9789174995688

Page 1


Belinda Bauer Livets & dödens villkor

Av författaren till Mörk Jord, vinnare av The Gold Dagger för

’Årets bästa kriminalroman’ Crime Writers’ Association


B e l in da B au er

Li v ets & Dödens V i ll k o r

Ö v e r s ät t n i n g : L e i f J a n z o n

Modernista stockholm


1 D e t hade inte slutat regna på hela sommaren, och det smala

vattendraget som delade Limeburn strömmade häftigare än Ruby Trick hade sett under hela sitt tioåriga liv. I ravinfåran brukade det sorla en cirka kvartsmeter djupt vatten. Tillräckligt för att blöta ned knän men inte underbyxor. Men den här sommaren var annorlunda. Den här sommaren hade solen bara glimtvis tittat fram, liksom ursäktande, genom smala revor i Devonshires smutsgrå moln, och bäcken forsade djup och mörk. Och fastän Adam Braund, om han tog sats, fort­ farande kunde hoppa mellan de mossgröna slänterna, samlades nu alla barnen för att titta på honom, för om han ramlade i var det inte helt omöjligt att han kunde drunkna. Skogsvägen som ringlade sig brant upp halvannan kilometer bland träden, fram till stora landsvägen, var alltid full av vatten­ pussar, och kullerstenarna mellan stugorna invid den gamla slipviken miste aldrig sin gröna vinterglans. Träden som hotade att tränga ut Limeburns tjogtal hus i det glupska havet froda­ des ohejdbart. Deras löv dröp även när himlen inte gjorde det. Bäckvattnet sprutade ut över klintkanten som från en brandslang, och de branta, vindlande skogsstigarna omkring Limeburn var livsfarliga rutschbanor. Inte för att det avskräckte någon enda unge. De var bara fem barn i byn så de var tvungna att vara lek­ kamrater, precis som de var tvungna att leva sina liv på denna vattensjuka, tångdoftande plats. Chris Braund var äldst med sina tretton år. Hans bror Adam var ett år yngre, men ett år längre. Familjen Braund var fallen efter ilandspolade sjömän från den stora armadan, och alla var svarthåriga. Sedan kom Ruby med sin kopparröda kalufs. Där­ 5


näst sjuåriga Maggie Beer och hennes syster Em, två år, som alltid sinkade dem. Bägge flickorna bleksiktiga och magra som stickor. Maggie fick vänta in Em, medan pojkarna gick före och Ruby alltid hamnade någonstans på mellanhand. Västeröver gick de stigen upp genom skogen till stättan. I en liten glänta stod en bänk vänd mot stupet, med utsikt genom en lövglugg över den svarta klapperstensstranden bort mot Kilen, en smal, flack landtunga som sköt ut hundra meter i vågorna innan den abrupt slutade i en krok. Det sades att Djävulen hade tänkt bygga en bro över till ön Lundy Island, men blev tvungen att sluta när spadbladet bräcktes. Ruby tyckte varken om Kilen eller legenden. De fick henne att undra var Djävulen kunde finnas nu. Från en gren i en uråldrig ek invid bänken hängde ett upp­ fransat rep med en ögla att gunga i – om man ville bränna hand­ flatorna och trilla ned i leran. Ändå gungade de rätt ofta, för det var det enda de hade att göra. Ibland klättrade Adam och Chris över stättan och fortsatte bort på stigen. »Ända till Clovelly«, hade Chris skrutit vid flera tillfällen, men när Ruby hade bett honom ta med sig en lek­ saksåsna från besökscentret hade han sagt att de var slut. Ruby gick aldrig bortanför stättan. »Dit men inte längre«, hade hennes mamma förmanat. Delvis därför. Och delvis därför att skogen bortom stättan, även soliga dagar, var alltför mörk och alltför tigande – en grönskande tunnel med stupet, hotfullt, osynligt, på ena sidan, en sluttning med snårskog på den andra. Vittrorna i skogen lockade en att gå runt i ring – och till och med ut över stupet – om de kunde. Man fick lov att vända avigan ut på jackan för att hålla dem borta. Där stigen till Clovelly började stod en liten stenhydda med samma form som en bikupa. Barnen visste inte vad den var till för, men de kallade den Björnidet, därför att den även i torr­ väder luktade björn. De turades om att klämma sig in genom den trånga öppningen och sitta i mörkret med knäna uppdragna under hakan så länge de klarade det. 6


Adam hade rekordet: evigheter. Österut gick den ännu brantare leden till Peppercombe – en lerig krokstig med en provisoriskt hopsnickrad planktrappa bland taggiga björnbärssnår. Halvvägs upp låg spökhuset, dit de inte fick gå. De tillbringa­ de en stor del av tiden där, rotade runt i askan på eldstäderna och knackade loss glasskärvor ur de tomma fönsterramarna när det var ebb, så att de skulle kunna höra klirret mot de fuktglänsande klapperstenarna trettio meter nedanför. För varje år sköt det maskstungna golvet ut längre och längre över det bortvittrande stupet. På ett ställe kunde Ruby ligga och trycka ögat mot ett kvisthål i golvet, utan någonting alls mellan sig och det mörka, grå havet. Det var som att flyga. Eller falla. Ruby Trick bodde i en stuga som kallades Tillflykten och ägdes av en familj i London, som hade köpt huset med två sovrum, döpt det och sedan tyckt att det låg för långt bort, var för trist och fuktigt att utnyttja som tillflykt – ens en enda sommar – så de hyrde ut det tills de skulle kunna sälja det med vinst. Den dagen skulle aldrig komma. Det vore billigare att riva Tillflykten och bygga nytt än att renovera. Rubys far, John Trick, lappade de otäta fönsterkarmarna med spillvirke och höll stånd mot sprickorna i murväggarna med spackel och bruk, men för varje år utkämpade Tillflykten en alltmer dödsdömd kamp mot naturen. Skogen ville inte ha dem där, det insåg Ruby klart och tydligt. Medan Clovelly höll skogen borta med hjälp av sin blotta stor­ lek och sitt blomstrande näringsliv – och sist och slutligen med ren och skär turistexploatering – så låg Limeburn helt enkelt i skogens avancemangslinje. Bäcken och vägen och den smala hus­ raden skulle aldrig räcka för att hindra träden på den här sidan av bäckravinen från att ansluta till träden på andra sidan. Det var bara en tidsfråga. Förtruppen hade redan vunnit ­terräng. Bräken 7


bröt ut på murväggarna som små gröna sjöstjärnor, rhododend­ ron och hortensia pressade på mot bakdörrar och förmörkade fönster. Och samtidigt som träden dukade under för grensaxar och motorsågar anlade de listiga rottunnlar under fiendelinjerna, bröt genom rör, försköt väggar och fick grunder att sätta sig. I Stenstugan hade golvet i vardagsrummet bågnat och slutligen bräckts av en ekrot grov som ett manslår. Alla i byn hade kommit förbi för att ta sig en titt och samtidigt hjälpa gumman Vanstone att arrangera om möblerna omkring roten. John Trick sa alltid att det fanns både det ena och det andra som det helt enkelt inte gick att få stopp på. Husen upp mot krö­ net hade redan uppslukats av skogen: de övergivna eldstäderna i dem drunknade i regn. Där bodde bara spindlar och uppblåsta paddor, medan de kvarvarande bebodda husen ingenstans hade att ta vägen annat än ut mot havet, som obarmhärtigt gröpte ur klinten under dem. Den gamla slipvikens långa båge drog havet upp mot byn, och ibland nådde det också ända fram. Under vårflod och stormar packade man sandsäckar och plankor hårt mot trösklarna och tog med sig arvegods och T V-apparater upp i sängarna, bara utifall att. Om dagen var det lätt att glömma att träden och havet låg på lur. Om dagen lekte barnen i skogen eller klev försiktigt över strandens gigantiska stenar för att plaska i hällarnas vattenpölar. Men om natten kunde Ruby känna tidvattnet dra inom sig, allt medan skogen prövade motståndskraften hos Tillflykten, gnisslade med grenar mot fönstren, knackade på teglet. Och hon undrade hur det en gång skulle bli – när yttervärlden slutligen bröt igenom, bröt in.

8


2 J o h n T r i c k körde upp dem till stora vägen där de skulle ta

bussen – Ruby till Bideford, hennes mor bara bort till hotellet, var ifrån hon tog med sig matrester som var så goda att Ruby ibland steg upp mitt i natten och slukade dem. Bilen, som förut varit vit, var nu roströd. Den verkade avsky familjen lika mycket som skogen gjorde, och ibland vägrade den att starta, och när den väl hade gjort det hostade och hackade den hela den vindlande vägen upp. Backen från Limeburn upp till stora vägen var som en åktur på ett nöjesfält. Ruby hade varit på tivolit i Bideford en gång – berg-och-dal-banan där var inte stor, men tillräckligt stor för att hon skulle bli rädd, och den hade också börjat på det här viset – mödosamt och länge hade den dragit uppför en stigning som från den väntande kön inte hade sett ut att vara någonting, men som hade känts så brant när hon väl satt i den lilla vagnen, att hon hade trott att hon skulle tippa över baklänges. De satt alltid på helspänn i bilen, väntade på att den skulle strejka. Hennes pappa hukade över ratten, hennes mamma höll hårt om handväskan, medan Rubys fingrar gjorde ont av att hon så desperat kramade nackstödet. Alla lutade sig framåt, som om det skulle hjälpa, under det att bilen krängde fram på fel växel på serpentinvägen under trädens mörkt smutsgröna valv. På halva vägen låg ett stall, en före detta gammal godsfinka intill en liten lerig hästhage. Det syntes aldrig något djur i den, men Ruby hade alltid ögonen på skaft. »Där ska jag ha min häst«, sa hon fem gånger i veckan. »Vad ska den heta?« frågade alltid hennes pappa. »Beror på – både på färgteckningen och temperamentet.« 9


»Och om den redan har ett namn då?« undrade hennes ­mamma. »Det kan du inte ändra på.« Ruby rynkade pannan. Det hade hon inte tänkt på. »Hon kan kalla den precis vad hon vill – visst, Rubes?« sa hennes pappa i backspegeln. Så skakade han på huvudet och mumlade: »Glädjedödare.« Ruby gillade att pappa sa åt mamma vad som gällde. Mamma var alldeles för mallig, bara för att hon hade ett tjusigt jobb på hotel­ let och tjusiga kockkläder. Gjorde sig märkvärdig – som pappa sa. De körde förbi stenkapellet, där tät murgröna vävde samman gravarna; sköt sedan fram ur trädens tunnel, ut i dagsljuset, vid den lilla butiken där Ruby förbrukade sin veckopeng. Där fanns en skylt som utlovade glass – fastän frysen alltid var full av fisk­ pinnar och ärtor – och bredvid ytterdörren en väggmonterad hönsnätslåda där lokaltidningens huvudrubrik sattes upp. En gång i veckan byttes den, eller när mr Preece kom ihåg det. I dag kungjorde den: 1.000 hem hotas av översvämning. Bilen neg till och stannade, och de steg ut. Ruby var tvungen att vänta på mamma, för den hade ju bara två dörrar. Hon såg att en liten klunga barn redan hade samlats vid busshållplatsen: dels toppungar, från gårdarna och byarna ovanför klintarna, dels bottenungar, från strandmarkerna och skogen. Toppisarna hade wifi och ponnies; bottisarna fördämde med sandsäckar mot trösklarna vid högvatten och var alltid salttoviga i håret. Innan mamma slog igen dörren böjde hon sig ned och sa in i bilen: »Skulle du kunna ta och laga badrumsfönstret, John?« Ruby himlade med ögonen. Mamma höll jämt på och tjatade om det där fönstret! Hon kunde väl laga det själv då om hon blev så störd? »Om jag hinner«, svarade pappa. »Vad är du så upptagen med då?« sa mamma, och pappa luta­ de sig över passagerarsätet och drog igen dörren. Sedan gjorde han en ilsken U-sväng och försvann ned bland träden. Toppungarna väntade tills Rubys mamma hade stigit av bus­ sen innan de började kalla Ruby för »jävla fetto« och »rödtopp« 10


och trampade på hennes svarta skor och vita strumpor tills de blev alldeles leriga och smutsiga. John Trick var tjugonio och hade inte arbetat på tre år. Han hade jobbat med svetsning på varvet, och när det inte fanns något att svetsa hade han jobbat med ställningsbygge, och när det inte fanns några ställningar att bygga hade han gjort grovjobb, och när det inte fanns några grovjobb hade han börjat göra ingenting alls. Sedan hade han gjort ingenting alls så länge att han undan för undan hade anpassat sig till det, tills ingenting blev det nya någonting. Det nya någonting bestod i att köra backen upp och sedan till­ baka och att sitta och äta frukost framför TV:n. Det bestod i att leta drivved på stranden och plocka skålsnäckor att använda till bete. Det bestod i ett sexpack burkcider på kylning i en vatten­pöl, och i att pissa i vattnet som en skeppsbruten. Så småningom kom han att undra hur han någonsin hade haft tid att jobba. Och sådana här dagar passade den här livsformen honom utmärkt. Förmiddagsregnet hade upphört och molnen glesnat så att de bara liksom spädde ut solskenet, inte blockerade det helt – en påminnelse om att sommaren någonstans där uppe var som den skulle. Viken låg i lä så det var alltid varmare kring den än uppe på klinten, och fuktigheten steg redan i röktunna slingor från jorden upp mot himlen. I de billiga hörlurarna sjöng Johnny Cash och Willie Nelson för honom om riktiga karlar och deras falska kvinnor. Någon gång emellanåt – när vinden låg på – sjöng han med. Brottstycken av sång bars ut av blåsten över saltskummet. Han hade fått ihop ett halvdussin snäckor, och kratsade nu ut en av dem ur skalet och betade på. Den var hård i köttet, djuret skälvde mellan fingrarna på honom när han trädde det över krokens hullingar. Han kastade ut och kände hur betet lade sig på botten, sedan tog han in lina och slog sig till ro i sin gamla nylonklädda campingstol. John fiskade oftast vid Hålet – en något 11


sånär fyrkantig bassäng som tvåhundra år tidigare hade sprängts ut i hällarna, så att fartyg skulle kunna lossa sina laster av kalk och antracit. Ugnarna där kalken brändes fanns kvar, hopbyggda med pirarna på ömse sidor om gamla slipbassängen – skanslik­ nande, tolv meter höga stenugnar, som numera ockuperades av råttor och måsar och stank så mycket av bägge arternas skit att inte ens barnen ville leka där. Makrill var det han mest fick, nästan lika ofta vitling. Bägge var rejäl matfisk, och om han gjorde sig besväret att ta sig fram över hala stenar ut på spetsen av Kilen kunde han få ålar långa som en arm, kanske en eller annan pigghaj – Nordsjöål, som den kallades på flotta krogar. Ibland ringde Alison till mr Littlejohn på hotellet och han svarade ja eller nej. Om han sa ja gav han Trick tio pund per fisk. Sedan skar han ut åtta stora filéer som han sålde för tjugo pund styck. John fnös runt sin handrullade. Hundrasextio pund för en fisk som han hade fångat och hans fru skulle laga till. Han fattade inte hur mr Littlejohn kunde sova om nätterna, den gamla gamen. Han kunde ha sålt hajen till Red Lion i Clovelly förstås, men han for ju aldrig till Clovelly, trots att han kunde se byn härifrån, på andra sidan buktens flacka båge. Clovelly var älsklingsbarnet och Limeburn lillungen, och det var det ingen i någon av byarna som någonsin glömde. Spöets neonlysande topp vippade till, och hela kroppen spän­ des, redo att drilla bytet. Men toppen snärtade tillbaka i utgångs­ läge, pekade upp mot himlen med sitt darrande finger. John slappnade av. Krabbjävlar. Ibland vevade han in och kontrollerade betet och kastade ut igen någon annanstans men det kändes jobbigt att hålla på med när nu vädret var så varmt och cidern så sval. Han slöt ögonen och väntade. Han sov.

* 12


På kvällen började fönsterbråket igen. Först fönstret, sedan hur mycket det nya däcket till bilen hade kostat, sedan hur han hade grisat ned när han rensade fisk i diskhon. Ruby gick in i andra rummet innan grälet övergick till att handla om jobb. Vad det än började med, så slutade det alltid med jobb. Och dit tog det sig utan henne.

13


3 K la s s l ä r a r e n , Georgia Sharpe, skrev två ord på klassrum­

mets whiteboardtavla och Ruby skrev noga av dem på omslaget till en splitter ny, blå skrivbok. Minn Dagbok. »Ni ska skriva i dagboken varje dag«, sa Georgia. Pojkarna stönade. Hon lade ned filtpennan och gick fram och tillbaka mellan bänkarna. Ruby gillade när Georgia vankade omkring, för då blev det svårare för Essie Littlejohn att sticka Ruby med sin penna. Essies pappa ägde hotellet där mamma jobbade och Ruby hatade Essie och hennes stora öron och fina kritor och tjusiga köksgas. »Allt som ni gör, och allt som ni tänker«, fortsatte Georgia. »Alla hemliga drömmar och framtidsplaner.« Ruby såg att Georgia hade lackat sina korta naglar i ljus pärlemor, Ruby fick inte lov att måla naglarna, för det var bara slampor som målade naglarna, men Georgia såg ju inte ut som någon slampa. Hon hade fult brunt hår och var osminkad, och hennes enda smycke var ett armband med pinglande berlocker, bland annat en liten hästsko i silver. Ruby gillade hästskon och därför gillade hon Georgia också, så hon fattade inte hur Georgia kunde vara en slampa. Nagellack kanske bara var slampigt ifall det handlade om fransk manikyr, sådan där som flickorna på gymnasiet hade, de som satt och rökte på bussen. Georgia märkte att Ruby tittade på berlockerna och log sitt sneda leende. Det var hennes första termin på skolan, så hon hade inte hunnit mista livsmodet ännu. David Leather räckte upp handen och frågade om han fick skriva om sin samling av mjölkflaskor, och Shawn Loosemore frågade om han fick skriva om att han slog sönder David L ­ eathers 14


samling av mjölkflaskor och alla skrattade – utom David och Georgia Sharpe, som blev tvungen att klappa i händerna för att få tyst i klassen. »Självklart, David. Era hobbies, eller vad ni har gjort i helgen, eller vad ni önskar er i födelsedagspresent, eller era husdjur. Pre­ cis som Facebook, fast det bara är för 5B. Sedan kan de som vill läsa ur sina dagböcker för klassen, så att vi kan lära oss mer om varandras…« Det ringde ut och Georgia fick lov att höja rösten för att över­ rösta alla skrapande stolar. »…vardagsliv! Trevlig helg allesammans!« Ruby stoppade ned Minn Dagbok i sin ponnyformade rygga och traskade sedan ut från klassrummet efter de övriga. De andra ungarna var inte intresserade av henne eller av hen­ nes vardagsliv. Att hon skrev om det skulle inte betyda ett dugg. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, cowboykväll. Cowboykvällen var veckans bästa. På cowboyeftermiddagarna klev Ruby av bussen och gick till affären för att göra slut på veckopengen under mr Preeces misstänksamma blick. Hon gillade inte mr Preece, som hade borstigt hår i öronen och ögon som såg för stora ut bakom tjocka glasögon. Varje fredag tog hon evigheter på sig för att göra två inköp, alltid samma saker: en Mars plus hästtidningen Pony & Rider – veckans bägge glädjeämnen för hennes del. När hon väl hunnit bort till det lilla kapellet hade hon ofelbart ätit upp sin Mars. Pony & Rider räckte längre, och Ruby strosade nedför backen, avundsjukt mönstrande alla söta flickor vars långa ben grens­ lade oklanderliga ponnyhästar och spanande efter fina bilder att klippa ut och sätta upp på väggen ovanför sängen, ända tills det blev svårt att se i skogens njugga ljus. Då skyndade hon på stegen återstoden av vägen till Limeburn, fick fart hem av tyngdkraften.

* 15


Pappa sög i sig långa trådar av spagetti som fortfarande satt fast i skålen, och Ruby gjorde likadant, men mamma sa »Ruby!« för att få henne att sluta. Själv lindade hon pastan runt gaffeln och liksom stoppade ett blött garnnystan i munnen. Det var inte alls lika roligt. »Mmm«, sa pappa, »det var gott, tack.« Han lutade sig tillbaka och trummade sig på magen. Ibland fick Ruby gissa vilken låt det var. »Mer?« frågade mamma. »Ja, tack.« Han överdrev en rapning och Ruby fnissade. Pappa hann med att säga »Bulawayo« innan rapet var klart. Han skratta­ de med – pappa var alltid på gott humör när det var cowboydags. Mamma steg upp och gick bort till spisen. Pappa tittade efter henne hela vägen. När hon kom tillbaka med nästa påfylld tallrik sa han: »Vad är det som ska firas?« »Va?« »Nya skor.« Mamma tittade ned, som om hon också blev överraskad av dem. »Jaha«, sa hon och lade en hårslinga bakom örat. Ruby lutade sig ut från stolen för att titta på skorna. Mamma brukade alltid ha skor utan klack, för hon var för lång. De här var långt ifrån klacklösa och de hade massor av smala remmar. De såg ut som sådana där skor som modellerna hade i damtidningar. »Mamma gav mig lite pengar till födelsedagen. Det minns du väl.« »Det var ju flera månader sedan.« »Jag har inte haft tid att gå och shoppa skor.« »Är de inte lite väl högklackade?« sa pappa. Mamma tittade på sina fötter under bordet. »De är lite högre än de kändes i affären. Jag tyckte bara att det skulle vara bra att ha ett par snygga skor utifall att…« Hon avslutade inte meningen. »Utifall vadå?« sa Ruby. »Ifall vi skulle gå ut någonstans.« Hon ryckte på axlarna. Pappa sög i sig av den nyserverade spagettin. 16


»Får jag också lite mer spagetti?« sa Ruby. »Vad säger man?« frågade mamma. »Tack.« »Är du fortfarande hungrig?« sa mamma. »Det var en stor skål för en liten flicka.« »Låt henne äta om hon är hungrig«, sa pappa. »Jag är hungrig«, sa Ruby. »Där hör du.« Mamma trutade med munnen och Ruby blev sur, för sådana miner påminde henne om att hon var tjock. Inte tjock som David Leather, vars ben skavde mot varandra så hårt att skolbyxorna blev tunnslitna på de ställena, men tillräckligt tjock för att hon skulle hata midjeband och speglar. Pappa kallade det babyhull och sa att det var sött, men Ruby visste bättre. Mamma reste sig och hämtade kastrullen och lade lite mer spagetti i Rubys skål. Hon satte sig inte igen, utan stod kvar och tittade på klockan. »Jaha, alltså«, sa pappa och kastade en blick på sin klocka. »Vad är det som ska firas?« »Ingenting«, sa mamma. »Tänkte bara att jag skulle ha dem i kväll för att visa mamma vad jag köpte för hennes pengar, inget mer.« Ruby lindade spagettin runt gaffeln mot skålens botten. »De är för höga, mamma«, sa hon. »Du kommer att trilla på kuller­ stenarna.« »Bryta foten«, sa pappa instämmande. Mamma tittade på sina fötter och bet på tumnageln. Den var redan trasig, och varje dag innan hon for till jobbet satte hon på ett nytt blått plåster. Pappa sköt tillbaka stolen från bordet och Ruby sög i sig den sista spagettin och störtade sedan efter honom uppför trappan för att titta på när han bytte om. Ruby älskade sin pappa alla dagar, men på cowboykvällarna äls­ kade hon honom ännu mer – tack vare hans svarta kläder och 17


svarta hatt och de imiterade mässingspatronerna som blänkte vid midjan. Cowboys var det roligaste att leka i skogen, fastän hon varken hade hatt eller boots eller revolverbälte. Hon hade pinnar som liknade revolvrar nedstuckna i jeansfickorna som i hölster. Pappa sköt fram sin svarta Stetson lågt över ögonen och drog sedan ut nedersta lådan. Ruby sträckte på nacken för att se vad han skulle ta ut, för hon fick inte öppna lådan själv. Hon hade inte lov att rota i pappas cowboygrejor. Det var snörslipsen, Texasbolon, med ett kokranium av blå sten och silverdubb i ändarna. Pappa ställde sig framför den koppärriga spegeln på insidan av sovrumsdörren, drog öglan över huvudet och satte på sig hatten igen, så att han skulle kunna kontrollera i spegeln att allt var perfekt. »Wow!« sa Ruby. Han flinade och satte fingret mot hattbrättet till hälsning. »Man får som tacka, miss Ruby«, sa han på släpigt Texasmål, vilket fick henne att fnittra. Han satte sig på sängen och drog på sig cowboybootsen. Svarta med flotta vita stickningar. Mamma hade hittat dem hos Myrorna, men de satt som gjutna. »Du måste ha sporrar«, sa Ruby. »Tycker du det?« Klart att hon gjorde – hon hade ju hört honom säga det gång efter annan. »Mamma har nya skor«, påpekade hon. »Mmm…« pappa ryckte på axlarna, men sa inget mer. Hennes far sa det aldrig rätt ut, men de visste bägge att om hennes mors arbete inte var så säsongsbetonat skulle alla i famil­ jen kunna skaffa saker som de ville ha. Under säsongen arbetade hon nästan varje kväll, ibland dagskift. På vintrarna blev det bara veckoslut, och de åt så mycket fisk att det luktade fisk om Rubys kudde. Pappa öppnade lådan igen och tog fram det svarta revolver­

18


bältet i läder. Han hängde på det löst så att hölstret hamnade nere på höften. »Får jag knyta snöret?« sa Ruby och ställde sig på knä bredvid hans ben. Läderremmen var svår att få ordentlig knut på och blev mest som en lös halvrosett. »Mytje fin knut, fjällan.« Ruby log brett upp mot honom. »Jomenvisst, JT.« Hon för­ sökte få till cowboymålet rätt, men det liksom lindade sig runt tungan på henne som en katt och lät mer som ett mjau. Pappa hade haft en revolver i bältet förut. Inte en riktig förstås, men det spelade ingen roll – myndigheterna hade tvingat alla Revol­vermännen att lämna in sina vapen, bara för att en idiot hade skjutit några människor flera mil därifrån. Och den mörda­ ren hade inte ens varit cowboy, så det var verkligen orättvist. Men även utan revolver var det något med pappas hatt och cowboyröst och orakade haka som alltid hetsade upp Ruby på ett sätt som hon inte kunde uttrycka i ord. Han såg ut som en filmstjärna. Till och med ärrens vita båge genom ögonbrynet och ned över högra kinden såg fin ut en cowboykväll. I Rubys ögon gjorde det honom nästan ännu bättre. Farligare. »John?« ropade hennes mamma nedifrån trappan. »Den är kvart över.« Pappa himlade med ögonen mot Ruby, och Ruby himlade till­ baka. Mommo och moffa skulle komma halv. Moffa övertalade henne att sitta i knäet på honom, och mommos uppfattning om godis var frukt. »Får jag komma med?« Det bara slapp ur Ruby. Hon hade lärt sig att inte fråga så ofta, men nu hade hon inte gjort det på evigheter. Pappa gjorde en paus i plockandet med bältet, och hans min sedd i spegeln kunde tydas som fundersam. Hon höll andan. »Inte den här gången, Rubes«, sa han. »När då, då?« sa hon, för pausen hade ingjutit mod i henne. »När du har blivit äldre.« Han svarade alltid samma sak. 19


»Jag är äldre nu. Jag blir äldre hela tiden.« Ett ögonblicks tystnad fick Ruby att tro att hon hade gått för långt. Men så vände han sig mot henne och log brett. »Nej, det blir du inte!« sa han och började kittla henne. »Du blir inte äldre!« Hon fnissade och vred och snodde sig. Han hade glömt cow­ boyaccenten, och den enda klangen i hans röst var västkustdia­ lekten, när han kittlade henne så att hon tjöt av förtjusning. »Du är min lilla cowboy«, sa han som svar på hennes ylanden. »Du kommer alltid att vara min lilla cowboy.« »John? De är här när som helst.« Pappa suckade och slutade kittla henne, och Ruby vräkte sig ned på sängen, flåsande och fnissande. »Stora Näsan och Ping Pong är på krigsstigen«, viskade pappa, och Ruby skrattade. Det var deras öknamn på morföräldrarna – bara pappas och Rubys – för morfars näsa var stor så det förslog, och mormors ögon stod ut som pingpongbollar. Han rätade på ryggen. »Jag ska väl som ut då«, sa han, åter i sin roll. »Du må ha det så bra.« Ruby gjorde en grimas. »Hur gammal måste jag vara för att få komma med dig?« Pappa höll på länge med bältet, och när han till sist sa något var det inte med cowboyrösten. »Du ska inte ha bråttom med att växa upp, Rubes«, sa han. »Det är inget gott som väntar dig där ute.« Han sköt ned hatten över ögonen. Så anlade han accenten igen. »Var du hemma bara, miss Ruby. Tjorva inte till det för dig.« I dörröppningen snodde pappa runt på klacken som en riktig revolverman och drog mot Ruby. »Pow! Pow-pow!« I stället för en sexskjutare drog han upp en Mars ur fickan och lobbade mjukt godiset bort mot henne. Hon flämtade till av förtjusning – men tystnade raskt när han lade ett finger över läpparna: »hemligt«. »Säg inget till mamma«, sa han. 20


Så satte han en sista gång fingret mot hattbrättet som hälsning till henne och pinnade nedför trappan, samtidigt som han viss­ lade »Red River Valley«, för det var hennes favoritlåt. Rubys leende dog bort med sången. Hur kunde pappa säga att hon inte skulle ha bråttom med att bli stor? Lätt för honom att säga! Han hade väl till och med glömt hur det kändes att vara liten, tjock och mobbad med en massa läxor. Hon tänkte på allt fint som väntade när hon blev större. Det första hon skulle göra var att köpa en ponny så att hon kunde rida till jobbet när hon fick ett jobb, och rida till alla affärerna och tjudra den utanför dem så att hon kunde se den genom fönstret. Och med pengarna som hon tjänade på att jobba med… någonting… skulle hon köpa egna vaniljkex och inte behöva leta efter var mamma hade gömt dem någonstans. Hon skulle bo i ett varmt hus på ett solljust fält, en massa kilometer från alla träd, där inte väggarna blev svarta av mögel och vinden inte ven genom fönstren. Pappa måste ha fel om det där med att växa upp. Hon ville bli stor meddetsamma.

21


4 L e g e n d e n säger att vikingarna under ledning av Ubbe Dans­ ke år 878 e. Kr. landsteg här med trettiotre skepp, vid mynningen av floden Torridge, och avancerade uppför den branta sluttnin­ gen för att anfalla borgen Kenwith. De hade bara hunnit en dryg kilometer då de mötte de engelska försvararna på väg mot dem. Kungens män utnyttjade fördelen av sin position och angripar­ na slogs tillbaka, men inte förrän slaget hade krävt tusentals liv, såväl bland segrare som förlorare. Den segrande sidans stupade bars tillbaka till Kenwith under det första erövrade örnstandaret, medan danerna begravdes där de fallit – i massgravar, som lätt grävdes i en mark så uppblött av blod att den än i dag går under namnet Bloody Corner. Sedan dess hade inte mycket hänt i Appledore. Under nära tolvhundra år arbetade sig den lilla byn uppför samma kulle likt en mycket långsammare och mer respektfylld invasion. Första raden stugor låg rätt ovanför flodens leriga delta, tidvattnet slog mot putsade husväggar och sipprade in i källare två gånger om dygnet. Appledore hade ett postkontor, tre kyrkor och sex pubar: nor­ mala proportioner. På sommaren öppnades små konstgallerier och presentshopar i folks vardagsrum, där man sålde handgjorda och hemslöjdade presenter, även om händerna och hemmen mestadels var kinesiska. Men inte Hocking’s glass, som tillver­ kades mitt i byn av berg av gyllene, äkta smör och såldes från en armada av vaniljgula vagnar. Inte heller fartygen. Folket i Appledore hade varit båtbyggare i generationer, och under sin glansperiod hade Appledore Shipbuilders haft dryga tvåtusen män på lönelistan – så många att en enda by inte kunde 22


tillfredsställa efterfrågan på arbetskraft. Så det hade kommit k­ arlar från hela bygden, män som arbetat treskift på varvet, åkt dit på gamla mopeder vars knattrande skar igenom människors sömn som motorsågar klockan fyra på morgonen. Under ett halvsekel hade den enorma plåtbyggnaden dominerat floden och reducerat träden till bonsai-storlek. Stora örlogsfartyg gled ut från den ned i floden och fick förbipasserande segelbåtar att guppa och gunga som leksaksbåtar. Torrdockan hade en gång varit Europas största, och det hade verkat som om de goda tiderna aldrig skulle ta slut. Men allt tar slut – i synnerhet goda tider. Och när de tog slut i Appledore förlorade femtonhundra män sina arbeten. Från en dag till en annan. Femtonhundra familjeförsörjare. Femtonhundra yrkesskick­ liga svetsare och montörer och snickare och verkstadsarbetare, alla på en enda gång friställda på en ort där arbetsförmedlingen inte hade andra fasta jobb att erbjuda än servitör, grovarbetare och barnflicka. Åtskilliga av männen skulle aldrig arbeta mer. Inte lagligt i alla fall. De saknade givetvis jobbet och pengarna, men mer än så: de saknade sina arbetskamrater och mäns umgänge med andra män – vilket ju inte liknade det med kvinnor. Så de hittade andra mötesplatser. Somliga träffades i spelbu­ tiken, andra på pubarna, några på biljardhallarna. Och några av dem anslöt sig till The Gunslingers, Revolver­ männen. Revolvermännen var en löst sammansatt grupp på ungefär tjugo karlar, som en gång i veckan klädde ut sig till cowboys och träffades på puben The George i Appledore – alldeles som The Shootists, Prickskyttarna, gjorde på The Bell i Parkham och The Outlaws, De Laglösa, på The Coach and Horses i Barnstaple. Norra Devon led förvisso ingen brist på cowboys. Hela veckan jobbade karlarna på bank eller med olika påhugg, men cowboykvällarna förflyttade dem för några ynka timmar till Vil­ da västern, där karlar var karlar, kvinnor yppiga, och fängelserna träruckel. 23


När Revolvermännen första gången dök upp hade byfolket i Appledore känt lite oro inför karlarna i boots och svarta hattar som på fredagskvällarna gick och bröstade sig i Irsha Streets lilla smala kanjon. Men efter ett tag slutade det att bölja i tråd­ gardinerna varje gång en kofösare styrde kosan genom det lilla fiskeläget mot puben, och det var bara små gäng av tonårsgrabbar som reagerade med gapflabb och hånfulla tillrop. På tryggt avstånd. Väl installerade på The George söp Revolvermännen till, lar­ vade sig inför flickorna bakom bardisken och flörtade med dem, samtidigt som de avhandlade cowboyfrågor på cowboyvis. Mode till exempel. De kastade sig över varenda nyhet ifråga om c­ owboykläder eller cowboygrejor – som rena Hollywoodfruarna lade de ut tex­ten om stil och äkthet. Såväl ekonomi som geografi fick mestadels Revolvermännens utstyrsel att fallera i bägge dessa hänseenden. Nellie Wilsons hölster kom från överskottsbutiken, Scratch Mumfords poncho hade virkats av hans mamma och Blacky Blackmores cowboyhatt hade en Pixarlogga under brättet. Revolvermännens mest autentiska objekt infann sig när Frank »Whippy« Hocking kom ridande genom byn på sin hårfagra skäck Tonto och tjudrade honom utanför The George. Turister tog foton, små barn matade honom med socker och ketchup och allt annat gratis som puben erbjöd. »Ingen senap«, förmanade Whippy ständigt. När han – minst sagt sliten – bröt upp från samkvämen kom de andra Revolvermännen ut och hjälpte ho­ nom upp i den handgjorda sadeln. Det krävdes alltid minst tre man att placera honom i lodrät position, för Whippy tillhörde ju glassklanen, och satsade helhjärtat på kvalitetskontroll av sina produkter. När Revolvermännen inte höll på och tuppade tog de sig en lättsam pokerrunda med några pence i insats och dividerade om gamla västernserier i TV – preferenserna varierade mellan Bröderna Cartwright och High Chaparral och Mannen från Virginia. På filmsidan var de splittrade mellan Clint Eastwood och Gary 24


Cooper, John Wayne och Jimmy Stewart. Juryn kunde aldrig enas vad gällde Kevin Costner, som lovade så mycket så ofta – men sedan på något sätt alltid lyckades förstöra allt, med gälar eller hopplösa frisyrer. Om man blev Revolverman – och inte var grundligt impo­ pulär – fick man ett cowboynamn. Vare sig man gillade namnet eller ej. De flesta namnen byggde på trivialt tänkande och inte på några intellektuella ansträngningar. Blacky Blackmore körde ut kol, Hack Trick fick hicka när han drack för mycket cider, medan Daisy Yeo brukade råma högt och oväntat, ett slags lant­ ligt Touret­tes syndrom; inne på matmarknaden kunde man höra honom på flera gondolers håll. Vissa typer försökte bli Revolvermän under redan färdiga cow­ boynamn, men det gick inte alls för sig. Faktum var att gruppen tenderade att bestraffa sådan förmätenhet – det var därför Len »Pussy« Willows medlemskap hade varit kort och kontroversfyllt, och slutat med ett minnesvärt bråk som hade fortsatt ut från The George och hela vägen bort på Irsha Street. Precis som i riktiga Västern. Det hade inträffat ett halvår tidigare och ämnet kom upp till diskussion minst en gång i veckan. När kvällen och ölet började ta slut brukade Revolvermännen filosofera kring hur mycket bättre livet skulle te sig ifall norra Devon bara bestod av öppna landskap fyllda av väldiga kreaturs­ hjordar – helst hjordar som med jämna mellanrum behövde drivas från ena landsänden till den andra. De tryckte in slantar för Willie och Johnny i jukeboxen i en enda lång sorgesam svit, suckade ned i sina tomma glas och tomma hölster och längtade efter den gamla goda tiden, innan slöddret började skjuta oskyldiga barn och varenda människa blev så förbannat nervös av sig – även när det bara gällde replikor av revolvrar.

25


5 D e n nakna flickan satt på den öde stranden. Tidvattnet hade

dragit sig så långt ut att vattenbrynet försvunnit bland de låga grå molnen och sanden låg hård och våt i det ihållande duggregnet. Hon satt hopsjunken, med benen i kors. Frusen och snörvlan­ de, med ryggen mot det osynliga havet och händerna instuckna under den iskalla stjärten. »Ring till din mamma«, sa han. Nya snyftningar från flickan och mannen kastade en blick på sin armbandsklocka. Han stötte till henne igen med telefonen. En iPhone. Finare än någon som han själv hade ägt. Hur gammal var hon egentligen? Sexton? Sjutton? Löjligt. »Ring till din mamma«, upprepade han lågt, eftertryckligt. Flickan grät nu så våldsamt att han när hon försökte säga någonting inte kunde uppfatta det. »Va?« sa han. Han rynkade pannan och koncentrerade sig, men hennes ord förmådde inte tränga igenom gråten. »Men för fan! Sluta grina och tala så man hör!« »Du tänker döda mig!« »Ja, det tänker jag«, bekräftade han. »Ring till din mamma.« Hon bara jämrade sig. »Du vill väl säga adjö«, sa han, nästan vänligt. Flickan lyfte trotsigt sitt snorfläckade ansikte mot honom. »Håll tyst!« skrek hon och gjorde ett utfall mot hans ben. Hon fick inte upp händerna under sig tillräckligt snabbt, utan föll framstupa. Han rätade omilt upp henne med tåspetsen. Vänstra sidan av hennes ansikte var en grovkornig ljusbrun mask, hon blinkade och flämtade som om hon nyss stigit upp ur vattnet, inte från sanden. 26