Issuu on Google+


Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

isbn 978-91-642-0221-5 © Mattias Boström 2013 Utgiven av Piratförlaget Omslag Carl-André Beckston Tryckt i Finland hos Bookwell 2013

4


1 Det började på ett tåg. Det var där Steven Moffat och Mark Gatiss fick idén. De skulle modernisera en av världens mest kända litterära gestalter, ta bort skimret av ett dimmigt, hästdroskefyllt London och placera Sherlock Holmes mitt i vår högteknologiska samtid. Författaren sir Arthur Conan Doyles skapelse skulle gå från att vara 1890-talets gentlemannadetektiv till ett modernt och udda geni. Från Holmes till Sherlock. Det var förstås ett helgerån. En sådan tv-serie skulle bli kontroversiell bland fansen, så mycket förstod Moffat och Gatiss. Samtidigt växte sig tanken bara starkare ju mer de diskuterade den. De ville skala bort de klassiska symbolerna – mössan, pipan, förstoringsglaset och all nostalgi som låg i vägen. Allt det där som gjorde att Holmes mer framstod som en skarpskuren siluett än en komplex människa. Förändringen måste dock ske med stor kärlek till originalhistorierna. De ville att tittarna skulle komma riktigt nära den ursprungliga vänskapen mellan Sherlock Holmes och dr Watson, närmare än någon gjort sedan figurerna föddes i en författares fantasi långt över ett sekel tidigare. Det var några år efter millennieskiftet och planen var ännu ett litet frö – bara ett samtalsämne under Gatiss och Moffats pendlande från London till sina arbeten som manusförfattare åt BBC Wales i Cardiff. Men tågresorna blev många. Och idén växte. En kort tid senare, den 7 januari 2006. Mark Gatiss och Steven Moffat befann sig på årsmiddag med The Sherlock Holmes Society of London. Gatiss hade bjudits in som talare och Moffat var hans gäst.

5


Mark Gatiss hade varit med även föregående år. Då var det han som var medbjuden gäst, när vännen och Holmesfantasten Stephen Fry var hedersgäst och bejublad talare. Gatiss hade bett sällskapets ordförande om att få komma tillbaka. Så nu stod han där, iförd smoking och svart fluga, redo att hålla ett anförande inför de närvarande medlemmarna – holmesianerna som de kallade sig, eller sherlockianerna, för den som önskade använda den mer spridda amerikanska termen. En av medlemmarna, till vardags parlamentsledamot för Orpington, hade traditionsenligt arrangerat så att middagen kunde hållas i ledamöternas matsal i underhuset. En magnifik och alltigenom passande lokal för viktoriansk verklighetsflykt, med snidade ekpaneler och vacker kvällsutsikt mot Lambeths ljus på andra sidan Themsen. Lite åt vänster låg London Eye, symbolen för det moderna London och därigenom också för en uppdaterad Sherlock Holmes. Det var en nervös stund. Den här kvällen skulle Gatiss och Moffat för första gången testa sin idé på en något vidare krets – och just de här försökskaninerna tillhörde de mest kritiska och svårflirtade man kunde tänka sig. Det led mot slutet av Mark Gatiss tal. Han hade berättat om sitt mångåriga Holmesintresse och hunnit fram till tågsamtalen med Moffat. ”Vi började diskutera: Kan Holmes återuppväckas för en helt ny generation?” sa Gatiss och målade upp scenariot. ”En ung militärläkare, skadad i Afghanistan, inser att han är ensam och utan vänner i London.” Just detaljen med Afghanistan hade varit förlösande för Gatiss och Moffat. Historien om Sherlock Holmes kunde faktiskt inledas på samma sätt, oavsett om den utspelade sig runt 1880 eller idag. Världens krigshärdar var i mångt och mycket desamma. ”Den här läkaren har ont om pengar”, fortsatte Gatiss, ”men stöter ihop med en gammal kompis från läkarutbildningen som berättar att han känner en kille som letar efter någon att dela lägenhet

6


med. Killen är helt okej, men lite speciell. Och på så sätt kommer dr John Watson – skadad när Kabul togs från talibanerna – att möta Sherlock Holmes, en nördig, nervös ung man med lite för stor förkärlek för droger, som samlat på sig en mängd ovanlig kunskap på sin laptop …” Gatiss tittade ut över de församlade Sherlock Holmes-fantasterna. ”Det är bara en tanke. En början.” Sherlockianerna var ett luttrat släkte. Många försök att stöpa om Sherlock Holmes hade gjorts genom åren. Vissa hade lyckats och andra hade det inte. Skulle Gatiss och Moffats tanke om att uppdatera Holmes till modern tid falla i god jord? ”För att bevisa Holmes odödlighet”, fortsatte Gatiss, ”är det nödvändigt att han inte konserveras i en viktoriansk aladåb utan tillåts leva på nytt!” Den allmänna åsikten bland de närvarande tycktes vara, jovisst, kontroversiellt. Men samtidigt intelligent, roligt och stimulerande. Precis som Mark Gatiss själv. I ledamöternas matsal i underhuset rådde god stämning. Mark Gatiss och Steven Moffat kunde andas ut. Första etappen avklarad. Varje tid hade sin egen Sherlock Holmes. Under mer än ett sekel hade den kände detektiven ständigt omskapats för att passa rådande trender och ideal. Kanske var det just Gatiss och Moffat som med sitt nytänkande skulle få ännu en generation att upptäcka Sherlock Holmes. ”Mina damer och herrar”, avslutade Mark Gatiss, ”låt oss skåla för Conan Doyle, Sherlock Holmes och dr Watson. Må de leva för evigt.” Äventyret kunde börja.

7


Del 1

1878–1887

9


2 Det var en fredag på senhösten 1878. I Edinburgh hade sjukhuset Royal Infirmary flyttat in i nya byggnader på Lauriston Place, en omgivning där luften var betydligt friskare än kring det gamla kvarteret längre inåt stan. Även om upprensningen av slummen kring High Street och de branta gränderna i Old Town hade pågått under nästan ett decennium var dödligheten fortfarande långt mycket större där än i det mer välbärgade New Town. Med det nya Royal Infirmary hade Edinburgh fått Storbritanniens största och mest välplanerade sjukhus, med hela sexhundra bäddar. Det var även en plats där en ny generation läkare genomgick moderna och praktiskt inriktade medicinstudier. I en av sjukhusets korridorer skyndade en man fram, ivrigt viftande med en handduk. En välbekant syn bland kollegor och läkarstudenter. Alltid punktlig till sina föreläsningar. Det järngrå håret stod på ända och han höll huvudet högt, hans gång var ryckig och energisk, armarna som två pendyler. Han gick igenom ett litet kemiskt laboratorium och sedan direkt in till Sal XI, den amfiteater som var hans operationssal. Trängseln var stor i träbänkarna som i sluttande rader omgärdade arenan; just den här mannens fredagsföreläsningar tillhörde de populäraste i utbildningen. De fladdrande gaslågorna spred ett blåaktigt sken och nere där ljuset var som starkast satte sig den tunne, gänglige mannen på en stol och bredde handduken över knät. Och så började han. ”Det här, mina herrar, är en kraftigt verkande drog.” Han lät en av assistenterna skicka runt en medicinflaska fylld med en bärnstensfärgad vätska. ”Smaken är ytterst bitter. Nu vill jag ta reda på hur många av er som har utvecklat den observationsförmåga som Gud har försett er med. Men sir, kommer ni säga, drogen kan ana-

11


lyseras kemiskt. Just det, men jag vill att ni ska prova den, genom lukt och smak. Ryggar ni tillbaka? Nå, eftersom jag aldrig ber mina studenter om något som jag inte själv skulle göra ska jag smaka innan det är er tur.” Hans röst var ljus, nästan skärande, och skotskan var tydlig i varje ord. Han doppade ett finger i vätskan och tittade upp mot studenterna, hans blick var örnlik och ögonen grå. De unga männen i bänkarna såg hur han stoppade fingret i munnen, sög – och grimaserade. ”Nu ska ni göra samma sak.” Student efter student smakade på vätskan, grinade illa och skickade flaskan vidare. När den hunnit vandra ända upp till översta bänken, till den sista lidande provsmakaren, hördes ett hjärtligt skratt nedifrån golvet. ”Mina herrar, mina herrar”, kluckade föreläsaren. ”Det smärtar mig djupt att se att ingen av er har utvecklat den förmåga som jag så ofta pratar om. För om ni verkligen hade observerat mig skulle ni ha noterat att jag visserligen stack pekfingret i den där hemska brygden, men det var långfingret som letade sig in i min mun.” Mannen med handduken var dr Joseph Bell, fyrtioettårig docent och föreläsare i klinisk kirurgi. Hans oortodoxa metoder var välkända på universitetet. Det här var inte den första årskullen som gått på hans trick med medicinflaskan, de unga männens första stora insikt om vikten av att observera. Bell ville visa att behandlingen av sjukdomar och skador till stor del var beroende av noggrann och snabb förståelse för små detaljer som skilde patienten från ett friskt hälsotillstånd. Och för att väcka studenternas intresse för detta visade Joseph Bell hur mycket en person som tränat upp sin observationsförmåga kan upptäcka rörande vardagliga ting, som patientens tidigare historia, nationalitet och yrke. ”Jaha, min gode man, ni har tjänstgjort i armén”, sa Bell till dagens förste patient, en civilklädd man som nyss kommit in i salen

12


efter att ha väntat i rummet intill. Bells assistenter var ytterst välorganiserade och inget tidsspill uppstod när patienterna togs in en efter en, fick sin diagnos och sedan leddes ut igen. ”Ja, sir.” ”Nyligen hemförlovad?” ”Ja, sir.” ”Ett höglandsregemente?” ”Ja, sir.” ”Underofficer.” ”Ja, sir.” ”Stationerad på Barbados.” ”Ja, sir.” ”Ni förstår, mina herrar”, förklarade han för studenterna, ”han är en vördnadsfull man, men han tog inte av sig hatten. De gör inte det i armén, men han skulle ha tagit till sig civila manér om det var länge sedan han tjänstgjorde. Han har ett auktoritärt sätt och han är uppenbarligen skotte. Vad gäller Barbados är hans åkomma elefantsjuka, som är västindisk och inte brittisk.” Studenterna antecknade i gaslågornas sken. Bells påståenden hade först verkat mirakulösa, men efter förklaringen framstod allt som ytterst enkelt. En annan lektion: en gammal gumma slussades in i salen. Hon hade mörka kläder och en sliten svart handväska. Bell kastade en snabb blick på henne och sa: ”Var har ni er kortskaftade pipa?” Gumman drog väskan närmare sig. ”Bry er inte om studenterna”, sa Bell till den generade gumman. ”Visa mig pipan.” Ur väskan plockade gumman mycket riktigt fram en kort lerpipa. ”Nå”, sa Bell vänd mot studenterna, ”hur visste jag då att hon hade en sådan pipa?” Inget svar. ”Lade ni märke till ulcus på hennes underläpp och det andra såret på hennes vänstra kind, där det var glansigt som vid ett ytligt brännsår? Sammantaget just de märken som en

13


kortskaftad pipa lämnar efter sig när man håller den nära ansiktet.” Bell försökte ofta få studenterna att delta i diagnoserna, men deras observationsförmåga var ännu inte tillräckligt uppövad. En ung, mustaschprydd herre på tredje raden var dock en av dem som Bell lagt extra märke till. Den unge mannen, som hette Arthur Conan Doyle, verkade anteckna vartenda ord Bell sa. ”Vad har den här patienten för problem?” frågade Bell under en lektion. Han riktade blicken mot en av studenterna. ”Nej, ni får inte röra vid honom. Använd era ögon, era öron, er hjärna, er iakttagelseförmåga och er slutledningsförmåga.” ”Höftledsbesvär, sir”, hasplade studenten ur sig. Bell lutade sig tillbaka i stolen, placerade händerna mot varandra under hakan, fingertopp mot fingertopp. ”Höften – inte alls! Skälet till att mannen haltar är inte höften, utan foten. Om ni hade observerat noggrant skulle ni ha sett att det finns snitt, skurna med en kniv, i de delar av skorna som trycker hårdast mot foten. Mina herrar, mannen lider av liktornar och har alls inga höftledsbesvär. Men det är inte för liktornarna han har kommit hit, utan för problem av mycket mer allvarlig sort. Det här är ett fall av kronisk alkoholism. Den rödbrusiga näsan, det svullna, plufsiga ansiktet, de blodsprängda ögonen, de darrande händerna och de ryckande ansiktsmusklerna, samt den snabbt pulserande ådern vid tinningen, allt visar på detta. Dessa slutledningar, mina herrar, måste dock bekräftas av ovedersägliga och konkreta bevis. I det här fallet verifieras min diagnos av det faktum att jag ser halsen på en whiskyflaska sticka ut ur patientens högra rockficka … Underlåt aldrig att styrka era slutledningar.” Lektionen var slut. På tredje bänkraden samlade Arthur Conan Doyle ihop sina anteckningar och reste sig. Han var lång och atletisk, knappt tjugo år gammal. Han tog sig ned från åskådarplatserna och gick bort mot utgången.

14


3 Arthur Conan Doyle fattade pennan och började skriva ett brev till sin mor. Southsea, juni 1882. ”Bara några rader för att berätta att jag flyttar in i mitt hus imorgon, Bush Villas nr 1, Elm Grove. Jag är inkilad mellan en kyrka och ett hotell, så jag fungerar som en sorts buffert. Jag måste säga att jag lyckats riktigt väl med alltihop. Allt det som jag föresatte mig att göra har jag genomfört fullt ut. Jag har några få shilling kvar att leva på och har lagt undan fem pund till hyran. Möblemanget är prima. Låt mig veta när Connie kommer. Gamla mattor eller vaxdukar tas tacksamt emot.” Arthur Conan Doyle hade några veckor tidigare fyllt tjugotre och var nyinflyttad i Southsea, en sammanvuxen förstad till Portsmouth vid engelska kanalkusten. Till sin mor Mary skrev han om allt och han gjorde det ofta, ibland nästan dagligen. Han berättade om små vardagliga ting, allehanda bekymmer och sina innersta känslor. Förhållandet med Elmo Weldon var åter hoplappat, trots att det långa avståndet gjorde att de nästan aldrig sågs, och Mary var fullständigt informerad om situationen. Om allt gick väl i Portsmouth skulle han gifta sig med Elmo, som fortfarande bodde kvar hos sina föräldrar på Irland. Till dess fick han dock nöja sig med att brevväxla med henne. Det dröjde inte länge förrän mässingsskylten var på plats utanför dörren och Conan Doyle ivrigt inväntade patienter till sin första alldeles egna läkarpraktik. Hans förslag att fjortonåriga lillasystern Connie skulle resa ned från Edinburgh för att hålla honom sällskap föll inte i god jord. Men han fortsatte att brevledes tjata och till slut flyttade hans nioårige lillebror Innes, eller Duff som han kallades,

15


in hos honom för att fungera som betjäntpojke. Conan Doyle ansåg att en läkare förlorade i prestige om denne själv måste öppna dörren när patienter kom på besök. Och, som han påpekade i ett brev till modern, luften var mycket friskare i Portsmouth. ”Det här är en långt mer hälsosam stad än Edinburgh. Vårt dödstal är bara tretton.” Vilket kunde jämföras med Edinburghs drygt tjugo döda per tusen invånare och år. Det var ett enkelt inrett hus, men funktionellt. En hall, ett mottagningsrum med bord och två stolar och ett väntrum med en bänk och ytterligare några stolar. En trappa upp kom man till rummet där han behandlade patienterna. Hans eget vardagsrum låg vägg i vägg och på översta våningen hade han inrett två sovrum. Gardiner fick Conan Doyle av sin faster Annette. Från modern anlände en stor låda med böcker, prydnadssaker till spiselkransen i mottagningsrummet och filtar till sovrummen. Inte minst uppskattade han att kunna sätta upp föremålen som han sparat från tiden efter studierna, när han var skeppsläkare på en valfångare utanför Grönland. Studierna, ja. Det var under det tredje studieåret på Edinburghs universitet som han fick dr Joseph Bell som föreläsare. Och tydligen utmärkte han sig på något sätt vid föreläsningarna, för Bell erbjöd honom en dag att bli dennes assistent. Conan Doyle tilldelades uppgiften att ta emot de besökande patienterna i rummet intill, anteckna vad de hade för besvär och förbereda dem så att konsultationen inne i Sal XI sedan kunde ske så raskt som möjligt. Ibland tog han hand om uppåt åttio patienter inför en föreläsning. Han visade in dem en efter en och ständigt lyckades Bell med bara en blick få reda på mer om patienten än vad Conan Doyle fått fram genom att fråga ut dem. Som assistent till Bell blev Conan Doyle ännu mer vetgirig rörande föreläsarens metoder. Ofta frågade han om olika detaljer efter lektionens slut och kontrollerade att hans egna anteckningar stämde. ”Men hur kunde ni veta att patienten hade kommit in i staden

16


söderifrån och gått över golfbanan?” ”En regnig dag som denna”, svarade Bell medan Conan Doyle antecknade i sin lilla bok, ”är det lätt att den rödaktiga leran från gräsfria fläckar på golfbanan klibbar fast vid kängorna och det räcker att minsta lilla är kvar. Det finns ingen liknande lera någon annanstans i närheten av staden.” I Southsea satt Conan Doyle och väntade. Ännu hade inte någon patient ringt på. Men under en knapp halvtimme på onsdagskvällen stannade tjugoåtta personer och läste på mässingsskylten och dagen därpå var resultatet ännu bättre: tjugofyra personer på en kvart. På måndagar, onsdagar och fredagar kunde den som var fattig få gratis konsultation mellan klockan 10 och 13. Det hade han låtit skriva på skylten. En uppsättning mediciner hade anlänt från London – över elva pund kostade de! Men det var ändå billigare än att köpa dem via lokala apotekare. Och varje hantverkare måste förstås ha sina verktyg. Att det blev Portsmouth och Southsea var en slump. Under den gångna våren hade han först gjort ett misslyckat försök att driva gemensam praktik med en läkare i Plymouth. Därefter hade han rest till Tavistock i Devonshire för att se om där fanns några möjligheter för en ung läkare. Det gjorde det inte. Så tog han ångbåten till Portsmouth och här var han nu. Ivrig att få utöva det yrke han utbildat sig till och i stort behov av att börja tjäna pengar. Över den öppna elden kokade Innes de sista sex potatisarna. Någon gas hade de inte, men det fanns levande ljus. Den lilla inkomst Conan Doyle hade var mestadels det han fick för berättelserna han skrev till olika tidskrifter. Och som vanligt fick modern veta allt om dem: ”Jag har en underbar historia på gång som heter ’The winning shot’, om mesmerism och mord & kemisk magnetism och en man som äter upp sina egna öron för att han är hungrig.”

17


Han var sex år när han skrev sin första berättelse. Pappret var i folioformat, varje rad rymde fyra ord och författaren stod även för illustrationerna i marginalen. Handlingen kretsade kring mötet mellan en man och en tiger. Det var med en stor portion realism som unge Arthur beskrev varenda detalj i främlingens alltför tidiga död. Men när varje beståndsdel av mannen väl hade slukats av tigern återstod ett annat problem: Vad skulle historien handla om sedan? Det kom att dröja fyra år innan han skapade ett nytt verk. Däremellan hade han dock förkovrat sig genom läsning. En bok åt gången fick han låna på biblioteket. Det ryktades att bibliotekskommittén haft ett extrainsatt möte med anledning av just unge Arthur, ett möte där man bestämde att ingen låntagare fick byta ut sin lånebok mer än tre gånger per dag. Böckerna tog honom till präriernas buffelhjordar, Stilla havets höga vågor och till chevalereska riddare och väna jungfrur. Det var på internatskolan Stonyhurst som klasskamraterna upptäckte vilken historieberättare Arthur var. Regniga lovdagar placerades han på en skolbänk, inför en åhörarskara av småpojkar som satt på golvet, och han berättade om sina hjältars öden och äventyr. Vecka ut och vecka in fortsatte hjältarna slåss, kämpa och stöna till kamraternas förtjusning. Han mutades med kakor för att fortsätta och ibland valde han att stanna upp precis när det var som mest spännande. När han hade kommit så långt som till att ”han höll sin vänstra hand i hennes glänsande lockar, viftade med den blodstänkta kniven ovanför hennes huvud och då …” – ja, då visste han att hade greppet om sina åhörare. Och det var på det sättet hans andra bok författades. Inte nedskriven, utan berättad. Och i Southsea satt den vuxne Conan Doyle fortfarande och väntade. Mellan de få patientbesöken kunde han dock ägna sig åt skrivandet. Det blev mycket skrivet. Tre år tidigare, vid tjugo års ålder, fick han sin första novell

18


publicerad. En tidskrift i Edinburgh betalade honom tre pund för en berättelse som var lite i stil med barndomens äventyrshistorier. En annan tidskrift hade sedan dess publicerat en handfull av hans noveller och det var just en utbetalning från dem som bekostade det där dyra paketet med mediciner från London. Conan Doyle fortsatte skriva, gärna om övernaturliga ting, och skickade iväg cylindrar med de hoprullade manuskriptsidorna. Först vände han sig till de populäraste tidskrifterna – Cornhill Magazine, Temple Bar och flera andra. Cylindrarna kom tillbaka, men skickades då genast iväg till andra publikationer. Det var ett ständigt kretslopp av refuseringar och nya försök. Efter att ha kämpat länge började han nå framgång, alltfler av hans historier blev införda. Men framgången ledde inte till minsta berömmelse eftersom tidskrifterna hade som policy att inte publicera namnet på författarna. En av hans noveller publicerades i Londons mest inflytelserika litterära tidskrift, Cornhill Magazine, och fick en recensent att tro att det var ett verk av Robert Louis Stevenson. Det var skrivet i samma äventyrsstil och minst lika bra. Ja, recensenten jämförde till och med berättelsen med novellmästaren Edgar Allan Poes verk. Oerhört smickrande, men samtidigt ack så frustrerande för en anonym författare.

19


4 Om det fanns något Conan Doyle älskade utöver skrivandet så var det idrott. Det hade fascinerat honom alltsedan barndomen och i Portsmouth gavs många chanser att få utlopp för intresset. Det var lördagen den 9 januari 1886 och den engelska vintern var en av de hårdaste i mannaminne. Det var nollgradigt och de som kunde höll sig inomhus. England stod stilla. Elektriska spårvagnar klarade inte av att ta sig fram i snö och slask och trafikanterna önskade sig de gamla hästdragna vagnarna åter. På landsbygden var många vägar oframkomliga och det befarades att ett stort antal får hade begravts i snömassorna. Men på North End spelades det ändå fotboll. Portsmouth Football Club var inne på sitt första aktiva år och var redan framgångsrik. Mellan jul och nyår spelade laget fyra matcher, bland annat mot ett lag från marinkåren som besegrades med 10–0. En av de lokala sportreferenterna skrev att ”försvarsspelarna, i synnerhet A C Smith, utförde sina uppgifter så tillfredsställande att sysslorna för Portsmouths målvakt var nästintill en sinekur”. Nu var det ny match som gällde. Till hemmalagets förvåning bestod motståndarna denna gång till hälften av inlånade spelare från det fruktade laget på 93:e regementet som låg stationerade i Parkhurst. För egen del hade Portsmouth inte ens lyckats få ihop sin starkaste elva, och mot höglandsregementets tre förstklassiga anfallsspelare skulle de stå sig slätt. Portsmouth började emellertid bra och hade det bästa spelet. Två farliga målchanser lyckades de också få till, men missade, kanske mest för att fotbollsplanen var frusen och hal. Den starka vinden var dock till Portsmouths fördel i första halvleken och de lyckades gå till pausvila med 2–0.

20


Efter bytet av planhalva fick de kämpa i motvind, bokstavligen. Blåsten hade tilltagit ordentligt i styrka, samtidigt som anfallsspelarna från 93:e hade ett utmärkt passningsspel. Två turskott – som den utsände från Portsmouth Evening News kallade det – utjämnade resultatet. Matchen slutade oavgjort. Återigen utmärkte sig denne A C Smith, och hans hårda sparkar fick beröm i pressen. Han hade tidigare varit målvakt och sedan övergått till att bli högerback. Egentligen var han gammal rugbyspelare, men hade snabbt anpassat sig till att sparka på bollen istället för att bara springa med den i famnen. En och åttiofem lång och hundra kilo tung var han en klippa för laget och en alltmer populär idrottsman i Portsmouth. För Conan Doyle stod det klart att han inte skulle få några patienter bara genom att sätta upp en mässingsskylt och sedan sitta och vänta. Enligt en oskriven regel fick han som läkare inte annonsera. Conan Doyle fann på råd. Under rubriken Övrigt införde han en kort notis: ”Dr Doyle önskar meddela att han har ändrat adress till Bush Villas nr 1, Elm Grove, intill Bush Hotel.” Han anpassade sitt namn efter tillfället. Ibland kortade han ned det till bara Doyle, annars lät han Conan Doyle vara det fullständiga efternamnet. Doyle var faderns släktnamn och Conan hade han fått från sin gudfar Michael Conan, en svåger till farfadern. Det där med att han ”ändrat adress” var kanske att töja på sanningen. Så han satte in notisen några gånger till, för att ingen skulle betvivla dess innebörd. Det fanns fler sätt att göra praktiken känd. En novemberdag skedde det en olycka på gatan utanför huset, en man föll av sin häst efter att ena stigbygeln brustit och fick sedan hästen över sig. Conan Doyle rusade ut för att ta hand om den drabbade. Efter att ha förflyttat honom in på praktiken och konstaterat att mannen inte råkat ut för något värre än några rejäla blåmärken, gjorde Conan

21


Doyle det enda en läkare i hans ställning och inkomstsituation borde göra. Han begav sig skyndsamt till Portsmouth Evening News och återgav vad som hänt. Notisen om doktorns ingripande infördes redan i kvällsupplagan. Att vänta på fler sådana tursamma händelser var emellertid att hoppas på för mycket. Istället måste den tjugotreårige nyblivne läkaren ut och träffa folk. Lära känna Portsmouthborna. Han började byta tjänster med handelsmän i staden. En specerihandlare sökte upp doktor Doyle för att få hjälp mot sina begynnande epileptiska anfall. Smör och te i utbyte. Den stackars specerihandlaren förstod aldrig med vilka glada känslor doktorn en tid senare tog emot beskedet om nya anfall. Mer smör och te. Det var inte bara potentiella patienter han behövde bli bekant med. Bland utövare av läkaryrket hörde det till god sed att den som var ny inom gebitet avlade visit hos äldre kollegor i grannskapet. Och sin ålder och oerfarenhet till trots hade Conan Doyle inga problem att göra gott intryck på yrkesbröderna. En av dem skickade vidare patienter till honom, en annan var medlem i den cricketklubb dit även Conan Doyle anslöt sig. Han spelade som slagman i Portsmouth Cricket Club och hans insatser på planen nämndes ofta i lokaltidningarna. Cricket var en sport som en läkare gärna fick sammankopplas med, något som däremot inte verkade vara fallet med fotboll. Nog för att hans lagkamrater och även pressen visste vem han var, men ett alias kunde ändå aldrig skada för att slippa svärta ned ryktet som seriös läkare. Så när han, oavsett väder, gav sig ut på planen för att sparka hårt på läderkulan var han inte längre Conan Doyle, utan den mer anonyme A C Smith. Hans umgängeskrets växte. Han blev invald i Portsmouth Literary and Scientific Society, som varannan tisdagskväll under vintermånaderna arrangerade föredrag. Många av Portsmouths mest inflytelserika personer var medlemmar och för Conan Doyle

22


betydde det ytterligare ett steg uppåt på samhällsstegen. Medlemskap i föreningen var endast för män. Kvinnor var välkomna som gäster vid föredragskvällarna men hade inte rätt att ställa frågor eller delta i diskussionerna. Redaktören på en av stadens tidningar undrade dessutom om inget kunde göras åt damernas eviga handarbetande under föredragen. Det störde! På föredragslistan stod vitt skilda ämnen. Fusk med livsmedel och hur detta förfarande kunde avslöjas med hjälp av mikroskop. Arkeologiska noteringar om Hampshire. Jordklotet och dess rörelser. Ordföranden general Drayson berättade om personliga minnen från Sydafrika, och en annan gång var det läkarmajor Evatts tur att redogöra för militärläkarens arbete i krig. Att Portsmouth var en militär stad märktes tydligt, både i föreningens medlemslista och i stadslivet i stort. Conan Doyle höll bara några veckor efter invalet ett föredrag om Norra ishavet, baserat på de egna upplevelserna som skeppsläkare på valfångaren Hope. Tvåhundrafemtio damer och herrar lyssnade, vilket innebar det näst högsta publikantalet under hela säsongen. Den unge föredragshållaren betraktades med stor respekt, han måste vara en skicklig jägare. För på bordet framför sig hade han ställt en lång rad uppstoppade fåglar från norr om polcirkeln. Dagen därpå lämnade Conan Doyle tillbaka de lånade föremålen till den lokala djurkonservatorn. A C Smith bytte om efter fotbollsmatchen och var åter sig själv, den tjugosexårige läkaren A Conan Doyle, MD. Så stod det på hans nya mässingsskylt, efter att han på distans avlagt denna högre examen genom en avhandling om tabes dorsalis, en form av neurosyfilis orsakad av skador på ryggmärgen. Fotbollslaget begav sig gemensamt mot en förstärkt testund på Blue Anchor. En lättare måltid var precis vad som behövdes efter nittio minuters kamp i kyla och snålblåst. Sedan var det dags för Conan Doyle att dra sig några kilometer

23


söderut, mot gatorna i Southsea. Han hade inget emot långa promenader. Hemma på praktiken gick det bättre och bättre. Hans årsinkomst var uppe i trehundra pund, inte alls illa. Men samtidigt inte särskilt mycket jämfört med vad några av hans mer aktade läkarkollegor i staden lyckades dra in. I sin första deklaration skrev han att han tjänat så lite att han inte var skyldig att betala in någon skatt. Han fick blanketten i retur med påskriften: ”Ytterst otillfredsställande”. Och returnerade den, med ett tillägg: ”Instämmer till fullo.” Han bodde kvar på Elm Grove, men hushållet var lite förändrat. Sedan något år tillbaka hade han en hushållerska, som dessutom fungerade som hans receptionist och var den som fick dr Doyle att inför patienterna framstå som en högst upptagen herre. Och absolut inte en herre som egentligen hade massor tid över att läsa och skriva om dagarna. Lillebror Innes hade året innan flyttat från Bush Villas för att istället gå på internatskola i Yorkshire i väntan på att uppnå tillräcklig ålder för att ta värvning i flottan. Conan Doyles promenad hemåt var rask. Det blåste fortfarande iskallt från havet och det var skönt att komma innanför ytterdörren. Han tog fram nya, blanka ark och doppade bläckpennan. Åter till författandet.

24


5 Conan Doyle tyckte inte att han kom någonvart med skrivandet. Sedan han första gången fått en novell publicerad hade ytterligare tjugofem historier antagits av olika tidskrifter. Absolut inget dåligt resultat. Även om han ibland bara erhöll några enstaka pund för novellerna fick han faktiskt trettio pund av Cornhill Magazines redaktör James Payn. Nästan ett helt års hyra för en enda novell. Lika mycket som tvåhundra betalande patienter skulle ha inbringat. Han var så stolt den gången. Och han blev bjuden till Cornhill Magazines fina avslutningsmiddag för året. Han anlände tidigt till restaurangen i Greenwich, som en av de första gästerna, och lånade ett litet sidorum för att byta om från reskläder till frack. Bortåt tjugofem författare och illustratörer var närvarande, bland andra Grant Allen, den tidigare vetenskapsförfattaren som var på väg att göra sig ett namn med sina romaner. Och bäst av allt, Conan Doyle fick träffa redaktören James Payn, som i egenskap av författare länge varit en av hans litterära favoriter. Payn tog honom åt sidan och berömde honom för novellen och berättade att deras bäste tecknare fått i uppdrag att illustrera den. Redan i januarinumret skulle den publiceras. Conan Doyle njöt. Hans första middag i litteraturens värld hade gett mersmak. Men även en njutning går över. Och nu hade det gått två år sedan dess. Det var frustrerande att allt publicerades anonymt, att ingen någonsin fick veta att det var han som skrivit berättelserna. I Portsmouth var han känd som idrottsman och, kunde man hoppas, i viss mån som läkare, men för att folk i staden skulle förstå att han även var författare krävdes det att han själv berättade det. Till och

25


med hans alias A C Smith fick mer uppmärksamhet än hans författarperson. Efter den fantastiska middagen i Greenwich hade han varit full av entusiasm och glöd och skrivit hem till sin mor att han verkligen ville satsa på skrivandet. Han ville skynda sig att författa något verkligt stort, något som kunde ge tresiffriga checkar. Skulle han komma någonvart måste det ske med en längre berättelse. Enda sättet att nå ett erkännande för skrivandet var genom att få sitt namn på en riktig bok. Endast då kunde han, som han uttryckte det till modern, göra anspråk på sin särart. Novellerna fick stå åt sidan, det var romanförfattare han måste bli. 1886 var bara någon månad gammalt, han skulle fylla tjugosju under senvåren och snart måste något hända. Författarentusiasmen från förr var på väg att återvända. Redan två år tidigare hade han satt igång med ett ambitiöst romanprojekt. Till en början stal det tid från de inkomstbringande novellerna, så han fick leva snålt. Han meddelade modern att berättelsen om människorna på firman Girdlestone antingen skulle bli ett skrattretande misslyckande eller en stor succé. Han gick utan att tveka in för romanskrivandet, men efter hand dröjde det allt längre mellan de framåtskridande stegen i manusarbetet. Inte förrän mot slutet av 1885 var romanen färdig. Hos förlagen fick han inte något napp. Han insåg att det här manuset inte visade hans särart, det var alltför beroende av andras verk. Han fogade sig snart i förlagens refuseringar och stoppade undan manuskriptet i en skrivbordslåda. Att skriva sin första roman var svårt. Och i det här fallet var det dessutom hans andra. För i ärlighetens namn hade han redan tidigare skrivit en roman, The narrative of John Smith. Men den försvann i posten på väg till ett förlag, och sedan försökte han hjälpligt skriva om den ur minnet. Även om dessa båda försök misslyckades betraktade Conan Doyle dem som goda övningar. Han kände sig redo för att på nytt

26


påbörja en roman. Och nu en som definitivt skulle bli publicerad. Ja, han kände sig verkligen redo. En händelse under föregående år hade skänkt honom den pusselbit som han efter flera års skrivande så innerligt behövde. En dag i mars 1885 hade kollegan dr Pike, som bodde bara hundra meter bort, undrat om Conan Doyle skulle kunna titta närmare på en av hans patienter. Det var en ung man, jämnårig med Conan Doyle, och han hade på sistone drabbats av allt tätare krampanfall. De båda läkarna ställde samma diagnos. Hjärnhinneinflammation. Mot det fanns inget botemedel. Det enda de kunde göra var att lindra hans lidande. I takt med att krampanfallen kom allt tätare gjorde de också den unge mannens uppehälle alltmer ohållbart. Sedan han flyttat till Southsea ett halvår tidigare delade han lägenhet med sin mor, som var änka, och sin två år äldre syster. Det fanns ingen möjlighet för någon av doktorerna att behandla honom på ett vettigt sätt i hans nuvarande bostad. Det var Conan Doyle som kom på idén att Jack Hawkins skulle flytta in i ett av rummen på översta våningen i Bush Villas. På det sättet kunde Conan Doyle och hans hushållerska ha ständig passning över patienten, och mrs Hawkins och systern kunde komma på besök närhelst de ville. Förloppet blev snabbare än någon kunnat ana. Den 25 mars dog den inneboende patienten. Conan Doyle blev genast orolig. Ett dödsfall i hans eget hus kunde försätta honom i en problematisk situation. Visst, dödsfallet var väntat, men det gick oväntat snabbt, bara på några dagar. Vad skulle folk tro? Den 27 mars rullade det korta begravningsföljet iväg från Bush Villas nr 1, under allén av almar, i riktning mot begravningsplatsen. Den främre hästen drog likvagnen, och i vagnen därefter satt de sörjande. Modern, systern och den unge doktorn.

27


De fortsatte att träffas under veckorna därefter, förenade av dåligt samvete. Modern och systern var bedrövade över att de försatt doktorn i den här situationen. Och doktorn för att han inte kunnat göra mer. Conan Doyles farhågor om vad folk skulle tro blev snart besannade. En man från detektiva polisen sökte upp honom. Ett anonymt brev hade uppmärksammat detektiven på att begravningen avklarats ovanligt hastigt efter dödsdagen. Misstänkt hastigt. Som tur var kunde Conan Doyles läkarkollega, som varit på besök dagen före dödsfallet, bekräfta det vacklande hälsotillstånd patienten befunnit sig i. Och därmed var den episoden avslutad. Om det inte varit för att Conan Doyle funnit fler skäl att träffa modern och systern. Systern med det bleka utseendet, det tystlåtna sättet, reserverad, feminin. Och vacker. Hon hette Louise, men han fick snart tillåtelse att kalla henne Touie. Hon hade en inkomst på hundra pund om året från sin fars dödsbo. Hon var tillgiven och anspråkslös, och dessutom artig och respektfull mot mrs Doyle som skyndat söderut för att inspektera kvinnan som hennes son valt ut som sin blivande hustru. Den där pusselbiten som han tidigare saknat, nu fanns den där. Efter giftermålet kändes det som om han var snabbare i tanken, hans fantasi och hans uttrycksförmåga hade blivit långt mycket bättre. Han hade fått tillbaka entusiasmen för skrivandet. Det var Louise som var pusselbiten. Hela hennes sätt fick honom på rätt köl igen. Hans bohemiska ungkarlsvanor byttes ut mot en välgörande regelbundenhet i vardagen. Hon förstod vad som var viktigt för honom och med hjälp av sin mor ställde hon i ordning ett av de små rummen på översta våningen så att han fick ett skrivrum. Fram till nu hade hans huvudsakliga mål i livet varit läkar-

28


karriären. Men med den nya inrutade vardagen och det större ansvarstagandet, sammantaget med den utvidgade tankeförmågan, började den litterära sidan hos honom sakta växa och snart hade den trängt undan allt annat. Det var verkligen författare han skulle vara. Och nu funderade han på att skriva en detektivhistoria.

29


9789164202215