Issuu on Google+


© 2013 Författaren Foton: privata Redigering och grafisk form: Siewert Carlsson Tryck: Scandinavian Book, Stockholm ISBN 978-91-87435-03-4 www.faunforlag.se


En klassresa i demokratins tj채nst Mina memoarer 1919-2012

Svante Pedersson


Förord När jag i slutet på 1980-talet började skriva med hjälp av ordbehandlingsprogram, i en datorutrustning som sonen Lasse ordnade åt mig, bestämde jag mig snart för att börja skriva om min uppväxt i Norrbotten för i första hand mina barn, barnbarn och barnbarns barn. Efter en tids skrivande stod det klart för mig att jag hade påbörjat skrivandet av mina memoarer. Allt efter tiden gått har jag i mitt skrivande sett att jag riktar mig till fler målgrupper. Ibland skriver jag rätt så detaljerat om mina arbetsuppdrag och förtroendeuppdrag med tanke på att det kan vara av intresse för de arbetskamrater eller föreningskamrater jag samarbetade med. Stora avsnitt riktar sig till alla som är intresserade av demokrati- och fackliga frågor. Det här innebär att du som läsare får vara beredd på att det finns textavsnitt som du inte tycker är så intressanta att ta del av. Med hjälp av de många underrubriker jag använder kan du skumma dig fram i texten och stanna upp för mer detaljerad läsning när du upptäcker något som väcker ditt intresse. Om du vill bekanta dig med min släkt eller få en tydligare bild av släktingar jag nämner i texten kan du börja med att läsa kapitel 21. Sist i boken finns en karta över min hembygd med markering av var vissa av mina ”äventyr” utspelades. Fotografierna i boken kommer från släktens album om inte annat anges.


Innehåll Kapitel 1. Min uppväxt 1919 -1933 Före skoltiden Skoltiden Mammas svåra sjukdom Från söndagsskola till pionjär Feriearbeten Stöd och sällskap på samisk skola Arbete i familjestödlantbruket Banarbetare somrarna 1934 – 1939 Det spanska inbördeskriget engagerade mig till lagbrytare En jakt som skulle kunnat sluta illa

sid 13

Kapitel 2. Som ung lönearbetare och entreprenör 1934-1940 En svår tid för unga att få jobb Uppdrag åt SJ 1934-1935 Torrfurudrivning vintern 1935/1936 Ännu en minnesvärd torrfurudrivning 1936-1937 En riskfylld timmerdrivning 1937/1938 Ännu en vinter som timmerkörare med kyliga inslag 1938/1939 Andra transportuppdrag – en del inte helt ofarliga Med tysk-ryska pakten 1939 bröt jag med kommunisterna Efter säsongsarbete hos SJ blev det Vattenfall Krüger hjälpte mig till SJ Svea blir min fästmö

sid 45

Kapitel 3. Åren i Hällnäs, Örnsköldsvik och Vindeln 1940-1943 Hällnäs, vårt första egna boende Örnsköldsvik den nya arbets- och boplatsen Vindeln blev vår nästa boplats – med närkontakt till kriget Huvudsakligen tågklarerartjänst Det blev 345 dagar militärtjänst Åter i SJs tjänst under jul- och nyårsledigheten

sid 69

Kapitel 4. Åren i Bastuträsk och Skellefteå 1943-1948 Fina år i Bastuträsk – och mitt första ordförandeuppdrag Valdes till ombud på extra kongress Blir medlem i SKP Skellefteå stad nästa arbets- och boplats Gick LOs 6-veckorskurs

sid 89


Blev avdelningsordförande Tillfälligt jobb för kommunistpartiet Kapitel 5. Åter till Norrbotten 1948-1951 Lämnar Skellefteå för Ripats i Norrbotten En flyttning med flera negativa konsekvenser Arbetsuppgifterna på den nya arbetsplatsen Det blev även tid med fiske och jakt Dramatiskt när Bo kom till världen Lasses svåra brännskada Avslutade min teoretiska trafikutbildning Mitt tredje ordförandeuppdrag Som ombud på SJMFs kongress 1949 Medlem i Gällivare kommunistiska arbetarekommun Till Nuortikon i väntan på boende i Gällivare

sid 100

Kapitel 6. Tiden i Malmberget 1951-1956 En händelserik tid Familjelivet i Malmberget Rollen som järnvägstjänsteman – ifrågasatt som kommunist Rollen som fritidspolitiker uppmärksammas i media Rollen som avdelningsordförande Jobbiga extraknäck Repövning 1953 Mina övriga fritidsintressen i Malmberget

sid 109

Kapitel 7. Tiden i Jokkmokk 1956-1957 Ett jobb för den framtida karriären Familjelivet i Jokkmokk Ordförande i Jokkmokks skidklubb Ordförande i SJMFs avdelning 76 och den svåra tågolyckan Lämnar kommunistpartiet – en riksnyhet Ombud vid 1957 års SJMF-kongress Gick på LO-skolans tremånaderskurs hösten 1957 Min ögonsjukdom Sökte och fick förflyttning till sydligare SJ-distrikt

sid 134

Kapitel 8. En kort tid i Sundbyberg 1958 Det började bra Familjelivet i Huvudsta Blir socialdemokrat 1958 Studieorganisatör i SJMFs avdelning 250 Som LO-skolans stipendiat Ett helt oväntat nytt erbjudande från Torvald Karlbom Ett med stor spänning väntat telefonsamtal

sid 147


Kapitel 9 Tiden i Brunnsvik 1958-1966 Ankomsten till Brunnsvik – ett stort steg i min klassresa En våghalsig bilresa Brunnsviks-åren en form av högskoleutbildning LO-skolans föreståndare Första åren utan fast medarbetare Styrelsesuppleant i folkhögskolans styrelser Föreståndare och ordförande för Brunnsvikskolornas elevhushåll Lärare på LOs egna kurser Medverkan på förbundens kurser Timlärare på folkhögskolan Kommunalpolitiker i Ludvika Brunnsviks-semestrarna Varför jag lämnade Brunnsvik Återvänder till vårt Brunnsvik Skolorna i Brunnsvik avvecklas

sid 154

Kapitel 10. Chef för Stiftelsen Litteraturfrämjandet 1965-1970 Min första hela arbetsdag på den nya arbetsplatsen Boklotteriet - Carl-Emil Englunds skapelse Mina nya medarbetare Omdiskuterad som Carl-Emil Englunds efterträdare Den löpande verksamheten som Boklotteriets föreståndare Om Litteraturfrämjandets huvuduppgift Hur det kom sig att jag lämnade Litteraturfrämjandet

sid 170

sid 175 Kapitel 11. Åren i Finansdepartementet 1970-1977 Innehåll och disposition DEFF en myndighet inom finansdepartementet Arbetet som expert DEFF-rapporterna ur ett historiskt perspektiv DEFFs rapport 2 Blev biträdande sekreterare Rapport 3 – en lägesbeskrivning (december 1971) Rapport 4 Medbestämmande för statsanställda (13 november 1972) Rapport 5 Medbestämmande i praktiken (november 1973) Rapport 6 Medbestämmande i statförvaltningen – översikt (juli 1975) Rapport 7 Försök med förvaltningsdemokrati – utvärdering (oktober 1975) Rapport 8 Företagsdemokratin och arbetsledarna (december 1975) Rapport 9 Försök med förvaltningsdemokrati – en utvärdering av de anställdas delaktighet och inflytande (augusti 1976) DEFFs slutrapport: Medbestämmande i statförvaltningen Fick tjänst som departementssekreterare 1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning utgick från fortsatt SAP- regeringsinnehav En annan intressant uppgift i kanslihuset Hur jag lämnade budgetdepartementet


Kapitel 12. Åren i Transport (1977- 1982) Jag har tidigare skrivit en bok om den här tiden Det började med en omdiskuterad kongress Hur det blev Transport Upptäcker en annan Hans Ericson än jag lärt känna Andra uppmärksammade händelser Pederssons teser i massmedia De första fjorton dagarna som kommissionens sekreterare Det historiska förbundsstyrelsesammanträdet 28 januari 1980 Kommissionens fortsatta arbete Kommissionens slutrapport Förbundsrådet behandlar slutrapporten Ljusa minnen från tiden i Transport Hur gick det sedan?

sid 185

Kapitel 13. Arbetslivscentrum 1981 - 1983 Började med ett vikariat Vikariatet som kanslichef en lyckad satsning Förordnandet förlängdes för att bli en tillsvidare anställning ALCs uppgifter och organisation Kanslienhetens löpande verksamhet Som enmansutredare Sekreterare i ALCs Styrelse Verksamhet som stärkte Lgp’s ställning som samrådsorgan Ovanligt förfarande när Henry Perssons efterträdare utsågs Regeringen verkställde LO-ledningens beslut

sid 219

Kapitel 14. Deltidstjänst på Brevskolan 1984-1985 Började som marknadsundersökare Blev sedan manusförfattare

sid 235

Kapitel 15. Timlärare på Ädelfors folkhögskola 1985 - 2003 Hur det började Hur det blev en fortsättning

sid 237

Kapitel 16. Ordförande i kommunrevisionen i Gagnef 1994-2002 sid 241 Hur det började Kort om vårt uppdrag Kapitel 17. Ordförande och ledamot i skiljenämnder Ett krävande men stimulerande uppdrag Skiljedomsförfarandet regleras i lag och avtal Kort beskrivning av uppdragen

sid 243


Kapitel 18. ABF-uppdrag och andra uppdrag under och efter tiden på Brunnsvik Revisionsuppdrag Kassör i ABF Stockholms län 1968/69 – 1972/73 Kassör i ABFs Öppna teater 1984 – 2002 Ledarskribent på facktidningen BANMÄSTAREN

sid 246

sid 250 Kapitel 19. Som författare Författarskapet registrerat i Libris Utgivningen av fackligt-politiska böcker och skrifter Speciella debatt- och studieskrifter inför LO- och SAP-kongresser Som insändarskribent Kapitel 20. Boendet och resandet efter åren i Brunnsvik Märsta blev det första boendet i Stockholm Villa i Norrviken Fritidshus i Gagnef Stockholmsboende i mina övernattningslägenheter Svea duktig försäljare av Boklotteriets lotter Svea och bilåkandet Semesterresorna Falun blir troligen vår slutstation

sid 260

Kapitel 21 Min släkt

sid 267

Epilog

sid 270


Kapitel 1 Min uppväxt 1919-1933 Före skoltiden Min mamma Jenny, från byn Abramså i Råneå kommun, och min pappa Artur Pedersson, från Ljuså i Överluleå socken (nu Bodens kommun) gifte sig 1918. De bosatte sig i Ljuså där de övertog familjejordbruket. Pappa hade då lämnat en anställning vid Staten Järnvägars maskinavdelning i Boden. Jag föddes den 21 augusti 1919 som familjens första barn. Efter mig kom bröderna Fingal den 14 november 1920 och Folke den 25 maj 1922. Redan efter ett par år stod det klart att det övertagna familjejordbruket inte gick att leva på för den nybildade familjen. Det slutade med att pappas yngste bror Ruben övertog jordbruket 1923 och att pappa sökte sig tillbaka till järnvägen. Det blev säsongsarbete vid banavdelningen på järnvägssträckan Gällivare - Porjus. Den första flytten Vi kom att bli en flyttande familj under min uppväxttid. Jag har inget minne av hur min familjs första flytt från Ljuså till Gällivare gick till. Hur trebarnsfamiljen färdades och hur flyttsaker transporterades. Vi flyttade till en lägenhet på kök och ett rum utan vatten och wc. Då SJ inte hade något arbete för min pappa under vintermånader 1923/1924 fick han ge sig iväg till timmerskogen. Det innebar att han var hemifrån flera veckor i sträck. Veckor då mamma med de tre barnen från ett till fyra år ensam fick klara av alla hemsysslor: handla, laga mat, tvätta, bära in ved till köksspisen och kakelugnen, bära in vatten och bära ut slaskhinken. Den andra flytten Från Gällivare flyttade vi till järnvägshållplatsen Kousakåbbo mellan Gällivare och Porjus. I Kousakåbbo fanns då ett stationshus med väntsal och en expedition. I huset fanns också en lägenhet som var avsedd för en trafikplatsföreståndare. Då SJ inte hade den tjänsten besatt fick min farbror Emil med sin familj flytta dit och vi kunde flytta in i den lediga banvaktsbostaden. I jämförelse med bostaden i Gällivare var det en bra bostad. Något som underlättade mammas tillvaro. I Kousakåbbo utökades familjen med det fjärde barnet då syster Hjördis föddes den 5 juni 1925. Här som i Gällivare gällde att pappa under vinterhalvåret under veckorna var hemifrån som skogsarbetare. 13


En allvarlig olycka drabbade mig På stationsområdet fanns ett spår med lastkaj vi som höll till på. Det var jag som skulle fylla sex år och min lekkamrat, en två år äldre flicka. En morgon när godståget mellan Gällivare och Porjus kom för att växla in tomma godsvagnar och hämtade lastade vagnar sprang vi upp till lastkajen för att få vara med och ”hjälpa till” när de tre arbetarna skulle skjuta fram den kvarvarande tomvagnen till lastkajen. Som vi gjort tidigare stod vi båda på kajkanten och när vagnen mycket sakta passerade oss, tog min lekkamrat tag i en av vagnens löstagbara stolpar och gick efter kajkanten och sköt på. Jag gjorde likadant, men förlorade fotfästet och föll mellan kajkanten och den sakta glidande godsvagnen. Att jag minns det, men inte vad som sedan hände, fick jag bekräftat efter att jag hade vaknat i en sjuksäng på Gällivare lasarett. Jag såg farbror Emil sittande på en stol vid sängkanten och han sade: ”Det var bra att du vaknade. Du ska få soppa och smörgås och personalen kommer och ordnar så att du kan äta sittande i sängen. Efter att du har ätit ska jag berätta om hur du hamnade på lasarettet.” Efter det att jag ätit lite fortsatte han: ”Din pappa åkte med tåget för ett arbete i Luspebryggan medan jag och övriga i laget arbetade på bangårdsområdet. Den av arbetarna som gick vid rälsen närmast kajen hörde dit rop när du föll mellan kajen och vagnen och såg hur du med dina armar försökte hålla dig kvar liggande. Men strax innan de fick stopp på vagnen såg han att du föll ner mot järnvägsspåret framför ett vagnshjul. Du hade ändå tur i oturen genom att du fastnade med bröstkorgen med båda benen hängande framför hjulet. Jag hörde ropen om vad som hänt och när jag kom fram såg jag dig omtöcknad hänga på en av vagnens stödfjädrar. Vi såg på ditt ansikte hur ont du hade där du hängde. Eftersom det var trångt mellan vagnen och kajkanten gick det inte att lyfta dig uppifrån. Vi lyckades placera en trälåda under dig som du kunde stå på själv. Det var svårt att få loss dig från fjädern. Först efter det att vi lyckats lätta på trycket i fjädern fick vi loss dig. Så det är inte konstigt att det gjorde ont i bröstkorgen och andra kroppsdelar när du nu satte dig i sängen. Doktorn har rätat två revben på bröstkorgens vänstra sida och behandlat skrubbsår på bröstet och ett ben och som han vill se över i morgon. Därför blev du kvar på lasarettet och jag låg över hos farbror Hugo och faster Eva.” Med stödförband för bröstkorgen och besked om hur vi skulle sköta om mig under de kommande två veckorna åkte vi hem. Jag skötte mig enligt läkarens anvisningar och min lekkamrat och jag fortsatte med våra lekar som före olyckan. Men gällde det att hjälpa till att skjuta fram tomvagnar till lastkajen gick vi nu bakom de tre arbetarna och hejade på. Att jag minns hur det gick till när jag ramlade och att jag minns farbror Emils berättelse tror jag beror på att den återberättats i min närvaro av både farbror Emil och pappa. Den tredje flytten Efter sommararbetets slut 1925 fick pappa arbete som kusk hos ett åkeri i Porjus. Åkeriet hade många hästar och kuskar i arbete främst åt Vattenfall. Då det under vinterhalvåret inte fanns arbetsuppgifter åt åkeriets alla hästar och kuskar måste 14


verksamheten utökas med timmerkörning. Att pappa fick arbetet berodde på att han under Ljuså-tiden lärt sig kuskyrket. Men också för att han var självlärd hovslagare. Han var således en väl kvalificerad timmerkörare. Den tredje flytten gick således från Kousakåbbo till Porjus. Den nya bostaden tillhörde åkeriet och var ett provisorium. Huset liknande 1990-talets arbetsbodar på byggarbetsplatser och bestod av kök och ett rum. Misstänkt difteri isolerade oss En kort tid efter det vi kom till Porjus gick en svår influensa med halsont med misstänkta difterifall. En förkylning som drabbade mamma och bedömd av läkaren som ett difterifall. Det innebar att hon togs in på sjukstugan. Några månader gamla syster Hjördis fick följa med mamma. Där var de i tre dagar. Meningen var att vi tre pojkar (Jag 6 år, Fingal 5 år, Folke 3 år) skulle sköta oss själva i bostaden. När det här hände var nämligen pappa i timmerskogen utan att kunna bo hemma. Jag minns inte hur det gick till när mamma lämnade oss för sjukhusvistelsen. Men vad jag minns är hur en okänd person kom till oss med mat och mjölk som jag fick ta emot ute på bron. Bostaden förklarades isolerad på grund av smittorisken. Vad den okända personen inte visste, var att åkeriägarens dotter besökte oss trots besöksförbudet. Av sjuksystern hade vi förbjudits att öppna ytterdörren om någon skulle knacka på. Då vi hade bekantat oss med folket i åkeriets gård bröt vi mot förbudet när dottern knackade på fönsterrutan och bad oss öppna dörren. Något som hände flera gånger under tiden som mamma var på sjukstugan. Jag minns hur glada vi var varje gång hon visade sig bakom fönstret. Att vi som barn klarade oss dagarna utan vår mamma hade vi henne att tacka för. Ett personligt tack har jag som vuxen fått framföra till dottern. Hon berättade då om hennes besök i vår isolerade bostad och hur vi barn upplevde de stunder hon besökte oss. Men också att hon såg till att vi fick mat i oss och hur hon hjälpte oss med städningen. Flyttar till Pakkobäcken Vi fick lämna den provisoriska bostaden och flytten gick till, för dåvarande förhållande, ett litet fint hus i Porjus. Det blev dock ett kortvarigt boende. När vintern var slut fick pappa komma tillbaka till järnvägen. Nu på järnvägslinjen Porjus Jokkmokk, som då var under byggnad. Flytten gick från Porjus till Pakkobäcken, en bo- och förrådsplats för järnvägsbygget. Det blev en lägenhet i en arbetarbarack. Mitt intresse för fiske tror jag väcktes av pappas söndagsfiske första sommaren i Pakkobäcken när han kom hem efter forellfiske i Pakkobäckens tillflöden. Nyfikna fick vi barn varje gång se på när han lade upp de rensade fiskarna på köksbänken. Fiskar som mamma sedan gjorde god mat av. Alldeles säkert väckte han även mitt jaktintresse på liknande sätt. Ett par höstsöndagar, före en ny flytt på grund av att pappas sommararbete var slut, blev det småfågeljakt i stället för forellfiske. När pappa kom hem efter en sådan jakttur var det med samma intresse som vi barn såg på när han ur sin rycksäck lade upp de fåglar han hade skjutit. Men så inte en speciell söndag. När jag som vanligt vaknade först av oss barn och kom in i köket visade mamma mig pappas vante och sade:

15


”Om någon frågar pappa och mig om vi känner igen vanten, svarar vi – nej det gör vi inte. Svante, lova oss att om någon idag frågar dej om du känner igen den här vanten så ska du svara, nej det gör jag inte. Och säj inte något till Fingal.” Där slutade samtalet. Pappa hade bråttom. Mamma sa att han skulle åka till Porjus. Men för mig blev det en ovanlig dag då jag funderade på vad jag på morgonen lovat mamma. När vi var klara med vårt morgonmål talade mamma om att det var lika kallt idag som det var igår. Fingal och jag var ändå ute en stor del av dagen, men utan att någon av dem vi brukade prata med hade något att fråga mig om. På kvällen viskade jag om detta i pappas öra som också viskande svarade: ”Jag har hittat vanten, så tänk inte mer på det där och vi pratar inte heller med någon annan om det.” Sluta att tänka på det kunde jag inte. Redan under första veckan på pappans nya arbetsplats, när jag hade ätit mammas kokade veckosoppa bestående av små bitar av potatis och kålrot samt mjölklimpar och då med bitar av djurben i botten på pannan, gjorde att jag misstänkte att hade skjutit ett djur den morgonen då han hade förlorat sin vante. Minnet av det sista middagsmålet i Pakkobäcken och mammas mathållning under de här vintermånaderna förstärkte mina misstankar, men utan jag talade med mamma om detta.

Min pappa efter en jakt. 16


Brobygge vintern 1926/1927 När arbetet på järnvägen stoppades för vintern fick pappa på nytt arbete hos Porjusåkeriet. Men nu med körningar vid bygget av järnvägsbron över Lilla Luleälven. När vi på hösten 1926 lämnade Pakkobäcken var det utan att ta med allt bohag eftersom pappa hade utlovats arbete där till sommaren. Det blev ett primitivt och trångt boende i en av brobyggets baracker. På våren 1927 gick flytten tillbaka till Pakkobäcken. En boplats och lekplats med ljusa barndomsminnen för mig och mina tre syskon. Den sista sommaren fick Hjördis en lekkamrat, platschefens treåriga dotter. Åter till Packobäcken När jag efter återkomsten till Pakkobäcken finner att mamma fortsätter med sin mathållning och när dagens extra hårdbrödsmörgås en dag hade rökt kött som pålägg, kände jag mig säker på att det jag misstänkt verkligen hade hänt. Jag talade om det för mamma och på kvällen samma dag fick jag prata med pappa. Det började med att jag fick upprepa mitt samtal med mamma. Efter det kom hans berättelse: ”Mamma har märkt att du var intresserat av hennes mathållning och jag har själv kommit fram till att var olyckligt att jag inte första kvällen berättade som det var, att jag skjutit fjolårig älg i ett buskområde efter Packobäcken. Med ett skott föll älgen och var död när jag kom fram till den. Då skulle jag stoppa fingerhandskarna i den ena byxfickan och upptäckter att jag där bara har en vante i fickan. Jag var då säker på att jag hade slarvat när jag tog av mig yttervantarna då jag kom på älgspåret. Upptäckten gjorde att jag bara öppnade älgens mage och tog den kortaste vägen för att varna mamma. Någon kanske hade hört skottet. Det var hennes vilja att även du skulle ha samma uppgift. Jag åkte därefter direkt med cykeln till det ställe jag kom ner på vägen från älgen. Sedan gick jag tillbaka i spåren och hittade vanten där jag trodde jag tappat den. Därefter gick jag tillbaka till vägen och tog cykeln till en av mina arbetskamrater i Porjus för att få hans hjälp att ta hand om älgen. Hur det gick till när vi tog hand älgen och om hur köttet bevarades berättar jag inte. Men du har haft rätt när du upplevt att mammas maträtter har innehållit älgkött i olika former. Mammas paket med rökt kött hade hon fått av min arbetskamrat som hjälpte mig med älgen. Med vad jag nu berättat kan vi nu slutligt ha lämnat efter oss det du har gått och funderat på. Men du ska också veta att det älgkött du hittills har ätit även kan ha varit av älgar som andra har skjutit. Något som du även kan få uppleva när vi flyttat till Porjus, men det är inget vi pratar om med någon om.” De lyckokänslorna som jag kände efter pappas befriande berättelse när jag gick och lade mig, kan jag inte omsätta ord. Åter till Porjus I september månad 1927 lämnade vi Pakkobäcken för att på nytt bosätta oss i Porjus. Anledningen var att jag hade blivit skolpliktig. Om vi skulle ha bott kvar i Pakkobäcken skulle jag fått gå i skola i Jokkmokk och vara boende på skolhem. Vi flyttade till en lägenhet i en av vattenfalls hyresbaracker i Nedre Lillselet, två kilometer från Porjus centrum. Ett stimmigt bostadsområde under veckosluten. 17


Jag minns att vi på kvällar och nätter väcktes av en bråkig omgivning. Men där bodde vi inte fullt ett år. Vår nästa bostad i Lillselet blev en liten stuga med två små rum och kök. Där var vi boende tills vi fick flytta in ett eget hus nära järnvägen. Också det låg i Lillselet några hundra meter från hyreslägenheten. Det blev den sista familjeflytten i Porjus som jag fick uppleva. Det egna husets tillkomst Det blev ett hus med sin särskilda historia. Efter att järnvägsbygget Porjus - Jokkmokk var klart såldes arbetarbarackerna för rivning. I det här fallet en barack med två rum och kök. Pappa köpte en sådan barack som fanns tre kilometer söder om Lillselet. Efter rivningen skulle den uppföras på den tomt han fått sig anvisad av Vattenfall. Det var ett omsorgsfullt rivningsarbete. För att husets uppförande skulle ske till sitt ursprungliga skick, med varje planka och bräda på sin plats, märktes allt som skulle bli en lös del vid rivningen. Det gällde som exempel ytter- och innertak och ytter- och inneväggar. Först därefter påbörjades rivningsarbetet. För varje bräda som lossades drogs den gamla spiken bort och bräderna buntades i bärbara buntar. I arbetet med spikutdragningen fick vi barn delta. Rivningen och uppförandet av huset var för pappa ett precisionsarbete men också ett tungt jobb på kvällar och söndagar. Vid nedtagningen och uppsättningen av takstolarna fick han hjälp av sina arbetskamrater.

Skoltiden Jag skulle ha börjat min skolgång 1926. Min pappas arbete och vårt boende på linjen mellan Jokkmokk och Porjus satte stopp för detta. Det gjorde att jag hade fyllt 8 år när jag den 23 september 1927 började mitt första skolår. Och då i en skolklass som hade varit verksam en månad. Den försenade skolstarten vållade mig inte några problem. Som sexåring lärde jag mig läsa och innan jag kom till skolan hade jag lärt mig att hjälpligt skriva och räkna. I det avseendet låg jag före mina klasskamrater. Skolvägen Under det första skolåret hade jag en skolväg på två kilometer. Från och med det andra året fick jag gå i en större skolbyggnad en kilometer längre bort. I den skolan gick också mina syskon med en skolväg närmare tre kilometer lång. Då fanns inte något som hette skolskjutsar. Att färdas till och från skolan tog drygt en timme. Vägen var jobbigast vintertid i snöväder med dåligt plogade vägar. Jag minns många vinterdagar med 20 till 30 graders kyla. Under min skoltid fanns inte skolbespisning. På våra skolmatraster fick vi, som inte kunde gå hem och äta, inta vår medhavda matsäck i skolsalen. En matsäck som vanligen bestod av hårdbrödsmörgåsar och mjölk eller saft.

18


Drabbades av dåtidens skolaga Några särskilda minnen från arbetet i skolsalen har jag inte. Endast vid två tillfällen drabbades jag av ingrepp från läraren. I båda fallen enligt läraren för att jag gjort mig skyldig till olämpligt uppträdande. Den första gången i första klass där vi satt i dubbelbänkar. Tillsammans med min bänkkamrat, skolfrökens dotter, straffades vi med ”skamvrån” för att vi under pågående lektion pratade med varandra. Ett för den tiden känslomässigt krävande straff. För oss innebar det att vi under mer halva lektionstimmen fick stå i var sitt hörn av skolsalen med ryggen mot skolkamraterna. Ett straff som vi båda tycke var orättvist då vi hade sett och hört att vi inte var ensamma om att prata med varandra. Efter en tid kom min bänkkamrat med en förklaring till varför just vi straffades för vårt prat i bänken: hennes mamma ville som skolfröken med sin egen dotter visa vad som var att iaktta under lektionerna. Den andra bestraffningen var mer handgriplig. Det hände i tredje klass. Vår manlige lärare var känd för att bestraffa olydiga elever med slag mot huvudet. Då en av skolkamraterna inför hela klassen bestraffades på detta sätt var vi flera i klassen som hörbart reagerade. En reaktion som läraren uppfattade att jag var initiativtagare till. När jag försökte försvara mig använde jag mig av ett språkbruk, som enligt läraren var så klandervärt, att jag skulle bestraffas på samma sätt som vår skolkamrat. Jag kallades därför fram till katedern för att ta emot en örfil. Förgrymmad över behandlingen berättade jag detta för pappa när han kom hem från arbetet. Det skulle jag inte ha gjort. Förutom att pappa gav mig en muntlig överhalning för mitt beteende inför läraren, gav han också mig en örfil på kinden.

Mammas svåra sjukdom När vi på hösten 1927 åter kom till Porjus blev mamma anställd för att öppna och stänga vägbommen där Lillselevägen korsade järnvägen. Vintertid, då hon många gånger frysande väntade på försenade tåg, drabbades hon av återkommande förkylningar. Sjukdomstillstånd som vårvintern 1929 visade tecken på en begynnande lungtuberkulos. I motverkande syfte vårdades hon efter sjukhusvistelse hemma med dagliga hembesök av sjuksystern vid Porjus sjukstuga. Första hembesöket gjorde sjuksystern då vi hade kommit från skolan och där hon uppmanade oss att inte störa mamma när hon ligger och vilar upp sig och när hon om några dagar kommer att vara i farten som vanligt. Att inte få krypa till mamma när hon lagt sig blev för Hjördis en särskild svår tid. En dag när mamma på bestämd tid hade lagt sig för att vila fick vi besök av sjuksystern och den läkare från Jokkmokks sjukstuga som en dag i veckan arbetar på sjukstugan i Porjus. Han var väntad så pappa var hemma. När vi barn vistades i rummet nära mammas säng upprepade läkaren sjuksysterns förmaning. Det gjorde att pappa bad oss lämna rummet. Uppmaningen resulterade i att Hjördis gråtande kastade sig i mammas armar. Vad som hände när vi barn lämnade rummet är pappas berättelse. Läkaren och pappa blev överens om att det var bäst för Hjördis, att hon fram till att mamma blev frisk, fick bo hos farbror Hugo och faster Eva i Gällivare, men också att pappa

19


Min mamma Jenny vid 31 års ålder. borde hitta ett boende för oss pojkar under sommaren för att mamma, i det skede av sin sjukdom hon då var, utan bekymmer för sina barn, få sköta om sin hälsa. Nästa dag var vi barn tillsammans med pappa och mamma på sjukstugan för hälsokontroll. Jag vill minnas att den genomfördes så att vi var och en fick lämna prover till sjuksystern i ett särskilt rum. I samma turordning genomförde läkaren sin undersökning när han med sitt instrument lyssnade på olika ställen av vår överkropp samtidigt som vi uppmanades omväxlande att ta djupa andetag och att kraxande andas som vanligt. Efter några dagar fick pappa genom sjuksystern veta att läkarundersökningen visade att vi var vid god hälsa. Någon dag därefter kom farbror Hugo och faster Eva med första tåget för att hämta Hjördis. När vi kom hem från skolan möter Hjördis oss och talar om att hon ska följa med farbror och faster till Gällivare och visar väskan hon packat med sina leksaker. Som farbror Hugo lekte med oss barn när han hälsade på i Kuosakåbbo, förstod jag att han hade lekt med Hjördis under dagen. Men när det var tid att åka till tåget och vi hade sagt adjö till henne, överraskade hon oss med att gråtande klänga sig fast vid mamma och säga att hon vill stanna hemma. Mamma lyckades inte få henne att helt sluta gråta när vi såg att hon i pappas famn lämnade oss. Ingen av oss kunde då tänka sig att Hjördis därmed för alltid lämnade sin mamma. 20


Vi pojkar fick fina sommardagar i Ljuså och Abramså Enligt läkarens förslag hade pappa ordnat så att vi pojkar efter skolans slut fick vistas i Ljuså hos farbror Ruben i närmare fyra veckor och lika länge hos morbror Georg. Före avresan hade vi hade lovat mamma och pappa, att om vi skulle bli osams om vad som är rätt eller fel i vad vi gjort eller tänker göra, skulle vi gå till farmor eller Ruben och be om hjälp att lösa tvisten. Vi lovade även att be Gud om hans välsignelse och hjälp i våra bords- och aftonböner. Under mammas svåra sjukdom slutade vår aftonbön med att be Gud att han skulle hjälpa mamma att bli frisk. Hos Ruben var det farmor Brita, med hjälp av sin fosterson Gösta, som hade Rubens uppdrag att svara för mathållningen på följande tider: frukostrast nio, kafferast elva, middagsmålet ett, kafferast tre och kvällsmålet sex. Valfri tid för morgon och kvällsförtäring. På kafferasterna och på morgon och kväll bjöds vi på ett glas mjölk till en bulle eller en smörgås. . Denna särskilt soliga sommar gjorde att vi flertalet dagar, barfota och i badbyxor, var ute och roade oss med olika lekar på Rubens ägor. Men även om vi bodde hos Ruben alla nätter tog moster Magda och morbror Frans hand om oss flera dagar. Han skötte regleringen av de tre kraftverken som kördes på vattenkraft från det uppdämda sjöområdet Holsvattnet. Moster Magda hämtade oss och de flesta av dessa dagar höll vi till vid Mellanfallets kraftstationsområde där även dottern Margit var med. I sin stora matkorg hade hon ett mål mat och en flaska saft som det blev många muggar god saft av till kexen och bullskivorna. Det var även andra mammor där med sina barn som vi lekte och badade tillsammans med. I pappas ställe vände vi oss till Ruben och i mammas ställe till farmor Brita. Här kommer ett exempel på hennes mammaroll. En trevlig dag då vi hade besök av moster Magda hade vi gått och lagts oss. När vi, som alla dagar efter att en stund ha pratat om hur vi haft det under dagen, skulle be vår aftonbön sade Folke gråtande: ”Jag kan inte sluta tänka på mamma och hennes svåra sjukdom.” Jag försökte trösta honom med att påminna om att vi gjort det varje kväll när vi i vår aftonbön bett Gud hjälpa mamma att bli frisk. Farmor Brita hade hört vad som hänt och kom in till oss och satte sig på Folkes säng och i ett viskande samtal fick honom att sluta gråta. Efter farmors godnatt höll vi vår aftonbön. I närheten av Bodens stad bodde pappas syster, faster Ottilia och farbror Hjalmar Dahl och med sina tre barn. Det var planerat att vi skulle få stanna hos dem över dagen de dagar Ruben hade sina ärenden i Boden. Dagarna med Moster Magda gjorde att det inte blev av. Men någon av de sista dagarna i Ljuså fick jag följa med Ruben till Boden och fick på det sättet för första gången hälsa på hos faster och farbror och deras tre flickor. Med stor tacksamhet till Ruben, farmor och moster Magda för vad de givit oss dessa dagar, bar det så av till Abramså. Dagarna i Abramså Fysiskt starka som vi pojkar visades vara under lekarna i Mellanfallet, ansåg moster Magda att vi skulle orka gå sex av den åtta kilometer långa skogsvägen mellan Ljuså och Abramså. En morgon med växlande molnighet skjutsade morbror Frans oss på en mindre lastbil från Rubens gård fram till en plats där skogsvägens svårare motlut började. 21


Vid åttatiden började vi vår vandring med moster Magda i täten, i sin ryggsäck bäranden smörgåsar och mjölk för två matraster. Sist gick Margit bärande på en flaska blandsaft och en vattenflaska samt våra vattenmuggar. De första tre kilometrarna i motlut gjorde vi många saftraster och en matrast. Under vår vandring på den svagt slutande skogsvägen, blev det en matrast och ett mindre antal saftraster, fram till den plats där morbror Georg vi femtiden mötte oss med häst och vagn. När skogsvägen slutade åkte vi på en väg som gick genom uppodlat mark som tillhörde morfars jordbruksfastighet och som morbror Georg och moster Gertrud brukade. De bodde i ett eget hus. Hon tog emot oss med att bjuda oss till ett färdigdukat matbord. Efter maten fick vårt rum. Vår första dag i Abramså slutade med ett kort möte med morfar och mormor och deras hemmavarande yngsta dotter Sonja. Det skedde i sällskap med moster Magda och Margit som skulle övernatta i det huset. Efter hälsandet avslutades mötet med att morfar hoppades på att de lek- och fysiska aktiviteter Abramså kunde bjuda på skulle passa oss. Tillbaka på vårt rum kom moster Gertrud och talade om att hon tillämpar samma mathållning och på samma tider som hos Ruben, men att morfar och mormor vill svara för morgondagens första kafferast. Vi hoppas att ni också kommer till morbror Georg och mig när ni känner att ni behöver pappa- eller mammastöd. På första kafferasten hos morfar och mormor berättade morfar om de möjligheter vi hade till lekandet i och kring hans jordbruksfastighets olika byggnader och om lekplatser utanför hans marker. Hans förhoppning om att de skulle passa oss infriades med gömmalekarna i och kring morfars byggnader och de idrottsliga lekarna och badande utanför hans fastighet. Det och morbror Georgs och moster Gertruds fina sätt att sköta om oss gjorde att dagarna i Abramså en blev en lyckad avslutning på våra skollediga dagar. Lördagen en vecka före det vi skulle börja skolan körde morbror Georg oss till Ljuså station och det tåg vi hade biljetter till för hemresan. Nu blev det klart att mamma bar på den svåra sjukdomen När pappa mötte oss talade han om att det nu var klart att mammas svåra förkylningar hade utvecklats till lungtuberkulos som inte kunde bromsas, men att mamma ville vårdas hemma. Sjuksystern gjorde nu hembesök var tredje dag, så det där att inte få klänga på mamma gällde verkligen. När vi kom hem och stående i köket såg mamma resa sig upp från matbordet med orden välkommen hem, bröt både mor och barn en kort stund mot doktorns anvisningar. Mamma vårdades således hemma och mellan för- och eftermiddagens timme med vila på sin säng, följde och deltog i den tillfälliga hemhjälpens arbete. Styrkt i tron på sin Gud orkade hon med det trots att läkarbesöken visade att sjukdomens sakta förändrades. Under första halvåret 1931 utvecklades sjukdomen så att läkarundersökningarna på sjukstugan i Porjus flyttades till sjukstugan i Jokkmokk. Då med förekommande behandlingar från två dagar i veckan till en vecka, vilket gjorde att mamma orkade fortsätta hemvården. Under årets återstående dagar tog sjukdomen så hårt på hennes krafter att dagarna på sjukstugan i Jokkmokk blev veckor, men som gjorde att hon där emellan orkade sköta sig hemma. I början på 1932 gjorde hon sin sista sjukresa. Oförglömlig är stunden när vi tar adjö av henne. Hon ser på mig och säger med svag röst: 22


”Sköt om dig och dina syskon.” Min oro dagarna i skolan och på kvällarna tillsammans med bröderna var obeskrivlig fram tills pappa, den 4 januari 1932, kom hem med dödsbudet. När farbror Hugo och faster Eva kommer till begravningen och har Hjördis med sig återförenades vi med vår syster. Med det blev en kort återförening. Efter begravningen följde Hjördis med farbror och faster hem till Gällivare för att vi då ännu bara hade tillfällig hemhjälp. Sammantaget var det här för mig personligt svåra upplevelser. Och bara några år efter mammas död upptäckte jag att det var upplevelser som kom att påverka mitt sätt att vara som människa. Det handlande om upptäckten att vi inte var ensamma om att förlora en förälder i denna svåra sjukdom och i avsaknaden av samhälleliga insatser för att hjälpa barnfamiljerna i sådana situationer. Förhållanden som starkt påverkat mitt handlande i de olika roller jag har haft under min vandring genom livet. Även om mammas sjukdom och hennes bortgång satte sina djupa sår synes mina syskon och jag ändå ha klarat skolgången på ett nöjaktigt sätt.

Från söndagsskola till pionjär Mamma dog i en stark tro på sin gud. De sista fem åren av sin levnad kom hon att diskutera sitt troende med pappa. Pappa har berättat att de tillsammans läste och diskuterade bibeltexter. Det ledde till att också pappa tidvis varit troende. Men i och med mammas död börja han tvivla på sin tro. Något som slutligen resulterade i att han helt lämnade sin tro på att det fanns en gud i den skepnad bibeln på olika sätt beskrev den. Vi barn gick i statskyrkans söndagsskola. För mig var stunderna på söndagsskolan en lärorik och skön upplevelse. Som äldste söndagsskolebarn under femte och jätte åren i folkskolan lät söndagsskolläraren mig läsa texter och leda våra sånger. Flera söndagar leddes söndagsskolan av kyrkans komminister. Han ville att jag skulle läsa vidare efter folkskolan för att jag skulle kunna fortsatta på den kyrkliga banan. Till att böra med handlade det om att skaffa mig studentbetyg. Vägen dit skulle då ha gått genom real- och gymnasieskola utanför bostadsorten Porjus. Komministern hjälpte mig med handlingar om de möjligheter som Malmberget här hade att erbjuda. I samtal med pappa lovade han också att medverka till att hitta former för att ekonomiskt klara en sådan studiegång. En studiegång som sannolikt hade gjort mig till en tjänsteman i statskyrkans tjänst. Men nu ville ödet att det inte skulle bli så. Händelse som slog sönder vad som varit Under det femte skolåret inträffande en händelse som gjorde att jag på kort tid förändrade min hållning till Gud. I närheten av vårt hus pågick ett stort jordschaktningsarbete för järnvägens räkning. Som var vanligt under första delen av 1930-talet var det här ett beredskapsarbete med mycket låga löner. På den tiden kallat AK-arbete. Någon dag före skolstarten 1931 besökte vi arbetsplatsen efter skolan som vi ofta brukade göra för att leka och ”hjälpa till”. Vi kunde då höra 23


hur arbetarna i sina samtal var missnöjda med sin tillvaro som AK-arbetare. Vid ett tillfälle när jag hörde ett sådant samtal kunde jag inte hålla tyst. Jag tyckte att de i stället för att bara klaga, skulle be till Gud om att han skulle hjälpa dem. Men det skulle jag inte ha sagt. Repliken från en av arbetarna slog mig hårt: ”Vad säger du pojk! Om det hade funnits en Gud skulle inte vi ha det så här jävligt och ni ungar och er mamma skulle inte heller ha det som ni nu har det.” Det var det där ”som ni nu har det” som slog så hårt efter det att mamma hade dött. Det var ju sant. Vi hade bett till Gud att vår mamma skulle bli frisk men i stället blev hon sämre. På söndagsskolan hade jag lärt mig att Gud visst lyssnar på mig i mina böner, men söndagsskolelärarna förklarade att det var bäst för mamma att hon fick dö och att hennes själ fick komma till Gud. För oss barn och vår pappa hade det varit bäst om mamma fått leva och att Gud inte tagit henne ifrån oss. Var det detta som AK-arbetaren menade, att om det funnits en gud skulle hon fått leva? En fråga jag då av oförklarlig anledning inte ställde pappa. Blir pionjär Efter att fört fram mina tvivel för en klasskamrat, som hade slutat i söndagsskolan och nu var med i den av kommunisterna i Porjus bildade barnorganisationen ”Pionjärerna”, slutade jag att gå i söndagsskolan. Något som pappa inte hade något emot. Och detta inte heller när jag en dag ville gå med i pionjärverksamheten. Det gjorde även mina bröder. Ett medgivande som jag då misstänkte berodde på att han började svikta i sin gudstro. Något som jag då, som efter mammas död, inte talade med pappa om. Frågor som jag beklagligt nog inte heller ställde medan pappa levde. Med pionjärverksamheten följde att jag fick annat att läsa än när jag gick i söndagsskolan. Nu började jag läsa böcker som ledaren för pionjärerna rekommenderade och som jag lånade på Porjus folkbibliotek. Jag minns inte vad böckerna hette men att det jag läste stärkte mig i tron på att det måste till andra krafter än vad söndagsskolan förkunnade för att komma till rätta med orättvisorna i dåtidens svenska samhälle. Det var en läsning som bl.a. gjorde klart för mig att vår familjs problem med mammas svåra sjukdom och AK-arbetarnas urusla löner, återspeglade vad som gällde för stora delar av det svenska folket. Det blev ett läsande som efter ett par år vidgade mitt intresse för politisk facklitteratur och arbetarskildringar som behandlande förhållanden i andra länder liknande våra svenska.

Feriearbeten Det första feriearbetet Jag kan skatta mig mycket lycklig att som vuxen varje dag haft ett arbete att gå till. I samma lyckliga situation har jag varit när det gällde att få feriearbeta under sommarledigheten efter avslutad 5:e och 6:e klass. Efter 5:e klass, sommaren 1931, fick jag feriearbeta hos bagaren och kioskägaren i Övre Lillselet. Arbetet var lärorikt samtidigt som jag kunde komma hem med en liten slant varje dag. Det handlande om att med dragkärra besöka bagarens gamla brödkunder och att hitta nya kunder. Då jag hade provision gällde det att övertala, 24


Jag till höger med mina syskon Folke, Fingal och Hjördis. vanligen frun i huset, att köpa av det färska brödet, rågbrödslimpa, vetebullar och bagarens specialitet: kanapén. Då kontant betalning gällde blev de en bra träning i att sköta pengar. Först genom räkna ut hur mycket pengar varje köp handlade om och att i förekommande fall lämna rätt tillbaka när köparen inte hade jämna pengar. Vid åttatiden måndag till lördag drog jag i väg med min brödkärra. Arbetsdagen hade då börjat två timmar tidigare med att jag efter bagarens morgonbak fick hjälpa till med att sortera och packa brödet som skulle ut till affärerna. I den uppgiften ingick också att packa det bröd som jag skulle ha för dagen på min kärra. Arbetsdagen slutade vid tolvtiden med att jag för bagaren redovisade försäljningsresultatet. Min dagsförtjänst uppgick vanligen till i runt tal en krona. Pappa anställer hushållerska Även efter det att mamma lämnat oss hade vi tillfällig hemhjälp som kom innan vi gick till skolan och gick när pappa kom hem efter en arbetsdag. Efter att ha annonserat om hemhjälp som med undantag för natt mot söndag skulle ligga över, anställde pappa Ida Johansson, som då var hemma hos föräldrarna i Jutsajaure efter att just ha lämnat en anställning. Det skulle senare visa sig att hon blev den hemhjälp som för alltid stannade hos. Ida kom till oss i mars månad 1932. I slutet av 1933 gifte hon sig med pappa och blev så vår nya mamma. Hon var 11 år yngre än pappa.

25


Hjördis som tonåring. När hon kom till oss, som vår hushållerska (som det hette), förändrades vår tillvaro till det bättre redan under de första dagarna. Det genom det sätt varpå hon utförde sina hushållsbestyr samtidigt som hon på ett förtroendeingivande sätt bekantade sig med oss barns sätt att vara. Och så fortsatte det. Det innebar bland annat att hon successivt befriade mig från äldrebroderrollen i förhållande till mina syskon som jag haft efter mammas bortgång. Här kom hon att betyda mycket för Hjördis. Efter vad Hjördis berättade om sitt boende och levnadsförhållande i jämförelse med våra, förstod jag att hon inte hade det så lätt den första tiden i hennes rätta hem. Men hon klarade det. Redan första dagen träffade hon grannpojken hon lekt med före flytten till Gällivare. Och jag minns de båda som skolkamrater så länge jag bodde kvar i Porjus. Allt detta var omständigheter som för oss barn utvecklades till att Ida blev vår ”Mor Ida”. Det blev också för oss hennes tilltalsnamn. Arbetet som bonddräng En av våra grannar i Nedre Lillselet var familjen Krusell. Han var en bonde som höll sig med mjölkkor, grisar och en häst. Pappa hade hjälpt honom att sköta hästens hovar och seldon och som tack för det fick han låna hästen på söndagarna, när det gällde att för husbehov ta rätt på brännbart material efter nedläggningen av järnvägens grusgrop fyra kilometer söder om Nedre Lillselet. Bonden körde själv hem ved för huset. Pappa trodde att jag efter folkskolan, som dräng hos Krusell, hade 26


stora möjligheter till arbete som kusk hos Ömans åkeri. En månad före skolans slut, år 1932, lovade Krusell att jag skulle få börja arbetet. Arbetsdagen började vid sjutiden med att hjälpa till med att göra rent under korna och hästen, där min uppgift var att sopa ner allt skräp i gödselrännan. När bondmoran mjölkat de åtta korna, blev det min uppgift se till att kossorna kom ut på sitt skogsbete. Bonden konkurrerade med den morgonöppna mjölkaffären i Övre Lillselet. Mjölken från gårdagens kvällsmjölkning och morgonens mjölkning såldes till privatpersoner i Övre Lillselet och på andra ställen i samhället. Efter att jag under bondens ledning några dagar visat att jag kunde sköta hästen och hitta till mjölkkunderna, fick jag på egen hand göra dessa dagliga mjölkskjutsar. Det blev ett trivsamt och lärorikt inslag under förmiddagens arbetspass. Då kunderna skulle ha sin mjölk även söndagar fick jag göra mjölkskjutsen även dessa dagar. På eftermiddagarna fick jag hjälpa till med olika göromål på gården. Arbetsdagen slutade med att jag såg till att korna kom in i ladugården för kvällsmjölkningen. Min kontanta lön var en krona om dagen. Även för söndagens korta arbetsdag. Utöver kontant daglön hade jag mat för dagen (frukost, lunch och middag). Det var gott och rikligt det bondmoran bjöd på. Blev det mat över efter middagsmålet fick jag det med mig som ett matpaket. En förmån som sannolikt var lika mycket värd som daglönens enkrona. Som framgår av nästa avsnitt fick jag tjänstledigt från bonden för att kunna följa med Ulla till sameskolan. Åter i arbete efter dessa fyra månader upphörde utearbetet med korna morgon och kväll. I stället hjälpte jag till med utfodringen under dagen. Morgonens mjölkutkörningar gick endast till övre Lillselet. Men som kusk och hjälplastare blev det mer arbete när det gällde att hålla korna med foder. Jag fick också hjälpa bonden under den snörika vintern med att köra hem ved från vedtravarna i sluttningen av Porjusberget.

Stöd och sällskap på samisk skola Hur det kom sig På morgonen någon dag före midsommaren 1932 berättade vår hushållerska Ida att hennes syster Hulda (kallad Ulla), som varit lärarinna på samernas sommarskola i Vaisaluokta och vinterskola i Arjeplogsfjällen, hade ringt och på brodern Tures förslag önskade träffa mig i nästa dag. Då Ida var säker på att bonden skulle ge mig ledigt lovade hon att övertala mig att godta Ullas önskemål. Det ledde till att jag på angiven tid gick från bonden och när jag kom hem var Ulla redan där. Efter att vi hade handhälsat tackade hon för att jag ställde upp på den här träffen. Hon berättade om sina erfarenheter från de två sameskolor hon jobbat på tidigare. Utbildning av barnen i skolkåtan under enkla förhållanden var stimulerande arbetsuppgifter. Däremot var det jobbigt med skötseln av den egna kåtans inre och yttre. I det jobbiga låg inte minst ensamheten på kvällar och nätter i kåtan. Till det kom att hon den 1 juli skulle ha en sommarskola 12 mil norr om Arjeplogs centrum. I arbetet att förbereda sig för den uppgiften hade hon besökt skolan tillsammans med representant för Sameskolornas förening och fick då erfara under vilka besvärliga förhållanden det var att ta sig till och från skolan. 27


I denna spännande livsberättelse får vi följa författarens liv från ung arbetargrabb i Norrbottens inland till aktiv samhällsengagerad pensionär. Som 6-åring fick han ensam ta hand om sina yngre bröder då mamman låg på sjukhus och pappan jobbade på annat håll. Efter sexårig folkskola var det arbete som gällde för att hjälpa familjen till en dräglig tillvaro. Under det svåra 30-talet lyckades han få sin inkomst via olika säsongsarbeten. På somrarna var det jobb som järnvägsrallare och på vintrarna som skogsarbetare, som kusk i timmerskogen, ett inte helt ofarligt arbete. Redan i unga år blev Svante politiskt intresserad. Som 17-åring blev han ordförande i den kommunistiska ungdoms­klubben i Porjus. Engagemanget i den kommunistiska rörelsen medförde att han senare blev anklagad för att vara rysk spion. I början av 1940 började Svante sin karriär inom SJ. Vi får en detaljerad beskrivning av hur arbetet gick till på den tiden utefter järnvägslinjerna i Norrbotten och Västerbotten. Vi får också en påminnelse om hur Sverige indirekt gav den tyska krigsmakten sitt stöd genom att upplåta järnvägen för tyska transporter. Under tiden vid SJ påbörjade han också på allvar sin fackliga och politiska bana. När han 1958 blev föreståndare för LO-skolan i Brunnsvik var det ett stort steg på hans och familjens klassresa. Nu kunde han med full kraft ägna sig åt arbetet i demokratins tjänst. Efter Brunnsvik hade han flera anställningar som innebar stort samhällsengagemang. Minnesvärd är berättelsen om hur han som organisationschef inom Transport medverkade i det svåra uppdraget att avsätta den kontroversielle ordföranden Hans Ericson. Parallellt med beskrivningen av Svantes yrkeskarriär och fackliga och politiska engagemang får vi också följa familjelivet och hans varierande fritidsaktiviteter under åren.


9789187435027