9789100118471

Karlstad Zoologiska

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 1

2009-01-27 09:16:18

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 2

2009-01-27 09:16:18

Albert Bonniers Fรถrlag

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 3

2009-01-27 09:16:18

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-011847-1 Copyright © Hanna Hellquist 2009 Formgivning: Eva Lindeberg Omslagsfoto: Jann Lipka Fotografier för- och eftersätts: privata GGP Media GmbH, Tyskland 2009

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 4

2009-01-27 09:16:18

Till pappa

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 5

2009-01-27 09:16:18

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 6

2009-01-27 09:16:18

Trynsnoken Mitt allra första djur var en trynsnok. En ganska liten snok med en liten utväxt på huvudet, ett tryne, som den använder som en spade när den ska gräva gropar i sanden i sin naturliga miljö. I dubbelsängen på Herrhagen, bland mammas lakan i bäckebölja, fyllde inte utväxten någon vidare funktion, men det gjorde snoken aningens mer personlig än de andra ormarna som pappa hade. Min trynsnok var ljummen, torr och ofarlig. Jag brukade dra kroppen mot min överläpp medan jag sög på tummen. Jag låg i mammas och pappas dubbelsäng med trynsnoken under näsan och sög och sög på det bästa jag visste. Jag sög på tummen tills jag var tolv år och fick sova med gomställning under mellanstadiet så att tänderna inte skulle stå rakt ut ur käften på mig. Men fula tänder var inget jag oroade mig för när jag var tre år och snuttade med snokar. Snoken såg så trevlig ut, med sin lilla uppåtnäsa. Pappa gillade att jag inte var rädd för snokar när jag var tre.

7

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 7

2009-01-27 09:16:18

Ulrik Vi bodde i en trea på Herrhagsgatan 28, på Herr­hagen i Karlstad. Lägenheten hade stråtapeter i vardagsrummet och bruna papperstapeter med vita ränder i köket.

Mamma och pappa bodde där i fem år innan de fick mig och under de fem åren gjorde de sitt bästa för att förverkliga drömmen om ett barn.

Pappa säger att jag är frukten av ett vanligt trejucksknull en tisdagskväll, någon gång i slutet av ­oktober.

Det säger han ofta. Jag tror att han gillar att säga knulla. Inget barn vill höra om knullande föräldrar.

– Sån är jag, säger pappa. Jag nämner saker vid deras rätta namn. Även om ingen har bett honom.

Tisdagsknullet var kanske inte så glamoröst men tydligen väldigt effektivt. Mamma hade börjat ge upp drömmen om ett eget barn och i stället skrivit in sig på en kvällskurs på universitetet. Då tog det sig. Då kom jag.

Innan det tog sig för mamma och pappa, innan jag kom, hade de en djuraffär på Kvarnberget i Karlstad,

8

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 8

2009-01-27 09:16:18

K A RLSTA D ZOOLOGISK A

Karlstad Zoologiska. Affären hade varit pappas idé men mamma jobbade där lika mycket på sin lediga tid, när hon inte var i Örebro och läste till förskollärare. Mamma städade alla akvarier och terrarier och kaninburar, pappa stod för kunskapen och motivationen. Pappa krängde ormar och mamma skötte om dem. Till och med farmor hjälpte till i affären ibland.

Mamma och pappa drev djuraffären riktigt framgångsrikt ett tag, då i början på 70-talet. Sen tog pappa in en delägare som skulle sköta affären medan pappa flyttade till Sri Lanka för att exportera akvarie­fisk och koraller. Han blev ovän med den där del­ägaren, det var något med pengar och pappa tappade lusten för allt. Så 1973 sålde mamma och pappa affären. Men innan dess gick det bra. Riktigt bra, till och med.

De hade en massa djur hemma också, bland annat en apa som hette Ulrik. Jag fick aldrig träffa Ulrik, de gjorde sig av med honom innan jag föddes, men jag har sett bilder. Han verkade helskön. Jag önskar att jag hade levt samtidigt som han.

På bilderna håller Ulrik sig fast i ett tidningsställ med svansen, medan han äter en kanelbulle. Bullen är enorm i jämförelse med honom. Hans svans är lång och grå med en knorrig krok längst ut, som han använder att hålla i saker med. Han har ett litet grått läderansikte med stora ögon och en liten skär tunga.

Han ska precis bita i bullen.

Det är förbjudet för privatpersoner att äga apor nu.

9

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 9

2009-01-27 09:16:18

K A RLSTA D ZOOLOGISK A

Det är nog bra. En gång söp sig Ulrik full på ölslattar i köket, medan mamma och pappa satt i vardagsrummet och såg på teve. När han sen skulle svinga sig in i vardagsrummet via pärldraperiet, som han alltid gjorde, var han så full att han missade draperiet och drattade rakt i parketten. Och blev så jävla förbannad. Ställde sig mitt på vardagsrumsgolvet och skrek och stampade. Backade bakåt och skrek, tills väggen tog emot.

Pappa berättar ofta om när Ulrik missade pärldraperiet. Jag önskar att jag hade sett det. Jag önskar att de hade behållit honom och att vi hade vuxit upp tillsammans.

Det finns fina bilder på Ulrik. Han var tydligen väldigt mjuk. Ull-apa. Därav namnet. Ulrik.

10

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 10

2009-01-27 09:16:18

Den vita musen När jag var tre hade jag en liten vit mus. Den hade inget namn, men en alldeles egen bur till skillnad från alla andra möss i lägenheten på Herrhagen. Den vita musen förde en lugn och fredad tillvaro eftersom den var min och bara min. De andra mössen var pappas och skulle bli ormmat. Det visste jag. Men min mus var min och skulle inte behöva hänga i svansen över sömniga ormnystan i terrariet.

Jag kan inte säga att musen var särskilt rolig. Den var inte tillgiven, den kunde inga konster, den var inte ens söt. Rödögd och klen. Skönhet verkade dock spela mycket mindre roll för mig på den tiden. Jag lekte med den ibland. En gång fick jag en helium­ballong av någon som kom och hälsade på hemma hos oss. Jag fäste ballongen i en liten stråkorg och satte musen i korgen. Det blev som en liten luftballong. En liten musballong så att musen kunde stiga till väders för att få en bättre vy av världen.

Men det är ett nyckfullt minne. Ibland minns jag

11

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 11

2009-01-27 09:16:19

K A RLSTA D ZOOLOGISK A

att den svävade till taket i lägenheten på Herrhagen, men lika starkt är minnet av musens lilla ansikte på väg mot bjälkarna i sommarstugan. Det kan ha varit så att mamma hindrade mig från att släppa iväg den på äventyr. Det kan lika gärna ha varit så att hon lät mig. Två gånger.

Jag minns dock väldigt väl när jag skulle göra en skotskrutig kjol åt musen. En kilt. Tyget hade jag hittat i mammas tygkorg, det var flanell. Jag klippte till en liten ruta och lindade den runt den tunna lilla kroppen. Tyget räckte inte hela vägen, jag försökte tvinga ihop sidorna. Det gick.

Jag visste inte vad död var när jag var tre. Jag förstod nog skillnaden mellan att leva och att vara död, men jag visste inte vilka handlingar som kunde utgöra skillnaden. Därför förstod jag inte varför musen plötsligt var alldeles lealös och inte sprattlade som vanligt. Jag gick till mamma med musen slappt vilande i det rutiga tyget i mina händer. Och mamma blev så arg på mig. Hon blev så ledsen och arg. Hur kunde jag göra något sådant?

Sen minns jag inget mer av musen. Ingen begravning, ingen gråt, ingenting. Bara mammas bestörtning och den slappa vita kroppen i skotskrutig flanell.

12

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 12

2009-01-27 09:16:19

Cillan Sen hade vi en chinchilla. Hon var så fin. Grå med långa morrhår och stora svarta ögon. Chinchillan sprang omkring fritt i lägenheten. Hon hette Cillan, kort och gott.

En gång när jag skulle försöka ta upp henne så smet hon iväg och jag fick bara tag i pälsen och ryckte bort en stor tuss. Det var tydligen en sån här survival of the fittest-grej, de chinchillor som hade lösast sittande päls hade högre överlevnadsodds än de vars päls satt som berg. Chinchillan på Herrhagen hade tyvärr ingen användning av evolutionen och inte jag heller.

Jag gick omkring med värk i magen i två dagar, i väntan på att någon (mamma) skulle se den stora kala fläcken på lilla Cillan. Jag visste att jag hade skadat henne, det förstod jag trots att hon inte såg det minsta ledsen ut. Det är det värsta och det bästa med djur. Deras ansiktsuttryck ändrar sig aldrig. De är alltid neutrala. De har bara ett uttryck, vad man än gör med dem.

13

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 13

2009-01-27 09:16:19

K A RLSTA D ZOOLOGISK A

Men sen hittade mamma Cillan och den kala fläcken och jag fick förklara och känna mig som den lilla djävulen igen. Mamma och djuren – goda. Jag – ond.

Fast jag bara hade velat krama henne. Djur mår bäst när barn inte kramar dem, men det hade jag svårt att förstå.

Cillan fick följa med ut till stugan på sommaren.

Hon sprang fritt där med, i det stora huset. En kväll gjorde vi brasa i öppna spisen. Cillan sprang omkring på golvet nedanför. Sen hoppade hon upp på spiselhällen.

– Bara hon inte bränner sig! sa mamma.

– Hon är väl inte dum heller! sa pappa.

Men det var hon. Chinchillan sprang rakt in i ­spisen.

De gillar att rulla sig i sand, det håller pälsen ren och fin. Chinchillan ville rulla sig i den mjuka gråa askan, det var väl inget konstigt med det, hon kunde väl inte veta att det var jättevarmt, hon visste inte att det fortfarande glödde där under det gråa mjuka översta lagret.

Cillan brände sina små håriga tassar och svedde sina långa morrhår och det luktade bränd chinchilla och mamma tyckte så synd om henne. Det gjorde jag också, men mest var jag lättad över att det i alla fall inte var mitt fel.

Jag har en bild på mig och chinchillan från verandan på stugan. Det är den finaste bild som finns på mig. Cillan, däremot, blev snygg på alla bilder.

14

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 14

2009-01-27 09:16:19

Ormmat Pappa brukade skicka iväg mig till Karlstad Fågel, djuraffären i kvarteret, för att köpa musungar. Det var inte långt att gå, några hundra meter nedåt gatan på Herrhagen. Musungarna fick man i små plast­ byttor, de fanns i alla möjliga storlekar. Från de allra minsta, blindaste, skäraste, till ulliga gulliga och fullt fungerande, fast de var för små för att klara sig utan mamman förstås.

Jag bar hem musungarna så försiktigt i plastbyttorna. Tittade noga var jag klev på trottoaren.

Sen gav jag musungarna till pappa. Han slängde in dem en efter en till ormarna och de blev mat. En gång fick jag för mig att jag ville spara en. En liten vit med svarta fläckar. Kan jag inte få spara bara den? Den var så liten. Jag var så liten. Jag förstod inte varför den inte kunde klara sig utan sin mamma. Jag skulle ju ta hand om den. Jag tar hand om den pappa, jag lovar!

– Du kan inte ta hand om den, sa pappa. Den är alldeles för liten.

15

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 15

2009-01-27 09:16:19

K A RLSTA D ZOOLOGISK A

S책 sl채ngde han in den i terrariet.

Jag tittade p책 den tills ormen tog den, sen ville jag inte titta mer.

16

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 16

2009-01-27 09:16:19

Illrarna Vi hade två illrar också. De bodde bakom spisen. Två stycken små snabba, en hona och en hane, de hade varandra och sket förståeligt nog i mig och resten av familjen. De luktade väldigt konstigt. Illrar gör det.

Jag minns inte så mycket av illrarna. Bara att de bodde bakom spisen.

En halv meter ovanför illrarna hade pappa en plastlåda med skorpioner. Dem fick man inte peta på alls, sa mamma. Inte röra skorpionerna. Men varför hade vi dem där då? Varför hade vi en plastlåda med skorpioner i köket?

Illrar kan bitas jättehårt och utveckla riktigt djävulska personligheter. Det finns jaktillrar, som man använder att jaga kaniner med. Såna kan man inte ha inomhus att bo bakom spisen.

Våra illrar var inte elaka, men de var inte det minsta sociala heller. Jag minns lukten av dem och var de bodde. Jag ifrågasatte aldrig att djuren kom och gick hela tiden, att inga djur stannade någon

17

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 17

2009-01-27 09:16:19

K A RLSTA D ZOOLOGISK A

längre period. Jag minns att illrarna åt rå köttfärs med ett knäckt ägg över. Jag minns inte var de tog vägen sen.

18

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 18

2009-01-27 09:16:19

Kopparormen När farfar klippte gräset ute på landet om somrarna strök det med en och annan kopparorm. Farfar körde över dem med gräsklipparen. Det fanns gott om koppar­ormar på landet, det gör det fortfarande. De finns överallt och är väldigt lätta att fånga.

Kopparödla, säger folk. Det är en ödla. Men det ser ut som en orm så jag säger kopparorm. Ormslå, säger pappa.

Farmor var rädd för ormar så jag brukade fånga kopparormar och hålla dem bakom ryggen och tadaaa! håva upp dem framför farmor så hon skrek.

– Åhjåjåjåj, sa farmor, Hanna du får inte GÖRA så.

Mamma sa att det var farligt att skrämma gamla människor, de kunde få hjärtsnörp.

Jag sa att jag inte förstod varför farmor var så rädd för små ödlor.

Farmor. Farmor var stor och tjock och hade tjockt mörkbrunt hår med enstaka gråa slingor. Hon hade

19

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 19

2009-01-27 09:16:19

K A RLSTA D ZOOLOGISK A

leverfläckar på händerna och en vid munnen. På läppen hade hon som en blå blåsa. Farmor luktade aldrig illa, och hon blev aldrig arg. Hon och pappa var så lika varandra till utseendet, de hade samma ljusa ögon, samma betoning på orden och samma röst, när pappa var på det humöret. Farmor var alltid på det humöret. Farmor var alltid på humör. Jag hörde henne aldrig höja rösten.

Farmor gillade inte djur så mycket. När pappa var liten hade de en airedaleterrier som hette Jinko.

När Jinko träffade Sill-Gottfrid, en trehjulingsburen gubbe som försåg hela Karlstad med fisk, fattade han genast tycke och beslöt sig för att följa med Gottfrid till världens ände. Gottfrid ville dock inte ha någon hund i släptåg och slängde åt honom en strömming för att bli av med honom. Medan hunden stannade och åt upp fisken försökte Gottfrid trampa ifrån honom, han trampade så snoren rann och kastade ängsliga ögon bakåt. Berättar pappa.

Han lyckades inte trampa ifrån Jinko. Jinko sprang efter Sill-Gottfrid och åt sig så stenmätt på strömming att när han väl återvände till huset på Sommaro var han så dålig i magen att han sket ner hela källar­planet.

Pappa säger att hunden gick som en raket. Sen spydde han strömmingsskelett över hela övervåningen.

Jag vet inte alls hur farmor behandlade Jinko, jag vet inte hur hon var med hundar. Hon var i alla fall inte särskilt bra med vattensorkar.

Vi hittade en påkörd vattensork efter motorvägen

20

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 20

2009-01-27 09:16:19

K A RLSTA D ZOOLOGISK A

en dag, jag och mamma och pappa. Pappa stannade bilen. Det är bara pappa som stannar bilen på motorvägen, som svänger in på vägrenen tjugo meter efter den döda vattensorken och skickar ut sin fyraåriga dotter att hämta sorken, får henne att lägga sorken i bakluckan, blinkar vänster och kör hem till stugan för att skrämma sin mor med den.

Eller ja, han skickade ju fram mig.

– Gå och visa farmor vad du har, sa pappa.

Och jag gick med sorken bakom ryggen, och jag ropade på farmor; farmor, farmor! Och lät så glad och likgiltig jag bara kunde, och sen hivade jag fram sorken så farmor fick hjärtsnörp.

– Hanna, du får inte GÖRA så, sa farmor.

Men det fick jag ju.

Pappa hade gjort precis likadant, när han var ­liten.

Han hade hållit på att skrämma livet ur farmor flera gånger, bokstavligen, med möss och kopparormar och alla möjliga döda djur som han råkade snubbla över på sin barndoms gata. Sådan var pappa, och sådan ville pappa att jag skulle vara och då blev jag så.

21

INLAGA HELLQUISTKarin1.indd 21

2009-01-27 09:16:19