Rimfors skidvalla N:r 1, klistervalla. I vallasortimentet fanns också klibbvalla (”smörförpackningen”), kallvalla och Rimfors Glid.
74
Olle Rimfors skidfärd
agonister på den lilla träbron över bäckravinen i slutet av gamla Kandaharsträckan strax innan man kom ner till byn. Att ofrivilligt störta pladask på stenarna i bäcken var betydligt plågsammare än att landa bland grantopparna i djupsnön.16 Det var inte bara utför som det hade bådats nyheter för de båda svenskarna, utan även uppför. I St Anton använde sig alla av sälhudar som de spände under skidorna när de skulle ta sig uppför bergen. Men innan de kunde åka neråt igen var de tvungna att valla om för att få glid utför. En procedur som tog runt 20 min uter. Olle och Sigge använde däremot klibbvalla för att ta sig uppför branterna, och den fungerade sedan precis lika bra utför. ”Jag kan berätta en rolig historia om det renommé som Sigge Bergman och jag fick där nere i St Anton”, flinar Olle. ”Vi gick nämligen utan stighudar lika fort som de andra uppför. Och det renommerade oss såsom varande några underdjur i förmåga att springa omkring på skidorna. Historien baserade sig på det att vi hade så ont om pengar att vi inte kunde äta lunch som alla de andra gjorde under middagsuppehållet i skidskolan. Vi hade i stället bara med oss en termos med te, franskbröd och smör som vi köpte, och det var en billig lunch. Sedan gick vi och satte oss bakom husknuten på hotellet där de andra gick in och åt sin lunch. Så satt vi där och solade oss och åt. Vi hade packat smöret i gamla vallaburkar. De andra kompisarna undrade vart vi tog vägen, så till slut kom en ut för att spionera och fick syn på oss där vi satt och bredde smör ur vallaburkar på smörgåsen. Då rusade han in till de andra och ropade: – Haben Sie gesehen die beiden schwedischen Herren. Die essen ja Schiwachs, darum sind Sie so furchtbar aufwärts! [Har ni sett de båda svenskarna. De äter ju skidvalla, och därför är de så grymma uppför!] De trodde att det var skidvalla vi åt, och att det var därför vi gick avsides för att äta. För att kunna springa ifrån dem i backarna”, skrattar Olle. Ingen hade tydligen någonsin tidigare bestigit Galzig utan sälhudar, och efter ett tag förstod även de båda enträgna svenskarna varför.17 För även om de förnöjt kunde sitta och titta på och pusta ut under tiden de andra vallade om sina skidor för nerfärd, så tog det på krafterna med den svenska uppförstekniken. ”Alltid någon tröst att vara bäst uppför när man var sämst nerför”, resonerade de först. Men nerför gick det nu som sagt allt bättre och till slut skaffade sig även herrarna Rimfors och Bergman egna sälhudar. När allt kommer omkring var det trots allt behagligare att gå uppför med hudar än att skena med klibbvalla.