9789186021986 by Smakprov Media AB

Inger Christensen

A L FA B ET Öv e r s ät t n i n g Ida Linde & Marie Silkeberg

DIKTER

Modernista stockholm

aprikostr채den finns, aprikostr채den finns

bergbräken finns; och björnbär, björnbär och brom finns; och vätet, vätet

cikadorna finns; cikoria, krom och citrontr채den finns; cikadorna finns; cikadorna, ceder, cypress, cerebellum

duvorna finns; drĂśmmarna, dockorna drĂĽparna finns; duvorna, duvorna; dis, dioxin och dagarna; dagarna finns; dagarna dĂśden; och dikterna finns; dikterna, dagarna, dĂśden

ett efteråt finns; eftersmaken och eftertanken finns; och ensligheten finns; änglarna änkorna, älgarna finns; enskildheterna finns; erinringen, erinringens ljus; och efterskenet finns; eken och enen finns, och enbärsbusken, likheten, ensamheten finns, och ejdern och ekoxen finns, och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden

fiskhägern finns, med sin gråblå välvda rygg finns den, med sin nacktofs svart och sina stjärtfjädrar ljusa finns den; i kolonier finns den; i den så kallade Gamla Världen; finns också fiskarna; och fiskgjusen, fjällripan falken; och fjädergräs, och fårens färger; fissionsprodukterna finns och fikonträdet finns; felen finns, de grova, de systematiska, de tillfälliga; fjärrstyrningen finns och fåglarna; och fruktträden finns och frukterna i fruktträdgården där aprikosträden finns, aprikosträden finns, i länder där värmen frambringar just den färg på fruktköttet aprikoserna har

gränserna finns, gatorna, glömskan och gräs och gurkor och getter och gullginst, begeistringen finns, gränserna finns; grenarna finns, vinden som lyfter dem finns, och grenarnas endaste teckning av just det träd som kallas ek finns, av just det träd som kallas ask, björk, ceder finns, och teckningen upprepad finns, i trädgårdsgångens grus; finns också gråten, och gurkört och gråbo finns, gisslan, grågåsen, grågåsens ungar; och gevären finns, en gåtfull trädgård, igengrodd, gall, endast smyckad med bär, gevären finns; mitt i det upplysta kemiska gettot finns gevären, med sin gammaldags, fredliga precision finns

gevären, och gråterskorna finns, mätta som giriga ugglor, gärningsplatsen finns; gärningsplatsen, dåsig, normal och abstrakt, badad i ett vitkalkat, gudsförgätet ljus, denna giftiga, vita, förvittrande dikt

viskningarna finns, viskningarna finns, höstskörden, historien finns, och Halleys komet; härskarorna finns, horderna härskarna, hålorna, och inne i hålorna halvskuggan, ibland inne i halvskuggan hararna, ibland bladverk framför hålorna där bergbräken finns; och björnbär, björnbär, hararna ibland dolda under bladverket och trädgårdarna finns, trädgårdskonsten, fläderns bleka, orörliga blommor som en sjudande hymn; och halvmånen finns, halvsidenet, hela det heliocentriska dis som har drömt dessa hängivna hjärnor, deras framgång; och huden huden och husen finns, Hades som inhyser hästen och hunden och härlighetens skuggor, hoppet; och hämndfloden, hagel under stenhimlen finns, hortensians vita, ljust lysande blå eller grönskimrande 13

sömndimmor, ibland blekröda, enstaka sterila kantblommor finns; och över himlavalvets sneda Harmagedon giftet, gifthelikopterns susande harpa över lomme, hönsarv och lin; lomme, hönsarv och lin, denna sista hermetiska skrift, som annars bara skrivs av barn; och vetet, vetet i vetefälten finns, vetefältens svindlande horisontella vetande, halveringstider, hungersnöd och honung; och innerst i hjärtat, annars som alltid bara innerst i hjärtat hasselbuskens rötter, hasselbusken utsatt på hjärtats berg, härdad och tålig, en uppdämd vardag av änglarnas ordning; hastigt, hyacintiskt i sitt fall livet, såsom i himlen så ock på jorden

istiderna finns, istiderna finns, ishavets is och isfågelns is; cikadorna finns; cikoria, krom och den kromgula irisen, den blå; syret i synnerhet; finns också ishavets flak, isbjörnen finns, stämplad som en päls med personnummer finns den, ådömd sitt liv, och isfågelns minidyk ner i de blåfrusna marsbäckarna finns, om bäckarna finns; om syret i bäckarna finns, syret i synnerhet; finns i synnerhet där cikadornas i-ljud finns, i synnerhet där cikorians himmel som blåelse upplöst i vatten finns, den kromgula solen, syret i synnerhet; visst ska det finnas, visst ska vi finnas, syret vi inandas finns, eldöga eldkrona finns, och insjöns himmelska inre; en inhägnad vik med lite vass ska finnas, en ibisfågel finns, och sinnets rörelser inblåsta i molnen finns, som syrevirvlar innerst i Styx 15

och innerst i visdomens landskap isljuset, isen identisk med ljuset, och innerst i isljuset intet, livfullt, intensivt, som din blick genom regn; detta strilande livsstiliserande duggregn, vari som en gest de fjorton kristallgittren finns, de sju kristallina systemen, din blick som i min, och Ikaros, Ikaros hjälplös finns: Ikaros svept i de nedsmälta vaxvingarna finns, Ikaros blek som ett lik och civilklädd finns, Ikaros underst där duvorna finns; drömmarna, dockorna finns; drömmarnas hår med de losslitna cancertovorna, dockornas hud tråcklad samman med nålar, gåtornas mjukröta; och leendena finns, Ikarosbarnen vita som lamm genom gråljuset, visst ska de finnas, visst ska vi finnas, och syret på syrets krucifix; som frost ska vi finnas, som vind ska vi finnas som regnbågens iris i isörtens glittrande utväxter, tundrans strå; som små ska vi finnas, lika små som lite pollen i torv, som lite virus i knotor, som vattenpest kanske, kanske som lite vitklöver, vicker, lite gatkamomill förvisade till det återförlorade paradiset; men mörkret är vitt, säger barnen, paradismörkret är vitt, men inte vitt på det sätt som en kista är vit, om nu kistor finns, och inte vit på det sätt som mjölken är vit, om nu mjölken finns; vitt, det är vitt, säger barnen, mörkret är vitt, men inte vitt på det sätt som det vita som fanns när fruktträden fanns, deras blomning så vit, mörkret är vitare, ögonen smälter 16

juninatten finns, juninatten finns, himlen äntligen som lyft till himmelska höjder och samtidigt nedsänkt så ömt som när drömmar är synliga innan de dröms; ett rum som svimmat, liksom mättat med vithet, en tidlös klämtning av dagg och insekter, och ingen i denna flygande sommar, ingen begriper att ett efteråt finns, eftersmaken och eftertanken bara dessa rastlösa ultraljuds svindlande serier finns och fladdermusens jadeöra vänt mot ett tickande dis; aldrig var jordklotets rundning så ljuvlig, aldrig de zinkvita nätterna så vita, så värnlöst upplösta, milt joniserade vita, och aldrig osynlighetsgränsen så nästan berörd; juni, juni dina jakobsstegar finns, dina sovande kreatur och deras sömndrömmar finns, en svävning av galaktiska frön mellan jorden så jordisk och himlen så himmelsk, jämmerdalen stilla, så stilla, och gråten sjunken ner, sjunken ner, som grundvatten igen 17

i jorden; Jorden; Jorden i sitt omlopp kring Solen finns; Jorden på sin bana genom Vintergatan finns; Jorden på väg med sin last av jasminer, med jaspis och järn, med järnridåer, järtecken och jubel, med Judaskyssar kyssta i hast och jungfrulig vrede genom gatorna, Jesus av salt; med jakarandaträdets skugga över flodvattnet, med jaktfalkar, jaktplan och januari i hjärtat, med Jacopo della Quercias brunn Fonte Gaia i Siena och med juli tung som en bomb; med hemmastadda hjärnor, med hjärtfel och hjärtgräs och jordgubbar, med järnträdets rötter i den jordtrötta jorden Jorden Jayadeva lovsjunger i sin mystiska dikt från tolvhundratalet; Jorden med medvetandets kustlinje blå och med reden där fiskhägern finns, med sin gråblå välvda rygg, eller dvärgrördrommen finns, kryptisk och skygg, eller natthägern, silkeshägern finns, och skalan av vingslag från järnsparvar, tranor och duvor; Jorden med Jalandhar, Jabalpur och Jungfrau finns, med Jotunheim och Jura finns, med Jabrun och Yambo, Yogyakarta finns, med jorderosion, jordrök finns, med vattenmassor, landmassor, jordskalv finns, med Judenburg, Johannesburg, Jerusalems Jerusalem

atombomben finns Hiroshima, Nagasaki Hiroshima den 6 augusti 1945 Nagasaki den 9 augusti 1945 140.000 döda och sårade i Hiroshima ca 60.000 döda och sårade i Nagasaki siffror som står stilla någonstans i en avlägsen vardaglig sommar sedan dess är de sårade döda, först många, de flesta, sedan färre, men 19

alla; till sist de sårades barn, dödfödda, döende, många, ständigt några, slutligen de sista; jag står i mitt kök och skalar potatis; kranvattnet rinner och överröstar nästan barnen ute på gården; barnen ropar och överröstar nästan fåglarna ute i träden; fåglarna sjunger och överröstar nästan lövens viskan i vinden; löven viskar och överröstar nästan med sin stillhet himlen, himlen som lyser, och ljuset som nästan sen dess lite har liknat atombombens eld

kärleken finns, kärleken finns så glömskt din hand inkurad som en unge i min, och döden omöjlig att minnas, omöjligt att minnas hur ett omistligt liv, så lätt som med en kemisk rörelse över kamäxing, klippduvor, allt, förloras försvinner, omöjligt att minnas att flockar som här och var finns av rotlösa människor, husdjur och hundar försvinner; tomater, oliver försvinner, de brunbrända kvinnor, som skördar dem, vissnar försvinner, medan jorden dammar av kväljningar, ett pulver av löv och bär, och kaprisbuskens blomknoppar aldrig blir inplockade, syltade med salt och uppätna; men innan de försvinner, innan vi försvinner, en kväll när vi sitter till bords med lite bröd, några fiskar utan bölder och vatten som kunnigt förvandlats till vatten, går en av de tusen historiska krigsstigarna plötsligt rakt genom rummet, du reser dig, gränserna, gränserna finns, gatorna, glömskan 21

överallt, men ditt gömställe närmar sig inte, se, månen är alltför belyst och Karlavagnen åker tillbaka lika tom som den kom; de döda vill bäras, de sjuka vill bäras, de nedbrutna bleka soldaterna som liknar Narcissus vill bäras, du vandrar så märklig evigt omkring, och bara när de dör gör du halt i ett köksland som ingen skött om på flera århundraden, lyssnar dig fram till en uttorkad källa, någonstans i Karelen kanske, och medan du tänker på ord som kromosomer, chimärer och på kärleksfrukternas felslagna växt tar du lite bark från ett träd och äter den

någonstans föds jag plötsligt i ett uttryckslöst hus; när man skriker ger väggarna efter och trädgården, där man försvinner, är blanksliten av sniglar; man badar i ryck som en fågel, och när jorden är uppäten och rabarbern för första gången vissnar, ger sommaren efter och staden, där man försvinner, är långsam och svart; man går genom gatorna, gör som de andra, som utan ett ord, i förbifarten trycker lite murbruk på plats; när stigen är inövad, seglivad nog, ger husen efter och högslätten breder ut sig vrång och allsmäktig och näst intill osynlig; någonstans står ett vilt aprikosträd ett ögonblick stilla och blommar, men bara med den tunnaste slöja över de utbredda grenarna, innan det ändå fortsätter 23

fragment av en vår, den sortens kväll när vägarna nästan försvinner ut i det blå, men ingen rör sig; vägdammet påminner om det vägdamm där de flesta blir skjutna och stillheten släpar på sten, men ingenting händer någonstans faller något som ingen har vidrört ner från en hylla, kanske medan min mormor står som hon alltid har stått i sitt kök och kokar aprikoskräm; jag vet att hon är död, men doften är så stark att kroppen som förnimmer den själv blir en frukt; och medan frukten hängs upp i närmsta träd, som kanske är en björk som bär hängen och aldrig aprikoser, hör man skottet i förväg, just innan precis efter, och det lät som en dörr utan hus, som står öppen än 24

vätebomben finns en bön om att dö som man brukar dö en dag med helt vanligt väder, vare sig man vet man ska dö eller ingenting vet, en dag då man kanske som vanligt har glömt man ska dö, en lite blåsig dag i november kanske, medan man står i sitt kök och precis hinner känna hur underbart potatisen luktar av jord, och precis

hinner lägga på locket och undra om man glömde att salta innan man lade på locket och precis hinner som i en glimt, medan lite ånga pyser ut under locket, minnas sitt liv som det var och hela tiden är, medan potatisen kokar och livet, som man alltid har sagt ska gå vidare, faktiskt går vidare; en bön, en helt vanlig bön, en helt vanlig dag, om att livet ska fortsätta alldeles som vanligt utan att någonsin något av alla de ohyggliga experiment som arbetsgruppen Teller har gjort vid Eniwetok-atollen, där Stilla havets vågor har rasat i vrede, eller något av alla de experiment

som arbetsgruppen Sakharov har gjort på Novaja Semlja, där Ishavets vågor har rasat i vrede, utan att någonsin dessa experiment eller tillika de brittiska, franska, kinesiska verkligen blir till verklighet, här där vi fortfarande bor i en verkligen verklig värld i förhållande till Novaja Semljas och Eniwetok-atollens overklighet; här går jag ner till det stilla, det i kvällen blanka Öresunds blå, kastar en sten ut i vattnet, ser hur ringarna sprider sig, når även de mest avlägsna kuster