Page 1


r 채 H u h N c o Eva Ludvigsen


här och nu Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Eva Ludvigsen © Omslagsbild: iStockphoto.com Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag

Första upplagan Tryckt i Riga, 2014 ISBN: 978-91-7577-044-4


Till min morfar Anders Thunell (1911-2013) – en skogens och fjällens man


Låtcitaten på s. 153 och s. 419 härstammar från ”Hem” och ”Om du rör mig dör jag” och är lånade med vänlig tillåtelse från Martin Stenmarck.


Del 1


Kapitel 1 ”Hörde jag rätt? Vill du åka ut i världen och leta efter din blivande man?” Vinglaset hade fastnat halvvägs till munnen under tiden Ingrid berättade om sin plan. Sandra stirrade på sin väninna på andra sidan köksbordet. Det var första fredagen på flera veckor som de hittat en gemensam lucka i kalendern. ”Allvarligt talat, det låter som början på en dålig prinsess-saga. Få halva kungariket på köpet och allt det där.” Hon tog en klunk, lät vinet skölja gommen innan hon svalde. ”Varför kan du inte bara hitta honom här? Det finns massor av killar i Uppsala.” Ingrid suckade och lutade sig fram. Bordstabletten i bambu rev till mot ena armbågen. Hon bet sig i underläppen medan hon funderade på hur hon bäst skulle kunna förklara sig. Det var viktigt att Sandra förstod. Hon behövde henne på sin sida. ”Det är lätt för dig att säga.” Det gällde att hålla sig till fakta. Siffror och regler svek aldrig. ”Du är ju gift, har tre barn plus hus och bil. Det saknas bara en vovve. Du är ute från marknaden. Frågan är om du någonsin har befunnit dig där. Sitt du där och var nöjd med din barnfria kväll medan jag sitter här och är inte så nöjd med min.” Tanken på att resonligt förklara resan flög ut genom fönstret samtidigt som en vass ton tog över stämbanden. I ett försök att hämta tillbaka kontrollen släppte hon Sandras ansikte med blicken och snurrade runt vinet i glaset. Hon stirrade på ringarna som spred sig på ytan.

11


Redan första dagen på gymnasiet hade Sandra och Tom fallit pladask för varandra och sedan dess hållit ihop. I vått och torrt, i nöd och lust. Inte ens en besvärlig småbarnstid med kolik, öroninflammation och ett hus som renoveringsobjekt rubbade samhörigheten. Enade stod de med bred front mot livets svårigheter. ”Du har haft killar!” Sandra lät sig inte provoceras. ”Det är alltid en svans efter dig.” Hon höjde ett finger och pekade rätt mot Ingrid. ”Tycker du inte att du är kräsen nu?” ”Ja, jag har lätt för att få killar, men det är ju aldrig någon som stannar. Det vet du mycket väl.” Den här diskussionen hade de haft otaliga gånger förut. ”Du och Thomas är perfekta för varandra och kommer tillbringa ålderns höst tillsammans. Du har inte en aning om vad jag går igenom!” Ibland var det som om Sandra utnyttjade Ingrids kärlekstrassel för att sedan kunna, nöjd med sin lott, gå hem till familjens trygga härd. ”Okej, det köper jag”, erkände Sandra efter ett par klunkar vin till. Hon strök en hand över det långa lockiga håret som spred ut sig över de späda axlarna. ”Förklara då detta, varför i hela friden ska du ta tjänstledigt och åka jorden runt för att hitta mannen i ditt liv?” Orden stockade sig i halsen. ”Här i Uppsala finns han ju uppenbart inte.” Axlarna slokade, huvudet hängde. ”Men, gumman”, sade Sandra och tog Ingrids hand som vilade på köksbordet. ”Varför skulle han inte finnas här? Du har haft fina pojkvänner.” Ingrid kastade sig tillbaka mot stolsryggen så att den nästan tippade över. ”Men ingen har varit förälskad i mig. Ingen! Jag är världsbäst på att vara bästis och bundis med killarna tills vi hamnar i säng. Vem vill inte vara tillsammans med en social och rolig person som jag? Som spelar fotboll och gitarr. Som de kan löpträna med. Det håller ett par månader innan de inser att gnistan aldrig har funnits där och gör slut. Då spelar det ju ingen roll hur under-

12


bara de är som människor.” Ingrid började plocka med bestick och tallrikar. ”Antingen är jag ett mellanspel, en älskarinna eller deras bästa vän som de gick lite långt med. Jag vill vara den de inte kan leva utan. Just jag måste ligga bredvid dem för att de ska kunna somna på kvällen. Jag vill verkligen få uppleva det.” ”Har du inte en för romantisk syn på förhållanden nu? Det är bättre att åldras i vänskap än i passion.” Ingrid blundade ett par sekunder. Framför sig såg hon Sandra iklädd en storasystersuniform och ett obligatoriskt höjt varnande finger. Den snusförnuftiga stämman gjorde illusionen perfekt. Nu var det dock inte syster som Sandra var. Åtminstone inte till Ingrid. Ett par djupa andetag fick henne på banan igen och hon öppnade åter ögonen. ”Jag är snart trettio år. Det var två år sedan jag dejtade någon. Du vet lika väl som jag att det var dödsdömt från början, även om han var en toppenkille.” Ingrid hade levt de där åren framför telefonen i väntan på att Fredrik skulle ringa. Han hade slagit sig ned bredvid henne under en morgonföreläsning. Kastat sig in och glidit ned på stolen när lektorn skrev på tavlan var kanske närmare sanningen. De högröda kinderna, andfåddheten och svettrosorna under armarna hade fått Ingrid att höja på ögonbrynet. Den skrynkliga skjortan fick henne att undra var han hade sovit under natten. En linblond lugg föll ned över pannan när han böjde sig fram för att be om att få låna papper och penna. Under de två nästföljande timmarna hade han lockat Ingrid till skratt med sina torra kommentarer om både ämnet och lektorn. Ett par av medstudenterna fick också sin släng av sleven, även om han var mån om att ingen skulle höra. När klockan klämtade rast hann Ingrid inte ens vrida på huvudet åt hans håll förrän han var borta. Besvikelsens fadda smak hade runnit till i munnen. Men sedan glatt försvunnit till fördel för kaffet han återkommit med och serverat med ett brett leende och en blinkning. Innan det var dags att gå in hade han bjudit hem henne på middag.

13


Redan samma kväll hade hon svävat på små ulliga moln efter att hon krånglat sig ur hans omfamning i ett försök att verka mer ärbar än hon egentligen kände för att vara. Det hindrade dock inte henne från att fortsätta sitt svävande nedför trappan och ut genom ytterdörren för att sedan jubla sig hela vägen hem. Ju mer Ingrid lärde känna Fredrik, ju fler punkter på den beryktade listan kunde hon pricka av. Viktiga saker som skötsam, snygg och härlig att umgås med fanns med. Hon delade ut pluspoäng för att han visste vad han ville med livet och vilka steg som krävdes för att nå dit. Precis som Ingrid själv. Fredrik var helt enkelt drömmannen. Det var bara den där lilla detaljen att han redan från första dagen tydligt deklarerat att han inte var intresserad av ett seriöst förhållande. Lättsamma ord som egentid och frihet nästlade sig in bland de tyngre som familj, barn och äktenskap. Ingrid var inte sämre än att tro att hon kunde ändra honom. Bara hon var rolig, sexig och förlåtande skulle han snart förstå att just hon var kvinnan han alltid sökt efter. Varken långa stunder av frånvaro eller otrohet fick henne att vackla. Siktet var inställt och kompassnålen pekade stabilt uppåt. Varje kväll satt hon troget parkerad vid telefonen. Beredd att rusa över till honom när han väl ringde. Alltid med en lustig historia på lut eller en famn han kunde krypa in i. Allt berodde på hans sinnesstämning. När det sedan var dags att spana i backspegeln skämdes hon över sitt beteende. Hur hon likt en hundvalp lapat i sig hans sporadiska uppmärksamhet. Hur hon ändrade sig själv för att vara den hon trodde han ville ha. Glödande knivar skar tarmarna i fina snitt när Ingrid tänkte på deras sista samtal. Sent en kväll hade han ringt och glatt berättat att han träffat kvinnan som skulle finnas hos honom i resten av hans liv. Nu var det andra tonarter i vi och familj. I ett och samma andetag fortsatte han krossa Ingrids världsbild med sitt snack om att ”jag hoppas vi kan fortsätta vara vänner”. Magens inre hade hotat med att komma på besök igen och

14


ansiktet hade varit som bedövat. Ändå hade Ingrid funnit kraft att gratulera honom och svarat att ”självklart skulle de vara vänner, de var ju kursare, ha ha ...” Inte en chans att han skulle få kännedom om hur chockad, hur förtvivlad, hon blivit. När de väl lagt på telefonen, efter att ha pratat om att ses alla tre någon gång, hade hon suttit som förstenad. Det var som om ben och armar belamrats av betongtyngder som drog ut lemmarna till oigenkännlighet. Gjorde dem stumma och lama. Utan kontakt med hjärnan. Det var först långt in på natten som hon med stapplande ben kastat sig raklång tvärs över sängen. Äntligen hade hon tillåtit tårarna att rinna och hon bankade huvudet otaliga gånger in i kudden. I takt med att solen steg på himlavalvet hade Ingrid vaknat till liv. Resolut hade hon tagit fram papper och penna för att skriva en lista med namn på de killar hon varit involverad med. I tydliga kolumner kategoriserade hon varför de hade varit tillsammans och hur länge förhållandet varat. Ett tydligt mönster hade kristalliserats fram. Det var ett obestridligt faktum att Ingrid var en bra kompis. Någon som kunde prata och skratta på killars vis. När tjejen i deras liv sedan steg in på scenen kunde Ingrid utan vidare eftertanke kastas åt sidan. Listan fick Ingrid att erkänna att hon inte direkt varit förälskad i alla killar heller men ett par stycken hade varit fantastiska människor. Sådana hon kunde bilda familj med. Resultatet fick Ingrid att svära, om så bara inför sig själv, att aldrig mer involvera sig med någon utan att vara fullständigt säker på att det var allvar. Från bådas sida. Framför ett flämtande stearinljus hade hon till och med utfört en ritual. Med blodet från ett uppskrapat myggbett hade hon satt sitt tumavtryck vid Fredriks namn. Nästa gång hon blev kysst var det av en prins och inte av en groda. Den blodsdroppen hade endast lett till att hon inte hade varit på en dejt på många år och nu började den biologiska klockan ticka högt och intensivt. ”Fredrik är inte den enda killen i världen.” Sandras uttalande

15


kastade Ingrid tillbaka till nutiden. ”Jag vet inte hur många gånger jag varnade dig för honom men du lyssnade inte. Du satt bara där vid telefonen. Du är mer värd än så.” ”Jag vet det. Nu. Då betydde det allt.” Ingrid sippade på vinet. ”Men det handlar inte bara om honom. Det är hela paketet. Jag är helt enkelt inte en människa som man blir förälskad i.” Sandra tittade länge på henne. Ingrid visste att hon försökte läsa mellan raderna. År av vänskap hade gjort Sandra medveten om att Ingrid sällan uttryckte sig direkt om känslor. Nu hade hon redan sagt mer än vanligt. ”Men varför åka jorden runt?” ”Jag gillar mig och den jag är”, fortsatte Ingrid enträget att förklara sin tankegång. ”Jag gillar att jag är social, rolig och full av infall. Oavsett om det är killar med i leken eller inte. Det är inte det som är problemet. Det skulle möjligtvis vara att jag är för självständig men sådana killar är ändå inget att samla på så det gör ju inget.” Ingrid nappade åt sig en gurkbit ur salladsskålen. Med den i höger hand pekade hon mot Sandra för att ge orden mer eftertryck. ”Min personlighet kanske inte passar in i den svenska kulturen. Det kanske är så att min pappa är sydeuropé, amerikan eller något annat och att allt faller på plats när jag kommer dit.” ”Även om jag förstår hur du tänker, så är det inte logiskt”, protesterade Sandra. Hon slog ut med händerna och missade vinglaset med ett par millimeter. ”Blandäktenskap existerar i alla kulturer. Det är inte där skon klämmer.” Egenskapen att skickligt sticka hål på argument hade gjort Sandra till en slipad förhandlare på arbetet. Ingrid hade alltid tjatat på henne om att sadla om till försvarsadvokat. ”För att inte tala om adopterade barn.” Nu hade Sandra verkligen kommit igång. Det var hennes tur att hytta, denna gång med en gaffel. ”Många av dem gifter sig med svenskar och det verkar gå bra. Hitta på något bättre!” Visserligen var Sandras barn i dagisålder, men Ingrid fick en klar bild av väninnan som garvad tonårsmamma. Där skulle de

16


tre barnen inte komma undan med några halvljumma, dåligt genomtänkta förklaringar om varför nivån på spriten i barskåpet sakta sjönk eller varför klockan passerat midnatt när man kommit överens om hemgång vid tio. Sandras stämma gick från slipat glas till sammet. ”Jag förstår att din pappa, ja hela din barndom, spökar här, men tror du inte att det är bättre att du går i terapi? Istället för att ge dig ut i världen i jakt på något som du inte ens vet finns. Är det en blivande man du letar efter eller är det din pappa?” Ingrid svalde hårt ett par gånger. Vem hennes pappa var visste nog inte ens hennes mamma. Det var i alla fall aldrig något hon ville prata om. Hur skulle Ingrid då kunna leta efter honom? Var skulle hon börja? Ärligt talat var hon rädd för sanningen. Ibland var det bättre att leva i ovisshet och fantisera ihop historier. Ingrid var nog inte det enda rotlösa barnet som drömt att pappa var kung i ett land långt borta. En stor ståtlig pappa som bara inväntade rätt tillfälle för att hämta hem sitt barn. Lite som för Pippi Långstrump. Astrid Lindgren visste minsann på pricken vad barn tänkte och behövde höra. ”Jag vill inte gå i terapi.” Ingrid tog mentalt spjärn med hälarna mot köksgolvet. ”Varför kan du inte bara stötta mig när jag säger att jag vill ta ledigt och resa? Varför måste det alltid handla om min barndom?” ”För att allt handlar om barndomen. Det går i cirklar. Förr eller senare biter det dig i baken.” Ingrid svarade inte. Istället reste hon på sig så stolen skrek till. Med hetsiga rörelser började hon duka av bordet. Det enda som hördes var de klirrande ljuden från tallrikar som staplades på varandra och bestick som hasade runt bland matresterna. Hon var så innerligt trött på att alltid bli bedömd efter sin barndom. Sin familjehistoria. ”Jag valde inte mina föräldrar. Det liv som min mamma levde är inget jag står för. Det är inget som jag skulle göra. Det här är

17


ett val jag gör. Jag vill ut i världen och se mig om. Jag tror på att det finns en man för mig där ute.” Med en smäll satte hon ned rabarberpaj. ”Om du inte hittar honom, vad gör du då?” Tonen av sammet var kvar och det var tydligt att Sandra inte tänkte ge sig förrän hon fått ihop logiken. Ingrid stannade till mitt i rörelsen när hon försåg tallrikarna med paj. Halsen tjocknade och tårar brände i svalget. Efter ett par harklingar återfann hon orden. ”Då reser jag hem. Hittar mig en bra man som vill ha barn och lever ett par år med honom.” Utan tvekan reste sig Sandra upp, rundade bordet och lindade armarna hårt om Ingrids hals. ”Det finns någon för dig där ute. Du måste ha tålamod. Tålamod och lite tro på dig själv.” Ingrid hade aldrig varit bra på beröring. Hon visste aldrig vad hon skulle göra med sina armar och händer. ”Men”, sade Sandra och drog ut på det. ”Det finns ingen mening med resan om du beter dig på samma sätt som här.” ”Vad menar du? Det är absolut inget fel på min personlighet.” Ingrid vred sig ur kramen och återgick till att sleva upp paj och klafsa ner en skopa glass, som smälte direkt vid mötet. Det var en lättnad att sjunka ned på stolen igen. ”Verkligen inte. Om man gillar en fasad av kontroll och känslolöshet”, svarade Sandra och slog ut med händerna. En stirrande blick var det enda dräpande svar Ingrid kunde uppbåda. Det var knäpptyst i hjärnans vindlande gångar, ett par rappa repliker skulle dyka upp ett par timmar senare. Sandra drack oberört ett par klunkar som om hon hade fällt en kommentar om vädret. ”Se, du reagerar inte ens. Du bara accepterar men jag vet att du säger väldigt mycket just nu. Inom dig.” ”Anledningen till att jag är tyst just nu är att jag är chockad över att min bästa vän i hela världen kallar mig för känslokall.”

18


”Vem utöver din bästa vän i hela världen kan kalla dig för känslokall och veta att det är sant?” kontrade Sandra. ”Du är ett under av kontroll när du utsätts för motgång. Det är kanske en fördel i ditt arbetsliv men privat är det en ren katastrof. Jag skulle tippa på att inte en enda av dina killar hade en aning om att du faktiskt tyckte om dem. Det skulle ju vara emot dina principer. Mig veterligen har du aldrig slagits med näbbar och klor för det som är ditt. Det som du vill ha. Du bara … ler och vinkar, liksom … och sedan släpper du det.” Ingrid märkte att hon hade munnen på vid gavel. Säkert höll ögonen på att trilla ur sina hålor och öronen på att skrumpna. Sandra log blitt och lutade sig åter fram för att fatta Ingrids hand. ”Jag vet att du inte gillar att jag håller dig i handen men du vet att jag gillar att röra vid folk så du låter mig hållas fast du spänner dig inombords. Hur ska en kille veta det om du inte berättar det för honom? Och du skulle aldrig göra det, eller hur? Först måste ju han säga vad han känner för dig. Till och med när förhållandet tar slut så sitter du bara där och … ler och vinkar, liksom …” ”Ler och vinkar? Vad är det för uttryck?” fick Ingrid ur sig till sist. ”Vad är det för dumheter? Är det mitt fel att jag inte är gift och har barn?” ”Ja.” Sandra gav handen en lätt tryckning innan hon släppte. ”Du tror inte på det för egen del och ger upp innan det ens tar fart. Om du inte ändrar det beteendet kommer du inte hitta en kille. Oavsett var i världen du befinner dig.” Hon tystnade ett ögonblick innan hon fortsatte: ”Under din resa, lova mig att du inte är dig själv. Lova mig att du tar risker, kastar dig ut i känslostormar och tar dig an varje dag som om det vore din sista.” ”Det där är ju bara en massa klyschor staplade på varandra. Jag är både social, rolig och intressant att vara med.” Ja, det var en upprepning av vad hon tidigare sagt och repliken var inte logisk. Ingrid reste sig upp och gick runt i köket. Det såg ut som om

19


blommorna i fönstret behövde vatten så hon hämtade kannan. Under tiden passade hon på att noppa av bruna blad och vissna knoppar. ”Det är ju precis det där jag menar”, utbrast Sandra. ”Kolla in dina rörelser. Du blir helt manisk istället för arg. Du hittar på saker att göra för att bli av med ilskan. Dina händer rör på sig hela tiden. Det är ju faktiskt inte klokt. Vad är det för fel med att tappa kontrollen, bli arg och skrika lite? Jag kan ta det, jag hör det från mina barn varje dag. Jag lovar, jag stannar.” Ingrid ordnade vecken på gardinerna och rättade till duken. ”Det finns inga bråk som har lösts för att man höjer rösten.” Rösten var sval som höstbrisen. ”Nu talar advokaten i dig. Det är så tråkigt! Åh, jag tror jag blir tokig på dig. Varför kan du inte bara spänna de där fantastiska magmusklerna du har, öppna munnen och skrika rätt ut? Pröva i alla fall.” Nu hade även Sandra rest sig upp och stod bredbent framför Ingrid som om hon utmanade henne på tuppkrig. När Ingrid bara tyst betraktade skådespelet fortsatte hon oförtrutet, nu med händerna vid sidorna: ”Vilken tjej som helst skulle ha skällt ut Fredrik när han ringde för att berätta om den nya kvinnan. Det enda du gjorde var att vinka och le. Jag ser dig framför mig där du satt vid telefonen. Krummade tår samtidigt som munnen ler. Det kan man aldrig hålla sig frisk på i längden. Faktum är att den enda gången jag ser andra känslor än glädje hos dig är när du sjunger och spelar fotboll. Annars är du en mussla. Ut med ilskan bara!” Hon skakade med händerna framför sig som om hon sjasade ut hönor ur huset. Ingrid skakade på huvudet åt det orimliga i Sandras argument men någonstans inom sig visste hon att det stämde. Om inte fullständigt så i alla fall en aning. Hon hade aldrig sagt till en kille, eller någon annan för den delen, vad de betydde för henne. Inte ens i enrum var hon duktig på att släppa kontrollen. Det närmaste hon kommit var att gråta ned i en kudde samtidigt som hon

20


dunkat nävarna i sängen. Det utbrottet varade bara någon minut och sedan … Ja, le och vinka var kanske inte ett så dåligt uttryck. Det knakade till i trästolen när hon damp ned igen. ”Okej, säg att du har rätt”, hon fick se Sandra dansa en liten segerdans. ”Jag menar ponera att du har rätt”, förtydligade hon. ”Äh, ordklyveri.” Sandra satte sig också ned och slog upp mer rödvin. ”Vad ska jag göra på min resa? Med min personlighet alltså?” Hon kände sig precis lika dum som meningen lät. ”Du ska leva livet! Pappret är vitt och du kan välja vad du vill berätta. För fan, du kan till och med brodera ut ett nytt liv om du vill det. Bara du vågar visa känslor. Våga språnget ifall någon kille vill dejta dig. Var den första att berätta att du älskar honom. Om det inte fungerar så är det ju bara att komma hem och fortsätta i det hjulspår du redan dragit upp. Du har verkligen inget att förlora.” Återigen böjde hon sig fram och tog Ingrids hand. ”Om du lovar att göra det, så ger jag dig min varmaste välsignelse.” Ingrid tittade på henne under lugg och visste att hon hade rätt. Mer rätt än Sandra själv kunde ana men den segerdansen tänkte hon då rakt inte sitta här och bevittna.

21


Kapitel 2 ”Jag är ledsen, Nate, men jag kan inte. Inte nu. Inte än i alla fall.” Nate stirrade på Shelley, oförmögen att ta in orden. I sin bästa kostym stod han på knä och friade till sin älskade med månen som enda vittne. Det ingick inte i planen att hon skulle svara nej. Han hade försökt göra det precis så romantiskt som hon alltid pratat om. Den lokala blomsterbutiken hade ägnat veckor åt att leta efter den perfekta färgen på de rosor han höll i sin famn. Ljusrosa med ett stråk av lila i mitten. Shelleys favoritfärger blandade i en vacker bukett. Tidigare under dagen hade han överraskat henne på arbetsplatsen och svept iväg henne i en lånad röd sportbil. Den gnistrande diamantringen han nu blängde på hade grävt ett djupt hål i plånboken men han visste att den passade perfekt till både hennes personlighet och finger. Platsen de befann sig på, nere vid sjön där de mäktiga mörkgröna bergen speglade sig i ytan, var där de hade haft sin första dejt. Bara tjugo år gamla hade de sett en lovande framtid i varandras tindrande ögon. Visserligen hade de varit vänner sedan de första stolpande stegen men det var först under en fotbollsmatch som det sade klick. Inte bara klick. Det fullständigt tjongade runt hela fotbollsarenan. Spred ut ett eko över staden. Hur det gick till visste egentligen ingen av dem. När han jublande sprang längs långsidan efter att ha gjort första målet hade han förlorat sig i ett par gnistrande blå ögon. Det var som om han såg henne för första gången och ändå

22


visste allt om henne. Kände hennes innersta och yttersta. Det lilla samhället kunde fortfarande tala om ögonblicket när han hade stannat upp, banat sig vägen fram genom hejarklacken, fattat tag i Shelleys ansikte och tittat förundrat på henne. Glömsk av allt och alla runt omkring. Hon i sin tur hade gett honom en smällkyss och skickat ut honom på fotbollsplanen igen. Ett Shelleyögonblick sade flickorna med stjärnor i ögonen då de drömde om sin prins. Nu, sju år senare, sade hon nej till hans frieri. ”Du vet att jag inte vill såra dig, men jag vill göra annat i livet. Ut och resa. Kanske flytta”, fortsatte Shelley och försökte ta hans hand. ”Träffa andra, menar du”, sade han vresigt och reste sig upp. Det dånade i öronen och var svårt att lyfta ben och armar. Med en kraftansträngning lyckades han rycka åt sig handen. ”Du har haft massor av år på dig att göra allt det där. Jag har aldrig hindrat dig.” Han plockade ihop den fina picknicken han dukat upp. Kex, vindruvor och ost flög runt på filten innan Nate hindrade deras färd och tryckte ned dem i korgen. Han blåste tvärt ut fotogenlamporna som hängde dekorativt runt om i träden. En gnista höll på att fatta eld i löven. Med ett par ordentliga tramp fick han glöden att slockna. Det plötsliga mörkret passade sinnesstämningen. ”Nej. Du har aldrig hindrat mig men du har aldrig uppmuntrat mig heller. Du har ingen lust att vare sig resa eller flytta.” ”Mitt ansvar ligger i gården. Jag kan inte bara lämna hästarna för att du vill ut och se någon jädra pyramid eller något lutande torn.” ”Nu är du orättvis. Gården klarar sig utan dig ett par veckor. Skyll inte på den för att du inte vill uppleva världen.” Han behövde inte vända sig om för att veta hur hon drog i det långa blonda håret. Fem minuter tidigare hade hon varit kvinnan i hans liv. Hans allt. Nu var hon en främmande varelse, en utomjording från mars. Det var en känsla han inte gillade. Hela hans

23


familj och de flesta av hans vänner visste om att han skulle fria idag. De stod redo med champagnen. ”Snälla, säg något”, vädjade Shelley när han kastade in korg och filt i bagaget. ”Jag tycker inte om när du är så där tyst.” Till svar fick hon bara ett ilsket ögonkast och en fnysning. ”Vi kan väl vara vänner.” Orden föll till marken utan att studsa. Båda visste att vänskapen var brutet för evigt. Hon öppnade bildörren och satte sig in i den kompakta, ovana tystnaden. Nyckeln var nära att knäckas när Nate startade motorn. Bilen vrålade till när han pressade ned gaspedalen och skuttade upp på skogsvägen. Båda for framåt när han trampade på bromsen och vände sig mot henne. ”Varför har du inte sagt något? Varför har jag inte fått en chans att rätta till det här? Jag visste ju inte.” Stämman bröts i två delar och Shelley lade en hand över hans, där den vilade på ratten. Musklerna orkade inte skaka bort den. ”Åh, Nate. Det har jag, massor av gånger, men du lyssnar ju inte. Det enda du pratar om är dina hästar och planerna för gården. Jag finns inte med där.” ”Det gör du visst”, protesterade Nate. ”Du finns där som min fru, vid min sida. Som mor till mina barn. Det har vi alltid pratat om. Inget av det har förändrats.” Orden gav energi och han fick bort Shelleys hand som om det var en irriterande fluga. ”Du har pratat om det, ja. Jag kan inte se mig själv som bondmor på en hästgård.” Deras diskussioner hade Nate aldrig tagit riktigt på allvar. Det hade alltid varit självklart att hon skulle hjälpa honom med den dagliga driften på hästgården. Planerna att öppna eget som sjukgymnast hade han avfärdat som drömmar. Anledningen till att de väntat längre än de flesta med äktenskap berodde också på gården. Kunnighet inom hästavel hade gått i arv i fyra generationer i samma namn. Golden Creek Ranch var en av de största och mest renommerade i området. Nate ville hellre försörja sig på att rida in hästar och sedan sälja dem dyrt. Hans morfar tyckte att

24


det var en allt för vidlyftig tanke som knappast kunde inbringa någon vidare timpenning. Först när Nates dröm bar sig ekonomiskt kunde han bilda familj. Varken förr eller senare. Det hade han hållit hårt på genom alla år. I början hade Shelley bett honom tänka om, sagt att det fanns ingenstans hon hellre ville vara i världen än med honom, fattig eller inte. Efter ett par år hade hon slutat nämna det. De frekvent inkomna inbjudningarna till bröllop behandlades med tystnad. Nate hade trott att Shelley hade förstått till fullo. Det var tydligt att han hade haft fel. Medan den röda sportbilen mullrade sig fram på grusiga vägar insåg Nate att han inte längre befann sig i enheten Natey, som deras vänner ibland skämtsamt kallade dem. De två skrattgroparna som ofta spelade på kinderna höll sig gömda och käkarna var hårt sammanpressade. När var sista gången han kysst Shelley? Det blev med ens viktigt att minnas. Han sneglade åt höger och såg hur hon satt stilla med händerna knäppta i knäet. Kunde kyssen som han gav henne när han hämtade upp henne tidigare i dag räknas? En hastig snuddning på kinden var allt han hunnit med innan han styrt ut henne på äventyr. Skulle han aldrig mer få uppleva de mjuka läpparna mot sina? Känna de lena händerna stryka över kinderna? Det sög till i magen när han insåg att det inte längre fanns plats för långa, förtroliga samtal under mörka vinternätter. Vid Gud, vad han skulle sakna det. Mitt i en kurva slog det honom hur länge sedan det egentligen var sedan de hade haft ett sådant samtal. Tanken fick honom att grimasera illa. De var vana vid varandra. Åren hade helt enkelt bara gått utan att någon av dem gjort slag i saken. Hur hade han kunnat missa det? När han svängde in framför hennes lägenhet stängde han inte av motorn. Shelley lade en hand på hans arm i ett tydligt försök att mildra stämningen. ”Jag är verkligen ledsen, Nate, men jag vet att vi gör oss bägge en tjänst.”

25


Nate kunde inte annat än fnysa och gasade upp bilen innan Shelley hunnit stänga passagerardörren. Han sladdade ut på gatan utan att en enda gång se åt kvinnan som bara för en timme sedan burit på hela hans framtid.

26


Kapitel 3 From: Ingrid Nilsson [mailto:ontheroad@hotmail.com] 
 Sent: den 20 maj 17:56
 To: Sandra Crona Subject: Köpenhamn Äntligen framme! Faktum är att jag fortfarande befinner mig på centralstationen, där jag hittade ett internetcafé. Visst, det hade nog varit smartare att ta med mig både telefon och dator, men nu slipper jag ju åtminstone oroa mig för att de kommer bort. Räcker så bra att hålla ett extra öga på gitarren. Jag har lite svårt att tro att jag inte ska till jobbet imorgon. Eller, ja. Till jobbet ska jag ju. Fast ett annat. Det är konstigt bara det. Tänk att de anställde mig som servitris utan att ens veta vem jag är? Man undrar ju lite smått vad det är för ledarskap egentligen. Visst, jag kan förstå det där med att det kommer många svenskar till restaurangen och då är det smidigt att ha en svensktalande servitris, men vad ska jag göra med alla danskar som kommer? Mig veterligen kan jag varken förstå eller prata danska, men vem vet? Det kanske kommer över mig om jag dricker en öl eller två …

27


Nu står det folk och trippar bakom mig så det är bäst jag letar mig fram till vandrarhemmet. Om jag nu kan hitta runt i storstaden. Wish me luck! Jag skriver så snart jag hittar en dator igen. Krama barnen (och mannen också om du har lust)! Kram Ingrid

28


Kapitel 4 Nate slog upp ögonen men blundade sedan hårt när han insåg att det var ytterligare en ny dag. En dag utan Shelley. Han vände sig om i sängen, fast besluten att inte stiga upp. Precis så hade han hanterat gårdagen och han var rätt nöjd med det.

29


9789175770444