Page 1

MARIA-ISABEL HANSSON

Sv ens ka i n te r i รถ re r Svenska interiรถrer 1

G U S T AV I A N F ร– R L A G


Svenska interiรถrer 2


Sv ens ka i n te r i รถ re r G U S T AV I A N F ร– R L A G

Svenska interiรถrer 3


© 2016 Maria-Isabel Hansson och Gustavian förlag i Lund. GUSTAVIAN FÖRLAG

www.gustavianforlag.se Tryck: CA Andersson ISBN 978-91-639-0779-1

FÖR- OCH EFTERSÄTTSBLAD

Snickarteckningar från 1700-talets andra hälft föreställande en trågsoffa i rokoko med träskuren dekor av musslor och blad. De är utförda av snickarmästarna Hallberg som i tre generationer arbetade åt godsherrarna på Övedskloster i Skåne. Det höga möbelhantverket bedrevs av skickliga snickare verksamma även utanför huvudstaden.

OVAN. Detalj av sengustavianska baljfåtöljer med stoppade horisontellt

svängda ryggbrickor. De är tillverkade i början av 1800-talet av hovstolmakaren Ephraim Ståhl. Modellen blev mycket populär i de dyrbarare gemaken kring 1800. FÖREGÅENDE SIDA. China, det främmande och mytomspunna

landet i öst, tjusade 1700-talssvensken. Detalj av Stola herrgårds ostindiska papperstapet av mullbärsfiber från 1700-talet med strödda blå nejlikor och flygande insekter. Svenska interiörer 4


Svenska interiรถrer G U S T AV I A N F ร– R L A G Svenska interiรถrer 5


Svenska interiรถrer 6


INNEHÅLL

6

Inledning

12

Stola herrgård

34

Teaterlogerna på Drottningholm

58

Kavaljersflygeln

82

Gransholms herrgård

110

Gosselmans herrgård

134

Hoby Kulle herrgård

154

Litteratur


INLEDNING Lyxbegreppet Vad var egentligen lyx i sjuttonhundratalets Sverige? Är det ens möjligt för oss att förstå idag genom vår samtidslins? En del av förståelsen ligger alltför långt borta för oss, förlorad för alltid. Lyxbegreppet är subjektivt, beroende av varje persons värderingar och tolkningar och beroende av den tid personen lever i och var denne befinner sig. Ett sätt att närma sig begreppet är att läsa några av sjuttonhundratalets lyxförordningar. Under 1700-talet avlöste lyxförordningarna varandra, allt för att staten skulle hålla folkets lyxkonsumtion stången. De lagstiftade reglerna avslöjar en del om de statligt manifesterade föreställningarna kring lyx. I dessa skiljer sig konsumtionsreglerna i regel för olika samhällsgrupper. Lyx var med andra ord relativt och beroende av ståndstillhörigheten. För överklassen ansågs lyxen berättigad och kunde till och med betraktas som en skyldighet. Konsumtionen av inhemskt tillverkade lyxvaror var av godo för riket och därigenom till gagn för alla dess medborgare, såväl låg som hög. Det bättrade på statskassan och gav dessutom arbetstillfällen åt de hårt arbetande borgarna. Elitens spenderande sågs därför som nyttig. Att leva enligt ”ens stånd ock willkor” räknades som en samhällelig plikt och adelns leverne skulle bekräfta denna accepterade ordning. Det var en tillvaro där viktskålen vägde ansenligt ojämnt till förmån för det privilegierade adelsståndet. Gemene mans lyx var däremot högst skadlig och egennyttig och skulle med alla medel regleras. Denna omdefiniering av lyxen för de högre stånden menar idéhistorikern Leif Runefelt kan förklaras i det omöjliga att ”acceptera passionerna som en för samhället positiv drivkraft”. De allra flesta sjuttonhundratalssvenskar skulle nog kunna skriva under på att de mänskliga passionerna och begären aldrig kunde vara av godo. Att istället omskriva noblessens lyx till ett dygdigt beteende utmanade inte den rådande samhällsordningen. Det kunde till och med ses som ett moraliskt handlande av en patriotisk överklass mån om de mindre

Svenska interiörer 8

Det exotiska caffeet och théet var 1700-talets älskade modedrycker. Konsumtionen bekymrade staten, som befarade att det svenska folket skulle använda alla sina svårligen ihopskrapade daler till kostsamma kaffe- eller testunder. Vippbord eller vändbord i rokoko med en fällbar, konturerad blåmålad bordsskiva.


Svenska interiรถrer 9


Svenska interiรถrer 10


bemedlade. De moraliska invändningarna mot lyx får ofta uttryck i lyxförordningarna, som i regel undantar överklassen. Lyx beskrivs ”tjena til rikets utblottande och weklighets införande hos nationen” och vara ”af den egenskap, at de förderfwa goda seder”. Moralens väktare och domedagsprofeter menade att lyxkonsumtionen skadade karaktären. Inte bara var den enskilde medborgaren i fara utan det huvudlösa slösandet kunde potentiellt leda till hela rikets förfall. I lyxförordningen från 1794 befarades den ökade lyxkonsumtionen under den gustavianska tiden ge folket ”weklighet” och leda till ”sedernas förderf ”. Smaken för ”fåfängt prål och onyttiga läckerheter” skulle ge undervikt i handelsbalansen och ett ostadigt penningvärde som skulle resultera i prisskening för livets mest ”oumbärligaste förnödenheter” och slutligen till ”hela Samhällets gemensamma undergång”. Det var nog många svenskar som satte kaffet i vrångstrupen av denna domedagsprofetia. Det blev det sista kaffesörplande på ett tag, då kaffedrickandet beskylldes att årligen ha kostat ”mera än Tretton Tunnor Guld af Rikets redbarheter” och totalförbjöds med omedelbar verkan. De mänskliga begären styrdes av känsloinfall och ansågs därför vara ett hot mot hela tidens förnuftstänkande. Att äga ett dyrbart elegant hem blev ett sätt att manifestera och samtidigt upprätthålla social distinktion på flera olika plan. Det blev ett fysiskt bevis för en välfylld plånbok och klasstillhörighet. Hemmet signalerade också ägarens bildning, intressen, anseende, kontaktnät, ”goda” smak och ambitioner. Att äga kulturellt kapital blev allt viktigare för adeln som önskade särskilja sig från nyrika ofrälse köpmän. De exklusiva interiörerna kan också ses som fossiler från en tid då ett litet privilegierat fåtal kunde leva särdeles flott på bekostnad av resterande folkets slit och vedermödor.

Boken Svenska interiörer Rum 12 tillhör de mer exklusiva artistlogerna på Drottningholms slottsteater. Spisen av Gotlandssten tillverkades av stenhuggaren Lars Hjortberg år 1765.

I boken presenteras miljöer som alla tillhör högreståndskategorin och faller under lyxbegreppet. Alla interiörer är emellertid inte uppförda av adelspersoner. Till stor utsträckning har det personliga urvalet av interiörer och bildmaterial fått vägleda texten. Stola herrgård i Västergötland är den första byggnaden som presenteras i boken. I sitt välbevarade skick erbjuder Stola en insyn i hur högre ståndens lantliga boenden kunde se

Svenska interiörer 11


Svenska interiรถrer 12


Fällbord i övergången från senbarock till rokoko, med en konturerad målad bordsskiva. För denna typ av avancerat möbelmåleri anlitades i regel en skicklig konstnär eller tapetmålare.

ut under sen karolinsk och rokokotid. Inventarieförteckningar och andra dokument tas till hjälp att mentalt återskapa det ursprungliga bohaget som skingrats vid ägarbyten. Teaterlogerna på Drottningholm ger en intim vardaglig bild av hur inkvarteringen för skådespelare och emellanåt hovet kunde te sig när representation inte var av största vikt. De kvarvarande rokoko och gustavianska papperstapeterna i logerna vittnar om hur sjuttonhundratalets svenskar älskade mönster och färger, även om de idag är i starkt blekt skick. Gästrummen i kavaljersflygeln är unikt välbevarade med ursprungliga inventarier och väggmålningar. Bostadsrummen ger en sällsynt inblick i det gustavianska hovfolkets vardag när de vistades vid Gripsholms slott. De tre privatägda bostäderna Gransholms herrgård, Gosselmans herrgård och Hoby Kulle herrgård presenteras i den ordning de byggdes. De är uppförda från tidigt 1800-tal när en ny samhällsklass av rika ofrälse personer, bruksägare och köpmän fick råd att skaffa sig ståndsmässiga bostäder. Byggnaderna har i privat ägo genomgått stora förändringar för att kunna tillgodose moderna krav på bekvämlighet, vilket varit en förutsättning för deras överlevnad. Samtliga är exempel på hur det är möjligt att leva i historiska miljöer idag. Boendemiljöerna i boken är knappast de mest dyrbara för sin tid utan relativt modesta. Beställarna har fått göra avkall på prakten av framförallt ekonomiska orsaker, de kungliga byggherrarna också. Den ”enkelhet” som vi idag betraktar som typiskt svensk kommer till uttryck i rummens målade väggscenerier på linne snarare än dyrbara träpaneler, enkla omålade furugolv istället för parkett och ofta målade högreståndsmöbler framför fanerade och förgyllda praktmöbler. Det är en ”enkelhet” som borde kunna inspirera och inte verka alltför avlägsen och främmande för dagens samtid. Med arkivens hjälp har ambitionen varit att levandegöra rummen och skymta tidens bakomliggande ideologier. Möbler och boendemiljöer är knappast värderingsfria utan bör ses som fysiska manifestationer som befäster och upprätthåller föreställningar om den rådande samhällsordningen och dess medborgare. Boendet under ”den svenska guldåldern” var inget undantag. Det är min förhoppning att ni ser boken som ”en rätt artig piece” snarare än ”efter mitt tycke, bara strunt” för att använda adelskvinnans Märta Helena Reenstiernas (känd för sina dagboksanteckningar mellan 1793 och 1839) träffande sätt att uttrycka sig. Maria-Isabel Hansson konsthistoriker, interiörfotograf

Svenska interiörer 13


Svenska interiรถrer 14


Svenska interiรถrer 15


Svenska interiรถrer 16


STOLA HERRGÅRD

MOTSTÅENDE SIDA

Det övre förmaket i Stola herrgård. 1796 var det enkelt inrett med ”2.ne wedlårar” för kakelugnarnas uppehållande och ”1 st. stor glas lyckta af bläck” för talgljus. Den främre bysten i gips föreställer Carl Gustaf Piper (systersonson till Claes Julius Ekeblad), som omkom i en tragisk olycka som barn. Den bortre bysten är en avbildning av Hedvig Catharina Piper, Claes Julius Ekeblads syster. Bysten är gjord av porträttmålaren, bildhuggaren och senare professorn i den Kongl. Målare och Bildhuggare Academien Jonas Forsslund. Genom dörren skymtas lilla kabinettet med kinesisk rispapperstapet. FÖREGÅENDE UPPSLAG

”På en angenäm ort eller liten höjd, 4-5 kvart från Lidköping ligger Stohla sätesgård, omgifven af ängar och åkerfält, hvaromkring stodo små kullar och lundar så af aspar som ekar, dels vilda, dels planterade” antecknade botanikern Carl von Linné vid ett besök på Stola herrgård.

”Under sommarens långa dagar, när skymningen i mer än en månad gör bruket av ljus onödigt, lämnar alla invånare med skapliga förmögenheter staden och drar sig tillbaka till landet”, konstaterar en observant italiensk resenär på besök i Sverige på 1790-talet. Han fortsätter sin betraktelse ”Deras lanthus är inredda i en stil av storslagenhet och lyx och många familjer lever dyrbarare i dessa hus än i sina stadsboningar. Dessa lantgårdar är mestadels trevligt belägna och förskönade med konstverk, som förhöjer och förbättrar vad naturen åstadkommit”. Dessa tillflyktsorter, omskrivna som populära och lantligt belägna, erbjöd ägarna ”nöje och ro” i motsats till de oroshärdar och det ”hat” som hörde stadens domäner till, om man ska tro inskriptionen på franska ovanför Stola herrgårds ingång. ”Stadens suckar” som nämns i inskriften intygades av byggherren greven och militären Claes Ekeblad d.ä., kanske i synnerhet efter att karriären fick fart och han tog plats i riksrådet iklädd den röda hermelindräkten. Betungande ämbetsplikter följdes av ett hektiskt ambulerande umgängesliv där det förväntades av en mäktig rådman att äga ett ståtligt boende som reflekterades hans samhällsställning. Ekeblads corps-de-logi, uppförd 15 km från Lidköping, anses ändå blygsamt i många avseende. Det byggdes också mitt under Karl XII:s fattiga krigsår 1713-1719, under ”mycken beswär och möde”, som den ”högvälborne grefwen” noterar i sitt testamente. Huvudbyggnaden i rosaputsad sten är ”45 alnar långt och 23 alnar brett” och två våningsplan högt. Bottenvåningen inhyste de mer privata intima rummen avsedda för det förtroliga familjelivet. Den ståndsmässiga huvudvåningen är tydligt markerad i fasaden med högre praktfullare fönster och placerad högst upp såsom barocktraditionen förespråkade. Idag finns inga spår av de ursprungliga fyra fristående flyglarna som inhyste herrgårdsköket och flertalet kammare åt såväl långväga naturdyrkande gäster som den stora tjänstestaben av trogna pigor, stalldrängar, hushållerska, kock, rättare, hovmästare, målare,

Svenska interiörer 17


sadelmakare, tunnbindare, kusk, fiskare, vallhjon, skomakare och flertalet lakejer omnämnda i husförhörslängderna. Borta är också ladugårdsbyggnaderna och brygghuset för tillredning av ölet, likaså kvarnen som malde spannmålen, mangelboden, smedjan och spannmålsoch köttbodarna. Förteckningar över livsmedel som sändes från Stola till grevens stadsvåning, där han vistades vid viktiga statsärenden, omnämner bland annat gäddor, gös, flundror, svinfläsk och ”gåsekrås” (svartsoppa gjord på gåsblod), vinbär, körsbär, äpplen, bönor, ost och smör. Hjorthudar, råbocksskinn och till och med tjocka björnhudar skickades också för att hålla greven varm i den bitande vinterkylan. Det stolta karolinska säteritaket ligger kvar, ursprungligen spåntäckt. Det tillhör stormaktstidens praktfulla arkitektur som avsåg visa den europeiska aristokratin att det minsann fanns smak, grace och bildning även i det kalla Sveariket långt i norr. Den ståndsmässiga utformningen var ett lagbefäst krav på godsherren för att slippa undan att betala skatt till staten och kungen. Stolas första byggsten lades under överseende av byggmästaren Håkan Eliander, enligt en annan inskription. Den driftige och självlärde inspektorn, son till en av Stolas torpare, tros i samarbete med byggherren även utfört ritningarna för byggnaden. Hans noggrant uppställda räkenskaper visar att herrgårdsbygget till största del var en lokal angelägenhet. Murtegel hämtades från Läckö och Lindholmen och den huggna stenen kom från Kinnekulle. Stolas egna torpare fick stå för det mesta av den tyngre arbetskraften under sina dagsverken. Som förlaga för herrgården stod den franska aristokratiska bostaden med herrens och fruns svit på varsin sida om den centralt placerade salen. Stolas sal är lite förskjuten och grevens sängkammare hamnade på bottenvåningen vilket medförde att riksrådinnans kammare kunde läggas i lång fil med det intilliggande förmaket, salen och det bortre större förmaket. Riksrådinnan, i likhet med andra gifta kvinnor, stod visserligen under sin makes förmyndarskap, men fruns roll för familjens ekonomiska ställning och det sociala anseendet bör inte förringas. Det var, som regel, i hennes sällskapsrum de viktiga bekantskaperna knöts, dalerbringande affärer diskuterades och äktenskapsförbindelser planerades. Dessa sällskapsrum hade magnifik utsikt över den konstfullt anlagda trädgården medan rum av lägre dignitet fick hålla till godo med gårdssidan och det gytter av sjudande liv som rännande tjänstefolk och högljudda gårdskreatur

Svenska interiörer 18

Vy mot vita förmaket sett från salongen. Dubbeldörrarna i rokoko ersatte den ursprungliga karolinska enkeldörren vid renoveringen på 1740-talet.


Svenska interiรถrer 19


”1 st. ljuskrona af glas” kan möjligen liknas vid den rokokoljuskrona från Kungsholms glasbruk med slipade ekblad och margueriteformade glasprismor som hänger i vita förmaket idag. ”1 st. stor bireau inlagd, med mässings beslag och marmor skifwa” är idag ersatt av en gustaviansk byrå med vit marmorskiva och fanér av mahogny, signerad ASL för schatullmakaren och ebenisten Anders Scherling, mästare i Stockholm 1771. Ovan hänger en gustaviansk förgylld väggspegel krönt med bandrosett. Porträttet föreställer adelskvinnan Brigitte Meijerfeldt med mjölkvit barm och är målad av den skicklige porträttmålaren Johan Henrik Scheffel. Hans uppdragsgivare bestod av adel, framstående vetenskapsmän och förmögna borgare. De gustavianska salsstolarna är tillverkade efter en stolsförlaga av Göteborgs stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg för Gunnebo slott.

Svenska interiörer 20


stod för där. Detta var helt i enighet med arkitekt Carl Henrik Königs anvisningar där ”de största och ansenligaste rummen, uti ett stort hus, böra wara åt trädgården, när en sådan är wid huset”. Rummens inredning skulle reflektera ägarens sociala ställning, men rummen hade också sinsemellan olika dignitet och inbördes rangordning. Inventarielistan som överstekammarjunkaren Claes Julius Ekeblad upprättade 1796 beskriver rummens funktioner och det ursprungliga lösöret som dessvärre skingrades efter hans död. En del möbler har emellertid funnit sin väg tillbaka till gemaken tack vare senare ägares engagemang. Grevens sängkammare var ståndsmässigt inredd med förgyllt sängställe med gult damastöverdrag, soffa i blått och gult lärftsöverdrag (linnetyg), fåtöljer, mahognybyrå, väggur, geridonger (piedestaler) och en stor förgylld spegel. Här förvarades också grevens vapensamling av bössor, värjor, pistoler och två sablar. En dörr leder in till ”Grefvens lilla förmak” med en bekväm divan och flera sittplatser, brädspel och spellåda med jetonger (spelmarker) för det dagliga umgänget. Intill låg biblioteket som avskildes från ytterligare ett bibliotek av ett litet kabinett med grevens svarvstol, en basfiol och en självspelande spelpulpet. I ett litet runt fönsterlöst utrymme innanför kabinettet förvarades nattstolen (toalettstolen). Släkten Ekeblads dyrbara boksamling var uppradad på 101 hyllor i de bägge biblioteken. Där fanns också jordglobar, teleskop, kompass, termometer, ett fodral med matematiska instrument och en ”electricitets machine” för att bota svåra åkommor som vittnar om släktens intresse för vetenskaperna. Grevinnan Eva Ekeblad lyckades som första kvinna bli invald i Kongl. Swenska Wetenskaps Academien 1748 efter det att hon upptäckt hur både det oumbärliga brännvinet och pudret till piskperuken kunde utvinnas ur simpel potatis. En dörr i biblioteket leder tillbaka till grevens sängkammare och därefter kammartjänarens rum, som i sin tur låg intill den dagliga lilla matsalen tapetserad med 49 kopparstick. Längst bort i huset, för att inte högljutt barnstoj, klaverspelande och kanariefågelkvitter skulle störa faderns viktiga göromål, låg ”Mademisellernas kammare” med jungfrukammaren strax intill. En stentrappa upp låg husets offentliga sfär. Det var under talgljusens sken i de glimmande ljuskronorna från Stockholms exklusiva glasbruk på Kungsholmen som upplysningstidens senaste politiska samtalsämnen avhandlades. Kanske spekulerades det kring vilka köpmän som satsat penningar i senaste Canton oktrojen – den svenska handeln

Svenska interiörer 21


Svenska interiรถrer 22


Svenska interiรถrer 23


OVAN TILL VÄNSTER. Kanslipresidenten Claes Ekeblads d.y. och hans maka vetenskapskvinnan Eva Ekeblads förmak på Stola herrgård. OVAN TILL HÖGER. Sängalkov för Gustaf III:s hovfolk i kavaljersflygel på

Gripsholms slott.

I boken Svenska interiörer stiftas bekantskap med sex historiska högreståndsmiljöer uppförda under 1700- och 1800-tal: Stola herrgård, Drottningholms teaterns loger, Kavaljersflygelns gästrum, Gransholms herrgård, Gosselmans herrgård och Hoby Kulle herrgård. Inventarielistor, bouppteckningar och dagboksanteckningar ger en fascinerande tillbakablick i hur gemaken hos högt uppsatta riksråd, Gustaf III:s hovfolk och skådespelare, förmögna bruksägare och driftiga köpmän kunde te sig. Nytagna fotografier visar hur byggnaderna och dess interiörer ser ut idag. Inredningarna är huvudsakligen tillverkade från mitten av 1700-talet till tidigt 1800-tal, innan de traditionella hantverksyrkena konkurrerades ut av större manufakturer och industrier. De är tillverkade i en tid då den skuldtyngda svenska staten utfärdade 100 daler silvermynt i böter för import av en utländsk möbel och då politiken kunde styra utseendet på en stol. Den patriotiska tidsandan var att allt som kunde tillverkas utrikes minsann också kunde produceras i Swerige, till och med svenskt caffee och svenskt siden. Och möbler gjordes för att hålla i evärdlig tid. GUSTAVIAN FÖRLAG

Svenska interiörer 24

Profile for Smakprov Media AB

9789163907791  

9789163907791  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded