Page 1

SOLA SCRIPTURA, SOLA FIDE, SOLA GRATIA, SOLUS CHRISTUS, SOLI DEO GLORIA

MARTIN LUTHER VILDSVINET I VINGÅRDEN Valda skrifter

L L L De 95 teserna, Till den kristliga adeln av tysk nation, Om en kristen människas frihet, Talet i Worms, Företal till Romarbrevet, Vår Gud är oss en väldig borg, Ett enkelt sätt att be


VILDSVINET I VINGÃ…RDEN : VALDA SKRIFTER


Människorna kan inte rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan de rättfärdiggörs utan förtjänst för Kristi skull genom tron, när de tror, att de upptas i nåden och att synderna förlåts för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit gottgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud såsom rättfärdighet inför honom. (Fjärde artikeln i den Augsburgska bekännelsen) Stå upp, o Herre, och döm din sak. Ett vildsvin har ingått i din vingård. (Början av påvens bannbulla »Exsurge Domine» mot Luther år 1520)


Martin Luther

VILDSVINET I VINGÅRDEN : VALDA SKRIFTER De 95 teserna Till den kristliga adeln av tysk nation Om en kristen människas frihet Talet i Worms Företal till Romarbrevet Vår Gud är oss en väldig borg Ett enkelt sätt att be


Redaktör: Mikael Mosesson Inledande kapiteltexter är baserade på den numera klassiska Lutherbiografin Here I Stand av Roland H. Bainton (1950); brevcitat ur Valda bref av Martin Luther (1910). I de fall äldre översättningar har använts är en viss moderniserande bearbetning gjord. Omslagsbilder: Luther vid riksdagen i Worms, Anton von Werner Lutherrosen, Daniel Csörföly (Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported, https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/legalcode) Copyright © 2017 Mimer bokförlag, Göteborg ISBN 978-91-87593-70-3 Tryckt hos LaserTryck i Stockholm 2016


INNEHÅLL Disputation för klargörandet av avlatens kraft (95 teser)  7 1517, översättning: Mikael Mosesson

Till den kristliga adeln av tysk nation  18 1520, översättning: Gustaf Norrman

Inledning  18 I.  23 II.  25 Den första muren  26 Den andra muren  33 Den tredje muren  35 III. Varom man bör förhandla på kyrkomötena  39 IV. D:r Martin Luthers råd angående det kristna ståndets förbättring  61 V.  133 Om en kristen människas frihet  135 1520, översättning: okänd

Försvarstal vid riksdagen i Worms  157 1521, översättning: Mikael Mosesson

Företal till Romarbrevet  162 1522, översättning: okänd

Vår Gud är oss en väldig borg  177 1529, översättning: Olaus Petri, Johan Olof Wallin

Ett enkelt sätt att be – för en god vän  181 1535, översättning: Mikael Mosesson


DISPUTATION FÖR KLARGÖRANDET AV AVLATENS KRAFT (95 TESER) Det är kännetecknande att reformationens oåterkalleliga startpunkt kom när Luther, genom att fastnagla sina teser på dörren till Slottskyrkan i Wittenberg, angrep kyrkans förmåga att slå mynt av människors tro. Eller som Luther själv skrev i ett brev till biskop Scultetus den 13 februari 1518: »Ingen har ju tänkt på att från de skolastiska disputationerna utesluta ens de heligaste och ärevördigaste trossatser, om vilka under århundraden ingen har hyst några tvivel.» Men när det gällde pengar var det annat ljud i skällan. – Det är sant att klagomål mot kyrkans utpressning av pengar hade framförts tidigare, men ingen hade hävdat att det rörde sig om hädelse mot Guds helighet och nåd. I samma brev skrev han: »Så uppmanade jag då alla till denna debatt, men ingen kom. Emellertid märkte jag, att mina satser trängde ut i vidare kretsar än jag avsåg, och överallt blev de mottagna inte såsom teser utan såsom trossatser. Så tvangs jag då mot min förväntan och min önskan att med min barnsliga oerfarenhet träda fram i offentligheten.» Det var kyrkans reaktion mot de 95 teserna som drev Luther, inte bara ut i offentlighet, utan till en alltmer utarbetad teologi, baserad på Skriften, och till kritik av de officiella dogmerna. Bollen som blev reformationen var nu satt i rullning.

A

v kärlek och rättfärdig flit, för att ådagalägga sanningen, kommer under ledning av den ärevördige fader Martin Luther, filosofie och teologie magister samt ordinarie professor


i samma ämnen, i Wittenberg disputeras över följande teser. Därom ber er, att var och en, som ej kan närvara och samtala med oss, göre sig hörd skriftligt. I vår Herre Jesu Kristi namn. Amen. 1. När vår Herre och mästare Jesus Kristus säger: »Gör bättring» o. s. v., då vill han, att hans troendes hela jordiska liv skall vara bättring. 2. Och ordet bättring varken kan eller får förstås som bättring genom sakrament, det vill säga genom bikten och gottgörelsen som utövas av prästämbetet. 3. Emellertid vill han inte heller blott låta förstå den inre bättringen; ja den inre bättringen är tom och alls ingen bättring, om den inte till det yttre på olika sätt verkar till köttets dödande. 4. Varar därmed ånger och lidande, det är sann bättring, så länge man känner misshag mot sig själv, nämligen fram till inträdet ur detta till det eviga livet. 5. Påven skall ej och kan ej efterskänka några andra straff förutom dem, vilka efter hans rätt eller den kanoniska lagen, det är de påvliga stadgarna, åligger honom. 6. Påven kan inte förlåta någon skuld, annat än att han förklarar och bekräftar, vad Gud har förlåtit, eller i de fall, som är förbehållna honom; om detta föraktades, kvarstode skulden helt och hållet. 7. Gud förlåter inte skulden för någon, om han inte samtidigt gör honom ödmjukt undergiven prästen, sin ställföreträdare. 8. Botgöringsreglerna, det vill säga stadgarna om hur man biktar och gör bättring, åligger endast de levande, och skall enligt stadgarna själva inte gälla de döende. 8


9. Därför handlar den Helige Ande väl genom påven, när han i sina dekret alltid undantar dem som är döende eller befinner sig i yttersta nöden. 10. De präster, som låter döendes kyrkliga bot kvarstå till skärselden, handlar oförståndigt och orätt. 11. Detta ogräs, att kyrklig bättring eller botgöring skall förvandlas till ett straff i skärselden, har såtts medan biskoparna sov. 12. Förr blev de kyrkliga botstraffen pålagda före syndaförlåtelsen [absolutionen, avlösningen], för att därmed pröva ångerns uppriktighet. 13. De döende gör genom sin död eller bortgång nog och dör bort från kyrkans rätt eller stadgar och är alltså rimligen lösta från dessas tillämpning. 14. Ofullkomlig fromhet eller kärlek hos den döende för nödvändigt med sig stor fruktan; ja desto större, ju ringare dessa är. 15. Denna fruktan och skräck, och då tiger jag om andra saker, räcker i sig själv såsom skärseld, då de närmar sig förtvivlans ångest. 16. Helvete, skärseld och himmel synas vara lika åtskilda som äkta förtvivlan, ofullständig förtvivlan och trygg förvissning. 17. Det synes alltså, som om kärleken hos själarna i skärselden måste tillta, i samma mån ångesten avtar. 18. Det synes ej vara påvisat, vare sig genom förnuftet eller Skriften, att de skulle befinna sig utanför förtjänstens möjligheter eller kärlekens tillväxt. 9


19. Det synes ock vara opåvisat, att de är förvissade och obekymrade om sin egen salighet, åtminstone inte alla, även om vi är helt säkert förvissade om den. 20. Därför menar inte påven med fullkomlig förlåtelse av alla straff, att alla straff blir förlåtna, utan endast de, han själv pålagt. 21. Följaktligen har avlatspredikanterna fel, när de säger att man genom påvens avlater blir salig och löst från alla straff. 22. Ja, påven löser i själva verket inga straff för själarna i skärselden, som de enligt den kanoniska lagen måste botgöra och betala för i detta liv. 23. Såvida någon kan förlåtas alla straff, är det visst, att detta gällde blott ett fåtal, nämligen de fullkomligaste. 24. Därför blir de flesta människor bedragna av detta präktiga löfte om straffeftergift, vilket är urskillningslöst. 25. Samma välde, som påven har över skärselden allmänt, har även varje biskop och kyrkoherde över sitt stift respektive församling särskilt. 26. Påven gör mycket väl i det, att han inte skänker själarna förlåtelse genom sitt nyckelvälde (som han inte har), utan genom hjälp och förböner. 27. De som påstår, att så fort myntet klingar i kistan, förs själen samtidigt ut ur skärselden, predikar människolära. 28. Det är visst, att girighet och snålhet uppstår, så snart myntet klingar i kistan, tilltar och blir större; kyrkans hjälp och förbön däremot bygger helt på Guds vilja och välbehag.

10

29. Vem vet dessutom, huruvida alla själar i skärselden verkligen vill bli friköpta, såsom det skall ha varit med S:t Severinus och S:t Paschalis.


30. Ingen har förvissning, att han har äkta ånger så att det räcker; än mindre kan han vara förvissad om, att han har fått fullständig förlåtelse för sina synder. 31. Lika sällsynt, som att någon har sannfärdig ånger och bot, är likaledes det, att någon löser avlat sannfärdigt; det är med andra ord helt sällsynt. 32. De som menar sig vissa om frälsning genom avlatsbrev, är tillsammans med sina lärare evigt fördömda. 33. Man skall vara strängt på sin vakt mot dem, som säger, att påvens avlater är den högsta och värdefullaste gudanåd och skänk, varigenom människan försonas med Gud. 34. Avlatsnåden rör sig nämligen blott om den sakramentala gottgörelsens straff, vilka har fastställts av människor. 35. De som påstår, att ingen ånger behövs hos dem som vill lösa själar ur skärselden eller skaffa biktbrev, lär ut okristligt. 36. Var och en kristen, som äger äkta ånger över sina synder, har fått fullständig förlåtelse från straff och skuld, vilket tillhör honom även utan avlatsbrev. 37. Var och en sann kristen, vare sig levande eller redan död, är delaktig i Kristi och kyrkans alla välsignelser, såsom en Gudagåva, också förutan avlatsbrev. 38. Dock bör inte påvens förlåtelse och välsignelse föraktas; efter vad jag redan sagt, att han förklarar Guds förlåtelse. 1 39. Det är över måttan svårt, även för den allra lärdaste teolog, att inför folket samtidigt prisa avlatens stora rikedom och i motsats till detta den äkta ångern. 11 1  Tes 6.


40. Den äkta ångern söker och älskar straffet, men avlaternas frikostighet frigör från straffet och gör så att man hatar det; åtminstone ligger detta nära till hands. 41. Man bör vara försiktig när man predikar om den påvliga avlaten, så att inte gemene man falskeligen anser, att den står över eller är att föredra framför andra kärleksgärningar. 42. Man bör lära de kristna, att påven inte menar, att avlatslösen på något sätt kan jämföras med barmhärtighetsgärningar. 43. Man bör lära de kristna, att den som ger till de fattiga eller lånar ut till de nödställda, gör bättre, än om han löser avlat. 44. Ty genom kärleksgärningen växer kärleken och människan blir bättre; men genom avlaten blir hon inte bättre, utan endast säkrare och friare från straff. 45. Man bör lära de kristna, att den som ser sin nästa i nöd och detta oaktat löser avlat, han löser inte den påvliga avlaten, utan drar snarare på sig Guds onåd. 46. Man böra lära de kristna, att de, som inte lever i överflöd, är skyldiga att för sitt hus behålla vad som krävs till nödtorften, och intet förslösa på avlat. 47. Man bör lära de kristna, att avlaten är ett fritt val och inte påbjudet. 48. Man bör lära de kristna, att påven behöver och därmed önskar deras böner mer än pengar, när han utdelar avlat. 49. Man bör lära de kristna, att påvens avlat är god, förutsatt man inte sätter sin tilltro till den; däremot finns inget skadligare, än om man därigenom förlorar sin gudsfruktan. 12

50. Man bör lära de kristna, att påven, om han kände till avlatspredikanternas trakasserier, hellre ville, att Peterskyrkan


förbrändes till aska, än att den byggdes med hans fårs hud, kött och ben. 51. Man bör alltså lära de kristna, att påven, såsom han är skyldig, även vore villig att dela ut sitt eget guld till folket, vilket åtskilliga avlatspredikanter avlurar pengarna – även om Peterskyrkan till detta ändamål behövde säljas. 52. Att man kan lita på avlatsbrev för sin frälsning är en lögn, även om avlatskommissarien eller rent av påven själv skulle sätta sin själ i pant. 53. De som för avlatspredikans skull helt och hållet förbjuder predikan av Guds ord i andra kyrkor är Kristi och påvens fiender. 54. Det synes vara orätt, när man i predikan använder lika mycket eller mer tid till att förkunna avlaten som till Guds ord. 55. Påvens mening kan inte vara annorlunda, än att när man högtidlighåller avlaten (som är det minsta) med en klocka, en procession och en ceremoni, så måste man på motsvarande sätt högtidlighålla evangeliet (som är det högsta) med hundra klockor, hundra processioner och hundra ceremonier. 56. Kyrkans skatt, varur påven utdelar avlaten, är varken nog omtalad eller bekant för de kristna. 57. Ty att den inte består av jordiskt, timligt gods är uppenbart därav, att många predikanter inte delar ut sådant lika lätt som de samlar in det. 58. Den består inte heller av Kristi och helgonens förtjänster; ty dessa verkar alltid, utan påvens hjälp, nåd för den inre människan och kors, död och helvete för den yttre. 59. S:t Laurentius har kallat de fattiga för kyrkans skatt, men han har uttryckt sig enligt sin tids språkbruk.

13


60. Vi säger på goda grunder, utan framfusighet, att denna skatt består av kyrkans nycklar, skänkta till kyrkan genom ­K risti förtjänst. 61. Det står klart, att när det gäller förlåtelsen av straff i honom förbehållna fall, är påvens makt allena tillräcklig. 62. Kyrkans rätta, sanna skatt är det allraheligaste evangelium om Guds härlighet och nåd. 63. Denna skatt är emellertid helt rimligt den mest hatade; ty den gör de första till de sista. 64. Men avlatsskatten är helt rimligt den mest omhuldade, då den gör de sista till de första. 65. Följaktligen är evangeliets skatter de nät, med vilka man förr i tiden fiskade rika människor. 66. Men avlatsskatterna är de nät, med vilka man nu för tiden fiskar folkets rikedom. 67. Avlaten, som predikanterna utropar vara den största nåd, är förvisso att betrakta såsom en stor nåd, i det att den ger stora intäkter. 68. Och dock är sådan avlat i sanning den allra minsta nåd, när man jämför med Guds nåd och korsets fromhet. 69. Biskoparna och kyrkoherdarna är skyldiga att ta emot avlatskommissarierna med alla hedersbetygelser. 70. Men än mer är de skyldiga att hålla ögon och öron öppna, så att dessa kommissarier inte predikar sina egna drömmar i stället för påvens befallningar. 14

71. Vare den bannlyst och fördömd, som talar emot den apostoliska avlatens giltighet.


72. Men vare den välsignad, som bekymrar sig över avlatspredikanternas självsvåldiga och fräcka ord. 73. Liksom påven helt rimligt bannslår alla som på något sätt bedrägligt skadar avlatshandeln; 74. Så mycket mer traktar han att bannslå alla som med avlaten som förevändning skadar den heliga kärleken och sanningen. 75. Att hålla den påvliga avlaten så högt, att man menar den kunna absolvera eller på stunden befria en människa, hade hon ock gjort det otänkbara och våldfört sig på Guds moder, är vansinne. 76. Vi menar däremot, att påvens avlat inte ens kan ta bort de allra minsta av de förlåtliga synderna, vad gäller deras skuld. 77. När man menar, att inte ens S:t Petrus, om han vore påve i dag, förmådde utdela större nåd, är det en skymf mot både S:t Petrus och påven. 78. Vi menar tvärtom, att även denna och varje påve har en större nåd att dela ut, nämligen evangeliet, andliga krafter, gåvor, helbrägdagörelse o. s. v. såsom är skrivet i 1 Kor. 12:6 1. 79. Att säga att korset pyntat med påvens vapen, härligt uppsatt, förmår lika mycket som Kristi kors, är en hädelse. 80. De biskopar, kyrkoherdar och teologer, som tolererar sådant tal inför folket, blir tvungna att göra räkenskap för det. 81. Sådan fräck och oförskämd predikan om avlat gör, att det blir svårt även för de lärda att försvara påvens heder och värdighet mot kränkningar, eller fördenskull mot gemene mans skarpa och listiga frågor. 1  Kraftverkningarna är mångahanda, men Gud är en och densamme, han som verkar allt i alla.

15


82. Till exempel: Varför befriar inte påven alla själarna ur skärselden för den allraheligaste kärleken och själarnas svåra nöd, vilket dock vore den allra viktigaste orsak, medan han löser otaliga själar därur för eländiga pengar till en kyrka, vilket dock är den allra futtigaste orsak? 83. Likaledes: Varför håller man fortfarande själa- och årsmässor för de döda, och varför återlämnar han inte eller tillåter uttag av insättningarna, eftersom det anses fel att be för de redan återlösta? 84. Likaledes: Vad är det för en ny helighet som Gud och påven har, att de förunnar en gudlös och fiende att med hjälp av pengar lösa en from och trogen själ, och vill dock inte lösa densamma gudfruktiga och älskade själen på grund av hennes stora nöd, enbart av ren kärlek? 85. Likaledes: Varför skall de kyrkliga botgöringsstadgar som inte längre gäller i praktiken och inte längre används, ännu lösas med pengar genom avlat, som vore de ännu i kraft och levande? 86. Likaledes: Varför bygger inte påven hellre Peterskyrkan med sina egna pengar i stället för de fattiga kristnas, då han är förmögnare än den rikaste Krösus? 87. Likaledes: Vad löser eller delar påven med sig av, då dessa redan genom fullkomlig ånger är berättigade fullständig förlåtelse och delaktighet? 88. Likaledes: Kunde något bättre vederfaras kyrkan, än att påven, såsom han nu bara gör en gång, i stället hundra gånger om dagen gav varje troende denna förlåtelse och delaktighet. 89. Om påven söker själarnas frälsning mer än pengar genom avlat, varför upphäver han då förut utgivna avlatsbrev som fortfarande är giltiga och har kvar sin verkan? 16


90. Att dämpa dessa skarpa frågor från lekmännen med makt och ej med förnuftsskäl, betyder att man gör kyrkan och påven till åtlöje för fienden och de kristna olyckliga. 91. Om därför avlaten predikades enligt påvens sinne och mening, vore dessa spörsmål enkla att besvara, ja de vore aldrig uppkomna. 92. Må därmed alla de profeter försvinna, som säger till de kristna: Frid, frid, ändock där är ingen frid. (Hes. 13:10, 16) 93. Men välgång till alla de profeter, som säger till de kristna: Kors, kors, ändock där är inget kors. 94. Man bör uppmana de kristna, att de beflitar sig följa Kristus, deras huvud, genom straff, död och helvete; 95. Och alltså mer genom prövningar än genom falsk frid nå förtröstan om inträde till himmelriket. Alla helgons afton 1517.

17


TILL DEN KRISTLIGA ADELN AV TYSK NATION OM DET KRISTLIGA STÅNDETS FÖRBÄTTRING Ordet »adel» används här av Luther för att beteckna hela den världsligt härskande klassen i Tyskland, inte bara adelsmän. I grunden handlar texten om uppdelningen mellan kyrka och stat. Men kanske inte på det sätt vi tänker oss i dag, med en helt sekulär stat. Nej, de världsliga auktoriteterna var döpta med samma dop, och hade därför enligt honom en skyldighet och även rättighet att gripa in och rätta kyrkan när den gått vilse. Till skillnad från andra tyska frihetsappeller från den här tiden har Luther det andliga som ändamål, där den världsliga frigörelsen endast tjänar detta syfte. Texten skrevs inför riksdagen i Worms, som ett försvar och ett förtydligande av hans ställningstagande. Han skrev för sitt liv.

Inledning »Det är några blad av världshistoriskt innehåll, som på en gång förbereder och förutsäger kommande utveckling.» (Leopold von Ranke, Deutsche Geschichte im Zeitalter der Reformation, 4 upplagan Leipzig 1869, Bd. I) »Varje rad i denna geniala skrift bär vittnesbörd om, hur djupt genomtänkt, hur allvarligt och ärligt menad reformationens sak var. Man märker, att Luther, endast och allenast stödjande sig på Bibeln, har nedskrivit den i det medvetande, att han såsom kristen och tysk riktar sitt djärva angrepp mot påvedömet. På ett gripande, hänfört språk väcker han den tyska nationen ur


dess slummer och uppskakar den till eftertanke och självmedvetande. Med sådan djärvhet har ännu ingen talat till tyskarna gentemot en sådan makt. Med beundransvärt skarpsinne förstår Luther att blotta påvedömets brister. I förlitande på rättfärdigheten av sin sak angriper han detsamma oförskräckt med de djärvaste ord, och med mästerlig dialektik tillbakavisar han alla invändningar. Luther måste vid avfattandet av denna skrift ha varit besjälad av en storslagen övertygelses kraft, då han dristade uppträda mot den allsmäktige påven på sådant sätt och med sådant språk. Men framför allt måste man beundra den stora vederhäftighet, som möter oss i denna skrift. Alla Luthers påståenden vilar på faktiska förhållanden. Språket är kärnfullt och kraftigt och av en medryckande livfullhet, stilen okonstlad och enkel, understundom till och med något otymplig.» (K. Pannier). Jfr Friedrich von Bezold, Geschichte der deutschen Reformation, Berlin 1886, sid. 290 ff. L L L Den 23 juni 1520 avslutade Luther detta sitt arbete med författandet av företalet till detsamma. Kort därefter befordrades det till trycket, varunder Luther gjorde en del ändringar och på enstaka punkter även tillägg. Omkring mitten av augusti var boken tillgänglig för allmänheten. Boken »till den tyska adeln» utkom i en massa upplagor, redan under det 16:e århundradet i över femton på tyska och dessutom ett par på italienska. Föreliggande översättning vilar på de texter jämte varianter, som Erlanger- och Weimarupplagorna (Erlangen, Bd. 21, 1832; Weimar, Bd. VI, 1888) erbjuder. Därjämte har hänsyn tagits till den betydligt moderniserade texten i den av K. Pannier utgivna upplagan, Leipzig 1881; likaså till K. Benraths på högtyska utgivna upplaga i »Schriften des Vereins für Reformationsgeschichte» H. 4, Halle 1884 och I. Kapers danska översättning i »Luthers Reformatoriske Skrifter i Udvalg», Köpenhamn 1883. Att här närmare redogöra för de källor utom Luthers egna skrifter och brev – av profanhistorisk, kyrkohistorisk, litteraturhistorisk, encyklopedisk och lexikalisk art – som använts vid

19


utarbetandet av förklaringar och historiska upplysningar, har jag ansett överflödigt i ett arbete som detta. Delvis anges dock källorna i respektive noter. Särskilt har jag hänvisat till Fr. von Bezolds Geschichte der deutschen Reformation i Onckens Allgemeine Geschichte III:1, Berlin 1886, enär hans skildring av de allmänna kulturförhållandena vid reformationens inbrytande synes mig höra till de bästa, som finns i ämnet; likaså till K. Benraths förut anförda arbete, enär han där samlat ett synnerligen värdefullt material för belysningen av många eljest dunkla och svårförståeliga ställen i föreliggande skrift av Luther. Solberga, Marum i juli 1917. 1 Gustaf Norrman

20

1  Inledningen meddelas här något sammandragen. Texten utgavs till reformationsjubileet år 1917.


TILL DEN VÖRDNADSVÄRDE OCH ÄREVÖRDIGE HERR NIKOLAUS VON AMSDORF 1 Licentiat i den Heliga Skrift och domherre i Wittenberg Min synnerligen bevågne vän D:R MARTIN LUTHER

F

örst Guds nåd och frid, högt aktade, vördige, käre herre och vän! Tystnadens tid är förbi, och tiden att tala är kommen, såsom predikaren säger (Pred. 3:7). Efter vår överenskommelse har jag sammanställt några stycken angående det kristna ståndets förbättring i akt och mening att framlägga dem för den kristliga adeln av tysk nation, om Gud dock täcktes hjälpa sin kyrka genom lekmannaståndet, då det andliga ståndet, vilket det med större fog tillkomme, blivit så likgiltigt. Jag sänder nu ers vördighet det hela i och för granskning och – där så behövs – korrigering. Jag betänker väl, att det icke skall avlöpa för mig utan anmärkning, då jag, ringaktade och oansenliga 2 människa, är förmäten nog att drista tilltala sådana höga och stora ständer i så stora, viktiga saker, liksom om det icke funnes någon annan i världen än doktor Luther, som kunde ta sig an det kristna ståndet och ge så högförståndigt folk råd. Jag låter mitt urskuldande anstå – må den, som vill, tadla mig. Måhända står jag i skuld hos Gud och världen för ännu en dårskap. Den har jag nu föresatt mig att, såvitt det kan lyckas mig, redligen betala och även en gång bli hovnarr. Lyckas det mig icke, så har jag dock en fördel, att ingen behöver köpa mig en kåpa eller förära mig kammen. 3 Men här kommer an på, vem 1  Född 1483, sedan 1511 professor i Wittenberg, en av Luthers intimaste vänner och honom följaktig såväl till disputationen i Leipzig som till riksdagen i Worms. Senare superintendent i Magdeburg, från 1542 biskop i Naumburg-Zeitz; † d. 14 maj 1565 såsom generalsuperintendent i Eisenach. 2  »Begebener» = klosterbroder, munk. 3  Såsom man brukade göra med hovnarrar. Med denna vits anspelar Luther på då gängse bruk, att munkar och narrar bar kåpa och hade rakat huvud. Liknande yttranden möter ofta hos den tidens satiriker, t. ex. i Sebastian Brants »Narrenschiff» och Erasmus’ av Rotterdam »Moriæ encomium».

21


av oss som hänger bjällrorna på den andre. 1 Jag måste uppfylla ordspråket: Vad världen än har att utföra, där måste en munk vara med, om man också skall måla honom. 2 Mer än en gång har väl en narr talat visdomsord, och mången gång har de visa tett sig som stora narrar, såsom Paulus säger (1 Kor. 3:18): »Den som vill vara vis, han måste bli en dåre». Och nu, emedan jag icke allenast är en narr, utan även en edsvuren doktor i den Heliga Skrift, är jag glad, att tillfälle erbjuder sig för mig att just på dylikt narrmaner fullgöra min ed. Jag ber, att Ni ville urskulda mig inför de måttligt förståndiga. De övermåttan högförståndigas gunst och nåd förstår jag mig ej på att förtjäna – något som jag så ofta med stor möda anhållit om, men som jag nu mer varken vill ha eller ta hänsyn till. Gud hjälpe oss, att vi icke må söka vår, utan hans ära allena. Amen. Wittenberg, i Augustinerklostret, på aftonen av S:t Johannes Döparens dag år 1520. 3

22

1  = vem som gör den andre till narr. 2  På latin lyder ordspråket: »Monachus semper præsens.» Det förekommer även i en annan form: »Quid-quid agit mundus, monachus vult esse secundus» – så i en av ­Mutians dikter och i en predikan av Geiler av Kaisersberg (se Köhler 1895, sid. 291). 3  Således den 23 juni.


TILL HANS HÖGHET, STORMÄKTIGSTE KEJSERLIGA MAJESTÄT OCH DEN KRISTLIGA ADELN AV TYSK NATION D:R MARTIN LUTHER

I.

F

örst nåd och kraft av Gud, höge, nådigste, käre herrar. Det är icke av idel förvetenhet eller i förmäten djärvhet, som jag arma människa ensam tagit mig dristigheten att tala till Edra Högheter. Den nöd och tunga, som trycker alla stånd i kristenheten, men i synnerhet Tyskland, och som förmått ej blott mig, utan var man att gång efter annan ropa och bönfalla om hjälp, har även nu tvingat mig att skria och ropa, om Gud ville uppväcka någon till att räcka den olyckliga nationen sin hand. Titt och ofta har väl genom kyrkomöten åtskilligt framdragits, men genom några människors list har det på ett fintligt sätt blivit förhindrat och städse alltmer förvärrat. Denna slughet och ondska tänker jag nu med Guds hjälp klart belysa, på det de, när de blir uppenbara, ej vidare må kunna bereda så mycket hinder och skada. Gud har skänkt oss ett ungt, ädelt blod till överhuvud 1 och därmed väckt många hjärtan till stora och goda förhoppningar. Därjämte anstår det oss att också göra vårt därtill och på nyttigt sätt bruka tiden och nåden. Det första, som framför allt bör göras i denna sak, är att vi städse med stort allvar ser oss för och icke begynner något i förtröstan på stor makt eller eget förnuft, om än all världens makt vore vår. Ty Gud varken kan eller vill lida, att ett gott verk begynnes i förlitande på egen kraft och eget förnuft. Han slår det till jorden, och då hjälper intet däremot, såsom det står i den 33:e psalmen (v. 16): »Ingen konung skall bestå genom sin stora makt och ingen herre genom sin stora kraft.» Och därav – fruktar jag – kom det sig i forna tider, att de dyra furstarna, kejsarna 23 1  Karl V, vald till kejsare 1519 vid 19 års ålder.


Fredrik den förste och den andre 1 och många fler tyska kejsare, för vilka ock världen fruktade, så ynkligt trampades under fötterna och förtrycktes av påvarna. De har måhända förlitat sig på sin makt mer än på Gud, och därför har de måst falla. Och vad är det, som i våra tider så högt upphöjt blodsugaren ­Julius den andre 2, om icke det – såsom jag fruktar – att Frankrike, Tyskland och Venedig har byggt på sig själva? 3 Benjamins barn slog 42 000 4 israeliter, emedan dessa litade på sin egen styrka (Dom. 20:21). För att det nu icke må gå oss på samma sätt med detta ädla blod, kejsar Karl, måste vi vara förvissade om, att vi i denna sak ej har att göra med människor, utan med helvetets furstar, som väl kan uppfylla världen med krig och blodsutgjutelse, men icke låter sig övervinnas därav. Man måste här, med försakande av köttslig makt, gripa verket an i ödmjuk gudsförtröstan och med allvarlig bön söka bistånd hos Gud och icke ha något annat i sikte än den arma kristenhetens jämmer och nöd, oavsett vad onda människor har förtjänt. I motsatt fall kan väl leken börja med stort sken, men när man kommer in i den, skall de onda andarna ställa till sådan oreda, att hela världen måste bada i blod och ändock intet därmed bli uträttat. Låt oss därför handla i gudsfruktan och med vishet. Ju större våld, dess större olycka,

24

1  Fredrik I Barbarossa (1152–1190) slöt efter det förkrossande nederlaget vid Legnano 1176 fred med påven Alexander III. Fredrik II (1212–1250), som fortsatte den ojämna striden med påvemakten, blev upprepade gånger bannlyst av vederbörande påvar och till sist även förklarad tronen förlustig av påven Innocentius IV (se längre fram). En påve höll sig ej ens för god att lögnaktigt pådikta kejsaren sådana hädiska yttranden som t. ex. detta, »att världen blivit narrad av tre bedragare, Jesus, Moses och ­Muhammed». Och en samtida författare utpekade honom som själve Antikrist. Fyra år efter Fredrik II:s död, således 1254, var »huggormsätten», såsom hohenstauferna med förkärlek kallades av sina motståndare, utrotad, den tyska kejsarmakten tillintetgjord och påvedömet vid målet för sina stolta storhetsdrömmar. 2  Påve 1503–1513. Var mer krigare än påve. Genom en djärv och hänsynslös erövringspolitik lyckades han såsom nästan ingen annan påve vidga och befästa påvestolens världsliga makt, varför Luther kallar honom blodsugare. 3  Härmed syftar väl Luther på dessa makters många diplomatiska nederlag genom påvens skickligt förda intrigspel till höger och vänster. Vi behöver blott exempelvis erinra om den av påven Julius II mot Venedig hopsmidda ligan i Cambrai 1508 och det av samme påve år 1512 stiftade »heliga förbundet» mot Frankrike. 4  Skall vara 40 000 (Dom. 20:21, 25). Luther anger orätt Dom. 19.


om det icke handlas i gudsfruktan och ödmjukhet. Har påvarna och romarna hittills med Djävulens hjälp förmått bringa konungarna i förvirring och inbördes split, så kan de väl även nu göra så, ifall vi går fram utan Guds bistånd med vår egen makt och konst.

II.

R

omanisterna 1 har med stor skicklighet dragit tre murar 2 omkring sig, med vilka de hittills skyddat sig, så att ingen kunnat reformera dem. Därigenom har hela kristenheten gruvligen förfallit. För det första: när man ansatt dem med världslig makt, har de påstått och sagt: Världslig makt äger ingen rätt över dem, utan tvärtom, den andliga makten står över den världsliga. För det andra: har man velat bestraffa dem med den Heliga Skrift, sätter de däremot: Det tillkommer ingen annan än påven att utlägga Skriften. För det tredje: hotar man dem med ett allmänt kyrkomöte, så uppdiktar de: Ingen annan än påven kan sammankalla ett kyrkomöte. Alltså har de i hemlighet stulit ifrån oss de tre risen för att kunna undgå bestraffning och säkert förskansat sig bakom dessa tre murar för att kunna bedriva allsköns skalkaktighet och ondska, som vi nu får bevittna. Och även om de bleve tvungna att hålla ett kyrkomöte, har de dock i förväg berövat det dess kraft och verkan genom att på förhand med ed förplikta furstarna att låta dem förbli, såsom de är, 3 och genom att 1  Förkämparna för den romerske påvens obetingade och obegränsade herravälde. 2  Uttrycket förekommer redan i ett brev från Wolfgang Capito till Luther av den 4 (enl. somliga förf. 6) sept. 1518. Det åsyftade stället i Capitos brev lyder: »Arcem, ut vides, undique munitam occupant. Triplici vallo septi velut extra tela, quod dicitur, stertunt: auctoritate Pontificia, hoc est universalis ecclesiæ, potentia tyrannorum et omnium scholarum pertinaci consensu.» Bilden om murarna förekommer för övrigt redan i den klassiska litteraturen, t. ex. hos Vergilius, Æneiden VI:549, där Tartarus skildras såsom omsluten av tre murar. 3  Härom har Luther talat redan i sin något tidigare skrift: »Sermon von den guten Werken» 6 maj 1520.

25

Profile for Smakprov Media AB

9789187593703  

9789187593703  

Profile for smakprov