Page 1


Innehåll Prolog: Konvojerna 7 DEL ETT Blodröd augusti 15 Överlöparens historia 18 Massflykten 25 Jakten börjar 37 I despotens klor 44 De första offren 55 Familjen Olsen i Persfjord 68 DEL TVÅ Radiogrupperna 75 Otursförföljda uppdrag 88 Nålnes 95 DEL TRE Nätet återuppbyggs 105 Sippora 120 KGB på Seglodden 131 Sundet 139


DEL FYRA Operation Midnattssol 145 Skallgång 154 Genombrott 161 Harbakken 170 DEL FEM En kamp på liv och död 177 Slutstrid vid Seglodden 188 Schörners rättvisa 193 Avrättningsplatsen 200 Falsksändningar 206 Tragiska siffror 219 Mot slutet 224 Epilog: Moskva känner inga tårar 234 Efterord till den svenska utgåvan: Underrättelsekrigets efterspel 250 TILLÄGG Appendix I: Partisaner och radiogrupper 1940–1944 269 Appendix II: Tyska fartygsförluster i partisanernas område 1942–1944 277 Appendix III: Sovjetiska anfall i maj och juni 1943 282 Appendix IV: Sovjetiska ubåtsförluster 1941–1944 287 Appendix V: Tyska operationer mot partisanerna under 1943 291 Källor och hänvisningar 293 Noter 297 Litteratur 323


PROLOG Konvojerna

austhavet, vintern 2005 | Det var tjugo minusgrader när jag gick ombord på det gamla hurtigrutskeppet »Lofoten» i Kirkenes. En råkall vind blåste in i fjorden, och havsytan var täckt av en smutsgul sörja av is. Längre ut stångades en rödmönjad bogserbåt mot isflaken och fick havstrut och ejder att lyfta med klagande skrik. Årets första månader hade varit milda, men i början av mars hade snön börjat falla. Nu låg den i tjocka drivor, som om en ironisk gud hade dragit ett vitt lakan över de igenbommade fabriksbyggnaderna på malmberget och de ryska trålarna som låg i docka vid varvskajen. Det var en påminnelse om att ingenting varar för evigt – vare sig järnmalmsfyndigheter eller totalitära system. Jag var på en ny resa in i det förflutna, och i bagaget hade jag några gulnade anteckningar som jag för länge sedan hade fått av aristokraten, skogsägaren och diplomaten Erik Braadland, som i många år tjänstgjorde som norsk ambassadör i Moskva. Under ett cocktailparty på den svenska ambassaden i juni 1955 hade han plötsligt stått ansikte mot ansikte med vice statsminister Anastas Mikojan, som hade överlevt Stalin och nu var en av Chrusjtjovs betrodda män. »Knappt hade jag tagit Mikojan i hand förrän han började på samma föreläsning som han gav mig under mottagningen på franska ambassaden den 14 juli ett år tidigare. Sovjetunionen hade befriat Norge 1944 och dragit sig tillbaka. Varför hade vi blivit så rädda och gått till amerikanerna? Hade de vetat att vi skulle göra det hade de aldrig dragit sig tillbaka.» Braadland var lagd åt det offensiva hållet och stod på sig mot den lömske bolsjeviken.


8

prolog • Blodröd augusti

»Jag påminde Mikojan om att vi hösten innan hade firat befrielsen av Finnmark tillsammans, men han malde på om amerikanska baser. Jag upplyste honom om att det ännu inte fanns några amerikanska baser i Norge. Både Mikojan och Pervukhin anmärkte på ordet ännu, och från den senare kom den bitska kommentaren: Jag uppskattar att ni sa ännu, för upprättar amerikanerna baser i Norge kan jag inte svara för konsekvenserna!» En halvtimme senare stod jag vid relingen och rökte en cigarett med stela fingrar och såg Kjelmsøy försvinna akterut. Framför oss öppnade sig Varangerfjorden som ett innanhav. Vinden hade tilltagit. Ett arktiskt ljus silade genom stormskyarna och fick vågorna att skimra i alla färgskalans nyanser – smaragd, pärlemor, olivgrönt och violett. Varje gång skeppet krängde i de tunga dyningarna knakade det i skott och ventiler. I nordväst låg Varangerhalvön med sina moränryggar och sandstensformationer som ett nästan vegetationslöst islandskap. I öster reste sig fjällen likbleka mot himlen och verkade säga till oss besökare att vi var små och obetydliga. Jag var redan stel av kyla, men jag stod kvar och tänkte att det gick en osynlig linje genom historien – från att lastfartygen med den nazityska 2. bergsdivisionen myllrade in som ett stim i fjorden sommaren 1940 till att Kirkenes blev befriat i ett granatregn fyra år senare, från Mikojans hotelser över cocktailglasen sommaren 1955 till att muren föll 1989 och vidare därifrån in i vår egen tid. »När vi ryckte in och befriade Nordnorge blev ni plötsligt rädda. Varför då? Vi har aldrig kunnat förstå det. Vi var ju allierade, och fram till dess hade det rått så god sämja mellan oss. Om ni inte hade blivit rädda hade vi fortsatt. Då kunde vi ha befriat hela Norge, och Finland med på tio dagar! Men ni blev rädda, och då lät vi det vara», hade den gamle stalinisten sagt till Braadland. Jag gick tillbaka till hytten och tog fram mina anteckningar. Vinden höll på att mojna, men fortfarande hördes skälvningar och suckar när stålbogen skar in i vågorna. Jag lutade mig tillbaka i kojen och blundade, men jag kunde inte sluta tänka på Mikojans och Pervukhins hotelser. Det här var bara ett av många exempel på hur Röda arméns inmarsch i Finnmark under efterkrigsåren användes av Politbyråns medlemmar


Konvojerna

9

för att disciplinera en liten granne och slå in kilar i vårt samarbete med väst. Jag förstod att Braadland hade känt sig irriterad och förolämpad, och jag beundrade hans mod som vågade säga emot. Det var långt från de glittrande takkronorna i Moskvas diplomatkvarter till fattighusen längs den arktiska kusten, och många skulle kanske säga att valet av reselektyr var underligt. Men jag hade bestämt mig för att göra ett nytt försök att ta reda på vad som hände under åren innan rödgardisterna ryckte in i Kirkenes, och jag såg ett samband mellan skuggboxningen i Kreml och de blodiga händelserna som utspelade sig bakom den tyska linjen i norr. Varje gång Mikojan snurrade sin mörka mustasch och beklagade sig över vår bristande tacksamhet, för en befrielse som i propagandan hade fått gigantiska dimensioner, gick han i praktiken till attack mot den handfull norrmän som hade deltagit i kampen: patrioterna från Kiberg och Varanger som skulle bana väg för Röda armén. Ju starkare olika norska regeringar upplevde att de måste försvara sig mot diktaturen i öst, desto mer utsatt blev de överlevande partisanernas ställning. Det handlade om skräck, och skräcken hade varit ett gift, för både människor och nationer. Det hade klarnat upp när vi rundade Kibergnes. Ett skärande vitt ljus steg från de snöklädda industribyggnaderna, och rakt föröver gnistrade radarkupolerna på Vårberget som om de blivit rullade i sockerkristaller. Precis här, i Norges nordostligaste hörn, hade sovjetryssarna 1942 och 1943 börjat förbereda för den befrielse som de kommunistiska tsarerna sedan lagrade som ett ess i rockärmen, redo att användas när norska diplomater skulle sättas på plats. Förberedelserna var som en offensiv som tilltog i intensitet, och den hade ett enda mål: De tyska underhållslinjerna skulle skäras av. För de flesta var begreppet konvoj synonymt med fartygen som gick från Skottland och Island till Murmansk med underhåll till Röda armén under ständiga attacker från tyska ytfartyg, flygplan och ubåtar. Under loppet av fyra år hade de allierade med heroiska insatser skickat över 800 handelsfartyg genom Barents hav med fyra miljoner ton utrustning – flygplan, stridsvagnar, råvaror och proviant. Få visste att det precis intill den norska kusten gick en annan och nästan okänd underhållslinje, nämligen konvojerna som tyskarna skickade från Tysk-


10

prolog • Blodröd augusti

land, Danmark och Sydnorge till Kirkenes och Petsamo för att hålla liv i Lapplandsarmén. När det kalla kriget eskalerade 1950 började US Navy intressera sig för fenomenet, och i en serie hemligstämplade rapporter lade de fram förbluffande statistik över den tyska trafiken. »I december 1942 var 50 handelsfartyg i rörelse norr om Tromsø varje vecka […] Under 1943 seglade fartyg med ett sammanlagt tonnage på 6 332 946 bruttoton i konvoj i Admiral Polarküstes område [mellan Narvik och Kirkenes, förf. anm.]. Siffran kan inte tolkas som något annat än en indikation. Dels omfattar den inte fartyg som gick oberoende av konvojerna, dels kan den även omfatta fartyg som gick i båda riktningarna, och fartyg som gick mellan hamnar i samma område.» Hitler behövde nickel för att producera det rostfria stålet och pansarplåtarna som skyddade stridsvagnarna han satte in på östfronten. Nickelmalmen kom från Kolosjoki, som låg bara fem mil från Kirkenes på andra sidan av Pasvikälven, och skeppades ut från kajen vid malmbergets fot. För att skydda nickelproduktionen och erövra Murmansk hade Hitler skickat en armé på ett par hundra tusen soldater till Nordkalotten, och det var soldater som måste äta, sova och värma sig varje dag. Men tundran var naken, vilket förklarade det enorma antalet fartyg som dagligen seglade norrut med spannmål, konserver, kol, bensin, medicin, ammunition och tusentals andra artiklar som armén behövde för att leva och manövrera, och som tog nickel och järnmalm med sig tillbaka till smältugnarna i Tredje riket. Britterna och amerikanerna skickade i runda tal 20 fartyg varje månad; tyskarna skickade 20 fartyg varje vecka. I väst var det få som kände till det, men i öst hade den sovjetiska Nordflottan om och om igen försökt skära av den viktiga underhållslinjen – för att svälta ut bergsjägarna som hotade Murmansk. Hitlers soldater skulle tröttas ut innan den befriande storoffensiven sattes in. Det var för att klara detta uppdrag som sovjetryssarna hade rekryterat ett femtiotal norrmän, varav allt fler från och med vintern 1942 placerades bakom de tyska linjerna. De kallades för partisaner, men det var felaktigt. De flesta var radioagenter. Uppdraget var inte att sabotera, utan att rapportera passerande fartyg – så att den sovjetiska Nordflottans ubåtar och flygplan fick chansen att anfalla och eventuellt stoppa konvojerna som höll Lapplandsarmén med solarolja, rågbröd och krut.


Konvojerna

11

Jag gick i land i Båtsfjord några timmar senare. Det var kallt och klart, och norrskenet flackade över polarhimlen som en återspegling av fjärran explosioner. Partisanerna hade gjort ett enormt jobb, och förlusterna hade blivit fruktansvärda. Mycket låg fortfarande i mörker, och det skulle bli svårt att skilja fiktion från fakta. Det skulle bli många frostnätter, men jag kände en underlig ro. Jag var i partisanernas land. Om jag följde den osynliga linjen skulle jag förr eller senare komma i mål.


DEL ETT


Blodröd augusti

berlin, onsdag den 11 augusti 1943 | Telefonlinjerna började gå varma klockan 09.40. General Ferdinand Schörner, som hade tagit permission från plikterna i Arktis, hittades några timmar senare av en ordonnans som måste ha varit väldigt nervös. Det var kvävande hett i Berlin, och många skulle ha tvekat inför att störa den explosive kårchefen mitt i semestern. Men döden var en viktig fråga, och generalmajor Hans Degen ville inte vänta. »Tragikomiska rättsliga kompetensförhållanden, som vi trots alla ansträngningar från vår sida inte har kommit tillrätta med, bör intressera Wehrmachts högsta juridiska myndigheter […] Bortsett från en graverande och ohållbar försening i avkunnande och stadfästelse av domar försätter [förhållandena] den lokale chefen i löjeväckande dager inför befolkningen», stod det i meddelandet som levererades till Schörner. Någon annan än de tyska toppgeneralerna skulle knappast ha använt ordet tragikomisk om dramat som utspelade sig i norr. Genom ett massivt utredningsarbete hade Wehrmacht sprängt hela det sovjetiska nätverket i Troms och Finnmark. En del agenter hade blivit skjutna, andra befann sig på flykt. Sammanlagt hade 41 civila gripits. De flesta föstes ihop i ett stenbrott i Varanger under omänskliga förhållanden. Resten hamnade i händerna på Gestapos bödlar i ett fängelse i Kirkenes. Det var dessa personers öde som nu hotade att försätta Schörner i löjeväckande dager, och det var mer än generalen kunde tåla. »Talrika dödsdomar är att vänta. Om den önskade avskräckande effekten på befolkningen ska uppnås måste utredningen avslutas och domarna avkunnas snabbt», hade Degen skrivit. Men stabschefen i 19. bergskåren hade stött på oförutsedda problem. Även om krigsrätten i kårens område kunde instrueras av Schörner var den tvungen att följa vissa regler. Det innebar bland annat att varje


16

del ett • Blodröd augusti

dom personligen måste stadfästas av en utomstående general – antingen chefen för granndistriktet eller eventuellt överbefälhavaren för Wehrmacht i Norge, generalöverste Nicolaus von Falkenhorst. För att sätta skräck i befolkningen ville Schörner och Degen ha 12 dödsdomar. Man skulle tillämpa terror för att stoppa Sovjetunionens verksamhet bakom fronten. Det som gjorde generalerna rasande var något Degen hade upptäckt, och som i sin tur hade fått honom att kontakta sin semesterfirande chef i tusenårsrikets huvudstad. De hade på egen hand inte rättslig kompetens att genomföra det som krävdes för att kuva dem som fortfarande funderade på att hjälpa Röda armén. »Det vilar ett grällt ljus över det faktum att kommendanten som har ansvaret för kontrollen av Varangerområdet saknar det viktigaste medlet för att tvinga fram en förändring i befolkningens attityd – nämligen den rättsliga kompetensen», skrev Degen. I Persfjord, Løkvik och Berlevåg, där de flesta av arresteringarna hade ägt rum, visste man inget om telexmeddelandena och telefonsamtalen som fick linjerna mellan Norge och Berlin att glöda. Männen hade förts bort. Kvinnorna, som hade ansvaret för stora barnkullar, var tvungna att kämpa för att hålla ängslan på avstånd. Två av dem, systrarna Dagny Loe och Nelly Mørkved, hade precis kommit hem från förlossningskliniken. Dagny hade fått en dotter fem veckor tidigare. Nellys son var bara nio dagar gammal. »Situationen var förtvivlad. Vi hade förlorat vår försörjning, och vi visste att Gestapo snart kunde banka på dörren igen. Vi var tvungna att hålla modet uppe för barnens skull, men det var inte lätt. Våra män var inte de enda. Vi hade också varit med. Därför var vi rädda. Vi anade vad som kunde komma att hända.» Inne på det nakna Tavlefjället hade det gifta paret Andreas och Alfhild Bruvoll varit på flykt i tre veckor med tyska soldater i hälarna. Utan att tänka på sin egen säkerhet hade de öppnat sitt hem för en sovjetisk partisangrupp. Med fem unga män tätt inpå livet i månad efter månad hade konflikter och stress varit oundvikligt. Nu jagades de genom ett månlandskap – utan mat, utan extra kläder och utan möjlighet att värma sig. Värst av allt var att Alfhilds skor inte hade tålt regnvädret. De hade gått i bitar. Hon var barfota, och varje steg var en pina. Andreas hade inga illusioner. Han visste vad som väntade om de åkte


Blodröd augusti

17

fast. Därför såg han till att hålla pistolen torr. Att överlämna sig var inget alternativ. Han tänkte skjuta Alfhild först – och sedan rikta vapnet mot sitt eget huvud. I Leirpollen i Varanger hade fångarna under tiden fösts ihop som djur i en fallfärdig barack full av löss. Från vakterna haglade det av slag och skällsord. Gestapo var fortfarande på jakt efter erkännanden och tänkte bryta ner motståndsviljan. »De sa till oss att ingen lämnade lägret levande. Jag kallar Leirpollen för ett förintelseläger. Det var ett helvete på jorden», säger Fridtjof Thorbjørnsen. I Berlevåg hade den 25-åriga Jørgund Sivertsen sett sin svärfar Julian Sivertsen, sin make Øystein och hans syskon bli arresterade. Några satt i Leirpollen, andra i Kirkenes. Hon var höggravid och hade hittills gått fri. Men Jørgund hade tillhört kretsen som kände till och hjälpte agenterna som levde i en fjällgrotta en mil från Berlevåg. Bara några månader tidigare hade hon tillsammans med andra familjemedlemmar suttit runt primusköket och hört agenterna berätta om sina upplevelser i Sovjetunionen. Det få tänkte på var att ockupanterna hade vrängt till lagen på ett djävulskt sätt. Det hade införts en plikt att ange. Jørgund hade brutit mot plikten, och det räckte. Det var många som kände till besöket, och straffet kunde bli hårt – för henne, för maken och för hans syskon. Hon hade blivit sjuk efter det första förhöret på länsmanskontoret i Berlevåg. Hon hade fått smärtor och trott att förlossningen hade satt i gång. Men hon hade bara varit några timmar på sjukstugan när telefonen ringde igen. Oavsett tillstånd var hon tvungen att infinna sig på länsmanskontoret en gång till. »[Jag] reste mig och började gå. Det var en tung vandring. Jag gick som i en dimma med tunga steg. Jag visste vad som väntade. Jag hade fått besked om att jag skulle konfronteras med en person som visste vad jag hade varit med på.» Medan skräcken spred sig från hem till hem längs kusten i norr kastade sig general Ferdinand Schörner in i stabsbilen i Berlin. Det hade gått tre och en halv månad sedan utredningen inleddes, och han ville inte göras till åtlöje av en handfull fiskare och arbetare som hade utmanat Wehrmachts auktoritet. Han var herre över liv och död. Han var fast besluten om att gå till botten med det här.


Överlöparens historia

kirkenes, tisdag den 20 april 1943 | Fritz Pardon kände sig exalterad när glasen höjdes för Der Führer. Det hade varit tungt att lämna Leni och den lille tre veckor tidigare, och resan från Münster till Lappland hade känts ändlös. Men han hade vant sig, och han hade blivit väl mottagen av sina nya kolleger. I kväll var det dessutom Adolf Hitlers födelsedag. Stabsintendenten hade varit generös med ransonerna av sekt och druvbrännvin, och officersmässen i Bjørnevatn var utsmyckad med färska björkkvistar och röda och svarta fanor. Från rikskommissarie Terboven, som annars var känd som en hård man, hade divisionen fått 450 grammofonskivor i gåva. När rösterna från operettstjärnorna Marika Rökk och Lale Andersen fyllde lokalen kändes det nästan som hemma. Visserligen var det bara några veckor sedan 6. arméns undergång vid Stalingrad, och Joseph Goebbels tal på konserthuset i Berlin dagen innan hade varit fullt av mörka förutsägelser. »Kriget har nått sitt hittills hårdaste skede. I dessa dagar, som är fyllda av bekymmer och bördor, glömmer man alltför lätt att detta krig, i motsats till alla tidigare, har en fullständigt folklig/nationell och rasmässig karaktär. Därför utkämpas det med stor bitterhet och uthållighet på båda sidor … det handlar om [de olika folkens] nationella liv.» Den mörke och kraftige Pardon hade helt och hållet stöttat idéerna som kom till uttryck i propagandaministerns tal sedan han blev Sturmabteilung-man 1933 – samma år som Hitler kom till makten och gjorde Tyskland till en totalitär stat. Pardons far var anställd på posten, något som i Westfalen på 1920-talet betraktades som en sann lycka. Det gav trygghet och pengar till skolgång, och unge Fritz hade börjat läsa juridik i hemstaden Münster innan han fortsatte till de ledande universiteten i Wien och Berlin. Det hade varit en dramatisk tid. När


Överlöparens historia

19

han fick sitt diplom som jurist några månader efter maktövertagandet höll nazisterna redan på att koppla ett fastare grepp om de högre läroanstalterna. Ett flertal av professorerna stöttade den nya regimen, och den respekterade filosofen Martin Heidegger hade sagt: »Führern personligen, och endast han, är den nuvarande och framtida realiteten för Tyskland och de lagar som ska gälla.» Pardon var enda barnet och tillhörde inte de mest militanta. Enligt dem som stod honom närmast var han som person snarare tolerant och diplomatisk. Han sökte inte konfrontationer. Men han var smart och förstod vad Heideggers realitet var. Pardon följde strömmen och tog hängivet de nazistiska lagarna i bruk – först som domare i Dortmund, sedan i Burgsteinfurt. »Min man var ingen krigare till naturen. Han var en duktig och arbetsam jurist som intresserade sig för filosofiska och religiösa frågor. Han reste aldrig någonstans utan att ta Bibeln med sig», säger fru Leni Pardon. Den finlemmade blondinen var dotter till förvaltaren av Schloss Steinfurt och hade vuxit upp i adliga kretsar. Fursten av Bentheim och Steinfurt kom inte från någon av Tysklands mest välbärgade familjer. Men slottet var niohundra år gammalt, och fursten behandlade sina anställda väl. »Vi bodde i en villa i slottsparken. Det var ett fantastiskt ställe att växa upp på», säger Leni, som träffade den tio år äldre Fritz Pardon på en skoldans i mitten av 1930-talet. »Han bjöd upp mig och ville gärna att det skulle bli något mer. Men jag behövde tid, och det tog flera år innan vi hade fast sällskap.» Vid krigsutbrottet hösten 1939 var Pardon 33 år och för gammal för tjänstgöring i första linjen. Han blev inkallad i november och skickad som stabssergeant till 2. bergsdivisionen, som stod under general Valentin Feursteins kommando. De flesta av de meniga var från österrikiska Tyrolen, men Wehrmacht föredrog tyskar på de administrativa posterna. »Han friade innan han åkte. Framtiden var oviss, och jag tror att alla unga människor levde med en känsla av att det var bråttom. Jag sa ja, och han ordnade så att han skulle få permission till jul. Vi hade ont om tid. Bröllopet stod lillejulafton. Några dagar senare var han tvungen att resa igen.»


20

del ett • Blodröd augusti

När divisionen bröt upp från Moseldalen i april 1940 blev Pardon befordrad till löjtnant och utnämnd till adjutant i 136. regementet. Först när bergsjägarna hade klättrat ombord på ångaren »Bahia Castillo» i Aalborg i Danmark fick de veta vart de skulle. General Eduard Dietl och delar av 3. bergsdivisionen var involverade i häftiga strider i Narvik. Meningen var att 2. bergsdivisionen skulle komma systerdivisionen till undsättning, men i Skagerrak lurade de brittiska ubåtarna. Två av konvojens fartyg blev torpederade, »Bahia Castillo» och »Buenos Aires». »Vi höll oss flytande, men Buenos Aires gick under. Vi plockade upp 56 döda och blev bogserade in till Fredrikshavn. All utrustning vi hade gick förlorad», förklarade Pardon senare. Först i mitten av maj nådde divisionen Trondheim med tåg och påbörjade den långa marschen på leriga vägar mot Narvik. När Pardons avdelning i juni kom fram till Mo i Rana kom meddelandet om att belägringen var över. De norska styrkorna hade kapitulerat, och 136. regementet tillbringade sommaren i Fauske – innan de på hösten 1940 skickades vidare med båt till Varanger, där upptrappningen till Operation Barbarossa hade börjat. Natten till söndagen den 29 juni 1941 hade Pardons regemente i tät dimma korsat gränsen till Sovjetunionen under häftig eld och avancerat mot Fiskarhalvön. Men förlusterna hade varit stora, och offensiven hade stoppats vid floden Litza, sex mil från Murmansk. Tyrolarna och tyskarna firade nu den tredje av Führerns födelsedagar på tundran i norr. Om Goebbels fick som han ville skulle det knappast bli den sista. »Om det är något som har blivit en självklarhet för tyskarna är det lojaliteten och viljan att följa den man som inte bara förkroppsligar det tyska rikets säkerhet för ögonblicket, utan också är en garanti för framtiden», hade propagandaministern sagt i sitt hyllningstal inför nazistkoryféerna som fyllde konserthuset i Berlin den 19 april 1943. Tyrannen, som själv grämde sig över sina nederlag i Berchtesgaden, upphöjdes till en ny Messias. »Som ett folk på 90 miljoner människor avlägger Tyskland i dag på nytt sin bekännelse inför honom. Vi tror på den säkra tyska segern, för vi tror på Der Führer! Trofast och utan att vackla vill vi följa honom vart han än leder oss. Han är vår tro och vårt


Överlöparens historia

21

stolta hopp. Ett folk som kan kalla en sådan ledare för sin egen, och som följer honom med en sådan villkorslös lojalitet, är kallat att uträtta något stort. Det gäller bara att vi har stora avsikter och inte tvivlar.» Tio års hjärntvätt hade gjort många immuna mot tvivel, och det skulle ännu gå lång tid innan Pardon insåg galenskapen i Goebbels evangelium. Denna ljusa och milda vårdag med lätt snöfall över Varanger var han upptagen av något helt annat, och det var det som gjorde honom exalterad. Strax innan han åkte på permission till Münster i februari hade han blivit befordrad från 2. bergsdivisionen vid Litzafronten till 210. infanteridivisionen i Bjørnevatn som ny underrättelsesofficer. Med sina 20 000 man var divisionen ansvarig för att säkra områdena bakom Ishavsfronten – från Pasvik till Nordkinn. Divisionen hade mobiliserats 1942 i Kassel i hjärtat av Tyskland och bestod till största delen av robusta bönder och fabriksarbetare över värnpliktig ålder. För många kändes övergången från slätterna och dalgångarna i Hessen och Westfalen till den öde och vegetationslösa kusten i Øst-Finnmark som en förvisning, men Pardon såg det inte på det sättet. Han hade tillbringat två år vid Litza och visste att sträckan från Varanger till Tana hade en avgörande betydelse. I öster hade Lapplandsarmén grävt ned sig längs en frontlinje som sträckte sig över 70 mil från Fiskarhalvön i norr till Kvitjø-Karelen i söder. Om armén skulle överleva i det skoningslösa arktiska klimatet var den fullständigt beroende av regelbundna underhållsleveranser utifrån – proviant, bränsle, ammunition, utrustning och medicin. Med 230 000 soldater och arbetare och 60 000 hästar rörde det sig om enorma kvantiteter, flera miljoner ton om året. En stor del fick transporteras med fartyg den långa vägen från Tyskland runt Nordkap till depåerna i Kirkenes och Petsamo. Den sista delen av resan var den farligaste – över det öppna och vindpinade Austhavet förbi Vardø och in i Varangerfjorden, bara fem mil från sovjetiskt territorium. Det hade gått förbluffande bra under 1942. Bara 13 av över 2 300 handelsfartyg hade sänkts av sovjetiska flygplan och ubåtar. Det var en försvinnande liten andel, något som sa mycket om den bristande ryska effektiviteten. Men Nordflottans piloter och ubåtsskeppare hade blivit duktigare och mer aggressiva. Sedan nyår hade attackerna ökat i intensitet. Nästan dagligen rapporterades det om nya anfall mot konvojerna som fraktade underhåll österut och nickel och järnmalm åt andra hållet. Än så länge


22

del ett • Blodröd augusti

representerade attackerna först och främst ett irritationsmoment, men det fanns ett scenario som gjorde generalerna sömnlösa. Om ryssarna gick i land på kusten skulle underhållslinjen skäras av. Hela armén riskerade att bli isolerad och förintad. Det var därför 210. divisionen hade ett nyckeluppdrag. Med sina batterier, utkiksposter och vaktavdelningar skulle divisionen skydda konvojerna. Den skulle också varna för och avvärja hotande sovjetiska attacker. General Karl Wintergerst, som hade fört sina män norrut hösten 1942, hade satt i gång ett hektiskt tränings- och byggprogram, men Pardon var inte imponerad av det han hade sett. Det var långt mellan stödpunkterna, och många av de mesta avsides liggande fjordarna var helt utan försvarsverk. Många var rädda för att ryssarna i skydd av vintermörkret skulle kunna landsätta stora styrkor utan att bli upptäckta förrän de stod på riksväg 50. Kontraspionaget, som var Pardons särskilda ansvar, var slappt skött och saknade översikt. Säkerhetstjänstens män gillade att stoltsera runt i sina uniformer. De skröt om att över femtio norrmän var i tysk tjänst som angivare och agenter, men de rapporterade inte särskilt mycket, och deras rapporter var ingenting värda. Så sent som i mars hade en mycket intressant sovjetisk krigsfånge förts från Lapplandsarméns högkvarter i Rovaniemi till Kirkenes utan att Gestapo eller Abwehr hade brytt sig om att förhöra honom. När Pardon fick höra talas om fången måndagen den 19 april hade han reagerat spontant. Förhöret hade genomförts samma förmiddag – innan Wintergerst samlade officerarna till firandet av Führerns födelsedag. Det var vad fången hade sagt som gjorde Pardon exalterad. Georgij Ivanovitj Vertjanskij var son till en bagare och tyckte om att åka skidor. Det hade gjort att han blev placerad i Nordflottans spaningsavdelning när han blev inkallad till krigstjänstgöring hösten 1941. Pojken hade två gånger deltagit i riskfyllda uppdrag bakom de tyska linjerna i området kring Petsamo. Den tredje gången gick det snett. En kommandogrupp på 900 man hade gått i land i skydd av mörkret för att förstöra en tysk stödpunkt väster om Fiskarhalvön. De möttes av våldsam eld. När gruppen drog sig tillbaka hade över 100 man blivit liggande i snön. Vertjanskij var en av dem. »Fången ger ett pålitligt intryck. Han besvarar alla frågor öppet och utan att tveka. Han kommer inte med rykten och undanflykter.


Överlöparens historia

23

Om det är något han inte vet säger han det rakt ut», noterade Pardon efter förhöret. Under Stalins utrensningar hade Vertjanskijs far blivit dömd till tio års straffarbete och skickad till Gulag, och kriget hade kostat tre av hans bröder livet. Pojken från Murmansk hade skäl att hata både bolsjevikerna och nazisterna, men inför Pardon ryckte han på axlarna åt ideologiska frågor. Han var bara tjugo år, men kriget hade redan gjort honom desillusionerad. »Hans inställning till kommunismen är neutral. Han vill gärna vänta ut krigets slut i tysk fångenskap», skrev Pardon. Det var inte Vertjanskijs personliga åsikter och känslor som upptog tankarna hos den skarpsinnige och cyniske domaren från Westfalen. Det var något helt annat. I september 1941 hade rödgardisten tillsammans med 22 andra rekryter förlagts till ett träningsläger några kilometer väster om Murmansk. I lägret hade Vertjanskij lärt känna ett femtiotal andra som blev upplärda i allt som krävdes för att överleva bakom fiendens linjer – vapenanvändning, telegrafi och underrättelseteknik. De femtio var inte ryssar, och det var det som fick Pardons puls att slå snabbare. De var norrmän. »Norrmännen hade kommit med båt till Fiskarhalvön 1940 tillsammans med sina fruar och barn. De hade inkvarterats i Ivanovo nordost om Murmansk, innan männen hösten 1941 förflyttades till träningslägret. Vilken sorts träning norrmännen genomgick vet Vertjanskij inte. Han vet bara att de utbildades för spionageändamål», skrev Pardon. Vertjanskij var bekant med en av de sovjetiska radiotelegrafisterna som tjänstgjorde tillsammans med norrmännen. Han blev presenterad för flera av dem och fick hjälpa till när norrmännen skulle ut på expedition. »I oktober 1941 kom tre norrmän och en rysk radiotelegrafist till Polarnoje, där de övernattade i spaningsavdelningens förläggning. Nästa morgon fick norrmännen och Vertjanskij föra ombord två gummibåtar på en väntande ubåt. Dessutom fick gruppen med sig proviant för flera månader, bestående av konserver med rysk text, tobak och stora mängder choklad. Beväpning: pistoler och handgranater. I april 1942 var Vertjanskij med när en annan grupp kom tillbaka från en lång vistelse i Norge. Också den här gruppen bestod av tre norrmän och en


24

del ett • Blodröd augusti

rysk telegrafist. Telegrafisten var den tidigare omnämnde Tjisjevskij, som Vertjanskij hade blivit bekant med.» Av vännen hade Vertjanskij fått en rad detaljerade upplysningar: »Männen i gruppen hade uppehållit sig tre–fyra månader i Norge efter att de hade landsatts från ubåten. De hade bland annat varit i Kirkenesområdet, där Tjisjevskij, som pratar utmärkt norska, till och med skulle ha varit på bio […] och när de kom tillbaka hade de med sig en sparkstötting som de skulle använda på vintern.» Vertjanskij berättade att gruppen blev landsatt i avsides liggande fjordar, där de togs omhand av norrmän som var villiga att hjälpa dem. Alla var utrustade med falska identitetspapper, vilket gjorde att de kunde passera tyska kontroller utan att väcka misstankar. Grupperna skulle observera passerande fartyg, kartlägga försvarsverk samt ha kontakt med civilbefolkningen och bedriva antitysk agitation. Enligt vad Vertjanskij kände till fanns det många sådana fyramannagrupper som opererade bakom de tyska linjerna i Øst-Finnmark, och som stod i radiokontakt med Nordflottans kommandocentral. Vertjanskijs upplysningar var sensationella. De tycktes bekräfta något som Pardon hade haft misstankar om sedan han kom till 210. divisionen. Sovjetryssarnas växande aggressivitet tydde på att de hade etablerat en stödapparat på land i Øst-Finnmark. »Vi vet att ett större antal norrmän tidigare har tagit sig över till Ryssland. Hans uttalande bekräftas också av det faktum att fientliga ubåtar upprepade gånger har observerats precis vid kusten. Det kan därför anses som bevisat att fienden har infiltrerat spiongrupper som uppehåller sig i Varanger i månader, som får hjälp av vissa delar av befolkningen och som står i radiokontakt med Polarnoje och ubåtar som patrullerar utanför kusten.» Situationen var enligt Pardons uppfattning kritisk och krävde omedelbara åtgärder. Men Gestapos lokale chef, den koleriske nazisten August Haberstroh, hade åkt på en månads permission till Tyskland, och Abwehrledaren Claus Kühl hade just blivit förflyttad till Alta. Kontoren som normalt skulle ha hanterat utredningen av spionage bemannades för tillfället bara av underofficerare. En stor del av jobbet kom därför att falla på Pardon. Men det gjorde ingenting, för den före detta nazistdomaren var en man i Goebbels smak. Han hade stora avsikter, och han tvivlade inte.


Massflykten

nordkalotten, 1940 | Norrmännen som Georgij Vertjanskij hade skrattat och druckit tillsammans med tillhörde en grupp som skulle få ett öde utan motstycke i norsk krigshistoria. De flesta av dem var arbetare, småbrukare och fiskare. En del kom från Pasvik och landsbygden i Varanger, men de flesta var från det lilla fiskeläget Kiberg längst ut mot Ishavet. Många var medlemmar i Norges Kommunistiske Parti, NKP. De hade sommaren och hösten 1940 korsat Varangerfjorden till Fiskarhalvön – utifrån en idealistisk och naiv tro på att Josef Stalins union av Sovjetrepubliker representerade hoppet i en värld av krig, fattigdom och olycka. En del tyckte att det kändes som att komma hem. De skulle under de kommande åren visa ett mod och en offervilja som för alltid kommer att ge dem ett lysande namn i krigshistorien. Andra skulle få uppleva att arbetarklassens egen stat hade fängelsehålor och tortyrkammare där inget ljus trängde in. De fick erkänna att paradiset leddes av en kaukasisk klick vars brutalitet och blodtörst var lika stor som Hitlers. Lidandet blev fruktansvärt, både för flyktingarna och för de många som hjälpte dem. I en intervju så sent som 1983, fyrtio år efter krigets blodiga händelser, använde en av dem följande ord: »Vår kamp här hemma i Norge tog aldrig slut. Därför har det varit ett helt liv i helvetet.» När de lämnade Norge och sökte tillflykt i Sovjetunionen gjorde de ett ödesdigert val – pådrivna av samtidens sociala, politiska och militära drama. Mellankrigstidens depression hade fått stora konsekvenser för de små samhällena längs kusten i Finnmark. Fiskefångsterna var rikligare än någonsin. En armada av små fartyg förde veckovis i land miljontals kilo förstklassiga råvaror, men på marknaderna härskade anarki och kaos. Köpare och exportörer bjöd under


26

del ett • Blodröd augusti

varandra och tvingade priserna mot avgrunden. På en hel säsongs slit i minusgrader och storm tjänade fiskarna ett par hundra kronor. I många hem var det nöd. »Innan kriget arbetade norsk fiskerinäring under så svåra förhållanden att staten i åratal fick skjuta till miljoner varje år i direkt och indirekt stöd», skrev direktör Johannes Overå i Norges Råfisklag i en redogörelse från 1945. För fiskarna representerade denne före detta sjökapten från Møre ett hopp om förändring. Många års mobilisering hade hösten 1938 utlöst ett djärvt politiskt beslut. En majoritet i Stortinget hade gett fiskarna ensamrätt på all förstahandsförsäljning av fisk, en rätt som skulle förvaltas av nya kooperativa organ. Det största och viktigaste av dem kallades för Norges Råfisklag. Det inrättades den 1 januari 1939 med Overå som chef och representerade över 90 000 fiskare från Finnmark i norr till Hordaland i söder. Ensamrätten var lagstadgad och gav fiskarna ett mäktigt vapen i kampen för bättre och stabilare priser. Men när de första reella förhandlingarna med köparna kom i gång hösten 1939 var situationen fortfarande förtvivlad. »1939 var ett väldigt bra fiskeår, och vid årsskiftet hade man stora osålda lager som pressade priserna. Förhållandena beskrivs bäst av de priser som producentorganisationerna kunde erbjuda vid prisförhandlingarna i december 1939: 1,5 till 2 öre kilot för klippfisk och cirka 5 öre kilot för hängd fisk», rapporterade Overå. Genom strejker och massmöten hade fiskarna i Vardø, Kiberg och andra fiskelägen i Øst-Finnmark varit med och drivit fram den nya lagstiftningen. Socialdemokrater och kommunister hade slagits sida vid sida för att realisera drömmen om kooperativ kontroll över fiskeriet. Nu utlöste köparnas bud nya protestmöten, men det var inte längre samma engagemang och sammanhållning. Världen var i krig, och kriget kastade mörka skuggor över fiskelägena i norr. Vänner slutade hälsa på varandra. Familjer splittrades. Det skapades lojalitetskonfl ikter som skulle vara långt in i vår egen tid – och det var NKP-medlemmarna som drabbades hårdast. Som redaktör Peder Holt uttryckte det i Arbeiderpartiets tidning Finnmarken i Vardø: »Den roll som de norska kommunisterna har spelat de senaste månaderna är inte bara märklig, den är ynklig och usel.»


Massflykten

27

Hatet och raseriet berodde på icke-angreppspakten som Ribbentrop och Molotov hade skrivit under i Moskva natten till torsdag den 23 augusti 1939, och som gav Hitlertyskland fria händer i Polen. Stalins blodiga utrensningar på 1930-talet hade skapat sorg och tvivel hos många vänsterradikala i väst. Nyheten om att despoten i Kreml hade gått sin tidigare dödsfiende tillmötes kom som en ny chock för partimedlemmar och sympatisörer. Men disciplinen var stenhård. Utåt tvingades partigrupper och tidningar över hela världen försvara Stalins taktiska upplägg. Det gällde även anhängarna i Kirkenes, Vardø och Kiberg och deras språkrör, lokaltidningen Finnmark Fremtid. »Hur otroligt det än kan låta har de norska kommunisterna helhjärtat gått in för att försvara Sovjetryssarnas icke-angreppspakt med det fascistiska Tyskland», skrev Peder Holt i en iskall ledare i Finnmarken. Socialdemokraterna hade slagits mot kommunisterna om fiskarnas och arbetarnas gunst i många år, och vred nu om kniven med extra kraft och skadeglädje. »De begränsar sig heller inte till enbart försvar, nej – de rent ut sagt förhärligar detta för alla andra arbetarrörelser fullständigt obegripliga drag från Sovjets sida … [De] som har litat på att Sovjet skulle vara hörnstenen i den internationella kampen mot fascismen kan inte känna sig annat än grundlurade.» Indignationen och besvikelsen hade varit ännu större om paktens totala omfång hade varit offentligt känt. I ett tillägg som bara ett fåtal kände till delade Hitler och Stalin upp Östeuropa mellan sig. »Jag vet hur högt det tyska folket älskar Führern. Jag tillåter mig därför utbringa en skål för hans hälsa», hade despoten i Kreml deklarerat när avtalet var underskrivet och champagneglasen höjdes. Det var avtalets innehåll som gjorde Stalin så munter. I det hemliga tillägget tilldelades Sovjetunionen herraväldet över Finland, Estland, Lettland samt delar av Litauen, Polen och Rumänien. Fredagen den 1 september 1939, en vecka efter den gemytliga ceremonin i Kreml, släppte Hitler loss eldstormen över Warszawa. Andra världskriget hade inletts. Med en hyenas tålamod väntade Stalin tills polackerna var krossade innan han lade beslag på sin del av krigsbytet. Röda armén ryckte in i de östra delarna av Polen, där KGB inledde en skoningslös kampanj mot arbetarklassens påstådda fiender – poli-


28

del ett • Blodröd augusti

tiker, präster, bönder, officerare, lärare och intellektuella. Kampanjen tog inte slut förrän en och en halv miljon polacker var deporterade och tiotusentals hade dödats. Samtidigt hotades Estland, Lettland och Litauen till att godkänna sovjetiska baser – som ett första steg på vägen mot total underkastelse. I oktober 1939 hade turen kommit till Finland. Stalin krävde omfattande gränsjusteringar, men finnarna hade inga illusioner. De tänkte inte ge tyrannen lillfingret. De sa nej. Kvart över nio på söndagen den 30 november föll de första bomberna över Helsingfors, medan sovjetiska styrkor ryckte in mot den finska gränsen. Det Stalin inte fick genom förhandlingar tänkte han ta med våld. Två dygn senare blev en marionettregering under exilkommunisten Otto Kuusinen godkänd som den enda »lagliga» finska regeringen. Det var ett schackdrag som skulle göra det sovjetiska anfallet acceptabelt i den internationella opinionen, men i Vardø skrev tidningen Finnmarken: »En våg av vrede [går] över hela världen – 180 miljoner ryssar mot 3,8 miljoner finnar … [Kommunisterna] bedriver ett skamlöst, lågt och farligt spel.» Finnarna kämpade heroiskt mot övermakten och tillfogade Röda armén en serie förödmjukande nederlag. När de långsamt drog sig tillbaka från Petsamo använde de sig av den brända jordens taktik. De finska infanteristerna satte fyr på varenda gård och vartenda uthus tills natten lyste som »en sammanhängande eldfront på tio mil». För norrmännen som följde striderna från andra sidan av Pasvikälven var synen hjärtskärande. Delar av lokalbefolkningen i Varanger hade finska rötter. Många av dem upplevde det sovjetiska anfallet som ett slag mot den egna kulturen och identiteten – och en förvarning om vad som skulle kunna hända i det neutrala Norge. Särskilt smärtsam var situationen för kommunister av finsk härkomst. De mest hårdföra hyllade visserligen de rödas seger och den kommande revolutionen i Finland – och i Norge. De som beklagade det finska folkets lidande och hotade självständighet gjorde det i det tysta. Stalins diktat var obönhörligt. Precis som icke-angreppspakten skulle anfallet försvaras – som en uppgörelse med »vitfinska» krigsivrare, fascister och plutokrater. För vanliga partimedlemmar blev lojalitetskonflikten allt mer akut, pådriven av en offentlig polemik som blev allt bittrare. »Den nazikommunistiska pressen använder sig i dessa dagar av en


Massflykten

29

retorik som är misstänkt lik språkbruket i de två avskrädestidningarna Norgesposten och Fritt Folk, som direkt representerar Hitler», skrev Peder Holt i Finnmarken i mars 1940, bara några dagar innan finnarna gav upp. »Hitler och Stalin lade tillsammans grunden för Polens fall, och denna sammansmältning av tysk nazism och rysk kommunism ledde därefter till att Sovjetstaten inledde sitt imperialistiska plundringståg mot Finland […] Efter att Stalin började samarbeta med Hitler och tog upp nazistiska våldsmetoder mot sina närmaste grannar har Hitler i de norska kommunisternas ögon blivit en hygglig karl som inte har gjort något fel, och som det inte finns anledning att säga något ont om … [Kommunisterna spelar] en motbjudande roll [som] Hitlers och nazismens hantlangare.» Det tyska anfallet mot Norge den 9 april löste inte NKP:s dilemma. Icke-angreppspakten var lagstadgad och tvingade kommunisterna till passivitet. Stalin förklarade sig neutral, men hade ställt delar av Kolahalvön till förfogande som framskjuten bas för Hitlers marin. Även om Nordnorge norr om Narvik till stor del förblev oberört av krigshandlingarna hamnade många fiskare i en svår situation. »Lofotsfisket avbröts omedelbart, och fiskarna åkte hem för att delta i kriget på ett eller annat sätt. Alla bankkonton frystes. Majoriteten av fiskarna fick därför inte betalt av köparna, och råfisklaget fick inte heller ut det stora belopp (11 miljoner) som skulle utbetalas som arbetslöshetsersättning. När Norge tvingades kapitulera i juni var de ekonomiska förhållandena därför väldigt dåliga för fiskarna. Chocken efter ockupationen ledde till att det inte heller gjordes några försök att komma ut och fiska», skrev Johannes Overå i sin rapport efter kriget. Tyskarna slog sig till ro vid Narvik och visade inget omedelbart intresse för att ockupera Troms och Finnmark. De två nordligaste fylkena blev i några hemska sommarveckor liggande som »en herrelös provins», som det hette i ett illavarslande tillkännagivande på Radio Moskva. Många fruktade att Stalin tänkte ta chansen och ta kontrollen över Nordkalotten – som han hade gjort i Polen och Baltikum. »Jag vill påminna om att Ryssland gick in i Polen under förespegling av att den polska staten hade upphört att existera. Ryssland kan göra detsamma i Finnmark», hade general Otto Ruge skrivit i ett brev till


30

del ett • Blodröd augusti

regeringen Nygaardsvold redan tidigt i maj. Det var rädslan för en sovjetisk invasion som låg bakom idéerna om att besätta gränsen i Varanger med norska och tyska trupper, idéer som vissa höll fast vid till långt in i augusti. »Nervositeten i Finnmark [är] väldigt stor. De [är] mycket rädda för Ryssland, och herrarna hade ett bestämt intryck av att också de tyska officerarna såg ett möjligt infall i Finland som väldigt nära förestående», skrev Gunnar Jahn i sin dagbok efter ett möte med administrationsrådet den 20 augusti. »Landshövding [Hans] Gabrielsen och major X [Odd LindbäckLarsen] tog upp frågan om att ha en del av den norska armén där uppe som försvar mot en invasion från Ryssland. Deras plan var att norska trupper skulle överta en del av patrulleringen där det inte fanns några tyska trupper. Tanken var att utföra en partiell mobilisering. Major X var till och med inne på att man skulle ha den norska armén där uppe, och att mobilisering skulle ske genom frivillig rekrytering, eftersom man inte kunde lita helt på alla i Finnmark. Idén låter häpnadsväckande. Om Ryssland skulle göra ett infall skulle vi slåss mot ryssarna sida vid sida med tyskarna, samtidigt som vi är i krig med tyskarna. Möjligheten för den sortens förhållande gör ju situationen tämligen invecklad.» Det var ganska uppenbart vem majoren inte litade på om ryssarna skulle gå till anfall. Det var kommunisterna, som på grund av Stalins framfart fortfarande satt fast i en till synes omöjlig lojalitetskonfl ikt. Konfl ikten syntes tydligt i den lokala NKP-tidningen Finnmark Fremtid, där man hyllade »det fria valet» som Kreml trumfat igenom i de baltiska länderna, och som gjorde Estland, Lettland och Litauen till vasallstater. Samtidigt uppmanade man befolkningen i Norge att bryta med kungafamiljen och regeringen Nygaardsvold som hade sökt exil i »imperialismens högborg» London och i stället orientera sig mot öst. Man behövde inte läsa mycket mellan raderna för att förstå att Finnmark Fremtid inte tänkte ta något skarpt avstånd från en sovjetisk inmarsch i norr. Samtidigt höll fiskarnas akuta problem på att lösa sig på grund av de förhandlingar Norges Råfisklag och Johannes Overå hade inlett med de tyska ockupanterna. Nazityskland hade ett omättligt behov av protein


Massflykten

31

för att hålla krigsmaskineriet i gång och såg Norge som en potentiell storleverantör. I början av augusti 1940 var Overå och en tysk delegation på besök i Vardø, där planerna på ett omfattande samarbete lades fram. »Vardø kommer med i det stora färskfiskkontraktet. Packningen ska ske vid kylanläggningen, och kvantiteten rör sig om 1 600 till 3 200 halvlådor var tionde dag [64 till 128 ton, förf. anm.] … som ska skeppas med extrainsatta båtar till Trondheim», stod det i en stort uppslagen artikel i Finnmarken. Tidningen överdrev inte. Leveranserna från norra Varanger var en del av ett avtal mellan Norges Råfisklag och ockupationsmakten som undertecknades den 31 augusti 1940. I första omgången lade avtalet grunden för försäljning av 150 000 ton råvaror årligen (senare ökade det till 200 000 ton) till bra priser, plus tillgång till solarolja, tobak och sprit. Avtalet saknade motstycke i norsk historia och garanterade råfisklagets medlemmar avkastning på all fisk de kunde ta i land – till priser som gynnade den enskilde fiskarens ekonomi på ett helt annat sätt än tidigare. Avkastningsproblemen hade ridit näringen som en mara under hela mellankrigstiden. Som i ett trollslag var de nu borta – tack vare den ensamrätt som råfisklaget hade fått. Politiskt hade ensamrätten kämpats fram av socialdemokrater och kommunister, och många såg med sorg och oro på att den nu användes som ett redskap för att säkra tyskarnas livsmedelstillgång. Till och med Johannes Overå insåg att han hade slagit in på en farlig väg: »Redan från första stund var man uppmärksam på att både förhandlingar, förhandlingsresultat och det som utåt såg ut som ett samarbete skulle kunna ge alla oinvigda, även bland fiskarna, intrycket av att råfisklaget i eget intresse mer eller mindre gick tyskarnas ärenden», skrev han i sin rapport. »Detta diskuterades upprepade gånger både inom råfisklagets organ och med fackorganisationen, och i synnerhet inför styrelsen framhölls det vilken både osympatisk och farlig uppgift försäljningsstyrelsen hade som förhandlingsorgan. Organisationens linje var emellertid enkel. Uppgiften var att hålla fiskeriet i gång på bästa sätt, både av hänsyn till landets eget livsmedelsbehov och av hänsyn till att det gällde att hålla så många båtar och människor som möjligt borta


32

del ett • Blodröd augusti

från direkt arbete för tyskarna.» Det var sannerligen en »invecklad» och ödesdiger tid, då kampen verkade utsiktslös och alla ideal såg ut att ställas på ända. Och det var vid just den här tiden som några av fiskarna och småbrukarna i Varanger, Kiberg och Vardø valde att lämna Norge och bege sig till Sovjetunionen. Den förste norrmannen hade åkt redan den 17 maj 1940 – då kungen och regeringen fortfarande befann sig i Tromsø och striderna om Narvik gick in i en avgörande fas. Alf Mikkelsen från Kiberg åkte ensam i öppen båt över Varangerfjorden. Han sökte arbetarklassens paradis, men fann dess motsats – fångenskapens förtvivlan. Mikkelsen hade varit medlem i NKP sedan 1930 och ledare för kommunisternas ungdomsförbund i Kiberg 1936. Han blev nu gripen och transporterad till det fruktade och förhatliga Butyrkafängelset i Moskva, där tusentals oskyldiga hade blivit lemlästade och mördade under den stora terrorns år. Vi vet inte exakt vad som hände med Mikkelsen, för han levde inte tillräckligt länge för att efterlämna några vittnesmål. Vi vet bara att han i augusti 1940 blev dömd till åtta års fängelse för spionage och olovlig gränspassage. Han skickades till ett läger på Kolahalvön och dog ett och ett halvt år senare av ledgångsreumatism och hjärtsvikt. Kungen och regeringen lämnade Tromsø den 7 juni. Tre dagar senare skrevs kapitulationsavtalet mellan Norge och Tyskland under. De norska styrkorna lade ned vapnen, bortsett från i Øst-Finnmark, där två bataljoner blev stående på gränsen mot det besegrade Finland. Ännu hade inga tyska soldater visat sig i norr, men i gengäld verkade ryssarnas intresse öka. »Två ryska fyrmotoriga stridsflygplan flög den 14 juni kl. 10.52 över Vardø från söder. Befolkningen i Finnmark var orolig på grund av tillkännagivandet över Moskvasändaren om att Nordnorge nu var herrelöst, och att det måste upprättas en buffertstat», stod det i ett meddelande från general Ruge som nådde tyskarna nästa dag. Den nyutnämnde rikskommissarien Josef Terboven handlade resolut. Tisdagen den 16 juni landade han i ett sjöflygplan på vattnet i Kirkenes hamn, ledsagad av polisinspektör Jonas Lie och andra dignitärer. Han gav polisen order om att hissa den tyska riksflaggan och var angelägen om att driften vid järnmalmsgruvorna skulle komma i gång igen.


Massflykten

33

Några timmar senare lyfte planet och försvann söderut – till civilas och soldaters förundran. »För några dagar sedan var Herr Terboven i Kirkenes och hissade den tyska flaggan», noterade Ruge den 23 juni. »Våra avdelningar i Øst-Finnmark är otåliga att få komma hem. De klagar en del eftersom de är rädda för att det kanske är meningen att de nu ska vara i tysk tjänst – och det vill de inte.» Osäkerheten växte. Varken de politiskt passiva eller kommunisterna ville ta till vapen mot Sovjetunionen om det kom till en konfl ikt om herraväldet över Nordkalotten. Snart valde en ny grupp norrmän att söka tillflykt på andra sidan gränsen. Den 24 juni kördes sågverksarbetaren Henry Pettersen från Jakobsnes tillsammans med Kåre Figenschou och tre kolleger från Pasvik Timber över till Fiskarhalvön med en båt som tillhörde den radikale getbonden Aksel Fagervik och hans unge vän Harry Jensen. De var alla inbitna kommunister, och minst en av dem var utbildad på Kominterns kaderskola i Moskva. Men KGB visade fortfarande ingen nåd. Precis som Alf Mikkelsen kastades de fem nya flyktingarna i fängelse strax efter ankomsten. »Vi åkte direkt från Jakobsnes till Vaida Guba med motorbåt. Där blev vi internerade i två dagar, innan vi transporterades till nya förhör i Murmansk», berättade den 30-årige Henry Pettersen i ett senare förhör. »Efter två månader i fängelse blev jag dömd till fem års tvångsarbete för olovlig gränspassage.» Det var Hitler själv som i samarbete med Terboven stoppade de eventuella planerna på en gemensam norsk-tysk gränsvakt när han gav order om att patrulleringen skulle övertas av SS-trupper. Det tyska utrikesdepartementet skickade en orientering till Stalin och anmodade om att överflygningarna av norskt territorium skulle stoppas. Den 28 juni landade fem sjöflygplan i Kirkenes med 35 SS-män under ledning av den färgstarke Obersturmbannführern Ernst Deutsch, med order om att demobilisera de norska styrkorna och förbereda en tysk ockupation av Varanger. Drygt tre veckor senare, den 18 juli, anlände den förstärkta SS-Totenkopf-Bataillon »K» med totalt 946 man. Dagen efter halades den sista norska flaggan på Nyborgmoen och soldaterna skickades hem. »För befolkningen runt Varangerfjorden verkar den tyska närvaron


34

del ett • Blodröd augusti

i den här första och relativt fredliga fasen av kriget ha varit något som vädjade mer till nyfikenheten än till rädslan. Bland de flesta vuxna var nog grundinställningen att soldaterna var ockupanter från ett främmande land, och därmed oönskade. Men politiken bakom detta utformades och verkställdes långt borta, och var något som finnmarkingarna inte hade någon möjlighet att påverka», har lokalhistorikern Rune Rautio skrivit – bland annat med stöd av en tysk rapport, daterad den 25 juli 1940: »Någon fientlig inställning har hittills inte observerats bland befolkningen […] Förhållandet till invånarna måste genomgående betecknas som gott.» För de aktiva kommunisterna var situationen annorlunda och mer hotfull – trots att icke-angreppspakten var lagstadgad och de flesta lojalt hade stöttat Kremls passiva linje. Det berodde inte minst på den man som Terboven hade lämnat i Kirkenes som högste chef för rikskommissariens lokala kontor, den 31-årige SS-Untersturmführern Willy Laqua. Den hale och vältalige Laqua var tysk medborgare, men hans pappa var finsk-polsk och hans mamma svensk. Han hade arbetat i Sverige och Tyskland som kypare, timmerhandlare och kommunal byråkrat och pratade skandinaviska språk flytande. Under de osäkra sommarmånaderna 1940 var det Laquas uppgift att bygga upp både Terbovens, säkerhetspolisens och gränspolisens kontor i Kirkenes. Från tidigt i augusti ägnades NKP särskild uppmärksamhet, när Laqua och hans män genomsökte några av Øst-Finnmarks förtroendemäns bostäder på jakt efter marxistiska skrifter och annat material som stod på nazisternas svarta lista. I Kirkenes fick Finnmark Fremtids korrespondent, kommunistledaren Gotfred Hølvold, sitt hem uppochnedvänt. I Kiberg hände samma sak hemma hos NKP-ordföranden i Vardø härad, Alfred Halvari. Hølvold, Halvari och andra ledande kommunister släpptes efter korta förhör, men några dagar senare tog situationen en mer dramatisk vändning. NKP förbjöds den 16 augusti – sex veckor innan detsamma hände med samtliga andra norska partier, bortsett från Quislings nazistparti, Nasjonal Samling, NS. NKP:s ledande tidning, Arbeideren, lades ned.


Massflykten

35

Laquas aktioner gjorde att allt fler flydde över Varangerfjorden till Sovjetunionen. Den 13 augusti for tre ungdomar från Kiberg med fiskebåten »Rognan». Tio dagar senare sa Gotfred Hølvold adjö när han tog med sig två kommunistvänner och familjerna från Jakobsnes till Vaida Guba – med hjälp av den orädde Aksel Fagervik. Dagen efter den stora stormen den 30 augusti blev motorkuttern »Prøven» från Kiberg beslagtagen för olovligt fiske och gränspassage. »[Vi] hade antagligen kommit över gränsen, för medan vi låg och sov blev vi tagna av ryssarna och förda in till Vaida Guba. [Vi] blev internerade i två dagar, och [satt] sedan i häkte i tre månader under ständiga förhör, på grund av rädsla för att vi var spioner som hade skickats till Ryssland av tyskarna», sa Viulf Jensen, som var en av de fyra ombord. Den 15 september följde en fiskebåt med ytterligare tre fiskare, innan själva massflykten från Kiberg ägde rum natten till den 24 september, arrangerad av NKP-ordföranden Alfred Halvari och andra kommunistledare. De tre fiskebåtarna »Nordlys», »Nordheim» och »Fremad» korsade fjorden med totalt 37 personer. »Avresan förlöpte utan problem, trots att ingenting var särskilt väl förberett. Sanningen att säga var det hela väldigt oplanerat från början till slut», berättade Otto Larsen i boken Jeg var Sovjetspion, som antagligen ger den mest autentiska bilden av flykten. »Det gick väldigt snabbt. Franz Heikkilæ, som förde den ena av båtarna, bestämde sig i sista stund. Han kom direkt från en fisketur och fick inte ens tid att kasta upp fisken på land – han fick bara ombord frun och ungarna och ett par män till och drog tillsammans med oss. Det var vid midnattstid vi åkte från Kiberg […] Det var tät dimma, men annars stilla och fint på sjön. Allt gick som det skulle. Trots att ingen sa något särskilt till barnen var det tydligt att de förstod allvaret i det hela. Ombord hos mig hade jag fem barn – de satt tysta som möss, sa inte ett ord.» Med de 18 personer som åkte till Fiskarhalvön med fiskebåten »Storskjær» som sista fartyg i november 1940 hade över etthundra män, kvinnor och barn tagit sig över Varangerfjorden under loppet av några dramatiska sommar- och höstveckor. Omkring femtio av dem var vuxna män. Precis som den 28-årige Otto Larsen, sekreterare och kassör i kommunisternas ungdomsförbund i Kiberg, hade många av dem en nästan blind tro på Sovjetunionen.


36

del ett • Blodröd augusti

»Han var aktiv och intresserad, läste böcker och broschyrer, all kommunistisk litteratur han kunde komma över, och han trodde. I Sovjet var det annorlunda. Sovjetsamväldet var det förlovade landet.» Otto Larsen och de andra gav sig i väg av olika anledningar. Först och främst hoppades de antagligen att flykten skulle lösa dilemmat som Stalins utrikespolitiska linje hade skapat. Men som tusentals andra kommunister från Tyskland, Polen och de baltiska länderna skulle de uppleva något helt annat. Stalin var en despot utan nåd. Det första flyktingarna fick se i det förlovade landet var insidan av en fängelsecell.


9789127419186  

Radiogrupperna 75 Otursförföljda uppdrag 88 Nålnes 95 Innehåll DEL TRE DEL ETT DEL TVÅ Prolog: Konvojerna 7 Källor och hänvisningar 293 Note...