Issuu on Google+

Monica Ali

I köket Översättning Moa-Lisa Björk

Ali_I köket_.indd 3

10-10-18 11.01.54


Tidigare utgivning Brick Lane 2003 Sommaren i Mamarrosa 2008

Den här romanen är ett fiktivt verk. Alla personer, namn på platser och beskrivningar av händelser är en produkt av författarens fantasi, och alla eventuella likheter med verkliga personer eller platser är endast tillfälligheter.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Originalets titel In the kitchen Copyright © Monica Ali 2009 Omslagsbild Willy Ronis/Rapho/Eyedea Presse Omslagsdesign Rex Bonomelli Tryckt 2011 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-13534-2

Ali_I köket_.indd 4

10-10-18 11.01.54


Till Kim

Ali_I koĚˆket_.indd 5

10-10-18 11.01.54


Ali_I koĚˆket_.indd 6

10-10-18 11.01.54


Kapitel ett

När han såg tillbaka kände han att det var när ukrainaren dog som allt hade börjat rasa samman. Han kunde inte säga om det var orsaken, kunde inte ens säga att det fanns en orsak, eftersom händelserna som följde verkade vara både oundvikliga och helt slumpmässiga, och även om han kunde pussla ihop dem till en kedja av händelser och finna viss tröst i detta så hade han vid det laget förändrats tillräckligt för att inse att det bara var en historia han kunde berätta, och att historier, på det stora hela, inte var att lita på. Trots det såg han dagen då ukrainaren dog som början, eftersom det var dagen därpå, om man nu kan hävda att livet faktiskt kan ha en vändpunkt, som hans eget liv började snurra. Den där morgonen i slutet av oktober satt restaurangchefen Gleeson på ett av sina regelbundet återkommande möten med Gabriel. Han tycktes dock ha förlagt sin hala yrkesmässiga charm någonstans. ”Du inser att det hände i dina domäner”, sa Gleeson. ”Du inser det, va?” Det var första gången Gabe sett honom falla ur sin roll. Och nattstädaren tillhörde mycket riktigt Gabes ”domäner”. Vad var det i så fall som oroade Gleeson? I den här branschen var det bäst att hålla käft tills man synat alla sidor av saken. Gabe knackade på halsen på kristallvasen som stod på bordet mellan dem. ”Plastblommor är något man har på vägkrogar och begravningsbyråer”, sa han.

7

Ali_I köket_.indd 7

10-10-18 11.01.54


Gleeson kliade sig i huvudet och inspekterade som hastigast fingernaglarna. ”Ja eller nej, Gabriel? Ja eller nej?” Hans ögon var blekt blå och ökänt nitiska. Håret stod i skarp kontrast till dem och han bar det med en markerad sidbena och en innerlig redbarhet, som om hela hans hycklade heder hängde på det. Gabe såg sig omkring i den tomma restaurangen, på de rosaaktiga bordsdukarna och de skinnklädda stolarna, silvret som här och där blänkte till i strimmorna från höstsolen, ljuskronan, ful som en juvelprydd änkefru, den blanka bardisken i ek som, utan en enda armbåge som stödde sig mot den, var för mörk och för besmittad av ensamhet för att man skulle orka titta på den särskilt länge. Under dessa omständigheter, beslutade han, var det oklokt att medge någonting alls. ”På mat- och dryckesmötet för minst tre månader sedan. Du gick med på det, inga fler plastblommor.” ”De är av siden”, sa Gleeson skarpt. ”Siden, om jag får be. Jag har aldrig haft plast på min restaurang.” ”När jag tänker efter”, sa Gabe, ”så är det några andra saker också …” ”Gabriel.” Gleeson flätade ihop fingrarna. ”Du tycker om att gå rakt på sak. Jag tycker om att gå rakt på sak. Ingen mening med att gå som katten kring het gröt.” Han lade huvudet på sned och silade orden genom ett leende. Det var så han hälsade middagsgäster, genom att glida fram med händerna knäppta och huvudet på sned. ”En död kropp här i fastigheten. Det här är knappast rätt tillfälle att diskutera pepparkar.” Hans tonfall var både inställsamt och föraktfullt, det han vanligtvis reserverade för teaterbesökare, turister och alla dem som – lätt identifierade genom att de hela tiden såg sig omkring – hade sparat ihop till besöket. ”Herregud, Stanley. De har ju tagit honom härifrån.” ”Jaså?” sa Gleeson. ”Jaså? Har de tagit honom härifrån? Då så. Det avgör ju saken. Så dumt av mig att ta upp din tid.” Han reste sig. ”Jag ska säga dig en sak … Hör på mig …” Han stirrade på Gabe och skakade sedan på huvudet.

8

Ali_I köket_.indd 8

10-10-18 11.01.54


”Skit också.” Han rättade till manschettknapparna och gick muttrande därifrån, darrande som svansen på en katt. Gabe gick tillbaka in på sitt rum och tog fram evenemangspärmen. Han bläddrade bland papperen och hittade det han letade efter. Sirovskys produktlansering. Under rubriken ”Meny” hade Oona skrivit: ”Kanapéer: vårrullar, rökt lax, quiche, guacamole, vol-au-vent (räk-), minichokladmousse.” Hennes handstil var enerverande barnslig. Den fick honom att se framför sig hur hon sög på änden av pennan. Han drog ett tjockt svart streck över listan. Han kollade per person-budgeten, personaltillgången och kommentarerna. ”Vi tar och kör med hela klabbet.” Mr Maddox var extra intresserad av det här. Köra med hela klabbet. Vad betydde det? Kaviar och tryffelolja? Skit i vinst- och förlusträkningen? Gabe suckade. Vad det än betydde så inte var det quiche och räk-vol-au-vent. Hans rum var ett vitt bås av skiljevägar i ett hörn av köket, med ett överflöd av luftkonditioneringsrör och ett fönster som vette ut mot slagfältet. Förutom Gabes skrivbord och stol, dokumentskåpet och en litet ställ för skrivaren fick det plats en extrastol i plast, inklämd mellan skrivbordet och dörren. Ibland, om han var upptagen med att fylla i beställningsblanketter eller att registrera tidrapporter, lät Gabe telefonen ringa tills den pep och spelade upp meddelandet. Ni har kommit till Gabriel Lightfoot, köksmästare på Imperial Hotel i London. Var snäll och lämna namn och nummer efter tonen så ringer jag upp så fort jag kan. När man lyssnade på det kunde man få för sig att rummet var något annat, att han var någon helt annan. När han tittade upp såg han Suleiman lugnt stå och göra i ordning sin mise en place; han hackade schalottenlök och skrapade sedan, med en svepande rörelse med det breda knivbladet, ner dem i en plastburk. Victor kom gående från skafferidelen med en baguette i handen. Han ställde sig bakom Suleiman, klämde fast

9

Ali_I köket_.indd 9

10-10-18 11.01.54


baguetten mellan låren, tog ett tag om Suleimans axlar och riktade baguetten mot hans skinkor. Det fanns alltid en i varje kök. Det fanns alltid en pajas. Suleiman lade ner kniven. Han ryckte åt sig baguetten och försökte köra ner den i halsen på Victor. Till och med i går, efter det att Benny gått ner i katakomberna för att leta efter råttgift och kommit tillbaka med nyheten, efter det att Gabe sett Yuri med egna ögon, efter det att polisen kommit dit, efter det att mr Maddox kommit ner för att personligen meddela att restaurangen skulle stängas och för att tala med alla om deras plikter under dagen; till och med efter allt detta var Victor tvungen att spela pajas. Han smög fram till Gabe, log och blinkade med blossande skolpojkskinder, som om döden var ett litet och välkommet avbrott i stil med att få en skymt av en urringning eller resåren på ett par stay-ups. ”Jaså, han var naken, gamle Yuri.” Victor fnissade och gjorde sedan korstecknet. ”Jag tror att han väntade på sin flickvän. Tror du det, chefen? Du, tror du det?”

* Naturligtvis hade Gabe ringt hotellchefen det första han gjorde, men i stället fick han prata med Maddox biträdande. Mr James propsade på att se det med egna ögon och anlände med ett stort anteckningsblock som en sköld framför bröstet. Han försvann ner i källaren och Gabe tänkte att det här kunde hålla på i all evighet. Hur många behövde se en död kropp innan den blev på riktigt? Ingen sa att det var Loch Ness-odjuret som fanns där nere. Han log för sig själv. I nästa ögonblick vällde en våg av panik över honom. Tänk om Yuri inte var död? Benny hade med lugn och obestridlig säkerhet sagt honom att Yuri var död. Men tänk om han fortfarande levde? Det fanns en blodpöl vid hans huvud och han såg inte ut som något levande eftersom hans ben, hans bröst, var blå, men vem skulle inte vara kall om man låg utsträckt naken och blödande på det iskalla katakombgolvet? Gabe borde

10

Ali_I köket_.indd 10

10-10-18 11.01.54


ha känt efter pulsen, han borde ha lagt något mjukt under Yuris huvud, han borde åtminstone ha ringt efter en ambulans. Jag borde ha skickat efter en läkare åt dig, Yuri, inte mr James med sin förbannade Montblanc-reservoarpenna och sitt direktörsaktiga skinn­inbundna anteckningsblock. Biträdande chefen tog god tid på sig. Gabe stod i köket med sina kockar. Köksbiträdena stod samlade runt en öppen soptunna full med skal och bet sig i läppen, kliade sig på näsan och pillade på sina finnar. Damian, den yngste, en spretig sjuttonåring, drog handen genom skalen i tunnan som om han funderade på att dyka ner i den och gömma sin sorgliga lekamen under den ruttnande kullen. Sträck på dig, tänkte Gabriel. Vid ett annat tillfälle kanske han skulle ha sagt det högt. Det slog honom att Damian var den ende engelsmannen förutom han själv som jobbade i köket. Svik inte laget, grabben. Det var en idiotisk tanke. Något som hans pappa skulle kunna säga. Gabriel såg på Damian tills Damian inte kunde låta bli att se tillbaka på honom. Gabe log och nickade, som för att ge något slags stadga åt de där gummiaktiga sjuttonåriga benen. Pojken började daska med handen i tunnan och det ryckte i hans högra öga. Herregud, tänkte Gabe, och gick över till sektionen där såserna förbereddes för att få grabben utom synhåll. Kockarna, Benny, Suleiman och Victor, stod uppradade mot arbetsbänken med armarna i kors över bröstet, som om de deltog i en vild strejk. Bortanför dem höll Ivan fortfarande på att arbeta och grillade lammlägg som senare skulle bräseras. Ivan var grillkocken. Hans station, längst fram i köket nära luckan, omfattade en enorm salamander, en kolgrill med tre brännare, en spis med fyra plattor och en dubbel grill. Han körde dem alla på full styrka. Runt pannan hade han en snusnäsduk som absorberade en del, om än långt ifrån all, svett. Han satte en stolthet i att torka av så mycket blod som möjligt från fingrarna på förklädet. Han jobbade delade skift, lunch och middag sex dagar i veckan, och förutom den personal som kom in fem på morgonen för att

11

Ali_I köket_.indd 11

10-10-18 11.01.54


grilla korv och steka ägg till frukostbuffén hade ingen tillåtelse att inkräkta på Ivans revir. Gabriel tyckte om att rotera sina kockar mellan de olika sektionerna – Benny på de kalla för- och efterrätterna en månad, Suleiman nästa, men Ivan var obeveklig. ”Ingen annan kan kött lika bra som jag, chefen. Sätt mig inte på att hacka kaninmat.” Han hade ett blomkålsöra, skarpa slaviska kindben och en ännu skarpare accent där konsonanterna skramlade mot varandra som småpengar i fickan. Gabe hade genast beslutat sig för att flytta honom men hade ännu inte kommit till skott. Plötsligt blev Gabe otålig och gick mot källardörren. Han saktade ner och stannade till sist vid kylen med dricka och mejeridesserter. Om Yuri inte var helt död skulle biträdande chefen ge honom första hjälpen och fråga ut honom ingående, göra allt det som Gabriel borde ha gjort, innan han gick upp för att rapportera till mr Maddox om alla de åtgärder Gabriel underlåtit att vidta. Gabe var bestört över sitt enorma misstag som chef. Han var inte här för att han ville, utan bara för att visa sig duglig. Visa oss, hade de tilltänkta finansiärerna till hans egen restaurang sagt, driv en restaurang av den storleken så satsar vi pengarna; jobba där ett år och få stället på fötter igen. De skulle förstås få höra det. Alla i den här förbannade branschen skulle få veta. Och vad skulle han säga till mr Maddox? Hur skulle han förklara? Ponera att man rapporterade att en bit laxfilé saknades, förmodligen stulen, bara för att sedan hitta den i fel lagerrum, det skulle vara illa nog, men att rapportera att en anställd dött och att denna anställda sedan dök upp levande, om än inte särskilt kry, var ett tecken på oduglighet på en helt annan nivå. Fan ta den där Benny och hans idiotsäkra framtoning. Hur kom det sig att han var expert på döden? Gabe fingrade på hjässan där ett litet maskhål av flintskallighet nyligen dykt upp. Fan ta den där Yuri också. Han lutade sig mot kylen, grimaserade och svalde, som om oro var något som skulle hållas långt nere, någonstans i tarmkanalen. När biträdande chefen kom ut genom dörren granskade Gabe

12

Ali_I köket_.indd 12

10-10-18 11.01.54


honom snabbt i jakt på tecken. Mr James fingrar darrade när han slog numret på sin mobiltelefon och ansiktet var onaturligt vitt, som om även han hade blött på betonggolvet. Tack gode gud, tänkte Gabriel och ställde in sig på att uppträda myndigt och bestämt. Han försökte få dåligt samvete för att han förbannat Yuri, men allt han kände var lättnad. Ambulansen anlände samtidigt med två poliser som patrullerade i området. Ambulanssjukvårdarna förklarade Yuri död, men ett tag var förvirringen i övrigt total. Poliserna anropade en polisassistent som i sin tur kallade in mordkommissionen. När mr Maddox kom tillbaka från sitt möte stod det minst sex snutar i hans kök. ”Vad fan är det som pågår?” sa han som om han höll Gabriel personligen ansvarig för det här. ”Se till att låsa bakdörren”, sa polisassistenten. ”Nödutgången också. Jag såg precis någon som försökte smita härifrån.” En av de civilklädda killarna – Gabriel hade snabbt förlorat kollen på vem som var vem – knackade på väggen med en hålslev. ”Alla måste stanna där de är. Vi kommer att tala med er en och en. Och jag är inte intresserad av era papper. Det är inte det jag är här för.” Mr James gjorde sitt bästa för att se myndig ut och sträckte upp sig i sin fulla längd. ”Alla våra anställda har ett socialförsäkringsnummer. Det kan jag personligen gå i god för. Så ligger det till.” Polismannen ignorerade honom. ”Jag bryr mig inte om hur ni kom hit. Vi är här för att utföra ett jobb. De av er som oroar sig för sina papper kan sluta med det på direkten. Vi bryr oss inte om er. Uppfattat? Vi vill bara veta vad ni vet. Har alla förstått det?” ”Vad tusan är det som pågår?” sa Maddox. Nu fanns inget småprat i köket utan bara en rad vaksamma ansikten. En av poliserna kom upp från källaren och bad Maddox och Gabriel att komma in på Gabes rum. ”Parks”, sa han. ”Det är

13

Ali_I köket_.indd 13

10-10-18 11.01.54


jag som leder den här utredningen.” ”Utredningen?” sa Maddox. ”Vilken utredning?” Parks log ett blekt leende. ”Jourhavande – det är assistenten där – tyckte att det var något som inte stämde. Så fort någon tycker att något verkar misstänkt behandlas det som en brottsplats, och då inleder vi också en utredning.” ”Trillade han eller blev han knuffad?” frågade Maddox, sjudande av otålighet. ”Var snäll och berätta det.” ”Jag råkar faktiskt hålla med er”, sa Parks. ”Det verkar som om killen föll. Jag ska förklara vad som ligger bakom förvirringen. Det finns blodstänk på golvet och även en fläck på väggen.” ”Vilket betyder?” sa Gabe. Parks gäspade. ”Förutom blodet som samlats runt huvudet finns det en del stänk där inne – sådana man skulle kunna se om offret till exempel hade slagits i bakhuvudet.” ”Ni menar väl inte …”, började Maddox. ”Det gör jag inte. Vår KM har tagit prover. Kriminaltekniker. Vi gillar våra akronymer.” ”Och stänken?” sa Gabe. ”Något av en fylltratt, va? En hel del tomglas där nere. Det gick förmodligen till så att han halkade, skar sig i huvudet, kom upp på fötter och raglade runt ett tag och sedan föll igen. Jag tycker inte att jourhavande gjorde fel som rapporterade in det, men n��r jag får hit en BSA-expert – det borde vara en på väg nu …” Han kollade på klockan. ”Blodstänksanalys. När jag får hit min BSA-kille är jag hundra på att det är vad han kommer att säga.” ”Allt det här är alltså en ren formalitet”, sa Maddox. ”Inga tecken på rån eller något i den stilen. Hans tillhörigheter verkar inte ha rörts. Vi kommer naturligtvis att gå grundligt till väga. När man en gång satt bollen i rullning måste man löpa linan ut.” ”Kan vi öppna igen i morgon?” frågade Maddox. Polisen stack händerna i byxfickorna. Gabriel tyckte faktiskt

14

Ali_I köket_.indd 14

10-10-18 11.01.55


att han var lite av en besvikelse i sina bruna chinos och sin beigea blazer. ”Det kan ni nog”, sa Parks. ”Vi bör ha fått bort kroppen inom kort. Kriminalteknikern måste skydda huvudet och händerna och sedan kan den skickas på obduktion. Området kommer att vara avspärrat tills vidare.” ”Obduktionen kommer alltså att innebära slutet på den här historien?” sa Maddox. ”Coronern kommer att meddela vad han kommit fram till – om skadorna kan ha orsakats av ett fall – så bokas ett förhör om dödsorsaken in i väntan på den slutgiltiga polisrapporten.” ”Och resultatet av obduktionen får ni tillbaka när då?” ”Såvida BSA inte kommer med några överraskningar lär det inte bli något prioriterat ärende. Vi kan få det gjort på fyrtioåtta timmar om det finns anledning till det, annars handlar det snarare om fem eller sex dagar. Aha, det verkar som om min blodkille har kommit. Jag förmodar att ni ringt hälsovårdsmyndigheten?” ”Jodå”, sa mr Maddox bistert. ”Vi har ringt in kommunen. Vi har ringt in arbetsmiljöinspektionen. Vi har inte ringt flottan än, men vi har ringt alla andra.” Gabe kollade klockan. Nästan halv elva. Han hade suttit på sitt rum i över en halvtimme utan att få ett endaste dugg gjort. Han försökte komma ihåg sista gången han pratat med ukrainaren. Ett samtal om fettet på kåporna på utsugningsfläkten, men det var för mer än en månad sedan. ”Ja, chefen”, hade Yuri förmodligen svarat. ”Jag ska ta hand om det, chefen.” Något i den stilen. Det fanns inte särskilt många anledningar för en köksmästare att prata med en nattstädare såvida han inte vållade några problem, och Yuri hade, fram till i går, inte vållat några problem alls. Oona knackade och kom in i rummet, allt i en enda snabb rörelse. Hon klämde ner rumpan i den orangea plaststolen. ”Jag har hållit humöret där ute uppe med lite bön.” Hennes röst var ständigt kvävd, som om hon precis lyckades hejda sig själv från

15

Ali_I köket_.indd 15

10-10-18 11.01.55


att skratta eller gråta eller skrika. Hon stödde armbågarna mot skrivbordet och vilade hakan i händerna. Vi sitter för tusan inte här och har kafferep, tänkte Gabe. Det var något med Oona som gjorde honom rasande. Det var inte att hon så ofta kom för sent till jobbet, det var inte det ineffektiva sätt hon jobbade på, det var inte att hennes uppfattning om förstklassig mat var gryta med klimp och en persiljekvist på toppen, och det var inte ens det faktum att hon inte kunde laga så mycket som en fiskpinne utan att sjabbla till det. Han hade jobbat ihop med latare kockar, mer korkade kockar, kockar som skulle kunna servera en skål med kräks om de trodde att de kunde komma undan med det. Det som störde honom med Oona var helt enkelt detta: hon betedde sig så hemtamt. När hon kom insusande på hans rum och slog sig ner var det som om hon just hade kommit hem med matkassarna och såg fram emot en kopp te och lite småprat. Sättet hon pratade på, sättet hon gick på, sättet hon satt och tryckte på sin byst när hon tänkte, alltihop var i grund och botten tveklöst och ofrånkomligt hemtamt. Enligt Gabes erfarenhet var kvinnor som jobbar i kök – och det fanns en del sådana – de som jobbade hårdast, svor högst och berättade de värsta fräckisarna. Det handlade inte om att vara en av killarna, inte nödvändigtvis – de kunde även vara förbannat flirtiga – men det visade att de kunde reglerna. Ett professionellt kök var inte detsamma som ett kök hemma. Det var två helt skilda världar. Bara Oona – som genom att stanna här i nära nog två decennier hade arbetat sig upp till souschef – verkade vara omedveten om skillnaden. Han stack ner handen i skrivbordslådan efter arbetsschemat och noterade än en gång laminatskivan som börjat spricka och strecken som ristats in i träet – det sades att de var gjorda av den före detta köksmästaren som räknade sina nyktra dagar på jobbet (sammanlagt nio) – och när han vände sig mot Oona igen satt han mycket rakt och korrekt som om det skulle kunna hindra henne från att smälta ut över hela skrivbordet.

16

Ali_I köket_.indd 16

10-10-18 11.01.55


”Det finns många olika religioner här, Oona. Du får vara försiktig så att du inte förolämpar någon.” ”Hoo-ee”, sa Oona och visade sin guldtand. ”Vår Herre bryr sig inte om orden. Bara han hör bönen.” ”Det var inte honom jag syftade på”, sa Gabe och undrade, inte för första gången, om han borde göra sig av med henne eller om det inte skulle vara mödan värt. ”Jo du, vännen”, sa Oona, ”det är just det som är problemet.” Giv mig styrka, tänkte Gabe. ”Då så, tuff dag i dag”, sa han hurtigt. ”Kan du ringa förmedlingen och be dem skicka en ersättare för Yuri? För Benny också. Han är hemma och repar sig efter … chocken.” Benny hade egentligen inte velat ta ledigt, men Gabe hade beordrat det eftersom han visste att personalavdelningen skulle tycka att det var konstigt annars. ”Stackars, stackars liten”, sa Oona. Orden bildade små explosioner på hennes läppar så att det lät som om de hade tvingats ut ur hennes kropp med hjälp av en rad slag mot bröstet. Hon vände blicken uppåt och himlade med ögonen. ”Ja”, sa Gabe, även om det fortfarande inte fanns någon förklaring till varför Benny hade strövat omkring i de underjordiska korridorerna – ”katakomberna” som de kallades – en bra bit bortom torrvarulagret och frysrummen, en bra bit bortom alla förråd. Det slog Gabriel att om det inte vore för Benny skulle Yuri kanske inte ha hittats, åtminstone inte på ett bra tag. Korkat, så korkat, tänkte han, utan att vara helt på det klara med vad han menade. ”Min lediga dag”, sa Oona. ”Typiskt att det skulle hända på min lediga dag.” Gabe funderade på det ett ögonblick. Om hon inte varit ledig, verkade Oona mena, så skulle allt ha varit okej. Eller så kanske hon bara beklagade att hon hade missat hela dramatiken. ”Vi måste koncentrera oss på jobbet”, sa han. ”Ja, chefen”, sa Oona. Hon log så att de mandelformade ögo-

17

Ali_I köket_.indd 17

10-10-18 11.01.55


nen blev som smala springor. Ansiktet var mycket yngre än hennes femtiofem år, runt med slät hy och med flickaktiga fräknar spridda över näsryggen. Det fanns inga spår av grått i håret som var kortklippt över de små öronen. Hon hade strasshårspännen som satt fästa vid hennes kockrock, och han förmodade att hon efter jobbet satte dem på var sida om huvudet. Hon var tjock, men på något sätt bidrog fetman till hennes ungdomlighet, som om den var något hon skulle växa ifrån. ”Yuri”, sa hon, ”den lille stackarn, bodde där nere som en gammal råtta. Hur länge tror du att han hade varit där nere, mhmm?” ”Oona”, sa Gabe och försökte hitta ett sätt att hålla samtalet på rätt spår, ”polisen håller på att utreda allt det där.” Oona lät ena skon glida av och böjde sig ner för att massera vristen. Det verkade som om hennes fötter visade hennes rätta ålder. De var så breda att de nästan var fyrkantiga, och de svarta låga skor hon bar på jobbet stramade i sömmarna. ”De ska prata med mig nu i eftermiddag. Mr Maddox sa det i morse. Gud”, sa hon och tryckte tillbaka foten i skon, ”Gud allena vet vad som kommer att hända.” ”Det är faktiskt ganska uppenbart”, sa Gabe. Parks såg ut som en kontorsslav men han kunde tydligen sitt jobb. ”Brottsplats”undersökarna hade bekräftat hans teori och det skulle inte bli någon brådska med obduktionen. ”Yuri bodde i källaren. Han hade en madrass och allting där nere, på andra sidan sopnedkasten, i det som tidigare var vaktmästeriet. Han duschade i servitörernas omklädningsrum, han hade antagligen druckit, han var på väg tillbaka till sitt rum, han halkade, han slog i huvudet, han dog. Tragiskt, ja. Ett mysterium, nej, inte alls.” ”Gud allena vet”, upprepade Oona. Gabe tog upp en penna, tryckte på toppen för att få fram spetsen och tryckte ännu en gång för att dra in den. Han undrade vad det var som Gleeson inte kunde komma sig för att säga om Yuri. Han var säker på att Gleeson var inblandad på något sätt. Varför

18

Ali_I köket_.indd 18

10-10-18 11.01.55


skulle han annars bli så uppjagad? Men allt skulle stå klart i tidens fullbordan. Gabe tryckte på pennan om och om igen. Klick, klick, klick, klick, klick. ”Tänk inte på det, du, vännen”, sa Oona och klappade honom på handen. ”Vi känner alla av det här, vet du.” ”Ska vi fortsätta?” sa Gabriel. ”Vi har mycket att gå igenom.” ”Ja, ja, ja. Jag vet.” Hon vickade på rumpan i ett försök att sitta bekvämt, en under omständigheterna svår uppgift där hon satt inkilad mellan skrivbordet och dörren. ”Men, Yuri, raringen. Hur tänkte han? Det är väl inget hotell där nere.” Där hade vi det. Om något luktade illa följde man spåret och spåret ledde tillbaka till Gleeson. Gleeson var inblandad i alla tänkbara skumraskaffärer och några till. ”Om du frågar mig”, sa Oona, ”kommer de att stämma skiten ur det här stället.” ”Vem? Vem tänker stämma? Hur som helst, det var inte meningen att han skulle vara där nere.” För ett kort ögonblick hade han varit säker på att Gleeson hyrde ut utrymmet till Yuri, kanske med en extra avgift för madrassen, men nu kändes tanken löjeväckande. De där tomma flaskorna Rémy Martin. Man köper inte förstklassig konjak på en nattstädarlön, i alla fall inte till fullt pris. Det var dock inte Gabes ensak. Det skulle bli ett förhör om dödsorsaken. Låt dem ta reda på allt de behöver veta. Låt mr Maddox ta reda på resten. ”Mhmm”, sa Oona med tydlig tillfredsställelse. ”Stämma skiten ur dem.” ”Det må vara hänt”, sa Gabriel. ”Det vi måste oroa oss för är hur vi ska få ordning på det här arbetsschemat.” ”Nikolai kan hoppa in i stället för Benny”, sa Oona. ”Han vet allt vad han gör, han.” Nikolai hade visserligen lägre rang än Benny, men Oona hade rätt, han var mer än kapabel. ”Ringde förmedlingen för ungefär en timme sedan”, fortsatte

19

Ali_I köket_.indd 19

10-10-18 11.01.55


Oona. ”Två extra personal är på väg.” ”Två? Vem mer saknas?” ”Flickan. Vad heter hon? Hon som diskar kastruller och det.” Hon gned sig över bröstet medan hon talade. ”Åh, hon är så mager den flickan att hon nästan blåser bort, hon är så smal att det är svårt att se henne. Man vill sätta henne ner med något gott och varmt framför sig och säga att för guds skull, barn, ät något. Ät!” ”Har hon sjukanmält sig?” Gabriel kollade vad klockan var. Det här frukostmötet måste avslutas nu. ”Nu har jag det – Lena”, sa Oona och skrattade. ”Hoo. Hon är då sannerligen smalare än jag.” ”Har hon sjukanmält sig?” frågade Gabe igen. Han hade ett vagt minne av denna smala Lena. ”Nej”, sa Oona, ”men jag hörde att ingen såg till henne i går, och hon kom inte till sitt skift i dag. Hon blev förmodligen rädd på grund av allt det som hänt.” ”Har du ringt hem till henne?” frågade Gabe. Oona såg på honom och snörpte på munnen och försökte tydligen komma fram till om han var galen eller om han skämtade. Hon valde att hellre fria än fälla och skrattade sitt djupa och sträva skratt. ”Jo du”, sa hon. ”Jo du.” I Gabes ögon skrattade inte Oona på samma sätt som andra människor. Andra människor skrattade artigt eller oförskämt, sarkastiskt eller menande, hjälplöst, hopplöst, med sorg eller glädje, beroende på situationen. Men Oona hade bara ett skratt, och det var som en reaktion på något evigt kosmiskt skämt. Han sa: ”Hon har ingen telefon. Naturligtvis inte.” Det var alltid fruktlöst att försöka få städarna att lämna några telefonnummer. Om man lyckades komma fram var det alltid till någon som inte talade engelska. Eller till någon som på bruten engelska våldsamt förnekade att personen i fråga över huvud taget någonsin kommit till England, än mindre satt en fot i deras hus. ”Kommer hon från förmedlingen eller är hon fast?”

20

Ali_I köket_.indd 20

10-10-18 11.01.55


Oona tänkte efter ett ögonblick. Gabriel tittade ut över köket och såg Victor tömma en plastpåse med frusna pommes frites i en fritös. Frusna pommes frites var bannlysta; alla frusna grönsaker hade varit bannlysta sedan Gabriel tog över fem månader tidigare. Men där stod Victor, den kaxige typen, och uppträdde som om han skrev sina egna lagar. ”Hon kom via förmedlingen”, sa Oona, ”jo, det stämmer, mhmm.” Meningen avslutades men hon fortsatte säga mhmm och ja, mjuka små dämpade ljud som om hon hade anat hans stegrande ilska och försökte tysta ner den med sitt mumlande. ”Om hon dyker upp, säg till henne att dra igen. Det där tolereras inte.” ”Jag ska ge henne en varning”, sa Oona. ”Man måste ha två eller tre varningar.” ”Nej”, sa Gabe. ”Hon är bara från förmedlingen.” Han ryckte på axlarna för att visa att han inte fann något nöje i det här. ”Jag är ledsen, Oona, men hon har fått sparken.” Köket var, i likhet med resten av Imperial Hotel, en produkt av den viktorianska tiden. Men medan lobbyn och festlokalerna, sovrummen och badrummen, trapporna och korridorerna och vestibulerna hade blivit omvandlade till tjugohundratalsutrymmen om än i ett artonhundratalsskal, hade köket – trots ett antal renoveringar och reparationer – kvar sin fattighuskänsla, det outplånliga avtrycket av hårt arbete. Det var ett stort rum med lågt i tak, mer eller mindre kvadratiskt med två tarmar; i den första fanns en sektion för att förbereda grönsaker och i den andra de tre stora diskmaskinerna, för tallrikar, glas respektive kastruller och stekpannor. Bakom diskmaskinerna och diskhoarna fanns en kort gång som ledde till lastkajen där varubilarna anlände från tidig morgon till sen eftermiddag, och till vilka Ernie (gammal i gamet till och med jämfört med Oona) kilade fram och tillbaka från det lilla monteringsfärdiga skjulet där han suckade över sin

21

Ali_I köket_.indd 21

10-10-18 11.01.55


poesi och datorn som gjorde honom alldeles vettskrämd. På väg tillbaka in i hotellet, men ut i en sidodel från centralköket, precis innan man kom till rummen som var fyllda med unga marknadsassistenter med blänkande vita leenden, låg konditoriavdelningen. Till skillnad från det stora köket var luften här inne alltid sval, teoretiskt sett på grund av arbetet som utfördes här, men varje gång Gabe gick förbi kunde han inte låta bli att känna att det var på grund av konditorn Albert, vars iskalla andedräkt kunde kyla det varmaste hjärta. Från platsen där Gabe nu stod, med ryggen mot luckan och händerna på kanten av värmehällen som sträckte sig längs två tredjedelar av rummet, såg han inte de bortre delarna av sina domäner. Han kunde se skafferiet och sås-, fisk- och köttsektionerna. Han kunde se den lilla arbetsstationen där en av kockarna gjorde i ordning en aldrig sinande mängd hamburgare och pommes frites till rumsservice, hur han vände sig fram och tillbaka mellan bänken i rostfritt stål och frityrkorgarna och grillen, gick tillbaka, runt och tillbaka, som en hund som försökte komma till ro för en tupplur. Och han kunde se hur årtionden av halvhjärtade reparationer, av sneda kanter och ett hopkok av utrustning, gav stället ett något desperat utseende, som om det bara med nöd och näppe lyckades hålla ihop. Till och med golvet, tänkte han, ger upp. Han bedömde att golvplattorna i tålig rödbrun sten hade lagts någon gång de senaste åren. De nådde inte riktigt fram till väggarna eller in i hörnen där man kunde hitta arkeologiska spår av skiffer, terrakotta och linoleum. När det var full fart i köket, när knivar hackade och kastruller slamrade, när spisarna fräste och flammade, när de vita tallrikarna var i rullning, när kockarna ropade ut beställningar, förolämpningar och skämt, svängde och böjde sig i kokkonstens moderna dans, var stället som förvandlat. Men i dag var lunchserveringen död. En städare, en filippinare i mörkgrön overall, drog en mopp över golvet med sådan likgil-

22

Ali_I köket_.indd 22

10-10-18 11.01.55


tighet att det var som om moppen var levande och drog städaren framåt. På den fettfläckiga bakre väggen, målad i en anstaltsaktig grågrön färg, fladdrade en utriven pinupbild och ett anslag om arbetsmiljö i det unkna draget från en elektrisk fläkt. I grupper om två eller tre stod kockarna under det livsutsugande lysrörsljuset och skvallrade och planerade rökpauser. Vilket ställe, tänkte Gabe och lät blicken vandra till bakdörrens galler och regel och de tillbommade fönstren som inte släppte in något ljus. Vilket ställe: en blandning mellan fängelse, dårhus och kulturcentrum. Skrivaren som stod vid luckan och var kopplad till restaurangens kassapparat började surra. Gabriel tog tag i lappen. ”Hör upp allihop”, ropade han. ”En consommé royale, två sill, en rödmulle, en cacciatore, en osso buco. Sätt fart.” ”Chefen”, sa Suleiman och kom emot honom med en Tupperwarelåda. ”Jag har experimenterat med garneringen till consommén. En chiffonade med ängssyra och körvel.” Han visade upp innehållet i lådan och kysste sedan tummen och pekfingret. ”Riktigt, riktigt gott. Tror ni att det blir bra?” Suleiman var från Indien. Han hade varit i England i mindre än tre år, men hans engelska var redan bättre än Oonas. Han var den enda personen i köket som visade något intresse för mat. En consommé royale skulle inte ha den där garneringen. Det skulle göra den till en consommé julienne. Men Gabe ville inte göra honom besviken. ”Det låter fint”, sa han. ”Bra jobbat, Suleiman.” Suleiman log. Trots att han var lika ambitiös när han log som med allt annat, drog läpparna brett åt sidan och bort från tänderna, nickade med huvudet och rynkade ihop ögonen, förändrade det i mycket liten utsträckning hans allvarliga ansiktsuttryck. Till och med i sin vita kockmössa och rock och förkläde, till och med med sina korta – lätt hjulbenta – ben i blårutiga byxor och med en kastrull i handen, såg Suleiman inte ut som en kock. Han såg ut som en försäkringsman på maskerad. Gabriel beslutade sig för att gå en runda och gav Suleiman en

23

Ali_I köket_.indd 23

10-10-18 11.01.55


snabb klapp i ryggen i förbifarten. I skafferidelen stod Victor och bara hängde och slog hälarna mot kylen under arbetsbänken. Han var en sådan där ung man som förväxlade sin nervösa energi och frustration med karisma, vilket gjorde det omöjligt att tycka om honom. Sättet han nu stod på, med hakan framskjuten och höften i vinkel, såg det ut som om han var tillbaka i någon gränd i Moldova, i väntan på bråk. ”Håller du dig sysselsatt?” sa Gabriel. ”Vilket lag håller du på?” sa Victor. ”Va?” ”Lag. Lag. Fotboll.” Victor använde cologne och plockade ögonbrynen mellan ögonen. Killen var alldeles uppenbart egenkär. ”Rovers”, sa Gabriel. ”Blackburn Rovers.” Victor gjorde en gest med handen som signalerade att Rovers i hans ögon bara var ett sådär lag. ”Mitt lag – Arsenal. Hemma – Agro.” ”Det låter rimligt”, sa Gabriel. ”Du får ursäkta mig, men finns det inte något du borde göra just nu?” ”Nej”, sa Victor. ”Vadå?” ”Jobba”, sa Gabriel. ”Det är därför vi kommer hit. Inte sant? Det är det vi får betalt för.” ”Ta det lugnt, killen”, sa moldoviern med en löjlig amerikansk accent. ”Kolla”, sa han och gjorde en svepande rörelse med handen. ”Allt är färdigt.” Gabriel såg över byttorna med sallad och garnering. Han drog upp kylskåpsdörren och räknade hastigt de kalla förrätterna: aubergin- och mozzarellatorn och melonskivor med parmaskinka. ”Okej”, sa han. ”Då så.” Han fick ett infall och stack en sked i gremolatan för att smaka på den. ”Nej. Knappast. Något saknas här.” Han smakade igen. ”Var är sardellerna?” ”Chefen”, sa Victor och lade armarna i kors, ”det finns inga sardeller. Om du vill kan jag beställa.”

24

Ali_I köket_.indd 24

10-10-18 11.01.55


9789137135342