9789170372889

© CA C ATO TO LE TO EIIIN EIN N

LIONEL SHRIVER är amerikan men

bor i London. Förutom romaner har hon också skrivit för Wall Street Journal, The Economist och Philadelphia Enquirer. Med Vi måste prata om Kevin, (2006) fick hon sitt stora genombrott. Boken belönades med Orange Prize för bästa roman av en kvinnlig författare.

etat i många plan, som han har arb Shep Knacker har en ihop en liten kliga. Han har skrapat år för att kunna förver A, slå sig ner nna lämna det dyra US förmögenhet för att ku sig på sina n leva billigt och klara någonstans där han ka a bilköer, inga livet. Ingen stress, ing sparpengar resten av snöslask. sömnlösa nätter, inget alltid något Hans fru Glynis hittar Ändå blir det aldrig av. n de besöker. som är fel på de ställe – med eller n sig för att det är dags Till slut bestämmer ha r Zanzibar och biljetter till en ö utanfö utan henne. Han köper r chocken. d sitt beslut. Då komme konfronterar Glynis me hotande form har en ovanlig och livs Hon berättar att hon av cancer. men att han e kan resa till Afrika, Shep inser att hon int har hon ingen henne. Utan hans jobb inte heller kan lämna höver. inte få den vård hon be sjukförsäkring och kan hans sjukellertid att inte heller Snart visar det sig em ling hennes täcker inte den behand försäkring är nog. Den hur ska Shep es enda möjlighet. Och läkare menar är henn kt har för att da de pengar han faktis kunna vägra att använ r till? köpa henne några daga försöka rädda sin fru,

Om Vi måste prata om Kevin »Lionel Shriver har skrivit en sorgesång över vår tid, en märklig dödsfuga som repetitivt använder samma basgång. Vi måste prata om Kevin är en av de stora romanerna i vår tid.« KRISTIAN LUNDBERG, HELSINGBORGS DAGBL AD

Om Dagen efter »Här finns Shrivers nästan elektriska berättarbegåvning, och en historias – nej, två historiers – lycka, olycka och existentialistiska livsvisdom.

Det är en svårslagen läsupplevelse.« JOHANNA WESTLUND, KRISTIANSTADSBL ADET

Om Dubbelfel »För mig är hon en av den amerikanska romanens stora begåvningar ...

I Dubbelfel visar hon sig ha en blick för alla de fina detaljerna i hur vi människor förstör för oss själva, när inte ens kärleken räcker till.«

roman, full av svart e räds svåra är en författare som int humor. Lionel Shriver llan mor och ndlar om relationen me ämnen, vare sig det ha och missunnta om Kevin, konkurrens barn som i Vi måste pra svårigheten pet som i Dubbelfel eller samhet inom äktenska gen efter. t och passion som i Da att välja mellan trygghe

PR ISE T MA N BE TA LA

R är en stridslysten

KRISTIAN EKENBERG, ARBETARBL ADET

Om Priset man betalar »En rent fysisk och djupt gripande historia, en historia om hur sjukdom påverkar människors förhållanden och hur deras försök att hantera sin egen dödlighet påverkar deras livs förlopp. [Shrivers] förståelse för sina huvudpersoner är så intim, så osentimental … den ser till att dessa karaktärer blir kvar i läsarens fantasi för alltid.«

»Lionel Shriver skriver romaner så obehagliga att man genast måste få diskutera dem med andra.« ÅSA BECKMAN, DN

MICHIKO K AKUTANI, NEW YORK TIMES

Ordfront

ISBN 978-91-7037-288-9

www.ordfront.se

O

ORDFRONT

OMS OMSL O OM M SL MS MSL L AG: AG G : SOF G: SOFI S SO OF OFI O F AS SCHEU C HEUT CH CHEU CHE HE HEU H EU E U TZ TZ

SHRIVER_priset_ttryck_9.12.indd 1

2011-01-14 00.27

lionel shriver

Priset man betalar Översättning: Cajsa Mitchell

Ordfront förlag Stockholm 2011

av lionel shriver har ordfront tidigare utgivit

Vi måste prata om Kevin (2006) Dagen efter (2007) Dubbelfel (2009)

Lionel Shriver: Priset man betalar Ordront, Box 17506, 118 91 Stockholm

www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Lionel Shriver 2010

Utgiven enligt avtal med Sane Töregård Agency AB översättning Cajsa Mitchell

originalets titel So Much for That Först utgiven av Harper Collins USA omslag Sofia Scheutz

inlaga Lena Gustafsson

tryck ScandBook, Smedjebacken 2011 isbn 978-91-7037-288-9

Till Paul

I fรถrlusten finns befrielse

Tid är pengar benjamin franklin

RĂĽd till en ung fĂśretagare, 1748

Kapitel ett Shepherd Armstrong Knacker Merrill Lynch, kontonummer 934-23F917 1 december 2004 – 31 december 2004 Aktieportfölj, försäljningsvärde netto: 731 778,56 dollar

Vad packar man ner om man tänker ge sig av för alltid?

Under deras rekognoseringsresor – han och Glynis hade aldrig kal­ lat dem semestrar – hade Shep alltid tagit med för mycket, för säkerhets skull, med tanke på allt möjligt oförutsett: regnkläder, en tröja om vädret i Puerto Escondido mot förmodan skulle vara kallt för årstiden.

Ställd inför ett oändligt antal möjligheter var hans spontana impuls att inte ta med någonting.

Det fanns inga förnuftiga skäl till att ängsligt smyga omkring mellan rummen som en inbrottstjuv i sitt eget hem – tassa på tå över parkett­ en och rycka till när den knarrade. Han hade dubbelkollat att Glynis skulle vara borta hela eftermiddagen (på ett »avtalat möte«; det störde honom att hon inte talade om med vem eller var). Genom att lite vagt låtsas intressera sig för sonens middagsplaner, trots att nämnde son knappt suttit ner och ätit tillsammans med sina föräldrar under det senaste året, hade han kunnat försäkra sig om att Zach skulle tillbringa kvällen hemma hos en kompis och sova över där. Shep var ensam i huset. Han behövde inte hoppa till när värmepannan gick igång. Han behövde inte darra på handen när han stack ner den i byrålådan för att ta fram kalsonger, som om han när som helst skulle bli haffad och få sina rättigheter upplästa för sig.

Om det nu inte vore för att Shep på sätt och vis faktiskt var inbrottstjuv. Kanske av just det slag som varje amerikanskt hem fruktade mest av allt. Han hade kommit hem lite tidigare än vanligt från jobbet i avsikt att röva bort sig själv.

9

Kappsäcken för tjuvgodset, hans stora svarta Samsonite, låg vidöppen på sängen så som den hade gjort inför mindre dramatiska resor under årens lopp. Hittills innehöll den: en kam.

Han fick tvinga sig att leta fram en reseförpackning med schampo och sina rakgrejor, även om det var tveksamt huruvida han skulle komma att fortsätta raka sig i Livet efter detta. Men den elektriska tandborsten försatte honom i ett dilemma. Det fanns elektricitet på ön, inte tu tal om det, men han hade försummat att ta reda på om stickkontakterna var amerikanska med två platta pinnar, stora engelska tregrenade eller av den smala europeiska sorten med runda pinnar som satt långt isär. Inte heller hade han tagit reda på om den lokala strömstyrkan var 220 eller 110 volt. Slarvigt. Det var just den sortens praktiska detaljer som de under sina tidigare rekognoseringsturer varit så noga med att skriva ner. Men så hade de också på senare tid blivit mindre systematiska, i synnerhet Glynis, som ibland hade glömt bort sig och använt ordet semester om utlandsresor de gjort nyligen. En varningssignal, och det hade funnits flera.

Fastän Shep inledningsvis haft svårt för det vibrerande surret inne i skallen, hade han så småningom lärt sig njuta av den glatta ytan på tänderna när han väl tagit sig igenom eländet med sin Oral B. Precis som med alla tekniska framsteg kändes det onaturligt att ta ett steg tillbaka, att återgå till det ojämna skrubbandet med snedställd nylon på ett plastskaft. Men tänk om Glynis gick in i badrummet när hon kom hem och la märke till att hans tandborste med blå ring saknades, medan hennes med röd ring fortfarande stod på tvättstället? Det vore bäst om inte just den här kvällen började med förvirring eller misstänksamhet för hennes del. Han skulle ju kunna ta Zachs – han hade aldrig hört grabben använda den – men Shep kunde inte förmå sig att sno sin egen sons tandborste. (Det var naturligtvis Shep som hade betalat den, liksom i stort sett allt annat här hemma. Ändå var det lite eller knappt någonting alls i det här huset som kändes som hans. Tidigare hade det irriterat honom, men nu blev det bara så mycket lät­tare att lämna kvar salladsslungan, trappmaskinen och sofforna.) Det värs­ ta var att han och Glynis hade samma laddare. Han ville inte lämna henne med en tandborste som bara skulle fungera i fem eller sex dagar (han ville inte lämna henne alls, men det var en annan sak), och vars allt svagare, slutgiltiga skälvning skulle utgöra bakgrundsmusiken 10

när hans hustru sjönk in i ännu en av sina återkommande depressioner.

Efter att ha lossat hållaren från väggen bara ett eller ett par varv drog han åt skruvarna igen. Han ställde beslutsamt tillbaka sitt borsthandtag i laddaren och snodde åt sig en vanlig tandborste ur medicinskåpet.

Han skulle bli tvungen att vänja sig vid teknisk förenkling, vilket säkert var bra för själen på ett sätt som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Något i stil med att söka sig tillbaka till ett utvecklingsstadium som man kunde omfatta.

Han hade inga planer på att bara klippa alla band och sticka, att lämna familjen utan meddelanden eller förklaringar. Det hade varit hjärtlöst, eller mer hjärtlöst. Det var inte heller så att han ställde henne inför ett fullständigt fait accompli och bara vinkade adjö i dörren. Formellt tänkte han ställa henne inför ett val, ett val som han för trovärdighetens skull hade betalat en förmögenhet för. Med största sannolikhet hade han inte köpt något annat än en illusion, men en illusion kunde kanske inte värderas i pengar. Så han hade inte köpt en biljett, utan tre.

De gick inte att avbeställa. Om hans intuition hade lett honom helt fel och Glynis överraskade honom, var det inte säkert att Zach skulle gilla idén. Men pojken var bara femton år, och det vore kanske inte helt fel med en utvecklingsmässig tillbakagång som innebar att en amerikansk tonåring för en gångs skull gjorde som han blev tillsagd.

Han hade varit så rädd för att bli tagen på bar gärning att han till slut fick tid över. Det skulle dröja ett par timmar till innan Glynis var hemma, men Samsoniteväskan var fullpackad. För att vara på den säkra sidan beträffande stickkontakter och strömstyrka hade han slängt ner några få verktyg och en schweizisk armékniv; i de flesta krissituationer var man mer betjänt av en polygrip än av en mobiltelefon. Och inte mer än ett par skjortor, för han ville ha andra skjortor. Eller ingen skjorta alls. En man med hans yrkesbakgrund var väl medveten om skillnaden mellan tillförlitlig självständighet och katastrof, och han hade därför lagt ner ytterligare ett och annat: silvertejp, skruvar, bultar och packningar av olika storlek, silikontub, tätningslister, gummisnoddar (gummiband, som hans gamla New Hampshire-pappa brukade säga), samt en rulle metalltråd. En ficklampa i händelse av strömavbrott, och ett antal batterier. En roman som han borde ha valt med större omsorg ifall det bara blev denna enda. En engelsk-swahilisk parlör, malariat11

abletter, insektsmedel. Den receptbelagda hydrokortisonkrämen mot det envisa eksemet på vristen, en tub som snart skulle ta slut.

Och för att slippa göra listan längre än så: checkhäftet från Merrill Lynch. Han ville ogärna tänka på sig själv som beräknande, men lite tursamt var det faktiskt att det här kontot alltid varit tecknat enbart på honom. Han kunde – och skulle – naturligtvis erbjuda sig att lämna hälften till henne. Hon hade inte tjänat ett enda dugg av det, men de var gifta, och det var vad lagen föreskrev. Fast han måste tala om för henne att inte ens hundratusentals dollar skulle räcka särskilt länge i Westchester, och att hon förr eller senare skulle bli tvungen att släppa »sitt eget arbete« och jobba åt någon annan.

Han fick proppa ner en massa tidningspapper i resväskan för att hind­ra sina futtiga pinaler från att ligga och skramla i British Airways bagage­utrymme. Han stuvade in väskan i sin garderob och täckte över den ordentligt med en badrock. En packad väska på sängöverkastet skulle oroa Glynis avsevärt mycket mer än att det fattades en tandborste.

Shep slog sig ner i vardagsrummet med en styrketår bourbon. Han hade inte för vana att inleda kvällen med något som var starkare än öl, men om han höll sig till sina invanda rutiner skulle den här kvällen ha skjutits på framtiden i all oändlighet. Han la upp fötterna och såg sig omkring i det trevliga men enkelt möblerade rummet, oförmögen att sörja över att lämna något av allt detta välbekanta bakom sig, bortsett från fontänen. Att skiljas från det intetsägande soff bordet på vilket den stod och porlade, eller från soffkuddarna, kändes definitivt bara skönt.

Fontänen däremot hade alltid väckt det där tydligt medelklassiga habegäret inom honom, åtrån till det man redan äger. Han undrade ett svagt ögonblick om den kanske skulle gå att linda in i tidnings­papper och få ner i resväskan tillsammans med resten av hans magra byte.

De kallade den fortfarande »Bröllopsfontänen«. Denna pjäs av äkta silver hade fått ersätta blomsterdekorationerna när de samlat en liten skara vänner omkring sig tjugosex år tidigare, och i den hade brudens och brudgummens ansträngningar, begåvningar och själva väsen kunnat vävas samman. Än idag var Bröllopsfontänen det enda projekt där han och Glynis hade samarbetat till lika delar. Shep hade ansvarat för den tekniska sidan av saken. Pumpen hade omsorgsfullt dolts med ett spegelglänsande metallskikt runt hela fatet, och eftersom den oavbrutet var igång hade han bytt ut den ett flertal gånger under årens lopp.

12

Vatten visste han väldigt mycket om och hade därför kommit med råd beträffande vattenrännornas vidd och djup och avståndet från en nivå till nästa. Glynis hade bestämt flödet i själva metallen, dess konstnärliga utförande, och hade utfört smidet och lödningen av de olika delarna i sin gamla ateljé i Brooklyn.

I Sheps tycke var fontänen sober, enligt Glynis överlastad, vilket innebar att verket också stilmässigt förkroppsligade ett möte mellan två kynnen. Och det var romantiskt. Två vågformiga rännor av silver, som överst var sammansvetsade, skildes och möttes som två svanhalsar, den ena hjälpande och stödjande medan den andra öppnade sig för att utgjuta sitt vatten i den andres skål. De två banorna, smala högst upp, bredde ut sig och svepte runt i vidare, allt mer lekfulla variationer ner mot vattenkaret. Där bildades en grund inomhussjö av det rinnande vattnet från fontänens båda tillflöden, en symbol för att de i nästan bokstavlig bemärkelse flöt samman. Glynis hantverk var förstklassigt.

Shep hade alltid, hur mycket han än haft att göra, visat sin djupa re­ spekt för hennes briljans genom att se till att hålla vattnet på rätt nivå och med jämna mellanrum torrlägga anläggningen för att putsa silver­ delarna. Utan hans omsorger skulle nog silvret snabbt börja gulna och antyda att mer än bara metallen hade vanskötts. När han väl hade gett sig iväg var det inte otroligt att hon skulle stänga av och ställa undan alltihop där hon slapp se det.

Allegoriskt motsvarade de två vattenstrålarna, som förenades i en gemensam damm, ett ideal som de ingalunda hade levt upp till. Icke desto mindre utgjorde fontänen en lyckosam sammansmältning av deras respektive egenarter. Glynis inte bara arbetade med metall (eller hade gjort det); hon var metall. Stel, samarbetsovillig, omedgörlig.

Hård, motspänstig och bländande trotsig. Hennes kropp var långsträckt, smal och kantig precis som de smycken och bestick hon en gång tillverkat, och som konststuderande hade hon inte valt inriktning av en slump. Hon kände en naturlig samhörighet med varje material som så obändigt vägrade göra som man ville, vars form spjärnade emot all förändring och som bara reagerade inför våldsam hårdhänthet. Metallen var oregerlig. Varje buckla och repa som uppstod om den misshandlades drog uppmärksamheten till sig, lika omisskännligt som gammalt groll.

Oavsett vad han tyckte om saken var Sheps element vatten. Han var 13

följsam, lätt att påverka och benägen att välja den väg som bjöd minst motstånd. Han följde med strömmen, som man brukade säga. Vatten var eftergivligt, formbart och enkelt att styra. Han var inte stolt över dessa egenskaper; foglighet verkade inte manligt. Det till synes passiva hos rinnande vatten var å andra sidan missvisande. Vatten är påhittigt. Varje husägare med ett tak som börjar bli gammalt eller med ett rörsystem som rostat vet mer än väl att vatten är bedrägligt och i all tysthet hittar ett sätt att ta sig fram. Vatten har en sorts försåtlig egen vilja, en smygande, sipprande påstridighet, en instinktiv förmåga att hitta just den skarv eller fog man inte har förseglat. Det vatten som vill ta sig in kommer förr eller senare att göra det, eller – ännu viktigare, i Sheps fall – ta sig ut.

De första fontänerna, de som han hade gjort när han var pojke, hade han satt ihop av trä och annat olämpligt material som läckte förskräckligt, och hans ekonomiskt sinnade far hade bannat honom för de där »bubbelapparaterna«, pappan kallade dem så, som var ett slöseri med vatten. Men med diverse hittegods, som kantstötta skålar och armar och ben från systerns avlagda dockor, blev Shep mer uppfinningsrik; den enda vätskeförlusten i hans senare verk orsakades av avdunstning.

Kreationerna blev rörliga och hade skovelhjul, koppar som fylldes och stjälptes ur, vattenstrålar som fick föremål att guppande sväva i luften, spridare som satte små klockspel av snäckor och färgat glas i rörelse. Han hade hållit på med sin hobby ända sedan dess. Fontäner var, i bjärt kontrast till det obevekligt funktionella i hans yrkesutövning, ljuvligt lättsinniga.

Detta okonventionella tidsfördriv var säkert inget uttryck för hans personlighet, snarare handlade det om helt vanliga associationer till barndomen. I juli varje år hade familjen Knacker hyrt en stuga i White Mountains alldeles intill en bred, forsande bäck. På den tiden hade barnen förmånen att få uppleva verkliga somrar, en ofantlig tid utan måsten som sträckte sig ända till den disiga horisonten. Tid vars ändlöshet bara var skenbar, en lögn, men en lögn som i alla fall var för­förisk. Tillgänglig för improvisation, tid man kunde spela med som på en saxofon.

Därför hade han alltid förknippat porlandet från rinnande vatten med stillhet, dåsighet och lite flegmatisk avsaknad av brådska – något som barn nuförtiden aldrig verkade ägna sig åt mellan matteläger, framgångskurser, fäktningsundervisning och organiserade lekstunder. Han 14

insåg, och det var inte första gången han gjorde det, att det var precis det som Livet efter detta handlade om. Han hällde upp ytterligare en skvätt bourbon. Det var sin sommar han ville ha tillbaka. Året runt.

Varken söndagsskolan eller den kristna ungdomsgruppen hade bitit på honom. Den enda undervisning som Gabriel Knacker hade bestått sin son med som verkligen hade påverkat hans personlighet, var en resa till Kenya när Shep var sexton år. Genom ett utbytesprogram inom den presbyterianska kyrkan hade pastorn tackat ja till en tillförordnad lärartjänst vid ett litet seminarium i Limuru, en timmes bilresa från Nairobi, och han hade tagit med sig familjen. Till Gabe Knackers förtvivlan var det inte seminaristernas innerliga mottagande av Evangeliet som gjorde störst intryck på hans son, utan de dagliga matinköpen. Första gången när de var ute för att proviantera hade Shep och Beryl travat efter föräldrarna bland stånden på den lokala marknaden och handlat papaya, lök, potatis, passionsfrukt, bönor, squash, en mager kyckling och en väl tilltagen skiva biffkött från någon obestämbar styckningsdel; med andra ord tillräckligt för att fylla fem hela nätkassar. Med sitt vanliga sinne för affärer – till faderns invändningar mot sonen hörde fortfarande att denne brydde sig alldeles för mycket om pengar – räknade Shep snabbt om shillingen i huvudet.

Sammantaget hade alltihop kostat mindre än tre dollar. Också i 1972 års penningvärde hade det varit en spottstyver för en hel veckas inköp.

Shep hade uttryckt sin bestörtning över hur någon av dessa försäljare kunde göra sig en förtjänst med så eländiga priser. Pappan hade nogsamt framhållit att det här var väldigt fattiga människor; de stora massorna på denna mörka kontinent levde på mindre än en dollar om dagen. Pastorn medgav dock att afrikanska bönder kunde sälja sina varor för småslantar eftersom de utgifter de själva hade också kunde betalas med några småslantar. Shep var så pass bekant med ekonomi att han visste vad stordriftsfördelar innebar; här blev han för första gången varse att de ekonomiska systemen hade olika skalor. En dollars värde var alltså inte fast utan relativt. Hemma i New Hampshire räckte det till en ask med gem, på den kenyanska landsbygden till en begagnad men fullt användbar cykel. »Varför tar vi inte alla våra besparingar och flyttar hit?« hade han frågat medan de släpade sina kassar längs en stig mellan åkrarna.

15

Med en sällan förekommande mild gest klappade Gabe Knacker sonen på axeln och blickade ut över de grönskande kaffefälten som badade i ekvatorns strålande solljus. »Ja, det kan man undra.« Shep undrade också, och det fortsatte han med. Om man kunde klara sig på en dollar om dagen på sådana ställen som Östafrika, hur flott kunde man då inte leva för, säg, tjugo?

Redan i gymnasiet sökte han efter en riktning. Inte helt olikt Zach hade han klarat sig hyfsat i alla ämnen, men lysande i ett. I en tid då teoretisk kunskap värderades allt högre – »informationsteknologins« förbryllande värld låg bara ett decennium bort – föredrog Shep uppgifter vars resultat han kunde omfatta med både huvud och händer, som till exempel att byta ut ett skraltigt trappräcke. Men hans pappa var en bildad man och förväntade sig inte att sonen skulle ägna sig åt byggnadsarbete. Och Shep, som i själ och hjärta hade vattnet som sitt element, var aldrig något upproriskt barn. Med hans fallenhet för att tillverka och laga saker och ting skulle en ingenjörsexamen ha passat honom fint. Och han hade absolut, vilket han många gånger senare hade försökt förklara för sin pappa, verkligen haft för avsikt att gå vidare till universitetet.

Men under årens lopp hade den där ingivelsen som han en gång fått i Limuru stärkts och blivit till ett fast beslut. Kanske var det så att sparande hade blivit omodernt, men tillhörde man amerikansk medelklass var inkomsten tillräcklig för att kunna lägga undan en del. Med strävsamhet, sparsamhet och självförsakande – en gång i världen nationens moraliska hörnstenar – borde det sålunda vara fullt möjligt att medelst en flygtur förvandla en växelkassa till en skattkista. I tredje världen var det rea: två liv till priset av ett. Ända sedan Shep blivit vuxen hade han målmedvetet gått in för att förverkliga det där andra livet. Han var inte ens säker på att det kunde kallas strävsamhet när man jobbade så hårt för att kunna sluta jobba.

Med siktet inställt på sitt verkliga mål – pengar – hade Shep därför dragits mot den sfär där USA placerade det mesta av den varan och sökt in på City College of Technology i New York. För till skillnad från Gabe Knacker, som ansåg att hans »kälkborgare« till son saknade karaktär eftersom han dyrkade den falska gudomen Mammon, var Shep absolut övertygad om att pengar – det finansiella och sociala nätverket till enskilda personer och världen i stort – var det som var ka16

raktär, och att det säkraste sättet att få veta vad en man gick för var att ta reda på hur han handskades med sin plånbok. Ingen anständig, arbetsför ung människa tiggde pengar av en far som bara hade den ynka lön han fick som präst i en småstad (ett rättesnöre som Beryl visade sig vara omedveten om när hon gladeligen förväntade sig att deras pappa skulle betala för hennes filmstudier vid New York-universitetet fyra år senare). Ända sedan han som nioåring tjänat sina första fem dollar på snöskottning hade Shep alltid själv betalat för sig, vare sig det gällt en chokladkaka eller en utbildning.

Fast besluten att jobba ihop till sin egen utbildning bad han därför att få skjuta upp studierna vid City Tech i Brooklyn dit han blivit antagen, och hyrde ett rum inte långt därifrån i Park Slope, som då – trots att det var svårt att tro nu – var ett osäkert område och fruktansvärt billigt. Bebyggelsen i området var nersliten och massor av familjer var i behov av hjälp med små reparationer, men de hade inte råd med auktoriserade firmor och deras rövarpriser. Eftersom han hade varit behjälplig med underhållet av familjens ideligen söndervittrande senviktorianska hus i New Hampshire var Shep väl förfaren i att utföra enkla elinstallationer och snickeriarbeten, och satte upp annons­ blad i områdets närbutiker där han beskrev vad han kunde hjälpa till med i egenskap av gammaldags alltiallo. Snabbt spreds ryktet om en ung vit kille som kunde byta packningar och ruttna golvbrädor för en billig penning, och på kort tid hade han fått mer arbete än han klarade av. När han hade skjutit upp sina studier vid City Tech ett and­ ra år hade han bildat bolag, och »Knack of All Trades« hade redan då börjat lägga ut arbete på deltidsanställda. Två år därefter anställde han för första gången någon på heltid. En stressad egenföretagare hade inte mycket fritid, och dessutom hade Shep precis gift sig. Om inte annat så av effektivitetsskäl blev Jackson Burdina Sheps bäste vän och var det fortfarande.

För Sheps pappa var det fortfarande en känslig punkt, detta att sonen inte hade gått på universitet, vilket i sig var löjligt; Knack of All Trades hade utvidgats och gick alldeles lysande utan minsta välsignande officiella dokument. Det verkliga problemet var att Gabriel Knacker inte hyste någon vidare aktning för kroppsarbete – såvida det inte handlade om att gräva brunnar för utfattiga bybor i Mali tillsammans med Fredskåren eller att av ren välvilja laga spåntaket åt någon pen­ 17

sionär. Han hade inget till övers för affärer. Varje verksamhet som inte hade någon direkt upprinnelse i dygden var meningslös. Det faktum att det skulle gå utför med hela världen om alla enbart ägnade sig åt godhet för sakens egen skull, besvärade honom inte ett enda dugg. Ända till för åtta år sedan hade Liv A haft sina förtjänster, och Shep hade inte upplevt att han försakade de bästa åren av sitt liv för en utopi.

Han hade alltid gillat fysiskt arbete och njutit av den alldeles särskilda sortens utmattning som infinner sig av att bygga bokhyllor, inte av att gå på gym. Han tyckte om att köra sitt eget race och inte stå till svars inför någon annan. Glynis hade visserligen visat sig vara ganska knepig och skulle kanske inte beskriva sig själv som lycklig i största allmänhet, men han vågade nog säga att hon var lycklig med honom – eller i alla fall så pass lycklig som hon kunde bli tillsammans med någon, vilket inte betydde jättelycklig. Han hade blivit glad när hon nästan genast blev gravid med Amelia. Han hade bråttom, angelägen som han var att hasta igenom ett helt liv på halva tiden, och hade helst av allt velat att Zach hade fötts så fort det bara gick och inte tio år senare.

Glynis hade verkat helt införstådd med Livet efter detta när de först träffades. Att han hade ett mål i sikte var i sig något som definitivt hade gjort honom till en attraktiv man i hennes ögon. Utan denna vision, utan föreställningen om ett Liv B som med tiden blev alltmer verkligt inom honom, skulle Shep Knacker bara ha varit en av många småföretagare som hittat sin nisch på marknaden: inget märkvärdigt alls. Som det nu var hade deras rekognoseringsturer, då de varje sommar valde ett nytt land, blivit en stimulerande ritual i deras äktenskap. De var ett team, eller det hade han i alla fall trott ända till det här sista året då han känt en begynnande oro.

När han fått erbjudandet om att sälja hade han inte kunnat stå emot.

En miljon dollar. Förnuftsmässigt hade han insett att en mille inte var vad det en gång varit och att han var tvungen att betala reavinstskatt.

Men den summan hade ändå inte förlorat den där fulländningen som den haft i hans barndom. Det fanns en magi i själva ordet, oavsett hur många andra helt vanliga människor som blev »miljonärer«. Resultatet av ett livslångt gnetande skulle, tillsammans med intäkterna från försäljningen av Knack, ge honom det kapital han behövde för att gå ut genom dörren utan att se sig om. Så det spelade ingen roll att köparen – en anställd som var så lat och slarvig att de hade varit på vippen 18

att avskeda karln innan denne plötsligt fick tillgång till sina bundna fonder – var en oerfaren, okunnig, korkad gaphals.

Som numera var Sheps chef. Och visst, den gången hade det känts naturligt att gå in som anställd i det som varit hans eget företag – i ett slag omdöpt till »Handy Randy«, ett namn som inte bara saknade stil utan dessutom var felaktigt eftersom Randy Pogatchnik var allt annat än händig. Den ursprungliga tanken hade varit att stanna kvar någon månad eller två medan de packade, sålde de ägodelar som de samlat på sig och letade reda på en åtminstone tillfällig bostad i Goa. Till dess skulle de inte använda kapitalet, som Shep placerade i garanterat risksäkrade aktiefonder för att det skulle växa till sig innan det slaktades. På börsen var det rena champagneyran. »Någon månad eller två« hade nu dragits ut till åtta år då han varit tvungen att underkasta sig diverse sadistiska infall från en överviktig, fräknig snorvalp, som måste ha fått nys om sitt då förestående avskedande och antagligen köpt Knack – det erkännandet var man tvungen att ge honom – som en infernaliskt effektfull hämnd. Efter försäljningen hade kvaliteten på det utförda hantverket störtdykt, varför Sheps jobb som ansvarig för klagomål på kundtjänst, en befattning som över huvud taget inte funnits under hans tid som vd, hade utvecklats till en krävande och avgjort obehaglig heltidssysselsättning.

Så här i efterhand kunde man naturligtvis säga att det hade varit idiotiskt att sälja huset i Carol Gardens några år tidigare – när lågkonjunkturen nätt och jämnt var över och sviterna efter kraschen på bostadsmarknaden fortfarande märktes – och istället flytta till Westchester och hyra ett hus. Shep hade gärna stannat kvar i Brooklyn, men Glynis hade kommit fram till att enda sättet för henne att äntligen kunna koncentrera sig på »sitt arbete« var att komma bort från allt som »distraherade« inne i staden. (Hon visste precis var han hade sin akilleshäl och hade varit listig nog att också lägga fram ett ekonomiskt skäl: eftersom de allmänna skolorna i Westchester höll så hög standard skulle de slippa kostsamma utgifter för en privatskola i New York. Det hade funkat bra för Amelia. Fast senare, när Glynis ansåg att Zach behövde hjälp – vilket han gjorde – var det enklaste sättet att verka handlingskraftig att hitta en »bättre skola«, så nu pungade de ut med 26 000 dollar om året för privatundervisning i alla fall.) Jackson och Carol hade hållit fast vid Windsor Terrace och till och med deras 19

fallfärdiga ruckel hade stigit i pris till 550 000 dollar. Att åtminstone för egen del ha fått glädje av boomen på villapriser hade gjort att Jackson haft mer överseende än Shep med självbelåtna husägare; nuför­ tiden hann en hantverkare knappt vara innanför dörren i fem sekunder innan frun i huset började hojta om hur mycket stället var värt, så se till att inte komma åt panelen med verktygslådan. Det var likadant i de flesta större städer numera: LA , Miami – en allmän hysteri, som om hela valmanskåren hade ringt in till något TV-lotteri och vunnit högsta vinsten. Shep var antagligen bara avundsjuk. Ändå hade den där upprymdheten något motbjudande över sig, en mani som kom honom att tänka på enarmade banditer. Som den prästson han var hade han svårt att förstå det tillfredsställande i en jackpot som helt saknade samband med något bra eller svårt som man hade uträttat.

Också i Westchester hade fastighetspriserna tredubblats på tio år, och visst, nu när det var för sent insåg han att de borde ha köpt – varvid han skulle ha gjort sig en lika stor förtjänst genom att sitta på arslet som han gjort genom att sälja ett helt företag, resultatet av tjugotre års möda. Det var på det sättet folk tjänade pengar i det här landet nuför­ tiden enligt Jackson: genom att sitta på arslet. Man kunde inte bli rik på vanliga löneinkomster, ojade han sig. Det satte inkomstskatten stopp för. Jackson hävdade att det bara var arv och investeringar som lönade sig – det vill säga att sitta på arslet. Shep var inte så säker på det. Det var visst och sant att han hade jobbat hårt, men han hade fått lön för mödan. Han hade ständigt Limuru i bakhuvudet, och han hade tjänat väldigt mycket mer än en dollar om dagen.

Shep hade valt att hyra huset av samma skäl som legat bakom alla viktiga beslut han fattat i livet. Han ville kunna rycka upp bopålarna lätt, snabbt, snyggt och utan att behöva vänta på att få huset sålt på en bostadsmarknad vars upp- och nedgångar inte gick att förutse. Det var detta han fann så irriterande med självbelåtna-husägar-klubben: alla dessa idioter med nyckel till ett plötsligt värdefullt objekt, som betedde sig som om de hade förutspått den uppseglande värdestegringen, som om de vore ekonomiska snillen och inte av en ren slump hamnat på grön kvist. Visst tyckte han det var synd att ha gått miste om profiten på fastigheter, men han ångrade inte skälet till att han gjort det. Han var stolt över orsaken, stolt över planerna på att ge sig av. Han skämdes bara över att han stannat så länge.

20

Han försökte att inte skylla på Glynis. Om det innebar att han hade sig själv att skylla verkade det inte mer än rätt. Livet efter detta var hans längtans mål – ett uttryck han föredrog framför fantasi – och drömmar som var någon annans var lite blodfattiga. Han försökte låta bli att vara arg på henne för en massa saker, och lyckades i stor utsträckning.

När de träffades hade Glynis en egen rörelse hemma och tillverkade smycken i en utpräglat stram, strömlinjeformad stil under en period som präglades av prål, glitter och fjädrar. Hon hade kontaktat Knack of All Trades för att beställa ett arbetsbord som var förankrat i golvet, och eftersom hon gillade ägaren – hans grova, ådriga underarmar och ansiktet som tycktes vidöppet som en veteåker – så småningom dessutom några ställ för hammare, tänger och filar. Shep uppskattade hennes minutiösa krav, liksom hon uppskattade hans minutiösa uppfyllande av dem. När han dök upp andra gången för att avsluta arbetet med bordet hade hon låtit en massa arbetsprover ligga framme i sin ateljé (fullt avsiktligt, erkände hon senare när de väl hade börjat träffas; hon hade dinglat med lullullet »som betet på en krok« framför sin stilige hantverkare). Trots att han aldrig betraktat sig själv som konstnärlig hade han blivit fullkomligt tagen. En hel serie långsträckta, utsökta och samtidigt makabra broscher liknade hopmonterade fågelben; när hon visade upp armbanden för honom lindade hon dem runt hela armen och de ringlade sig som ormar ända upp till armbågen. Glynis konstverk, kraftfulla, gäckande och stränga, var på ett kusligt sätt en sorts spegelbild av den kvinna som hade skapat dem.

Han kunde inte svära på om det var Glynis eller hennes smide som han först hade förälskat sig i, för i hans ögon var de ett och detsamma.

Under deras första tid tillsammans undervisade Glynis på sommarläger och jobbade på ackord i juvelerarkvarteren för att få ihop till hyran. Samtidigt lyckades hon sälja ett och annat halsband i halvkända gallerier, och silversmidet gick nätt och jämnt ihop sig. Men hon jobbade frenetiskt i timmar och betalade sin egen telefonräkning. Vem som helst skulle säkert ha tagit för givet att en självgående person som Glynis – disciplinerad, asketisk, bitsk – av ren stolthet skulle vilja dra sin del av det ekonomiska lasset i ett äktenskap. (Och antagligen var det så, tänkte han nu.) Därför hade han aldrig föreställt sig att han ensam skulle bli tvungen att spara ihop till Livet efter detta.

En mindre empatisk man skulle kanhända ha känt sig förd bakom 21

ljuset. Graviditet hade förefallit vara en rimlig ursäkt för att lägga smidesverktygen åt sidan, men det tillståndet utgjorde bara arton månader av de senaste tjugosex åren. Att bli förälder var inte hennes verkliga problem, fast det tog lång tid för honom att räkna ut vad det egentligen var. Hon behövde motstånd, just den egenskap som metallen mer än något annat material så tydligt uppvisade. Plötsligt hade Glynis inga svårigheter att övervinna, ingen hård tillvaro som konsthantverkare, med gallerister som snodde åt sig hälften av det alldeles för låga priset på en mokumebrosch som det hade tagit tre veckor att tillverka.

Nej, hennes man tjänade bra, och om hon tog långa sovmorgnar och fördrev eftermiddagarna med att läsa Luster, American Craft Maga­ zine och Lapidary Journal blev telefonräkningen betald i alla fall. Det oumbärliga för henne var själva utsattheten. Det var bara om hon inte hade något val som hon kunde stå ut med ångesten över att börja arbeta med ett föremål som sedan inte levde upp till hennes egna stränga krav. I det avseendet hade hans hjälp varit till skada för henne. Genom att ekonomiskt underlätta för henne att utföra allt tänkbart silversmide, hade han förstört hennes liv. Att linda någon i bomull kan vara en minst sagt missriktad omtanke. Ändå kunde man inte säga att hon var lat. Hon upprätthöll fortfarande vanföreställningen (bara att tänka ordet gjorde ont) att hon var yrkesmässigt verksam som finsmed, varför alla andra sysslor hemma var distraktioner som snabbt måste stökas undan. Det var inte heller så att ingenting hade blivit gjort – alltså av smidesarbete. Smycken betraktade hon närmast som bjäfs och hade helt och hållet övergått till att göra bestick, och hade under åren tillverkat en handfull lysande vackra bruksföremål: bland dem fiskspaden med bakelitinläggningar, liksom de utsökta, handsmidda, perfekt ergonomiska ätpinnarna i silver, som verkade ge efter och böja sig i den tyngre änden, som om de hade börjat smälta. Varje avslutat projekt var emellertid frukten av så mycken vånda och tid att hon till sist aldrig kunde förmå sig att sälja något.

Så några pengar hade det inte blivit. Och skulle han någonsin, när Zach och Amelia väl hade börjat skolan, ha fällt ett yttrande om att hon fortfarande inte bidrog med en enda dollar, skulle hon ha bemött honom med iskallt raseri (så det hade han inte gjort). Men att hennes inkomst var noll var inget utslag av protest. Det var ett faktum. Att Shep, när de gift sig, inte hade föreställt sig att hela försörjningsbör22

dan i all evighet skulle vila på honom, var också ett faktum. Men han hade kunnat ta på sig den, och han hade också gjort det.

Dessutom förstod han henne. Eller han förstod hur mycket han inte förstod, och det var ju alltid något. Hans egen geografiska handlingsförlamning var betydligt mer förvånande, för i stort sett var Shep sådan att när han bestämt sig för att göra något, så gjorde han det. Att gå från beslut till handling var för Glynis som att få hoppa från ett brofäste till ett annat därför att bron var bortspolad. För att uttrycka saken annorlunda: hon saknade inte motor, men startknappen funkade inte.

Glynis kunde bestämma sig för att göra någonting, och sedan hände ingenting. Det var inbyggt, ett konstruktionsfel, och antagligen inget hon kunde göra något åt.

Eftersom han hållit tyst om saken i decennier borde han inte för några år sedan ha låtit undslippa sig vid frukostbordet (under en osedvanligt jävlig vecka på Handy Randy) att det var synd att de inte hade haft två inkomster att spara av alla de här åren så att de hade kunnat komma iväg till Livet efter detta för länge sedan . . . Innan han hunnit avsluta meningen hade hon utan ett ord rest sig från bordet och gått hem­ifrån. När hon kom hem den kvällen hade hon skaffat ett jobb. Under hela denna tid skulle han uppenbarligen ha varit mer framgångsrik i sina försök att få igång henne om han förolämpat henne istället för att försöka övertala henne. Ända sedan dess hade hon gjort modell­ formar åt Living in Sin, en exklusiv chokladfirma som hade sin fabrik i det närbelägna Mount Kisco. Just nu hade företaget redan siktet inställt på påsken. Därför ägnade sig hans hustru inte åt att finslipa avant­gardistiska bestick som skulle platsa på vilket museum som helst, utan åt att modellera påskharar i vax som – träffande nog – skulle stöpas i bitter choklad och fyllas med apelsinkräm. Det var ett deltidsjobb utan några förmåner. Lönemässigt var hennes tillskott till kassa­k istan rena skämtet. Hon fortsatte med jobbet på pin kiv.

I gengäld hade väl han låtit henne fortsätta med det på pin kiv. Dessutom kunde hon inte förneka sig själv. Påskhararna var väldigt fina.

Det kändes snopet att systematiskt bestraffas för något som kanske borde ha gett upphov till en smula tacksamhet. Han begärde ingen tacksamhet, men han hade gärna avstått från vreden, en känsla så otvetydigt obehaglig oavsett om den väcktes inom en eller man fick den riktad mot sig. Glynis kände vrede över sitt beroende, som hon fann 23

förödmjukande. Hon kände vrede över att inte vara framstående som konstsmed, vrede över att hon i allas ögon, inklusive sina egna, hade sig själv att skylla för att hon yrkesmässigt var en nolla. Hon kände vrede gentemot sina båda barn för att de hade distraherat henne när de var små och, när de inte längre var små, över att de inte distraherade henne. Hon kände vrede över att hennes man, och nu även hennes tanklösa barn som sällan krävde något, hade berövat henne det hon var mest rädd om: sina undanflykter. Eftersom vrede alstrar den psykiska motsvarigheten till sura uppstötningar, kände hon vrede mot själva vreden.

Att hon aldrig hade haft något direkt konkret att beklaga sig över gav henne ytterligare en orsak att känna sig kränkt.

Shep var av naturen en person som kände sig lyckligt lottad, trots att han faktiskt hade en hel del att känna bitterhet över om han nu hade varit lagd åt det hållet. Han försörjde sin hustru och sin son. Han stöttade sin dotter Amelia ekonomiskt, fastän det var tre år sedan hon slutat på universitetet. Han gjorde detsamma för sin gamle far och för att inte såra den pensionerade pastorns stolthet såg han till att denne inte fick veta om det. Han hade bistått sin syster Beryl med flera »lån« som hon aldrig skulle betala tillbaka och hade antagligen inte gjort det för sista gången. Officiellt rörde det sig emellertid om lån, så Beryl varken tackade honom eller skämdes. Han hade tagit hand om hela notan för moderns begravning, och eftersom ingen annan tänkte på det så gjorde inte Shep det heller. Alla som ingår i en familj har en roll, och Shep var den som betalade allting. Eftersom alla andra inblandade tog detta sakernas tillstånd för givet, tog han det för givet han också.

Han köpte sällan något åt sig själv, men han önskade sig heller ingenting. Rättare sagt fanns det bara en sak han önskade sig. Å andra sidan, varför just nu? Om han nu redan hade väntat i åtta år efter försäljningen av Knack, varför kunde han inte lika gärna vänta i nio då? Och varför gick det inte lika bra i morgon kväll som ikväll?

Därför att så här i början av januari var det kallt i staten New York.

Därför att han redan hunnit bli fyrtioåtta år, och även om han nu äntligen kom till skott skulle Livet efter detta te sig allt mer som en helt vanlig förtida pension ju närmare femtio han kom. Därför att värdet på hans »garanterat riskfria« aktiefonder så sent som för en månad sedan äntligen hade stigit till det han ursprungligen hade investerat. Därför att han i sin förbannade oskuldsfullhet i årtionden hade basunerat 24

ut för alla som verkat intresserade att han hade för avsikt att en gång för alla lämna skatteplaneringens, bilbesiktningarnas, trafikstockningarnas och telefonförsäljarnas värld. (Allteftersom åhörarna blivit äldre hade de tröttnat, och den beundran de känt som unga hade övergått i häcklande bakom ryggen på honom. Eller inte ens alltid bakom ryggen, för på Handy Randy hade Sheps »verklighetsflykt«, som Pogatchnik föraktfullt uttryckte saken, blivit en återkommande källa till råa skämt.) Därför att han själv på allvar hade börjat tvivla på det realistiska med ett Liv efter detta, och därför att han inte kunde – inte kunde – fortsätta utan hoppet om befrielse. Och därför att han hade hängt en morot framför sin egen näsa som om han vore en jävla åsna och oavbrutet låtit sig lugnas och förledas av föreställningen om att uppskovet var tillfälligt och aldrig gjort klart för sig att om han kunde ge sig av i morgon skulle han också kunna ge sig av idag. Faktum var att det godtyckliga med den här torsdagen var precis det som gjorde den så perfekt.

När Glynis öppnade ytterdörren började han känna sig skuldmedveten.

Han hade övat på sin öppningsreplik så många gånger, och nu viss­te han inte vad han skulle säga. »Bourbon«, sa hon. »Finns det något att fira?« Han var fortfarande kvar i tankarna han nyss haft och hade velat förklara att det speciella var att det inte var något speciellt som hänt. »Vanor är till för att brytas.« »Somliga vanor«, svarade hon förebrående och tog av sig kappan. »Vill du ha en?« Hon överraskade honom. »Ja.« Glynis var fortfarande slank, och det var aldrig någon som trodde att hon var femtio, även om det fanns en sorts kraftlöshet i hennes hållning den här kvällen som plötsligt gjorde det möjligt att föreställa sig hur hon skulle se ut när hon blev sjuttiofem. Hon hade varit trött åtminstone sedan september och påstått att hon hade aningen feber, vilket han för sin del inte hade kunnat märka. Hon hade visserligen fått en liten diskret mage den senaste tiden men var i övrigt snarast smalare, en omfördelning av kroppsvikten som var helt normal i medelåldern, och han var alltför mycket gentleman för att kommentera det.

Att de satt här tillsammans och drack sprit fast klockan bara var lite över sju skapade ett hemligt samförstånd mellan dem som han ogär25

na ville förstöra. Ändå lät hans banala »Var har du varit?« som en anklagelse.

Det hände att hon var undanglidande, men det var ovanligt att hon inte svarade alls. Han lät det vara.

Med ett stadigt tag om glaset kurade hon ihop sig i sin vanliga fåtölj, med knäna uppdragna och hälarna tätt intill kroppen. Hon verkade alltid avskärmad, innesluten i en annan värld, men den här kvällen mer än någonsin. Kanske kände hon på sig vad som var på gång, detta som dröjt så länge. När han utan ett ord stack handen i innerfickan och tog fram tre resehandlingar med e-biljetter som han la på glasbordet bredvid Bröllopsfontänen, höjde hon på ögonbrynen. »Är det meningen att jag ska gissa?« Glynis var en stilig kvinna, och han drogs till henne – så där som okonstlade människor ofta fängslas av folk som är excentriska. Han hejdade sig och funderade över huruvida Livet efter detta utan Glynis som partner eller motståndare skulle komma att kännas ödsligt. »Tre biljetter till Pemba«, sa han. »Åt mig, dig och Zach.« »Ännu en ’rekognoseringsresa’? Du borde kanske ha tänkt på det innan jullovet började. Zach har börjat skolan igen.« Hon brukade aldrig annars sätta citationstecken runt uttrycket, men den sarkastiska biton hon nu gav »rekognoseringsresa« fick honom att tänka på Pogatchniks hånfulla sätt att säga »verklighetsflykt«. Han la märke till hur snabbt hon hittade en anledning till att infallet var en omöjlighet, hur hon i en blink avfärdade den kortsemester för att komma bort från vardagen som hon fick för sig att det här handlade om. På jobbet använde Shep sin begåvning till att lösa problem; Glynis använde sin för att skapa dem, att uppfinna hinder som hon själv kunde ställa i sin väg. Han skulle inte ha haft något emot denna excentricitet om det inte vore så att hennes väg också var hans. »Det här är enkelbiljetter.« Han hade väntat sig att hon skulle se nedslagen ut, försjunka i tankfullhet, eller att ansiktet vaksamt, omedgörligt och stridslystet skulle snörpas ihop när hon väl förstod, när det gick upp för henne vad det egentligen var för handske han hade kastat där på soff bordet. Istället såg hon stillsamt road ut. Han var van vid att man gjorde narr av honom på Handy Randy (»Visst, grabben, självklart ska ni flytta till Afrika vilken dag som helst nu, du och Meryl Streep«), och det hade hänt, 26

trots att det fyllde honom med självförakt, att han hade skrattat tillsammans med dem. Men minsta antydan om samma tanklösa, medömkande cynism från Glynis var förintande. Han hade vetat att hon inte längre var med på noterna, men han hade inte trott att hennes inställning var så här negativ. »Slösaktigt«, sa hon lugnt med ett svagt leende. »Det är inte likt dig.« Hon hade insett att enkelbiljetterna hade kostat mer än tur och retur, vilket var helt riktigt. »En gest«, svarade han. »Det här handlar inte om pengar.« »Jag kan omöjligt föreställa mig att du gör något som inte har med pengar att göra. Hela ditt liv, Shepherd«, poängterade hon, »har handlat om pengar.« »Inte för deras egen skull. Jag har aldrig varit närig, det vet du – så där så att jag har velat ha pengar för att bli rik. Jag vill köpa mig något för dem.« »Jag trodde det förr«, sa hon vemodigt. »Numera undrar jag om du har någon aning om vad det är du vill köpa. Du vet inte ens vad det är du vill komma bort ifrån, och ännu mindre vad det är du vill ha.« »Det gör jag visst«, invände han. »Jag vill köpa mitt eget liv. Jag är ledsen om jag låter som Jackson, men på sätt och vis har han rätt. Jag är ett kontraktsanställt tjänstehjon. Det här är inte ett fritt land, inte i någon bemärkelse. Vill man ha sin fulla frihet är man tvungen att köpa den.« »Men med frihet är det väl precis som med pengar, inte sant? Den är meningslös om man inte vet vad man ska använda den till.« Hennes uttalande lät ihåligt, hon verkade till och med uttråkad. »Vi har talat om vad det är jag vill lägga mina pengar på.« »Ja«, sa hon trött. »I det oändliga.« Han svalde förödmjukelsen. »En orsak att ge sig av är att ta reda på det.« Inget samtalsämne borde ha fångat hans hustrus uppmärksamhet så som just detta, men Shep kunde nästan svära på att hon hade tankarna någon annanstans. »Gnu«, sa han vädjande med extra tryck på G:et; en ömhetsbetygelse som härstammade ända från deras första rekognoseringsresa till Kenya där hon perfekt hade lyckats imitera en gnuantilop, med händerna uppe på huvudet som horn och ett bevekande, sorgset och kor27

kat uttryck i sitt långsmala ansikte. Ett flickaktigt och väldigt roligt infall. Förr kallade han henne alltid Gnu, och på sista tiden – ja, på sista tiden, insåg han till sin förskräckelse, hade han inte kallat henne någonting alls. »Det här är riktiga biljetter. Till ett riktigt flyg som avgår om en vecka. Jag vill att du ska följa med. Jag vill att Zach ska följa med, och om vi ger oss av tillsammans tänker jag se till att han kommer med på planet om jag så ska släpa honom i håret. Men jag re­ ser, med eller utan er.« Fan visste om hon inte tyckte att hans tillkännagivande var dråpligt. »Ett ultimatum, alltså?« Hon tömde sitt glas som för att kväva ett skratt. »En inbjudan«, genmälde han. »Om en vecka tänker du kliva på ett flyg och resa till en ö som du aldrig har besökt och där du tänker tillbringa resten av ditt liv. Vad i herrans namn gick alla de där ’rekognoseringsresorna’ ut på?« Att hon valde du och inte vi uppfattade han som ett svar, och han var oförberedd på den plötsliga förnimmelsen av att falla som kändes i bröstet. Även om han uppriktigt hade försökt vara realistisk, hade han ändå klamrat sig fast vid hoppet om att hon och Zach trots allt skulle följa med till Pemba. Men det här konfliktläget var alldeles nytt, så därför klamrade han sig fast lite till vid hoppet om att – för första gången i världshistorien – kanske kunna förmå henne att ändra sig. »Jag valde Pemba just därför att vi aldrig har varit där. Vilket betyder att du inte redan nu kan anföra miljoners miljoner skäl till att också det alternativet är uteslutet.« När hon inte kom med något svar, lyckades han dra sig till minnes en del av det han hade övat på i bilen hem tidigare på eftermiddagen på Henry Hudson Parkway. »För Goa var det grönt ljus ända tills du fick höra talas om den där brittiska kvinnan som hade mördats i sitt hem av en bekant från trakten, och då blev det för farligt. Ett mord. Som om inte folk blir mördade i New York. Bulgarien skulle ha varit ett fynd när vi först fick ögonen på det, och det låg i västvärlden dessutom, i alla fall nästan, med bredband och postgång och rent vatten. Men maten var för menlös. Maten. Som om vi inte hade kunnat fixa fram lite vitlök och rosmarin. Sedan dess har fastighetspriserna där börjat stiga, och nu är det för sent. Samma sak med Eritrea, som verkligen väckte din beundran: ett stolt nytt land, varmhjärtade människor, espresso i vartenda gathörn och femtiotalsarkitektur som var urläcker. Och som 28

tur var för dig har det gått åt helvete med regeringen där nu. Du älskade Marocko, minns du det? Kanel och terrakotta – varken maten eller landskapet var menlösa. Det verkade så lovande att jag gick med på att stanna kvar fast min mamma hade fått en stroke, och vi kom hem en halv dag för sent för att hinna ta farväl.« »Det gottgjorde du.« Jo visst, begravningskostnaderna. Om inte Shep själv grämde sig över att hans familj var en ekonomisk belastning för honom, så gjorde Glynis det i hans ställe. »Men efter elfte september«, fortsatte han, »var plötsligt alla muslimska länder – inklusive Turkiet till min stora besvikelse – helt borta från listan. Vi hade ett fantastiskt tillfälle när valutan kraschade i Argentina. Dessförinnan hade vi kunnat köpa i stort sett vad som helst i Sydostasien under finanskrisen. Men nu har alla dessa valutor återhämtat sig, och idag skulle våra tillgångar aldrig räcka under trettio, fyrtio år i de länderna. I Kuba kunde du inte leva utan schampo och toapapper. Kroatiens bestämmelser angående uppehållstillstånd medförde för mycket byråkrati. Slummen i Kenya var alldeles för deprimerande. I Sydafrika fick du skuldkänslor för att du var vit. Laos, Portugal, Tonga­öarna och Bhutan – jag minns inte längre vad det var för fel på dem, men« – han dolde inte sin bitterhet – »det är jag säker på att du gör.« Glynis utstrålade en sorts aggressiv mildhet och verkade road. »Det var du som avskrev Frankrike«, sa hon i lätt ton. »Det är riktigt. Skatterna hade tagit livet av oss.« »Alltid dessa pengar, Shepherd.« Hon lät förebrående.

Då slog det honom hur personer som tyckte sig höjda över pengar – konstnärliga typer som hans syster, eller hans gammaltestamentliga pappa – var just de som inte tjänade så värst mycket. Glynis viss­ te mycket väl att idén om Livet efter detta måste gå ihop sig ekonomiskt, annars skulle det inte bli något annat än en förödande, utdragen semester. »Men du har sett till att vi har varit bundna till både händer och fötter, eller hur?« fortsatte han. »Det var inte bara resmålet som inte dög, det var heller aldrig rätt tidpunkt. Vi måste vänta tills Amelia har gått ut gymnasiet. Vi måste vänta tills Amelia är klar med universitetet. Vi måste vänta tills Zach har slutat mellanstadiet. Högstadiet. Nu är det gymnasiet, så varför inte universitetet också? Vi måste vänta tills våra 29

investeringar har hämtat sig efter börskraschen, och därefter från elfte september. Saken är den att de har gjort det nu.« Shep var inte van att prata så mycket, och pladdrandet fick honom att känna sig dum. Han kanske behövde den där motsträvigheten – Glynis motsträvighet – lika mycket som hon. »Du tycker att jag är egoistisk. Det kanske jag är. För en gångs skull. Det här handlar inte om pengar, det handlar om« – han hejdade sig generat – »min själ. Du kommer att säga, och du har sagt, att det inte kommer att bli som jag förväntar mig. Jag accepterar det. Jag går inte omkring och när en enfaldig föreställning om att jag bara ska slå mig ner på en strand. Jag vet att man blir trött på sol, att det finns flugor. Men så mycket kan jag säga, att jag tänker se till att få åtta timmars sömn. Det låter futtigt, men det är inte futtigt. Jag älskar att sova, Glynis, och« – rösten fick inte stocka sig nu, inte innan han hade fått ur sig allt – »alldeles särskilt att sova med dig. Men vad händer när vi är borta på middag här i Westchester och jag säger att jag behöver åtta timmars sömn? Man skrattar. För pendlare som är bosatta i det här området är en sådan målsättning så absurd att det faktiskt är komiskt.

Så jag bekymrar mig inte för vad jag i övrigt kommer att göra på Pemba, eller om strömmen försvinner hela tiden. Därför att om jag ger vika den här gången, då vet jag i djupet av min själ att vi verkligen aldrig kommer att ge oss av. Och utan ett förlovat land att se fram emot orkar jag inte längre, Gnu. Jag orkar inte fortsätta med att städa upp röran som de orutinerade klantskallarna på Halvdana Handy Randy lämnar efter sig. Jag orkar inte sitta i bilkö i timmar och lyssna på Nyhetskanal­en på West Side Highway längre. Jag orkar inte längre springa till snabb­ köpet och handla mjölk och tjäna bonus­poäng som ger oss en gratis kalkon till jul när vi väl har handlat för tusentals dollar.« »Det finns värre öden än så.« »Nej«, sa han. »Jag är inte så säker på det. Jag vet att vi har sett en massa fattigdom – orenat kloakvatten i rännstenar där mödrar letar efter mangoskal. Men de vet vad som är fel med deras liv, och de har en föreställning om att de skulle kunna få det bättre om de hade några shilling eller pesos eller rupies på fickan. Att hela tiden behöva höra att man har världens mest underbara liv, och att bättre kan det inte bli, men det ändå känns för jävligt – det är olidligt på ett alldeles särskilt sätt. Det här landet anses vara det bästa i världen, men Jackson har rätt: 30

det är en flopp, Glynis. Jag är tvungen att ha fyrtio olika ’lösenord’ för bank­ärenden och telefonabonnemang och kreditkort och internetkonton, och fyrtio olika kontonummer, och summan av alla dessa är våra liv. Det är så motbjudande alltihop, så fysiskt motbjudande. Galleriorna i Elmsford, alla shoppingcentra, lågpriskedjor och byggvaruhus . . . all denna plast och krom i grälla färger som skär sig, och alla männi­ skor som rusar för att göra vad då?« Det var inte bara som han inbillade sig. Hon lyssnade verkligen inte. »Förlåt«, sa han. »Du har hört detta förr. Det kan hända att jag har fel, och det kan hända att jag kommer hemsmygande efter några veckor, slokörad och skamsen. Men jag tar hellre förödmjukelsen att försöka och misslyckas än att bara ge upp. Att ge upp skulle kännas som att dö.« »Jag tror att du kommer att upptäcka« – hennes röst var stadig, fylld av någon sorts ny klokhet som han inte var särskilt intresserad av – »att det inte alls skulle kännas som att dö. Det finns ingenting som liknar att dö. Vi använder det som en metafor för något annat. Något mindre och dummare och mycket mer uthärdligt.« »Om det här är ditt sätt att försöka få mig på andra tankar, så ska du veta att det inte funkar.« »När är det du har tänkt lämna den här delen av världen?« »Nästa torsdag. BA-179 från Kennedyflygplatsen, planet som går 22.30 till London. Sedan vidare till Pemba via Nairobi och Zanzibar. Ända till det ögonblick då dörrarna stängs är du och Zach välkomna att haka på. Fram till dess har jag tänkt att jag ska hålla mig härifrån och ge er en möjlighet att fundera.« Egentligen menade han en möjlighet att sak­ na mig. Att sakna mig medan ni fortfarande kan göra någonting åt det. Och ärligt talat var han rädd för henne. Om han stannade kvar här skulle hon kunna övertala honom att avstå. Det var hon fullt kapabel att göra. »Jag kommer att bo hos Carol och Jackson. De är förberedda på att jag kommer, och du kan nå mig där när som helst innan jag reser.« »Jag skulle verkligen önska att du lät bli«, sa hon trött. Hon hade glaset i handen när hon reste sig från stolen och slätade till byxorna, en gest som visade att hon samlade ihop sig för att gå ut och laga middag precis som vanligt. »För en gångs skull finns det något behändigt med Handy Randy. Jag kommer dessvärre att behöva utnyttja din sjukförsäkring.« Senare den kvällen, medan Glynis fortfarande röjde i köket, smög Shep upp på övervåningen och drog undan badrocken som låg på resväs31

kan. Han la tillbaka de båda skjortorna i tredje byrålådan och slätade till dem så att de skulle se anständiga ut på jobbet. Han packade upp den spetsiga polygripen, skruvmejslarna och bågfilen och la dem i deras fack i den illa tilltygade röda verktygslådan. Till sist återstod bara kammen, och innan han la den där den brukade ligga bredvid cigarrlådan med utländska mynt, drog han den genom håret.

Kapitel två

»Han kommer aldrig att åka«, sa Carol som stod och sköljde ruccola. »Skitsnack«, sa Jackson och snodde åt sig en bit italiensk salami som låg på de frästa paprikorna. »Han har köpt biljett. Jag har själv sett den.

Eller dem. Jag sa åt honom att inte ödsla pengar på de båda andra. Hon kommer aldrig att ge sig av, det är ett som är säkert. Det fattade jag långt innan Shep gjorde det. Glynis trodde att det var på lek som de gjorde alla de där resorna. En lek som hon tröttnade på.« »Du tror jämt att jag menar att han är för feg. Så är det inte. Han är alldeles för ansvarsfull. Han skulle aldrig lämna sin familj vind för våg, det ligger inte för honom. Skulle han ta sin lilla resväska och dra iväg utan att vända sig om? Börja om från ruta ett när han snart är femtio?

Har du någonsin hört talas om någon som verkligen gör det, och varför skulle någon göra det, förresten? Och även om han faktiskt sticker, för att rädda sin heder eller något i den stilen, så kommer han snart tillbaka – Flicka, nu har det gått minst en halvtimme. Har du tagit dina ögondroppar?« Deras äldsta dotter gav ifrån sig en nästäppt suck, ett mellanting mellan en grymtning och ett brölande. Det var ett raffinerat läte med vilket hon lyckades förmedla såväl ett nej som ett ja. Hon rotade ilsket i tröjfickan efter burken och fördelade innehållet från en av de många små engångstuberna med konstgjorda tårar i ögonen. Formen på de små tuberna fick alltid Jackson att tänka på atombomben över Nagasaki. Flickas ögon var som vanligt rödflammiga och ögonfransarna hopklibbade av vaselin.

33

»Du menar med svansen mellan benen? Du har inget sinne för manlig stolthet.« »Jaså, inte?« Carol kastade en blick åt hans håll. »Var ligger det där ’Pemba’ för övrigt?« »Utanför Zanzibar«, sa Jackson. »Det är berömt för sina kryddnejlike­ odlingar. Hela ön stinker av dem, eller i alla fall är det vad Shep säger.

Jag kan se framför mig hur han lutar sig tillbaka i hammocken och andas in doften av varm whisky och pepparkaka.« »Jag slår vad om att han reser«, sa Flicka. »Om han säger att han ska det. Shep luras inte.« Trots att hon ofta felaktigt uppfattades som yngre än sin elvaåriga syster var hon sexton år, och räknade man den relativa åldern, så som man gör när det gäller husdjur, var hennes verkliga ålder räknat i mänskligt lidande snarare hundratre. Hennes liv här och nu var en oavlåtlig prövning, och givetvis lockades hon av tanken på att vara någon annanstans.

Jackson rufsade om i dotterns tunna, blonda hår. De hade hållit det kortklippt när hon var liten för att undvika att det ständigt blev nedkladdat av maginnehåll, men efter magsäcksoperationen kunde hon inte kräkas, bara hulka, och Flicka hade låtit det växa ut. »Här har vi minsann någon med lite tillförsikt!« »Men vad ska han syssla med?« envisades Carol. »Tillverka fiffiga fontäner för tredje världen? Shep är inte den sortens människa som blir lycklig av att ligga i en hammock.« »Kanske inte fontäner, men vad fan, han kan väl gräva brunnar. Shep har man nytta av. Han kan inte rå för det. Om jag bodde i en liten lerhydda är han en sådan person som jag skulle vilja ha till granne.« »Flicka, håll dig undan från spisen!« »Jag är inte ens i närheten av den jävla spisen«, sluddrade Flicka med sin vanliga uttryckslöshet. Hennes röst lät inte bara nasal utan som om hon vore en smula berusad, som Stephen Hawking efter en flaska bourbon. Dessutom lät hon sur, och det var på riktigt. Det var en av de egenskaper som Jackson avgudade hos henne. Hon vägrade spela den handikappade lilla solstrålen med det goda humöret som lyste upp allas vardag med sin häpnadsväckande positiva attityd. »Lägg av!« sa Carol och tog skalkniven ur Flickas hand och smällde ner den på bänkskivan igen.

Flicka raglade tillbaka till bordet med en gång som de flesta betrak34

tade som klumpig, men som Jackson alltid upplevde som intagande på något märkligt sätt. Kroppen slängde från sida till sida medan hon höll balansen med hjälp av ett litet elegant flaxande med händerna och försiktigt satte häl mot tå som om hon gick på spänd lina. »Va trodde durå? Att jag skulle hacka ner fingrarna i salladen för att jag tyckte de såg ut som små morötter?« »Det där är inte roligt«, sa Carol.

Det var inte roligt. När Flicka var nio hade hon försökt hjälpa till med att göra kålsallad, och det var bara för att det plötsligt blev en annan sorts kål – röd istället för vit – som Jackson hade lagt märke till att hennes vänstra pekfingertopp saknades. De hade sytt dit den igen på akutmottagningen, men han hade inte kunnat få ner någon kålsallad sedan dess. Man kunde kanske tycka att det var en välsignelse att ens barns lemmar var så okänsliga för smärta att det inte behövdes någon lokalbedövning när hon fick sys, men när han tvingade sina medarbetare att verkligen föreställa sig detta, bleknade de. En del av de här barnen, hade han förklarat, kan bryta benet och sedan släpa sig fram i flera kvarter och bara märka att någonting är fel därför att benet hela tiden är i vägen. För Flicka var det förstås enbart irriterande att krocka med saker och ting och blöda överallt, ungefär som när man råkar riva sönder en påse ris och blir tvungen att sopa golvet. »Jag har aldrig förstått varför du verkar så angelägen om att Shep ska flytta utomlands«, återtog Carol. »Han är din bäste vän. Skulle du inte sakna honom?« »Visst, älskling. Klart jag kommer att sakna den jäveln.« Jackson tog en öl och tänkte på vad han inte skulle sakna, nämligen att försvara Shep inför alla klentrogna klantskallar på Knack. (För Jackson hette företaget fortfarande Knack of All Trades, oavsett vilket pinsamt, ur­ dåligt töntnamn fetknoppen hade döpt om det till.) Han borde kanske ha väntat tills Shep var ombord på planet, men den här dagen hade han inte kunnat hålla sig när IT-killen återigen kommit med en gliring efter lunch. Det hade varit med enorm tillfredsställelse som Jackson hade tillkännagivit att nej, Shep hade redan köpt biljett, pucko, och skulle från och med nu aldrig mer sätta sin fot på det här stekheta kontoret.

Det hade snabbt täppt till käften på den där idioten. Han hade dessutom en idé om att de skulle åka och hälsa på när Shep hade hunnit installera sig ordentligt, fast han ännu inte lagt fram den tanken för 35