön och synen på kroppen i skolans idrottsundervisning. Ett särskilt tack vill vi också rikta till Eva Sundmyr, som med stort intresse och stor kunnighet slutbearbetat våra texter. Till sist. Stort tack till Daniel som med oändligt tålamod och utan protester ryckt in när Birgitta och datorn inte kommit överens. Och tack till Teija som läst och kommenterat manus (och stått ut med att Håkan ägnat helger och semestrar framför datorn).

10


Håkan: Jag vill tacka dig, Birgitta, för alla spännande pratstunder om kropp och genus och allt möjligt annat mellan himmel och jord som rör modern kropps- och genusteori (och lite till). Oss emellan, Staffan har (nästan) helt rätt! Birgitta: Tack Håkan för att jag blev inbjuden och fick ha dig som reskamrat. Och så rätt hon har, Karin Boye då hon skriver: Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. Det blir tomt nu …

Stockholm, våren 2010 Håkan Larsson och Birgitta Fagrell

11


Inledning Kropp, människans yttre, fysiska varelse i motsats till hennes inre, andliga. (Nationalencyklopedin)

En kropp är en sådan där grej som man flyttar omkring tillsammans med hela tiden. Tor, 7 år2

D

en här boken handlar om kroppen och hur olika man kan se och uppfatta det vi kallar kropp. Tor, 7 år, har redan förstått att kroppen är något som man inte kan göra sig fri ifrån, ”en grej man flyttar omkring tillsammans med”. Tors syn på kroppen innebär att kropp och själ förutsätter varandra, är en enhet. Om man nu ska flytta omkring den här grejen, som kallas kropp, är det ju tur att den verkar kunna klara av en hel del på egen hand. Den talar utan att vi behöver fundera över hur tungan ska forma orden, den skriver utan att vi behöver vara medvetna om hur handen formar bokstäverna, den sitter utan att vi behöver ödsla kraft på att hålla oss upprätta, den kan fokusera på föremål utan att vi medvetet behöver styra våra ögonrörelser, den kan gå, stå, simma och cykla utan att vi behöver tänka på hur detta går till. Det är med kroppen som vi kommunicerar med varandra och uttrycker våra känslor. Utan att vi själva är direkt medvetna om det rynkar vi pannan när vi är brydda, spärrar upp ögonen av förvåning, sjunker samman av förtvivlan, lutar oss framåt då vi är intresserade, korsar armarna över bröstet när vi känner oss hotade, lägger huvudet på sned för att visa vänlighet och nickar för att uppmuntra. I Nationalencyklopedin däremot delar man upp människan i något yttre (kroppen) och 2 Levengood & Lindell 2001, s. 49.

12


något inre (anden). Här tycks kroppen vara ett skal som styrs av en inre själ. Här verkar kroppen inte vara speciellt kompetent. Men har det då så stor betydelse hur man ser på kroppen? Jo, i allra högsta grad. Vår ambition är att belysa olika sätt att se på kroppen, i synnerhet i pedagogiska sammanhang. Det visar sig nämligen att det finns – och historiskt sett har funnits – många olika sätt att se på kroppen. Även om människor inte alltid klart kan uttrycka vad de menar med en kropp eller hur de ser på kroppen så märks det ofta i deras handlingar. Vårt sätt att bemöta och förhålla oss till människor som vi möter uttrycker ofta ett särskilt sätt att se på kroppen. Somliga vill kramas och pussa på kind medan andra känner att de helst vill upprätthålla ett avstånd mellan sin egen och andras kroppar. Somliga vill visa upp sin kropp, andra vill dölja den. Somliga tycker att det inre är viktigare än det yttre, andra tvärtom. I pedagogiska sammanhang kan man säga att ett visst sätt att undervisa, eller att organisera en undervisningssituation, många gånger röjer ett visst sätt att se på kroppen. Intar man samma syn på kroppen som Tor låter man kanske kroppen själv få ströva omkring och experimentera i det pedagogiska landskapet. Har man ett mer nationalencyklopediskt synsätt ser man till att kroppen håller sig i skinnet så att den inte stör själens skolning. Hittills har det vi sagt lika gärna kunnat uttryckas som människosyn: vilka olika sätt att se på människan, i tillvaron i allmänhet och i pedagogiska situationer i synnerhet, finns det? Människosynen handlar om hur man uppfattar människors grundläggande kvaliteter, deras möjligheter och begränsningar i livet. Att sätta fokus på kroppen är, för oss, att sätta fokus på en särskild aspekt av att vara människa. I vilken utsträckning beaktas kroppen och kroppsligheten som en del av människans existens? Ser vi på oss själva och på andra människor som kroppsliga varelser, där kroppslighet, känslor och erfarenheter ses som en tillgång, eller anlägger vi ett synsätt där kroppen blir en begränsning? Utgör kroppen en möjlighet eller en begränsning i pedagogiska sammanhang? Ser lärare sin egen och sina elevers kroppar som en möjlighet eller som en begränsning i olika typer av undervisningssituationer? 13


Citatet från Nationalencyklopedin i början av kapitlet speglar en människosyn med mångtusenåriga rötter: kroppen är ”människans yttre, fysiska varelse i motsats till hennes inre, andliga”. En annan aspekt av att vara människa är således att vara andlig. Så sett består människan av två sidor: en andlig och en kroppslig. Man talar också om en uppdelning i själ och kropp. Förhållandet mellan dessa två sidor är centralt för denna bok. Är de två sidor av samma sak eller är de två skilda ting? Står de i ett harmoniskt förhållande till varandra eller i ett konfliktfyllt? Vad finns i gränslandet mellan kroppen och själen? Upplevelser, erfarenheter, sinnlighet, känslor, medkänsla, empati … hör sådant kroppen eller själen till – eller båda? Utgör de en begränsning eller en möjlighet i mänskligt liv?

Kroppen Det intressanta med kroppen är att den, eller ”det kroppsliga”, är något som oftast bara finns där i bakgrunden; den är en självklar och omedelbar del av vår tillvaro i det vardagliga livet. Kroppen är något vi helst inte ska märka av och när kroppen framträder gör den sig oftast bemärkt i negativ mening: när man får ont eller när man blir sjuk, generad, fumlig och så vidare.3 Ibland blir vi så oroliga att vi blir ”utom oss av oro”. Oron förknippas med en ”utomkroppslig” upplevelse. En del människor har ett otvunget och positivt förhållningssätt till sin kropp, medan andra har ett mer problematiskt förhållande till den, kanske till och med vantrivs i den. Kroppen framträder för oss på två grundläggande sätt: den är en del av oss själva samtidigt som den är ett redskap för oss, vårt instrument för att leva våra liv. Detta kan också uttryckas som att vi är vår kropp (kroppen som subjekt) samtidigt som vi har vår kropp (kroppen som objekt).4 Språkligt sett reduceras kroppen gärna till ett ting, ett redskap eller ett instrument – ett objekt (har-kropp). Inte sällan framstår detta ting i språket som något skilt från ”mig själv” så till vida att man, som i meningen nyss, kan framhålla att jag trivs, 3 Duesund 1996. 4 Swartling Widerström 2005; Kumlin 2006.

14


eller vantrivs, med min kropp. Det handlar här alltså om två grundläggande problem med att skriva och tala om kroppen: 1) att kroppen ofta framstår som ett ting som 2) är skilt från mig själv. Varför, eller när, blir då detta förhållningssätt ett problem? Nyss konstaterade vi att kroppen är något omedelbart och självklart förknippat med ”mig själv” för de allra flesta. Objektifiering av kroppen, det vill säga vår benägenhet att tala och skriva om kroppen som ett ting, sker först och främst i språket och inte i den (upp)levda världen. Det är inte så att man, som när man ska använda en hammare för att slå i en spik, säger: ”Nu ska jag använda min kropp för att slå i den här spiken.” Nej, vi säger: ”Nu ska jag slå i spiken.” Sett på detta vis finns ingen åtskillnad mellan ”mig” och ”min kropp”. Det är först när vi talar om kroppen som uppdelningen sker. I det levda livet är kroppen inte ett ting eller ett redskap för ”mig”, det är jag själv som är redskapet för handlingen. Ibland kan det dock vara så att människor upplever sig själva som främlingar i sin egen kropp. Det kan hända oss alla, kanske framför allt i situationer som vi inte riktigt vet hur vi ska bemästra – då vi inte riktigt ”är i vår egen kropp”, eller i situationer då utfallet inte riktigt når upp till intentionerna. En grupp individer där forskningen påvisat en mer genomgripande upplevd åtskillnad mellan ”mig” och ”min kropp” är anorektiker. Det kan till och med hända att personer som lider av anorexi upplever kroppen som sin fiende, något man vill kontrollera men som snarare upplevs fjärma sig ju mer man försöker kontrollera den.5 Den åtskillnad mellan ”mig” och ”min kropp” som vi språkligen kan göra, kan alltså ibland också upplevas. Det är antagligen inte hälsosamt att under en längre tid uppleva en sådan åtskillnad. Upplevelsen av kroppen som en fiende kan tolkas som ett uttryck för en obalans i tillvaron, kanske att de förväntningar eller krav som finns på mig som människa överträffar min förmåga. Den kropp vi (upp)lever i – kroppen som subjekt – upplevs av de flesta inte som åtskild från mig själv. Men den kropp vi reflekterar över, tänker på och talar om för att använda mer vardagliga uttryck, 5 Bordo 1985.

15


verkar vara mer frånvarande än den kropp vi upplever. Och den framstår i mycket högre utsträckning som just ett ting skilt från mig själv – kroppen som objekt. Kroppen i tal och tanke får stå för en del av något större; ”person”, ”individ” eller ”människa”. Som människor har vi kroppar, men vi har eller är också något mer. Det är inte, tänker nog många, våra kroppar allena som gör oss till människor. När vi talar om kroppen som objekt talar vi om en kropp utan själ. Med synen på kroppen som ett objekt följer också ofta en föreställning om att kroppen styrs av ”mig”, som lotsen på ett skepp. Det fysiska (kroppen, kroppsdelarna) antas då stå under själens, psykets eller jagets kontroll. I förlängningen innebär ett sådant perspektiv att kroppen också skulle kunna stå under någon annans kontroll än den egna. Den kropp jag (upp)lever i – den kropp som är ”jag” – är olösligt förbunden med mig själv, men om jag inte är (i) min kropp finns det förutsättningar för andra att ta makten över den – och kanske i förlängningen också över mig. Detta kring makt och kontroll ska vi återkomma till i ett särskilt kapitel, men frågan hänger nära samman med vår syn på vad kroppen är.

Kroppens tid Det sägs ibland att vi lever i en ”kroppens tid”. För snart femton år sedan publicerade två etnologer, Susanne Lundin och Lynn Åkesson, en bok med just detta namn: Kroppens tid.6 Titeln speglar en uppfattning som kan sägas prägla vår samtid – och har gjort så i runt femton–tjugo år: att vi lever i en kroppens tid. Under 1990-talet började vi själva nosa på frågor kring kroppen ur samhällsvetenskapliga perspektiv genom att delta med texter i antologin Talet om kroppen.7 Men vad innebär det egentligen att säga att vi lever i ”kroppens tid”? Om samtidens omfattande tal om kroppen uttrycker ett intresse för kroppen som skulle vara större i dag än för tjugo, hundra eller 6 Lundin & Åkesson 1996. 7 Fagrell & Nilsson 1998.

16


tusen år sedan låter vi vara osagt. Det har nog alltid funnits ett intresse för kroppen, men det har sett olika ut och olika grupper har av olika skäl ägnat ämnet uppmärksamhet. Mer om det senare. Vår bevekelsegrund hänger samman med den grundläggande definitionen av människan som vi berörde ovan: att hon består av en inre andlig sida och en yttre fysisk. Talet om den yttre, kroppsliga, sidan har i vår samtid i hög utsträckning kommit att handla om kroppens utseende och funktion. Utseendet handlar, förstås, om hur kroppen (kroppsmått) och kroppens olika delar (ansikte, lemmar etc.) ser ut; funktionen om kroppens anatomi och fysiska förmåga (kondition, styrka, rörlighet etc.). Intresset för kroppens utseende, liksom för kroppens funktion i den utsträckning man kopplar samman utseende och funktion, benämns ibland som en kroppsfixering, det vill säga en upptagenhet bland människor om deras utseende och fysiska förmåga, eller fitness. Talet om den inre, andliga, sidan tar sig framför allt uttryck som ett intresse för upplevelser, dels i den mer allmänna meningen av att ”må bra”, dels i den mer begränsade meningen av specifika och intensiva upplevelser. Den allmänna meningen av att ”må bra” kan även den betyda olika saker, alltifrån en tillfredsställelse över att kroppen ”fungerar som den ska” till ett i existentiell mening givande liv och meningsfullt liv. Att söka efter intensiva upplevelser handlar å sin sida om en allt tydligare strävan bland samtidens människor (åtminstone i vår del av världen) att uppleva saker som bryter av mot vardagens lunk. Det yttre och det inre verkar värderas olika. Att lägga ned mycket energi på sitt utseende, i synnerhet om det är uppseendeväckande (om det syns att man gör det), föranleder ibland nedlåtande kommentarer från andra människor. Det intressanta är att det i stort sett alltid är ”andra” som är kroppsfixerade, inte ”jag själv”. Själv ”tar jag hand om mig”. Att lägga ned mycket energi på kroppens funktion, till exempel genom motion, det gör många människor. Själv kopplar man det gärna till att man ska ”må bra”. Andras motionsutövande uppfattas dock påfallande ofta som ett medel för att man ska ”se bra ut”. Uppenbart är i varje fall att omsorgen om det yttre oftast hittills har värderas lägre än omsorgen om det inre; och en 17


omsorg om det yttre ska helst motiveras med en omsorg om det inre. Omsorgen om det inre verkar aldrig ha något med omsorgen om det yttre att göra. Hur ser då relationen mellan den yttre, kroppsliga, och den inre, andliga, sidan ut i pedagogiska sammanhang? Denna fråga kommer vi att fördjupa i senare kapitel. I det här sammanhanget räcker det med att konstatera att i skolsammanhang har kropp och själ betraktas som skilda från varandra och att det andliga länge har stått över det kroppsliga. Avsevärt längre tid i skolan ägnas åt andens odling (eller åtminstone åt kognitiv och intellektuell utveckling) än åt kroppens. Den uppmärksamhet som ägnas åt kroppens odling motiveras dessutom många gånger med att den är bra även för själen (aldrig det omvända). Kroppen ska disciplineras så att andlig utveckling, numera ofta uttryckt i termer av lärande, ska kunna ske. Kroppen blir då något som måste ”hanteras” i skolan: eleverna måste få ”springa av sig” på raster och på lektionerna i idrott och hälsa. De måste få tillfälle till rekreation i samband med de så kallade praktisk-estetiska ämnena, ett ”avbrott från skolan” eller ”från ämnena”, som en del elever vi har intervjuat uttrycker det. Dessa praktiskestetiska ämnen, idrott och hälsa, slöjd, bild, musik, är ofta omtyckta ämnen bland eleverna, men inte alltid sedda som ”viktiga”. Dessa frågor, förhållandet mellan kropp och själ, såväl mer allmänt sett som specifikt i pedagogiska situationer, kommer senare att fördjupas och nyanseras. I det följande ska vi belysa varför intresset för kroppen dök upp inom samhällsvetenskaperna för något decennium sedan och hur detta påverkat inte endast synen på kroppen utan även synen på kroppens roll i samhället.

Kroppen i konsumtionssamhället: en individuell kropp Intresset för kroppslighet är inte direkt något specifikt för samtiden. Däremot kan man säga att samtidens syn på kroppen i vissa helt avgörande avseenden skiljer sig från tidigare synsätt. Vad handlar då samtidens syn på kroppen om? 18


Många kulturteoretiker, däribland den franske filosofen Jean Baudrillard, kopplar samtidens stora intresse för kroppen till framväxten av vad som brukar kallas för ett konsumtionssamhälle.8 Ett konsumtionssamhälle präglas av ett stort fokus på konsumtion av varor och tjänster. Ju mer vi konsumerar, desto bättre. Historiskt sett växer konsumtionssamhällen fram i västvärlden under 1900talets andra hälft. På det individuella planet innebär detta att människor blir någon, formar sin identitet genom att konsumera, såväl varor som tjänster, inklusive upplevelser. Dagens långt drivna konsumtionssamhälle föregicks, lite schematiskt sett, av ett produktionssamhälle, en samhällsform som växte fram i Västeuropa under 1800-talet. Ett annat ord för produktionssamhälle är industrisamhälle. Inom ramen för ett sådant samhälle är produktion av varor och tjänster den drivande samhällsmekanismen. På individplanet innebär detta att man blir någon genom att producera och, inte minst, att utöka sina tillgångar. Produktions-, eller industrisamhället, föregicks i sin tur av ett agrart samhälle, bondesamhälle, med vissa merkantilistiska inslag.9 Denna samhällsform präglades inte alls i lika hög grad av en långt driven rationalisering av produktionsprocessen – och heller inte av handel med varor och tjänster som tjänade till något utöver livets nödtorft. Med risk för att romantisera skulle man kunna säga att livet i bondesamhället, mer än nu, präglades av årstidsväxlingarna och av vad naturen hade att ge. Vad innebär då dessa samhällsformer för kroppen och synen på kroppen? Att ”leva nära naturen” har för människor genom historien sannolikt inneburit att man upplevt sig som ”ett med naturen”. Man har levt av vad naturen, även i sin kultiverade form (jordbruk, skogsbruk), har haft att ge – och naturens nyckfullheter har antagligen på ett omedelbart sätt inverkat på livsformerna. Detta nära, eller omedelbara, förhållande till naturen har kallats för en organisk livsform, en livsform där olika delar, till exempel relationen mellan kropp och 8 Baudrillard 1998. 9 Merkantilism innebär ett samhälle som, i begränsad skala, präglas av tillverkning och handel. En sorts förstadium till industrisamhället.

19


själ, individ och kollektiv, jordelivet och livet i himmelriket, står i ett dynamiskt förhållande till varandra. Även kroppen – och de olika kroppsdelarna – blir i denna livsform en organism, där kroppsdelarna och kroppen ingår i ett större, kosmiskt, sammanhang och där gränserna mellan organismens olika delar är diffusa. I samband med framväxten av industrisamhällen skedde en så kallad objektifiering av kroppen. Denna innebar att kroppen i successivt allt större utsträckning kom att ses som ett ting. Metaforiskt började kroppen liknas vid en maskin. Inom ramen för industrisamhällen övergick den organiska livsformen i en mer mekanisk livsform, en livsform där relationen mellan individer (kroppar) – och mellan olika kroppsdelar – kom att bli mer instrumentellt jämfört med tidigare. Relationen mellan jordelivet och livet i himmelriket löstes (för en del) upp fullkomligt. Detta fenomen kallas sekularisering. I de tidiga industrisamhällena arbetade en stor grupp människor (arbetarklassen) i landets fabriker med en produktion av varor som var tänkta att konsumeras av en liten minoritet av befolkningen (överklassen och, framför allt, borgerskapet – den framväxande medelklassen). När samhällssystemets (”marknadens”) krav på konsumtion ökar, krävs det att fler konsumerar mer. Fler måste, så att säga, ”medelklassifieras”. I konsumtionssamhällen sker detta på så vis att värden som tidigare förknippades med medelklassen – bland annat en individuell omsorg om såväl sitt inre som om sitt yttre – nu gradvis kommer att omfatta allt fler grupper i samhället. Den stora arbetarklassens mer instrumentella förhållningssätt till sin kropp, där kroppens funktion värdesätts, ersätts successivt av en värdering av både funktion och utseende inom ramen för en strävan efter upplevelser och att må bra. Detta är en genomgripande transformationsprocess. Baudrillard skriver i boken The Consumer Society. Myths and structures att det I århundraden pågick ett obevekligt arbete för att övertyga människor om att de inte hade några kroppar (även om de aldrig blev riktigt övertygade); i dag pågår ett obevekligt arbete för att övertyga dem om deras kroppar.10 10 Baudrillard 1998.

20


Arbetet för att övertyga människor om deras kroppar hänger samman med att konsumtionssamhället förutsätter en människa som ”bryr sig om sin kropp” – både sett till sådant som utseende och fitness, som kan bidra till social prestige och framgång, och till sådant som upplevelser i samband med hobbies, resor och annat som kan tänkas bidra till ”självförverkligande” – och som är beredd att betala för det. Denna människa är inte bara mån om sin kropp, hon lever också med övertygelsen om att hon väljer själv. Det gäller att ”vara sig själv”, eller att ”bli den man är”. Denna betoning på människans individualitet är unik för de samhällsformer som följt sedan den industriella revolutionen under 1800-talet. Tidigare samhällsformer genomsyrades på ett helt annat sätt av att man som människa föddes in i en bestämd social ordning och att man gjorde bäst i att ”bli vid sin läst”. I det så kallade ståndssamhället (traditionellt har stånden bestått av adel, präster, borgare och bönder) fanns det stränga regler för vad det innebar att leva och verka inom ettdera ståndet.11 På liknande sätt fanns det strikta gränser mellan de olika hantverksskråna: sonen övertog i regel faderns arbete som smed, krukmakare, byggmästare och så vidare.12 I takt med att traditionella sociala regler luckras upp och, i viss utsträckning, vittrar bort, upplevs tillvaron som alltmer kaotisk. Med detta följer att den individuella kroppen i allt högre grad upplevs som tillvarons enda fasta punkt. I ett samhälle där ”allt flyter” blir min kropp det nav kring vilket livet kretsar. Kroppen blir ett projekt som individen har att ”arbeta” med. Detta är ett tema som flera, företrädesvis brittiska, kultursociologer som Mike Featherstone, Chris Shilling och Bryan Turner anför.13 I denna mening handlar ”kroppens tid” inte om kroppen i största allmänhet, utan om en kropp som blivit ett individuellt projekt: ett projekt som det är individens ansvar att arbeta med. Förhållandet mellan den yttre kroppen och den inre själen blir speciellt i den meningen att indi11 Ståndssamhället vittrade ned under 1700- och 1800-talen och avskaffades i Sverige i formell mening 1866, då tvåkammarriksdag infördes. 12 Skråväsendet avskaffades i Sverige 1846. 13 Featherstone 1994; Shilling 1993, 2005, 2008; Turner 1984, 1991.

21


videns fokus ska ligga vid att utveckla personlighet, och medlet för denna personlighetsutveckling är konsumtion av varor och tjänster (produkter och upplevelser) som riktar in sig på den yttre kroppen (utseendet och funktionen). En radikal vändning där grundregeln nu är att man utvecklar sitt inre genom att bearbeta sitt yttre, eller som reklamen säger: ”You never get a second chance to make a first impression!”

”Återupptäckten” av den subjektiva kroppen Industrisamhället, ett samhälle inriktat på produktion, bidrog till en objektifiering av kroppen, en benägenhet att se på och uppfatta kroppen som ett ting, ett verktyg, i en produktionsprocess. Övergången till ett på konsumtion inriktat samhälle har på så vis också gjort det möjligt att återupptäcka aspekter av kroppsligheten som för en tid trängts undan. Denna ”återupptäckt” går, som vi senare kommer att se, hand i hand med ett mer processorienterat synsätt inom filosofi och vetenskap. ”Kroppen är inte bara”, som filosofen och fenomenologen Klaus Meier skriver, ”ännu ett objekt i världen, den är ’ett ankare i tillvaron’ (kanske till och med i en kaotisk tillvaro om vi ska tro en del sociologer; vår anm.); den är människans sätt att kommunicera och interagera i tillvaron.”14 Kroppen har således en privilegierad ställning: den framträder både som ett objekt, som ett ting i världen, och som ett subjekt, som ett sätt att vara i tillvaron. Kroppen utgör både förutsättningen för och existensen av vad vi kallar ”medvetande”. Eller annorlunda uttryckt: kroppen är något vi ”har” samtidigt som den är något vi ”är”. En av de första att uttryckligen reflektera över detta faktum var den franske filosofen Jean-Paul Sartre, som vid mitten av 1900-talet skrev: I den utsträckning läkare har haft någon erfarenhet av min kropp, så har det varit av min kropp mitt i världen och som den är för andra. Min kropp som den är för mig framträder inte för mig som varande mitt i världen. I samband 14 Meier 1979, s. 195, vår övers.

22


med en röntgen kunde jag naturligtvis se bilden av min ryggrad på en skärm, men jag var då på utsidan i mitten av världen. Jag uppfattade ett objekt som ett den här bland andra den här, och det var endast genom en förnuftsmässig process som jag hänförde den tillbaka till varande min; den var desto mer min egendom än mitt vara.15

Sartre skiljer här mellan kroppen i termer av ”ägodel” – ”att ha en kropp” – och kroppen i existentiella termer – ”att vara kropp”. Han framhåller att vi här har att göra med två i grunden olika typer av verklighet, kroppen som den är för mig och kroppen som min egendom. Detta är två sorters fenomen, en dubbel verklighet. Denna dubbla verklighet är, menar Sartre, ofrånkomlig, men den öppnar också för risken att vi som människor blir pådyvlade olika försök att göra den ena verkligheten ”mera verklig” än den andra. Krasst uttryckt handlar denna fråga om vem som har tolkningsföreträde när det gäller sådant som rör kroppen. Är det till exempel mitt BMI som avgör om jag ”har hälsan” eller är det hur jag mår (subjektivt sett)? Är expertens (läkarens, idrottstränarens, lärarens) expertis – vad som är rätt i största allmänhet – liktydig med vad som är rätt för mig? Är min livsstil, mitt intresse för och engagemang i saker och ting resultatet av rationella (förnuftsmässiga) beslut eller spontana (kroppsliga) känslor och reaktioner? Kan vi nå fram till en punkt där förnuft och kropp inte längre ställs mot varandra? Går det alltså att hitta en balans mellan ytterligheterna i dessa frågor?

Disposition Det finns många tänkbara sätt att disponera en bok som denna på. Den disposition vi valt utgår från tre teman, skola, bildning och samhälle. Delen om skola belyser vilken roll kroppen har i vår samtida skola, hur olika pedagogiska metoder och skolreformer har en förankring i olika syn på kroppen och hur kroppen ska fostras och disciplineras för att bli en fullvärdig samhällsmedlem. Delen om bildning berör synen på kroppen inom filosofi och vetenskap. Den är indelad i tre kapitel, två som rör kroppens vara, det vill säga 15 Sartre 1956/1979, s. 163, vår övers.

23


Håkan Larsson Birgitta Fagrell

F

Föreställningar om kroppen

öreställningar om kroppen – kropp och kroppslighet i pedagogisk praktik och teori behandlar synen på kroppen under olika epoker av samhällsutvecklingen från antiken fram till i dag. Boken är indelad i tre delar, där den första om skolan belyser vilken roll kroppen har i vår samtida skola, hur olika pedagogiska metoder och skolreformer har en förankring i olika syn på kroppen och hur kroppen ska fostras och disciplineras för att bli en fullvärdig samhällsmedlem. Den andra delen om bildning berör synen på kroppen inom filosofi och vetenskap och diskuterar kroppens ”vara”, relationen mellan kropp och själ samt kroppens roll i bildning, kunskap och lärande. Den tredje delen om samhälle behandlar bland annat frågor om makt och kön, men också om rörelse. Framställningen är gediget vetenskapligt förankrad med rikliga tips på fördjupningslitteratur varvat med avsnitt för reflektion kring kapitlens centrala frågeställningar. Föreställningar om kroppen – kropp och kroppslighet i pedagogisk praktik och teori är en bok för såväl den samhällsvetenskapligt och historiskt intresserade läsaren som för studerande inom lärarutbildning och idrottsvetenskap. Boken kombinerar på ett unikt sätt en samhällsvetenskaplig genomgång av synen på kroppen genom historien med moderna rön om lärande och kroppens roll i samtida utbildning.

Föreställningar om kroppen

Håkan Larsson Birgitta Fagrell

– kropp och kroppslighet i pedagogisk praktik och teori

Håkan Larsson är professor i idrott, inriktning utbildningsvetenskap vid Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm. Birgitta Fagrell är fil.dr och lektor i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm.

Best.nr 47-08443-2 Best.nr 47-08443-2 Tryck.nr 47-08443-2 Tryck.nr 47-08443-2

OS-orig FAgrell.indd 1

10-06-14 10.42.54


9789147084432  

– kropp och kroppslighet i pedagogisk praktik och teori Birgitta Fagrell

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you