Issuu on Google+

Social mobilisering en utmaning fรถr socialt arbete

Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen (red.)


Innehåll DEL 1

1. Social mobilisering: en inledande positionering av Verner Denvall, Cecilia Heule och Arne Kristiansen

11

2. Socialt arbete som mobilisering av Cecilia Heule

19

3. Språk och begrepp som mobiliserande eller stigmatiserande faktorer 33 av Cecilia Heule och Arne Kristiansen 4. Brukardelaktighet i välfärdsstaten − retorik och praktik av Sara Hultqvist och Tapio Salonen 5. Mobilisering, socialt arbete och dess brukare − ett ömsesidigt givande och tagande av Peter Beresford 6. Forskning som resurs i social mobilisering av Arne Kristiansen

43

57

73

DEL 2

7. Mobilisering, motstånd och kritik i offentliga organisationer av Ulla-Carin Hedin 8. Mobiliserande arenor av Verner Denvall

89

103


9. Mobilisering genom självhjälpsgrupper av Magnus Karlsson

119

10. Resursmobilisering och expertis som vapen i äldrepolitiken av Anna Meeuwisse

131

11. Socialt företagande – en mobilisering i tiden? av Alec Carlberg

143

12. Mobilisering inom socialarbetarutbildningen av Verner Denvall, Cecilia Heule och Arne Kristiansen

157

13. Mobiliserande socialt arbete med sexköpare, sexsäljare och offer för människohandel av Gabriella Scaramuzzino och Roberto Scaramuzzino 14. Barns mobilisering – en internationell utblick av Bodil Rasmusson

169

181

DEL 3

15. Ett samtal om social mobilisering av Bengt Börjeson och Sune Sunesson

197

Referenser

217

Index

235

8


1 Social mobilisering: en inledande positionering Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen Begreppet social mobilisering används för att beskriva hur organisering av grupper i samhället kan bidra till social förändring och utveckling. I den här boken utgår vi från två huvudinriktningar och betydelser av social mobilisering. Den första beskriver hur gräsrotsorganisering kan kombineras med sektorsöverskridande utvecklingsinsatser i syfte att motverka fattigdom, ohälsa och diskriminering; den andra aktivistiska rörelser vars syfte är olika former av social förändring. När det gäller den förstnämnda inriktningen omfattar detta till exempel utvecklingsarbete i tredje världen. UNICEF, som arbetar för barns rättigheter i hela världen, definierar social mobilisering på följande sätt: Social mobilisering är en bredskalig rörelse som syftar till att eftersträva människors medverkan i att uppnå specifika utvecklingsmål som strävar efter ökad självständighet. Den involverar alla relevanta samhällsparter – beslutsfattare, opinionsledare, byråkrater och teknokrater, professionella grupper, religiösa samfund, kommersiella intressen och industrier, städer och individer. Det är en planerad och decentraliserad process där aktörer försöker starta förändring gemensamt. I socialt mobiliseringsarbete vägs människors upplevda behov in. Principen att involvera de berörda är viktig då individer och grupper skall mobiliseras i ett gemensamt agerande. (UNICEF 2010, förf. övers.)

Den andra inriktningen omfattar den form av initiativ som också brukar benämnas sociala rörelser och som kan ta sig uttryck som exempelvis protestmarscher, självhjälpsgrupper, ockupationsaktiviteter och gatuteater. Wettergren och Jamison (2006:10) skriver att: … en social rörelse är ett slags organiserat (i lösa nätverk, grupper eller organisationer) kollektivt handlande, vars aktörer delar vissa grundläggande föreställningar om omvärlden, känner solidaritet med varandra och befinner sig i konflikt med det etablerade systemet inom det område där de verkar och framför sina protester.

11


Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen Denna bok strävar efter att beskriva och diskutera båda typerna av social mobilisering. Gemensamt för båda strömningarna är en tilltro till att människor kan bli starkare genom att tillsammans starta sociala förändringsprocesser. Fattigdom, ojämlikhet och förtryck av diskriminerade och marginaliserade grupper förekommer även i samhällen som utåt sett framstår som rika och privilegierade. Genom att uppmärksamma strategier för att bekämpa ojämlikheter i samhället som annars riskerar att bli beständiga hoppas vi kunna inspirera socialarbetare och andra socialt engagerade personer inom såväl den offentliga som den frivilliga sektorn liksom inom brukarorganisationer till ett mobiliserande socialt förändringsarbete. Social mobilisering har förvisso funnits som ett tema i litteraturen inom socialt arbete förut, men har haft en undanskymd plats i de senare årens utgivningar. Förutom den svenska bok om social mobilisering med fokus på samhällsarbetets teori och praktik som publicerades för snart tjugo år sedan under redaktion av Kenneth Sundh och Päivi Turunen domineras fältet främst av kurslitteratur av grundkaraktär på dagens socionomutbildningar (Sundh & Turunen 1992; Swärd et al. 2006; Trevithick 2008). Vi menar att det därför finns ett stort behov av en bok som presenterar den idémässiga bakgrunden till social mobilisering och dess möjliga inriktningar. Motivet till att ge ut boken ska också ses mot bakgrund av de samhällsförändringar som skett i Sverige och många andra så kallade välfärdsländer sedan slutet av 1980-talet. Dessa förändringar har fått stor betydelse för människors vardag och har medfört ett ökat intresse för alternativa organiseringsformer av socialt arbete. Sverige har välfärdspolitiskt alltmer kommit att likna andra länder i Europa. Den svenska folkhemsidén har krackelerat. Redan i mitten av 1990-talet låg arbetslösheten i Sverige på samma nivåer som i andra europeiska länder. Det har bland annat inneburit att kommunerna har tvingats ta ett omfattande arbetsmarknadspolitiskt ansvar. Segregationen på bostadsmarknaden har ökat och hemlösheten har mångdubblats. Uteliggare, ett fenomen som tidigare förknippats med internationella storstäder som New York och London, har blivit en realitet till och med i svenska småstäder. Alkohol- och drogkonsumtionen har fått en omfattning och form som liknar den i länder som vi tidigare betraktade som avskräckande exempel. Samtidigt har samhällets kapacitet och ansvar för välfärden ifrågasatts på såväl ekonomiska som ideologiska grunder. De ekonomiska omfördelningarna och omprioriteringarna av samhällsekonomin har varit stora. I början av 1990-talet inleddes en ekonomisering och marknadsorientering av vårdsektorn, som bland annat innebar att kommuner och andra myndigheter omorganiserade sina verksamheter och, utifrån marknadsmässig rationalitet, började använda beställar-utförarmodeller (Blom 1998; Blomberg 2004). Konkret visar sig ekonomiseringen och marknadsorienteringen till exempel genom att bud-

12


1. Social mobilisering: en inledande positionering getramar blivit ett skäl för att inom socialtjänsten neka enskilda medborgare försörjningsstöd. Detta legitimeras av en ideologisk förskjutning där det idag talas mer om individens ansvar för sin egen rehabilitering än om samhällets gemensamma ansvar för att sätta in åtgärder mot exempelvis missbruk och hemlöshet. Krav och kontroll på individen har blivit minst lika viktigt som tolerans och socialt stöd. Individualiseringen visar sig också i synen på orsakerna till sociala problem. Hemlöshet förklaras gärna i dag som orsakad av missbruk och psykiska sjukdomar (Swärd 2008) och missbruk och kriminalitet med olika typer av psykisk ohälsa. Den diagnostiska kulturen står förmodligen starkare än någonsin tidigare på det sociala området. Individualiseringen och diagnostiseringen har bidragit till en medikalisering av det sociala arbetet. Denna visar sig bland annat i en ökad tilltro till evidensbaserade behandlingsmetoder, inte minst inom ungdoms- och missbruksvården. De evidensbaserade metoderna, vars former är inspirerade av medicinen och den kognitiva psykologin, förväntas lösa sociala problem som tidigare förknippades med fattigdom och andra typer av försörjningsproblem. Mot bakgrund av dessa samhällsförändringar, som vi här med yviga penseldrag har målat upp, kan man hävda att vi idag lever i ett annat samhälle än på 1980-talet, då tilltron till att samhället skulle ta ansvar för sociala problem och att välfärden skulle utvecklas ytterligare fortfarande var stor. Med denna antologi vill vi erbjuda en motbild och visa fram alternativ till hur mobilisering kan genomföras på arbetsplatser eller i föreningslivet.

Innehåll och upplägg Boken består av tre delar. Den inledande delen beskriver vad social mobilisering kan innebära i socialt arbete. Här berörs viktiga begrepp och vad som karaktäriserar social mobilisering historiskt och internationellt. Boken startar med att redogöra för basen i de metoder som syftar till att mobilisera marginaliserade och diskriminerade samhällsgrupper i socialt arbete. Med hjälp av internationella och historiska exempel demonstreras det sociala arbetets bredd och handlingsutrymme. Analysen visar att de praktiker som används i mobiliseringsarbete inte sällan står i konflikt med den professionsutveckling som sätter expertens bedömningar och perspektiv i centrum. Metoderna länkas även till för det sociala arbetet centrala teoretiska förklaringsmodeller: social exkludering och inkludering samt erkännande av den andre. Texten hänger nära samman med den efterföljande genomgången av hur begrepp som används i socialt arbete för att benämna olika målgrupper kan vara både stigmatiserande och mobiliserande. Särskilt fokus läggs på begreppet brukare och de användningsformer detta begrepp har.

13


Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen I ett efterföljande avsnitt presenteras frågor som berör demokrati och inflytande i relation till de grupper som utgör målgrupper för myndighetsutövning och olika välfärdstjänster. Avsnittet bygger bland annat på en kunskapsöversikt om brukardelaktighet. Det innehåller en genomgång av hur synen på demokrati och medborgare har förändrats över tid och hur detta har påverkat välfärdssystemens utformning. Detta kopplas till brukarinflytandets olika former och det spänningsfält som den professionelle välfärdsarbetaren har att manövrera inom. Boken har även en komparativ ansats. Vår förståelse av hur svenska brukarorganisationer, utbildningsenheter och professionen samspelar kan underlättas om vi har kännedom om förhållanden i andra länder. Genom en studie utförd på brittiskt material får vi inblick i hur brukarnas egna organisationer i Storbritannien har samverkat med dels professionella socialarbetare och deras organisationer, dels olika myndigheter. Kapitlets författare har drivit inflytandefrågor både i sin egen forskning och genom ett systematiskt samarbete med brukarorganisationer och myndigheter. Det finns en hel del likheter mellan den brittiska och den svenska utvecklingen, men en del av det som skildras är unikt för Storbritannien. I det avslutande kapitlet i bokens första del återvänder vi till den inledande indelningen av social mobilisering i dels aktivistiska rörelser, dels mer professionsinriktat utvecklingsarbete. Här ges en beskrivning av hur socialt mobiliserande metoder kan användas i forskning och kunskapsutveckling och hur forskning kan utgöra en resurs för social mobilisering. I kapitlet diskuteras och problematiseras kopplingen mellan socialt mobiliserande forskning och aktionsforskning. För att nyansera förståelsen av socialt mobiliserande forskning gör vi, med utgångspunkt i några studier av Charles Tilly, en koppling till den forskning som finns om sociala rörelser och det så kallade resursmobiliseringsperspektivet. Bokens andra del ger sedan konkreta exempel på social mobilisering i praktiken. Här belyses offentlig förvaltning, brukarorganisationer, mobilisering i utbildning samt social mobilisering med fokus på särskilda målgrupper som barn, missbrukare och prostituerade och vilka metoder som kan användas. Vi startar med ett område som de flesta kan relatera till: arbetsplatsen. Vad händer när någon reagerar på problem och missförhållanden och riktar kritik mot organisationen? Det kan vara gentemot ledningen eller förhållanden som upplevs som problematiska. Aldrig så korrekt kritik kan skapa en eskalerande spiral som resulterar i utstötning av den som har kommit med kritiken. Men även motsatsen är möjlig och kritiken kan bemötas med respekt och uppfattas som konstruktiva förbättringsförslag. ”Mobilisering” visar sig vara ett användbart begrepp för att skildra de kollektiva processer som kan iscensättas i samband med att kritiker tar till orda på en arbetsplats.

14


1. Social mobilisering: en inledande positionering Sedan presenteras konkreta metoder som kan utnyttjas i samband med mobiliseringsarbete. Sådana metoder skulle kunna användas på arbetsplatserna ovan eller för att utforma sådana demokratiska strukturer som beskrevs i bokens inledande del. Metoderna förenas i att söka utforma arenor eller frizoner som ska garantera öppna möten mellan jämlika deltagare. De metoder som beskrivs kan användas antingen enbart för själva mötet och dialogens skull, för att åstadkomma handling och strukturerad planering eller både och. En stor del av social mobilisering sker naturligtvis utanför de professionellas egna domäner. Detta tema tas upp i tre kapitel. Först genom att presentera självhjälpsgrupper och särskilt den kunskapsutveckling som sker i självhjälpsgrupper och hur de erfarenhetsbaserade kunskaper som medlemmar i självhjälpsgrupper har kan stärka brukarinflytande i olika samhälleliga sammanhang. Därefter får vi följa hur intresseorganisationer kan etablera sig som viktiga socialpolitiska aktörer och opinionsbildare. Ett sådant exempel är ”Malmö anhörigförening för vårdbehövande äldre och deras anhöriga”. Föreningen lyckades på 1990-talet blanda sig i äldrevården och förde effektivt ut både kritiska och utmanande uppfattningar om äldrepolitiken och kom ofta att anlitas som expert av olika parter. Hur lyckades en lokal intresseförening uppnå denna position? Vilka strategier användes för att väcka opinion och nå inflytande? Dessa och andra frågor diskuteras och besvaras med hjälp av begrepp hämtade ur teoribildningen om sociala rörelseorganisationer. Ett tredje exempel är socialt företagande och hur detta kan utgöra social mobilisering för personer med missbruksproblem. Grundaren av ett sådant socialt företag beskriver själv vad som kännetecknar dessa företag och hur förutsättningarna för socialt företagande i Sverige ser ut i dag och i ett historiskt perspektiv. Därigenom får vi även en bild av hur klientrörelsen i Sverige har utvecklats med betoning på dess tilltro till sociala myndigheter. Boken återvänder sedan till den professionella sfären och skildrar ett utvecklingsprojekt inom socionomutbildningen som har sökt utmana gränsdragningen mellan professionella och det sociala arbetets målgrupper. Texten handlar om en gemensam kurs för nästan färdiga socionomstudenter och studenter från olika brukarorganisationer. De senare förenas av erfarenheter av marginalisering, diskriminering eller utsatthet. Frågan är vilken legitimitet som denna typ av projekt har inom socionomutbildningen och vilka lärdomar som kan dras. Slutligen presenteras två exempel på hur professionella insatser kan samspela med intresseorganisationer. Dels beskrivs mobiliserande insatser riktade till sexköpare, sexsäljare och offer för människohandel för sexuella ändamål. Texten bygger på en studie av fyra ideella organisationer och nätverk som arbetar inom prostitutionsområdet i Sverige och i Italien. Genom dessa konkreta exempel erbjuds tillfälle för reflektion kring villkor, hinder och möjlig­heter

15


Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen att bedriva mobiliserande socialt arbete på ett område som kännetecknas av stor variation vad gäller både målgrupper och problembild. I kapitlet ges också en kort historisk tillbakablick på det sociala arbetet inom prostitutionsområdet i Sverige. Ett andra exempel är hur social mobilisering tillsammans med barn kan användas för att utveckla demokratiska processer i unga nationer i tredje världen. Utifrån ett demokratiprojekt i en skola i Sydafrika får vi följa hur implementering av mänskliga rättigheter och barnkonventionen kan ske på lokal nivå med hjälp av social mobilisering. För att nå framgång i denna typ av projekt krävs kunskap om barns specifika behov liksom om den kultur man arbetar i. Analysen visar att hierarkiska system med inslag av korruption och fattigdom, liksom med auktoritära och disciplinära relationer mellan vuxna och barn, försvårar demokratiarbete. Bokens tredje del består av ett kapitel som avrundar och avslutar. Läsaren bjuds in till en dialog om social mobilisering och dess villkor. Dialogparterna är två av de första professorerna i socialt arbete i Sverige. Mot bakgrund av deras mångåriga erfarenhet av forskning, undervisning och utvecklingsarbete i socialt arbete ges sammanfattande kritiska och reflekterade bilder av feno­menet social mobilisering.

Hur kan social mobilisering utgöra en utmaning för socialt arbete? De förändrade villkoren för den sociala välfärden, där ekonomiska nedskärningar kombineras med en ökad individualisering, har medfört att de politiska aspekterna av det sociala arbetet har synliggjorts. När människor nekas ekonomiskt bistånd eller rätten till bostad tydliggörs ett behov av att lyfta inflytandeoch maktfrågor i det sociala arbetet. Annorlunda uttryckt har förändringarna bidragit till att frågor som kan betraktas som en viktig del av det sociala arbetets rötter – nämligen kampen för mänskliga rättigheter och demokrati – återigen har aktualiserats. Att framhålla betydelsen av inflytande- och maktfrågor och det sociala arbetets politiska grund är ytterligare ett syfte med denna bok. Det innebär att vi också vill åskådliggöra hur social mobilisering kan bidra till att ge människor som varit diskriminerade och marginaliserade ökat inflytande över sina liv. Den brittiske forskaren i socialt arbete Malcolm Payne har tydliggjort den politiska dimensionen i socialt arbete i sin bok What Is Professional Social Work? (Payne 2006). Han urskiljer tre huvudformer av socialt arbete: therapeutic (behandlande), transformational (radikalt förändrande) och social order (välfärdspolitiskt). Begreppen har varierande ideologiska och teoretiska utgångspunkter och fungerar utmärkt för att illustrera hur vi ser på temat för denna bok. Utifrån

16


3 Språk och begrepp som mobiliserande eller stigmatiserande faktorer Cecilia Heule & Arne Kristiansen I denna bok är olika exempel av social mobilisering och inkludering i socialt arbete i fokus. Vissa kapitel ger övergripande bilder med historisk utveckling och teoretiska utgångspunkter för olika aspekter av social mobilisering. Andra lyfter fram exempel på social mobilisering från olika verksamhetsområden och praktiker. I detta kapitel reflekterar vi över hur vårt sätt att kategorisera och sätta ord på det sociala arbetets verklighet kan ha mobiliserande eller stigmatiserande effekter och konsekvenser. Till att börja med kan vi fundera över vilka underliggande antaganden som kan knytas till följande begrepp: • • • • • • •

Utsatta grupper Missgynnade grupper Fattiga grupper Socialt exkluderade grupper Diskriminerade grupper Bidragsberoende grupper Bidragsberoende grupper

• • • • • • •

Dysfunktionella grupper Det sociala arbetets målgrupper Klienter Brukare Kunder Patienter Ärenden

Nyanserna kan verka små, men skillnaderna i förståelsen och de bakomliggande implikationerna kan vara stora. Det är inte alltid lätt att finna adekvata formuleringar i beskrivningar av det sociala arbetets målgrupper. Vilka risker eller tolkningar erbjuder de olika begreppen ovan? Finns det begrepp som är antimobiliserande och bidrar till ett förtryck av de människor vars handlingsutrymme och resurser behöver mobiliseras, eller är detta beroende av i vilket sammanhang de används? Social mobilisering kan ses som en gemensam kamp av människor som tillsammans organiserar sig mot det som man uppfattat som orättvisor i samhället. Benämningar och slogans är ofta betydelsefulla i dessa rörelser. I Peter Beresfords kapitel (kapitel fem) förekommer begreppet ”psychiatric survivors”, i kapitlet översatt till ”överlevare av mentalvården”. Det är inte ovanligt att

33


Cecilia Heule & Arne Kristiansen personer som är verksamma i brukarorganisationer för personer som upplevt psykisk ohälsa i Storbritannien refererar till vården som något som de har överlevt, för att tydliggöra en konflikt som de uppfattar finns mellan deras behov och verksamheternas inriktning. I detta kapitel kommer vi att reflektera över de begrepp som används för att benämna det sociala arbetets så kallade målgrupper. Inledningsvis för vi ett resonemang om hur konstruktionen av begrepp kan åskådliggöra perspektivval i sociala verksamheter. Därpå följer en historisk återblick för att visa på hur begrepp som beskriver målgrupper i socialt arbete ändrar sig över tid. Till sist kommer vi att fokusera på begreppet ”brukare” och hur användning av detta begrepp i skilda sammanhang kan få varierande konsekvenser. Vi kommer att sätta detta i relation till den allt vanligare förekomsten av begreppen brukarmedverkan och brukarinflytande samt framhävandet av vikten av ett brukarperspektiv.

Begrepp är ideologiska knutpunkter Det sociala arbetets begrepp är inga axiom, det vill säga avgränsade, oberoende och objektiva benämningar (Bergmark 1998; Denvall 1998). Begrepp ”… är knutpunkter där ord och idéer träffas. Man kan säga att begrepp är ord som alltid är mångtydiga” (Kurunmäki 2009:182). Vilka begrepp som används i socialt arbete är betydelsefullt, eftersom de avspeglar maktförhållanden, rollfördelning och handlingsutrymme inom de verksamheter där det sociala arbetet bedrivs. Begrepp som ”brukare” och ”klient”, liksom ”behandlare” och ”socialsekreterare”, kan betraktas som sociala konstruktioner (Berger & Luckmann 1991). Det innebär att de, i likhet med andra begrepp som används i socialt arbete, formas och omformas av det sociala arbetets aktörer med grund i de synsätt, normer och föreställningar som råder i samhället. De begrepp som vi använder om till exempel de människor som utgör det sociala arbetets så kallade målgrupper, säger därför ofta mer om den tid vi lever i och om dem som använder dessa begrepp än om de människor begreppen syftar på. Betydelsen av ett och samma begrepp kan dessutom variera historiskt, men också mellan olika grupper, verksamhetsområden och kulturer. Olika begrepp kan också användas för samma, eller likartade, fenomen i olika sammanhang. Givetvis medför detta konsekvenser för det sociala arbetets verksamheter och de människor som berörs av dessa. I det sociala arbetets olika begrepp finns sociala och kulturella betydelser och tolkningar, vilket innebär att de kan bidra till att människor antingen exkluderas eller inkluderas, liksom att de kan synliggöra eller dölja marginalisering och diskriminering. Med kunskap om hur begrepp kan konstrueras och användas i socialt arbete finns det anledning att kritiskt ställa frågan om varför vissa begrepp används

34


3. språk och begrepp som mobiliserande eller … och vad som avses med dem. Låt oss ta ett exempel. Våren 2009 deltog vi i ett seminarium tillsammans med forskare och praktiskt verksamma socialarbetare. Flera av deltagarna hade lång erfarenhet av behandlingsarbete på missbruksområdet. Seminariet inleddes med att deltagarna presenterade sig och vad de arbetade med. Det som förvånade oss var att de flesta av socialarbetarna använde begreppet ”kliniker” när de berättade om vad de arbetade med. ”Jag är kliniker”, sa den ena socialarbetaren efter den andra. Eftersom vi hade träffat en del av dem tidigare, så visste vi att de tidigare titulerat sig med begrepp som ”behandlingsassistent” och ”behandlare”. Hur kan man förklara att socialarbetare börjar använda ett begrepp med tydligt ursprung inom medicinsk behandling när de beskriver sina arbeten? Kliniker betyder enligt svenska akademins ordbok (SAOB) ”läkare som är verksam på sjukhus”. Inom ramen för denna text finns inte utrymme att göra någon djupare analys av denna fråga, men händelsen på seminariet kan tolkas som ett försök från socialarbetarna att posi­ tionera sig och öka sin status genom att använda ett begrepp som förknippas med ett inflytelserikt vetenskapligt paradigm. Det kan givetvis påverka hur omgivningen ser på socialarbetarnas arbete, men också hur de själva kommer att förhålla sig till de människor som de möter i sitt arbete. Exemplet från seminariet är ett uttryck för begreppsförskjutning, det vill säga hur innebörden i ett begrepp kan förändras. I detta fall begreppet ”kliniker” – från att ha syftat på läkare i sjukvård till att omfatta socialarbetare som är verksamma med behandlingsarbete inom missbrukarvården. Men exemplet kan också ses som ett uttryck för ideologisk frasering (Sundin 1975), vilket innebär att man ger verksamheter eller företeelser nya benämningar utan att förändra innehållet, för att de bättre ska passa in i ett nytt eller förändrat sammanhang.

Dårar, idioter och fattighjon – om benämningar på det sociala arbetets målgrupper De människor som utgör det sociala arbetets målgrupper och som idag bland annat kallas för klienter, patienter och brukare har benämnts på andra sätt i andra tider. Idag kan en del historiska benämningar kännas främmande och förskräckliga, men en gång i tiden var de officiella och allmänt använda. Människor som man idag säger har utvecklingsstörningar har så sent som på 1960-talet benämnts idioter, sinnesslöa och efterblivna. Människor med psykiska sjukdomar har kallats såväl dårar som sinnessjuka. Vanföra var ett begrepp som användes för de människor vi idag säger har fysiska funktionsnedsättningar. Barn och ungdomar med olika typer av sociala problem kallades under första delen av 1900-talet för vanartiga (Grunewald 2009). Fattighjon var benämningen på de människor som i början av 1900-talet var beroende av ekonomiskt stöd från samhället. Benämningarna förmedlar samhällets värdering av dessa

35


Cecilia Heule & Arne Kristiansen marginaliserade grupper. Syftet med att ändra benämningar på olika målgrupper kan dels vara en önskan om att modernisera och legitimera synen på den vård eller behandling som samhället erbjuder. Men det kan också vara ett uttryck för en mobiliseringstanke som inte sällan har sitt ursprung i olika intresseföreningar som drivs av de berörda målgrupperna själva. De organisationer som idag ägnar sig åt socialt arbete använder flera olika benämningar på de människor som organisationerna vänder sig till. Några exempel är: klient, patient, brukare, medlem och medarbetare. Benämningarna speglar ofta vilken typ av verksamhet det handlar om. När målgruppen benämns klient eller patient är det vanligtvis fråga om verksamheter som styrs av professionella och utbildade socialarbetare som arbetar på till exempel socialkontor, statliga institutioner eller inom sjukvården. Medlem och medarbetare är exempel på benämningar som ofta används av brukarorganisationer. Brukarbegreppet, som vi kommer att diskutera närmare i nästa avsnitt, är en bred benämning som används i olika typer av verksamheter, såväl sådana som drivs av myndigheter som av brukarorganisationer. Det har i flera sammanhang kommit att ersätta klientbegreppet.

Om brukarbegreppet När begreppet brukare används beror det ofta på att man vill understryka betydelsen av att de människor som är föremål för olika typer av sociala insatser är aktörer som ska vara delaktiga i hur de sociala insatserna utformas. Därför görs det en distinktion mellan begreppen ”brukare” och ”klient”, eftersom klientbegreppet ofta har förknippats med en organisering där relationerna mellan hjälpgivare och hjälptagare är ganska ensidiga och där klienten ses som en mottagare av olika sociala insatser (Dahlberg & Vedung 2001; Socialstyrelsen 2003). Det brukar hävdas att det ligger en större inflytandedimension i begreppet brukare: Begreppet brukare avser en person som inte har möjlighet att välja en alternativ producent, men som däremot kan påverka den nuvarande på olika sätt. Detta kan t. ex. ske genom att insatsen väljs och utformas i samarbete mellan den enskilde och socialarbetaren. Ett annat exempel kan vara att flera användare tillsammans påverkar socialtjänstens innehåll och inriktning genom t. ex. ett brukarråd. Detta uttrycks som att man kan använda strategin voice (röst) om man är missnöjd med den tjänst man nyttjar (Socialstyrelsen 2003:18).

På senare tid har målgrupper för det sociala arbetet i allt högre utsträckning uttryckt önskemål om inflytande över välfärdstjänsterna. Förekomsten av − och rekommendationerna om − brukarinflytande, brukarråd och brukarrevision har i ökande utsträckning gjort sig gällande inom olika offentliga organisationer.

36


9. Mobilisering genom självhjälpsgrupper länge är det möjligt för en upptagen, välkänd och återkommande engagerad brukarföreläsare att på ett rättvisande sätt ge röst åt de brukare som är sysslolösa eller förhindrade att utföra arbete eller annan verksamhet, marginaliserade och tydligt utsatta? Dessa och fler invändningar kan resas när det gäller frågan om vem eller vad brukarrepresentanter egentligen representerar. Men enligt mitt synsätt ger invändningarna inte tillräckliga skäl för att avstå från att bjuda in brukare som representanter. I stället bör frågan om representation vara föremål för fortsatt diskussion och valet av brukarrepresentanter för ständigt kritisk granskning. I resten av kapitlet presenterar jag ett alternativt sätt att förstå representationsproblematiken. En tanke som presenteras är att brukarrepresentanter inte representerar en viss grupp människor, utan snarare en viss typ av kunskap, ungefär som en läkare i sitt dagliga arbete snarare representerar den medicinska vetenskapen än läkarkåren. Den särskilda kunskap som brukarrepresentanternas legitimitet bygger på kallas här erfarenhetsbaserad kunskap, och här diskuteras särskilt hur sådan kunskap kan utvecklas i självhjälpsorganisationer och -grupper.

Självhjälpsgrupper som resurs i brukarfrågor Jag har i tidigare arbeten definierat självhjälpsgrupper som ”en mindre samling människor som regelbundet samlas för att hantera ett gemensamt problem genom ömsesidig hjälp och stöd” (Karlsson 2002:56). Det gemensamma problemet kan variera – det är till exempel vanligt med självhjälpsgrupper när det gäller missbruk, sorg och effekter av fysiska/psykiska funktionshinder – men idealtypiska grupper kan sägas vara självständiga, ledarlösa stödgrupper där alla deltagare deltar på lika villkor. I praktiken finns en gråskala där självhjälpsgrupper ibland initieras av professionella och inte så sällan är knutna till någon frivilligorganisation (Karlsson 2009). Grupperna utgör en typ av organisering inom det civila samhället som kan ses som teoretiskt intressant eftersom de på ett tydligt sätt samlar människor med liknande erfarenheter och erbjuder dem en möjlighet att tillsammans skapa en egen förståelse av det problem eller den gemensamma livssituation de samlas kring. De blir därmed ett sätt att organisera enskilda medborgares erfarenheter, kunskaper och åsikter.

Något om självhjälpsgruppers historia I Sverige är självhjälpsgrupper en svårfångad företeelse eftersom de bryter mot en traditionell svensk folkrörelsekontext. Att diskutera självhjälpsgruppers historiska rötter skulle kräva åtminstone ett kapitel i sig, men många av de grupper som idag betraktar sig som självhjälpsgrupper, såväl i Sverige som i

123


Magnus Karlsson andra länder, har likheter med Anonyma alkoholister (AA) och liknande grupper som uppstod i USA med början i 1940-talet. Dessa grupper var måna om sin självständighet och om att alla medlemmar deltog på lika villkor. De var inte sällan professions- och/eller samhällskritiska, och emellanåt förefaller de också ha haft politiska inslag (Katz & Bender 1976; Karlsson 2002). När tankarna kring AA nådde Sverige, så hade idéerna till en början svårt att få fäste (se Karlsson 2002 för ett utvecklat resonemang kring detta, se också Helmersson Bergmark 1995 och Kurube 1997). En bidragande orsak var troligen att den svenska ideella sektorn i stor utsträckning var uppbyggd av nationella föreningar som under sig hade lokalföreningar och som fick sitt stöd som traditionella svenska folkrörelseorganisationer, medan åtminstone den ideal­ typiska självhjälpsgruppen var en fristående solitär enhet. Det svenska systemet för att stödja denna typ av initiativ ekonomiskt passade inte självhjälpsgrupper som var organiserade utan styrelsemöten, ordförande, kassörer och verksamhetsberättelser. Samtidigt var självhjälpsgruppernas särdrag i USA – alla medlemmars lika inflytande – åtminstone på pappret legio i Sverige, vilket innebar att de i den meningen inte tillförde något ”extra” till den svenska kontexten. Det tog lång tid för fenomenet självhjälpsgrupper att få fäste i Sverige, och först under mitten av 1990-talet uppstod ett nationellt intresse kring frågan. Vid det laget hade forskning om självhjälpsgrupper pågått i åtminstone 20 år i USA och verksamheten kring sådana grupper hade pågått i många västländer (inklusive våra nordiska grannländer) under något drygt årtionde (Katz & Bender 1976; Karlsson 2002). Fortfarande har såväl i Danmark som i Norge – men inte i Sverige – särskilda nationella satsningar gjorts för att stödja självhjälpsgruppers verksamhet när det gäller sociala och medicinska frågor (för ett utvecklat resonemang se Karlsson 2004).

Uppmärksamhet i samhället Självhjälpsgrupper har fått mycket uppmärksamhet i samhället i dag av flera skäl. De framträder ofta som verkningsfulla i forskningsstudier och har blivit intressanta alternativ till traditionella, professionellt ledda stödverksamheter. Flera studier visar att självhjälpsgrupper i många avseenden är fullt jämförbara med stödgrupper som har professionella ledare (Kyrouz, Humphreys & Loomis 2002). I sin enkelhet framstår självhjälpsgrupper i många fall som kostnads­ effektiva alternativ, även om det troligen är få deltagare i sådana grupper som själva skulle lyfta fram kostnadseffektivitet som ett centralt värde med verksamheten. Men eftersom självhjälpsgrupperna ingår i den socialt inriktade ideella sektorn och kan anses ha behandlande inslag är frågan om kostnad intressant. Idag tillmäts ideella insatser allt oftare stor betydelse för den samlade välfärden. I

124


9. Mobilisering genom självhjälpsgrupper Sverige finns en lång tradition av att det offentliga är såväl initiativtagare som finansiär och utförare av behandlande insatser inom medicin och social omsorg, men i många andra länder spelar organisationer både i den ideella sektorn och inom marknadssektorn viktiga roller på dessa områden. Utvecklingen i Sverige är i viss utsträckning på väg mot denna mer diversifierade modell – särskilt vad gäller vem som utför insatser – och den ideella sektorn har under det senaste årtiondet återkommande diskuterats i förhållande till denna utveckling (Johansson 2005). Emellanåt kopplas självhjälpsgrupper vidare till tankar om ”empowerment” och till ambitioner att stärka och ge den enskilde makt, vilket bland annat motiverar en del professionella aktörer att engagera sig i arbete med grupper som har likheter med självhjälpsgrupper. Adams (2008) skriver att: We can see how empowerment rooted in self-help had become associated with political conservatism, whereas since the late 1980s, the more democratic, equality-based and left-wing elements of empowerment have benefited from movements of liberation, rights and social activism, strengthened by anti-­racism, feminism, and critiques of inequalities and oppressions arising from differences in social class, age, disability, sexuality, religion and others. (Adams 2008:11)

Borkman (1990) inkluderar även de senare ”left-wing elements” i sin förståelse av självhjälpsgruppers och de erfarenhetsbaserade kunskapernas ursprung – och det görs också här. Citatet ger då delvis uttryck för en ganska diffus tanke om att individer i självhjälpsgrupper ska stärka varandra att ta makten över sin egen livssituation. Fenomenet självhjälpsgrupper uppmuntras alltså både av den politiska högern och av vänstern. Detta gäller troligen också i Sverige, om än av delvis andra skäl. Självhjälpsgrupper kan sannolikt i större eller mindre utsträckning vara en utgångspunkt eller en bas för social mobilisering. I nedanstående görs en ansats att förklara detta genom att visa på hur det i självhjälpsgrupper – i de fall sådana grupper faktiskt på allvar hanterar frågor om makt och empowerment – utvecklas särskild kunskap kring det gemensamma problem som gruppmedlemmarna samlas kring, och hur den kunskapen i större eller mindre utsträckning utmanar den befintliga professionella kunskapen på området.

Nyttan av att delta i en självhjälpsgrupp En fråga som ofta ställs om självhjälpsgrupper är vilka påvisbara effekter de har. Det kan bero på att självhjälpsgruppen är en liten, frivillig sammanslutning som kan drivas med försumbara ekonomiska medel. Därför finns ingen finansiär med något omedelbart intresse av att följa upp effekter – det finns helt enkelt ingen som vill ha reda på vad man får för pengarna. Det kan också bero på att

125


Magnus Karlsson gruppernas ambition sällan är att uppnå vissa väl definierade mål eller ”effekter”, utan deltagarna verkar ofta vara nöjda med att bara få träffa andra i samma situation, för att få utbyta tankar och erfarenheter. Varken intressenter utom eller inom gruppen driver alltså frågan om effektstudier. Ändå kan det finnas anledning att säga något kring nyttan med att vara med i en självhjälpsgrupp. Särskilt som denna nytta visar sig ha beröringspunkter med diskussionen om självhjälpsgruppers möjliga betydelse vad gäller brukarinflytande. Det som redovisas framöver bygger framför allt på mina egna empiriska studier (Karlsson 2002), men liknande slutsatser har dragits på andra håll. En huvudanledning till att besöka en självhjälpsgrupp är betydelsen av att få träffa andra i samma situation. Deltagare i självhjälpsgrupper säger påfallande ofta att de på ett särskilt sätt känner sig förstådda av människor som har varit med om samma sak som de själva: ”bara en alkoholist kan förstå en alkoholist”. Ett annat viktigt tema handlar om att få känna sig normal. I en situation där alla har samma problem behöver ingen förklara sig. Paradoxalt nog uttrycker deltagare emellanåt att självhjälpsgruppen till och med blir en plats där man kan slappna av och inte prata om sitt problem, eftersom alla redan vet vilken situation man befinner sig i. Ett tredje tema handlar om att faktiskt få se att andra befinner sig i samma – eller till och med i en ännu värre – situation som man själv. Många deltagare uttrycker att de innan de besökte sin självhjälpsgrupp trodde att de var ensamma på jorden om sin situation, och att det var en enorm lättnad att inse att andra hade det på samma sätt. Vissa deltagare erkänner dessutom uppriktigt att de blir lättade av att inse att en del gruppdeltagare har det ännu värre än de själva. En annan huvudanledning till att besöka självhjälpsgrupper har att göra med den information som delas i grupperna och som är till nytta för den enskilde. Självhjälpsgruppen blir i många fall en informationsbas för ämnet som deltagarna samlas kring. Informationen kan till exempel handla om vilka mediciner som är verksamma mot en viss åkomma, vilka vård- och stödinsatser som det finns anledning att söka, vilka nya forskningsrön som finns när det gäller det gemensamma problemet eller praktiska tips (t. ex. ”måttlig motion är bra för att undvika migrän”). Tomofumi Oka, forskare i socialt arbete, har studerat en japansk självhjälpsorganisation (i meningen en större organisation som på samma sätt som självhjälpsgrupper bygger på erfarenhetsbaserad kunskap och idealet om att alla medlemmar är både hjälpgivare och hjälptagare) för föräldrar till sjuka barn. Han visar hur föräldrarna i gruppen i så stor utsträckning sågs som ett informationscentrum för berörda föräldrar utanför organisationen, att intresset hotade att överbelasta deltagarna och rasera organisationen (Oka 2003). När det gäller det tema som rör information kan det möjligen göras en uppdelning mellan information som rör praktiska företeelser som relaterar till er-

126


9. Mobilisering genom självhjälpsgrupper farenheter och sunt förnuft (t. ex. hur man kan hantera att man hör röster eller vad man bör låta bli att äta för att undvika migrän), och information som är av mer akademisk/teoretisk karaktär (vilken medicin man ska använda eller vilka steg som finns i en sorgeprocess). Den förra typen av information ligger nära den kunskap som här kallas erfarenhetsbaserad, medan den senare snarast kan beskrivas som professionell. Ett tredje huvudtema när det gäller självhjälpsgrupper handlar om kamratskap och kamratstöd. Här finns dels en rent social dimension i självhjälpsgruppen – gruppen innebär en möjlighet att träffa vänner – och dels en dimension som handlar om att den enskilde får känslomässigt och konkret stöd av de andra gruppdeltagarna när en situation är särskilt svår. Den sociala dimensionens betydelse verkar variera en hel del. I vissa självhjälpsgrupper betonar deltagarna tydligt att de inte deltar i gruppen för att träffa vänner – sådana har man redan – utan att man träffas med tydligt fokus på det gemensamma problemet. I andra fall berättar deltagare om hur de har träffat personer i sin självhjälpsgrupp som de sedan har blivit goda vänner med och som de numera träffar även utanför gruppen. I ytterligare andra fall berättar personer i grupperna om att vänskap utvecklats i hela gruppen och mellan alla deltagarna. Det undertema som handlar om känslomässigt och konkret stöd från gruppen till den enskilde är mer enhetligt. Det förefaller vara vanligt att deltagare i självhjälpgrupper stöttar varandra när det till exempel gäller att kräva adekvat vård eller att ansöka om bistånd, vilket naturligtvis är särskilt intressant i en diskussion om brukarinflytande. Det finns också exempel på hur man ger varandra konkret stöd i särskilda livssituationer, till exempel vid särskilt viktiga möten med myndigheter. Det är med tanke på ovanstående resonemang förståeligt att deltagare i självhjälpsgrupper emellanåt ses som ”besvärliga” brukare som kräver sin rätt: de är välinformerade och har stöd av andra som känner till vad de går igenom (Karlsson 2004).

Erfarenhetsbaserad kunskap som ett genomgående tema I de tre teman som beskriver nyttan av en självhjälpsgrupp och som lyfts fram både av deltagare i självhjälpsgrupper och av forskare på området finns den erfarenhetsbaserade kunskapen som ett genomgående inslag. I det första temat är denna kunskap samlande och ”nyckeln” till att få delta i gruppen: bara om du delar erfarenheten har du en plats i gruppen. I det andra temat är samma kunskap dels den tolkningsram utifrån vilken information värderas, dels den kunskapsbas till vilken den nya, i gruppen prövade, informationen läggs. När det gäller det tredje temat kan de delade erfarenheterna och den gemensamma kunskapsbasen bidra till kamratskap, men kamratskap i gruppen kan också

127


Social mobilisering En utmaning för socialt arbete Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen (red.)

Social mobilisering är sedan lång tid tillbaka ett viktigt inslag inom socialt arbete över hela världen. Under det sociala arbetets historia har många social­ arbetare strävat efter att stödja människors egna idéer om förändring. Idag läggs dock allt större tonvikt på expertbedömningar och individuella lösning­ ar, och de ursprungliga idéerna om att det sociala arbetet bör vara samhälls­ förändrande tenderar att glömmas bort. Denna bok visar på alternativen. Här presenteras den sociala mobiliseringens värdegrunder, och i ett antal kapitel redovisas hur social mobilisering kan komma till stånd på arbetsplatser, i föreningar och i offentliga organisationer. Påfallande ofta sker det utan direkt inblandning av professionella. Med den här boken vill författarna visa att det är nödvändigt att öka kunskapen om hur sådana processer kan komma till stånd, så att yrkesverksamma inom socialt arbete ska kunna stimulera och underlätta dem. Boken riktar sig till studerande och yrkesverksamma, till föreningsaktiva inom det sociala verksamhetsområdet och till alla som är intresserade av det sociala arbetets utmaningar. Bokens redaktörer är verksamma vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Övriga författare är forskare och lärare vid sex lärosäten i Sverige och i Stor­ britannien.

Redaktörer för boken: fr. v. Arne Kristiansen, Cecilia Heule och Verner Denvall

ISBN 978-91-40-66821-9

9 789140 668219


9789140668219