Page 1

Tomas Eriksson

Mission채ren i

ha nk om ha ns ag s ha nf i spo ck !

Lekebruk

b lu e p u b l i s h i n g


kapitel 6

Håkan Ågrens första vecka i Lekebruksskolan gick mot sitt slut. När fredagskvällen kom kände han sig dock ytterst ensam med sin bok och sin teve. Så han beslutade sig för att på lördagen följa sin vän Lennarts råd att åka till den dans i Hönsabacken han sett anslag om. När han för säkerhets skull gick och kollade lappen igen och dessutom frågade sig för i Pressbyrån fick han höra att bussen brukade vara fullsatt. När han lade sig på fredagskvällen gjorde han sitt yttersta för att styra sina vakendrömmar på väg in i sömnen till att se sig själv rumla runt i gräset med en vacker kvinna i sensommarkvällen. När lördagseftermiddagen började övergå i kväll och det var ett par timmar kvar till bussens avfärd från Pressbyrån klockan åtta satte sig Håkan Ågren i soffan, ryckte korken ur en flaska röd Royal Claret som följt med i flyttlasset. På en tallrik låg en halv grillad kyckling som han hade köpt i Lekebruks-Hallen. Bredvid låg en tudelad småfranska med smör och ost. Efter maten slog han upp ett nytt glas vin. Han lade sig på sidan i soffan, höll upp huvudet med ena handen och började dra upp kalkyler som med vinets inverkan blev allt hoppfullare. Han borde vara högvilt där ute, enligt sina optimistiska uträkningar. Han var välutbildad, hade ett bra jobb, hyfsad lön och trodde sig vara lite världsvant elegant i jämförelse med andra män i trakten. Han var dessutom övertygad om att många kvinnor ville veta hur det var i Stockholm. Sedan funderade han på hur kvinnorna var på en logdans. Lite vänare och lite lättare att få kontakt med än de hårdare stockholmstjejerna, räknade han ut. Sedan blundade han och såg sig återigen knäppa upp den vita blusen på en rågblond kvinna som satt gränsle över honom där han låg på 38


rygg i gräset invid en sjö med spegelblankt, mörkt vatten som speglade månens ljus. Det blonda håret föll över hennes bleka bröst. Han kände att dagdrömmen höll på att gå över i sömn och for upp med ett ryck. Han duschade, rakade sig och rollade Mum deodorant med stor frenesi under armarna. En liten varuprovsflaska med Old Spice aftershave låg i toalettväskan. Han hällde upp hela innehållet i handen och gned ut över haka och hals. Han tog på sig ett par vita, utsvängda jeans, en ljusblå, slimmad skjorta och en gul tröja. Han var mycket nöjd med vad han såg i spegeln. En nästan halv vinflaska stod på bordet. Han kom ihåg skylten nere vid järnvägen, där någon strukit över ordet »ej« i raden om »Alkoholhaltiga drycker får ej förtäras i bussen.« Han tog det som intäkt för att förbudet inte togs på alltför stort allvar, lindade in flaskan i en tidning från vedkorgen och stoppade den i en kasse. I värsta fall fick han väl kasta bort vinskvätten. Håkan Ågren låste ytterdörren, rundade knuten och kom ut på Storgatan. När han passerade Lekebruks lilla polisstation såg han en man i uniform, som trots lördagskvällen satt och skrev på en skrivmaskin. Han rörde armarna ryckigt, som om han använde mer råstyrka än finess i sitt skrivande. »Det måste vara Sinai-Lasse, byns enda polis«, tänkte Håkan som mindes hur rektorn berättat att polismannen fått sitt namn efter att han tjänstgjort tjänstgjort som FN-soldat i Sinaiöknen. Rektorn hade också förklarat att han inte var mycket till polis eftersom han var alldeles för snäll. »Skulle antagligen bjuda Clark Olofsson och Svartenbrandt på kaffe och sedan bett dem sluta råna banker«, hade han skrockat. Plötsligt såg Håkan i ögonvrån hur samma gula Opel som han sett häromdagen kom rullande ljudlöst nerför backen med avstängd motor och släckta lyktor. Precis som förra gången hoppade motorn igång nere vid T-korsningen. Klockan var bara kvart i åtta när han kom till Pressbyråkiosken och han tycktes vara först på plats. I sin ensamhet på den lilla parkeringsplatsen gick han åter igenom vakendrömmen om sig själv, vänslandes med den rågblonda kvinnan på en äng. Den här gången lade han ut sin tröja 39


för henne att lägga sig på. Han väcktes bryskt ur den drömda älskogen av ljudet från en moped som trampades igång bakom kiosken. En äldre man med blåbyxor, vars hängslen satt över en grå tröja, åkte sin väg bort mot järnvägsstationen på en gammal röd- och vitlackad Crescentmoped. På styret hängde en stor väska. Håkan hörde röster och spetsade öronen. »Jag ger mig fan på att gubbjäveln lyckats få upp brännsvinsflaskan och byta ut delar av köpespriten mot sitt hembrända skit och sedan stänga den utan att det syns«, gnölade en mansröst högt bakom kiosken. »Äh, det spelar väl ingen roll. Det är yrseln som räknas«, svarade en annan man. Två män i tjugoårsåldern kom fram bakom Pressbyråkiosken. Den ena av dem, smal med mörkt stripigt hår, hade en brun väska över axeln som det klirrade upplysande från. Den andra mannen var ljus och lite rund. Deras uppförande lämnade ingen tvekan om att de tullat på innehållet i väskan. »Nämensepåfan, du måste vara stockholmarn«, sa det blonde. »Oj, har man redan blivit kändis här i Lekebruk? Håkan«, presenterade sig Håkan Ågren och sträckte fram handen. »Jonny«, sa den ljuse, klämde fast en filterlös cigarett i munnen och sträckte fram handen. När Håkan skulle klämma till frigjorde han sitt långfinger och kittlade Håkan i handflatan. Håkan rös av obehag. »Lite sexigt, va?« sa Jonny och lade av ett rosslande flabb. Sedan räckte den mörke fram en grov labb med smutsiga självsprickor i handflatan. »Göran«, sa han och kramade Håkans hand hårt och länge samtidigt som han leende såg honom i ögonen. Sedan började han också gapskratta. »Jag går hem, det här slutar i katastrof«, tänkte Håkan, men hann inte längre i tankarna. Jonny höll upp en flaska Brännvin Special framför näsan på honom. »Ta en jävel«, sa han uppfordrande. Håkan insåg med iskall tydlighet att det knappast passade sig för byns skollärare att stå och dricka brännvin vid korvkiosken. Men han förstod inte hur han skulle ta sig ur situationen, så därför tog han flaskan snabbt 40


och drack en så liten klunk han vågade inför männens granskande blickar, men för säkerhets skull tillräckligt stor för att det skulle sjunka lite i flaskan. Han lämnade sedan snabbt tillbaka flaskan och lyckades med stor viljeansträngning hålla ett neutralt ansiktsuttryck. »Satt fint«, sa han med en tunga som krullat sig i munnen mellan spända käkar. »Nu har du mött bröderna Bertilsson. Håll dig till oss. Det kan gå hårt till på Hönsabacken, för hårt för en kontorare som du«, sa Göran. »Vem var gubben med mopeden?« frågade Håkan Ågren för att byta samtalsämne. »Kucklick. Han har spritleveranser dygnet runt. Dubbla bolagspriset. Han kommer inom en halvtimme om du så ringer mitt i natten. Men jag tror att han försöker blanda ut köpespriten med sitt eget hembrända.« Allt fler människor kom till planen framför kiosken. En Saab 99 stannade och ut klev en ung kvinna. Hon hade blont, sprayat hår och stark rouge på kinderna. Hennes kjol var kort och hon bar strumpbyxor runt starka lår och vader. »Syrran! Va i helvete!! Du ser ju ut som ett sprutluder!!!« vrålade Jonny Bertilsson. »Hon har väl hört talas om att det är stockholmare med på bussen«, flabbade Göran Bertilsson. »Håll käften, jävla byfånar«, avspisade hon bröderna och vände sig sedan till Håkan Ågren. »Är det du som är nya lärarn?« »Jo, det kan jag knappast neka till«, sa Håkan och andades in en pust av en parfym. »Tacka din gud att de där två jönsarna inte går kvar i skolan. Konstigt nog lyckades de ta sig igenom alla nio åren fastän de fortfarande är som tioåringar«, fortsatte kvinnan. Jonny Bertilsson slog ett knytnävsslag på Håkans vänstra överarm. »Håkan, vill du ha syrran? Du får henne om du bjuder på en sup ur påsen. Hon är stark och snabb och har bra tänder …«, hann han säga innan spetsen på en sko med hög, smal klack träffade honom på smalbenet. »Skit i dem. Lisbet heter jag. En snygg stadskille som du borde hålla dig borta från de där två, det blir bara bråk.« 41


När en röd buss med en abonnerad-skylt ovanför vindrutan rullade in framför kiosken hade ett trettiotal personer samlats. Alla bar på kasse. Påsarnas form och ljud avslöjade att de flesta innehöll öl, i flaska eller på burk. Bussens dörrar öppnades och bröderna drog med sig Håkan till de fem sitsarna på rad som utgjorde bussens baksäte. »Flytta in dig«, sa Lisbet Bertilsson bestämt till Håkan Ågren, som snart satt inträngd i baksätets högra hörn med systern som buffert mot männen. En kassett med låtar av Beach Boys hade getts till chauffören, som lydigt stoppat in den i den kombinerade radio- och kassettbandspelare som matade bussens musikanläggning. Över sorlet och musiken hördes då och då giftigheter om töntiga kläder, klena dryckesvanor och kärringtakter. Ingen brydde sig om anslagen om rökförbud. Cigarettröken sved i Håkans ögon. »Får man en sup eller får man en sup?« frågade Jonny Bertilsson och slog ännu ett säkert vänskapligt menat knytnävsslag över Håkans vänstra överarm, som nu ömmade rejält. Håkan insåg med dödlig klarhet vad det skulle innebära att dra upp en vinflaska i det här sällskapet. Men hans lama försök till protester hjälpte föga. Jonny körde ner näven i kassen och halade upp innehållet. Han rullade upp tidningen och drog upp flaskan med rödvin. »Kolla, kärringolja!« vrålade han. »Se upp, syrran. Här är en kille med musöppnare på butelj.« Jonny ryckte upp korken, som han kastade framåt i bussen och tog en stor klunk. »Vilket surt helvete«, gnölade han. »Dricker ni sånt här skit i Stockholm? Inte undra på att stan är full av bögar.« Göran tog flaskan och drack ur resten av innehållet i några djupa klunkar. »Så, då var den ur världen. Nu kan vi börja supa«, sa han och rapade. »Bry dig inte om dem. De är som barn. Jag gillar vin, du kan väl bjuda hem mig på vin någon gång. Gärna i glas«, sa hon och klappade Håkan ganska högt upp på lårets insida med ena handen medan hon med den 42


andra handen sträckte honom en burk Starkbock från sin väska. Ett drygt tiotal Beach Boys-låtar senare svängde bussen in på parkeringen vid Hönsabacken till takterna av Surfin’ usa. De unga männen i bussen hade särdeles bråttom ut. Trettio sekunder efter att bussen stannat stod ett tjugotal ölstinna män uppradade längs ett dike. Suckar och frustande av vällust hördes och en smal bäck av urin började rinna i det sensommartorra diket. »Fy fan, vad skönt. Tänk att det finns de som påstår att knulla är det skönaste som finns«, stånkade en av männen och belönades med en kollektiv lågfrekvent skrattsalva längs dikeskanten. Lisbet tog tag i Håkans arm. »Jag springer upp i skogen, vi kan väl ses här på parkeringen någonstans«, sa hon. Håkan tittade sig runt på festplatsens parkering. Ett par hundra bilar stod uppställda i någorlunda raka rader. Säkert tjugo bilstereoanläggningar försökte överrösta varandra. En gänglig karl, närmare två meter lång, halsade ur en hela Renat. Det skvätte när han ryckte bort den från munnen. Han vajade som ett rö i hård vind. »Fy fan, vad jag är full!« skrek han. En ung tjej hoppade snörvlande ur en gammal Ford Taunus och försökte ordna till sin klädsel i farten. »Din jävla tattarballe, gå hem till din kärring. Mig rör du inte en gång till«, skrek hon in mot bilen. Håkan tyckte att scenen liknade en gigantisk oljemålning, från ett slagfält i trettioåriga kriget som han hade sett på Armémuseum, men med bilar som folk satt i och på, som människor stack in huvudet i eller stack ut huvudet ur. Istället för vapen hade krigarna burk eller flaska. »Kom nu, stockholmarn, så ska jag visa dig hur man har kul. Det här är lite annat än sådana där snobbdiscon i stan där man knappt får peta på brudarna«, sa Göran Bertilsson och högg tag i baken på en förbipasserande tjej vars klänning precis täckte hennes skinkor. »Lägg av«, skrek hon och slog till honom över handen. Göran tog ett grepp runt sitt eget kön och juckade med underlivet. Sedan skyfflade han in ett lass snus under överläppen, lade armen om 43


Håkan och tog fram sin flaska med Brännvin Special. »Jag tror syrran gillar dig«, sa han en decimeter från Håkans ansikte. »Men ta dig nu en jävel så att du slappnar av, du verkar ju livrädd.« Håkan tittade på flaskan. »Finns det läsk?« frågade han. »Säkert. På knattediscot i Lekebruk! Hahahaha! Drick nu för fan, var inte en sådan kärring. Så där kan du hålla på bland nollåttor, men inte på Hönsabacken.« Håkan Ågren blundade. Tog en klunk. Funderade i en sekund på möjligheten att hålla kvar spriten i munnen och spotta ut när ingen såg. Men Göran Bertilssons nyfikna ögon gav honom ingen chans. Därmed hade spriten hunnit bli kroppsvarm innan den gled över den bakre delen av tungan och nerför en motvillig strupe. Han hulkade, men lyckades hålla den lilla uppstötningen kvar i munnen och svälja den. Göran Bertilsson kluckade av skratt. Så boxade han Håkan Ågren vänligt på han vänstra och numera mycket ömma överarm. »Nu tar vi ett varv runt och tittar om vi hittar de andra«, sa han. De gick över parkeringen, kryssandes bland fulla, högljudda människor. Göran Bertilsson hälsade till höger och vänster. Håkan Ågren krockade med en stor, fet karl i jeansväst utan något under. Magen hängde bar och hårig mellan västens nederkant och byxlinningen. »Muckar du?« röt den store. »Nej, förlåt. Jag stod stilla när …« »Nu håller du käften, din lilla skit.« Göran Bertilsson ingrep. »Ta de lugnt för fan, Nixon. Det här är min kompis, stockholmarn. Det är en bra kille, men han tål inte sprit.« »Är du kompis med honom?« sa den store till Håkan Ågren och nickade mot Göran Bertilsson. Håkan insåg att det inte var läge att vara petig med valet av vänner. »Göran är en jävla bra kille«, sa han. »Tur för dig, annars hade du fått stryk«, sa den som kallades Nixon och knuffade Håkan så att han flög som en vante i gräset. »Men vaf…«, hann Håkan säga innan Göran Bertilsson tystade honom. 44


»Nixon är inte på humör, vi går«, sa han lågt och drog upp Håkan. »Vi ses, Nixon«, sa Göran sedan, tog Håkan om axlarna och drog iväg med honom. »Vi ses Nixon«, härmade Håkan trumpet när de kommit utom hörhåll. »Kul kompisar du har.« »Tjafsa inte, utan tacka mig för att jag räddade dig.« »Tacka dig?« »Vill du gå tillbaka och läxa upp honom som dina små skolpojkar? Jag följer helst inte med«, sa Göran Bertilsson. »Nej, men han kunde väl be om ursäkt! Det var ju han som sprang på mig.« »Be om ursäkt? Nixon? Du är rolig, du!« Vid en Volvo Amazon med aluminiumfälgar och fyra extraljus fram och stort bromsljus i bakrutan stod Jonny Bertilsson. Inne i bilen satt systern Lisbet och en annan kvinna. »Brorsan, för fan!« grymtade Jonny. »Och skollärarn! Var har ni varit?« »Vi har supit. Stockholmarn har muckat med Nixon.« »Nixon? Det var som fan. Du tar dig, gosse. Men uppriktigt sagt, jag skiter väl i er. Däremot är jag jävligt intresserad av spriten ni tog med er.« »Här. Ta en jävel«, bjöd Göran Bertilsson sin bror. Jonny Bertilsson tog en stor klunk. Göran följde efter och gav sedan flaskan till Håkan. »Ta pojken!« sa han till Håkan Ågren. »Pojken?« »Ja, det som är kvar.« Håkan måttade det till minst två, kanske tre centimeter sprit i botten på flaskan. Han beslöt att kasta in handduken. »Jag klarar det inte«, sa han. Bröderna tittade på varandra. »Syrran, ni får låta stockholmsflickan komma in på er lilla likörafton i baksätet.« Lisbet stack ut huvudet. »Ni är så jävla barnsliga, det finns faktiskt folk som inte gillar 45


byxljummen vodka. Håkan, kom in till oss«, sa hon och öppnade dörren. Håkan tittade nervöst på bröderna. »Gå in du, vi drar runt en stund. Jag kan inte vara dadda åt dig hela kvällen«, sa Göran Bertilsson. Håkan Ågren hasade sig in i baksätet bredvid Lisbet. Hon tog fram en ny ölburk ur väskan och gav honom. »Det här är Gunilla«, presenterade hon sin väninna som satt fram i passagerarsätet. »Och det här är Håkan. Han är från Stockholm och är lärare. Han är urgullig. En så snygg lärare önskar jag att jag haft, inte Enbom«, fortsatte hon lite sluddrigt och tittade på honom. »Måtte jag inte rodna«, tänkte Håkan. »Hej, Gunilla«, sa han sedan och sträckte fram handen. Hon tog den inte. »Tjena«, sa hon och tittade rakt fram. »Jag vet inte«, sa hon sedan tydligt riktat till Lisbet. »Han verkar inte vara så mycket att hålla i handen när det blåser.« »De behöver inte vara som de andra i Lekebruk. De flesta karlar är dessutom ganska lättlärda.« »Jag är inte säker på att den där är det«, sa Gunilla tvivlande. Håkan kände sig lite illa till mods över att hans karaktär diskuterades öppet i hans närvaro. Och att han kallades »den där.« Han tog en stor klunk öl för att få bort spritsmaken i munnen. »Ska vi inte gå in?« frågade han. »Inte jag i alla fall«, sa Lisbet Bertilsson. »Det är skittråkigt där inne, en massa par som dansar tryckare till trist dansmusik. Allt kul händer här ute. Men Jonny och Göran ska säkert planka in. Då kan du ju hänga med dem.« Håkan Ågren drack sin öl. Han kände sig rejält berusad och när han tittade på sina vita jeans kunde han se en stor gräsfläck på byxknäet efter incidenten med Nixon. Han kände att han måste gå och lätta på trycket i blåsan ute i skogen. När han kom tillbaka, hade Lisbets bröder kommit tillbaka. »Ska du med in, vi klättrar över staket på baksidan, där är det aldrig några vakter. Men du får ge fan i att mucka med Nixon och de andra om vi springer ihop med dem«, sa Göran. 46


»Jag vet inte«, sa Håkan. »Gå med dem, så att du får se med egna ögon«, sa Lisbet och hasade sig efter honom ut ur Amazonen. När Håkan vände sig om för att gå, kände han en hand som tog ett stadigt grepp om hans ena skinka. »Du är min i kväll, kom ihåg det«, sa Lisbet och tittade honom i ögonen. Håkan frös till is. »Hur gick det här till? Är det så här tjejerna är på landet?« tänkte han, inte alls missnöjd med sin felaktiga kalkyl om landsortens försiktiga och väna flickor. »Vi ses senare«, sa han till Lisbet Bertilsson och blinkade med ena ögat. Därefter bildade han patrull med Jonny och Göran Bertilsson, som släckte sina cigaretter för att inte synas. Trion rundade snabbt festplatsens staket och kom på baksidan av parken fram till ett skogsparti där det var nästan helt mörkt. Det svaga ljuset som spred sig från dansbanor och lotteristånd gjorde att det gick att skönja ett säkert tre meter högt staket toppat med taggtråd. Lisbets oblyga flirt fick Håkan att känna sig både sig varm och kaxig. »Gå över ni först som vet var man ska gå, så kommer jag efter«, sa han närmast kommenderande. Bröderna klättrade vant upp längs staketet, rundade taggtråden med hög benföring och tog ett par steg neråt på insidan av staketets maskor och hoppade ner utan att falla. Håkan Ågren började nu klättra, men det var svårare än han trott. Skornas spetsar var lite för breda för att få ett bra fäste i staketets maskor. När han kommit upp en meter upp, ramlade han ner. »Var tyst och sno på. Snart har du dragit hit vakterna«, viskades det från insidan. Håkan borstade av sig och klättrade igen. Nu gick det bättre. Han kom upp till toppen av staketet, svingade det högra benet över taggtråden och stod grensle över trådens vassa taggar. Då riktades ljuset från en kraftig ficklampa mot honom. 47


»Nu är ni fast, era jävlar«, vrålade en röst från ficklampans håll. Håkan Ågren hörde hur bröderna sprang in mot dansbanan. Han försökte dra tillbaka sitt ben, men tappade taget. Han ramlade utåt och kände hur taggtråden rev upp insidan av låret. Han föll tungt i marken. »Där kan du gott ligga. Prova att betala inträde nästa gång, det blir nog billigare«, skrek någon bakom ficklampan. Håkan hörde två karlar skratta och kunde se ljuskäglor från ficklamporna svepa över området innanför staketet i jakt på de andra plankarna. Håkan Ågren höll andan. Han hade känslan av att ha knäckt vartenda ben i kroppen. Han rörde försiktigt på sig och det gick bra fram tills han försökte lyfta det högra benet. Då brände det som eld på det lårets insida. Han reste på huvudet och såg att han blödde. Han kände att han måste kräkas. Han tog sig upp på knä, men kraften i spyan kastade nästan omkull honom. Han lade sig på rygg. Träden och himlen snurrade. Han somnade. Han vaknade av att en man och en kvinna stod lutade över honom. »Hur är det?« frågade kvinnan. »Bra, tror jag«, svarade Håkan, men när han rörde benet kände han kraftig smärta. Han kände efter med handen, byxorna hade en reva och var stela i tyget. Det tog en kort stund innan han kom på var har var och varför. En långsam dansmelodi spelades inifrån dansstället. Han kände igen den. Det var »Gråt inga tårar.« »Vad är klockan?« sa han. »Kvart i ett.« Håkan flög upp. Men när han var halvvägs uppe vek sig benen. Det högg till i låret och han ramlade framåt. »Hugg tag i näven ska jag hjälpa dig«, sa mannen och drog upp Håkan på darriga ben. Han försökte erinra sig vilken väg han hade kommit. Han borde hinna med bussen som skulle gå klockan ett, om han bara gick åt rätt håll. »Parkeringen ligger däråt«, pekade mannen som hjälpt honom på benen och Håkan såg en svagt upptrampad stig som följde staketet. Snart kunde han höra skrik, brölande och musik från parkeringen. Han gick med stapplande steg. Från en dunge hörde han en kvinna anlägga någon form av protest, men alldeles för glatt. 48


»Du är inte klok. Här?« Han tittade in ett buskage och såg ett par ligga omslingrade på marken. När han kom fram till parkeringen kunde han se att raderna av bilar glesnat avsevärt. Oregerligt fulla människor snubblade runt bland bilarna. Ett fåtal kvinnor och män som såg nyktra ut betedde sig som om de försökte samla ihop en bångstyrig skock får. Håkan förstod att de nyktra var chaufförer som ville åka hem. Han gick mot den plats där han klivit av bussen. Plötsligt hörde han en bekant röst. »Stockholmarn! Vi trodde du satt i förhör i Örebro nu«, hörde han Jonny Bertilsson skrika. »Vi hade redan sett rubrikerna i Kuriren. Stupfull lärare greps för plankning. Hahahaha«, flabbade hans lika glada bror. Lisbet stod bredvid dem. En närmast dödligt berusad man höll i henne och försökte kyssa hennes kind. Hon frigjorde sig med en knuff och mannen ramlade baklänges. »Var har du varit? Och hur ser du ut? Du är ju blodig på hela benet«, sa hon till Håkan. Hon gick fram och synade honom. Hon borstade av honom gräs och kvistar. Sedan rufsade hon honom i håret. »Det är mitt fel. Jag borde inte släppt iväg dig med de där två. Det här är för farligt för dig. Håll dig nära mig nu«, sa hon och ställde sig på tå och kysste hans panna. Den nyligen avspisade mannen, som nu hade rest sig igen, gjorde en sista propå genom att rycka i Lisbets arm. »Stick!« avfärdade hon honom. »Jag har kille.« Mannen kryssade muttrande bort mellan bilarna. Håkan Ågren älskade denna Lisbet av hela sitt hjärta. Hon tog honom under armen och han lät sig villigt ledas bort mot bussarna i parkeringens ytterkant. De gick ombord på en buss vars textade skylt i framrutan upplyste om att dess destination var Lekebruk. De satte sig på ett säte långt bak. Lisbet lutade sig mot Håkans axel och snusade snart gott. En tjock cigarettrök låg i bussen, förarens allt argare proklamerande om rökförbud hade inte någon effekt. Håkan höll krampaktigt 49


Sommaren 1974 bestämmer sig den nyexaminerade läraren Håkan Ågren för att flytta från Stockholm till Lekebruk i Närke. Där, i det lilla samhället, tror han att han ska få möta människor som är vänligare, mjukare och mer jordnära än dem han träffar i storstaden, och att hans pedagogiska ådra ska få blomma ut. Han kunde inte ha mer fel. För i det brutala brukssamhället Lekebruk möter han nepotism, homofobi, en aggressiv motvilja mot förändringar och ett förakt för n ­ ollåttor. Håkan är en vek kille, mer van vid stillsamma samtal vid borden på Stockholms kaféer än vid att dricka hembränt ur dunk, köra motocross eller slåss med raggare på parkeringen utanför en logdans. Håkan kämpar, emellanåt inte utan framgång, men dras obevekligt mot sin undergång.

9

7 8 9 1 8 6

2 9 3 2 1 5

9789186293215  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you