Issuu on Google+


Alexandra Charles med ÅsA mAttsson

Livet är en dröm memoArer


Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 Alexandra Charles och Åsa Mattsson Norstedts, Stockholm Omslag: Nkel Kommunikation AB Omslagsfoto: Denise Grünstein Bildark: Miso Sokcic Fotografer: Sid 2 (överst) Bertil Jigert/IBL och (underst) Hessman/IBL; sid 5 (underst till vänster) Charles Hammarsten/IBL; sid 6 (överst) Charles Hammarsten/IBL, sid 7 (överst till vänster) Svensk damtidning arkiv/IBL, (mitten) Göran Ärnbäck; sid 8 (underst till vänster) Bertil Ligert/IBL; sid 9 (överst till höger) Joachim von Stedingk; sid 10 (underst) Angelica Engström; sid 11 (överst till höger) Jonas Hessman; sid 12 Per Hessman. Övriga fotografier är privata eller hämtade ur boken Alexandra on the rocks (Askelin & Hägglund 1986), tyvärr utan fotohänvisningar. Vi ber därför fotografer vi inte lyckats få tag på kontakta förlaget. Tryckt hos ScandBook, Falun 2013 ISBN 978-91-1-304833-8


Innehåll Förord 7

Premiärkvällen 9

Ostron och champagne 17 När jag blev Alexandra 25 Barndom och uppväxt 35 Klubben 48

Tjurfäktning och passion 64

Temakvällar och nobbade kändisar 72 Upstairs och downstairs 82 Sagor och sanningar 93 Barbados 104

Stenbeck och andra alfahannar 113

Prima primadonnor och wienerbaler 121 Mötet med Anders 131 Livet med Anders 142

Mitt livs största förlust 152 Om barn och karriär 162

Om vikten av skrivna kontrakt 170

Bildandet av 1,6 miljonerklubben 177 Ambassadörer för kvinnohälsa 190


Socialarbetare, terapeut, lyssnerska 196 Det vackra folket 202 Tenniseran 206

Systrar, v채ninnor, kvinnor 215 Sista natten med g채nget 225

Thailand, Versailles, Afrika 233 Persongalleri 246

Personregister 250


Förord

V

arför skriver man en biografi? Jag läste i en kvällstidning med reportage från bokmässan i Göteborg för ett par år sedan att en journalist frågade några kända författare vems biografi de skulle vilja läsa. Då svarade Mari Jungstedt att hon gärna ville läsa en bok om mitt liv. Så föddes tanken på att berätta om mitt liv. Visst hade jag fått frågan när jag fyllde fyrtio – då mitt under nattklubbsperioden – att skriva mina memoarer, men då tyckte jag att jag var för ung. Så det blev i stället -86 – ett tidsdokument om Alexandra’s, min nattklubb. Nu drygt tjugofem år senare känns det riktigt att stämma av var står jag i dag, att blicka både framåt och bakåt. Alla livsöden är unika, men den bana jag valt är inte så vanlig. Nattklubbsdrottning och hälsoprofet kan tyckas som två extrema motsatser. Förmågan att byta liv några gånger, att bryta upp och gå vidare – den löper som en röd tråd genom mitt liv. Att roa och oroa kan därför vara målet och meningen med min historia. Jag har inte riktigt lyckats med att nämna alla fina människor jag mött som betytt så mycket för mig. Många är med, men några finns bara i mitt hjärta. Där i dess innersta kammare vilar ni, det ska ni veta. Mina rötter är viktiga, genetiken påverkar oss, men det gör även miljön och våra egna val. 7


När jag började med boken berättade jag för Åsa Mattsson kapitel för kapitel om drygt hälften av mitt liv och läste sedan det hon skrivit. Jag insåg då att det inte är lätt att se någon annans liv utan värderingar och omdömen. Vi kom fram till en lösning som innebar att jag skrev om och ändrade en hel del, vilket skedde, men med stor möda. Jag har ett mycket aktivt yrkesliv också, parallellt med detta skrivande, och byggandet av en förening som 1,6 miljonerklubben, kan inte sättas på vänt. Men jag är van att vara uppe på nätterna, så min historia började växa fram. Nu känns det som om jag berättat det viktigaste, men givetvis inte allt. Jag har ju haft ett mycket aktivt yrkesliv också, parallellt med detta skrivande, och byggandet av en förening som 1,6 miljonerklubben kan inte sättas på vänt. Men jag är van att vara uppe på nätterna, så min historia började växa fram. Nu känns det som jag berättat det viktigaste, men givetsvis inte allt. Jag arbetar mycket, men är ändå livsnjutare och känner mig för det mesta glad. Trivs med livet, både det stora och det lilla, både det officiella och det privata. Det är en ynnest att få ägna sig åt det jag tycker är intressant och viktigt. Jag vill verkligen vara med och påverka, särskilt där det finns orättvisor. I mitt första liv underhöll jag, skänkte avkoppling och skapade mötesplatser för många. I detta mitt andra liv ligger fokus på att förbättra livskvaliteten för alla kvinnor, genom att sprida kunskap och stödja forskningen, genom att inspirera till ett liv i glädje, njutning och hälsa, och skapa plattformar för social gemenskap. Så boken kom till för att inspirera, inte för att skapa skandaler, som nog många väntat sig. Men det finns många paralleller mellan dessa båda liv. Mina nära och kära, både familj, vänner och kollegor, har fått tåla en hel del de senaste månaderna, när jag haft kort om tid, varit otålig, stressad och tänkt på vad det innebär att betrakta sitt liv utifrån. Stolthet och glädje, sorg och saknad – och förundran. Tänk att jag klarade av detta! Hur kunde jag? Vart är jag på väg? Inte så att jag ångrar något och jag skulle inte heller ha velat handla på något annat sätt. Jo, kanske ändå, men det berättar jag inte om nu. Alexandra Charles, september 2013 8


Premiärkvällen

D

et var förvandlingens kväll. Stockholm skulle aldrig mer bli sig likt. Försiktigheten, lagomheten, folkhemmet fick maka på sig och dörrarna öppnades för världen. Den vackra nattkubbslokalen på Strand Hotel vid Nybrokajen glittrade som ett smycke och den festklädda kön ringlade lång framför entrén med den svartklädda 1700-talspagen. En trappa upp med utsikt över Nybroviken låg tidigare den anrika nattklubb som Yngve Gamlin inrett i zebramönstrat och som därför hade kallats Club Zebra. Den lokalen med angränsande ”rum 100” hade vi nu byggt om och inrett för vår nya fantastiska satsning, Alexandra’s. Kristallkronorna gnistrade som juveler, tunga sammetsdraperier inramade de höga fönstren liksom scenen och alla soffor och stolar var omklädda i sammet. Dansgolvet var lagt i det exklusiva träslaget pangapanga, världens hårdaste träslag, med belysta speglar i taket som speglade dem som dansade. En ny upphöjd vip-veranda, inbyggd med glasväggar så att man kunde se ut över klubben utan att störas av musiken, låg insprängd i Salongen. Monica Zetterlund med Steve Kuhns trio var kvällens stora gästartister och hela kändiseliten var på plats denna premiärkväll den 13 maj 1968. Jag hade arbetat fram gästlistan genom att dels läsa alla tidningar och samla kända namn, listat dem som förekom oftast, toppat 9


med några av Strand Hotels reguljära gäster, familj, vänner och bekantskapskretsen, dels ringt mors advokat Henning Sjöström och inviterat honom och hans vänner. Henning kom som han lovat med hela sin krets. Att leende få stå där och ta emot alla dessa gäster som värdinna och nattklubbsdirektör – tanken hade känts både spännande och skrämmande, och nu var stunden inne! Egentligen skulle jag ju ha blivit tolk. Åkt tillbaka till USA, fortsatt att plugga, studera för att nå mina mål och arbeta inom FN. Men nu stod jag här. De festklädda gästerna strömmade till. Vi log och skrattade och välkomnade, min stora kärlek Mr Charles och jag. Bara en dryg månad tidigare hade min idol Martin Luther King mördats, och hela samhället utmanades av ett antiauktoritärt ungdomsuppror. Vietnamdemonstrationerna drog längs gatorna i Stockholm, liksom i Paris, Rom, Kairo, Bryssel, San Fransisco och London. Medan mina studiekamrater stod på barrikaderna startade jag eget företag! Året var 1968. Det skulle visa sig senare att jag gärna gick emot strömmen. De sista hantverkarna hade gått precis innan gästerna kom och själv var jag nervös och osäker men spelade min roll väl. Den nya trenden med diskotek började nog i Paris där man i vissa ”boîter” redan i början av 60-talet hade börjat spela musik från skivspelare och skicka ut den i lokalen genom flera högtalare. Det spred sig snabbt till andra större städer, för det var ju ett fantastiskt sätt att kunna höra alla stora artister och de senaste hitlåtarna utan att behöva ha artisterna själva på plats rent fysiskt. Så strömmade allt fler danssugna gäster till, och ju mer diskofebern spred sig desto mer utstuderade blev lokalerna, inredningen, musikanläggningarna och ljussättningen av dansgolven. Det var jag som hade spårat upp att Strand Hotels nattklubb skulle bli tillgänglig då den förre direktören, Hans Bratt, skulle lämna Strand och ägaren nog därför kunde vara öppen för nya förslag för den fina nattklubben. Jag stegade upp till direktören och lade fram mitt förslag med det nya konceptet och en affärsplan. Jag hade med vänners hjälp gjort en slags marknadsundersökning och vi visste att det inte fanns något liknande på gång i Stockholm. Staden var vidöppen och tiden borde vara rätt! Konceptet och tajmingen var rätt. Det här arbetet hade 10


jag gjort ensam medan Noel Charles, min man, befann sig i London. Vår affärsidé var att skapa en spännande mix mellan traditionell nattklubb och modernt disko. Med både levande musik och mekanisk, som den kallades, och för både den yngre och den äldre i målgruppen, med god mat, den bästa musiken, professionell service och personligt bemötande. En spännande och läcker miljö och atmosfär. Vi ville skapa en internationell scen, en spel- och tummelplats för både ”the jetset” och vanliga människor. Det skulle vi åstadkomma med fantasieggande program, specialkomponerade premiärer, profilerade kvällar, och med den mest fantastiska ljudanläggning som gick att hitta vid den tiden. Det skulle bli en ny multikulturell inriktning i en internationell atmosfär, där såväl jeansfolket som kostymnissarna och smokinglirarna skulle trivas. Vi hade värdinnor i specialsydda långa blå klänningar med vitt spetskrås och en värd i smoking, Tomas Ödman, och så den svarta pagen i dörren, klädd i svart sammetsdräkt och vitt spetskrås. Det var exotiskt, nytt och spännande. Vi som värdpar var ju också annorlunda. Den ena vit, den andre svart. Jag var svenska, Noel kom ursprungligen från Trinidad och var svart. Pappa och min farbror hade gått i borgen för lånet vi var tvungna att ta och min morbror hjälpte oss med marknadsföringen; framför allt skapade han vår logo och vårt varumärke kronan. Gästerna skulle vara som en god cocktail, det var det vi strävade efter hela tiden. Den rätta blandningen mellan alla åldrar och alla kategorier: unga läckra tjejer, galanta damer, popsnören, modefreaks, kända artister och skådespelare, pressfolk, hippies och direktörer i kritstreck. Alla var välkomna. Vi började också med vip-kort och frikort, som snabbt blev väldigt eftersträvansvärda, men hade även medlemskort som man kunde köpa. Noel hade arbetat i ”swinging” London så han visste hur det gick till där; allt skulle göras efter Londonmönster. Alla trender kom ju från London! Vi gjorde alla utskick på engelska, vilket vi fick en del kritik för. Många tyckte att vi var snobbiga, men det struntade vi i. Kunde man göra poplåtar på engelska så kunde man väl skicka ut inbjudningskort på engelska. Det var förstås underbart kittlande, berusande och spännande för mig att plötsligt få en huvudroll i strålkastarljuset på en nattklubb som 11


dessutom bar mitt nya namn: Alexandra. Jag, som då formellt fortfarande hette Lill Gefvert och var en ganska vanlig familjeflicka, placerade mig i centrum för en händelseutveckling som jag inte riktigt kunde överblicka. På kort tid tog vi över nöjesscenen i Stockholm. Det var hit både internationella stjärnor som Sidney Poitier, Ike & Tina Turner och Georgie Fame, och svenska, som Thommy Berggren, Sighsten Herrgård och Lill Lindfors kom. I början var jag nog lite reserverad, men kom snart över min blyghet och blev varm i kläderna som värdinna och chef. I umgänget med de utländska gästerna hade jag nytta av mina språkkunskaper. Sidney Poitier var verkligen en favorit, så trevlig och sympatisk och dessutom attraktiv. Vi bjöd till och med hem honom på sill och köttbullar hos mamma Inga på Döbelnsgatan. Gissa om hon blev förvånad när hon öppnade dörren. ”Guess who is coming for dinner?” De blev så goda vänner att Sidney gav henne sina solglasögon bara för att hon tyckte de var snygga. Glasögonen var länge hennes käraste ägodel. Vi blev verkligen goda vänner och Sidney inviterade oss att hälsa på när helst vi kunde komma till Paradise Island på Bahamas, där han hade ett av sina hus. Alexandra’s berömmelse ökade också på grund av ryktet att det var här som kronprinsen dansade. Han kom redan andra kvällen vi hade öppet, tillsammans med sina vänner. Det var en tidigare bokad studentfest, Pia Degermarks och hennes väninna Madde Santesons. Det var hos oss kronprinsen dansade tryckare med den undersköna Pia som var en celebritet efter Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” som hade kommit året innan. Det gick inte att missta sig på hur förtjusta de var i varandra. Som värdinna fick jag också se en hel del av vad som försiggick i kulisserna, dit ljuskäglorna inte nådde. Som kvinna befann jag mig i en sorts mittemellanvärld; nattklubben var en plats för nöje och lust där många män, och även en del kvinnor, räknade med att kunna koppla av utan att behöva hålla uppe fasaden. Samtidigt fanns det många som gärna ville visa upp sitt nattliga jag under diskokulans glittrande fasetter. 12


Ibland var jag den uppburna värdinnan och direktören och ibland behandlades jag som tjänstefolk. Och allt var ju inte lika romantiskt som kronprinsens möte med Pia Degermark. Bland annat var det ett gäng rikemanssöner som kissade i ishinkarna, kräktes bakom sofforna och som ansåg att jag tyst och lydigt skulle se på och inte komma med några invändningar. Jag accepterade förstås inte detta utan sa ifrån men fick då arroganta svar att jag borde kolla med ”ledningen”. De här killarna var vana vid att uppföra sig på det här sättet. Det hade de gjort redan innan Alexandra’s kom dit, och ledningen på Strand hade låtit dem hållas. De höll till i ett speciellt rum – rum 100 – som man kunde hyra om man ville vara privat, och där röjde de utan hämningar. Det fanns flera sådana mindre sällskap, eller gäng, några snällare, några mindre välartade. En av de unga männen som tog stor plats var Jan Stenbeck, som ofta kom till Alexandra’s med sin bassethund Hubert, som han även dansade med ibland. En lite äldre stor man som också tog plats och var ack så charmig var racerföraren Uffe Norinder. En tredje var rockande greven Charlie Kuylenstierna, ytterligare en var Calle Braunerhielm och många fler. Med tiden kom de här unga männen att respektera mig mer och vi utvecklade en form av vänskap. Men det var många kvällar i början när jag var frustrerad och upprörd över hur jag blev behandlad. Ibland var jag gråtfärdig när jag kom hem på kvällarna. Men det handlade inte enbart om just de här killarna utan också om att jag försökte vara alla till lags. En del gäster ville höja musiken, andra sänka. Folk hade åsikter om maten, ljuset, garderoben, insläppet, baren, medlemskorten, allt. Jag var ung och oerfaren och försökte alltid ordna allt till det bästa, så att det skulle bli som alla önskade. Men man kan inte tillfredsställa alla. Det var en tuff läroperiod för mig i början och jag minns att jag fick både beröm och det kloka rådet av John Lindgren, vd för Gröna Lund, Lukas Bonnier och Bibo Bussler att stå på mig och hålla fast vid vårt ursprungliga koncept! Vi blev bundis med alla leverantörer, inte minst med Gardin-Hansson som levererade all röd sammet – mycket sammet och många kristallkronor hade vi! 13


Det hela var egentligen ett riskabelt projekt ur affärsmässig synvinkel. Vi ville ganska snart ändra på ursprungsöverenskommelsen, som endast gav oss entréintäkterna, och ta över hela verksamheten. Men ännu så länge var vi tvungna att hålla oss till det ursprungliga kontraktet, och tills vidare gällde det bara att bygga vidare. Vi planerade för framtiden, tänkte mycket på hur vi kunde utveckla vårt koncept, och som alltid ”visste” jag att det ordnar sig. Men det har det ju inte gjort av sig självt i mitt liv – målmedveten har jag alltid varit. Utan hårt arbete, envishet och hängivenhet hade det inte fungerat. Under den första tiden dubbeljobbade jag också. På kvällarna var jag på Alexandra’s, och på dagarna jobbade jag först på Spies och därefter på Vingresors bokningskontor. Noel hade en exklusiv smak för livets goda, ofta grandiosa idéer som inte direkt motsvarades av våra faktiska tillgångar. Eller av realistiska kalkyler! Dessutom var han gambler, en spelare. Förtjänsten försvann ofta i pokerspel eller vid tärningsbord. Det fanns svartklubbar där man både umgicks och spelade på nätterna i Stockholm, det hade han nogsamt tagit reda på. En speciell kväll tyckte han att vi skulle utsmycka lokalerna med byster och statyer. Vi förhandlade med Stadsmuseet och jag blev tvungen att ta en dyr försäkring för att vi skulle få hyra in statyerna. Men visst, det såg helt fantastiskt ut med alla klassiska skalder, grekiska filosofer och drottninghuvuden som kontrasterade mot den intensivt dansande diskopubliken. Morgonen därpå upptäckte vi dock att en staty saknades, någon hade burit i väg med den – det blev en dyr historia. En annan kväll var det dags för vår första filmpremiär, Stanley Kubricks 2001. Det vill säga: festen efter filmpremiären ägde rum på Alexandra’s. Den tidens store festarrangör, Walter Fuchs, pappa till Marie-Louise Ekman, i dag Dramatenchef, hade tagit mig under sina vingars beskydd. Han blev min läromästare. Noel jobbade hela natten med att klä in väggarna i silverfolie, så att det skulle ge ett intryck av det stundande men fortfarande avlägsna 2000-talet med high-tech och rymdäventyr. Jag och min syster Gull, som hjälpte mig med mycket, var klädda i speciellt influgna Pan Am-dressar. Vi fick också support från premiär- och festgurun Kid Severin, som var med redan på öppnings14


kvällen och skrev om oss på sina skvallersidor i Veckojournalen. Min första egna filmpremiärfest, redan 1968! Det blev succé! Vår första påhälsning av den kriminella världen fick vi i form av den ökände Mr X, Leif Skiffer. Han krävde att vi skulle överlåta arrendekontraktet på honom och hotade att skicka sina torpeder på oss om vi inte lydde. Det var Noel som blev utsatt för det här hotet som han tog ganska lätt på. Jag blev däremot upprörd, vilket inte var så konstigt. Efter någon vecka kom Leif och hans kumpaner igen och då tvingade de Noel att följa med. Av någon anledning var jag inte på klubben just den kvällen och eftersom Noel nästan alltid gick i väg på efterfester efter stängning, började jag inte oroa mig på riktigt förrän följande morgon. Vid tvåtiden på eftermiddagen ringde han och sa att han var ”kidnappad”. Inte förrän han slutligen kom hem ytterligare ett dygn senare, med en tavla han fått av Leif, förstod jag hur allvarligt det hade varit. De hade först kört Noel utanför stan och under bilresan hållit en pistol mot hans huvud för att få honom att överlåta Strandkontraktet! Noel var naturligtvis innerst inne väldigt rädd, men han vägrade ändå och lyckades få Leif att byta spår. Nu bjöds Noel i stället in i huset och trakterades med Courvoisier i en jättelik konjakskupa med befallningen: Drick! Så fick han lyssna på Leifs skryt om hur mäktig han var och titta på hans skräddarsydda kostymer, där det låg en tjock rulle med tiotusenkronorssedlar i varje kostym. Leif menade att han hade varit lovad ett avtal om att få driva klubb på Strand Hotel av direktören och att jag och Noel nu trängt undan honom. Men Noel slingrade sig och sa att det här hade ju vi egentligen inte något med att göra, vi hade fått ett kontrakt och ville bara alla väl, även Leif. Han hade också hävdat att vi var de enda proffsiga när det gällde denna nya trend. Det gick tydligen hem, för när han framåt kvällen äntligen släpptes i väg med den här tavlan som present, sa Leif: – Jag skulle kunna göra mig av med dig, men jag gillar dig faktiskt. Efter en tid kom Skiffers livvakt ändå tillbaka till klubben och ställde till ett jättelikt bråk. Han var mycket hotfull, välte ett bord och slet av bordsduken med allt som stått på den. När han hotade med ”ståplats i Nybroviken” hade jag hunnit rusa fram och påminde om löftet 15


vi fått om att bli lämnade i fred. Efter det fick vi heller inga fler sådana påhälsningar. När Mr X själv kom till klubben ville han bara att Noel skulle sitta vid hans bord, utom när han en gång kom tillsammans med Ingemar Johansson. För, som Leif sa: – Du förstår, Ingo gillar inte svarta. Det var verkligen en lång het sommar 1968 med fantastiska nätter som aldrig tog slut. Min syster Gull satt i kassan och var med som ovärderlig assistent och stöd till mig. Ingen ville gå hem. Det var alltid efterfester hemma hos någon eller på någon av svartklubbarna. Men Noel ansåg att jag skulle gå hem. Han hade ingenting emot att jag var på klubben och arbetade, men när det blev stängningsdags var jag hans fästmö som skulle gå raka vägen hem. Kvinnans plats var trots allt i hemmet. Jag kan fortfarande minnas hur diset dallrade över Stockholm när jag frampå morgonen ensam vandrade hem genom stan. När vi en förmiddag i slutet av oktober kom till klubben hade direktionen på Strand försett dörren med stora kedjor och ett hänglås. Vi var utestängda! Visserligen hade det hänt tidigare att direktören personligen kommit och dragit ur sladdarna till diskoanläggningen och grälat på mig: – Hur kan ni tillåta sån publik, med långt hår och jeans? Och den volymen på musiken! Och färgade gäster, som den där, din fästman … Vi skrämdes med hot om att vi skulle bli anmälda för ”egenmäktigt förfarande” om vi försökte ta oss in för att hämta de saker som tillhörde oss. Men med hjälp av advokat kom vi till en överenskommelse: Vi fick ta med det som gick att ta bort utan åverkan på lokalen och som vi bekostat, som ljudanläggningen, möblerna, kristallkronorna och de många röda sammetsdraperierna, lösöret så att säga. Däremot kunde vi inte bryta upp dansgolvet som vi hade lagt, alla speglar, de beklädda väggarna och verandan. Det måste vi bara lämna kvar. – Visst kan ni stämma dem, men kontraktet är ganska svagt. Du skulle ha rådgjort med mig innan du skrev på, sa Henning Sjöström. Nästa gång, tänkte jag. Vi magasinerade vår inredning och började omedelbart leta efter en ny lokal för att kunna öppna Alexandra’s igen, en lokal där vi kunde driva hela verksamheten själva. 16


Åsa Mattsson har arbetat trettio år inom svensk press och media. Som journalist, författare och debattör i samhällsfrågor har hon ofta drivit frågor med ett tydligt genusperspektiv. Hon var i många år kontroversiell skribent och krönikör på Aftonbladet, startade sedan bland annat kvinnonättidningen SalongK.se, och arbetar sedan 2013 som pressansvarig för Vänsterpartiet. Hennes romaner bär titlarna Solitär (1993) och Salong F. (2008). 2011 utkom hennes intervjubok Dagarna med Kerstin om Kerstin Thorvall.

D

en 13 maj 1968 öppnar Alexandra’s på Strand Hotel vid Nybrokajen i Stockholm. Alla är där. Monica Zetterlund sjunger och de röda sammetsdraperierna hänger tunga från spegeltaket där kristallkronorna gnistrar. Alexandra Charles, Sveriges första nattklubbsdrottning, bestiger tronen och hon skall regera länge. I Livet är en dröm får vi följa med bakom kulisserna på Alexandra’s, där vi får träffa den svenska affärseliten, kungligheter, idrottsstjärnor, modeeliten och artister, ofta på nära håll. Vi får också lära känna kvinnan bakom den glittriga fasaden, och hur hon blev den förkämpe och lobbyist för kvinnors rättigheter och hälsa i 1,6 och 2,6 miljonerklubben som hon är mest förknippad med idag. I Alexandra Charles memoarer, skrivna tillsammans med Åsa Mattsson, får vi följa med på en inte alltid spikrak livsväg. Vi får läsa om sorger och glädjeämnen i arbetet med nattklubbarna och miljonklubbarna, men också om barndomen, resorna, de många vännerna och kärleken.

Alexandra Charles med åsa mattsson

Idag är Alexandra Charles mest känd som förkämpe och lobbyist för kvinnors rättigheter och kanske framför allt som en av grundarna av och ordförande i den ideella föreningen 1,6 och 2,6 miljonerklubben för Kvinnors Hälsa. Hon är även upphovskvinna för 1,6 miljonerklubbens systerorganisationer i Norge, Finland, Tyskland, Ryssland och Belgien. Hon utsågs till Årets opinionsbildare 2007.

Livet är en dröm

Alexandra Charles öppnade våren 1968 den legendariska nattklubben Alexandra’s i Stockholm. Sedan dess har hon för de flesta av oss förblivit nattklubbsdrottning trots att nattklubbsepoken i hennes liv sedan 1988 är ett avslutat kapitel.

Alexandra Charles med åsa mattsson

Livet är en dröm MEMOARER

www.norstedts.se isbn 978-91-1-304833-8

O_Livet är en dröm_BW.indd Alla sidor

2013-10-02 15:06


9789113048338