Issuu on Google+

Lisbeth Pipping


Tillägnan Den här boken är tillägnad alla de tusentals barn och ungdomar som varje dag går till skolan för att om och om igen bli kränkta, diskriminerade och mobbade av en eller flera av sina klasskamrater, skolkamrater eller lärare. Boken är också till för alla de som mobbar andra och de som bara tittar på och de som inte lyssnar. Den är också tillägnad alla de modiga barn och unga som vågar ställa sig upp och säga: ”Sluta mobba!” Bokens alla medarbetare vill helt enkelt att alla barn, ungdomar och vuxna ska våga ställa sig upp och säga: Jag mobbar inte! www.slutamobba.se


Fem berättelser

Oscar, 7 år När Oscar var sex år längtade han efter att få börja skolan. Hans storebröder gick redan i den riktiga skolan, det var bara Oscar som fortfarande gick på dagis. Bröderna brukade komma hem och berätta om allt roligt som hände i skolan. Oscar längtade så till skolan för där skulle han få en egen fröken, få riktiga skolböcker och till och med läxor. Han kunde nästan inte sova natten innan skolan skulle börja, för det pirrade så där härligt i magen. Men snart märkte Oscars mamma och pappa att det var något som inte stämde med deras lilla spralliga och glada kille. Han hade ofta ont i huvudet och magen. Han var nästan aldrig glad längre, han tittade mest ner i golvet när mamma frågade: ”Hur har det varit i skolan idag då?” Hans mamma och pappa frågade honom flera gånger om det var något som var på tok i skolan. Då blev Oscar arg och skrek åt dem att de skulle sluta tjata, det är väl 13


inget som är fel heller. Det var mycket bråk hemma och Oscar kunde börja gråta bara någon av bröderna råkade peta på honom. Förr hade de minsann slagits och knuffats utan att Oscar grinat. Så slutade Oscar att äta, han sa att han inte var hungrig. Hans mamma och pappa var förtvivlade. De pratade med hans fröken som sa att hon hade inte märkt att Oscar inte tyckte skolan var rolig. I hennes klass var allt bara bra, inga problem där inte och alla barnen var så goda vänner. Oscars fröken sa att nu fick de sluta oroa sig, det var deras oro som gjorde att Oscar tyckte att det var tråkigt att gå till skolan. Hon hade ju minsann jobbat minst 35 år som lärare, skulle inte hon kunna avgöra om det var pro­ blem med några av hennes elever? Så kom jullovet och Oscar blev nästan sitt gamla vanliga jag igen. Busade med bröderna, åkte pulka och åt som en varg. Hans föräldrar blev så glada, fröken hade nog haft rätt, det var de som oroade sig i onödan. Så tog jullovet slut och det var dags för Oscar och hans bröder att packa sina ryggsäckar. Då brast det för Oscar. Han skrek att han aldrig mer ville gå till den där jävla, dumma skitskolan. Aldrig mer. Nu äntligen vågade han tala om för sin mamma och pappa varför det varit så jobbigt under hela höstterminen. Det var som om det inte fanns något stopp, orden bara strömmade ur hans mun. Det visade sig att det var två flickor som mobbade honom. Två flickor som var åtta år och som inte kunde låta 14


honom vara ifred. Varje dag stängde de in sig med honom på toan. De låste dörren från insidan och sedan började dagens terror. En av flickorna kissade och sedan tvingade de Oscar att doppa ner sin hand i det smutsiga vattnet i toastolen och så skulle han slicka av sina fingrar. Vissa dagar var han tvungen att ta upp den smutsiga toaborsten och slicka och suga på den efter att han doppat den i flickornas kiss. Sedan slog och hotade de honom. En sak skulle han veta, sa de, de skulle få reda på om han skvallrade och då skulle det bli ännu värre. När föräldrarna pratade med Oscars lärare sa hon att det trodde hon inte på. Sådant hände minsann inte i hennes skola. Och om det mot förmodan skulle hända, ja, då skulle hon väl veta om det, hon som hade så många års erfarenhet. Rektorn på skolan svarade föräldrarna att skolan minsann hade en bra likabehandlingsplan. Föräldrarna undrade vad skolan nu skulle göra. Rektorn svarade att det visste han inte, för det stod inget om något sådant här i hans och skolans fina plan. Och förresten var det ju ingen vuxen som sett det som hade hänt. Man kunde ju inte veta om Oscar talade sanning. Men Oscars berättelse måste tas på allvar, eftersom den visar att något inte är bra i skolan. Rektorn och läraren måste ta reda på vad det är som är fel. De får inte fortsätta att tro att deras skola är perfekt. Oscar blev kränkt av sina kamrater och kränkt av att skolan svek honom. Det kommer han att bära med sig resten av sitt liv. Den som 15


inte blir trodd tar stor skada. Hur Oscar mår idag vet jag inte. Men jag vet att hans föräldrar har vågat prata med andra föräldrar och att de fått stöd i kampen att ge Oscar en mobbningsfri skolgång.

Kalle, 13 år Kalle möter jag på en föreläsning, han kommer först av alla, helt ensam. Kalle går i sexan och är tretton år gammal. Jag säger hej och han svarar tyst hej, men tittar inte på mig. Läraren har satt stolarna i en halvcirkel och det finns plats för trettio elever. Kalle sätter sig längst bort till höger. Han flyttar sin stol så långt åt höger det bara går. Det är tyst i rummet, men efter en stund hörs det glada skratt i korridoren och jag kan se att Kalle kryper ihop lite och vänder sig bort när de andra kommer in i klassrummet. Efter lite stök har alla hittat en plats, men stolen bredvid Kalle står tom. Läraren säger att de väntar på två tjejer som sagt att de är lite sena. När de kommer in i klassrummet finns det två lediga stolar, men inte bredvid varandra. Självklart vill tjejerna sitta ihop. Jag ber då alla flytta ett steg åt höger så att tjejerna kan sitta tillsammans. Då blir det tyst, alla tittar åt Kalles håll, men ingen säger något. Tjejerna säger att de kan sitta på samma stol. Jag ger mig inte och efter en stund har alla en egen stol, men det är ett stort avstånd mellan Kalles stol och killen som sitter bredvid. Innan jag börjar prata tittar jag på läraren för att 16


se om hon också ser det jag ser. Men det verkar hon inte göra. När jag pratat klart och alla väller ut ur klassrummet sitter Kalle kvar. Han tar lång tid på sig för att få med sig sin väska och jag säger: ”Hej, vad heter du?” ”Kalle”, säger han tyst. Sedan sätter han ner väskan på stolen, vänder sig om och tittar mig länge i ögonen. Han sätter sig tungt ner på stolen och säger: ”Jag är mobbad.” Jag drar fram en stol och sätter mig nära Kalle. ”Jag har redan sett det”, säger jag. Sedan frågar jag försiktigt om han vill berätta. Orden kommer som ur en kulspruta, det är inget stopp. Till sist kan jag säga: ”Vad du är modig som vågar berätta, vet din lärare om att du är mobbad?” ”Jo, hon vet. För när hon berättade att du skulle komma till vår skola och prata om mobbning, då tänkte jag att nu måste jag våga berätta.” ”Det var modigt gjort, vad hände då? Vad sa hon då?” säger jag. Kalle blir tyst och jag kan se en liten tår som sakta trillar ner för hans kind. ”Hon sa: …”, Kalle sväljer, men tar sats ”’Det är väl inte så farligt, Kalle. De där killarna är ju sådana, vet du. De vill vara tuffa och retar andra. Du ska inte bry dig om dem så ska du se att de tröttnar. Du är ju en så bra kille. Strunta du i de där killarna.’ ” ”Vad kände du då, Kalle?” ”Att jag aldrig mer kommer att berätta, för hon förstår ju 17


ingenting. Hon vet ju inte vad mobbning är. Man borde inte få jobba i skolan om man inte vet det.” ”Det har du rätt i, Kalle, alla som jobbar i skolan måste veta hur man gör när någon blir mobbad”, säger jag. ”Vad skulle hon ha gjort, tycker du?” Kalle flyttar sin stol lite närmare min, lägger armen om mig, tittar mig i ögonen och säger: ”Hon skulle ha satt sig bredvid mig, lagt armen om mig och sagt: ’Berätta hur det känns, hjälp mig att förstå.’ ” ”Vad skulle du ha berättat då?” frågade jag. ”Jag skulle ha berättat hur det känns att varje dag vara tvungen att gå till skolan, trots att man är rädd och ensam. Jag skulle ha berättat att jag ofta har ont i huvudet och magen. Att jag inte kan äta eller sova för att jag är så orolig och rädd. Att glädjen och livet försvinner då man är mobbad. Jag skulle berätta hur det känns att inte vara något värd, hur det känns att andra reser sig upp när man kommer och sätter sig bredvid dem på lunchen i matsalen. Jag skulle berätta hur det känns med alla suckar och blickar. Jag skulle ha berättat hur det känns att aldrig bli vald på gympan eller på grupparbeten, att alltid bli över. Jag skulle ha berättat att jag aldrig blivit bjuden på något kalas. Om hon bara hade frågat och velat lyssna. Om hon hade velat veta hur det verkligen känns här inne i bröstet att vara mobbad.” Kalle sitter tyst en stund, sedan säger han: ”Tror du att de någonsin kommer att sluta mobba mig?” ”Det tror jag”, svarar jag, ”för idag har de som mobbar dig ju fått höra vad som händer med den som blir mobbad. 18


Jag tror att de har förstått, tror inte du det, Kalle?” Kalle skakar på huvudet. ”Det enda som hjälper är om fröken har förstått.” Jag lovar Kalle att jag ska prata med hans fröken, få henne att förstå hur Kalle har det varje dag i skolan, få henne att förstå att utan henne går det inte att få slut på mobbningen som Kalle blir utsatt för. Jag har pratat med fröken, jag vet att det blivit bättre för Kalle och jag vet en annan mycket viktig sak. Vi vuxna får aldrig säga: ”Det inte är så farligt.” Vi får inte vänja oss vid ett kränkande klimat i klassen. Att vara mobbad är ju som att bli dödad lite grann varje dag. Nu hoppas jag att Kalle börjar leva lite mer varje dag.

Malin, 14 år En annan gång stannar Malin kvar. Under hela föreläsning­en har hon viskat med sina kompisar och fnittrat. Jag fick säga till henne flera gånger. Då svarade hon lite otrevligt att hon stör väl inte. Hon säger också att hon tycker att det jag berättar är trist och frågar sedan hur länge det ska hålla på. Nu står hon där och trampar. Tittar sig runt i klassrummet innan hon tyst säger: ”Var det verkligen så jobbigt att bli mobbad? Mår man så dåligt så man inte vill leva?” ”Ja”, svarar jag. ”Man mår så dåligt och livet tar liksom slut. Vet du, jag önskade så under alla år av mobbning att bara en enda hade kommit fram till mig i skolan och sagt: 19


9789172057357