9789113034065

Cecilia Blankens

Cecilia Blankens

www.norstedts.se

BORTGJORD

A

tt göra bort sig är aldrig roligt. Men när tiden preskriberat den värsta skammen, då kan man börja garva åt eländet. Journalisten och bloggaren Cecilia Blankens har finkammat hela sitt kontakt­ nät efter autentiska bortgjord-historier. Här berättar såväl kändisar som doldisar om allt från nakenchocker, toalett-trauman och pinsamma lögner, till vådan av att krypa ner i fel säng – hos svärmor …

Resultatet är en skrattbonanza i igenkänningens tecken.

BO

D R O J G T R

nskars e v s a d ch okän o a d n nelser ä n K ä k e b d bortgjor

nkens

Bla Cecilia

足 T R BO D R O GJ

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Cecilia Blankens och Norstedts, Stockholm Formgivning och illustrationer: Lukas Möllersten Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2011 isbn 978-91-1-303406-5

Lögnen som sprack David Hellenius, 37, programledare, Bromma Jag hade just träffat min fru Renée och dejtat henne ett kort tag. En kväll när vi var ute och käkade middag sprang vi på en tjej jag kände och som jag hånglat med någon gång. Haft en kort affär med helt enkelt. Renée snappade väl upp att det var lite konstig stämning mellan mig och den där tjejen och frågade om vi haft ihop det. Eftersom allt var så nytt mellan mig och Renée var jag otroligt mån om att framstå på bästa sätt, jag ville inte att något skulle sabba eller skapa dålig stämning, så dumt nog ljög jag och sa att, »nej, nej – gud, nej – det har absolut aldrig hänt nåt mellan oss. Nej, nej, nej. Oh nej.« Bara ett par dagar senare var jag och min kompanjon Peter Magnusson på ett möte, och vid det här mötet råkade tjejen jag hånglat med dyka upp igen. Efteråt satt jag och Peter i bilen och snackade och av någon anledning började jag berätta om hur det hade gått till den där gången när jag smörat upp den där bruden. Och jag valde inte direkt de finaste orden, nej då. Nivån var pinsamt grabbig, på ett sätt som varken jag eller Peter är i vanliga fall. Jag skröt om hur alla hade velat ha henne, om hur meckigt det hade varit för mig i början, men att hon så småningom hade »blivit jävligt het på mig. Hon var sjukt fräsch. Och ja ba. Bjöd på Dompa. Och hon ba ›guud vad du är läcker‹.« Och så där höll det på. Lät väl inte mognare än en nittonåring. Max.

36

När jag lite senare på kvällen skulle träffa Renée sa hon att hon hade någonting som hon ville att jag skulle lyssna på. Hon tryckte igång ett telefonsvararmeddelande, ett riktigt jävla långt meddelande – säkert sju, åtta minuter – där jag hörde mig själv lägga ut texten om mig och den där tjejen som jag absolut inte haft ihop det med. Jag mitt klantarsel hade satt mig på telefonen som ringt upp Renée, och hela mitt och Peters rekordtöntiga snack hade spelats in. Inte nog alltså med att det framkom att jag ljugit, jag lät ju också så jävla dum. Här hade jag sålt in mig till Renée som världens bästa kille och så verkade det plötsligt som att jag egentligen bara var första klassens glidare.

King kong-sång Pontus Gårdinger, 46, programledare, Stockholm Friidrotts-VM för brandmän och poliser gick av stapeln i Stockholm och jag var inbjuden som konferencier. Solen gassade denna sommardag i ett fullsatt Kungsträdgården och det kändes lite pirrigt i kroppen eftersom självaste kungen skulle vara där och inviga spelen. Hans majestät skulle välkomnas av en manskör som skulle stämma upp i sång till konungens ära, och det var nu min uppgift att påannonsera alltihop. Jag befann mig alltså mitt på scenen, kungen stod på min ena sida och kören lite längre bort.

Den kungliga närvaron och den stora publiken bidrog till den allmänt högtidliga stämningen och med mitt allra mest myndiga och stämningsfulla röstläge meddelade jag på engelska att vi nu skulle få höra Kungssången. Synd bara att jag bytte plats på ett par vokaler: »And now – let’s hear – the siiiiiing for the kong!« Kong? King? King kong? Herregud. Vad sa jag?

Kungen hörde min miss, vände sig tyst mot mig med en blick som jag bara kunde tolka som medlidsam.

85

Ett oförglömligt stordåd Malin, 32, Trollhättan Jag skulle åka iväg som utbytesstudent ett år hos en familj som bodde i en mindre stad i Kansas i hjärtat av USA. Jag hade valt en budgetbiljett med många byten och mycket väntan och när jag kom fram till mitt mål efter ett drygt dygn på resande fot var magen i rejält uppror. Det är inte klokt vad det ställer till det när man håller sig för länge och konstig flygplansmat och godis är allt man äter. Hur som helst. Efter att ha hälsat bara superkort på familjen, en mamma, pappan och två små barn, frågade jag utan att låta alls så desperat som jag kände mig om jag kunde få låna toaletten. Visst fick jag det.

Badrumsbesöket tog så lång tid att det redan där avslöjades att det var något helt annat än att pudra näsan jag sysslade med. Tidsfaktorn skulle dock bli mitt minsta bekymmer. När jag äntligen var klar och skulle spola undan mitt stordåd åkte alltihop upp istället för att rinna undan i avloppen. Jag slet förtvivlat i spolspaken igen och igen men inget hände förutom att det bruna vattnet till slut rann över toakanten och ut på golvet. Jag kunde inget annat göra än kliva ut till familjen jag skulle bo hos i ett år och inleda vår relation med att med kinder blossande av skam och en röst som darrade av återhållen gråt be dem ringa en rörmokare. Snabbt. Något väldigt olyckligt hade hänt inne i badrummet. Grannen, som var just rörmokare, kom över fem minuter senare, klev in i röran och

122

hojtade högljutt inför hela familjen att det här minsann var »by far the worst I’ve ever seen«. Även om jag med tiden fick en väldigt bra relation med min värdfamilj kunde jag inte låta bli att i stort sett varje dag tänka på den där brutalt ärlige rörmokargrannens ord och på vår första kväll tillsammans.