Issuu on Google+

L

[Cesar] kan komma till ett hundkaos – och när han går är alla lugna …” The New Yorker

L

Cesar Millan visar dig hur man skapar ”den perfekta hunden” genom att du aldrig låter problemen uppstå. Du får veta hur du bäst tar hand om din lilla valp. Det här är lite av innehållet i boken:

Cesar Millan

[Millan] är fascinerande − helt suverän. Rena trollkarlen …” New York Times

CESAR och HANS VALPAR Från valp till perfekt hund

Valpens utvecklingsstadier – lär dig vad valpen uttrycker Hur du får valpen rumsren

Vaccinationer m m Samarbetsvillig hund från dag ett genom regler, gränser och ett lugnt och säkert ledarskap Så undviker man de vanligaste felen vid uppfostran av valpar och unghundar Hur felbeteenden och ”hyss” kan rättas till innan de blir problem Övningar och lekar som passar olika raser

Cesar och hans valpar – från valp till perfekt hund har speciellt fokus på valpars och unga hundars särskilda behov. Som vanligt med Cesars vänliga och lättillgängliga stil. Boken ger svar på de vanligaste frågorna och guidar dig till ett kärleksfullt liv och partnerskap med din hund.

CESAR och HANS VALPAR

Om matvanor – Cesars utfodringstips

Hundkännaren från TV

När Cesar Millan, känd som tv-profilen i ”Mannen som talar med hundar”, mötte den svenska publiken blev det succé. Han har tidigare givit ut bästsäljarna Cesar och hans hundar, Ledarskap med Cesar och Hunden som familjemedlem. I serien coachar han dig och din hund ända från er allra första dag tillsammans.

ISBN 978-91-27-13136-1

9 789127 131361

Omslag Cesar.indd 1

Cesar Millan och Melissa Jo Peltier

2011-09-20 08.45


Innehåll Förord  7 Tack  9

1 Valparna  21 Junior, Blizzard, Angel och Mr President

2 Ett passande parti  49 Att välja rätt valp

3 Mamma vet bäst  89 Lär dig av proffsen

4 Valpen kommer hem  115 Hur man underlättar flytten från kenneln till den nya familjen

5 Hålla valpen frisk  171 Basic friskvård

Cesar och hans valpar.indd 7

2011-09-13 13.46


6 Partnerskap, kommunikation och betingning  195 Hur din hund lär sig

7 Sociala valpar  249 … som trivs med både hundar och folk

8 Problemfria valpar  271 9 Nästan som tonåringar  299 Ungdomsproblem

10 Epilog  323 Valparna växer upp Appendix och källhänvisningar  334 Noter  336 Bildrättigheter  339 Register  340

Cesar och hans valpar.indd 8

2011-09-13 13.46


9

Tack Flera intresserade och engagerade personer har varit vänliga nog att bidra till den här boken med sina olika yrkeskunskaper. Både min medförfattare och jag vill framföra vårt tack till vännen Martin Deeley, ordförande i International Association for Canine Professionals och internationellt känd och erkänd tränare för retriever och andra jakthundar. Martin har generöst stått till förfogande när som helst på dygnet, med sina gedigna och breda fackkunskaper och med sin välkända och torra humor. Även djurtränaren i Hollywood, Clint Rowe, har varit vänlig att dela med sig av sin erfarenhet från mer än trettio års arbete med hundar av alla raser och åldrar. Vi är mycket tacksamma för samarbetet med honom, både på det professionella och på det personliga planet. Stort tack också till de många utmärkta och välkända veterinärer, som troget stöder och uppmuntrar oss i vårt arbete, speciellt VMD Charles Rinehimer, professor vid Northampton Community College (som har hjälpt oss med tre böcker nu) och DVM Paula Terifaj från Founders Veterinary Clinic i Brea, Kalifornien, som även medverkade och var till stor hjälp i Hunden som familjemedlem. Veterinär Rick Garcia och hans mobila veterinärklinik, Paws and Claws, har alltid stått till tjänst när vi har behövt fråga om något, och han har haft hand om all frisk- och sjukvård för

Cesar och hans valpar.indd 9

2011-09-13 13.46


10

cesar och hans valpar

alla valpar och vuxna hundar i min flock. Det är inte alltid så lätt att hitta riktigt engagerade och seriösa uppfödare, men under arbetet med den här boken fick vi tillfälle att både träffa och samarbeta med några sådana, särskilt Brooke Walker i Covina, Kalifornien, varifrån vi fick vår underbara dvärgschnauzer Angel, och Diana och Doug Foster, innehavare av kennel Thinschmidt German Shepherds och Assertive K-9 Training i Corona, Kalifornien. Min gamle vän Jose Navarro klarade galant uppgiften att hitta vår fina engelska bulldogg, Mr President. Jag kommer självklart att vara Azael Espino evigt tacksam för att han erbjöd mig min perfekta pitbull Junior. Ett jättetack även till Southern California Labrador Rescue, för deras ideella och mycket uppskattade arbete, och för att vi fick Blizzard av dem. Jag är väldigt glad över vårt nyligen inledda samarbete med Chris DeRose, Kim Sill och alla de andra engagerade medarbetarna på Last Chance for Animals. Genom sitt hängivna och oförtröttliga arbete har de redan kommit långt när det gäller att få folk att behandla djuren – med vilka vi delar tillvaron på det här klotet – på ett bättre sätt. Tack även till Stephanie Shain och The Humane Society of the United States för deras kampanj för att få stopp på den grymma affärsverksamheten med valpfabriker. Som alltid vill vi tacka vår litterära agent, Scott Miller på Trident Media Group, och dessutom Julia Pastore, Shaye Areheart, Kira Walton och Tara Gilbride på Random House och Steve Schiffman, Steve Burns, Michael Cascio, Char Serva, Mike Beller, Chris Albert och Russel Howard på National Geographic Channel, samt Fred Fierst, Esq. Cesar och Ilusion tackar dessutom särskilt John Steele, Michael Gottsagen och hela teamet på IMG – och i synnerhet IMG:s

Cesar och hans valpar.indd 10

2011-09-13 13.46


11

alldeles fantastiska ”Mr Big” – för deras alltid lika uppmuntrande uppbackning och stöd. Min egen flock, ”Team Millan”, tackar särskilt Kathleen Daniels, Jennifer Dominguez, Carol Hickson-Altalef, Erick Millan, Rosalva Penuelas, Allegra Pickett, Delmi Salinas och Susan Whalen. Och naturligtvis vårt alldeles oslagbara ”Super-teveteam”: Nicholas Bunker, Brian Duggan, Sue Ann Fincke, Miles Ghormley, Todd Henderson, Chris Komives, Christina Lublin, Rich Mercer, Rita Montanez och Neil Tyler. På MPH och CMI vill vi tacka Bonnie Peterson, George Gomez, Juliana Weiss-Roessler, Nicholas Ellingsworth, Todd Carney, Christine Lochman, Kay Bachner Sumner och Sheila Possner Emery … och särskilt Crystal Reel för hennes oförtröttliga researcharbete, faktakontroller och ständigt lika positiva inställning. Min fru och jag är båda oändligt tacksamma mot Stacey Candella för hennes hängivna arbete för vår Cesar and Ilusion Millan Foundation och dess budskap, samt mot Adriana Barnes med familj för att de har arbetat så mycket med och för det nya hundpsykologicentret. Dessutom vill jag tacka mina grannar, Tim och Diane Archer för att de har haft förståelse och tålamod med alla våra ”Dog Whisperer-äventyr”. Ett speciellt tack också till Frank och Juanita Trejo för all vänlig uppmuntran och stöttning. Ett särskilt stort tack till min hustru Ilusion för hennes oändliga tålamod med mig, när jag kom hem med alla utmaningar i form av att uppfostra en valpflock. Och – så klart – tack till världens bästa lärare och ”nanny” – Daddy! Melissa Jo Peltier vill framföra sitt tack till kamraterna på MPH – Jim Milio och Mark Hufnail, för deras alltid lika trogna och pålitliga stöd. Och tack, Cornelia Dillon, för att

Cesar och hans valpar.indd 11

2011-09-13 13.46


12

cesar och hans valpar

du hjälpte mig genom en svår tid i mitt liv. Heder och tack till min kära vän och cheerleader Victoria Adams, min förtjusande styvdotter Caitlin Gray och min man, John Gray, världens bästa livskamrat. Cesar och Ilusion, jag är oändligt tacksam för att jag återigen har fått vara med och dela er dröm. Slutligen vill jag tacka dig, min fantastiska pappa, Euclid J Peltier, för att du har bistått med din otroliga energi och outtröttliga arbetsdisciplin, din ungdomliga fantasi, din nyfikenhet och obrutna livslust. Jag älskar dig!

Cesar och hans valpar.indd 12

2011-09-13 13.46


Förord

F

sedan, när jag kom in på vårt Cesar Millan Inc-kontor, såg jag hela personalen stå och trängas runt en dataskärm och allt de sa var en massa ooh! och ååh! Jag trängde mig fram för att se vad som stod på. Där på skärmen, på en rätt suddig videofilm, såg man en kull på sex shiba inu-valpar, tre tikar och tre hanar, kravla omkring i en hundbädd. När jag fick veta att det här avspelades i realtid blev jag både intresserad och imponerad. Hundägarna, ett par i San Francisco, hade satt upp en videokamera som en sorts ”baby-monitor” för att kunna hålla ett öga på allt vad hundarna hade för sig. De som jobbade med den aktuella internetsajten blev så förtjusta i valparna att de länkade filmen till sina vänner. Länken ”löpte amok” och plötsligt satt miljoner människor i över fyrtio länder som klistrade vid sina datorer och tittade på det spontant uppkomna fenomen som kom att kallas ”valpkameran”. Mitt under landets finansiella kris var det många tittare som tyckte att åsynen av shiba inu-valparna hade en lugnande inverkan – att detta fick dem att glömma sina problem en stund, och att filmen rent av generellt hade en positiv påverkan på deras välbefinnande. Den här idén med webbkameran inspirerade flera av våra medarbetare i hundpratarteamet att sätta upp egna övervakningskameror för sina hundar och valpar därhemma. ör några månader

Cesar och hans valpar.indd 13

2011-09-13 13.46


14

cesar och hans valpar

När shiba inu-valparna hade vuxit upp och fått nya ägare, fanns det på en av våra datorer på kontoret alltid några nya valpäventyr att glädjas åt. Oberoende av kulturell bakgrund, religion, språk och andra preferenser, måste man vara gjord av sten för att inte påverkas av valpars lekar och påhitt. Deras rörande barnsliga hjälplöshet och deras klumpiga försök att utforska sin omgivning, väcker ofelbart den vårdinstinkt vi alla har inprogrammerad i våra gener, både kvinnor och män, barn såväl som far- och morföräldrar. Att iaktta och älska valpar är bra för oss, det bevisas av det enorma genomslag valpkameran fick. Valpar för oss närmare djuret i vårt eget primära, naturliga ursprung. De får oss att glömma stressen, de förbättrar vår hälsa och de påminner oss om att riktig och äkta lycka bara existerar i ögonblicket – i nuet. Att uppfostra och att älska en valp kan för många bli den rikaste och mest givande upplevelsen i livet. När valpen väl är vuxen och man under de första åtta månaderna – den period jag brukar kalla för valpperioden – har förmått skapa ömsesidig tillgivenhet och respekt, så har man en relation som håller hela hundens liv och till och med bortom det. Men det faktum att våra hjärtan smälter som smör när vi ser en valp, gör oss inte automatiskt till lämpliga valpuppfostrare. Därför skriver jag den här boken! Vad är det med hundar som gör att vi tror att vi kan hantera dem och deras uppfostran lika lätt och elegant som vi fostrar våra egna människobarn? Jag känner inte så värst många som inbillar sig att de skulle klara av att hantera en babyelefant eller en leopard- eller delfinunge – om de nu skulle råka hamna i den situationen. Jag är säker på att de flesta rent instinktivt skulle förstå att det inte går att uppfostra en sälkut, en papegojunge eller ett föl på samma

Cesar och hans valpar.indd 14

2011-09-13 13.46


Förord

15

sätt som man gör med ett barn. Människor har till och med fått lära sig ”den hårda vägen” att det inte går att umgås med våra närmaste släktingar, primaterna, som om de vore människor fast bara lite hårigare. Jag läste nyligen en bok med ett hjärtslitande och tragiskt budskap: Nim Chimpsky, the Chimp Who Would Be Human (ungefär ”Chimpansen som skulle bli människa”, Ö.a.) av Elizabeth Hess, om ett experiment som gjordes under 1970-talet. Detta gick ut på att lära en chimpans ett språk och att umgås i en ”mänsklig” miljö genom att ta den som liten unge från mamman för att behandla den som ett barn. Den mänskliga miljön bestod av en bättre situerad familj som bodde mitt på Manhattan … Även om Nim faktiskt lärde sig att kommunicera alldeles utmärkt på det vedertagna amerikanska teckenspråket, och även om han sedan behöll den kunskapen i hela sitt liv, så blev hans djurnatur snart hans naiva mänskliga familj övermäktig, så de blev tvungna att lämna bort honom. Han fick framleva resten av sitt tragiska liv i ett ingenmansland av fosterfamiljer och forskningsinstitut. Han visste aldrig om han var chimpans, människa eller någonting mitt emellan. Ett av mina mest angelägna budskap är att vi måste re­ spektera djuren för vad de är, och inte reducera dem till de halvmänskliga kompanjoner vi kanske önskar att de vore. För mig betyder en varm anknytning till ett djur att man först och främst respekterar djuret som sådant, och inte omedelbart kräver att det ska ta på sig ansvaret som vän, själsfrände eller rent av barn. Även om vi kan tycka att valpar ser ut som gulliga fast ordlösa bebisar, så är och förblir de i första hand djur. Att fostra en valp till att bli en frisk, harmonisk, vuxen hund, är inte alls detsamma som att lotsa ett barn från bebis till positiv ung vuxen med lagom mycket självförtroende. Hur

Cesar och hans valpar.indd 15

2011-09-13 13.46


16

cesar och hans valpar

mycket vi än hade önskat, så är valpar inte någon sorts hundvariant av bebisar, särskilt inte vid den tiden när vi vanligtvis tar över skötselansvaret för dem. Medan bebisar är helt hjälplösa i många månader, är valpar små överlevnadsmaskiner redan när de föds, och deras djurnatur kommer till synes så gott som omedelbart. En tredagars valp kämpar redan om herraväldet över sina syskon genom att putta bort dem från sin favoritspene. Vid två–tre veckors ålder kan den där valpen ta sig fram på egna tassar och den kommer att fortsätta med att försöka försäkra sig om en viss rangplats i flocken. När den ansvarsfulla uppfödaren anser att valpen vid åtta–nio veckor är färdig att lämna mamman och syskonen, så är den utvecklingsmässigt redan åratal före ett mänskligt barn i samma ålder. När vi tar till oss en åtta veckors valp är den allt annat än hjälplös, även om vi ofta fortsätter att betrakta den som det, och att behandla den därefter. Genom att göra det, glömmer många hundägare – eller väljer att förneka – hundens rätt att vara djur. Med andra ord: hundens hundliga rättigheter. Genom att behandla våra uppväxande hundar som om de vore hjälplösa bebisar, genom att gå och bära på dem, genom att lyda deras minsta vink och genom att låta dem ta sig friheter vi aldrig skulle låta ett barn eller en tonåring göra, hindrar vi dem i deras utveckling. Oavsiktligt kommer vi då att uppmuntra rädsla, nervositet, aggressivitet och dominans. Vi dömer då våra hundar till ett liv i obalans och stress. Genom att vi sätter våra egna föreställningar och förväntningar före den växande hundens behov under sin utveckling, är det vi själva som skapar beteendeproblemen. Enligt min erfarenhet är det vanligtvis just bristen på kunskap som gör att välmenande hundälskare begår de här fatala misstagen. Varenda hundägare jag har träffat,

Cesar och hans valpar.indd 16

2011-09-13 13.46


Förord

17

har verkligen menat sig ha hundens bästa för ögonen. I den här boken hoppas jag kunna förmedla några tänkesätt och idéer som kan hjälpa hundägare att alltid komma ihåg hundens rättmätiga rätt att vara hund, framför att representera någons ”bebis”. En viktig sak man inte får glömma angående valptiden, är att detta är den allra kortaste perioden i en normal och frisk hunds liv. Hundens valpålder varar från födseln till åtta månaders ålder, sedan följer unghundsperioden från åtta månader till tre år. Med rätt utfodring och bra friskvård kan våra dagars hundar mycket väl bli tio, tolv, och ända upp till tolv, sexton år gamla – eller ännu mer.1 Jag ser alldeles för många människor falla i trans inför en ”vansinnigt söt” valp, och sedan ser jag samma personer tappa intresset – eller ännu värre, känna avsmak – för hunden när den med naturnödvändighet blir äldre och större. Sådant gör mig alldeles förkrossad. Jag tycker att om och när man än tar sig an en hund, tar man samtidigt på sig ett seriöst ansvar för hundens hela framtida liv och välfärd. Hundägarskapet ska vara en trevlig och positiv upplevelse och inte något som medför obehag och stress. Visst, det krävs både koncentration och engagemang under den första tiden, men det arbete man lägger ner då betalar sig många gånger om under de kommande åren som, om man har tur, kan bli många. Hundarna lär oss att leva i nuet och att inte fastna i det förgångna eller oroa oss så mycket för morgondagen. Hundar visar oss hur glad man kan bli av enkla nöjen – rulla sig, springa fort på en stor gräsmatta, hoppa i poolen eller ligga och torka i solen. De kan konsten att ta vara på livets ljusa stunder. Hundarna hjälper oss att få fatt i våra djupare känslolager, inte bara när det gäller djur, utan även gentemot andra människor och inte minst ifråga om vårt eget inre.

Cesar och hans valpar.indd 17

2011-09-13 13.46


18

cesar och hans valpar

Om du är helt säker på att du vill dela ditt liv med en hund, så har du en otroligt fin och givande uppgift att se fram emot. Då har du chansen att forma din och familjens drömhund samtidigt som du får tillfälle att hjälpa en annan varelse att bli precis det som naturen har menat att den ska vara. Valpar är genetiskt programmerade till att rätta sig efter alla de regler och gränser som gäller i det sociala sammanhang där de råkar befinna sig. Om du klart och entydigt, från dag ett, visar valpen vilka regler som gäller i din familj, så får du en kamrat som visar en respekt, tillit och tillgivenhet som du inte trodde var möjlig. Men precis som barn kollar valpar ständigt in allting i sin omgivning, de är nyfikna och försöker räkna ut hur de ska vara för att passa in i den miljö de befinner sig i. Om man ständigt ger dem fel signaler när de är små, kommer man att få stora problem med att få dem på rätt köl igen när olika problembeteenden väl har blivit ”kroniska”. Jag har fött upp och hanterat hundratals hundar i mitt liv, men när jag bestämde mig för att skriva den här boken ville jag verkligen vara säker på att jag gjorde alla iakttagelser och konklusioner i realtid, ”här och nu”, när jag skulle följa några valpar genom alla utvecklingsstadier, från det att de föddes tills de var ”unga vuxna”. Varje hund jag rehabiliterar eller tar hand om och varje valp jag föder upp, hjälper mig att förstå hundarnas natur och livsbetingelser bättre och hur vi människor ska kunna ge dem det bästa tänkbara hundlivet. Jag hoppas att var och en av valparna som figurerar i boken ska kunna illustrera sådant som vi kommer att resonera om. Kan man verkligen forma en hund så den blir ”perfekt”? Det är min absoluta övertygelse att man kan det. Därför att jag tror att naturen helt enkelt redan har matat in

Cesar och hans valpar.indd 18

2011-09-13 13.46


Förord

19

programmet för perfektion i varje skapad varelse. Vi människor har fått för oss att vi kan förbättra naturens verk, och det kan hända att vi kan – i vissa fall. Men om vi talar om hundar och deras uppfödning och fostran, så är det naturen som visar vägen. Låt oss sluta att uppfinna hjulet om och om igen och låt oss börja ta lärdom av livets bästa lärare, hundarna själva.

Cesar och hans valpar.indd 19

2011-09-13 13.46


Cesar och hans valpar.indd 20

2011-09-13 13.46


1 Valparna Junior, Blizzard, Angel och Mr President

Junior

N

idén att skriva en bok om hur man ska bära sig åt för att uppfostra ”den perfekta hunden” ville jag att den skulle kännas riktigt personligt skriven och lätt att ta till sig för läsarna. Jag tycker själv att det fungerar bäst att berätta om riktiga, upplevda, exempel och situationer. Jag har visserligen fött upp och uppfostrat hundratals hundar i mina dar, men jag ville vara aktuell, exakt och mitt i det jag skulle skriva om – i alla de olika är jag fick

Cesar och hans valpar.indd 21

2011-09-13 13.46


22

cesar och hans valpar

stadierna av hundarnas valp- och uppväxtperioder. För det ändamålet valde jag ut fyra valpar av olika raser: en pitbull, en labrador, en dvärgschnauzer och en engelsk bulldogg. De skulle växa upp hemma hos mig, tillsammans med min flock, och de skulle uppfostras med hjälp av hundpsykologi. Vad jag vill visa för er, mina läsare, är hur man kan undvika missförstånd och framtida problem genom att uppfostra hundar så naturligt som möjligt. Meningen med det här projektet var inte att bota problemhundar, utan att låta valparna vara balanserade och tillfreds ända från början och att låta dem leva kvar i den sinnesstämningen. Mitt mål var bara att visa hundägare hur de skulle kunna få hundarna att leva kvar i sin naturliga balans. Det var därför jag valde valpar med en viss energinivå – den skulle vara ”medelhög”. Detta är en nivå som även en ganska oerfaren hundägare kan klara av. I nästa kapitel ska vi tala mer om hur man bedömer energinivåer, men ha bara den aspekten i minnet när ni nu ska träffa valparna.

Ras: pitbull. Namn: Junior

Daddy och hans skyddsling Junior

Cesar och hans valpar.indd 22

2011-09-13 13.46


Valparna

23

Även om min pitbull Junior gjorde entré redan i min förra bok, Hunden som familjemedlem, så är det ändå honom jag vill nämna allra först av de fyra valparna, vars uppväxt jag ska berätta om här. När jag började på den här boken var Junior drygt ett och ett halvt år gammal, mitt i hundtonåren, som varar från ungefär åtta månader till tre års ålder. Sedan den dagen jag tog hem honom, har både hundpratarteamets och min egen kamera förevigat hans utveckling så gott som varenda dag, från det att han tultade omkring som liten valp, till den energiska, självsäkra och välartade unghund han är idag. Jag har många härliga episoder från hans uppväxt att berätta om nu! Det var väldigt viktigt för mig att ha just en pitbull vid min sida som ”föregångshund” och idol för andra hundar som jag blir kontaktad för i mitt arbete med hundpsykologi. Det dåliga rykte rasen pitbull har här i USA är enligt mig rena brottet. Pitbull är inte i första hand en ras, utan den är djuret hund. De är inga vilddjur. De är tamhundar, precis som alla andra tamhundar. Självklart är inte just pitbull den lämpligaste hunden för precis alla familjer, men om vi generellt lägger skulden för allt hemskt som media rapporterar om ifråga om olyckor med hundar, på rasen, så glömmer vi att det är vi själva – människorna – som har renavlat vissa rasegenskaper för att tillfredsställa ”behov” som vi själva har skapat. Alltså är det människorna själva som ska bära skulden. Under hundratals år har vi avlat fram kraftiga käkar, en obändig styrka och uthållighet och en mycket hög smärttröskel på vissa raser. Detta är vad deras DNA innehåller, helt enkelt. Det är som det är. Men pitbullhundar föds inte aggressiva, de angriper inte automatiskt andra hundar eller folk – de är vad de görs till. Hundratusentals pitbull försmäktar i burar och hundstall överallt i

Cesar och hans valpar.indd 23

2011-09-13 13.46


24

cesar och hans valpar

USA därför att deras ägare ville ha dem att verka hårda och tuffa, för att sedan tvingas konstatera att hundarna blev för mycket för dem. Många av de hundarna, som inte har annat att vänta än avlivning, är avlade för att användas i illegala hundslagsmål. Om och när de inte når upp till ägarnas profitförväntningar, slängs de helt hjärtlöst ut på gatan. Om pitbullhundar hanteras och uppfostras enligt samma regler som alla andra hundar – med samma konsekvens och sociala krav som en naturlig flock hade ställt på dem, så blir dessa hundar enligt min erfarenhet och åsikt alldeles utmärkta sällskapshundar. Just de egenskaper som anses typiska för rasen pitbull, och som folk har fördomar mot, kan man utmärkt bra kanalisera i positiva banor. Uthållighet och ”bestämdhet” kan skolas om till obrottsligt tålamod och lojalitet. En balanserad och välhanterad pitbull kan till exempel vänta snällt långa stunder, tills den får nya besked av ägaren. En pitbull kan vara rena drömmen när det gäller att passa småbarn eller valpar. På grund av sin robusta och tåliga kroppskonstitution och psyke klarar de av att leklystna bebisar av båda arterna drar, klänger och klättrar på dem. En väl hanterad, social och balanserad pitbull står med upphöjt lugn ut med ungdomarnas olika påhitt och upptåg. Själv uppfostrar jag Junior till att vara mer hund än pitbull. Jag tror nog att jag kan få vem som helst som hyser fördomar om rasen att ändra uppfattning om de kunde se hur Daddy och Junior umgås. Alla läsare som har sett mitt program på teve har säkert fäst sig vid min trogna vapendragare Daddys själfulla gröna ögon och guldfärgade, robusta kropp. Vid nästan sexton års ålder har Daddy varit med om precis allt en modern hund någonsin skulle kunna drömma om. Han har rest över hela

Cesar och hans valpar.indd 24

2011-09-13 13.46


Valparna

25

Amerika tillsammans med mig, och han har till och med gått på den röda mattan vid en Emmyutdelning. Den som från början ägde Daddy, rapparen Redman, sökte upp mig för att få hjälp med hundens uppfostran när Daddy bara var en lekfull liten valp på fyra månader. Detta var precis rätt tid att börja forma hans unga sinne. Han var en ivrig och läraktig liten elev, både gentemot människor och andra hundar, och han har blivit ett idealiskt föredöme när det gäller att motbevisa allt negativt som anförs mot rasen. Numera har han en egen fanklubb och en egen sida på Facebook, och idag är det jag som officiellt äger honom. Han förtjänar verkligen sitt kändisskap och sin idolstatus. Mellan honom och mig råder en innerlig relation och ett samförstånd som inte går att förklara eller beskriva. Jag tror att det har utvecklats en sorts idealiskt själsfrändskap mellan människa och hund. Detta brukar jag ta som exempel när jag ska visa mina kunder att de också, precis lika bra, kan åstadkomma en riktig och sund närhet till sina sällskapsdjur. Daddy har verkligen förtjänat sin berömmelse genom de otaliga avsnitt av Mannen som talar med hundar, där han har jobbat som min högra tass. Och det är oftast han som har lärt mig något när det har gällt att förstå hur man skulle komma vidare med olika fall. Daddy äger den där unika egenskapen som man inte kan få utan många års erfarenhet av livets olika skiften, nämligen en djup och genuin vishet. Bara genom att han har en så upphöjd och balanserad attityd, kan han få en hund med problem på rätt köl igen. Ibland, när jag inte är riktigt säker på hur jag ska gå vidare med ett fall, släpper jag bara in Daddy och ser hur han gör. En av de saker jag under alla mina föredrag och möten med klienter brukar poängtera som den viktigaste – i synnerhet när det gäller valpar – är att en balanserad vuxen hund kan

Cesar och hans valpar.indd 25

2011-09-13 13.46


26

cesar och hans valpar

lära oss mer om hunduppfostran än alla handböcker och filmer tillsammans. Daddy har inte ett enda diplom och inte en enda legitimation eller certifiering på väggen ovanför sin liggplats, men i min värld är han absolut en ”senior advisor” när det gäller att rehabilitera hundar. Nu på äldre dar älskar Daddy samma smultronställen i livet som han gjorde när han var valp, men fysiskt sett börjar åren ändå tära på honom. På senare tid har jag måst börja hantera tanken på att han inte kan fungera i sin roll som bästa kamrat, ”sidekick” och ”co-hundpratare” hur länge som helst. Jag hör ibland hundälskare som passionerat och övertygat hävdar att de aldrig mer skulle kunna hitta ”någon som han” eller säger sig aldrig mer kunna älska en hund, ”för ingen kan vara lika fantastisk”, när de tvingas tänka sig att den hund de har haft sen den var valp, kanske inte har så långt kvar. Självklart kommer det aldrig mer att finnas en hund som är precis som Daddy, men när jag döpte den här boken till Cesar och hans valpar – från valp till perfekt hund, var det inte bara en möjligtvis säljande formulering. Jag är helt enkelt alldeles övertygad om att det går att få en annan hund att bli en lika väluppfostrad, balanserad och pålitlig samarbetspartner som Daddy. Jag har länge haft idén att det ska vara Daddy själv som ska lämna över stafettpinnen, symbolen för hans egen fantastiska personlighet, till nästa generation. Därmed ska han hjälpa mig att uppfostra sin egen perfekta efterföljare.

Lämna över stafettpinnen En gammal vän som är veterinärassistent, och som dessutom är från samma stat i Mexico som jag, Sinaloa, har precis samma inställning och filosofi som jag angående

Cesar och hans valpar.indd 26

2011-09-13 13.46


Valparna

27

hunduppfödning. Dessutom är han ägare till en pitbulltik, som alltid har passat familjens småbarn bättre än någon ”nanny”. Han berättade för mig att han med stor omsorg hade valt ut en hane till sin tik och att hon nu hade nedkommit med en kull valpar. Eftersom han visste hur gammal Daddy var, och att hans pensionering närmade sig mer och mer, så kände han ju också till min växande oro inför den. Därför bjöd han hem mig för att jag skulle ta en titt på valparna, och så sa han: ”Vem vet, du kanske hittar en ny Daddy.” När Daddy och jag kom dit för att träffa valparna, såg jag till min tillfredsställelse att tiken var precis lika tillgiven, snäll och respektfull mot barnen som jag mindes. Hennes temperament var idealiskt för en familjehund, samtidigt som hon var en mycket uppmärksam och omsorgsfull mamma för sina valpar. Det är väldigt viktigt att man väljer valpföräldrar med bra temperament, eftersom detta ofta förärvas generation efter generation. Min vän visade ett foto på valparnas far, även han en välstammad och sund pitbull med utställningsmeriter. Honom hade jag tyvärr inte tillfälle att träffa personligen eftersom han vid det laget hade åkt hem – han bodde i en annan stat. Men jag vet ju att för att vara framgångsrik i utställningsringen måste man som hund ha lite mer självdisciplin och vara lite mer stabil och suverän än en vanlig familjehund. När jag studerade gänget av små söta, klumpiga åttaveckorsvalpar, fastnade min blick omedelbart på en. Han var helt grå med en liten bringfläck och han hade världens mildaste blå ögon. Men det som var det mest intagande med honom var hans energi. Även om han inte var det minsta lik Daddy till utseendet, så lade jag märke till att han hade precis samma lugna och upphöjda attityd som Daddy.

Cesar och hans valpar.indd 27

2011-09-13 13.46


28

cesar och hans valpar

Jag drogs omedelbart till just den här valpen, men i det här fallet var det inte jag som var den mest erfarna hundprataren i rummet. Det här var en uppgift för Daddy. Vilken hund som helst kan berätta mer om ett annat djur – hund, katt eller människa – än vad en människa kan. Det är därför jag alltid lyssnar väldigt noga på vad mina hundar tycker. Jag tar ofta med mig Daddy eller någon annan av mina bäst balanserade hundar till möten med kunder för att se hur hundarna reagerar på folk som jag träffar för första gången. Om någon av mina öppna, sociala, lugna och välbalanserade hundar ser ut att krympa, eller om de ignorerar eller på annat sätt undviker någon, så får jag se upp. Då försöker hunden tala om något jag ska vara uppmärksam på. Jag lät Daddy kliva in i rummet, som var fullt av lekfulla pitbullvalpar – som en äldre gentleman som kommer in i en stökig dagisgrupp. Jag hade sett att en av valparna uppförde sig lite dominant mot familjens barn genom att bland annat klättra på dem, så jag försökte presentera honom för Daddy. Daddy morrade åt honom och vände sig bort. Vid hans ålder har man inte så mycket ork och tålamod med framfusiga, oartiga valpar. En annan valp jag tog upp, en liten försiktig en, intresserade sig Daddy inte alls för – han ignorerade den totalt. Äldre hundar slösar inte energi på valpar som inte intresserar dem. Hur skulle Daddy reagera på den grå valpen som jag var så förtjust i? Jag hoppades innerligt att våra sinnen och energier skulle vara på samma våglängd i det här viktiga ärendet. Försiktigt lyfte jag upp den lille grå i nackskinnet och höll fram hans bakdel framför nosen på Daddy för att han skulle lukta på valpen, och Daddy blev genast intresserad. Han kollade ingående hela valpen genom att nosa överallt, sedan

Cesar och hans valpar.indd 28

2011-09-13 13.46


Valparna

29

signalerade han med en huvudrörelse åt mig att sätta ner valpen. När jag gjorde det, sänkte valpen huvudet väldigt underdånigt och artigt mot Daddy. Det var tydligt att hans mor redan vid hans späda ålder hade hunnit lära honom de grundläggande umgängesreglerna – respekt för äldre. Daddy fortsatte att nosa på honom och det var alldeles tydligt att han tyckte om honom. Och sedan hände något fantastiskt. När Daddy hade luktat färdigt och gick iväg, följde valpen omedelbart efter honom! Från den stunden var jag övertygad om att det lilla grå knytet var den som skulle bli Daddys ”andlige son”. Och då skulle Amerika få en ny, lugn och väluppfostrad pitbull att beundra.

Konsten att inte skapa en Marley Om labradoren Blizzard John Grogans Marley and Me låg på New York Times bästsäljarlista i femtiofyra veckor, innan den i filmversionen spelade in mer än 215 miljoner dollar över hela världen. Det var jag som kläckte idén – vilket inte direkt gagnade mitt rykte som hundpratare! – om en fortsättning som skulle heta Bad Dogs Have More Fun. Genom Grogans fängslande och målande berättarkonst har Marley kommit att bli symbolen för en av Amerikas populäraste hundraser, labrador retrievern. Labben är sällskapshunden nummer ett i Amerika, därför att den är vänlig, energisk och glad, och Marley blev sinnebilden för ett knasigt, översvallande, gummibollsbeteende. Men Marley tilläts driva sin ”personlighet” in i det absurda, han blev fullständigt ohanterlig. ”Marley”, skriver John Grogan, ”var en utmanande elev, okontaktbar, vild och konstant okoncentrerad – han var ett offer för sin gränslösa, nervösa energi …” Johns far konstaterade, sedan

Cesar och hans valpar.indd 29

2011-09-13 13.46


30

cesar och hans valpar

Marley hade försökt para sig med hans knä: – ”Den där hunden har ju en skruv lös!” För mig blev det Marley som inspirerade mig till att ta mig an en gul labbevalp som hund nummer två, vars uppväxt jag skulle dokumentera i den här boken. Hur mycket jag än hade både skrattat och gråtit när jag läste John Grogans minnen och upplevelser med Marley, och hur mycket jag än uppskattar att jag sedermera fick tillfälle att arbeta med familjens nya hund, Gracie, så ville jag visa att en labrador kan erbjudas ett helt annat liv. Jag ville kort sagt skriva ett kapitel om hur man slipper skapa en Marley. Jag vände mig till Crystal Reel, vår utmärkt duktiga researcher på MPH Entertainment, som producerar hundpratarprogrammen, för att få hjälp att hitta en lämplig labradorvalp. Fastän det finns flera labradoruppfödare i södra Kalifornien så bestämde vi oss för att gynna någon av de föredömliga räddningsorganisationerna i närheten, som dagligen räddar livet på hemlösa, övergivna och andra oönskade hundar. Crystal tog kontakt med Labradorräddarna i södra Kalifornien, en ideell förening som sedan elva år tar hand om labradorer, rehabiliterar dem och skaffar nya hem åt dem, samtidigt som de informerar och undervisar folk om dessa underbara hundar. Crystal konfererade under flera veckor med volontären Geneva Ledesma, från föreningen, som hade flera valpar på förslag. Till slut hade vi två valpar kvar till ”finalen”. Geneva och hennes volontärkollega Valerie Dorsch skulle komma till mig på det gamla hundpsykologicentret i södra Los Angeles med båda valparna för att jag skulle välja ut en av kandidaterna. Geneva och Valerie höll var sin valp i koppel. Den första, en blank, rejäl, svart valp, hade hittats springande lös på en åker. Den andra, gul som den berömda Marley från boken,

Cesar och hans valpar.indd 30

2011-09-13 13.46


Valparna

31

hade dumpats utanför hundhemmet tillsammans med sina kullsyskon. De var båda hanar, cirka åtta veckor gamla, och otroligt söta båda två. På hundhemmet hade de blivit grundvaccinerade, och de verkade friska, trots att de hade räddats direkt från gatan. Eftersom det var ett förebyggande projekt jag höll på med och då det inte var meningen att ingripa och ”reparera”, ville jag välja en valp med ett naturligt lugnt och undergivet temperament, vilket jag bara skulle behöva underhålla för att den skulle bli en perfekt familjehund. Det tog bara några sekunder att bestämma att det var den gula jag skulle ha. Han nosade nyfiket runt lite och sedan satte han sig ner och slappnade av. Inom fem minuter sträckte han ut sig på den solvarma trottoaren. Den svarta valpen däremot, verkade lite lättskrämd, nervös och stressad. Han försökte komma undan och drog sig bakåt i kopplet. Det där var ingenting jag inte lätt hade kunnat ändra på, men med det här projektet och boken för ögonen ville jag ju ha ett utvalt material att arbeta med – jag ville använda den medfödda balans som hundar redan har med sig av naturen, för att visa er, alla läsare, hur man kan underhålla och uppmuntra den egenskapen. Både Valerie och Geneva var väldigt förvånade över att jag valde den gula valpen. De hade trott att jag skulle välja den mer aktiva, svarta. ”Jag trodde att den gula var för lat”, sa Valerie. Trots att de hade en viss erfarenhet som hundmänniskor kunde de inte se skillnad på nervös energi och lekfull energi. När jag pekade på vilka tecken som tydde på att den svarta valpen var nervös av sig, började Geneva förstå vad jag menade. ”Hur blir de såna då?” frågade hon lite tveksamt. ”Föds de så där?” Jag svarade att skräckupplevelser i tidig valpålder ibland kan göra en hund osäker och rädd,

Cesar och hans valpar.indd 31

2011-09-13 13.46


32

cesar och hans valpar

särskilt om inte valptiken eller flockledaren är uppmärksam och hjälper valpen igenom den skrämmande händelsen på rätt sätt. Alla normala hundar är nyfikna, även om de till att börja med kan vara lite försiktiga. Om man träffar på en valp som är extremt rädd och kryper ihop så kan man nog betrakta detta som en varningsflagg. Vissa valpar är små, klena och rädda redan när de föds – det är sådana man brukar kalla ”pellar” i kullarna. Den råa och brutala sanningen om dessa är, att i en naturlig flock hade de sannolikt inte klarat sig. Vi människor brukar tycka särskilt synd om sådana. Men vi måste lära oss att hjälpa dem ur den där rädslan, annars kommer de att ha den som sin identitetsegenskap i hela sitt liv, just för att vi med vårt ”tycka-synd-om” har låtit dem praktisera den. Det är en berömlig sak att vi räddar hundar som har kommit vilse i den fysiska världen, men vi måste lära oss hur vi ska rädda dem ur psykologisk vilsenhet, som kan bestå av till exempel rädsla. Ingen hund ska behöva leva ett liv i rädsla – med etiketten ”rädd” på sig. Boten för rädsla börjar med vårt eget lugna, säkra och förtroendeingivande föredöme. Det vanliga är att man springer fram till en osäker och nervös valp och hojtar: ”Såå ja, såå ja, det är inte faaarligt, det är okej!” Vi tror att vi förmedlar vad vi uppfattar som tröst, kärlek och förståelse, och att detta ska hjälpa valpen. Men på en ängslig liten valp verkar ett sådant bemötande som bekräftelse på att den hade rätt i sin känsla och det förstärker vad den redan känner, nämligen rädsla och nervositet. Jag visade damerna hur de skulle engagera den svarta valpens luktsinne och därmed få den att släppa sin låsning i den negativa, nervösa sinnesstämningen. Jag förde en öppen burk ekologisk hundmat framför nosen på den, utan att röra mig mot valpen. Valpen fick korn på maten, blev intresserad och

Cesar och hans valpar.indd 32

2011-09-13 13.46


Valparna

33

satte sig ner. Hans öron slappnade av. Jag sa inte ett ord. Jag klappade honom inte. Genom att bara vara tyst, lugn, säker och genom att engagera hans starkaste sinne – luktsinnet – kunde jag få honom att släppa sin ängslan. ”Den här lille gule”, fortsatte jag, ”kan också lätt bli precis lika osäker och rädd – eller uppstressad – om han kommer i händerna på folk som inte lär honom regler och gränser, utan bara överöser honom med ’kärlek, kärlek och åter kärlek’ hela tiden. Vad jag för min del alltid tänker på, är att uppmuntra och vårda den vackra, fantastiska, hundnaturen hos en valp under dess första åtta månader. För efter det är det lite för sent. Då är det slut med att vara valp. Sedan börjar tonåren och vuxenblivandet, och då börjar de utmana ägaren. Men om man har lagt grunden med regler och uppförande under valptiden, så vet de för all framtid hur man kan komma tillbaka till sin balans.” Under tiden jag pratade med damerna från labradorräddningsgruppen, hade min lilla ”Marley” slappnat av så bra i det varma solskenet att han hade somnat och nu sov han djupt och fridfullt. Nu tog jag min hundmatsburk igen. ”Valpar kan bli väldigt rädda om vi stör dem när de sover”, förklarade jag. Jag viftade lite med maten framför nosen på honom, men han vaknade inte förrän den svarta valpen stötte till honom på sin väg mot maten. ”Såg ni nu att han vaknade på ett bra sätt,” sa jag. ”I en valpkull går det till precis så. Alla är vana vid att det knuffas och kravlas och alla får tåla att bli trampade på och alla är vana att bli väckta på det viset. Så vad jag gjorde var att få honom att vakna på ett sätt som han är van vid. Än så länge är han ju inte van vid mina händer.” När jag nu hade valt hund skulle jag presentera den för flocken. Med valpar är varje ny förstaupplevelse väldigt

Cesar och hans valpar.indd 33

2011-09-13 13.46


34

cesar och hans valpar

viktig, så jag var tvungen att göra rätt från början. Eftersom han var intresserad av maten följde lill-Marley glatt efter mig in på hundpsykologicentret därhemma, och in till nätstaketet, där hundflocken ivrigt väntade på att få träffa den nyaste, yngsta medlemmen. Valpen nosade försiktigt på staketet och sedan började han vifta på svansen. Om han hade varit för glad eller för framåt, så hade flocken reagerat negativt, men den lille höll artigt ner huvudet och hade öronen bakåt, så han visade vederbörlig respekt. Alltså blev han godkänd. En snabb anmärkning nu, om valpars hälsa och säkerhet (vilket vi återkommer till längre fram i boken). Innan jag kunde införliva den nya valpen med flocken, var medarbetarna från räddningsgruppen och jag tvungna att vara säkra på att båda labbekandidaterna var ordentligt avmaskade, grundvaccinerade och besiktigade av veterinär, både för valparnas egen och för min flocks skull. Även med vacciner­ ingen, så är valparnas immunsystem inte färdigutvecklat förrän vid fyra månaders ålder, och under den här tiden kan de lättare smittas av sjukdomar, särskilt parvo. Denna infektion sprids med smittade hundars avföring och uppkastningar. Så innan jag fick överta någon av labbevalparna från räddningsgruppen fick jag skriva på ett intyg om att min egen flock var fullvaccinerad, att hela anläggningen var ren och att det inte nyligen hade varit något utbrott av någon smittsam sjukdom. Först när räddningsgruppens medarbetare var nöjda med min försäkran fick jag ta med mig valpen till min flock. I det här fallet var båda kontrahenterna, både räddningsgruppen och jag, den nya ägaren, lika måna om valpens hälsa och välfärd. Vi måste vara en aning försiktiga med valparnas hälsa under de här första fyra månaderna, men vi får för den skull inte beröva dem normala sociala

Cesar och hans valpar.indd 34

2011-09-13 13.46


Valparna

35

kontakter och vardagsliv, vilket är lika viktigt för deras allmänna välbefinnande. Jag tog honom mjukt men bestämt i nackskinnet med den ena handen och lyfte upp honom från marken, samtidigt som jag stöttade upp hans vikt lite med den andra handen under bakdelen. Detta fick honom att omedelbart slappna av. När han befann sig så, lite över marken, så visade jag honom för de andra hundarna. Han klämde en aning med svansen, ett tecken på att han kände sig lite osäker, så jag väntade tills han slappnade av innan jag satte ner honom. De andra hundarna sniffade försiktigt på honom och de accepterade honom omedelbart. Inom tio minuter var han, glad och trygg, igång med att undersöka sin nya omgivning. Den här lilla killen var till utseendet en kopia av sin genom litteraturen och filmen världsberömda rassläkting, men han skulle komma att få leva ett kapitalt annorlunda liv.

Blizzard visar hur mycket han tycker om Cesar

Cesar och hans valpar.indd 35

2011-09-13 13.46


36

cesar och hans valpar

Dit näsan pekar … Angel, dvärgschnauzern När jag nu hade valt min labradorvalp från en räddningsorganisation, så ville jag ha fatt i en första klassens uppfödare när jag skulle välja en representant för terrierkategorin. En av de typiska rasegenskaperna för dessa är ju att de är extremt ”nosorienterade”. Eftersom jag alltid predikar om ”nos–ögon–öron”-konceptet för mina åhörare när det gäller att kommunicera med hundar, så var det en sådan nosspecialist jag ville välja bland valpkandidaterna jag skulle uppfostra för boken. Om en hund känner sig uttråkad kan man få problem med att den börjar roa sig med att göra bruk av sitt luktsinne på egen hand, men den som kan lära hunden att kanalisera sin doftstyrda energi på ett vettigt sätt redan i tidig ålder, den har funnit nyckeln till hundens hjärta – och hjärna. Brooke Walker är en stilig rödhårig dam som utstrålar positiv energi. Om hon får en chans kan hon berätta hela dagen lång om sitt livs passion, nämligen uppfödning av dvärgschnauzer, och i synnerhet om att ställa ut dem. Från första stund framgick det att hon visste vad hon talade om. Jag frågade hur det kom sig att hon hade blivit intresserad av just den här rasen. ”När jag hade pensionerat mig efter trettioåtta år som flygvärdinna, ville jag ha en hund. Det var många år sedan jag hade haft hund. Jag gick på en utställning och frågade olika uppfödare en massa saker. Utställningar är jättebra om man vill veta något om hundar. Alla raser är representerade, och uppfödarna gillar att berätta om sina raser. Jag fastnade för dvärgschnauzern därför att de är eleganta på något sätt, och vackra. Jag tyckte att det var en fin ras.”

Cesar och hans valpar.indd 36

2011-09-13 13.46


Valparna

37

I likhet med de flesta andra uppfödare hade Brooke blivit mer och mer fascinerad av sin ras under de fem åren hon hade haft sin kennel. ”Dvärgschnauzern fäller inte och har inte mjäll. Storleken är perfekt – man kan ta dem med sig på flyget, tillsammans med buren väger de inte mer än att man får ha dem i kabinen. Jag har jämt mina hundar med mig.” Det hade regnat dagen innan jag körde ner till Costa Mesa i Kalifornien för att hämta min schnauzervalp från Brookes senaste kull. Hemma hos Brooke var det lugnt och fridfullt – och rent och välstädat, trots att tre åttaveckors valpar, deras föräldrar och en äldre hane hade fri tillgång till hela huset. Redan det var ett gott tecken. Om man ska hälsa på i en kennel och allting är en enda röra, med hoppande, gnällande eller nafsande valpar överallt, så kan man gott ha i minnet att det är i den här miljön valparna har fått sina första, karaktärsdanande intryck och upplevelser. En hund som växer upp i en kaotisk omgivning, tar naturligtvis upp all denna obalanserade energi från det den föds. Jag har jobbat med åtskilliga kunder, som på fullt allvar har trott att deras dvärgschnauzrars hyperaktivitet och eviga skällande var ett oundvikligt, rasbundet beteende. Den myten motbevisades omedelbart av Brookes flock. Vi satt ute på Brookes välskötta altan och tittade på hur valparna lekte och kilade omkring och undersökte allting och hur förtjust de uppmärksammade alla nya saker och ljud. En som också vaksamt iakttog allt vad valparna företog sig var deras mor, Binky, nästan två år gammal. Fastän hon verkade avslappnad och mestadels var intresserad av människornas aktiviteter, så hade hon ändå ett öga på vad valparna hade för sig. När tikvalpen trakasserade en av sina bröder lite för häftigt, hoppade Binky ner från sin utkiksplats på stenkanten till grillplatsen, och på bråkdelen av en

Cesar och hans valpar.indd 37

2011-09-13 13.46


38

cesar och hans valpar

sekund hade hon milt men bestämt haffat angriperskan i nackskinnet och lagt henne på sidan. En valptik låter sina valpar leka dominanslekar, men om någon går för långt så ingriper hon och stoppar det hela. Så snart tikvalpen slappnade av, som för att säga: ”Okej mamma, jag fattar”, så släppte Binky henne och gick tillbaka till oss. Så kvick, precis och bestämd är en valptik när hon tillrättavisar sina telningar. Det är det lugna, säkra, vänliga men bestämda, naturliga handlaget jag vill att mina kunder ska försöka efterlikna när det gäller deras egna hundar. Det var på precis det sättet jag lärde mig själv – genom att härma duktiga valptikar. Brooke hade som sagt tre valpar till salu, en hanvalp med ett blått pappershalsband, en med ett grönt, och så tikvalpen med ett rosa halsband. Tiken var minst. Genom att jag hade sett hur hon hade gett sig på sin bror, bestämde jag mig för att hon hade en väl hög energinivå. Brookes egen klara favorit – den som hon utgick från att jag skulle välja – var lilla herr Blått Halsband, en kolsvart schnauzer med glittrande silverfärgade ögonbryn, bröst, tassar och svans. Honom hade hon utnämnt till ”kullens stjärna”. ”Det var han som var först med allting. Det var han som först tog sig ut ur valplådan. Det var han som kunde skälla först av alla. När det gällde att kravla sig fram till syskonen, så var han först med det också, och det var han som kunde stå på alla fyra allra först. Han är en jättesmart ledartyp.” Hennes beskrivning av de första två hundarnas energier placerade lilla ”grönvalpen” på sista platsen i hierarkin. Men för mig var det helt klart att detta inte berodde på att han var ängslig eller nervös, och hans energinivå var inte låg utan medel. För att testa valparnas temperament placerade jag var och en av dem på tre olika trädgårdsstolar. Lilla Herr

Cesar och hans valpar.indd 38

2011-09-13 13.46


L

[Cesar] kan komma till ett hundkaos – och när han går är alla lugna …” The New Yorker

L

Cesar Millan visar dig hur man skapar ”den perfekta hunden” genom att du aldrig låter problemen uppstå. Du får veta hur du bäst tar hand om din lilla valp. Det här är lite av innehållet i boken:

Cesar Millan

[Millan] är fascinerande − helt suverän. Rena trollkarlen …” New York Times

CESAR och HANS VALPAR Från valp till perfekt hund

Valpens utvecklingsstadier – lär dig vad valpen uttrycker Hur du får valpen rumsren

Vaccinationer m m Samarbetsvillig hund från dag ett genom regler, gränser och ett lugnt och säkert ledarskap Så undviker man de vanligaste felen vid uppfostran av valpar och unghundar Hur felbeteenden och ”hyss” kan rättas till innan de blir problem Övningar och lekar som passar olika raser

Cesar och hans valpar – från valp till perfekt hund har speciellt fokus på valpars och unga hundars särskilda behov. Som vanligt med Cesars vänliga och lättillgängliga stil. Boken ger svar på de vanligaste frågorna och guidar dig till ett kärleksfullt liv och partnerskap med din hund.

CESAR och HANS VALPAR

Om matvanor – Cesars utfodringstips

Hundkännaren från TV

När Cesar Millan, känd som tv-profilen i ”Mannen som talar med hundar”, mötte den svenska publiken blev det succé. Han har tidigare givit ut bästsäljarna Cesar och hans hundar, Ledarskap med Cesar och Hunden som familjemedlem. I serien coachar han dig och din hund ända från er allra första dag tillsammans.

ISBN 978-91-27-13136-1

9 789127 131361

Omslag Cesar.indd 1

Cesar Millan och Melissa Jo Peltier

2011-09-20 08.45


9789127131361