Page 1

&# /&#&# )&! &#''$#&

Tillit och fรถrtroende         




Innehåll Inledning Ola Fransson & Carin Björngren Cuadra

7

1. Förtroendet för professioner Ola Fransson

11

2. Ny professionalism, förtroende, tillit och kompetens Lennart G. Svensson

25

3. Tillit som verktyg för förändring i behandlingsarbete Marianne Sonnby-Borgström

43

4. Sjuksköterskors tillitsarbete – om professionsetik och patienter som revisorer Carin Björngren Cuadra

67

5. Tillit och förtroende i polisarbete. En fråga om norm- och omsorgsrationalitet Sophie Hydén Picasso

91

6. Fem punkter om polisen och tillitens flyktiga natur Micael Björk 7. Från förtroende för revisorsrollen till förtroende för revisionsstandarder? Lena Agevall & Karin Jonnergård 8. Tillit till professionella Ola Fransson

109

131

159


Inledning Ola Fransson & Carin Björngren Cuadra Vilka förutsättningar kan man ange för att företrädare för professioner ska få lov att kallas professionella? Kanske är det första man kommer att tänka på att de har en specialiserad kunskap. Denna kunskap tillägnas för det mesta i två sammanhang, dels i utbildningen som oftast försiggår på universitet eller annan nivå, dels i samband med arbetet i professionen. Den yrkesanknutna utbildningen sker vid lite olika tidpunkter, ibland är den sammanvävd med den formella utbildningen (VFU), eller så är det en lärlingstid efter den formella utbildningens slut. Sjuksköterskor, poliser och socionomer är några exempel på sådana utbildningar, men även psykologer och läkarnas AT-tjänstgöring. Ofta utfärdas legitimationer av olika slag för att garantera att den enskilde professionelle lever upp till de krav organisationen ställer för att uppta en ny representant och de förväntningar vi har på professionen. Tron på dessa garantier bygger i sin tur på att vi tror på att dessa garantier är pålitliga. Till syvende og sidst vet vi alltså ganska lite om vad de professionella faktiskt kan och vad som ligger till grund för deras professionella omdömen. Ordet profession förstås av de flesta. Även om det kanske är något mer ovanligt än till exempel yrke, som i de flesta sammanhang anger samma sak, är det inte svårt att använda i vardagslag. Men det är också ett vetenskapligt begrepp. Dubbelheten av att på en gång smidigt flyta in i vardagens vokabulär och samtidigt vara föremål för vetenskapliga definitionsförslag anger en grundläggande utmaning i studiet av professioner. Den nära anknytningen till dels en vardaglig erfarenhetsram, dels vetenskapliga avgränsningar antyder att det begreppet handlar om är väsentligt. Förtroende och tillit är ord som har samma dubbelhet som ordet profession. De har en självklar plats i vardagsspråket och har samtidigt genom historien varit föremål för intensiv filosofisk och sociologisk reflektion. I den här boken behandlas professioner med avseende på förtroende och tillit. I själva verket är kopplingen mellan å ena sidan professioner och å andra sidan förtroende och tillit central. Utan förtroende för professioner eller tillit till professionella skulle de som är verksamma i dessa yrken inte kunna utföra sitt arbete. Professioner och professionella är beroende av att vi litar på att de kan infria de förväntningar vi har på dem, trots att vi egentligen inte vet

7


OLA FRANSSON & CARIN BJÖRNGREN CUADRA vad det är de kan. Under senare år har intresset för såväl studier av professioner som analyser av begreppen tillit och förtroende ökat. En förklaring till detta är att förutsättningarna för professionellt arbete i många avseenden håller på att förändras. Exempelvis har den ekonomiska styrningen av välfärdssektorn förändrat villkoren för sjuksköterskors arbete. Och om förutsättningarna för professionellt arbete ändras, så förändras också eventuellt vårt förtroende för professionerna och vår tillit till professionella. Dessa förändringar diskuteras i denna antologi.

#PLFOTJOOFIlMM I bokens olika kapitel diskuteras olika professioner i relation till begreppen förtroende och tillit. Analyserna speglar de olika ämnen som bokens författare representerar: företagsekonomi, psykologi, sociologi, statsvetenskap, IMER (Internationell Migration och Etniska Relationer) och idéhistoria. De flesta kapitlen tar sin utgångspunkt i en specifik profession, som till exempel polis, revisor, psykolog och sjuksköterskeyrket. Andra kapitel utgår från specifika begrepp mot bakgrund av förändringar i förutsättningarna för professionellt arbete. En återkommande distinktion är den mellan förtroende och tillit. Förtroende är riktat mot system och organisationer. Tillit är en relation mellan enskilda människor. Professionsbegreppet har förändrat innebörd och har under efterkrigstiden givits olika definitioner. I det ena av sina två kapitel tar Ola Fransson utgångspunkt i begreppet förtroende och skisserar förändringarna i den teoretiska förståelsen av begreppet profession. Med begreppet profession åsyftas oftast en grupp personer som inbördes delar kunskaper och kompetenser som särskiljer dem från andra yrkesgrupper eller andra professionella. Professionalism är ett annat centralt begrepp som under senare år har rönt ett allt större intresse inom professionsforskningen. Allt fler yrkesgrupper gör anspråk på begreppet professionalism för att karakterisera sitt arbete. Lennart G. Svensson diskuterar i sitt kapitel den nya professionalismen i relation till en ökad marknadsanpassning – eller snarare en organisering av professionellt arbete med marknaden som modell – av professionella organisationers målsättningar och syften, vilket påverkar deras legitimitet. Professionalism i denna nya situation, visar Svensson, är inte något som kommer inifrån professionen själv, utan påförs arbetsorganisationerna uppifrån som ett normativt ideal. Professioner har ett mandat att tillvarata medborgarnas intressen. Det är bland annat utifrån detta sammanhang som de professionsetiska koderna kan förstås. De bidrar till ett bibehållande av mandat och professioners legitimitet. Häri ligger den länk mellan förtroende för professioner och etik som ger professionsetiken en dubbelriktad karaktär. Carin Björngren Cuadra diskuterar i sitt

8


INLEDNING kapitel, med utgångspunkt i en empirisk studie, hur förtroende – eller i detta fall tillit till en viss sjuksköterska – knyts till de vårdetiska värdena. Tillit tycks uppstå längs ett tvärstreck mellan samhällsuppdragets krav och de unika, specifika villkor som ett mänskligt möte innebär. Det sker genom ett aktivt tilllitsarbete från sjuksköterskornas sida. Tillit är en nödvändig komponent i många relationer, alldeles oavsett om dessa är professionella eller inte. Genom att ta utgångspunkt i den emotionella kommunikationen mellan barnet och dess omsorgsperson visar Marianne Sonnby-Borgström hur tillit i psykosocialt arbete är nödvändig för ett bra resultat. I kapitlet diskuteras tillitens icke-verbala och intuitiva dimensioner som sätts i relation till kraven om evidensbasering av psykosocial behandling. Mycket tyder på att det inte är metoden som sådan som är avgörande, utan terapeutens förmåga att skapa en tillitsfull relation till klienten. Allt professionellt arbete kräver integritet och att det utförs utan att den enskilde professionelle arbetar för egen vinning. Mer än många andra professioner har revisorerna haft att leva upp till denna förväntning. I Lena Agevalls och Karin Jonnergårds kapitel tecknas en historia av revisionsprofessionen från en situation där den enskilde revisorns person härbärgerade både tillit och förtroende. Den enskilde revisorns arbete byggde på personligt omdöme och trovärdighet, utan hänsyn till profit och egenintresse. I takt med att ansvarsskyldigheten ökade påbörjades vid mitten av 1900-talet en standardisering av revisorskårens arbete, huvudsakligen genom en självreglering inom professionen. Revisorns arbete kom därmed att styras av en tydlig kollegialitet. Utvecklingen under senare tid har dock inneburit att denna kollegialitet, det vill säga en lojalitet gentemot den egna professionen oavsett arbetsplats, tenderar att ersättas av lojalitet mot det företag där revisorn är anställd och/eller mot det företag där revisionen utförs. Agevall och Jonnergård diskuterar i sitt kapitel vad denna utveckling innebär för tilliten och förtroendet för den enskilde revisorn och professionen. Oavsett vilket slags professionellt arbete som avses utförs det med en viss autonomi, som är villkorad på olika sätt. I detta handlingsutrymme, ett annat begrepp kan vara diskretion, ställer den professionella en diagnos och handlar på olika sätt utifrån denna. Polisens handlingsutrymme är ur detta perspektiv mycket komplext. Även om det är självklart att polisers arbete omgärdas av många lagar och regler är situationerna i vilka det faktiska arbetet utförs mångbottnade och oförutsägbara. Detta diskuterar Micael Björk i sitt kapitel, i termer av hur ”tillitens flyktiga natur” kan komma att prägla all form av polisarbete, och han gör det utifrån skilda belysande perspektiv. Björk tar sin utgångspunkt i att polisens olika verksamheter syftar till att garantera det öppna samhället, vilket innebär att det i grunden är fråga om en ”institutionaliserad misstro”. Det är ju en närmast paradoxal situation, att öppna och tillitsfulla relationer

9


OLA FRANSSON & CARIN BJÖRNGREN CUADRA människor emellan kan skapas genom att vissa organisationer, och kanske särskilt då polisen, bemyndigas att vara skeptiska och visa misstro. I professionellt arbete är ofta möten mellan människor centrala, vilket gör att många professioner har mycket gemensamt, även om schablonbilden av den enskilda professionen döljer dessa aspekter. Till exempel brukar begreppet ”omsorg” oftast förknippas med traditionella kvinnoyrken, och ingår inte i den sedvanliga bilden av polisers arbete. Som en motbild till att polisers arbete bäst karakteriseras av maskulina ideal tar Sophie Hydén Picasso sin utgångspunkt i hur utredare inom polisen arbetar i förhörssituationer. Fokus i hennes kapitel är hur utredare arbetar för att skapa tillitsfulla relationer med brottsoffer med utländsk bakgrund. I bokens sista kapitel analyserar Ola Fransson tillitsbegreppet i relation till professionellt handlande. Det perspektiv som anläggs är att tillit ska förstås i relation till handling och inte, som ofta görs, som en personlig egenskap. Med denna utgångspunkt diskuteras tillitens gränser och betydelse i relation till det professionella arbetets handlingsutrymme (diskretion). Antologin syftar genom sitt upplägg till att lyfta fram kopplingen mellan professioner och förtroende/tillit på ett sätt som upprätthåller dess komplexitet. Harald Grimen, vars tragiska bortgång i februari 2011 lade viss sordin på arbetet med denna bok, menade att en god teori om tillit borde klara av att förutsäga och förklara ”når tillit oppstår, utvikler seg og och forvitrer” (Grimen 2009 s. 21). Idag finns dock ingen sådan teori. Därför, menade han, behöver vi kombinera flera olika perspektiv som tillsammans har möjlighet att ringa in något av vad det handlar om. När Harald Grimen ville ge exempel som lyfte fram (förtroende och) tillit som helt grundläggande i det sociala livet refererar han till Konfucius från 500-talet före vår tideräkning. Han påpekade att Konfucius uppfattning, att allt skulle störta samman utan tillit, återspeglas hos moderna teoretiker som till exempel Niklas Luhmann (ibid. s. 11). Hans formulering att utan tillit skulle ”vi inte kunde stiga upp ur sängen på morgonen” uttrycker samma sak. Att vi alla, trots denna tillitens fundamentala vikt, kan ingå i sammanhang där vi faktiskt inte litar på varandra, möter professionsföreträdare vi inte hyser tillit till, pekar på att perspektivet bör kompletteras. I boken har lämnats utrymme för både de perspektiv som närmar sig förtroende och tillit som ett grundläggande villkor för ett socialt mänskligt liv och de som förlägger sitt intresse för tillit som uppkommer i samspel mellan människor i vardagen, i vården, på polisstationen eller hos revisorn. Boken syftar således inte till att ge ett svar på vad förtroende och tillit är eller ens att erbjuda en bestämd definition. Snarare försöker boken ringa in vad det kan handla om sett utifrån ett professionsperspektiv.

10


1 Förtroendet för professioner Ola Fransson Det är svårt att tänka sig en vanlig vecka utan att vi kommer i kontakt med någon professionell. De professionella hjälper oss med vår ekonomi, våra barns utbildning, de ser till att det finns vägar att cykla eller åka bil på, de botar våra sjuka kroppar och tröstar våra sargade själar. De rätar ut frågetecken och ger fingervisningar om framtiden för den enskilde och för samhället i stort. De har kunskaper vi andra saknar. Kort sagt, det samhälle vi lever i skulle inte fungera utan de professionella. Därför måste vi få hjälp av dem. Från den enskildes horisont är det hart när omöjligt att bemästra all specialistkunskap som professionella har. Professionellas relation till sina klienter karakteriseras av ett stort kunskapsövertag, både med avseende på vad de professionella kan och hur deras kunskap tillägnas och kontrolleras. I de flesta fall gör vi inte någon kontroll av deras kunskaper, vi litar på dem, vi har förtroende för professionella. Varför har vi det? Svaret på frågan har redan antytts. Utan dem skulle inte mycket i samhället fungera. De har historien på sin sida. De har bevisat sitt värde under större delen av 1900-talet. Men det är inte bara deras prestationer som gör att vi har förtroende för dem. En omfattande kulturell indoktrinering via skola och medier talar om för oss att professionella är viktiga och förtroendeingivande. När professionella sviker sitt uppdrag och uppträder svekfullt på det ena eller andra sättet skapar det ofta stora rubriker. Professionella är ett slags normalitetens väktare och producenter (Brante 2010, 94). De talar om vad som är riktigt beteende och introducerar goda normer att leva efter, och i kraft av de akademiska meriterna har de professionella symboliskt mandat att anvisa en väg tillbaka för dem som har fallit ur ramen. Professioner fyller således inte bara ett antal funktioner, de ingår och upprätthåller också våra föreställningar om det samhälle vi lever i. Till exempel väcker opinionsundersökningar om befolkningens förtroende för olika professioner ofta uppmärksamhet. I dessa ställs frågor av typen ”Hur stort förtroende har du för det sätt på vilket samhällsinstitutioner och grupper sköter sitt arbete?” Svaren på det här slagets frågor är tvetydiga. Om frågan till exempel avser sjukvårdssystemet framgår det inte om svaret baseras på egen erfarenhet

11


OLA FRANSSON av att ha mött personal på en vårdcentral eller ha besökt ett sjukhus, eller om svaret grundas på en uppfattning om systemet i allmänhet (Hardin 2006 och Svenssons bidrag i denna antologi). Till synes handlar frågorna om professionernas funktionalitet, men den primära informationen vi får när undersökningarna presenteras är egentligen vad ett statistiskt representativt utsnitt av befolkningen tycker om centrala funktioner i samhället. Förtroende för professioner att sköta vitala samhällsfunktioner, såsom sjukvårdens professioner, skola, omsorg, upprätthållande av lag och ordning, är inte bara ett förtroende för vad de faktiskt gör i sitt arbete, utan de speglar också föreställningarna om det samhälle vi lever i. Professioner har ingått ett slags kulturellt kontrakt med den befolkning som de är satta att tjäna. Kontraktet handlar om att omsätta kvalificerad kunskap i handling för att hjälpa människor utan tillgång till denna kunskap. I utbyte får de professionella status, i några fall materiell kompensation (oftast i form av hög lön), samt ett i jämförelse med andra yrkeskategorier speciellt mandat att själva organisera sitt arbete, i såväl yrkespraktiken som avseende på kunskapsproduktionen. För de flesta, i synnerhet när de inte kommer i kontakt med professionella, ter sig de professionellas arbete och deras kunskapsbas som en black box ur vilken det strålar praktiker som vi tror och antar kan ha avgörande, i några fall livsavgörande betydelse för många människor. De är autonoma i ordets dubbla innebörd; de är självständiga och har rätten att själva diktera villkoren för sin verksamhet. Kontraktet och det förtroende vi har för de professionella bygger på en historiskt specifik organisering av relationen mellan kunskap och okunskap. ”Historiskt specifik” därför att det finns tecken på att denna organisering håller på att förändras. Om villkoren för professionellt arbete blir annorlunda, kommer också förtroendet för professionella att ändras. Om dessa ting handlar detta kapitel. I likhet med de andra texterna i denna antologi utgår denna text från en åtskillnad mellan tillit och förtroende. Tillit har man till personer, förtroende har vi för system och organisationer, av sådan karaktär och storlek att de kan sägas ingå i ett slags gemensam kollektiv referensram. I det här fallet är denna storhet ”professioner”. Resonemanget är övergripande, och intentionen är att i första hand diskutera vad det egentligen är vi har förtroende för när vi säger att vi ”har förtroende för professioner”. Professioner har varit föremål för intensiv samhällsvetenskaplig forskning, samtidigt som de är del av vårt vardagsliv. Såväl de vetenskapliga rönen om professioner som vardagens erfarenheter med dem spelar roll för vilket förtroende vi är beredda att visa dem. Detta kapitel handlar dels om förändringar i hur man genom historien har uppfattat professioner inom samhällsvetenskapen och dels om vilka utmaningar professioner idag möter, som på olika sätt utmanar det kulturella kon-

12


1. FÖRTROENDET FÖR PROFESSIONER traktet. Det vetenskapliga intresset för professioner och för begreppet förtroende (och tillit som får sin egen behandling i ett senare kapitel) har ökat på senare år. Samtidigheten är inte en tillfällighet. Det finns en vida spridd om än inte helt tydlig uppfattning att professioner är stadda i förändring. Tillit/förtroende och professioner är teoretiskt och historiskt sett nära sammankopplade. De flesta definitioner av begreppet profession innefattar någon aspekt av begreppen förtroende eller tillit, därför aktualiseras förtroende- och tillitsbegreppet när professionsbegreppet omdefinieras.

1SPGFTTJPOFSPDIGzSUSPFOEFUGzSEFN I de stora teorierna om professioner sägs ofta ganska lite om relationen mellan förtroende och profession, vilket kanske är överraskande (Luzio 2006, 550). Ett skäl är att i makroanalyser av professioner ingår förtroende ofta i definitionen av begreppet profession. I professionsforskningens olika faser i efterkrigstiden har en rad olika attribut tillskrivits professioner i försök att komma fram till en definition (Fauske 2008, Brante 2010). Gemensamt för dessa olika definitioner har varit att förtroende utgjort ett sammanlänkande kitt i förklaringsmodeller för det moderna samhällets stora vetenskapliga differentiering, organisatoriska och sociala specialisering. Lagar och regler är inte tillräckliga för att skapa social sammanhållning, utan förtroende för dessa och för dem som handhar dem måste tillföras för att samhället ska fungera. Förtroende betyder i detta sammanhang att det människor har förtroende för är i samklang med den enskildes uppfattning om vad som är rätt och riktigt. Professionella har haft en nyckelroll för att skapa förtroende för samhällets överordnade funktioner och den politiska maktutövningen. Professionellt arbete är att förmedla och omsätta kunskap på ett sådant sätt att enskilda individer kommer att fungera så att samhällets funktion optimeras, givet de historiska och kulturella förutsättningarna för vad ”optimalt” innebär. Förtroende har mot bakgrund av detta blivit en premiss för frågeställningarna om professioner, inte det som i sig ska undersökas. Andra egenskaper avleds från detta. Exempelvis förutsätter diskretion (diskretion är det handlingsutrymme den professionelle har att agera inom) förtroende (Freidson 2001, s. 34), utan allmänhetens förtroende räcker inte legitimationer, examina eller diplom till för att ge professioner status (Macdonald 1985, s. 30), den akademiska förankringen är bara delvis kopplad till det professionella arbetet, framför allt ger den prestige, status och därmed förtroende för professionen (Abbott 1988, s. 54); uppräkningen kan fortsätta. Professioner tycks således vara bärare av förtroende för att samhället utanför den privata sfären fungerar. Men vad betyder det att professioner förutsätter förtroende? Vad är det vi egentligen har förtroende för? Vad är en profession? Det visar sig snabbt att det

13


CARIN BJÖRNGREN CUADRA övervaka något så abstrakt som en sjuksköterskas trovärdighet förutsätter att den är synlig, vilket knappast är fallet. Däremot kan trovärdighet tänkas komma till uttryck i iakttagbara indikatorer i form av handlingar. Med denna utgångspunkt kan en patient tänkas övervaka en sjuksköterskas handlingar såsom indikatorer på hans eller hennes trovärdighet (Cook et al. 2004 s. 89). Begreppet trovärdighet använder jag som substantivformen av egenskapen trovärdig, som i detta sammanhang är ett begrepp som ingår som medlem i ”tillitens släkt” (Ramírez 2001 s. 136).8 Vad som avses är att på basis av indikatorer kan patienten göra en bedömning huruvida det går att hysa tillit till den aktuella sjuksköterskan eller, mer korrekt uttryckt, om det sannolikt är mindre riskfyllt att hysa tillit till sjuksköterskan. På motsvarande sätt kan vi anta att sjuksköterskan, som i bästa fall kommer att bli mottagare av tillit, anpassar sina handlingar utifrån vad patienten kan antas söka i sin pågående bedömningsprocess. Med denna ingång vill jag nu återge ett antal sjuksköterskors syn på hur tilllit kan komma till stånd. I linje med Colemans tankegångar antar jag att sjuksköterskornas perspektiv återspeglar vad de menar att patienter söker, vad de designar som bedömningsbara signaler på trovärdighet. Sjuksköterskorna avser med sina handlingar att spegla patientens perspektiv. Vi kommer att se att sjuksköterskornas perspektiv för oss närmare en förståelse av tillit som förbundet med professionsetiska värden, en diskussion till vilken jag återkommer. I syfte att då ha en empirisk förankring ska nu de intervjuade sjuksköterskornas berättelser återges.

5JMMJUVSTKVLTLzUFSTLPSTQFSTQFLUJW Sjuksköterskornas berättelser är fulla av återgivningar av deras handlingar gentemot patienterna. De syftar på vad de gör men även på vad de säger och hur de gör detta. En av sjuksköterskorna introducerade begreppet bemötande när hon säger att ”bemötandet är det viktiga – annars kan det nog bli massa – bitterhet och klagomål efteråt”. Ordet bemötande brukar användas både för att beskriva ett samspel mellan personer och i en vid bemärkelse som istället anspelar på förhållandet mellan verksamheter och dem den vänder sig till (SOU 1997 s. 170). Sjuksköterskan tar fasta på det första alternativet, det individuella bemötandet, vilket handlar om den grundinställning som präglar mötet, både i direkta och andra kontakter. Detta tar sig bland annat uttryck i språkbruk, tonfall, ansiktsuttryck, gester och kroppsspråk (Blennberger 2005). Bemötande ska inte avfärdas som en ytlig detalj. Istället kan vi uppmärksamma att bemötande i grunden handlar om att översätta innebörden i grundläggande etiska principer i handling, vilket förutsätter ett införlivat synsätt (SOU 1997 s. 170). 8 Ola Fransson utreder med utgångspunkt i Hardin (2006) begreppet trovärdighet.

76


4. SJUKSKÖTERSKORS TILLITSARBETE En sjuksköterska bekräftar att detta kan kräva en ansträngning. Hon säger att ”det kanske blir väldigt jobbigt i början – att lyssna färdigt menar jag – på någon som kanske har mycket att prata om”. Hon verkar mena att det centrala för patienten är att bli lyssnad till och hon tar ansvar för att göra det. Hon säger också att konflikter och klagomål kan uppkomma ”när bemötandet varit felaktigt på nåt vis” eller att patienten ”har uppfattat det som att man inte har blivit hörd”. En annan sjuksköterska bekräftar idén om lyssnandets betydelse i bemötandet och säger att hon brukar be patienten berätta för henne, till exempel hur ett sår bör läggas om, även om hon redan fått anvisningar av en kollega om hur det bör gå till. Hennes syfte med detta är att patienterna ”ska märka att jag vill lyssna till dem – att de inte ska känna sig förbigångna”. Det tycks som om sjuksköterskorna uppfattar att deras sätt att lyssna på sina patienter inverkar på relationen dem emellan. Utöver detta ger sjuksköterskorna uttryck för att personbemötandet framstår som än mer betydelsefullt i de fall en patient inte kan tala svenska mer eller mindre obehindrat. Bemötande kan överskrida en avsaknad av möjligheter att samtala på ett gemensamt språk. En sjuksköterska säger att ”det viktiga känner jag när man inte kan nå så långt är ändå att alltid vara vänlig”. I samma andemening återger en sjuksköterska en händelse i möte med en patient med svåra smärtor och menade att istället för att samtala ”får man röra vid henne – det är viktigt att på något vis röra henne – och titta henne i ögonen och hitta sätt att bekräfta henne”. På en direkt fråga om vad hon tror att hennes patienter menar att hon gör som skapar tillit säger en sjuksköterska att ”dom tycker att jag bryr mig – och jag tar tag i saker – jag gör någonting åt det – och att jag ser dom – och sen att jag sitter ner”. Hon tillägger att ”hur kort tid jag än har för varje vårdtagare så tar jag alltid av mig jackan och sätter mig ner framför min vårdtagare så att jag alltid ger den där stunden, om den så är bara två minuter så ska dom känna som jag är där två timmar – jag försöker att inte stressa runt”. Notera hur hon visar att hon ”bryr sig”: genom att ta av sig jackan och sitta ner. Hon tillägger, vilket kan tolkas som att hon gör detta på sin egen bekostnad, att hon istället kan ”springa mellan vårdtagarna”. Därmed aktualiserar sjuksköterskan tid som en aspekt i relationen med patienten. Tid aktualiseras i de patientmöten som tar mer tid i anspråk. Det kan vara när det tar mer tid för att kommunicera med patienten i brist på ett gemensamt talspråk, och det händer att sjuksköterskorna planerar in den ökade tidsåtgången. En av sjuksköterskorna menar att ”man kan nå fram” men det förutsätter att ”man har tid att göra det”. Det tar tid att ”börja förstå varandras gester”. Tid kommer även in i bilden i fråga om att nå en arbetsöverenskommelse med en patient. En sjuksköterska säger att ”det tog tid men när jag fick det så var det ’o-k’ – tre fyra besök – jag var där en gång i veckan – men vi löste ju det

77


CARIN BJÖRNGREN CUADRA praktiska varje gång – sen så när vi väl började förstå varandras gester”. En annan sjuksköterska säger att hon ”tar alltid extra mycket tid första besöket – för jag vet att det tar tid”. Hon säger vidare att sen går det lättare för ”får man bara in vissa rutiner och dom vet att jag kommer det och det klockslaget den och den veckodagen”. Sjuksköterskan säger också att den avtalade tiden inte går att ändra. Hon menar att ”har man tagit en dag så måste man göra det den dagen”. Motivet ligger i att hon ju i så fall hade behövt ”få upp en jätteförklaring att nu kommer jag inte förrän torsdag nästa gång – det går inte, utan du måste hålla dom här dagarna som det är sagt”. Hon undviker att byta dag eftersom hon inte skulle kunna förklara för patienten vad som skett på grund av att de inte kan tala med varandra. Att här fördjupa aspekten tid som har tydlig bäring på sjuksköterskans tidsramar och övriga arbetsvillkor vore i detta sammanhang att ta upp ett sidospår. Jag nöjer mig med att påpeka att sjuksköterskornas organisatoriska förutsättningar inverkar på relationen med patienten.9 Andra handlingar som nämns av sjuksköterskorna är ”att alltid försöka ha ögonkontakt” men även att ”bemöta lyhört” och att ”se” patienten. En sjuksköterska lyfter fram att vara lugn och bedömer att det har en inverkan på patientens tillit. Hon menar att ”jag är ganska lugn när jag kommer – det tror jag i alla fall – jag tror att det betyder nog en del”. Sjuksköterskorna återger även handlingar som gäller att veta och ”ta tag i saker”, att ”ta reda på” sakförhållanden i de fall man inte är säker på sin sak, för att återkomma med besked. En av sjuksköterskorna säger att hon undviker att säga ”det vet jag” om hon inte är helt säker. Istället säger hon att ”det ska jag ta reda på till nästa gång”. En annan säger att hon ”brukar säga allt jag gör – nu ska jag göra det – och så tänker jag göra det”. Även på denna punkt visar det sig att de organisatoriska villkoren spelar in eftersom möjligheten till att ha en kontinuitet i kontakten med en patient har en inverkan på relationen. En av sjuksköterskorna lyfte fram betydelsen av en regelbunden kontakt, eftersom ”de flesta tycker inte om att det kommer olika människor, hur trevliga dom än är”. I grunden handlar detta om en trygghet för patienten som ligger i att den sjuksköterska som kommer ”vet hur rutinerna ska vara”. En sjuksköterska har erfarenhet av att ha varit ”en ersättare” och inte ”vet det som den andra sjuksköterskan skulle ha vetat”. Hon säger att ”då känner man att misstron kommer fram mot mig – om jag överhuvudtaget vet någonting – och då känner jag att helst skulle man bara vilja försvinna därifrån”. I sjuksköterskornas berättelser framkommer att de ofta i möten med patienter som inte talar svenska obehindrat försöker förklara, visa, använda teckenspråk, rita och mima eller på annat sätt kommunicera icke-verbalt. Det händer 9 En koppling till arbetets organisering kan diskuteras i termer av att det ställer krav på organisationen i fråga om arbetsvillkor. Se Björngren Cuadra (2008).

78


4. SJUKSKÖTERSKORS TILLITSARBETE också att de lär sig ett par ord av patientens språk av patienten själv eller av en anhörig. En sjuksköterska berättar om en kvinnlig patient och att ”första gången jag kom dit visade det sig att kvinnan inte kan ett enda ord svenska – och jag kan inte albanska – och hon kunde ingen tyska och hon kunde ingen engelska – och då använde jag papper och penna och ritade och berättade och försökte på så vis – förklara vad jag skulle göra”. Hon ritar för att kommunicera, i detta fall hur medicindelningen är tänkt att gå till, och hon gör även ett par försök att tala med patienten på några andra språk. ”Block och penna är mina arbetsinstrument”, säger hon. En annan sjuksköterska nämner att hon ritar när det är för svårt att få fram vad hon menar med en gest. Exemplet hon ger är en ”kanna”. Även mim och eget påhittat teckenspråk kan användas för att kommunicera. En sjuksköterska säger att ”jag försöker förklara vad jag gör – även om det är teckenspråk så försöker jag visa lite grann […] det händer någon gång när man inte kan förklara riktigt och de inte förstår och så”. Hon tillägger att ”jag kan ju inte teckenspråket så det får ju bli lite av eget”. Sjuksköterskorna har noterat att det tar olika lång tid innan patienter känner sig bekväma nog med dem för att ställa de där extra frågorna som patienter inte sällan ställer, som rör andra medlemmar i familjen. En sjuksköterska berättar om en familj från Afrika där mannen var hennes patient. Han levde med sin fru och svägerska. Efter en tid ställde mannen en fråga som gällde att svägerskan hade oroväckande svullna ben. I detta skeende läste sjuksköterskan in en tidsaspekt hon var bekant med. Hon menade att mannen burit frågan och avvaktat med att ställa den. Det var först ”efter ett tag när han kände att, jo, hon kan kanske det som hon påstår att hon kan” som han ställde frågan. Hon säger sedan att ”en svensk – dom hade frågat direkt för dom har en annan förväntning – dom andra [patienterna] då ska man ha vunnit deras tillit först – upplever jag det som – det tar lite längre tid innan dom här frågorna kommer”. Det förekommer också situationer där det blir konflikt mellan sjuksköterskan och patienten. En sjuksköterska berättar om ett hembesök i en familj på grund av att patienten, en äldre dam, hade larmat hemtjänsten. Patientens vuxne son var nyss anländ till bostaden när sjuksköterskan kom dit och hon menar att han ”började tala om att mamma mådde dåligt”. Av hennes svar att döma gick det snett redan där. Hon svarar ”det förstod jag ju eftersom det är larmat” och att ”vi får lägga henne på sängen så vi får undersöka henne”. Sonen svarade att ”nä, mamma har ont där och där och där”. När sjuksköterskan ville ta blodtryck och puls svarar sonen ”nä, det behövs inte – jag vill bara att du ringer efter ambulans”. Hennes svar var att ”jag kan inte bara ringa till ambulans, för då kan du göra det själv – jag måste ringa till en doktor och få en remiss för att skicka in dom med ambulans”. Av allt att döma uppstår en stegrande ordstrid dem emellan. Sonen, säger sjuksköterskan, menade att hon inte skulle ”blanda in någon

79


CARIN BJÖRNGREN CUADRA – jag skulle bara ringa ambulans”, och hon svarade att ”så går det inte till i det här systemet”. Sonen sa att han i så fall ”behöver jag inte din hjälp, då kan du gå”. Med detta tog situationen sin ände. Innan sjuksköterskan gick sa hon att ”det är inte du som behöver min hjälp, det är din mamma som ska ha min hjälp”, och sonen kontrade med att ”mamma behöver inte din hjälp för det bestämmer jag”. Sjuksköterskan sammanfattade situationen med att säga att sonen ”tog över helt och hållet och mamman vågade inte säga ett dugg”. Hon förklarar att hon inte kan sända efter ambulans utan att göra en bedömning och ringa en doktor och avslutar ”jag fick inte göra det och jag fick inte göra det”. Det är inte för mycket sagt att den återgivna situationen speglar en konflikt som kom till en destruktiv lösning genom att sjuksköterskan lämnar hemmet utan uträttat ärende. Jag kommer nedan att diskutera en tänkbar tolkning med utgångspunkt i begreppet tillit och den förståelseram som hämtats från Coleman.

5JMMJUTBSCFUF¬BUUTJHOBMFSBPNNzKMJHUJMMJU Sjuksköterskornas berättelser om sina möten med patienter kan läsas, med stöd av Coleman, som att de i sina återgivna handlingar försöker motsvara vad en patient söker i fråga om indikatorer på trovärdighet och bygger sin bedömning på. Detta kallar jag att de gör ett tillitsarbete. I bästa fall är patientens bedömning att det inte är nämnvärt riskfyllt att hysa tillit till sjuksköterskan. I linje med Coleman antar jag att sjuksköterskornas perspektiv återspeglar patientens. I takt med att dessa tankegångar utvecklas kommer jag också att argumentera för en förståelse av tillit som förbundet med professionsetiska värden. Med detta sagt, de signaler som avser att vara indikatorer på sin egen trovärdighet kommer att framstå som förbundna med vårdetiska värden. Till en början visade det sig att för sjuksköterskorna är bemötandet av patienten centralt. I det sammanhanget tog sjuksköterskorna upp lyssnandets betydelse, men även att förmedla att man ”bryr sig”, vilket bland annat kan signaleras genom att ta av sin jacka och sitta ner. Sjuksköterskorna tar också upp ”att alltid försöka ha ögonkontakt”, ”vara lugn” men även att ”bemöta lyhört”, ”vara vänlig” och att ”se” patienten. I möte med patienter som inte kan tala svenska framstår personbemötandet som än mer betydelsefullt, och i detta sammanhang nämndes kroppsberöring. Utöver att kommunikativa aspekter påverkar patientens bedömning av vårdaren (Hall et al. 2001 s. 621) har tillitsforskningen föreslagit att just sådana handlingar som sjuksköterskorna ger exempel på, såväl verbala som icke-verbala, av båda parterna uppfattas som indikatorer på en relations kvalitet (Cook et al. 2004 s. 70). Men vad är det för speciell kvalitet som eftersträvas? Vad kan handlingar tänkas indikera? Den kvalitet som eftersträvas och som handlingen indikerar är en intention att skapa en ömsesidighet i relationen. Tidigare till-

80


6 Fem punkter om polisen och tillitens flyktiga natur Micael Björk Kännetecknande för modernt polisarbete är dess frihetliga inriktning. Det är visserligen sant att polisen förfogar över en omfattande arsenal av legala tvångsmedel med vilka de kan gå efter brottsmisstänkta individer. Men om perspektivet vidgas något blir det tydligt att polisens olika verksamheter främst syftar till att övervaka människors gemensamma friheter. Polisen opererar inom ramen för en vidare demokratisk helhet med målet att vissa kollektiva beslut ska kunna fattas inom ett givet territorium, ”i mitten av alla de frivilliga akter som bygger upp detsamma” (Pasquino 2006 s. 42). Polisens arbete med att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att skydda och hjälpa människor syftar till att trygga det öppna samhället. Resonemanget kan tyckas tillspetsat, men dess innebörd är central om man vill förstå tillitens flyktiga natur i polisernas värld. Både det funktionella behovet av systemförtroende och svårigheten att etablera tillit i direkta möten går tillbaka på det förhållandet att polisen inte kan kontrollera människors livsföring i ett undantagsliknande tillstånd. För att förstå polisens roll i moderna demokratiska samhällen måste man släppa den naiva radikalismens tro på att polisen är överhetens lakejer. Istället präglas deras relation till en sammansatt omvärld av plötsliga omkastningar och svåra beslut, vilket ger upphov till en mentalitet som torde fångas väl i ett favorituttryck bland kriminalpoliser i Göteborg – ”vi får laga efter läge”. Att detta instabila särdrag accentueras ju mer heterogent ett samhälle blir säger nästan sig självt. Mångfald och bristande tillit är på många sätt två sidor av samma mynt (Larsson 2010 s. 16). Jag kommer att fokusera på tillitsproblem i sociala interaktioner ansikte-motansikte (Grimen 2009 s. 72–89), även om jag också kommer att ta upp en del mer strukturella omständigheter som griper in i polisernas vardag. Mitt kapitel bildar ett kollage av observationer som tidigare har varit utspridda i flera olika publikationer om polisinsatser mot gatugäng och organiserad brottslighet (Björk 2012; 2011a; 2009; 2008a; 2008b; 2006a; 2006b). Vissa delavsnitt är teoretiskt orienterade, andra är mer konkretiserande till sin natur. I ett fall har framställningen

109


MICAEL BJÖRK en hypotetisk karaktär – det gäller avsnitt tvü om polisorganisationen och dess omvärld. Som en vägledande idÊ finns i kapitlet en tanke om att tilliten i polisernas värld är oavbrutet osäker eller kontingent, dvs. relationer till kollegor, chefer, politiker, massmedier och allmänhet kan alltid vara pü annat sätt än de fÜr tillfället existerande. Mitt kapitel ska handla om tillitens flyktiga natur, om polisens �omÜjliga mandat� rentav, enligt Peter Manning (2003 s. 63). Argumenten fÜr denna stündpunkt kommer att varieras i fem punkter. Till att bÜrja med lyfter jag fram polisen som en form av institutionaliserad misstro. Jag diskuterar dü även tillitens undflyende natur utifrün det fÜrhüllandet att händelsestyrda insatser dominerar det dagliga arbetet trots alla ansträngningar att styra polisen i motsatt riktning. Denna fÜrsta punkt har alltsü en mer generell inriktning – tvü betydande osäkerheter i polisens tillitsarbete lyfts fram, fÜr att sedan detaljbelysas i de fyra efterfÜljande avsnitten. I punkt tvü diskuterar jag ett slags organisatoriska buffertzoner mellan tillit och fÜrtroende, där hÜgre polischefer mÜter en ansvarsutkrävande offentlighet mot bakgrund av en politisk och medial verklighet som har blivit alltmer svürläst. Min tredje punkt rÜr ungdomsutredares informella känsloregler fÜr att frambringa tillit bland misstänkta gängrekryter. Som en fjärde punkt behandlar jag misstrons makt när polisen fÜrsÜker blüsa nytt liv i närpolistanken. Slutligen kommer jag att lyfta fram kriminalpolisens problem med den interna tilliten, hur denna kan stärkas – tillfälligt – genom att en traditionell polisbyrükratisk slutenhet Üppnas upp till fÜrmün fÜr ett friare informationsflÜde, vilket sü kan stimulera en Ükad tilltro till varandras kompetenser.

1VOLUFUU*OTUJUVUJPOBMJTFSBENJTTUSP JFOIjOEFMTFTUZSEWFSLMJHIFU Det hÜr till min grundsyn att polisarbete bedrivs i en verklighet som är oviss eller kontingent (kontingent är det som är varken nÜdvändigt eller omÜjligt). Vi rÜr oss bland yrkesutÜvare vars erfarenheter für sin karaktär av, enligt Stefan Holgersson (2005 s. 3–4), �müngtydiga, ofÜrutsägbara, tilltrasslade och ofta till naturen svürlÜsta problem�. DärfÜr kan det inte heller bli tal om att pü ett enkelt sätt fÜlja lagar och regler eller uppgjorda planer. Polisarbete präglas av svüra avvägningar i obestämbara situationer. Denna diskretion när abstrakta regler ska tillämpas i särskilda fall gÜr att beslutsfattandet aldrig kan automatiseras (Hellberg 1991; Molander och Grimen 2010 s. 168–171). Istället reses krav pü ett omdÜmesgillt agerande – inte sü sällan müste poliser kunna gÜra ütskillnader enbart med stÜd i det egna fÜrstündet. Denna praktiska urskiljningsfÜrmüga kommer i par med en mer specifik osäkerhet som kan knytas till begreppet institutionaliserad misstro (Larsson 2007). Begreppet avser organisationer som syftar till att stärka tilliten i det civila samhället genom aktiv skepticism. Genom

110


6. FEM PUNKTER OM POLISEN OCH TILLITENS FLYKTIGA NATUR en sorterad misstro mot en minoritet ska polisen stärka hoppfullheten hos de många, bidra med lugn och säkerhet bland majoriteten. Detta uppdrag gör tillliten prekär. Dessutom förstärks sårbarheten av polisarbetets händelsestyrda vardag; ingen kan säga när nästa överfall, rån, stöld eller mord ska inträffa – och läggas till raden av redan inträffade överfall, rån, stölder och mord. Institutionaliserad misstro leder sin historia till Niklas Luhmanns bok om Förtroende (2005/1968). Distinktionen mellan tillit och (system)förtroende görs inte i denna tidiga text. Förhoppningsvis går argumentationen ändå fram. Luhmann utgår från att förtroende handlar om hur vi människor behöver inteckna framtidens osäkerhet för att kunna tänka, känna och handla utan att drabbas av oro och ångest. Förtroende (tillit) reducerar komplexitet, skapar förutsättningar för att på ett otvunget sätt kunna fungera i den sociala världen (på jobbet, hemma, på fritiden). Förväntningar stadgas upp och osäkerheter minskas genom förtroende, varför ”den som visar förtroende tar ut framtiden i förskott”, skriver Luhmann (2005 s. 19). Han stannar inte vid denna socialpsykologiska grundtanke. Han anser att brist på förtroende kan fylla samma funktion, att ovisshet kan övervinnas och situationsdefinitioner etableras genom misstro. Även misstro kan hjälpa oss att reducera komplexitet, lägga tillrätta och samordna våra handlingar. Men, menar Luhmann, om förtroendet tenderar att vara förenklande och framtidsöppnande är misstron ofta drastiskt förenklande och avslutningsinriktad. Vanligtvis är dock en ”generalisering av förtroende eller misstro i varje tänkbar mening ogenomförbar” (Luhmann 2005 s. 129). Kort sagt, det sociala livet är sammansatt och kringelkrokigt. Den institutionaliserade misstron representerar en kluven eller ambivalent form av förtröstan. I praktiken handlar det om att vissa organisationer ges i uppdrag att agera misstroget på särskilda fält i syfte att stärka förtroendet för samhället i sin helhet (Braithwaite 1998). Susan Shapiro (1987 s. 642) kallar dessa aktörer för ”allmänintressets vakthundar”. Institutionaliserad misstro riktar in sina krafter på själva systemförtroendet genom att reducera hoten mot t.ex. marknadsekonomi, rättsstat och parlamentarisk demokrati. Människors förväntningar på det moderna samhällets kanske allra viktigaste funktioner understöds alltså av kontrollåtgärder kännetecknade av en återkommande misstrogenhet – banker övervakas av finansinspektionen, företag av revisorsväsendet, den byråkratiska förvaltningen av statsrevisionen. Hela den liberala demokratiska ordningen vilar på maktdelningens politiska skepticism (Papakostas 2009 s. 57). På detta sätt kan moderna samhällen ge ”förtroende och misstro utrymme sida vid sida, ja på mångfaldiga sätt kugga samman dem så att de förstärks” (Luhmann 2005 s. 165).13 13 Andra exempel på aktörer inom den institutionaliserade misstrons fält är besiktningsmän, skolinspektörer, ordningsvakter och djurskyddsinspektörer. Se även Agevalls och Jonnergårds bidrag i denna bok.

111


!!($/&(&$# (,#)("##&/&%&$''$#!! &# /&#&# )&! &#''$#& 

/&((%&$''$#!!'  )##)(/&'((&(&, &(#("(( &&,(( )#' %&#$,& $"%(#($&&#"-'($ '- (!!( (!! " &$''$#& $ %&$''$#!!' &( /&,#&' ! (# $,&"/&,#&'$ '-/&)(',((##&#/&/&(&$#($(!!(#(!! "$$&#'($#&&%&'#(&& &$''$#!! & (( '($&( )#' %'/*&( #("$( "$&&#   1'(!!/&*#(#-$# $#(&$!!*&' )#' %&)(#*!(&%-" &(!!((!!%&$''$#!!$/&(&$#/&%&$''$#&#)& $" "&('#(!# ,#&"/&(&$#($(!!(##,&&(' *!! $&# /&,#&'  )& (!&' /&(&$# $ (!!( "!!# !#(& $ %&$''$#!! #,&$ #' )(&'''&-$&)(&-#$! %&$' '$#&$%&$''$#!!%$!'&'$$#$"&') ' /(&' $&&*'$&&$ %'+ $!$&

$ #,&&,"'(*'/&)#*&'(('$/' $!'()&##$"'' ,"## #,&$ '-&!*#(/&+& '*& '""$#&'$"&#(&' '/&%&$''$#&$%&$''$#!!'&(

! ,&&$$#($!$'  *(#' %$*& '" *  )!((#,!'$ '",!!!"/ /' $!

,&0!& .$!,&$"' '($&$*& '" * #(&)"/&%&$ ''$#''()&  !"//' $!

ISBN 978-91-40-67783-9

9 789140 677839

9789140677839  

Tillit och förtroende Innehåll 5. Tillit och förtroende i polisarbete. En fråga om norm- och omsorgsrationalitet 91 Sophie Hydén Picasso 6...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you