9789170053313

Provl채sning

1

Provl채sning

Av Gillis Herlitz har tidigare av Uppsala Publishing House utgivits: Herlitz kulturguide: England, 1997 (med Siv Herlitz) Vem är inte riktigt klok?, 1999 Socialgrammatik, 2001 Svenskar, 2003 Mors dag och eid-il-fitr, 2006

Kulturgrammatik – hur du ökar din förmåga att umgås över gränserna © 2007 Författaren och Uppsala Publishing House AB Adress: Uppsala Publishing House, Box 2070, 750 02 Uppsala Tfn: 018-55 50 80, Fax: 018-55 50 81 e-post: info@uppsala-publishing.se, www.uppsala-publishing.se Omslagsbild: Todd Davidson/Getty Images Omslag: Daniel Åberg Grafisk form: Daniel Åberg Bilder inlagan: Anette Hedberg Upplaga: 1:1 ISBN-13: 978-91-7005-331-3 Tryckeri: Bulls Graphics, Halmstad, 2007 Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Provläsning

2

Innehåll Förord

........................................................ 6

1. Kultur är ett sätt att leva

......................... 9

2. Hur lär vi oss vår kultur?

........................ 38

3. Varför tycker jag att jag har rätt?

........... 45

4. Några kulturella varianter ....................... 66 5. Kommunikation

....................................116

6. Kommunikation över kulturgränserna ....... 152 7. Hur reagerar vi när saker och ting inte stämmer? ...............................177 8. Något om människosyn 9. Vad kan jag göra?

Liten litteraturlista Studieplan

....................... 196

............................... 202 ................................... 207

.............................................. 209 3

Provläsning

Förord Det här är en bok som i första hand vänder sig till människor som i sitt dagliga liv träffar, arbetar och umgås med människor från andra länder. Det kan gälla dig som gör många affärsresor till andra delar av världen. Det kan gälla dig som arbetar på svensk myndighet med många invandrarkontakter.

Det kan gälla dig som ska ut på längre utlandsstationering.

Det kan gälla dig som arbetar tillsammans med kollegor från andra länder. Det kan gälla dig som enbart är intresserad av mänskliga kontakter och mänskligt samspel.

I världen sker i dag större folkförflyttningar än någonsin tidigare i historien. Flyktingströmmar löper i de flesta riktningar, liksom vanlig arbetsmigration. Tågluffande, charterresor, ökad fritid och mera pengar för privat konsumtion leder till att möten mellan representanter för olika kulturer blir vanligare än någonsin tidigare. Internet har skapat tidigare omöjliga möjligheter för människor att knyta kontakter med människor de aldrig kommer att träffa. Jag skulle säga att Internet gjort nationalitet som kulturell begränsning ännu mera tveksam.

För att berika dessa kulturkontakter och göra effekterna av dem positiva för mänskligheten är det viktigt att alla inblandade försöker förstå vad det innebär att vara en del av en kultur, och hur varje kultur påverkar sina medlemmar till att agera efter vissa mönster. Inte minst viktigt är detta i mötet.

Provläsning

4

Ur ett svenskt perspektiv kan man nog säga att kulturmötesfrågorna under senare år allt oftare kommit att fokusera på europafrågor, men också på kulturmöten som inte bär på etniska förtecken. Det har blivit allt vanligare att diskutera företagskultur och då inte alls enbart vid samgående med utländska partners. Naturligtvis kan det tyckas tacksamt och glädjande för en kulturvetare att begreppet kultur på så sätt blivit en del av ett allmängods, men det finns all anledning att vara försiktig med kulturbegreppet. Jag har noterat att kulturbegreppet ibland får camouflera problem som har med makt eller genusperspektiv att göra, och då blir det lite knepigt förstås.

Jag har i den här utgåvan fört in ytterligare två avsnitt som känns angelägna. Ett berör den svårbemästrade frågan om heder och skam och i det andra försöker jag framhålla just detta att allt inte är kultur som styr människor i deras vardag.

Sedan första utgåvan av denna bok, 1989, har det kommit en hel rad böcker i ämnet, men också en hel rad böcker som beskriver oss svenskar. Jag har skrivit en av dem. Man kan fråga sig varför det plötsligt kommit så många böcker om oss själva.

En bidragande orsak är säkerligen att det är först under de senaste tjugo åren vi haft behov av att slipa fram en nationell identitet. I samband med ökad invandring, internationalisering och EU har detta behov vuxit. ”Vem är jag?” har blivit en allt vanligare fråga i en tid då identitetsfrågor över huvud taget är i blickpunkten och i viss mån är både utbytbara och förhandlingsbara.

För att göra mina funderingar tillgängliga för alla som är intresserade har jag medvetet försökt hålla undan facktermi5

Provläsning

nologi och tunga teoretiska resonemang. Den stränge vetenskaparen har säkert invändningar mot mitt uttryckssätt ibland, men, som sagt, det är inte den målgrupp jag i första hand tänkt mig.

Mitt intresse för ämnesområdet har väckts genom studier i antropologi och etnologi men kanske mera ändå genom mitt arbete utomlands under ganska många år.

Jag hoppas att boken kan vara dig både till glädje och nytta.

Uppsala våren 2007

Gillis Herlitz

Provläsning

6

KAPITEL 3

Varför tycker jag att jag har rätt?

Frågan i rubriken kan ställas till vem som helst, jorden runt.

Alla medlemmar av alla kulturer anser att, åtminstone till största delen, deras kulturella värderingar är de rätta. De borde vara allmängiltiga och världsomspännande. Detta komplicerar och utgör grunden för problemen i kulturmötet.

Klarhet – förvirring I förra kapitlet diskuterade jag uppfostrans roll vid skapandet av individer. Jag berörde kort hur starkt barndomens värderingar kan följa mig genom livet. Barnuppfostran ger oss som individer en klarhet, en sammanhängande logisk världsbild. Vi vet hur vi ska bära oss åt i livet. Det ena beteendet strider inte mot det andra. Ett beteende strider inte mot värderingarna.

Det finns en logik i mitt sätt att leva. Kanske jag inte alltid ser denna logik, men den finns där så länge jag håller mig till det kulturellt accepterade och önskvärda.

Skulle delarna inte hänga samman, skulle jag uppleva förvirring. Ingen vill leva i ett förvirrat tillstånd, varför vi alla strävar 7

Provläsning

efter klarhet. (Klarhet i ett förvirrat tillstånd kan ibland uppnås genom religion.) I sin tur innebär ett sådant konstaterande att det är nödvändigt för oss att betrakta vårt sätt att leva som det rätta. Naturligtvis inte i alla detaljer, men som helhet. Vi umgås med andra människor med likartad uppfostran. Hela tiden får vi på det sättet förstärkningar av och bekräftelser på att de kulturella värderingarna vi fått är de rätta.

Det är alltså inte något märkligt, eller mänskligt tveksamt, att leva efter en övertygelse om att det den egna kulturen står för är rätt och riktigt. Det är i högsta grad naturligt, och är det för alla människor runt jorden.

En stor del av Afrikas befolkning består av så kallade bantufolk. Ordet bantu betyder människor. Strikt tolkat innebär ordet att varelser som inte tillhör gruppen är någonting annat än människor! På samma sätt kallar sig eskimåerna på Grönland för inuit, vilket också det betyder människor. Tidigare hade vi exemplet med vår egen fras ”uppför dig som folk”, där vi tar för givet att begreppen ”folk” och ”svenskar” är liktydiga. Vi översätter det engelska ordet ”strange” med både främmande och konstig. I det sammanhanget sätter vi alltså likhetstecken mellan de två begreppen. I samband med detta kan vi också skärskåda det så vanliga uttryckssättet ”vi ska ha främmande i kväll”. Översätt frasen till engelska så framstår den i sin prakt: ”We are having strangers for dinner tonight.”

Listan på liknande exempel på fraser och beteenden som avslöjar att vi sätter oss själva i centrum kan göras mycket lång.

Jag kan höra invändningarna från dig som läser detta: ”Det är klart att jag vet att andra människor från andra länder har en annan kultur. Det får de gärna ha.”

Provläsning

8

Det är en stor skillnad mellan grader av insikt: kunskap – förståelse – acceptans. Det är förhållandevis enkelt att ”på avstånd” inta en tillåtande och förstående attityd. Det är egentligen först när du konfronteras med verkligheten som du riktigt testas på din insikt och acceptans av det faktum att andra människor i andra kulturer lever på ett sätt som inte bara är olikt ditt, utan att det sättet också är lika bra eller lika rätt som ditt sätt att leva.

Vi utgår från oss själva Ett italienskt filmteam producerade i början av sjuttiotalet en film om Sverige som de kallade Sweden – heaven or hell?

(Sverige – himmel eller helvete?) Den beskrev Sverige som ett syndigt land. Den beskrev Sverige som ett land fyllt av prostitution. Den beskrev Sverige som ett land där religionen inte hade något utrymme. Den beskrev Sverige som ett land där ungdomar knappast kunde träffas utan att utnyttja mängder av narkotika och ägna sig åt allmänna sexuella orgier. En kvinnlig parkeringsvakt beskrevs som en kvinna som på sin lunchrast eventuellt arbetade på en poseringsateljé utförande diverse tjänster åt sexuellt svältfödda män. Man visade bilder på ensamma åldringar och ensamma barn.

Det är nog inte många av oss svenskar som skulle gå med på att det här är en sann bild av Sverige. Snarare är det en beskrivning av vissa utvalda fenomen, och dessa fenomen är starkt överdrivna. Det man egentligen valt att visa är det som kontrasterar mot dåvarande italienska medelklassuppfattningar.

Kvinnans sexualitet hänvisad till äktenskapet, religiös och so9

Provläsning

cial plikt att gå i kyrkan, ta hand om gamla och barn. Egentligen säger alltså filmen väldigt mycket mera om Italien än om Sverige. Hade en japan gjort en film om Sverige kanske den skulle ha sett helt annorlunda ut.

Ta en titt på följande saga:

Sagan om ett underligt folk Det var en gång en ung afrikan som under ett år besökte ett land på norra halvklotet.

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började han sin berättelse vid återkomsten till sin hemby.

Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året när solen, som alla dyrkade, stod högt på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud. När kvällarna blev mörkare flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur de nu hyllade var små dyra skaldjur, som de åt tillsammans med de starka drycker detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst.

En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt

Provläsning

10

hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.

I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud.

Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt, och när de första dagens afton hade ätit – då kom deras gud.

Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman – med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa att han brukade komma en gång om året till dem. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Den här sagan är berättad av Arne Järtelius i hans bok Frihet, Jämlikhet, Främlingskap. Han visar här hur en beskrivning av Sverige skulle kunna se ut om den gjordes på samma sätt som vi brukar beskriva andra länder och sedvänjor. Vi lyfter fram vissa delar, och de delar vi lyfter fram är som regel sådana som kontrasterar mest mot det ”hemmapubliken” är van vid. Det här känner vi igen från reseskildringar inte minst. Att berätta om alla likheter mellan de folk man besökt och den egna torvan hemma är inte särskilt spännande eller säljande. Det är dock endast en del av sanningen. Den andra delen av sanningen är att vi faktiskt också i mångt och mycket lägger märke till sådant som förefaller oss mest avvikande från vårt eget.

Vi har egentligen inte något annat val än att utgå ifrån oss själva när vi värderar eller reflekterar över en annan kultur. Vår begreppsapparat inkluderar enbart sådant som vi känner till.

I den vetenskapliga litteraturen går fenomenet under beteckningen etnocentrism.

11

Provläsning

En effekt av detta är alltså att ett land, ett folk, en kultur, kan beskrivas på många olika sätt beroende på vem som är betraktaren. Jean Phillips-Martinsson beskriver exempelvis hur en latinamerikan påstod att svenskar arbetar alldeles för mycket och aldrig tar sig tid för att prata och dricka kaffe.

En japansk företagsledare, däremot, framhöll att svenskarna inte arbetade så särdeles effektivt. De tillbringade alldeles för mycket tid med att sitta och småprata och dricka kaffe. På samma sätt beskriver nog de flesta svenska resenärer till turistmålet Gambia landet som ett smutsigt och fattigt land. En person från grannlandet Senegal skulle förmodligen inte tycka det var särskilt intressant att berätta hemma om fattigdomen och smutsen. Snarare skulle han upptäcka och relatera fenomen som stred mot förhållandena i Senegal.

Att utgå ifrån sig själv och de egna erfarenheterna är mänskligt och utgör i sig inget problem. Det är först när reflektionerna börjar innehålla värderingar om bra–dåligt, rätt–fel som det kan uppstå problem.

Provläsning

12

Bildförståelse Många av de flyktingar som tvingas röra sig i världen kan varken läsa eller skriva. Många som kommer till ett nytt land, vare sig de är flyktingar eller ej, måste få omedelbar information i en rad frågor, exempelvis om vart de ska vända sig för uppehållstillstånd eller vilka regler som gäller på flyktingförläggningen.

Hur ska myndigheter, företagsledningar, organisationer och enskilda tjänstemän nå de här människorna med korrekt information? Att nå en analfabet med skriven information är ju omöjligt. Att nå en nyinvandrad med information på något annat språk än hans eget är ofta ogörligt. Likväl måste de här grupperna ta del av informationen.

Att förmedla information till större grupper är i sig komplicerat. Består gruppen av personer från informatörens egen kultur och dessutom kan läsa och skriva är sannolikheten ändock ganska stor att budskapet ska nå fram och uppfattas på ett korrekt sätt. Det gäller då att skriva lättfattligt och konkret.

Det förhållandet känner alla professionella informatörer till.

Trots det kan det ibland uppstå svåra problem. Tänk dig situationen på ett sjukhus. Trots att det finns skyltar och anvisningar varannan meter i korridorer är det många som ändå känner sig föranlåtna att för säkerhets skull fråga personalen. Trots att de är vanliga människor som mycket väl kan läsa vad som står på anvisningarna. Orsaken är förstås att människor på sjukhus befinner sig i ett spänningstillstånd och mycken energi går åt till att kontrollera den spänningen. Det blir inte så mycket energi över för att tyda skyltarna. Man blir osäker och känner sig liten. Känner man sig liten uppträder man också som om man 13

Provläsning

vore liten. Nyanlända invandrare går förmodligen i likartade spänningstillstånd under den första tiden i det nya landet.

Ska informationen nå en grupp som tillhör en annan kultur än informatören ökar riskerna för missförstånd drastiskt. Även om gruppen består av personer som kan både läsa och skriva. Exempelvis kan det uppstå problem i fråga om ordval, liknelser, tankebanor och strukturen på informationen. När det gäller att skriva lättfattligt, berör det i högsta grad frågan: Lättfattligt för vem? Informatören måste göra sig mycket medveten om mottagarnas kulturella bakgrund och värderingar för att göra informationen så lättbegriplig som möjligt.

Hur gör man då när informationen ska förmedlas till människor som varken kan läsa eller skriva och vilkas språk man inte heller behärskar? Svaret blir för de flesta bilden. Använd bildspråk – det förstår alla!

Bildspråk I Sverige, liksom i absolut större delen av världen, är bildutbudet enormt. TV, reklam, serietidningar och veckotidningar fullkomligt bombarderar oss med bilder. En lång tillvänjning har gjort att vi tolkar bilder på ganska likartade sätt. Vi har fått en viss strömlinjeformning i vår bildförståelse. Beteendevetare har skickligt förmedlat kunskap till reklamfolk om hur en bild ska vara utformad för att fånga vår uppmärksamhet, och hålla den kvar så länge som möjligt.

Rockvideo En förälder, aktiv i Hem och Skola-föreningen, berättade att skolan inbjudit eleverna i en klass att tillsammans med sina

Provläsning

14

föräldrar se på en rock-video. Föräldrar och elever satt i olika grupper vid en första visning. I grupperna diskuterades efter visningen vad man sett, varpå grupperna strålade samman för rapportering. Föräldrarna hade sett en video som bestod av ett antal löst hopfogade bilder som illustration till musiken.

Varför producenten valt just de bilderna till just den musiken förstod de inte riktigt. Eleverna, däremot, som var vana vid den här bildformen, uppfattade en lång och tämligen komplicerad berättelse i filmen. En berättelse där musiken förtydligade innebörden i bilderna. Vid en andra, gemensam, visning av videon uppfattade också föräldrarna den sammanhängande berättelsen.

Exemplet visar en skillnad i bildförståelse för olika grupper.

Det visar också att sådana skillnader kan överbryggas genom träning. För att rätt kunna kommunicera med bilder krävs det att vi är medvetna om sådana skillnader i bilduppfattning.

Några ytterligare exempel kan förtydliga skillnaderna.

Huvudvärkstablett En läkemedelstillverkare i ett u-land ville sälja mera av sina produkter. I det här fallet ett huvudvärksmedel. Han visste att ungefär 60% av befolkningen varken kunde läsa eller skriva, ett faktum att ta med i beräkningen när han skulle utforma sitt reklammaterial. Han bestämde sig för att använda affischer och på affischerna skulle det endast förekomma bilder.

Affischen kom att se ut på ungefär följande sätt:

15

Provläsning

En svensk kan knappast missförstå bilden. Personen mår dåligt, tar en tablett och mår sedan bra. Ett ganska fiffigt och enkelt sätt att föra ut information på. Vi känner igen sättet från bland annat tåg och bussar. Ingen text, bara bilder.

Det uppstod dock ett problem. U-landet var Pakistan och där läser man från höger till vänster. (Ett faktum som även icke läskunniga känner till i ett muslimskt land där de flesta genomgår koranundervisning.) Det betyder alltså att många av dem som såg affischen uppfattade bildsekvensen på rakt motsatt sätt än det avsedda: Du mår bra, tar en tablett och mår sedan dåligt!

Motsvarande misstag har gjorts i tvättmedelsreklam, familjeplaneringsinformation och liknande. Misstagen beror på att informatören inte satt sig in i hur mottagaren uppfattar att bilder ska vara ordnade för att ge ett riktigt budskap.

Mässling Vid ett tillfälle satt jag tillsammans med en grupp boskapsskötare i östra Afrika. De hade just fått ett besök från landets

Provläsning

16

hälsovårdsmyndigheter. Sjukvårdarna som kom därifrån skulle hjälpa boskapsskötarna med att behandla en besvärlig ögonsjukdom, trakom, som florerade i området. Den här kurativa sidan av besöket hade lockat många till mötesplatsen. Sjukvårdarna ville ta tillfället i akt, och passade därför på att även ge en mer allmän hälsoupplysning. Man ville diskutera amning, latrinbyggande, hygien och liknande. Särskilt noggrant ville de ta upp frågan om den stora barnamördaren mässlingen. Sammanlagt ett trettiotal mödrar deltog i den undervisning som följde på behandlingen av trakom. Samtliga mödrar i det här området hade säkert en egen erfarenhet av den fruktade sjukdomen mässling. Antingen hade egna barn haft den och kanske till och med dött av den, eller också hade säkert grannars eller vänners barn haft den. Således var alla starkt motiverade att lyssna till goda råd om hur de kunde förhindra spridning och mildra riskerna. En av sjukvårdarna höll upp en bild, ungefär som den nedan.

17

Provläsning

Barnets ansikte hade försetts med klarröda fläckar som omedelbart fångade min uppmärksamhet. För mig var bildens budskap solklart. Det handlade om mässling.

Bland kvinnorna märktes snart en oro. De tisslade och tasslade med varandra och lyssnade allt mindre till de goda råd sjukvårdaren hade att ge. Så småningom visade det sig vad det varit som stört koncentrationen: ”Stackars lille pojke som bara har en arm!”

Pojken i sin mors knä är avritad i profil. För mig som är van vid bilder, skapade inte det något problem. Jag känner igen perspektivet från ett otal andra bilder och vet att bilder inte alltid kan avbilda allting. För de här kvinnorna blev dock det förhållandet att endast en av pojkens armar syntes liktydigt med att han bara hade en arm. Inte heller associerade kvinnorna de röda prickarna till mässling. Mässlingen ger nämligen inte röda prickar på en svart hud. Bildens och undervisningens budskap försköts från mässling på grund av att bildens konstruktion avledde just denna publiks koncentration.

Kulturer utan bilder Den extrema motsatsen till vår västerländska bildförståelse finner vi hos den i dag alltmer minskande gruppen bildillitterata.

Det är människor som över huvud taget knappast haft kontakt med bilder. Människor som, när de får ett fotografi i sin hand, vrider och vänder på det och tycks mera intresserade av material och bildkanter än av själva bildens innehåll. En bild av en bil, en blomma, en kamel, en människa ger samma effekt, nämligen ingen alls. Bilden representerar för dem helt enkelt ingenting. Från den extremen kan man sedan gradvis

Provläsning

18

röra sig mot en bilderfarenhet och bildförståelse. På vägen kommer man alltid att stöta på problem i form av exempelvis skalritningar eller perspektiv i bilder.

Att skapa informationsmaterial för människor från en annan kultur är komplicerat redan när det rör sig om människor som kan läsa och skriva. Att göra det till icke läs- och skrivkunniga är betydligt svårare. Att göra det till bildillitterata kräver mycket stor uppfinningsrikedom där teater, dans, sång och berättande måste få stor plats.

Olika bildtradition ger olika innebörd Olika kulturer med bildtradition lägger också in olika innebörd i bilderna. Man sätter upp regler för hur bilder ska utformas och tolkas. En skylt vid ett övergångsställe i Saudi-Arabien kan tydligen se ut på det här sättet.

Bilden visar en huvudlös människa. Huvudlösheten är naturligtvis kulturellt betingad. Anledningen till att man inte förväntas avbilda en person med huvud är helt och hållet beroende på de kulturella värderingarna.

19

Provläsning

I det gamla Egypten, alltså pyramidbyggets Egypten, avbildades människor ibland på ett för oss moderna västerlänningar märkligt sätt. Grundprincipen var att kroppens olika delar skulle avbildas ur deras mest karakteristiska vinkel. Det ledde då ofta till att näsan avbildades i profil, ögat rakt framifrån, överkroppen rakt framifrån för att framhäva båda axlarna och ofta kan vi se båda hålfötterna på en avbildad person. Resultatet av grundprincipen blev att människan som fanns på målningen inte såg ut som en människa gör i verkligheten.

Det var inte heller denna exakta avbildning som var intressant.

Man hade etablerat en bildtradition som alla förstod, och det var huvudsaken.

Alla som sett indianfilmer eller läst berättelser från Vilda västern har stiftat bekantskap med indianernas totempålar. Pålar försedda med groteska ansikten. De ansiktena var aldrig avsedda att vara avbilder av vanliga människor utan snarare bilder av hur man föreställde sig att andarna såg ut.

Som jag påpekat tidigare går det förstås att träna upp bildförståelsen. Ett kontinuerligt utbud av bilder kommer att förändra förmågan att uppfatta dem. Det kommer dock att dröja länge innan två personer från två olika kulturer kommer att uppfatta alla detaljer i bilden på samma sätt och lägga likartade värderingar på det som avbildas.

Bilden är inte alltid en genväg till kommunikation. Den representerar endast ett sätt att kommunicera på, men innehåller fortfarande samma fällor och risker för missförstånd som all annan kommunikation.

Provläsning

20