9789186033996

den svenska naturen med sitt rika djurliv hade skänkt dem. Det kom sig så att de båda var kusiner på sina mödrars sida. Efter det att Axel Gyllenstams far hastigt gått bort i en fallolycka när Axel var fjorton år, hade familjen flyttat tillbaka till Sverige och bosatt sig tillsammans med Axels mosters familj. Axels och Eriks liv hade utkristalliserats och var menade för en sak, i båda deras arvslott låg officersyrket. Deras äldre bröder hade utan att veta det redan stakat ut deras kurs. Genom att välja att gå i sina fäders fotspår skickade de också sina yngre bröder till antingen en ställföreträdare i familjens rörelse, till präster eller till soldatlivet. Lotten för de båda ynglingarna föll då på krigsmakten. Valet var inget påtvingat eller ångestladdat, båda hade alltid drömt om det ridderliga i uppgiften som soldater. Efter att ha värvat sig i Södra Sunnerbo kompani som trumslagare och sedan avancerat till musketerare, hade de genom flit och även med hjälp av pengar kunnat få köpa sig en officerstitel. Axels kontakter runt livgardet hade hjälpt dem mot den bana de ville resa. Genom otvingad rekrytering hade de båda därmed också värvats till livgardet. Drömmen om att tjäna sitt land nära konungen i huvudstaden blev nu sann. Erik Haanes hemlängtan hade dock gjort sig påmind, och efter en kort vistelse i livgardet hade han tagit avsked och blivit omplacerad till Kronobergs regemente. Genom att låna pengar av alla sina vänner, inklusive Gyllenstam, kunde han genom rekommendationer och enligt sedvanlig praxis köpa sig en löjtnantsgrad av en äldre småländsk löjtnant som varken orkade eller ville tillbringa de sista åren av sitt liv i kronans kläder.

Erik hade fått ha vittnen till hjälp för att styrka att han var en god soldat och framför allt en god lutheran innan den äldre officeraren lämnade sitt ämbete.

Axel hade inte alls förstått sin väns avhopp. Han trodde att Livgardet och Livdrabanterna hade varit de bådas gemensamma dröm. Till en början hade Axel både känt sig bedragen och lurad. När han i nästa ögonblick fick frågan om han ville vara marskalk på Eriks bröllop förstod han genast. Ilskan hade förvandlats till glädje, och de båda hade i ett spontant glädjeyttrande omfamnat varandra.

Bruden var inte okänd, men det var först under de senaste åren som de hade börjat betrakta henne som den unga kvinna hon var. Genom åren hade hon varit någon de hade umgåtts med, en kamrat, en medtävlande i alla de upptåg som tog sin plats i skogarna. Nu hade de alltså gift sig en solig sommardag på Erik Haanes utsmyckade officersgård. Ett halvår senare hade fru Maria Haane under en bister vinterdag fött fram tvillingarna Gustaf och Fredrik.

Löjtnant Erik Haane ställde sig på kyrktrappan och såg ut över kyrkogården, allvarsamt och fundersamt. De ljusblåa ögonen tittade bort mot en häst som han såg ut att känna igen. Ett leende växte fram i det allvarsamma ansiktet och hans blick började leta efter ett bekant ansikte. Han letade febrilt med blicken och tog några lätta steg framåt.

Axel sa ingenting, utan synade istället sin vän med ett ännu större leende, han hade saknat sin kusin som en bror; det hade varit alltför längesedan. ”Där står du och hänger, hoppas vår herre har överseende med en missad gudstjänst bara”, ropade Haane. Med raska steg och ett avslöjande leende omfamnade han sin vän. ”Av vad jag har att berätta så tror och hoppas jag att vår fader är med oss, och då kommer han förlåta mig också”, svarade Gyllenstam med ett lika stort leende.

10