Page 1

gregor von rezzori

En roman i fem berättelser Med förord av Péter Nádas Översättning av Ulrika Junker Miranda

3

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 3

2012-03-07 16.42


Utgiven med stöd av Rumänska kulturinstitutet

www.2244.se isbn 978-91-86729-06-6 Originalets titel: Denkwürdigkeiten eines Antisemiten Copyright © 1979, Gregor von Rezzori All rights reserved Grafisk form Eva Lindeberg ScandBook AB, Falun 2012

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 4

2012-03-07 16.42


Innehรฅll Fรถrord 7 Skutsjno 13 Ungdom 79 Pension Lรถwinger 149 Trofasthet 201 Pravda 281 Ordfรถrklaringar och kommentarer 319

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 5

2012-03-07 16.42


Rezzori_En antisemits_CS5.indd 6

2012-03-07 16.42


förord Ett klarsynt mästerverk ”Min far hatade judar, utan undantag, till och med saktmodiga gamlingar. Det var ett nedärvt och ingrott hat sedan urminnes tider, som han inte längre behövde motivera; vilken orsak som helst, hur absurd den än var, gav honom rätt. Att judarna strävade efter att bli världshärskare på grund av löftet de fått av sina profeter inbillade sig knappt någon längre, fast det ryktades att de blev alltmer förmögna och mäktiga, särskilt i Amerika. Historier om en ondskefull sammansvärjning, påstått dokumenterad i ’Sions vises protokoll’, avfärdades som struntprat, liksom berättelser om stulet nattvardsbröd och -vin eller ritualmördade oskyldiga barn, detta trots lilla Esther Solymossians ännu ouppklarade försvinnande. Det var skrönor man berättade för pigor som påstod att de inte härdade ut längre och ville byta till en judisk familj, där de skulle bli bättre behandlade och få mer betalt. I förbigående påminde man dem om att judarna trots allt hade korsfäst Frälsaren. Men de våra, det vill säga bildat folk, behövde inte så tungt vägande argument för att betrakta judar som andra klassens människor. Man tyckte helt enkelt inte om dem, i varje fall tyckte man sämre om dem än om andra medmänniskor, det var lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss, och man roade sig med att hitta på de mest befängda skäl.” 7

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 7

2012-03-07 16.42


En grov, vämjelig och samtidigt ytterligt exakt beskrivning av hårdnackat hat. Officiellt förde man samtidigt, av hänsyn till alla döda och all ödeläggelse, allmänt hållna resonemang om krig och folkmord. Som om hat och mordlust inte alltid varit en personlig, familjär angelägenhet. Gregor von Rezzori lyckades hålla sin unika verklighetsförankring vid liv in i efterkrigstiden. Hans ”En antisemits memoarer” är ett mästerstycke med ett realistiskt perspektiv. En underhållande, nästan uppsluppen och samtidigt djupt frånstötande bok, som saknar motstycke i den tyska efterkrigslitteraturen. Författaren har vävt samman fem långa berättelser av självbiografisk karaktär till en roman. Boken publicerades första gången 1979 och har utkommit i flera upplagor; den är med rätta en bestseller, men dess litterära kvaliteter har synbarligen inte uppskattats efter förtjänst i den tyskspråkiga världen. ”En antisemits memoarer” är en tendensroman; den är ideologisk trots att berättelserna i sig helt saknar spår av tendens, ideologi eller kritisk analys. Det är en historia, en utvecklingsroman om man så vill, om ett blaserat barn, en halvvuxen, ohämmat utagerande, dumdristig pojke. I och för sig skulle de fem berättelsernas huvudperson kunna vara född i fem helt olika familjer. Det moraliska omdömet och ansatsen till kritik skymtar knappt i behandlingen av stoffet, snarare i strukturen, det sätt på vilket historierna knyts ihop och spinner vidare på varandra. Rezzori binder ihop de fem berättelserna så att man kan betrakta dem som en helgjuten, allmängiltig roman om själens mognande. I var och en av historierna dominerar Goethes princip om ”valfrändskap”, med alla förhoppningar och förpliktelser som knyts till det begreppet, medan verkets övergripande struktur styrs av en opersonlig ideologi som genomsyrade det tjugonde århundradet och alla som levde då. Man kan till och med säga att ”valfrändskap” är en produkt av ideologi, och ideologi av ”valfrändskap”. Mitt hat är individuellt, medan drivkraften bakom det är ett opersonligt maskineri. Rezzoris berättarkonst är unik, både som formuleringskonst 8

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 8

2012-03-07 16.42


och i sitt ämnesval. Han är varken analytisk eller distanserad när han berättar om sig själv; med behagfull elegans återuppväcker han i stället en förlorad värld. Gregor von Rezzori är inte den enda, men han är den mest originella författare som beskrivit och gett nytt liv åt den förlorade, förintade värld som brändes till stoft och aska: gränstrakterna i det forna tysk-romerska riket där rutener, rumäner, ukrainare, tyskar, ungrare och judar levde sida vid sida i misär och där de blodigaste kapitlen i förra århundradets historia skrevs. Även Rezzori har kopplingar till den litterära så kallade shtetl-traditionen, som fick näring av flerspråkighet, folktro, sägner och sagor och förvaltade deras sinnliga berättarkonst. Från samma område, också intimt förknippat med det ungerska historiemedvetandet, kom Rezzoris litterära föregångare Ivan Olbracht, Carl Emil Franzos, Joseph Roth och Alexander Granach. Om man fortfarande kan tala om litterärt allmängods, borde några av deras mästerverk sannerligen vara en del av det; hade vi bättre kännedom om dem skulle vi veta betydligt mer om människokärlekens och människoföraktets djupaste rötter. Rezzori skiljer sig dock från dessa och andra författare genom att han började skildra denna värld först när den upphört att existera; han blev med all sannolikhet dess absolut sista budbärare. Det speciella med hans perspektiv är att han inte låter sin forna aningslöshet skymmas av nutida medvetenhet. Han skriver om mänsklig drägg som om ingenting hade hänt. Han låter inte det förflutna färgas av senare tiders omstörtande händelser, och därför genomsyras hans genomarbetat sensuella skildringar inte heller av skam och skuld, som annan tysk efterkrigslitteratur. Det är som om han aldrig hört talas om ”Grupp 47”, som om Adornos berömda ord aldrig hade uttalats. Han lider varken av samvetskval eller av självförakt, men ur denna svindlande brist på moral konstruerar han bokens underförstådda etiska budskap. Under sin lupp granskar han hat- och självhatmaskineriets yttringar och sammanhang, som efter världskatastrofen trängts bort av vår kulturs etiska och estetiska principer. Det pre- och 9

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 9

2012-03-07 16.42


subkulturella dras fram i ljuset. Hans stil är djupt originell; med rötter i Bukovina är han präglad av flerspråkig medvetenhet. Därför betraktar han förutsättningslöst, till och med lätt roat, det primitiva tankegods som vilseförda och självvalt fördomsfulla själar anammade. Det är som att bevittna en grotesk rituell dans, en hednisk initiationsrit där deltagarna dignar under bördan av vår kristna kultur, lik ett mysterium bakom sju insegel. Kylig, ironisk, ambitiös, lekfull, originell, fräck, slagkraftig, sorgsen, drömsk, resignerad, hjältemodig. Så kan man beskriva Gregor von Rezzori. Det är inte precis några självklart förenliga begrepp, och deras klangbotten är en kulturell disharmoni. Rezzori bryr sig inte om den övergripande historien och nämner knappt ordet kultur. Han koncentrerar sig på grundläggande livsbetingelser, på att observera hur individens karaktär, föreningen av egenskaper, byggs upp i lager på lager. I sina iakttagelser visar han vilka färdiga ideologier en människa tvingas ta över för att fullborda sin karaktär; hur en kollektiv ideologi omedvetet införlivas med grundförutsättningarna för hennes existens. Han tydliggör vad den sammansatta personligheten tvingas tränga undan, i vilken riktning bortträngningen sker och inte minst varför. Man förstår när och hur det lilla personliga hatet länkas samman med det stora opersonliga maskineriet, frivilligt eller ofrivilligt. Rezzori är inte intresserad av antisemitismens historia, han försöker varken beskriva eller förklara och förirrar sig därför inte i en labyrint av orsaker och motiv. Det är den vardagliga antisemitismen, som en funktion av tillvarons grundvillkor, som står i fokus, den som är direkt förknippad med individens affekter och känslor. Därför fäster han inget avseende vid ideologi. Antisemitism tolkar han som ett system av länkar mellan personligt och kollektivt, mellan individuella och normativa affekter och känsloyttringar. Man kan läsa hans roman som ett slags kommentar till István Bibós ”Die deutsche Hysterie: Ursachen und Geschichte” (Den tyska hysterins orsaker och historia). Den som analyserat grunderna i sitt eget väsen, och vet vad 10

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 10

2012-03-07 16.42


som kommer varifrån och vad som följer på vad, behöver ingen illavarslande kollektiv ideologi som kanaliserar obegripliga sinnesstämningar och våldsamma känsloutbrott. Genom att försvara sin personliga integritet går man rimligen lika mycket i klinch med sig själv som med andra. Rezzori ser med löje på människor som saknar självinsikt och inte vill erkänna sin brist på integritet, utan klamrar sig fast vid en opersonlig ideologi. Han pekar dock inte finger åt andra, han avslöjar sig själv som allra löjligast. Han deklarerar inte att han var antisemit men inte längre är det, utan visar med estetisk briljans upp sig själv som ett skolexempel på mänskligt oförnuft. Medlöparnas uppgående i den kollektiva gemenskapen betraktar han som en kättjefull kortslutning av självinsikten, ett slags ejakulation. Å andra sidan är den som för antisemitismens talan i Rezzoris bok någon som slungades rakt in i barbariets skräckvälde, tillbaka till ett pre- och subkulturellt tillstånd; någon som lärt sig självrannsakan vid mänsklighetens nollpunkt. Dit tvingades han mot sin egen övertygelse, eftersom det individuella är värnlöst inför ett opersonligt hatmaskineri. Rezzori drevs inte av medbrottslighet, skam och skuld, utan av sin suveräna, subtila känslighet. Åtminstone är det så han ser sig själv. ”Då ertappade jag mig med att reagera med samma avväpnande och respektlösa humor som jag brukat betrakta som cynisk och typiskt judisk. Märkligt nog var jag övertygad om att min far inte skulle ha föraktat mig för det. Jag var säker på att till och med hans judehat skulle ha stegrat sig inför det som försiggick; vid den punkt då det började bli oestetiskt.” Raffinerad sensibilitet förenas hos honom med återuppväckt självrannsakan och modet att ta strid mot falsk förbrödring. ”Det enda värde som kunde försvaras på den tiden var att tillhöra offren.”

Péter Nádas (1990)

11

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 11

2012-03-07 16.42


Rezzori_En antisemits_CS5.indd 12

2012-03-07 16.42


Skutsjno Till Claudio Magris Skutsjno är ett svåröversättligt ryskt ord. Det betyder mer än bara ensam tristess: själslig ödslighet och en diffus men pockande, intensivt sugande längtan. När jag var tretton befann jag mig i vad som med mina dåvarande fostrares språkbruk kallades ”slyngelåldern”, och mina föräldrar visste ingen råd längre. Vi bodde i Bukovina, en ur dagens synvinkel nästan astronomiskt avlägsen provins i Sydösteuropa – men det jag berättar här känns inte bara geografiskt utan också tidsmässigt så fjärran, att det är som om jag drömt det. Dock börjar det hela som en alldaglig historia. I kraft av ett consilium abeundi fann jag mig utestängd från min skolgång i det dåvarande kungariket Rumänien, där vi hade blivit medborgare efter första världskriget när den kungliga och kejserliga monarkin brutit samman. Försök att slipa ned ojämnheterna i min karaktär med sträng disciplin på en internatskola i Österrike, landet som för mina närmaste fortfarande var vår kulturella hembygd, hade så när fått samma nesliga slut. Endast genom att hastigt och till synes frivilligt avsluta min tid vid läroanstalten undgick jag att bli permanent utesluten ur den privilegierade grupp som hade fri tillgång till högre bildning. Jag var 13

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 13

2012-03-07 16.42


– åter enligt dem som hade den ansvarsfulla uppgiften att fostra människobarn till ”nyttiga samhällsmedborgare” – ett ”riktigt hopplöst fall”. Mina föräldrar, som var blinda för det faktum att mina inre konflikter delvis bottnade i deras egna personligheters spänningsladdade motsättningar, enades med lärarna om att min neurotiska överkänslighet, tendens att brusa upp, skarpa iakttagelseförmåga och sviktande studiehåg, förenat med brist på foglighet, i stort sett bara kunde utvecklas till kriminalitet. Uppfattningen blev snart en ovedersäglig sanning för alla. Så var det bara: min bestämmelseort var ofrånkomligen förr eller senare fängelset. Jag själv tvivlade knappast på det. Till de triviala levnadsvisdomar som min generation kan tacka Wilhelm Buschs ”fromma Helene” för hör talesättet: ”När ryktet väl är ruinerat, lever man helt ogenerat.” Men ett så optimistiskt påstående bottnar snarare i önsketänkande än i praktisk erfarenhet. Om någon vid den tiden frågat hur min sinnesstämning var, skulle jag med en tung suck säkert ha svarat: ”Skutsjno!” För även om jag då och då hemföll åt rebelliska utbrott, släpade jag mig i snigeltakt eller rättare lät mig dag efter dag håglöst släpas genom min enformiga tillvaro, aldrig fri från den tunga skuldkänsla som inte bottnade i de motiv man försökte tillskriva den, även om dess verkliga orsaker inte låg särskilt långt därifrån. Om jag hade kunnat förklara den hårfina och komplexa distinktionen, hade det löst en del problem. Men det var just vad jag inte förmådde. Mina minnen från den tiden ser jag framför mig som en ögonblicksbild, tagen med en av de där finmekaniskt skruv- och spakbemängda kamerorna med glosögda linser och veckrika, svarta dragspelsliknande läderbälgar som drogs ut ur nickelglänsande saxstöd; de var i lika hög grad produkter av hästdroskvärldens tidsanda som de kantiga bilkarosserna på höga hjul, och de eggade min barnsliga fantasi till lidelsefulla höjder. Jag blev avundsjuk när skolkamrater som sedesamt stannat kvar på läroanstalterna fick sådana apparater på födelsedagar och jular som belöning för sin studieflit; detta trots att jag inte brydde mig särskilt mycket 14

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 14

2012-03-07 16.42


om fotografierna som de visade upp. En sådan ögonblicksbild ser jag ännu framför mig: en pojke, fortfarande med knubbiga kinder och en trotsigt uppblåst min av förfördelad och snart helt tillintetgjord barndom, vars dystra ihärdighet som inte riktas mot någonting annat än honom själv förefaller lite löjlig; den överskuggar tonåringens akuta nöd som – tafatt även i det avseendet – inte finner något övertygande uttryck. Det är en gråmulen dag. Jag sitter vid vägkanten i min tidstypiska klädsel: grön vindjacka av styvt, vattenavvisande tyg med militäriskt hårt åtdraget bälte och rymliga fickor, en sådan som används i ungdomsförbund av varierande ideologisk kulör, alltifrån yttersta vänstern till extremhögern. Jag höll mig dock undan allt vad världsåskådning hette under mina ensamma, planlösa, långa strövtåg i stadens utkanter – i detta landskap med dess vida horisont, under den soliga årstiden lika leende vackert som en grönskande park, men under vinterhimlens flaxande kråkflockar utan andra blickfång än svårmodigt svarta, uppvända jordkokor på mil efter mil av åkermark; långt bortom de snöstrimmiga plogfårorna förenade sig de mörka stråken av storskog med de dovt skymningsblå bergens konturer längs himmelskupolens opalglaskant. Sådana senvinterdagar speglade mest övertygande min känsla av skutsjno. Jag är barhuvad och vinden har rufsat till mitt hår; vid mina fötter sitter hunden Max med sin sälblanka taxpäls och tittar bedjande upp på mig: min enda lekkamrat och förtrogne, min vän, min tröstare; även om han inte förstår mig fullständigt så har jag hans ovillkorliga kärlek och han accepterar allt jag gör. Något sådant foto existerar inte, måste jag snabbt förklara: dåförtiden höll jag mig för mig själv och där fanns ingen som kunde ha tagit det, jag befann mig långt från de skolkamrater som jag berättat om. Max och jag drev omkring i trakten som ett par landstrykare. Även moraliskt var vi fribytare. Mellan oss fanns en tyst överenskommelse om att en pärlhöna som förirrat sig för långt från bondgårdens stallbacke skulle betraktas som fritt villebråd, i likhet med de katter som jagade möss i dikena. 15

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 15

2012-03-07 16.42


Jag hade ett särskilt gott öga till dem, för till min besvikelse var Max inte det minsta skarp, trots andra berömvärda egenskaper. Han kastade sig visserligen ivrigt, för att inte säga hysteriskt, över sitt byte, men så fort det intog försvarsställning och klöste honom på nosen, retirerade han bakom min rygg och gläfste patetiskt från sin tillflyktsort. Jag tröstade mig med att han fortfarande var ung och att jag antagligen ställde för höga krav på honom. För alla eventualiteter hade jag en rejäl slangbella och en näve blykulor i fickan på min ungdomsförbundsjacka, och jag sköt lika pricksäkert som en cirkusartist. Även den tuffaste hankatt raglade vimmelkantig omkull när den bönstora kulan träffade honom rakt i skallen. Det underlättade betydligt för Max. Idag lever hundar och katter fredligt tillsammans i mitt hem. Men på den tiden betraktade jag fiendskapen mellan dem som en naturlag, och som hundvän var jag förstås katthatare. Jag var son till en man för vilken jakt var allt. Utrotning av skadedjur var för mig lika självklar som det kategoriska imperativet är för en plugghäst – och alla vet ju att katter hör till de värsta fridstörarna i ett jaktrevir. Att jaga pärlhöns var däremot ett högst medvetet pojkstreck – jag gjorde det bara på pin kiv. Jag, som var uppfostrad enligt jägaretikettens strängaste regler, fann en bitterljuv tillfredsställelse i min ljusskygga verksamhet som hönstjuv. Jag bröt medvetet mot jägarnas kodex och släpade därmed på sätt och vis min fars namn i smutsen. Till raden av sinnrikt uttänkta straff, som syftade till att få mig att inse hur misslyckad jag var, hörde ett omedelbart förbud att följa med min far ut på jakt. Ända sedan jag var riktigt liten hade jag gjort min far sällskap under vårens och sommarens jaktexpeditioner. Jag upplevde tjäder- och orrspelen på påskloven och var med när man sköt morkullor, jag deltog i pyrschjakt på hjort under sommarloven; när jag växt till mig fick jag ibland delta i jaktårets höjdpunkter: hjortarnas brunsttid och höstarnas vildsvinsjakt. Nu lämnade jag staden och sprang på måfå tvärs över fälten för att fly från mina plågsamma visioner: stämningsbilder från min fars revir där16

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 16

2012-03-07 16.42


uppe i bergen: snart skulle orrtupparna knäppa och morkullorna knorra medan de svepte förbi i skogsbrynen, och när landskapet åter stod grönt skulle råbockarna pila fram genom den första sommarhettans dansande myggsvärmar. I år skulle jag inte få uppleva det. Potatislanden och stubbåkrarna under mina fötter var fortfarande klafsblöta av halvsmält snö. Videknoppar glänste längs bäckfårorna i beteshagarnas snår; dagarna innan de skulle brista och bli fjuniga bollar kunde räknas på ena handens fingrar. Bulliga vita moln skulle än en gång dra över den blå himlen medan gökens rop ekade i alla väderstreck – men jag var fjättrad vid min skuld. Jag släpade på mina underkända betyg likt en kedjefånge på fotbojans järnkula. Det var inte bara mina moraliska tillkortakommanden jag måste sona. Jag visste – och påmindes dagligen om – att min enda räddning var att klara höstens omtentamen – det gav en sista möjlighet till bildningsrehabilitering. Trots insikten om att det innebar ytterligare ett års förvisning till internatskolan, långt från mitt hem, från dessa älskade trakter, jakten och min Max, var jag beredd att göra allt för att klara provet. Men mina ansträngningar blev märkvärdigt lama. Ute drog en tövädersbris genom trädens grenar, som ännu nakna och genomlysta bildade ett sprött flätverk mot den sidengrå himlen; jag hörde koltrastarnas skärrade skrik i halvdunklet, ljudet av sakta fallande droppar, prasslet av möss som kilade genom torra lövhögar – alla de små ljud som får jägaren att rycka till medan han spänt lyssnar efter villebråd… Jag hörde dem medan jag satt därinne i mitt rum med skolböckerna uppslagna, utan att kunna ta till mig ett enda ord. Jag förstod inte ens de enklaste uppgifterna. Som kompensation för de uteblivna expeditionerna med min far slukade jag i stället böcker om jakt, med passionen hos den som är svältfödd på fantasi, och snart kunde jag utan besvär ta mig igenom Gaston de Foix högstämda epos på trettonhundratalsfranska. 17

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 17

2012-03-07 16.42


Inte för att jag genom den bedriften skördade några lovord eller fick andra bevis på uppskattning. Tvärtom: man ansåg det nu bevisat att det inte var dåligt läshuvud utan ren illvilja som fick mig att vägra fullgöra mina plikter. Vilket i sin tur gjorde mig så förnärmad att jag helt slutade traggla mig igenom gammalfranska texter och rusade rakt ut i det fria, darrande av skutsjno. Alla vet hur sådana pedagogiska konflikter brukar sluta. Fallbeskrivningarna är så snarlika att jag knappt behöver gå närmare in på min egen situation. Så småningom kom befrielsen, tack vare några släktingar: ett äldre barnlöst äkta par erbjöd sig att ta hand om mig över sommaren och fick därmed tyst på klagovisorna om hur omöjligt det var att få fason på mig. Farbror Hubert och tant Sophie hade redan tidigare visat intresse för min utveckling och dess framsteg och bakslag – antagligen på grund av vissa arvsrättsliga överväganden; de var förmögna och hade inga nära släktingar. De bodde ute på landet – eller var rättare feodalherrar i en av dessa gudsförgätna hålor med svåruttalade namn som på kartor över Sydösteuropa ger trakterna kring Prut och Dnestr en anstrykning av urgammalt kulturlandskap och får en att skjuta undan tanken på de karga stäpperna och den splittrade och på många håll löst rotade civilisationen. Men jag var född och uppväxt i den miljön, så jag väntade mig ingen ringmursomgärdad småstad med tinnar, burspråk och gracila ornament av vinlöv i sandsten på Rådhustorgets Rolandsbrunn; och jag avråder mina läsare från att tänka sig dem jag nyss kallade feodalherrar som en båld riddare och hans ädla dam i ett borgtorn omslingrat av murgröna. Det lilla samhälle där mina släktingar var de viktigaste arbetsgivarna var en bosättning i den yttersta marginalen av Europas koloniserade trakter; som född ur ett stoftmoln av kulturell flygsand för att lika snart sjunka ned i glömska. Särskilt om man närmade sig nattetid slogs man av hur ödsligt utsatt bebyggelsen var under stjärnrymden: bara en handfull ljuspunkter, spridda över en flack höjdsträckning intill en flodkrök; den enda förbindelsen med 18

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 18

2012-03-07 16.42


yttervärlden var via järnvägslinjen vars räls reflekterade månens getmjölksvita strålar. Firmamentets omätliga rymd där ovanför hade sin motpol i det vidsträckta jordtäcket, mot vars ruvande svärta alla tecken på mänsklig närvaro försökte hävda sig med förtvivlans mod. Synen var lika sentimentalt gripande som vissa av Chagalls bilder. Med sinnet uppfyllt av skutsjno kunde man uppleva den som hjärtslitande vacker. I dagsljus bar det lilla samhället knappt några spår av denna poetiska klädnad. Där fanns en sömnig järnvägsstation, man hade dragit grusvägar härs och tvärs genom lössjorden; de kantades av enkel bebyggelse: dels bondska stugor omgivna av små trädgårdar, dels grovt brädpanelade en- och tvåvåningshus med plåttak, som stod tätt invid vägkanterna. Tistlar och oansenliga kamomillblommor sög sig girigt fast i dikesrenarna, sparvflockar tjattrade i hasselsnåren vid stängslen och trängdes kring bosset i utspillda stallgödselkokor på bondgårdarnas uppfartsvägar. Vid vissa tider på året grävde hjulen på de tunga kärrorna som drogs av oxspann avgrundsdjupa spår i vägdammet eller leran. Där hjulspåren sammanstrålade, innanför en kvadrat av hästkastanjer, låg rådhuset vid ett marknadstorg som täcktes av ett tunt lager grus; ingången vette mot huvudgatan och fasaden var fullklistrad med kungörelser och upprop, ända från yttertrappans första steg upp till hängrännorna under taket; en typisk municipal förvaltningsbyggnad med ett bastant hörntorn där man hängde ut fanan genom en fönsterglugg på nationella helgdagar. Tre butiker vid torget tävlade om kundernas bevågenhet, och på marknadsdagar var värdshuset med tillhörande bageri fullt av bönder som kört hit från landsbygden med grisar, kalvar, höns och grönsaker. Apotekets lykta, ett rött kors av glas, var ett favoritmål för stenkastande buspojkar. Vid Storgatans slut, i blickfältets fond, låg en inhägnad tomt. Bakom vanskötta gamla buxbomssnår där dussintals strykarkatter låg och dåsade stod en konstfärdigt murad klarröd tegelbyggnad: förbryllande och apart, med tinnar, torn och burspråk; det genombrutna plåttaket 19

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 19

2012-03-07 16.42


liknade ett sirligt tårtpapper och hade drakhuvudprydda vattenkastare i varje hörn. Det kröntes av vimplar, hillebarder och vindflöjlar. Det var doktor Goldmanns ”villa”, ett paradnummer i den romantiska 1890-talsstilen, och farbror Hubert och tant Sophie brukade visa upp det som arkitektoniskt kuriosum för nykomlingar i staden. Andra lokala sevärdheter var de armeniska katolikernas enkla kvadratiska stenkyrka, synagogan med sitt låga valvtak och en vacker gammal ortodox klosterkyrka med lökkupol som låg i talldungen på kullens topp. Allt låg utlämnat och blottat under en himmel som likgiltig för all mänsklig fåfänglighet sträckte sig vidare österut över Kirgizstäppen ända bort till Tibet. På vardagar var staden lugn och stillsam, bortsett från att spridda skaror av lusiga judeungar lekte och rasade bland sparvflockarna i vägdammet. På sommaren gassade solen obarmhärtigt ned på plåttaken och förvandlade luften ovanför dem till ett skälvande dis. På vintern var hela världen fången i den bistra frostens vita klor, istapparna bildade gallerverk kring de små fönstren och på ängarna vid floden spann isen sitt glasflor kring trädens grenar. Emellanåt – oftast utan förvarning – inträffade något pittoreskt intermezzo, som en begravning under skira björkar och tårpilar inne på den judiska församlingens avsides belägna gravplats; mansgestalter i fotsida svarta kaftaner och röda rävpälsmössor växte plötsligt upp ur marken som exotiska mörka blommor mellan de lutande, halvt nedsjunkna gravstenarna; en del gick lätt framåtböjda och talade med låga, hesa röster som om de just var på väg att harkla sig; de hade långa skruvlockar vid öronen och vitt eller kastanjebrunt skägg; andra hade vilt stirrande blick och böjde huvudena bakåt i sina illröda rävskinnsmössor, pratade högljutt och sköt fram sina magar. På minnesdagen för den ortodoxa kyrkans helgon, som gravsatts i en ciselerad silverkista, fylldes klostergården och dungen tvärsöver vägen av bönder och bondkvinnor i färggranna skjortor, fårskinnsjackor och snörda snabelskor av mjukt läder. De hade nejlikor instuckna bakom öronen eller bet i blomskaf20

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 20

2012-03-07 16.42


ten med sina starka, vita tänder. Munkarnas flerstämmiga sång växlade med det entoniga hummandet från judeskolans talmud­ elever. Farbror Hubert och tant Sophie bodde på ett gods i samhällets utkant. Även om det gick att stänga de stora gallergrindarna vid infarten stod de alltid öppna; alla hade tillträde till allén av åldriga, vördnadsbjudande akacior. En stor gård omgiven av lindar skilde mangårdsbyggnaden från ekonomibyggnaderna, ladugårdarna och det lilla bryggeriet, som gav ett extra tillskott till lantbruket. Bakom stora huset låg en vidsträckt park med bok, al, tall, gran, björk och rönn som gradvis förlorade sig i det flacka landskapet. Allt detta var välbekant från min tidiga barndom och jag kände mig lika hemma som i mina föräldrars hus och trädgård i provinshuvudstaden, eller i jaktstugan uppe i Karpaterna som jag förvisats från. Eftersom det nästan alltid varit skollov när jag hälsat på mina släktingar, en gång i flera månader för att min mor ordinerats stillhet och vila av läkarna – besöken var alltid i undantagssituationer, vilket är extra festligt för ett barn – älskade jag att vara hos farbror Hubert och tant Sophie. För dem var mina sporadiska besök precis lagom sällsynta och korta för att bereda ett visst nöje. När svårigheten att uppfostra mig kom på tal reagerade farbror Hubert och tant Sophie med ohöljd förvåning och antydde försiktigt att det kunde finnas brister i uppfostringsmetoderna, ja kanske rentav hos mina förmyndare: ”Det är ju fullständigt obegripligt. Hos oss är pojken så snäll och duktig och trevlig, ett förnuftigt och av naturen välartat och lydigt barn. Något sådant skulle aldrig kunna hända här.” Därför var det inte så konstigt att tant Sophies generöst tilltagna barm, hårt snörd och nogsamt skyld bakom sportiga blusar och grova tweedjackor, för mig blev inbegreppet av varm moderlighet, som substitut för min egen bräckliga mors elegant trånsjuka, hypersensibla oåtkomlighet. Under mina tidigaste år stod också farbror Hubert för något ojämförligt mer stabilt, 21

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 21

2012-03-07 16.42


jordnära och tryggt än min allt dystrare, alltmer desillusionerade och fördrömde far, som flydde längre och längre in i sin maniska lidelse för jakt. Farbror Hubert och tant Sophie levde förvisso i en splittrad värld. Avkroken i det tidigare habsburgska – och därmed forna romerska – rikets östliga gränstrakter, där de spelade en roll som kulturbärare, låg mitt i skärningspunkten – eller rättare den ömmande punkten – mellan två civilisationer. Den ena, den västerländska, var för ung för att ge landet och folket mer än en infrastruktur, som man skulle kalla det idag, med fokus på tekniska landvinningar – och satte lika raskt igång med att rasera de ömkliga kvarlevorna av lokal kultur. Den andra, den orientaliska, ett gissel från öst precis som de obarmhärtiga stäppvindarna, förde med sig fatalism inför ett till synes oundvikligt öde och gynnade beklagligt nog lättja, förfall och oreda. Trots det var farbror Hubert och tant Sophie praktexemplar till lantadel, liknande den i Wales och Auvergne eller på Jylland och i Lombardiet: de var varken småsinta eller obildade, på många sätt till och med förvånansvärt vidsynta. Men genom sitt makliga, trygga liv i en daglig rutin av lättsamma plikter och enformiga sysslor reducerades deras tankar, känslor, språk och beteende till någonting som för en ytlig betraktare kunde framstå som enfald. Vid ett närmare studium skönjde man – åtminstone i mina släktingars fall – en diskret, varmhjärtad och djupt mänsklig taktkänsla, mer självklar i denna än i andra samhällsklasser. Jag blev förstås aldrig med ett ord påmind om att jag måste plugga inför tentamen. Det förutsattes att jag skulle göra det på eget initiativ, av sunt förnuft och – ambition. När och var fick jag själv avgöra. Just nu var det i varje fall sommarlov, jag kunde sova så länge jag ville och gå vart jag behagade. Jag hade fått ta med mig min tax, och farbror Hubert pratade så ivrigt förväntansfullt om vaktel- och beckasinjakterna som skulle gå av stapeln senare på sommaren att jag var säker på att få följa med. En enda omständighet kunde tolkas som en mild tillrättavisning – och 22

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 22

2012-03-07 16.42


den gjorde mig bara ännu nöjdare: I stället för att som förr om åren sova i rummet bredvid tant Sophies, fick jag och Max flytta in i det så kallade ”tornet”. ”Där är du mer ostörd”, sade man, utan ett spår av insinuant underton. ”Tornet” var förstås inte alls något torn. Det var benämningen på provisoriska nattkvarter ovanför bryggeriets kontor som man nådde via en mycket brant trappa, och där man härbärgerade gäster under vintrarnas stora drevjakter, framför allt farbror Hubis närmaste vänner: ungkarlar som var framstående jägare och hade ett pålitligt ölsinne. Under resten av året stod ”tornet” oftast tomt. De tre vindskamrarna, inpyrda med en unken odör av sällsynta besök och brist på vädring, var sägenomspunna. Det viskades om händelser som man i barns närvaro bara fick antyda, även om alla naturligtvis visste att det mest var godmodiga överdrifter. Men de kom ständigt på tal, om så bara i skämtsamma syftningar på tant Sophies kamratliga tolerans och det idealiska samförstånds­ äktenskapet mellan henne och farbror Hubert. Jag kände mig som om jag hade blivit ett huvud högre över en natt. I och med mitt intåg i ”tornet” hade jag vuxit till man. Äntligen slapp jag de kvävande omsorger som min mor, raddan av guvernanter och andra vuxna ägnat mig, och som hade en kollektiv förlängning i internatskolans förhatliga disciplin. Här härskade fria män, självständiga individer som själva styrde sitt öde, som kunde hantera vapen; de sista hjältarna. Jag levde mig in i deras råbarkade värld och andades in deras dunster. I de instängda vindskamrarna svävade fortfarande doften av cigarrstumpar, man behövde inte mycket fantasi för att tänka sig resten: de mörka vintermorgnarnas knastrande brasor; dagens jakt som förebådades av febril verksamhet i huset och ute på gården; hundar gnydde otåligt medan ångor av starkt kaffe, rostat bröd och fläsk med stekt ägg spred sig: det blev en lång dag av intensiv självförglömmelse, fylld av ilande spänning och ständig beredskap för överraskningar; ögonblick av exalterad förväntan, blixtsnabba beslut, kyligt kalkylerade handlingar … ett hisnande 23

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 23

2012-03-07 16.42


växelspel mellan triumfer och besvikelse; andedräkten svävar med de sekunder som målar upp dagens alla skiftningar på himlen: från den gryende morgonens självlysande pärlemorrosa till den bloddränkta aftonrodnaden… Jakten är över, lungorna fyllda av bistert kall luft, man känner blodet rusa i ådrorna; hemfärden går på knirkande slädmedar: kölden svider i kinderna och kroppen är angenämt varm i de oömma kläderna; natten kastar sitt svarta dok över världens skönhet, fyller skogen med sitt dunkel och får den att ruva mäktig och hög längs vägen där de ångande hästarna drar fram; de lyfter sina svansar i språnget och ur ändtarmsöppningarnas uppsprickande kokarder faller fuktiga, varma bollar som rykande lägger sig till ro mellan de isblanka slädspåren och livnär hungriga fåglar; en gåtfull värld med stjärnrymdens kyla och det dödsdömda livet; din hand har sått död idag, det får dig att känna att du lever… Ett bullersamt intåg i det festligt upplysta huset: toddyglasets hetta mot fingrarna, en elegant komplimang till husmoderns väna kvinnlighet, ett burdust grepp om pigans bakdel när hon kommer med varmvattnet, lemmarna slappnar lustfyllt av i badet; njutningen i ett rent ombyte, på med tunna skor till aftonstassen; en överdådig måltid, mängder av vin, bytet: ett stelnat, pälsklätt rov täckt av levrat blod, som för bara några timmar sedan skälvde av liv; glimrande skuggspel, fladdrande fackelsken över slocknade pupiller, jakthornsklanger som sakta dött bort i det råa nattdiset; så konjak i kuporna, samtal mellan män, minnen som återuppväcks, skämt, retsamhet, rungande skratt… allt detta väntade mig, det skulle snart styra min livsstil, min existens och mina handlingar. Jag blev ännu lyckligare över att denna manliga värld associerades med ett så uppenbart lekfullt drag, i öppet trots mot föreställningen att vi alla sorgligt nog måste växa upp från barndomens förunderliga drömtillvaro till uppgifter och plikter som gör de vuxnas liv så knastertorrt och ansvarstyngt. Tvärtom kände jag att jag äntligen plågat mig igenom den ungdomliga tristessens våndor, kvalfyllda måsten och orosmoment och nått frihetens, 24

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 24

2012-03-07 16.42


jämlikhetens och det muntra broderskapets förlovade land. I ”tornet” hade man samlat överblivna och utrangerade föremål från stora huset, allt det som stred mot den goda smaken. Det jag såg där – från möblerna av snidat hjorthorn till den brokiga trasmattan, från porslinsaskkoppen i form av en cigarrfimp på en solfjäder av spelkort till brevpressen på skrivbordet, en dödskalle av elfenben – var karikatyrer av konventionell heminredning och förde tankarna till en konstnärsateljé eller studerkammare. Ur ett annat perspektiv utstrålade föremålen, säkert avsiktligt, ett slags grovkornig humor; det dekorativa hade medvetet överdrivits till ironi: framför den öppna spisen låg en gigantisk björnfäll med naturtroget uppstoppat huvud, ett väggskåp med glasdörrar exponerade en samling överdimensionerade tropiska fjärilar; där fanns engelska ölstop i form av huksittande, gladlynta fyllbultar och på en gjutjärnsställning hängde jaktattribut likt klassiska krigstroféer: gevär, jaktväskor, horn, hirschfängare, dekorativt hopflätade fångstnät. Åtminstone för mig tydde allt detta på ohämmat leklynne, det var ett uttryck för de vuxnas autentiska livskänsla, deras rätta väsen, bara nödtorftigt skylt under en yta av allvarsam och plikttrogen, välbalanserad sedesamhet. Denna lekfullhet drev en ständigt mot faran, mot döden. Förr, när jag fortfarande sov i rummet intill tant Sophies, hade jag konfronterats med äventyret, särskilt den tidiga barndomens, i de sentimentala kopparstick som var illustrationer till Paul et Virginie. Jag hade ofta levt mig in i scenerna och fångats av deras dramatik. Men det var litterär dramatik. Pauls och Virginies strapatser var lätta att återskapa i fantasin, men jag visste att jag aldrig skulle uppleva någonting liknande i verkligheten. Men i ”tornet” var väggarna prydda med greve Sándors djärva ryttarbilder (man påpekade gärna att han var far till furstinnan Pauline, statskansler Metternichs svärdotter). Det var verklighetstrogna scener, jag kunde själv gå ut i stallet, låta sadla en ridhäst och försöka göra om grevens bravader. De var minst lika dramatiska och laddade med dödsfara som Pauls och Virginies prövningar. Men 25

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 25

2012-03-07 16.42


de var viljestyrda, och därför ett slags lek. När den våghalsige greven tvingade sin häst att stegra sig utanför en dams sovrum och stödja ena hoven mot fönsterblecket, så att ryttaren ledigt kunde samspråka med den sköna vid fönstret, var risken för att han skulle bryta nacken lika stor som när hans sadelgjord brast mitt i språnget över en häck, varefter hästen bokstavligen sprang bort under honom. Kapprak satt han kvar i sadeln och stigbyglarna, likt Münchhausen på sin flygande kanonkula. Bilderna var laddade med samma stämning som minnessakerna från det första (och då för tiden enda) världskriget: patronhylsor, granatsplitter och farbror Huberts ulanczapka som träffats av ett skott när han deltog i ett fältslag i Galizien – en incident som vännerna oupphörligen retade honom för, fast den hade en allvarlig bakgrund: om skottet hamnat en halv centimeter längre ned hade det inte bara svett hans hår och huvudsvål, utan genomborrat hans hjärna. Om jag hade sagt att jag arbetade när jag ibland under en halvtimme stod blick stilla uppe i vindskammaren och bara lyssnade på tystnaden, skulle man nog ha tolkat påståendet som uppkäftigt och tillrättavisat mig strängt. Men det var faktiskt sant: jag arbetade mig in i manligheten. Jag gjorde det instinktivt, som en mystiker: jag försökte bli ett med tingen omkring mig. De hade en air av maskulinitet och måste därför innehålla en del av dess essens. Jag kunde för min inre syn måla upp skärmytslingar mellan beridna ulaner och kosacker i Galizien under de första krigsåren. Sådana livliga händelseförlopp var lätta att tänka sig. Men att lösa mysteriet med varför en viss möbel – till exempel en golvspegel, en så kallad ”psyché” – var så omisskännligt manlig, medan en till förväxling likadan pjäs i tant Sophies sovrum, i samma strikt nyklassiska empirestil, var lika utpräglat feminin – det vill säga att identifiera maskulinitetens innersta kärna – krävde intensiv själslig aktivitet, ett så känsligt mobiliserande av mina sinnen att det övergick i besatthet; på något oförklarligt sätt skrämde jag nästan mig själv och blev tvungen att fly ut i det fria. 26

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 26

2012-03-07 16.42


En sak framstod plötsligt oerhört tydligt för mig, och det var farbror Huberts ungkarlstid. Den manifesterades inte bara som en ny sida av farbror Hubi, utan av världen i stort. Det jag grubblade mest över var att min ingifta släktings pojk- och tidiga mannaår, speglade i de materiella spår som skapade atmosfären omkring mig, var så helt och hållet maskulina, fast på ett nästan flickaktigt sensibelt, poetiskt sätt som märkligt nog inte stod i strid med de ”sista krigarnas och hjältarnas” råbarkade fasoner. En symbol för den perioden var två korslagda mensurvärjor, omlindade med band i äppelgrönt och persikorött. Ovanför dem hängde en så kallad ”Tönnchen”, en cirkelrund mössa utan skärm i samma färger som bandet och med studentföreningens emblem broderat med guldtråd: ett intrikat chiffer bildat av begynnelsebokstäverna i kårens namn och i varje ord i dess valspråk Vivat, crescat, floreat! och följt av ett utropstecken. Den dekorativa ornamentslingan påminde om en klav i notskrift, och den angav tonen och stämningen i den miljö som föremålen härrörde från. Nu förstod jag vissa vänners och släktingars gliringar till farbror Hubi, alltid lika provokativa och spydiga, som jag hittills nätt och jämnt lyssnat till och definitivt inte begripit. Trots att farbror Hubi som förutvarande österrikare var uttalat Preussenfientlig och full av förakt för de forna österrikisk-ungerska områden som tagit sig orådet före att bilda ett hybridrike under huset Hohenzollern, hade han studerat i Tübingen, varit aktiv i en Verbindung (studentkår) och – förmodligen med sina kamraters goda minne, om än i strid mot föreningens uttalade löfte att inte blanda sig i politik – med ungdomlig entusiasm anammat stortyska ideal. Inte bara det: farbror Hubi – som vid artonhundraåttiotalets slut fortfarande var en yngling – tog med sig kampandan hem till Österrike och var stortysk aktivist även i Graz, under slutet av sin studietid. Han var hårdnackad antisemit, Wagnerdyrkare och glödande anhängare till sin politiska idol Georg von Schönerer, dömd till ett strängt fängelsestraff och fråntagen sitt adelskap efter olaga intrång på Neuer Wiener Tagblatts redaktion – ”jude27

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 27

2012-03-07 16.42


tidningen” hade nämligen i mars 1888 felaktigt proklamerat kejsar Vilhelm I:s död. Hemma hade jag hört talas om incidenten. Min far försummade aldrig att påminna farbror Hubi om den under sina små anfall av sarkastisk humor, och det tog alltid skruv: ännu efter många decennier eldade farbror Hubi upp sig och bedyrade att hans bergfasta övertygelser sånär drivit upp honom på barrikaderna – och i vanlig ordning sekunderades han av tant Sophie: ”Ja, om det finns en sak som Hubi inte står ut med, så är det orättvisor. Det måste var och en begripa!” Vad jag begrep – eller vad som rättare fick ett fast grepp om mig – var bilden av farbror Hubi som ung. Jag förnam nästan fysiskt vilken intensivt flammande lidelse denna fläkt av tidsandan måste ha tänt i hans själ – så glödhet att allt han fostrats och skolats till lades i aska: den genomkultiverade, gammalmodigt österrikiska skepticismen, så fjärran från passioner och känslosvall, kärleken till traditionerna och den respektfulla lojaliteten mot staten; likaså allt han fått i blodet från sin födelse- och hemtrakt: Balkanbons slughet och avväpnande humor, österlänningens sävlighet och förmåga att genomskåda andra. Jag sökte den tändande gnistan för hans passion och fann den i en bok som kort och gott – men inte desto mindre pretentiöst – benämndes ”Bibeln”. Jag talar förstås inte om Gamla och Nya testamentets heliga skrifter, utan om de tysknationalistiska studentföreningarnas sångbok: en samling vistexter lika slagkraftigt taktfasta som den germanska artonhundratalsandan, genomsyrade av allt som jag, och säkert de flesta andra ättlingar till tysktalande kolonister i Östeuropas avlägsna hörn, uppfattade som kärntyskt. De drabbade mig som en eldstorm. Våren hade kommit långt när jag anlände till farbror Hubert och tant Sophie; smältvattnet forsade i dikena, bäckarna flödade över sina bräddar och jag var ungefär lika översvallande. Försättsbladet till ”Bibeln” smyckades av en oval färggravyr som föreställde en grupp glada studenter i en eka, på roddtur nedför Rhen, iförda dräkter som än idag bärs av studentföreningsmed28

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 28

2012-03-07 16.42


lemmar vid festliga tillfällen: svart, snörprydd sammetsjacka, åtsmitande vita byxor och höga kragstövlar. Som huvudbonad bar de Tönnchen, vackert broderade runda kalottliknande mössor, eller studentmössor med skärm. En student låg raklång i aktern, en stod i fören och sjöng medan de andra rodde. Bergstopparna vid den bortre stranden kröntes av borgruiner. Den lilla bilden med sin glättigt romantiska stämning grep mig så djupt att jag fylldes av längtan att få bära studentdräkt. Tant Sophie, alltid lika moderligt förstående inför mina barnsliga extravaganser – en oförglömlig julklapp några år tidigare var en indiandräkt med fransar och tillhörande mockasiner som hon själv fantasifullt broderat – den snälla tant Sophie rotade igenom alla kistor med gammalt skräp uppe på vinden, på jakt efter någonting som var tillräckligt likt studentföreningens snörprydda jacka för att duga efter vissa ändringar. Lyckligtvis kom den gamle tjänaren Geib ihåg att en framliden bror till hans svåger, bryggeriets hovslagare, förr varit stigare i en mangangruva i Bistriţa. Kanhända hade änkan fortfarande kvar hans Bergrock, den jacka som hörde till högtidsdräkten. Jag stod på god fot med hovslagaren, som hette Haller. Jag trivdes inne i smedjan, framför allt tyckte jag om att smälta ner rester av gamla gevärsprojektiler: av blyet göt jag kulor till min slangbella och av kopparmantlarna gjorde jag pilspetsar till min pilbåge. Jag tittade avundsjukt beundrande på medan Haller snabbt drog ut de glödande projektilerna ur elden med sin tång, hällde ur blyet och kvickt lät de tomma hylsorna glida över sina valkiga handflator utan att bränna sig. En gång försökte jag göra likadant och fick fula brännblåsor. Hur som helst tyckte Haller också om mig, och han pratade med sin brors änka: jackan blev vår. Den luktade starkt av naftalin och var på tok för vid, men tant Sophie, som alltid höll ett par hemsömmerskor sysselsatta i en gårdskammare, lät sy in den så att den passade mig något så när. Den såg närapå ut som en riktig studentjacka och hade till och med små epåletter. 29

Rezzori_En antisemits_CS5.indd 29

2012-03-07 16.42

9789186729066  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you