Issuu on Google+

1 Den stora Buddhan Hennes huvud är fullt av gengångare. Kvinnan som heter Lara spritter till för ett inbillat ljud. Sedan viker hon ihop brevet som hon har läst så många gånger och går bort till det stora fönstret med utsikt över trädgården. Där ute håller gryningshimlen på att ljusna till dager, men några av nattens stjärnor skymtar ännu. Efter en stund vänder hon sig om och går fram till den runda spegeln som står lutad mot en vägg. Hon bär den till mitten av rummet och lägger den med spegelytan uppåt på golvet, mycket varligt, för att inte väcka sin värd som sover i rummet intill. Hon bryr sig inte om sin egen spegelbild, ser bara på taket som reflekteras i det svaga ljuset. Spegeln är stor – om den hade varit en damm kunde hon ha dykt ner och försvunnit i den utan att röra vid kanterna. Uppe i det stora taket finns hundratals böcker, alla hållna på plats av järnspikar. En spik har drivits genom historiens sidor, en genom kärlekens, en genom religionens. Knäböjande på det dammiga golvet försöker hon läsa titlarna. Texten blir visserligen spegelvänd, men det är lättare än att stå och titta upp i taket i flera minuter. Rummet är tyst så när som på ljudet av hennes egen långsamma andhämtning och det svaga suset utifrån, där vinden drar sitt frasande släp genom den igenvuxna trädgården. Hon makar spegeln lite längre bort på golvet för att komma till nästa avdelning av biblioteket. Alla husets böcker sitter uppe i taken, både de stora volymerna och de som inte är tjockare än en mänsklig hjärtvägg. Ibland faller någon av dem ner på golvet när spiken har lossnat, och vill man se närmare på en som ännu sitter fast kan man försiktigt vricka loss den med en bambustång. 13


Lara är född i det fjärran S:t Petersburg och hon har rest långt för att komma till detta land som Alexander den store en gång genomkorsade på en enhörning, detta land av mytomspunna fruktträdgårdar och dungar av mullbärs- och granatäppelträd, avbildade i bårderna kring tusenåriga persiska handskrifter. Hennes värd heter Marcus Caldwell, en engelsman som har tillbringat större delen av sitt liv här i Afghanistan sedan han gifte sig med en afghansk kvinna. Han är sjuttio år och hans vita skägg och långsamma rörelser får honom att likna en profet, en härjad siare. Hon har bara varit här några dagar och är fortfarande lite skygg inför det faktum att hans vänstra hand är borta. Den levande bägare han en gång kunde forma med sina två händer är kluven mitt itu. En sen kväll ställde hon en försiktig fråga, men han verkade obenägen att diskutera saken. Hur som helst behövs inga förklaringar i det här landet. Det skulle inte förvåna någon om träden och buskarna i Afghanistan en dag upphörde att växa av rädsla för att om deras rötter trängde ännu lite djupare ner i marken skulle de kunna stöta emot en landmina. Hon för handen till ansiktet och andas in doften av sandelträ från spegelramen. Ett levande sandelträd doftar inte, har Marcus sagt. Parfymen materialiserar sig i veden först när man har huggit ner det. Som själen när den lämnar kroppen efter döden, tänker hon. Marcus är medveten om hennes närvaro, var hon än befinner sig i huset. Hon blev sjuk så gott som omedelbart efter sin ankomst fyra dagar tidigare, då påfrestningarna under den långa resan tog ut sin rätt, och sedan dess har han har vårdat henne efter att dessförinnan ha bott helt ensam i flera månader. De beskrivningar hon hade fått av honom, sa hon i feberyrsel den första eftermiddagen, hade fått henne att vänta sig en asket, klädd i bark och löv och med en hjort vid sin sida. Lara berättade att tjugofem år tidigare hade hennes bror kommit till Afghanistan som soldat i ryska armén, och att han var en av dem som aldrig återvände. Hon har besökt landet två gånger sedan dess men varken funnit bevis för att han är i livet eller för 14


att han är död, inte förrän – kanske – nu. Den här gången kom hon för att hon har hört sägas att Marcus dotter hade varit bekant med den unge sovjetsoldaten. Marcus sa att hans dotter Zameen inte längre var i livet. ”Sa hon någonsin något om honom?” frågade Lara. ”De kom och tog henne här hemma 1980, när hon var sjutton. Sedan dess har jag inte återsett henne.” ”Och ingen annan heller?” ”Hon dog 1986, tror jag. Då hade hon blivit mamma – hon hade en liten pojke som försvann ungefär samtidigt som hon dog. Hon var kär i en amerikan och det enda jag vet om henne är vad han berättade för mig.” Detta var den första dagen. Sedan föll Lara i en lång dvala. Av växterna i trädgården beredde Marcus ett liniment som han smorde på hennes fula blåmärken mellan halsen och högra axeln, där huden var blåsvart och såg ut som om något av mörkret i världen hade försökt slå sig in i hennes kropp. Han önskade att det hade varit säsong för granatäpplen, för deras saft var ett utmärkt antiseptikum. Bussen hade fått motorstopp på vägen, hade Lara sagt, alla passagerarna hade stigit av och trött som hon var hade hon legat och somnat vid vägkanten. Sedan hade hon plötsligt fått tre hårda, snabba slag mot halsen, så oväntade och så smärtsamma att hon skrek högt. Hon hade råkat lägga sig ner med fötterna riktade mot väster, mot den heliga staden Mekka hundratals mil därifrån. Ett tecken på vanvördnad som hon inte själv varit medveten om, men som en medpassagerare hade tagit på sig att påpeka och bestraffa. Hennes stora misstag hade varit att resa lika väl insvept i tyg som landets egna kvinnor, i tron att det skulle vara tryggare så. Om medpassagerarna hade sett en skymt av hennes ansikte eller hårfärg kunde hon ha blivit ursäktad med att hon var utlänning. Men alla hade rätt att statuera exempel när det gällde en dåraktig afghansk kvinna, till och med en pojke som var ung nog att vara hennes son. Marcus tar upp en bok. Morgonsolens strålar faller i sned vinkel från fönstret och de grova fibrerna i papperet kastar långa 15


skuggor över orden, så långa att de skymmer texten. Han vänder boken lite så att ljuset fördelas jämnt över sidan. Mellan två blad hittar han ett litet pressat löv, intakt så när som på ett litet hål i mitten, som ser ut som om det var gnagt av en silkesmask. Hålet löper genom alla sidorna och är märket efter spiken han var tvungen att dra ut innan han kom åt boken. När Lara har varit törstig har han kunnat ge henne rent källvatten. Till det här landet har människor, ting och idéer alltid färdats från jordens alla hörn, religioner och myter, konstverk, karavaner med packar av kinesiskt siden har avlöst kameler med last av glasvaror från det antika Rom och pärlor från Persiska viken. Odjuret vars illdåd skapade en av Afghanistans öknar dräptes av Aristoteles. Och nu kommer Comanchehelikoptrar med jättelika lådor fulla av buteljerat vatten åt Amerikas Special Forces, som opererar i området på jakt efter terrorister. Mängder av vattenlådor dumpas på överenskomna platser bland bergen och i öknarna, men två år tidigare måste en av de där lasterna ha slitit sig ur nätet – den damp ner från skyn och exploderade med en knall i närheten av Marcus hus. En explosion vars kärna inte var eld utan vatten, och så öronbedövande att han sprang till fönstret och upptäckte att ytterväggen var dyblöt och att hundratals glimmande, genomskinliga plastflaskor låg och flöt i sjön utanför. Ögonblicket därpå landade ännu en bal i sjön och försvann under ytan. Kanske slets repen sönder så att flaskorna flöt upp, men det kan också hända att de fastnade i något och fortfarande finns kvar där nere. Vatten begravt i vatten. Han bärgade ett stort antal flaskor innan de hann flyta bort, och under de följande dagarna och veckorna hittade han ännu fler, både oskadda och trasiga, i det höga gräset i sin vanvårdade fruktodling. Han vänder sina ljusblå ögon mot boken. Det är en diktantologi som behandlar upphöjda ämnen i de mest utsökta vändningar. Som alltid är de två första sidorna i boken omgivna av illuminerade bårder, ett invecklat broderi i tusch. I går kväll klippte Lara naglarna på hans enda hand, dem han annars bara filar av mot närmsta sträva yta. När hon ger sig av härifrån måste hon få med sig en bok ur det uppspikade biblio16


teket. Kanske borde alla som kommer hit få en bok så att de sedan känner igen varandra varhelst de möts i världen? En frände. De skadades gemenskap. Här är de fullkomligt ensamma. Huset ligger vid en liten sjö och även om det är ärrat av kriget ger det fortfarande intryck av att vara ytterligt finmejslat, att sväva ovan marken. Bakom huset ligger den igenvuxna trädgården och fruktodlingen i en halvcirkel. Här finns flera olika zoner av fågelsång och dofter. En vindlande stig kantad av zedrakträd, även kallade persiska syrener, försvinner bakom en krök. Fjolårsbären sitter fortfarande kvar på grenarna eftersom de är giftiga och fåglarna skyr dem. Sedan sluttar marken gradvis uppåt tills den når ända upp i himlen. Den breda, kritvita linjen där uppe, det permanenta snötäcket på nära fyratusen meters höjd, markerar den mäktiga bergskedjan där de labyrintiska grottorna i Tora Bora ligger. Ett par kilometer längre bort ligger byn som har fått namn efter sjön. Usha. Tåren. Fem mil längre bort ligger staden Jalalabad. Eftersom Lara är ryska var Marcus första misstanke beträffande hennes sjukdom att hon hade blivit förgiftad under de timmar hon väntade på honom i Usha, då hennes landsmän är skyldiga till en stor del av förödelsen i dagens Afghanistan genom invasionen 1979. En natt, strax efter fyra på morgonen då det ännu var mörkt, hade Lara stigit upp. Med ett ljus i handen vandrade hon omkring i husets olika rum under täcket av böcker, angelägen att få röra på sig efter de många timmarna av stillhet. Hon undvek rummet där Marcus sov, men gick in i alla de andra och såg sig omkring, omvärvd av den gula ljuscirkeln från ljuset i sin hand. Någonstans mycket långt borta hade en muezzin börjat kalla till bön vid gryningen, som islam definierar som det ögonblick då man utan artificiell belysning kan se skillnaden på en svart tråd och en vit. När det var tillräckligt ljust inomhus lade hon ut speglar på golvet för att kunna se böckerna i taket, fast alla inte satt med framsidan nedåt och många av dem var på språk som hon inte behärskade. 17


Flera år tidigare, vid en tidpunkt då man kunde vänta sig att talibanerna skulle överfalla huset när som helst, hade Marcus hustru spikat upp böckerna i taket i alla rum och korridorer. Egna tankar var kätteri i talibanernas ögon, och de skulle ha bränt upp dem. Och den enda utväg som den redan psykiskt nedbrutna kvinnan kunde komma på för att rädda dem var att förflytta dem utom räckhåll. Lara tänkte att man skulle kunna spänna upp ett fisknät i midjehöjd i hela rummet och sedan gå en trappa upp och stampa hårt i golvet tills alla böckerna lossnade och föll ner i nätet utan att bli skadade. Marcus sa att det dova mullret från B 52:orna hade skakat loss varenda bok på ena sidan av hallen när Tora Bora bombades dygnet runt 2001. Under de där veckorna hade det faktiskt regnat böcker i hela huset då och då. Han berättade också att han hade köpt huset över fyrtio år tidigare, strax innan han gifte sig med Qatrina, som var läkare liksom han själv. ”Jag brukade säga att hon gav mig Afghanistan i hemgift”, sa han. Huset var byggt i slutet av 1800-talet av en gammal mästare i kalligrafi, tillika konstnär. Han hörde till den så gott som sista generationen muslimska konstnärer som uppfostrats i den oförliknelige Bihzads efterföljd. När huset med de sex rummen stod färdigt förde mästaren – som hade gjort väggmålningar i alla rummen – dit den kvinna han ville ha som livsledsagarinna. Med början på bottenvåningen var vart och ett av de fem rummen tillägnat ett av människans fem sinnen, och under de följande veckorna medan uppvaktningen långsamt fortskred vandrade paret från rum till rum. Det första var tillägnat synsinnet och på väggarna kunde Subha, bland mycket annat, med en dansmästargest visa henne på en satyr i skogen. Allah skapade genom det talade ordet lydde inskriptionen över dörren till det rum som var tillägnat hörseln. Här var väggarna bemålade med sångare och skaror av musikanter, och på halsen av en luta satt en sångfågel – kanske för att undervisa, kanske för att själv lära. Därifrån gick de vidare till luktsinnets rum, där änglar böjde 18


sig ner över människornas fötter för att på lukten avgöra om de någonsin vandrat i riktning mot en moské. Andra böjde sig över deras magar för att avgöra om de fastat under den heliga månaden Ramadan. I det rum som var tillägnat känseln fanns en bild av Muhammed med ena handen nersänkt i ett krus med vatten. Han ville inte trycka en kvinnas hand, så när han skulle sluta avtal med henne doppade han handen i ett vattenkrus, och när han hade dragit upp den igen fick kvinnan doppa sin. Sedan kom smaksinnet, och därifrån vandrade de upp till det högst belägna rummet i huset, som innehöll samtliga element de redan hade sett – ett rum tillägnat kärleken, det största mänskliga undret, och där svarade hon ja. Väggmålningarna finns fortfarande kvar, men av fruktan för talibanerna hade Marcus smetat lera över alla avbildningar av levande varelser, till och med en liten myra på en sten. Det var som om allt levande hade återvänt till den jord varav det var kommet. En viss tröst fann han i att resten av målningarna var orörda – själlösa ting som träd och skyar och bäckar. Och efter talibanernas fall hade Marcus med varsam hand börjat tvätta bort lerstråken på väggarna. Det högst belägna rummet var nu fullkomligt restaurerat. Marcus förde Lara till ett hörn och pekade på det målade lövverket. När hon granskade det närmare såg hon en kameleont, perfekt kamouflagefärgad, sitta på ett av bladen. Hon lutade sig närmare den vackra fantasibilden och rörde försiktigt vid den. ”Talibanerna var i stånd att bränna familjeklenoder som gamla släktbrev bara för att det satt en fjäril på frimärket”, sa Marcus. ”Men den här missade både jag och de.” När Lara vandrat omkring i huset den natten, med sin skugga skälvande i takt med den dansande ljuslågan, hade hon gått in i just det här rummet. Här hade väggarna ursprungligen varit i matt guld och bemålade med kärlekspar som antingen omfamnade varandra eller var på väg till varandra genom skogar och dalar. Målningarna var översållade av kulhål. När talibanerna kom till huset hade de börjat förstöra allt de betraktade som icke-islamskt 19


inom dess väggar. Vad de hört om det här rummet hade retat dem till ursinne. De ville skjuta det sönder och samman fast kärleksparen redan var dolda under det täcke av lera som Marcus hade smetat dit. Laras blick gled över väggarnas illa medfarna yta där guldet glimmade till här och var i ljusskenet. Det här landet var en av nutidens största tragedier. Söndertrasat av de många krigen, av världens hat och tillkortakommanden. Två miljoner döda på tjugofem år. Många av de älskande på väggarna stod ensamma efter kulornas förödande inverkan – en djup fåra eller en bit avsliten rappning markerade platsen där deras partner befunnit sig. Någon gestalt saknade ett ben, en annan ett öga. Ett ljud från ett av de andra rummen fick henne att spritta till och hjärtat började slå fortare när hon undrade vad det kunde vara. Inte en tjuv i alla fall, sa hon lugnande till sig själv, och inte heller en talibankrigare på jakt efter ett gömställe. Ingen arab och ingen pakistansk, tjetjensk eller indonesisk terrorist – denna draksådd som hade spirat ur den bloddränkta jorden i muslimska länder. På flykt sedan hösten 2001 tycktes al-Qaida vara sysselsatt med att omgruppera sig, kidnappa utlänningar, organisera självmordsbombningar och halshugga de personer man ansåg vara förrädare, dem man misstänkte för att spionera för amerikanernas räkning. ”Vad är det för en idiot som har ritat det här?” hade tsaren begärt att få veta om en befästning som en student vid militära ingenjörsskolan i S:t Petersburg av misstag hade ritat utan dörrar. Den unge mannen hette Fjodor Dostojevskij och Lara önskade att det här huset också hade saknat alla ingångar när hon långsamt gick längs hallen och vaxdropparna rann ner längs sidan av det röda ljuset i hennes hand. Ingen människa vågade sig fram till huset, hade Marcus sagt, eftersom området kring sjön påstods vara en hemvist för djinner. Här drabbar vindarna från sjön, från bergen och från trädgården ständigt samman och för muslimerna är luften alltid full av universums osynliga varelser, goda som onda. Och till på köpet hade 20


en vålnad, som sades vara hans dotter Zameen, visat sig i ett av rummen samma dag talibanerna kom hit, och denna gengångare hade drivit dem på flykten. Ljudet nyss hade gjort henne medveten om nattens totala tystnad. Kanske hade Marcus fumlat med något och råkat tappa det. Ordet ”halt” beskriver vad som händer när en fot eller ett ben är skadat eller saknas, men hon kan inte komma på någon specifik term för ett tillstånd då en arm eller hand har blivit obrukbar, trots att även det rubbar balansen i kroppen. Hon gick in i nästa rum och hejdade sig när hon såg att en bok hade lossnat från taket och fallit. Det var den dunsen hon hade hört. Dammet rök fortfarande kring boken där den låg på golvet. Hon plockade upp den, ställde ifrån sig ljuset och lirkade ut spiken. Sedan slog hon upp den, stödde hakan mot knäna och började läsa. Befall jordtjuvarna Att inte plantera flera av dödens fruktträd Under vår stjärna Om inte frukten ska äta dem. * Ute i trädgården slår Marcus upp ögonen med en känsla av att någon har nalkats och skymmer solen för honom, men det finns ingen där. Bortresta personer sänder brev och bud och kommer på besök någon gång. Och då är det inte egendomligt att man ibland, för bråkdelen av en sekund, väntar sig samma sak av de avlidna. Det varar bara ett kort ögonblick och sedan minns man hur det ligger till och att vissa farväl är mera definitiva än andra. Det var i nattens mörker, 1981, som hopen av sovjetsoldater hade brutit sig in i huset för att få tag i Zameen. Marcus vaknade när han kände en kall pistolpipa mot tinningen. Mörkret genomkorsades av de spelande silvervita ljusstrålarna från angriparnas ficklampor. Qatrina, som låg och sov bredvid honom, vaknade när 21


han ropade till. Under de första, omtumlade ögonblicken trodde hon att detta var en upprepning av vad som hänt veckan innan då en patient hade förts hem till dem mitt i natten, en man som drabbats av ryssarnas kemiska stridsmedel föregående dag och vars kropp redan hade börjat ruttna då man fann honom på en åker en timme efter anfallet, fortfarande med sitt radband snott om fingrarna. Han måste ha haft fruktansvärda smärtor och fast han inte kunde tala var blicken i ögonen så intensiv att den gränsade till ett skrik. De tilläts inte att tända ljus men det verkade finnas omkring tio soldater i rummet. Av deras röster förstod Marcus att de var i tonåren eller högst ett par och tjugo år gamla. Han undrade om de var desertörer, unga män som i sin rädsla hade lämnat sovjetarmén, flytt från Sovjetunionen. Män från Östtyskland och till och med från så avlägsna platser som Kuba kom ju till Kabul för att sedan hoppa av till väst. Men han väcktes ur sina reflexioner med ett ryck när de frågade efter hans dotter – med namn. Qatrina grep hårdare om hans arm. Det hade spritt sig att en grupp ryska soldater i helikopter hade landat och rövat bort en flicka som de sedan farit iväg med. Föräldrar och vänner hade följt spåret av hennes utslängda kläder över stock och sten och slutligen funnit hennes nakna, sönderslagna kropp på den plats där de kastat ut henne ur helikoptern när de var färdiga med henne. Två av soldaterna talade bruten pashto och frågade efter Zameen men ville varken säga hur de kunde veta hennes namn eller varför de hade kommit för att hämta henne. Deras hätskhet tog sig brutala uttryck mot hennes föräldrar. Männen hade sökt igenom huset innan de väckte Marcus och Qatrina, men inte kunnat hitta flickan. En soldat stannade hos dem medan de andra letade igenom huset ännu en gång. De höjde inte rösten, det var krig och man måste alltid räkna med att det fanns rebeller i närheten. Några sökte i trädgården och fruktodlingen och andra i Marcus parfymfabrik lite längre bort, och då och då flöt enstaka ord upp till dem. Rösterna förrådde stor upphetsning och Marcus tänkte på den natt förra året då ryssarna gick in i Kabul och kommandosoldaterna i 22


Spetsnaz hade sprungit genom hela presidentpalatset för att hitta presidenten och dödat honom på fläcken när de väl fann honom. Marcus och Qatrina lyckades få i gång ett samtal med den pashtotalande soldaten. ”Er dotter är rebellvän. Hennes namn står på listan vi har fått från en välunderrättad källa.” ”Det måste vara ett misstag”, sa Marcus grötigt, då den spräckta läppen hindrade honom från att tala tydligt. ”Var är hon då vid den här tiden på dygnet? Vi ingår i en stor operation i Usha i natt, vi ska ta fast dem som anföll skolan i början av månaden. De ska få betalt för de tjugosju man vi förlorade.” Solen hade börjat gå upp när en man kom in och sa att de hade hittat Zameen. Lapis lazulin i deras land hade alltid varit åtråvärd för yttervärlden, Kleopatra hade borstat den pulvriserade stenen på ögonlocken, Michelangelo hade använt den till de blå nyanserna i taket i Sixtinska kapellet, och delvis var färgen på himlen när Marcus och Qatrina kom ut i trädgården sådan att man kunde ha trott att det var i skyarna över Afghanistans berg man bröt halvädelstenen, inte i djupen under dem. De sökte igenom trädgården och sedan begav de sig till Usha för att försöka få reda på vad som hänt. Många timmar senare, när skymningen började falla, såg Marcus Qatrina stå vid ett akacieträd med bägge händerna slutna kring klädstrecket som bundits runt stammen. Först trodde han att hon bara sökte stöd, men sedan såg han att linan mellan hennes händer tonade i indigoblått där en av Zameens klänningar hade färgat av sig, klänningen hon måste ha burit när de tog henne tillfånga eftersom den var borta ur hennes garderob. Han ledde henne tillbaka till huset, ännu omvärvd av doften från akacian. Det sades att i doften från akacieblommor bodde djinner, som bara visade sig för unga människor för att förhäxa dem med sin utomvärldsliga kärlek.

23


Innan Lara kom hade Marcus under en lång tid bott i köket. Det fanns ingen elektricitet, så kylskåpet fungerade som ett rent, vitt klädskåp. De andra rummen höll han tillstängda och gick sällan in där. Någon gång hörde han en dov smäll som betydde att ännu en bok fallit i golvet. Qatrina och han hade byggt upp sitt bibliotek under många år och det innehöll både kända och okända mästerverk på flera olika språk. Uppe i taket bönföll Priamos Akilles att få tillbaka sonen Hektors stympade lik. Och Antigone ville ge sin bror en hederlig begravning eftersom hon inte stod ut med tanken på att han skulle ligga obegråten och obegravd. Varje gång Marcus hörde talas om någon ung man som skulle kunna vara hans förlorade dotterson gav han sig av för att kontrollera saken, även om han själv inte trodde mycket på att kunna återfinna en person man aldrig hade träffat och vars utseende man inte var bekant med. Senast hade han varit i en stad i södra delen av landet, men det hade inte lett till något. Det var under talibanväldet och där hade han sett en övergiven och tillbommad flickskola där man på talibanernas order hade slängt in varenda bok som fanns i staden. När han lade örat till nyckelhålet kunde han höra ljudet från maskarna som åt de miljontals boksidorna. En eftermiddag några veckor tidigare då Marcus grävde i trädgården och solen gradvis föll allt djupare ner i hålet han höll på med, hade spaden slagit emot emot något hårt. Han hade hittat kassettbandspelaren, inlindad i en bit presenning, som han gömt i jorden under talibantiden. Han försökte erinra sig var han hade grävt ner kassettbanden. Ljudfossiler! Det finns en hunger som manifesterar sig bara under den tid den mättas, och de närmaste tolv timmarna lyssnade han på musik utan avbrott, med drivor av kassettband omkring sig. 24


En inspelning han själv hade gjort för tjugo år sedan – de långa, allt ljusare drillarna från en bulbyln, Asiens näktergal – följd av Bach och sedan av amerikansk jazz. ”Duke Ellington har varit i Afghanistan”, berättade han för Lara när hon hade kommit. ”Han uppträdde i Kabul 1963.” ”Samma år som jag föddes.” ”Och min dotter.” Marcus brukade arbeta i trädgården eller också satt han med en bok på avsatsen vid köksdörren där det växte fem cypresser, skyhöga och mäktiga. Ibland tog han en trasa och lite varmt vatten och vaskade försiktigt bort leran från männen och kvinnorna på väggmålningarna. Långsamt och tålmodigt avlägsnade han lager efter lager, det kunde ta honom tre timmar att frigöra en arm som låg runt stammen på ett litet blommande träd. En röd nerv i en blomknopp fick honom att spritta till. När han hade fått bort den tjocka lerskorpan från kvinnans armring fann han en smaragd målad under den. Det var som att arbeta i en ädelstensgruva. Han tänkte på David Town, den amerikanske juvelhandlaren som hans dotter hade haft ett förhållande med under de sista månaderna av sitt liv. Han kunde inte minnas när David senast hade besökt honom. Med ficklampan i sin enda hand gick han stigen mellan zedrakträden. Parfymfabriken som han hade byggt kort efter att han köpt huset låg åt det hållet, och där hade män och kvinnor från Usha arbetat med att skörda blommorna på ett tunnland av hans mark. Nu stod huset tomt och när han låste upp dörren och gick in knastrade torra löv på golvet under hans fötter. Han gick in i det lilla kontoret och vandrade med försiktiga steg nerför den långa trappan, som var het som en skorstenspipa. Tillverkningslokalen måste ligga under jord eftersom råvarorna höll bättre i svalka och dämpat ljus. Nästan så fort de började grävningsarbetet hade de träffat på ett stort stenblock med en fördjupning allra överst, en hålighet som inte var större än de lerskålar Marcus använde för att odla nuristanska ormbunkar. När de grävde vidare fann de att en smal ås löpte i en båge runt den lilla håligheten och sedan upptäckte de att det var ett stort, skulpterat mänskligt öra. När de fortsatte gräva neråt och runt stenen 25


förstod de att de höll på att avtäcka huvudet på en stor Buddhastaty som låg på sidan. Huvudet var tre meter brett och från hjässan till den avkapade halsen mätte det fyra och en halv meter. Ett ansikte från en annan tid. Fast Marcus visste att den här provinsen hade varit en av den buddhistiska världens viktigaste pilgrimsorter mellan andra och sjunde århundradet e. Kr. – över tusen buddhistiska stupor i området ekar ännu av de mässande munkrösterna från den tiden – kommer han aldrig att få veta när och varför den här statyn blev nedgrävd. Eftersom den var för tung för att flyttas beslöt han att fortsätta bygga fabriken och låta huvudet stanna kvar. Det låg mitt på golvet och i den stora, rektangulära hall de byggde runt det placerade de arbetsbänkar och förråd och hyllor. Ögonen var till två tredjedelar slutna i meditation. Leendet var serent. Den stora bindin i pannan liknade resonanshålet i en gitarr. Resten av huvudet var täckt av inmejslade hårlockar. Marcus gick ett varv runt huvudet medan värmen från det heta lampglaset spred sig till hans ärm. Han undrade om resten av statyn också låg nedgrävd här, hel eller sönderslagen. Rummet var ostädat. I luften som lystes upp av lågan svävade otaliga dammkorn, som om malar drabbat samman här och repat fjunen av vingarna. Under trappan stod burarna där de en gång hade haft sina nepalesiska sibetkatter instängda – tre vildsinta blå och vita kattdjur vars perianalkörtlar avgav ett smörliknande sekret som var ett utmärkt fixativ för parfymer. Med armen stödd mot stenmunnen böjde han sig ner och tog upp en liten parfymflaska från golvet. Mitt i förödelsen hade den här klarat sig. En dikt på fyra rader på dari var inetsad i glaset. Han tog av korken, stor som ett lärkhuvud, och luktade på innehållet medan han erinrade sig att i parfymbehållarna man funnit i de egyptiska gravkamrarna hade doften funnits kvar ännu efter tretusen år. Var fanns Zameen den natten de ryska soldaterna kom? Den frågan skulle Marcus inte få svar på förrän han flera år senare träffade David Town. 26


Hon skulle försvinna ur Marcus liv och inträda i Davids på en punkt längre fram, och i sinom tid skulle också David och Marcus mötas. Berättelser vandrar vida omkring – man vet aldrig i vilken mun och i vilket sinne de ska dyka upp. Flickan hade smugit ut ur huset i mörkret när en liten sten träffade hennes fönster med ett ljud som om en fågel råkat stöta näbben mot glaset. Ute i trädgården väntade en ung man. Hon följde med honom längs sjön i riktning mot Usha. Djinnerna skrämde henne inte eftersom Marcus och Qatrina hade lärt henne att i all tysthet ignorera de många rykten som gick om dem – i tysthet eftersom Marcus, outsidern, inte ville såra någons känslor. Så sent som i förra veckan, sades det i byn, hade en man fångat en grön biätarfågel och gett den till sin unga hustru, men den fromma flickan som var väl insatt i alla grenar av den islamska läran drog genast slöjan för ansiktet och utropade att så där fick en respektabel äkta man inte göra, inte föra en vilt främmande man inför sin hustru. Hon visste att fågeln i själva verket var en människa, en man som hade fått sin nuvarande gestalt av djinnerna. När Zameen och hennes pojkvän kom in i den av demoner hemsökta skogen såg de imamen i Usha stå där med en brinnande fackla bredvid sig. Det var en kraftigt byggd man som närmade sig de fyrtio och hade fyra hustrur, det högsta tillåtna antalet för en muslim. Han stod med ryggen åt dem och de tänkte just gå åt ett annat håll när han kastade en blick över axeln och upptäckte dem. Efteråt tänkte Zameen att det kanske var doften av hennes parfym som hade varnat honom. Men den uppkastade jorden från graven han höll på att gräva måste ha spritt en långt starkare lukt. Deras ögon möttes och sedan vände det unga paret på klacken och sprang därifrån fast de inte visste om de var förföljda eller ej. De hade förstått vad han höll på med. Det var ju inte första gången det hände. En kort tid efter att de köpt huset hade Marcus och Qatrina fått veta att myten om djinnerna bara var något tiotal år gammal och stammade från den tid då imamens äldsta hustru – en kvinna i fyrtioårsåldern som hjälpt honom ur fattigdomen – hade för27


svunnit. Det var då han började hävda att trakten kring sjön var ett tillhåll för onda andar och förbjöd alla människor att gå dit. Mindre än en månad efter hustruns försvinnande hade han gift sig med en trettonårig flicka. Hans envishet beträffande djinnerna blev ett problem för Marcus och Qatrina, som ville ta emot sina patienter i hemmet. Men inte en människa i Usha, hur sjuk han eller hon än var, vågade sig genom skogen eftersom deras andlige ledare hade förbjudit det. Läkarna blev tvungna att skaffa två små mottagningsrum i Usha och köra dit varje morgon. Imamen var lika omedgörlig när Marcus började fundera på sin parfymfabrik, men ändrade mening när Marcus erbjöd sig att tillverka satkash åt honom, en rosenparfym som gjordes på extrakt av de finaste blommorna, destillerat sju gånger, och som de mycket få personer som hade råd med det tog med sig till Arabien för att stänka på Muhammeds grav. En oändligt stor hedersbevisning. Då gick imamen med på att dela ut skyddsamuletter till arbetarna på fabriken så att de skulle vara trygga på sin väg till Marcus hus, förutsatt att de höll sig på den breda, väl upptrampade stigen längs stranden. Längre fram gav han amuletter också till mycket svårt sjuka personer, men varnade dem eftertryckligt för att förirra sig från vägen. I hela sitt liv hade Zameen hört föräldrarna diskutera åtskilliga teorier om djinnerna, men i familjens ögon stod det förstås klart att den saknade hustrun låg begravd inne i skogen. Och nu har Zameen själv bevis för det. Hon och pojken återvände till stigen längs sjön, där vattnet i natt var så stilla och lugnt att det kunde ha speglat till och med det smalaste av månens fjorton ansikten. För att hämta mod sträckte hon ut handen i mörkret och lade den mot hans kind. Förr i tiden fanns det alltid ett tunt sidentyg mellan hennes handflata och hans hud. För några år sedan hade han varit så vacker att hans föräldrar, som fruktade att han skulle bli bortrövad, hade förbjudit honom att lämna huset. Som en andra Josef, en andra Yussuf, var han höljd i tunna slöjor de få gånger han tilläts gå ut. Det gjordes åtskilliga försök att röva honom från hemmet, några av dem så välplanerade och brutala att familjen darrade. 28


Zameen och de andra unga flickorna i Usha hade kysst den unge pojken genom slöjan som man kysser en docka. Nu när han var äldre – arton år, och de finmejslade dragen började bli grövre, han skulle bli en ståtlig man – älskade hon honom av hjärtat. Han kom regelbundet hem till henne och lånade böcker och hon träffade honom ofta i Usha och skrev i hans anteckningsblock – ibland så ilande snabbt som om hon använt en fjäderpenna vars övre del stod i brand, andra gånger så långsamt och omsorgsfullt som om hon varit en brodös som till varje pris ville behaga en sultan med sitt arbete. I början var hon för blyg för att säga något till honom och hade tröstat sig med vad Muhammed sagt om dem som dör av hemlig kärlek – att de genast kommer till Paradiset som martyrer – men fjorton dagar tidigare hade hon avslöjat sin hemlighet för honom. Vad hon inte hade vetat var att när han blygt tog av sig mössan i hennes närvaro var det för att hon skulle se honom bättre. Nu var de i en mörk skogsdunge helt nära sjön och hon skalv medan hon försökte tänka ut vad de borde göra. De var säkra på att nästa dag skulle det komma fram att en av imamens äldre hustrur hade försvunnit, och om några veckor skulle han gifta sig med ännu en ung flicka. ”Hon levde fortfarande.” ”Jag hörde henne också. Vi måste gå tillbaka.” De gick förbi de nedbrunna resterna av skolan som kommunistregimen hade öppnat i Usha månaden innan. Den första skolan i trakten. Zameen själv gick i skola i Jalalabad och var inackorderad där under veckorna. Efter predikningarna i moskén och med aktiv hjälp av traktens två storgodsägare – vars förmögenhet och mark kommunisterna hade lovat att fördela på de fattiga och nödställda i Usha, det vill säga majoriteten av invånarna – hade lärarna och deras familjer blivit brutalt massakrerade veckan innan och liken kastats i sjön, då de fattiga i Usha gjort sitt bästa att proklamera sin lojalitet mot godsägarna och mot Allah – deras ende beskyddare. De hade velat döda Zameens pojkvän också eftersom han alltid satt och läste och en ung man som tillbringade så mycket tid med att läsa måste vara kommunist. Men han hade lyckats fly 29


och inte gett sig tillkänna förrän nu i kväll med sitt sparvpickande på hennes ruta. Nu lotsade de varandra tillbaka till djinnens håla, men trots att de letade i över en timme lyckades de inte hitta graven. Ingen av dem visste att medan de sökte hade hela Usha fyllts av soldater. Bland de mördade lärarna fanns den ryske rektorn och hans fru och barn. Och i natt hade ryssarna hämnats. Zameen höll pojkens hand i mörkret som hade börjat skingras eftersom det gick mot dager, när hon plötsligt rycktes framåt och neråt, och först när ljudet av skottet nådde henne förstod hon att han hade blivit träffad. De ryska soldaterna tog henne till Usha där imamen bekräftade hennes identitet med en nick. Hon kunde se leran längst ner på hans byxben. Moskén var en av de första platserna soldaterna hade gått till när de kom till Usha, eftersom de med all rätt misstänkte att den kunde vara ett centrum för motståndsrörelsen, och imamen – som just hade återvänt efter att ha begravt sin hustru i skogen – hade gett dem en rad namn för att rädda sitt eget liv. Det gav honom dessutom en möjlighet att eliminera ungdomarna, att förvissa sig om att vad de hade sett inte skulle föras vidare. Han påstod att Zameen och den unge mannen hade deltagit i massakern och funnits bland de människor som marscherade genom gatorna med lärarnas, rektorsfruns och de tre små ljushåriga barnens avhuggna huvuden i sin mitt.

30


Lara står i ett hörn av det illa tilltygade gyllene rummet på översta våningen och ser med allvarsam blick ut över det stora, tomma golvet. I en alkov längre bort brinner ett ljus. Bredvid henne står en papplåda och hon sticker handen i den utan att se ditåt. Hon får upp ett stycke puts, prytt av ett par målade läppar, tar fem steg framåt, sjunker ner på huk och lägger den leende munnen på golvet. Nästa gång hon sticker handen i lådan får hon fram en målad kvist med löv på. Hon ser sig omkring för att avgöra var den ska placeras in och lägger den omkring en halv meter från den mörkröda munnen. Färgstoffet pudrar hennes händer som pollenkorn. Därnäst kommer ett parti av en kvinnas bandprydda hår. Hon rådfrågar sin fantasi – utseendet på målningen hon försöker rekonstruera – och placerar in biten därefter. Marcus måste ha räddat de här fragmenten den dagen rummet blev vandaliserat och kulkärvarna bröt loss dem från väggarna. Han har omsorgsfullt avlägsnat all lera från dem. Lara vandrar fram och åter och lägger ut bit efter bit. Några fragment är lika stora som hennes hand. På ett av dem syns ett halvt ansikte, en cyklamenröd kind med ett födelsemärke. På ett annat en oskadd nattmal i flykt, med vingar tecknade som ett brädspel. Från ljuset kommer doften av brinnande vax och en tunn rökslinga. Tavlan på golvet växer steg för steg. Det är ett slags liv efter detta hon konstruerar åt alla dem som har utplånats på väggarna. En ung man och en kvinna tar form ur spillrorna av det dussin gestalter som saknas. Han borde ha bruna ögon, säger hon sig och byter ut ögonparen, flyttar de gröna regnbågshinnorna till flickans ansikte. Nu får hans ansikte ett uttryck av förvåning. Den som älskar känner alltid förundran. 31


Hon tar ett nytt fragment och granskar det – det är en svart tulpan, en sällsynt vildblomma i norra Afghanistan. Hon sluter handen så hårt om den att det värker. Våren 1980 dog en rysk löjtnant med en sådan här blomma i handen, plockad minuterna innan krypskyttens kula träffade honom. En kamrat fäste den i hans krage och han fördes hem med blomman liggande på bröstet. Längre fram kallades de stora transportplanen som fraktade hem döda soldater för De svarta tulpanerna och i Sovjetunionen blev blomman en symbol för döden. Detta är tredje gången hon är i Afghanistan. I månader och år har hon letet efter soldater som känt hennes bror, samlat upplysningar och planerat sin resa. Antalet sovjetiska soldater som fortfarande saknas här är 311, men det kan vara en av Moskvas lögner, precis som den korrekta dödssiffran ligger närmare femtiotusen, fyra gånger den officiella siffran. Det sades att den general som ledde den inledande invasionen hade skjutit sig strax därpå, men under de första krigsåren ville Sovjetunionen nätt och jämnt erkänna att det förekommit några dödsfall överhuvudtaget. När de döda blev allt fler uppmanade man de anhöriga att begrava dem i stillhet, och namnet Afghanistan nämndes inte vid de få tillfällen då en soldats död rapporterades i pressen – det hette bara att han ”dött i utlandstjänst”. När förlusterna inte längre kunde förnekas eller tystas ner valde man att göra dem fantastiskt heroiska och var och varannan rysk soldat sprängde sig själv i luften för att kunna ta trettio afghanska rebeller med sig i döden. Vad Lara inte hade vetat i början var att Benedikt varken hade dött eller var saknad i strid – han hade deserterat. På grund av broderns handlande var Lara själv en mycket misstänkt person, fast situationen redan var besvärlig nog med hänsyn till hennes mors aktiviteter och åsikter. Man ville inte ens säga var någonstans i Afghanistan brodern hade varit förlagd när han försvann. Åren gick och Sovjetunionen började falla samman, men man fortsatte att ljuga för henne och hänvisa henne till person efter person, vilket gjorde henne både trött och besviken. Vid det här laget är en del av skeendet emellertid klarlagt. Benedikt var i sällskap med en annan soldat när han deserterade, en 32


pojke på sjutton år. De rymde från militärbasen tillsammans, men Pjotr Danilovitj förlorade modet och vände tillbaka innan man hann sakna honom. Han var den siste ryss som såg Benedikt. Genom att spåra upp Pjotr Danilovitj har Lara lyckats kartlägga Benedikts senast kända rörelser. Deras plan, berättade Pjotr, var helt enkelt att ta sig till närmsta afghanska by mitt i natten och ge invånarna vapnen de stulit på basen som ett tecken på sin goda vilja. Stölder av mat, medicin och foton av andras flickvänner förekom ofta – alla soldater var vana att dyrka upp lås och alltså skulle Benedikt stjäla vapen i förrådet medan Pjotr Danilovitj tog sig in i sovrummet hos en viss överste. I Afghanistan fanns öknar vars namn sa allt om dem. Dasht-e-Margo, Dödens öken. Saroo-Tar, Den tomma ödemarken. Dasht-e-Jahanum, Helvetesöknen. Och i en av dessa öknar, en dag när det var över 50 grader varmt och spindlarna i dynerna vävde in sandkorn i sina nät för att få skydd mot solen, hade översten hittat ett urgammalt skelett med en mängd ädelstenar utströdda på ömse sidor av ryggraden under den plats där magsäcken en gång funnits. Den kvällen de skulle desertera skickade Benedikt Pjotr till överstens rum för att leta reda på stenarna och i sin tur svälja dem. Då Pjotr inte kunde forcera kassaskåpet gick han tillbaka ut i mörkret till den plats där Benedikt efter att framgångsrikt ha bärgat sju kalasjnikover hade lämnat förrådet och gått rakt i armarna på översten. Förmodligen var han också på väg dit för att plocka på sig några vapen, berättade Pjotr för Lara, som han kunde sälja till fienden. Pjotr stannade bland skuggorna och iakttog Benedikt och överste Rostov som stirrade på varandra under tystnad. Alltid hungriga, alltid sjuka, eftersom sovjetiska antibiotika, när man någon gång kunde få tag i dem, var svaga och inte dög mycket till, hade många soldater funderat på och talat högt om desertering och avhopp – i tankarna färdades de i en båge från Afghanistan till något land i väst, kanske rentav USA. De hade blivit inkallade och skickats hit och de drack glykol för att slippa undan verkligheten för några timmar eller också lät de en burk skokräm smälta i solen och silade den sedan genom en skiva bröd för att få fram en klunk sprit. Det gick skräckhistorier om vad afghanska 33


rebeller gjorde med tillfångatagna ryska soldater, som de hatade lika mycket för att de var icke-muslimer som för att de hade invaderat landet – rebeller som för att oskadliggöra en enda Dashakakulspruta eller döda en västerländsk journalist var i stånd att jämna hela byar med marken. När soldaterna drömde att de hade hamnat i afghanernas klor hände det att de vaknade med ett vrål och sedan kunde de inte somna om igen på flera timmar. De låg på törnen. Men det sades också att afghanerna välkomnade avhoppare, särskilt om de var villiga att omvända sig till islam. Tiden började krypa fram medan Benedikt och Rostov stod där och såg på varandra och Pjotr iakttog dem i skydd av mörkret. Rostov hade nyligen sålt en ZPU-1-lv-kanon till en afghansk krigsherre och avskrivit den som förlorad i strid. Men han misstänkte att en av de andra officerarna tänkte avslöja honom, och därför hade han gett den kaptenen och två på måfå utvalda män – Benedikt och Pjotr Danilovitj – ett rekognosceringsuppdrag i en by i närheten, känd som ett näste för de allra farligaste rebellerna. Det skulle utföras i gryningen dagen därpå. Och fast man av säkerhetsskäl alltid brukade färdas i två fordon envisades Rostov med att de skulle nöja sig med ett. Benedikt och Pjotr hade ofta drömt om att desertera, men i kväll var det faktiskt deras sista chans. Pjotr såg Benedikt lyfta ner vapenbördan från axeln och nu hände alltsammans mycket fort. Han kastade sig över Rostov – Pjotr sa till Lara att han kände den kraftfulla sammanstötningen i sin egen kropp, visste att Benedikt var ursinnig över den kränkande behandling som de ofta berusade officerarna utsatte alla de unga soldaterna för. Knivbladet susade av och an tre gånger. Två hugg i magen och det sista mellan revbenen. Mannen föll omkull på sidan och fick ena armen under sig. Den andra höll han halvt lyftad och det blodiga pekfingret darrade. När Pjotr och Benedikt hade sprungit nära två kilometer från basen i riktning mot byn som de visste låg framför dem i mörkret hejdade sig Benedikt tvärt. ”Vi måste tillbaka.” Och han ville inte ta ett steg till, skakade bara på huvudet när Pjotr sa åt honom att glömma ädelstenarna. 34


”Det är inte det. Vi måste tillbaka och hämta flickan.” ”Nej.” ”Hon kommer att dö.” ”Hellre hon än jag.” ”Det mesta av Rostovs blod hamnade på min uniform. Och han levde när vi gick ifrån honom, så vi måste gå tillbaka och antingen se till att han dör eller också hämta flickan. De kommer att ta livet av henne om de försöker rädda honom.” Åderlåtningen skulle bli hennes död. Sovjetiska armén tog ofta livet av sina fångar genom att tappa dem på blod när de behövde transfusioner till sina sårade. Flickan, som hette Zameen, hade inte haft något att berätta om rebellaktionen sedan hon blev fasttagen, fast andra förmåtts att meddela mycket, men man hade upptäckt att hon och Rostov tillhörde samma sällsynta blodgrupp. Hon isolerades från de andra fångarna. Vid ett tillfälle hade Rostov till och med tagit henne med sig när han åkte till en annan stad för den händelse att han skulle bli allvarligt skadad och behöva blod. Benedikt förde in Pjotr i skydd under en liten bro och sa åt honom att vänta, och mirakulöst nog återvände han två timmar senare med flickan i sällskap. Rostov, sa han, hade släpat sig in i vapenförrådet med ett långt blodspår efter sig och fast han fortfarande var vid liv där han låg på golvet hade Benedikt gått till det lilla rum där Zameen var inspärrad. Hon verkade lika avtrubbad som hon gjort hela tiden – hon hade inte sagt ett ord eller yttrat ett ljud sedan hon blev tillfångatagen – men nu förvånade hon dem med att tala, och vad hon sa var att Pjotr och Benedikt måste gå åt ett annant håll. Hon skulle visa dem vägen till en plats som hette Usha och därifrån skulle de bege sig till hennes föräldrahem utanför byn. Pjotr var säker på att hon tänkte leda dem i en fälla – en månad tidigare hade man hittat tre ryska soldater styckade och upphängda i en slakteributik. Hans väntan i mörkret hade fått honom att ändra mening om flykten, han hade känt sig som en vrakspillra i en stor svart ocean och sett duchi överallt. Nu var han så uppskrämd att han ville gå tillbaka till basen. Han kom dit strax innan man hittade Rostov, 35


och han var med bland de soldater som skickades ut i natten för att söka efter Benedikt och flickan – men då var de försvunna. Vinden prasslar sakta i kapokträdets grenar. Lara har hört ljudet fångat på samma band där Marcus spelade in näktergalens sång här i trädgården för många år sedan. Några dagar till och sedan ska hon resa, några dagar till då hon får sitta tillsammans med den gamle mannen och dricka det klarröda teet som han älskar och se honom småle någon gång emellanåt när han tittar upp från boken för att berätta något för henne. En Prospero på sin ö. Bakom huset ligger den majestätiska bergskedjan. I dessa höga berg av kvarts och fältspat hade amerikanska soldater i början av 2001 vid en högtidlig ceremoni begravt en spillra från ruinerna av World Trade Center, sedan terroristerna där uppe antingen var nerskjutna eller hade tagit till flykten. Innan dessa soldater flög ut för att anfalla Afghanistan hade den amerikanske förvarsministern sagt till dem att deras uppdrag givits dem av historien. Vi vässade benen av ert offer till en dolk att döda er med, och nu viger vi detta vapen åt jorden. Nej. Kanske kommer något heligt att spira ur den där spillran. Hon tänker på Uppståndelsekyrkan vid Gribojedovkanalen i S:t Petersburg, även kallad Kyrkan på blodet, eftersom den är byggd på den plats där Alexander II 1881 föll offer för en bomb kastad av en medlem av Folkets vilja. Kanalen gjordes smalare så att altaret kunde placeras just på den plats där det kungliga blodet hade utgjutits på trottoaren. Som en avlägsen molande värk inom henne ligger alltid tanken på landminor, och hon vågar sig inte alltför långt ut i trädgården. Hon har sett skor säljas styckvis i afghanska affärer. Hon går tillbaka in i huset. Det är skymning, tiden mellan fjäril och nattfly. I det mörka köket dricker hon ett glas vatten. Sedan ställer hon ner glaset på bordet, blir stilla och lyssnar till sin andhämtning. Hon har anförtrott honom allt hon vet om Zameen och Benedikt, allt som Pjotr Danilovitj har berättat för henne. 36


”Kom de inte hem till er?” frågade hon. ”De var ju på väg hit när Pjotr Danilovitj lämnade dem.” ”Qatrina och jag var inte här då – huset var i andra människors händer”, svarade han och såg på henne. Blicken var sorgsen. ”Jag vet inte om Zameen tog hit honom. Jag hade åkt till en by längre västerut där sovjetarmén och rebellerna drabbat samman och nära hundra civila hade blivit skadade. Mest kvinnor och barn. Det kalla kriget var bara kallt för de rika och privilegierade länderna på jorden. Qatrina stannade hemma. Vi visste inte när det skulle behövas läkare här. När jag kom tillbaka var hon försvunnen och de sa att hon hade blivit bortförd av krigsherren Gul Rasool, en man från Usha som var en av ledarna för motståndsrörelsen här. Han ville att hon skulle följa med hans män i strid och ta hand om de sårade. Nabi Khan, en annan motståndsman härifrån som alltid varit och fortfarande är Gul Rasools främsta rival och fiende, kom snart på samma idé och kom hit och hämtade mig. Huset stod tomt.” ”Fortfarande är, säger du?” ”Ja. Bara de döda har sett slutet på kriget. Gul Rasool har all makt i Usha nu, och Nabi Khan finns där ute någonstans och intrigerar för att störta honom.” Hon ser på månen som speglar sig i en fönsterruta, oerhört stor och oerhört klar. Om man krossade rutan skulle kanske först rummet och sedan trädgården utanför översvämmas av ett självlysande vitt vatten. På 1950-talet, då Sovjetunionen låg före USA i rymdkapplöpningen, hade amerikanska flygvapnet bett vetenskapsmännen att planera en kärnvapensprängning på månen. Från jorden skulle man se flamman från explosionen och kanske också dammolnen som revs upp. De skulle stiga högre än på jorden eftersom gravitationen var lägre. Av sin far, kosmonauten som störtat mot jorden i en brinnande metallkapsel, fick hon veta att Moskva också hade funderat på saken. Ja, efter en sådan demonstration skulle blotta tanken på en kärnbeväpnad sovjetmåne, en kärnbeväpnad amerikansk måne få mänskligheten att darra. Planerna hade inte genomförts, men hon undrar om inte terroristerna år 2001 kom ganska nära samma mål, en enorm in37


sats som syntes över hela världen och fyllde allas hjärtan med förvirring och skräck. Hon lutar sig mot väggen och blundar. Även om hon inte hade blivit sjuk skulle hon bett Marcus om en tids fristad i hans hem för att få lägga av sig något av sin börda på en annan, bli omhändertagen. Medan de flesta anser att en människa som misslyckats bör känna skam eftersom hon helt uppenbart inte haft tillräcklig klokhet, styrka och mod för att förhindra att hennes liv slogs i spillror, hörde Marcus till de få som förlänade värdighet åt alla hans blick råkade falla på. Som ett helgon som uppenbarar sig för en i en dröm. För honom kunde hon ha erkänt hur vilsegången och rotlös hon är. I rummet högst upp i huset ser hon på fragmenten hon har arrangerat på golvet. De två älskande suggererar en hel armé av spöklika kärlekspar, mannen förkroppsligar alla män på jorden, kvinnan symboliserar alla kvinnor, och alla svävar de i samma fara. I Usha är Marcus Caldwell känd under sitt muslimska namn. Han tror inte på någon gud men konverterade till islam innan han gifte sig med Qatrina för att tysta alla invändningar. I likhet med honom skulle hon ha nöjt sig med en icke-religiös ceremoni, likgiltig för tron på översinnliga väsen och gudomliga budbärare som hon är, men hon gick med på saken på villkor att de valde en kvinna till vigselförrättare. ”Vi måste göra vårt för att åstadkomma en förändring”, sa hon. ”Det står ingenstans i Koranen att det bara är män som får förrätta vigslar.” Nu för tiden säger Marcus sällan mer än några ord till någon människa i Usha, i basaren kommunicerar han helst med tysta nickar och gester och sedan går han. Han vet att han inte är den ende drabbade. Afghanistan har rasat samman som ett korthus och invånarnas söndertrasade liv ligger begravda på olika nivåer i ruinerna. Vissa är instängda nära ytan, andra ligger djupare ner, begravda under tonvis av krossad tegelsten och bräckta takbjälkar, och deras nödrop uppfattas inte av någon på ytan utan bara – paradoxalt nog – av dem på samma nivå. Jo, han vet att han inte är den ende som lider, men han vet inte 38


vilka av Ushas invånare som var närvarande den dagen Qatrina avrättades av talibanerna. En offentlig avrättning efter fredagsbönen, stenandet av en sextioettårig äktenskapsbryterska. Ett regn av tegel och sten, straffet för att hon levat i synd, då hennes trettionioåriga äktenskap med Marcus i talibanernas ögon var ogiltigt eftersom vigseln hade förättats av en kvinna. En mikrofon hade placerats intill henne för att alla skulle kunna höra hennes skrik. Efter detta började Marcus fly dagsljuset och uträttade så mycket som möjligt nattetid. Han tog alla klockor och armbandsur som fanns i huset och lade dem i en byrålåda. I början tickade uren ännu ljudligare än förut eftersom träet gav eko, men ett efter ett stannade de, kvävda i sin låda. På det sättet avlägsnade han tidsmedvetande och tidmätning från sitt hem. Solvisaren på piedestalen i trädgården vräkte han omkull. Det var en period av djupaste mörker. Siffrorna som var målade på solvisaren kunde lika gärna ha varit årtalen på en gravsten. Maten i köksskåpen tog slut och han hade ingenting att äta. Det kändes som om hela världen hade fört krig i detta land, gjort misstag i detta land, men misstag medför konsekvenser och han visste inte vem han skulle klandra för dessa konsekvenser. Själva Afghanistan, Ryssland, USA, Storbritannien, Arabien, Pakistan? En dag funderade han på att fånga och äta en näktergal som hade flugit in i huset. Men sedan kom han på att att han aldrig skulle kunna äta något som han hört sjunga. Han erinrade sig den förtvivlan som hans mor periodvis drabbats av, en sorg vars kärna var Marcus fars död. Marcus far hade varit läkare vid afghanska gränsen och mördats av en stamkrigare 1934, några månader innan sonen föddes. Motivet till dådet blev aldrig helt klarlagt, men mördaren hade en son som nyligen förklarat sig vara intresserad av den kristna läran. Familjen hade försökt svälta honom till underkastelse och när det inte lyckades band fadern en granat vid sonens midja och hotade med att dra ur sprinten om pojken inte svor att hålla sig till islam allt framgent. När han på detta sätt hade dräpt sin son ville han hämnas på läkarna på missionssjukhuset där pojken hade kommit i kontakt 39


med de idéer som gjort honom till en otrogen. På sjukhuset förekom annars inga försök till omvändelse, man läste bara ett kapitel ur evangeliet på salarna varje kväll. Marcus mor fortsatte att arbeta som sjuksköterska i hjärtat av det brittiska imperiets mest turbulenta provins och återvände inte till England förrän Marcus var fem år gammal. Kabul, Kandahar, Peshawar, Quetta – namnen på dessa asiatiska städer var bland de första ord han hörde. Och han besökte dem också när han vuxit upp till ung man, den valkyriska Qatrina träffade han i Kabul, och vänskapen mellan dem övergick i kärlek när hon flyttade till London för att studera medicin. Sedan hade de slagit sig ner i huset vid sjön utanför Usha, fem mil från Jalalabad, staden som i februari kunde sända narcisser till det snöhöljda Kabul, fyra timmars färd därifrån. Mjöl och andra basvaror. Rött te. Fotogen till lampan. Numera är han sällan i Usha och då låter folk honom vara i fred. Råkar någon tilltala honom sätter han genast upp en min av lätt klentrogenhet. Han vill inte bli sedd. Men den här veckan har alltså en man närmat sig honom och berättat om Lara, om kvinnan som kommit med buss från Jalalabad dagen förut och väntar på honom två kvarter längre bort. Marcus vill inte bli sedd. Och något av samma inställning märker han hos kvinnan han blir visad till, hon är så intensivt försjunken i sig själv att hon knappt kan förmå sig till att tala och se andra människor i ögonen. Hon reste sig och log ett blekt leende. Han noterade hennes tunga ögonlock och blåmärket vid halsen. Tröttheten och blånaderna är fysiska, men på något sätt tycks de också vara förbundna med hennes psyke. Han tog hennes resväska och så började de gå mot hans hem. Medan de vandrade på stigen längs sjön växlade de inte ett ord. Senare upptäckte han att kläderna i resväskan var fuktiga. Hon förklarade att på sin långa färd till honom hade hon sett en flicka göra upp eld utanför sitt hus och koka en gryta vatten som hon skulle ha för att bleka tyg. När hon var färdig och ville hälla ut blekmedlet hade Lara stigit fram och bett att få bleka sina tre ombyten kläder. Plötsligt längtade hon efter det vita, efter tomheten. 40


Nu är hennes enda prydnad ett halsband av mycket små pärlor, som liknar en rad ägg som en insekt lagt på hennes nyckelben. Lara sitter nederst i trappan i parfymfabriken med blicken fäst på Buddhas jättelika ansikte. Hon skärskådar den vackre unge mannens drag. Han verkar sårbar och det känns närgånget, som att betrakta en människa som sover. Den där marsdagen 2001 hade de svartklädda talibanerna förberett sig för att spränga sönder huvudet, men så hade en av dem föraktfullt fyrat av en kulkärve mitt i stenansiktet med det inåtvända leendet. I några versioner av vad som hände den dagen hade en gengångare uppenbarat sig i Marcus hem för att skrämma de ondsinnade människorna på flykten. Men andra hävdar att det var händelsen nere i fabriken som gjorde det. De tog Qatrina med sig för en offentlig avrättning längre fram, och de skulle ha tagit Marcus också om det inte varit för det som hände. När k-pisten hade avlossats rakt in i statyns ansikte såg man en liten lysande punkt materialisera sig i vartenda kulhål, ett svagt och flackande ljus. Strax därpå, medan fler och fler av männen såg det och oförstående stirrade på fenomenet, ökade ljuspunkterna i styrka och började blänka. Slutligen vällde flytande guld fram ur den sårade stenen, sipprade långsamt ner över kinderna som blev randiga av guld och samlades i oregelbundna pölar på golvet. Männen vaknade ur sin dvala. Trotsiga och vredgade avlossade de ännu en kulkärve mot gudens ansikte, men med samma resultat. Dessutom verkade det som om Buddha öppnade sina mer än halvslutna ögon, som om de i sten mejslade ögonlocken sakta och ljudlöst lyftes för ett ögonblick som tycktes som en evighet.

41


9789170017940