9789171262172

BARNMARK

Foto Mikael Andersson Text Gรถran Tunstrรถm Bokfรถrlaget Max Strรถm

Barnmark Foto Mikael Andersson Text Gรถran Tunstrรถm

Bokfรถrlaget Max Strรถm

Vad återstår av ens barndoms somrar, som likt svalor i blå luft kastade sig förbi och försvann?

På en aldrig igenfunnen strand skall potatis

kokas över en eld. Potatisarna skrubbas med s a n d: en liten märkvärdighet, en i det ögonblicket stor upptäckt. På hemresan vräker regn ner, blixtar delar vattnet itu. ”Ösa båten” läggs som en väldig tyngd till ens vokabulär.

Små förskjutningar, namngivanden. Allt sker för första gången. Skymningarnas fladdersmusskrin, den nya fotbollens dunkande mot vedstapeln och staketet, de avlägsna ropen från vildvinsverandor som kallar en hem, fast kvällssolen ännu blänker mot murens stenar och får mossan att l y s a. Flisorna i höjdhoppsribban på 85 cm höjd över havet, som fastnar i låret innan den faller. Dofterna som rusar ut ur liljekonvaljedungen.

Likgiltigheter under resan mot döden? Nej.

För det händer ju att man långt efteråt överraskar sig själv i ett av dessa minnen och ser att det var just d ä r något skedde med en: det ögonkastet, den gesten, det ordet förmedlar plötsligt en insikt, som dittills varit en på ett hemlighetsfullt sätt förborgad. Det handlar naturligtvis om hur man tagits emot av världen.

Om man fått språket som en gåva eller om orden är en serie mentala örfilar för vilka man måste värja sig i djupet av sitt liv. Men de finns ofta där, dessa tillitens ögonblick -

Barn, säger en psykolog, är varelser som har

hemligheter att forcera. Som måste besegra ordens och kropparnas stängsel för att bit för bit komma närmare, om inte sanningen om livet, så dock vuxenlivets sanningar.

Att bli till. Att stå i förväntningarnas glänta och plötsligt känna sig u p p l y s t! Jag minns en sådan dag, som fortfarande sköljer över mig i arbetet: mor var bortrest och skulle komma till Sunne med middagståget. Min far sa: ”Vi tar en taxi och åker ner till Rottneros och kliver på tåget där.” ”Varför då?” frågade jag. ”För att överraska henne. För att hon skall säga: ’Men i all sin dar, är ni här.’” Luften blev skimrande av ordet ”överraska” för det var inte bara ett ord, det blev ett förhållningssätt, ett instrument med vars hjälp man kunde få ens med- och motmänniskor att lysa, så som jag själv blev upplyst den dagen, på den exakta platsen, djupt där nere i åren, där jag tyckte mig, med Tomas Tranströmers ord, stå

i ett rum som rymde alla ögonblick –

ett fjärilsmuseum.

Göran Tunström

Juninatt som öppnar sig med famnen full av fågelskri.

Vattnet stilla, gardinerna i fönstren vill ut, en dörr slås upp i dimman. Människor kommer över gårdsplanen.

Så här i början av sommaren är de flesta naturligtvis bara barn.

Utan att vi märkte det kom Musiken Väldiga träd, vajande kronor stigar som ledde in i ett mörker av grönt.

Jag längtade inte efter mamma för en fjäril i D-dur flög rakt igenom mig Det gjorde inte ont - men ont gör det att den aldrig kommit tillbaka.

Drömmen var ett skepp och jag kapten Den plöjde rätt igenom förmiddagen under många och väldiga segel Vågor var det, långt in i skogen, och underliga språk, som jag kunde Sen stötte den mot en klippa som hette ”Lunch” och det blev bara e n värld kvar full av falukorv och ägg och kompisar, lika små allihop!

Min katt bor i Augusti men jag i Juli Det är så långt emellan Fast idag såg jag den längst ute på bryggan Den hade simmat dit för att den längtade Jag sprang Då var det bara Pamelas sko!

Den dagen fick allting plats: Födelsedag med smultron på, fast jag minns inte vems, ett munspel i gräset vid ladan och Bettans hamster som dog så telefonen blev blöt när hon grät och grillkorv på stranden och åska sen och Erica rädd och hittade skärpet till badrocken min Prins Hatt under jorden, på kvällen, låste in killar på toa, på kvällen, och Cecilia blev kysst av den löjlige Lars och red på axlar när vi skulle till smultron åt tårtan, jag minns inte vems.