Issuu on Google+


Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 Linda Leopold och Norstedts, Stockholm Omslag: Lotta Kühlhorn Utgiven enligt avtal med Nordin Agency Författarfoto: Benjamin Vnuk/LundLund Uppgiften ur Mega Test på omslagets baksida är publicerad med tillåtelse av Ronald K. Hoeflin och Hernan R. Chang. Mega Test går att beställa i sin helhet genom att skicka 50 dollar till Ronald K. Hoeflin, P.O Box 539, New York, NY 10101. Rättning ingår. Uppgiften ur Mathema på sidan 199 är publicerad med tillåtelse av Jason Betts. Om inget annat anges är översättningarna författarens egna. ScandBook AB, Falun 2013 ISBN: 978-91-1-304739-3


PROLOG »Vi bekräftar härmed att du har en bokad plats till Mensas IQ-test i Stockholm. Tid: Onsdagen den 18 februari klockan 19.30«

Jag går längs Valhallavägen med vinterjackans luva tätt åtdragen runt öronen. I fickan har jag två blyertspennor, ett sudd och ett paket Dextrosol. Jag ser noga till att inte stöta ihop med någon jag känner, har ingen lust att behöva ljuga ihop en historia om vart jag är på väg. Snöflingorna singlar sakta mot asfalten. Gatlyktorna lyser blekt. Jag sänker blicken och ökar på stegen. För ett par veckor sedan anmälde jag mig till ett övervakat intelligenstest. Gud vet varför. Kanske handlar det om en begynnande trettioårskris. Kanske beror det på att jag är gravid och livrädd för den mentala koma jag hört att kvinnor på smällen kan drabbas av. Kanske hänger det ihop med min mediekonsumtion de senaste åren. Ibland undrar jag om delar av min hjärna har förvandlats till rosa sockervadd. Jag tänker på Esquire-skribenten A. J. Jacobs som satt fingret på problematiken. Man går på universitetet, man lär sig massa viktiga saker, man känner sig relativt bildad. Ett decennium senare vet man mer om Paris Hiltons chihuahua än om Platons idévärld. Huvudet är visserligen fullt med popkulturellt vetande men tomt på sådant som folk brukar kalla substans. Runt femton personer har tagit sig till testlokalen den här feb11


ruarikvällen, majoriteten av dem är män i yngre medelåldern. Utan att växla ett ord med någon betalar jag avgiften, tre hundra kronor, och glider ner vid en bänk i salen. Framför mig sitter testledarna på rad, allvarliga, respektingivande. De ser intelligenta ut på ett nästan skrämmande vis. Själv känner jag mig dum och nervös. Testet som svenska Mensa använder sig av för att utskilja de värdiga – gränsen för medlemskap går vid IQ 131 vilket statistiskt sett ska uppnås av två procent av befolkningen – innehåller varken ord eller siffror utan enbart så kallade matriser där man ska lista ut den logiska fortsättningen på en serie figurer innehållande olika symboler. Fyrtiofem uppgifter ska lösas på tjugo minuter. Ett par sidor in i häftet, där det börjar bli svårt, inser jag hur lite tid det är. När tiden gått ut och testledarna meddelar att det är dags att lägga ner våra pennor har jag fortfarande ett par uppgifter olösta. Jag kryssar snabbt i två godtyckliga svar, lämnar in mina papper och tänker, som för att trösta mig själv, att intelligens inte är allt här i världen och att EQ faktiskt är viktigare än IQ. Den natten drömmer jag om kvadrater, prickar och ränder, som vrider sig, medsols, motsols, byter skepnad, form, plats och till slut smälter samman till ett slags IQ-testernas myrornas krig.

12


VÄLKOMMEN TILL MENSA § 1.1 Mensas ändamål »Mensas ändamål är att identifiera och främja mänsklig intelligens så att denna kan komma mänskligheten till godo, att uppmuntra forskning rörande intelligensens natur, karakteristika och användning samt att skapa intellektuellt och socialt stimulerande miljöer för sina medlemmar.«

När jag anländer till hotellet i Norrköping där Mensa håller helgens årsträff får jag en påse i min hand innehållande ett startkit: en plastbricka med mitt namn att fästa på tröjan, en gul t-shirt med en tecknad hjärna på ryggen och ett pyssel bestående av två små pappersbilar ihopsatta med ett snöre och instruktionerna ”skilj bilarna från varandra och sätt ihop dem igen”. Det är torsdag eftermiddag och i lobbyn pågår redan ett mindre cocktailparty. Kvinnor och män i blandade åldrar minglar med eller utan glas i händerna, några iklädda sina nya t-shirtar. Mitt i allt står Björn Liljeqvist, svenska Mensas ordförande. Ingenjör, föreläsare och expert på minnesteknik. Jag har tidigare sett honom på tv när han i samband med förra riksdagsvalet demonstrerade hur man enkelt med hjälp av olika slags associationer till utseendet (Håkan – hakan) kan memorera namnen på några av landets mest anonyma politiker. Vid sin sida har han vice ordförande Jenny Åkerman, känd som ”hjärnladyn”. Det ryktas att hon kan rabbla tusen decimaler av pi. Hon har kort rödbrunt hår och en smittande energi. På ett av hennes fingrar sitter en klackring med Mensas logotyp. 13


”Mental rörelseglädje, det är en mission jag driver”, säger hon. ”Det finns så mycket outnyttjad intelligens. Och folk håller på att glömma bort vad det är för någonting eftersom det hyschas så, eller har hyschats så mycket.” Jenny Åkerman arbetar som röstpedagog, coach och föreläsare. Hennes mål är att, som hon uttrycker det, få människor att känna sig nyförälskade i sina egna hjärnor. Jag följer strömmen uppför en trappa till ett konferensrum där alla sitter försjunkna i olika brädspel. Trots att fönstren står på glänt mot den svala försommarkvällen luktar det instängt, som i ett tonårsrum där det alldeles för länge druckits Jolt Cola och spelats World of Warcraft. Pokerexperten som skulle ha föreläst har tagit fel på datumet (han är inte medlem) och befinner sig i Stockholm, men ingen verkar sörja nämnvärt. Atmosfären på hotellet är uppsluppen. ”Det är i få sammanhang man kan känna sig så hemma med människor man inte känner!” utbrister en kvinna som hamnat i en spontan diskussion. Jag tar en öl och gör mitt bästa för att smälta in. Sedan jag fick testresultatet, några veckor efter den där vinterkvällen på Valhallavägen, har jag försökt vänja mig vid tanken att jag är en av dem. Min första reaktion när jag halade fram diplomet var att ett misstag måste ha skett (tydligen en vanlig reaktion bland nya medlemmar). Jag väntade mig att jag inom kort skulle få ett nytt kuvert som förklarade att mitt resultat dessvärre förväxlats med någon annans. Men veckorna gick och inget hände. Medlemsförteckningen, Matriculum Mensae, anlände med mitt namn och mina kontaktuppgifter i tryck under bokstaven L. När jag bläddrade bland alla dessa tusentals människor, listade sida upp och sida ner från A till Ö, fick jag syn på bekanta som jag inte hade någon aning om var medlemmar. Jag hittade politiker och andra kända namn. Men de allra flesta i föreningen var för 14


mig totala främlingar. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig varken till dem eller till mitt medlemskap. Men så fattade jag ett avgörande beslut: Jag skulle gå all in. Mina kunskaper om Mensa var vid den tidpunkten extremt begränsade. Jag visste i princip tre saker: Att Jodie Foster var medlem. Att Joyce Carol Oates var medlem. Att det fanns ett Simpsons-avsnitt där Lisa, efter att ha bevittnat en tävling sponsrad av en lågkaloriefterrätt där den mest motbjudande deltagaren vinner en resa till Connecticut – Bart ställer upp som ”den mänskliga avfallskvarnen” – tröttnar på anti-intellektualismen i Springfield och går med i Mensas lokalförening. ”Lisa Simpson, är du redo att bege dig iväg på en resa i intellektuell självupptäckt?” frågar en auktoritär mansröst då hon knackar på dörren till föreningens högkvarter. När borgmästaren senare lämnar staden tar Mensa över makten. Medlemmarna börjar så småningom bråka internt om vem som egentligen är smartast. Då dyker fysikern Stephen Hawking upp och överglänser dem alla. Det hela slutar med att Hawking och Homer tar en öl tillsammans på Moe’s och filosoferar över ett munkformat universum.

* Nästa morgon får hotellet besök av lokalmedia, samtidigt som fler medlemmar anländer. Jag träffar Montasser Ghachem, matematiker och ekonom, som talar svenska, engelska, franska, tyska och arabiska. Han flyttade för några år sedan från Tunis till Stockholm där han forskar i spelteori. Han dansar också salsa, berättar han. Och skriver poesi. Det här är hans första årsträff med Mensa. På dagens schema står rebusrally, vilket visar sig vara ett slags blandning mellan frågesport och orientering. Reglerna är så in15


vecklade att de både kräver en halvtimmes genomgång och ett flersidigt instruktionshäfte där ”rallyts anatomi” beskrivs. I korthet går det till så att laget löser en rebus som ger läget på nästa kontroll, där nästa rebus finns och så vidare tills man når mål. Rebusarna kan vara av typen associationsrebusar, utbytesrebusar, i-rebusar, sifferrebusar eller baklängesrebusar, förklarar en man med ett långt skägg ihopknutet med en snodd. Han visar olika exempel på lösningar. Därefter delas vi in i lag och får ett kuvert fyllt med hjälpmedel som karta och linjal. Den första kontrollen sitter i konferensrummet och består av en svartvit DYMO-remsa med texten: GNIDROJMOTUARETIRRI. Vi plitar ner bokstavsföljden på en bit papper och sätter oss vid ett avskilt bord. Rebusen löser vi på någon minut. (Gnidrojmotuaretirri baklänges blir ”irritera utomjording”, som är synonymt med ”reta ET”, vilket är lika med ”teater” baklänges.) Vi gör även om vårt lagnamn till en rebus. Sedan arbetar vi oss systematiskt genom Norrköpings innerstad i ett lätt duggregn. Halvvägs till mål bjuds det på inplastade smörgåsar. ”Det är inte många av mina andra kompisar som skulle tycka att det här var roligt. De har inte riktigt samma … läggning”, säger en av mina lagkamrater, en ingenjör i fyrtioårsåldern. Alla löser rebusar och räknar koordinater med samma entusiasm. Jag har aldrig varit med om något liknande. Vilka är dessa människor som liksom jag finner ett egendomligt nöje i den här typen av hjärngympa? Det är en långhelg i mitten av maj. Vi skulle kunna sitta på en uteservering eller ta sommarens första bad eller göra tre tusen andra saker. I stället löser vi rebusar tillsammans med människor vi aldrig förut träffat. Det blir oavgjort till tredje plats. Det görs senare upp enligt Mensa Sveriges stadgar, kapitel 8, hantering av dispyter, paragraf 3: Avgörande med duell. (Med vattenpistol.) 16


V

ilket är det minsta antalet kvadratiska pappersark som krävs för att återskapa mönstret till vänster, om arken – ovikta, oskurna, omärkta och ogenomskinliga – placeras plant ovanpå varandra så att varje linje som syns representerar kanten på en av kvadraterna, såtillvida den inte skyms av någon överlappande kvadrat?

Ur Ronald K. Hoeflins Mega Test – en gång kallat ”världens svåraste IQ-test”

fter att tare. E r a m s ig, l bli n brok e old vil p v o a e l L r) som Linda hon de ed att flöjtiste est blir , t m r s r e e ik d ja t r ä a sa är intr tem llt bö n Men ensas e er, ma r M M ö t f . f r a r u o ha kla nande bilscha ra fråg mspän a (last ets sto o r v s a li k ld r s r a t ä r v rlden en te en rad intellig ast i vä h disku t r c r a o a r r g m a ä S h på en I ebus saren skrav. vanför g lä o löser r r in d n ä e g D m a ten nt ld örjan. Leopo vare a fikenhe ä y a n d s N bara b t . in ll L ld a till ttaren ga vär p med h förfa Mensa s hemli c sällska n o a e k n p s e n a t k rnalis et i sve Q-sälls möter tar jou mgäng . Hon a in i I s u d r e r a a g v e r li a g nd ågan: t varda k och H spänna r sig fr e r e d o ll Y n ä t å s w r e ne f n och vnik, N för hen IQ-tale Dubro a t i, s g ik ö n lo en? eh Thessa kom d t i värld a s b a t r a a n kor gen sm männis egentli n a m r Hur bli

A

Foto: Benjamin Vnuk / LundLund

Linda Leopold är journalist och född 1979. Hon är chefredaktör för modemagasinet Bon och har tidigare skrivit reportageboken Faghag (2007).

ts.se

orsted

Omslag av Lotta Kühlhorn

Leopold_Smartast_rygg22_org.indd 1

www.n

4739-3

-30 78-91-1

ISBN 9

2013-10-02 15:16


9789113047393