»Tack«, sa hon. Viskningen ljöd högt i den kusliga tystnaden. Till sist mötte fightern Gilles arga blick. »Jag ska gå, men jag har inte betalat för maten.« Han tvekade. »Jag kan betala för de sönderslagna glasen också.« Scarlet blinkade till. »Va?« »Jag vill inte ha dina pengar!« skrek Gilles förorättat, och det blev en ännu större chock för Scarlet, som aldrig hade hört Gilles göra annat än att klaga på att folk inte betalade och att hans leverantörer ruinerade honom. »Jag vill att du ska försvinna från min taverna.« Fightern vände sin ljusa blick mot Scarlet, och för en sekund kände hon att det fanns ett band mellan dem. Här stod de, utstötta båda två. Oönskade. Tokiga. Med bultande puls begravde hon tanken. Den här mannen skulle bara innebära problem. Han slogs med folk för att försörja sig – eller kanske för att det var roligt. Hon var inte säker på vilket som var värst. Fightern vände sig bort, böjde på huvudet i något som nästan såg ut som en ursäkt och lufsade mot utgången. När han gick förbi Scarlet kunde hon inte låta bli att tänka att just nu såg han inte hotfullare ut än en hund som har fått bannor, trots alla tecken på brutalitet.
23