Page 1

Octave Mannoni Freud

Octave Mannoni verkade i början av sitt liv som lärare i filosofi på Madagaskar, och skrev i slutet av 40-talet den uppmärksammade etnografiska studien Kolonisationens psykologi. Vid närmare femtio års ålder utbildade han sig till psykoanalytiker och blev en av de första och mest berömda eleverna till Jacques Lacan. Han arbetade även som utbildningsanalytiker på École Freudienne de Paris och kom att utveckla ett omfattande och originellt författarskap.

Mannoni Freud Glänta Produktion

Glänta Produktion

När Octave Mannonis Freud utkom ansågs den snart av många vara den bästa biografin i det mindre formatet. Den är en enkelt skriven introduktion och lika omedelbar som mångförgrenad. Som biografi skiljer den sig från många andra genom att den är tematiskt uppbyggd och ägnar sig åt Freud och hans liv i den mån det belyser teorin. Men Mannonis bok är inte enbart en ingång till ett tänkande, utan också ett självständigt litterärt och psykoanalytiskt arbete. Denna utgåva innehåller också ett förord om Octave Mannonis liv och verk av översättaren Håkan Liljeland och ett efterord av Per Magnus Johansson angående att skriva om ett liv.


Octave Manoni  © écrivains de toujours, 1968, éditions de seuil © glänta produktion 2001

Översättning och förord håkan liljeland Bearbetning och översättning av tyska citat mats leffler Efterord per magnus johansson Omslag och grafisk form jens andersson Fotografier © a w freud et al / mark paterson & associate Tryck munkreklam ab, 2001 isbn 91-973636-3-4


 Octave Mannoni (1899–1989)





  Mitt liv är endast intressant i förhållande till psykoanalysen …



  Introite et hic dii sunt



  Kungsvägen



  Från hysterin till en generell teori



  Incest och fadermord



  En döds- eller förstörelsedrift som verkar i det tysta …



  Skuldkänslans mysterium



efterord



index




– Det fanns en Montaigne i den mannen andré green

Octave Mannoni (–)

Octave Mannoni blev psykoanalytiker sent i livet. Hans ­arbete och publikationer hade dessförinnan inte handlat om psykoanalys utan om ämnen som filosofi, etnografi och poesi. Han blev på -talet en av de första eleverna till Jacques Lacan, som också var hans analytiker. Mannoni var två år äldre än Lacan och kanske var det just livserfarenheten och likheten i ålder som fick honom att hålla en viss distans till sin läromästare, kanske var det också en karaktärsfråga. Octave Mannoni föddes  i det lilla samhället LamotteBeuvron, beläget ett par mil söder om Orléans. Efter några stormiga ungdomsår skrev han in sig vid universitet för att studera filosofi och efter examen beslutade han sig, likt många andra i hans familj, för att bli lärare. Vid en första anblick kunde det därför verka som om Mannonis yrkesliv en gång för alla var avgjort när han som tjugosexåring fick anställning som filosofilärare på Gallienigymnasiet i Tananarive (Madagaskars huvudstad). Ingenting tyder på att han vid denna tid skulle ha börjat intressera sig för, eller ens kände till, psykoanalysen. På Madagaskar blev Mannoni emellertid intresserad av etnografi, men också av botanik, klassisk litteratur och poesi. I juli  får han sin första dikt, ”Andrianampoinimerina”, publicerad i Revue de Madagascar. Och från och med


detta ögonblick börjar han publicera dikter och uppsatser om kolonisationen och dess psykologi i såväl ovannämnda tidskrift som i Revue de psychologie des peuples, Esprit och Madagascar illustré. Under andra världskriget tjänstgör Mannoni som chef för öns franska underrättelseavdelning, men strax efter krigs­ slutet bestämmer han sig för att lämna Madagaskar och slå sig ned i Paris. Enligt historikern Elisabeth Roudinesco var en av anledningarna att han mer eller mindre beordrades hem av de franska myndigheterna, eftersom han offentligt tog ställning för Madagaskars självständighetssträvanden. Själv skriver Mannoni i en artikel tjugo år senare: Jag intresserade mig såsom lekman för etnografiska undersökningar, vilket medförde att jag engagerade mig på ett så problematiskt vis att jag under mina ledigheter i Paris påbörjade en analys som sedan övergick i en training analysis.

Av artikeln framgår det inte vad problemet gällde, men i ett förord ytterligare några år senare skriver han att det fanns goda skäl att påbörja en analys eftersom han i alltför hög utsträckning hade intresserat sig för madagaskernas döds­ kult. Givetvis blir ingen neurotisk av att ta del av en kulturs föreställningar om döden, men det han såg och upplevde verkar ha fungerat som utlösande faktor för en inre konflikt. Innan Mannoni blev bekant med madagaskernas dödskult hade han liksom alla andra genomlevt sitt eget familjedrama, och något som rör döden måste ha aktualiserats av denna kontakt. Under en tid såg han sig som tvångsneurotiker, och för vilken tvångsneurotiker står inte frågan om döden (och fadern) i förgrunden? I en intervju kort före sin död säger Mannoni följande om Madagaskar och psykoanalysen:


Jag tillbringade tjugo år, mellan  och , på Madagaskar som etnolog och som chef för underrättelseavdelningen.  ville jag påbörja en analys och jag valde Lacans divan efter att ha fått det rådet av Jacques Barons bror. /…/ Efter ett uppehåll [på Madagaskar] återupptog jag analysen  /…/ men jag intresserade mig knappt för den, eftersom jag hade tillfrisknat från min tvångsneuros på Madagaskar. Jag förstod för övrigt varför Rimbaud tillfrisknade i öknen. Att vara utomlands är som att gå i analys. Att vara Vit bland de Svarta är som att vara analytiker bland de Vita.

Att det var ensamheten på Madagaskar som skulle ha botat honom bör antagligen inte förstås annat än som en retorisk figur. Det motsägs hur som helst av att de tjugo första åren utomlands inte hade denna inverkan, men väl de tre sista – efter ett års analys. Det motsägs vidare, fast på ett annat sätt, av hans beslut att slå sig ned i Paris för att själv bli psykoanaly­ tiker, liksom av det faktum att han inte gifte sig förrän , vid  års ålder, med den holländska och sedermera mycket berömda kriminologen och psykoterapeuten Maud Van der Spoel. Vid hemkomsten från Madagaskar tar Mannoni anställning vid Ministère des Colonies (Kolonialdepartementet) och påbörjar samtidigt sin utbildning till psykoanalytiker.

w  avbryter alltså Mannoni sin analys hos Lacan och reser till Madagaskar för en längre tids vistelse. Strax efter ankomsten utbryter en av de blodigaste revolterna i den afrikanska kolonialismens historia. Revolten slås brutalt ned av den franska armén och   madagasker får sätta livet till. Mannonis bok Psychologie de la Colonisation, som skrevs klart i slutet av , är delvis ett försök att förklara mekanismerna bakom




madagaskernas revolt och fransmännens blodiga svar. Låt oss titta lite närmare på denna studie, eftersom den i etnografiskt hänseende är innovativ och på flera punkter före sin tid. Mannonis verk är ett av de första som placerar den specifika ”koloniala situationen” i centrum för undersökningen av afrikanska kulturer och samhällen. Han betonar i sitt arbete att man även måste undersöka dialektiken mellan kolonisatörens och den koloniserades psykologi, och att etnografens egen person måste involveras i forskningen. Mannoni talade för övrigt om sin bok som en psykologisk och inte en etno­ grafisk studie. För att förstå kolonisatören och den koloniserade måste man först betrakta familjen såsom institution. Det barnet först upplever, menar Mannoni som vid den här tiden var stark påverkad av Adler, är att det befinner sig i ett beroen­ de­­­­­förhållande till sina föräldrar. Denna beroendeställning, som utmynnar i ett ”beroendekomplex”, utgör grunden för barnets moraliska och intellektuella omdömesförmåga. I den civiliserade världen klipper barnet själv bandet till föräldrarna (Mannoni är som vi märker ännu inte elev till Lacan), men upplever icke desto mindre en paradoxal ”övergivenhets­­ känsla”. Uppbrottet från föräldrarna kan också leda till ett ”mindervärdeskomplex” och en vilja att härska över andra. Denna vilja till makt har sin upprinnelse i en omedveten skuld över minnet av att ha övergivit föräldrarna. Individens psykologi visar sig här också vara en bild av Europas historia. I begynnelsen var de primitiva europeiska samhällena enligt Mannoni sammansatta av ”beroendeförhållanden” och baserade på en viss jämlikhet. Dessa försvinner under den feodala epoken och viljan att härska kommer i förgrunden. Det är först i och med den franska revolutionen – startpunkten för demokrati och republik – som västerlandet enligt Mannoni börjar sätta jämlikhet och individualism i centrum. I den struktur som följer i individualismens kölvatten uppstår


”mindervärdes­komplex”, men också drömmen om att förverkliga sig själv och uppnå ”frihet”. Det var detta sista steg i Europas historia som ledde fram till imperialismen. Afrika kan ur det här perspektivet ses som ett primitivt Europa. Att systemet i så hög utsträckning lever kvar hos madagaskerna beror på deras starka band till fiktiva föräldrar (dvs förfäder) som dyrkas och som de låter sig styras av. I och med den vite mannens intrång föll deras gamla system av beroendeförhållanden samman. Tomrummet som då uppstod fyllde kolonisatören genast med sin längtan att härska över andra. När den franska Vichyregeringen störtades av de allierade  och det fria Frankrike började att liberalisera lagarna, visade sig kolonialmaktens förmåga att ersätta dessa imaginära föräldrar vara för svag och det komplementära förhållandet mellan kolonisatör och koloniserad krackelerade. Enligt Mannoni upplevde då madagaskerna det som om föräldra­figurerna ”övergav” dem. Istället för tacksamhet upplevde den svarte mannen förlust, och istället för glädje väcktes i den vite mannen det förhatliga och skuldbemängda minnet över att ha övergivit föräldrarna; därför slogs revolten ned på detta synnerligen blodiga vis. I hans studie får två karaktärer ur Shakespeares Stormen symbolisera den koloniala situationens två positioner. Prospero är madagasken med sitt beroendekomplex som lever i ett hierarkiskt religiöst system där de döda utgör den moraliska instansen, eller överjaget, och därmed styr över de levande. Kaliban är européen som inkarnerar individualism och emancipering från seder, traditioner och religioner. Den svarte mannens beroende av den vite är resultatet av en ömsesidig rädsla av projektivt slag: de svarta projicerar sin ”beroendeställning” på de vita och de vita projicerar sin ”rädsla” på ”infödingarna”, därav Mannonis formulering ”den svarte är den vites rädsla för sig själv”. En sak måste understrykas trots att den måhända är






uppenbar: Mannoni var negativt inställd till kolonialismen. Politiskt sett befann han sig på vänsterkanten och han visade känslighet för de marginaliserade och det avvikande. Målet med den psykologiska studien var snarast att befria den svarte mannen från den vites förtryck. Idag har Psychologie de la Colonisation status av klassiker inom den etnografiska litteraturen, men åren efter utgivningen var kritiken mot boken synnerligen stark. De franska marxisterna beskyllde honom för att inte ta hänsyn till den ekonomiska exploateringen och de politiska problemen. Poeten Aimé Césaire anklagade honom för att med hjälp av sofistikerad terminologi jämföra ”den stackars negern” med en stor baby som saknar förmåga att bli västerländsk. Och trots att den svarte intellektuelle frihetskämpen och psykiatern Frantz Fanon inledningsvis i sin häftiga kritik av Mannoni (i Svart hud, vita masker) understryker att studien är hederlig, påstår han icke desto mindre att ”Mannoni saknar all grund för att dra minsta slutsats om madagaskernas situation, problem eller möjligheter under den innevarande perioden.” I sitt förord till den engelska utgåvan  försvarar sig Mannoni med att hans egen psykoanalys inte hade hunnit så långt och att de teoretiska begrepp som han då använde sig av borde ha hanterats varsammare. I artikeln ”The decolonisation of myself ”, som publicerades i tidskriften Race , säger Mannoni vidare att han nu skulle vilja skriva en helt annan bok, en om avkoloniseringens psykologi, men menar att det är fullt berättigat att söka psykologiska svar på de frågor som kolonisationen ställt.

w Bortsett från ovannämnda artikel och några exempel för att belysa psykoanalytiska begrepp lämnar Mannoni etnografin i och med sin bok om kolonisationens psykologi. Nästa verk,


publicerat , har vid en första anblick vare sig med etnografi eller psykoanalys att göra. Boken bär titeln Lettres personelles à Monsieur le Directeur och är en berättelse om en uppdiktad koloni där en dag en i högsta grad påtaglig dator ersätter byråkraternas och funktionärernas arbeten. Berättaren, som nu är arbetslös, skriver brev till sin chef och det är dessa brev vi får ta del av. Dagspressen beskrev boken som en ”litterär händelse”. Vid den andra utgåvan  hade den fått en ny titel, La Machine. Under pseudonym skriver Mannoni ett förord som utåt sett är författat av bokens italienske översättare. Denne berättar att den fåordige chefen i själva verket är författaren Mannonis analytiker, Jacques Lacan, och att bo­ken skrivits under ”överföringskriser”. Men om nu dessa brev är förklädda psykoanalytiska sessioner där Direktören är analytikern och Byråkraten analysanden, där verkliga uppgörelser är fiktivt återgivna och maskinen kanske får stå symbol för samhällets imperativ, Lagen eller psykoanalysen själv, så är gestaltningarna och hänvisningarna så antydande och vaga att det är svårt att urskilja det analytiska innehållet, förutom att någon vänder sig till någon annan ”som antas veta”. På sin höjd finner man på manifest nivå neurotikerns frågor och symptom: motsägelse, tvivel, lögn och frihetens svårigheter. Själv säger Mannoni att han redogör för hela sin analys in i minsta detalj och därför beklagligt nog var tvungen att förvanska hela materialet. Boken är på sitt sätt talande för Mannoni, men det gäller snarare hans lust att ge sina tankar fiktiv gestaltning – det kommer att inträffa fler gånger – än önskan att beskriva sin egen psykoanalys.

w Efter Lettres personelles à monsieur le Directeur kom det att dröja  år innan Mannoni gav ut sin nästa bok: Freud. Han var






då  år gammal. Att Denis Roche för bokförlaget Seuils räkning utsåg Mannoni att skriva en kort biografi om Freud i serien Écrivains de toujours är emellertid inte så märkligt. På - och framför allt -talet publicerade Mannoni en mängd artiklar om Freud och psykoanalysen i tidskrifterna Les Temps Modernes och La Psychanalyse. Han visade där prov på talang för kritik och kommentar, liksom förmågan att litterärt gestalta och enkelt uttrycka idéer. Som säkert redan framgått har Mannoni två sidor. Å ena sidan skriver han – glömsk om alla litterära genrekonventioner – en fri, närmast fabulerande prosa som på omvägar försöker gestalta en subjektiv sanning. Å andra sidan publicerar han vetenskapliga texter som strävar mot sanning i mer gängse mening; och hans prosa blir genast mycket observant, lärd och teoretiskt lyhörd. Mannonis biografi om Freud är ett exempel på den senare sidan. Redan från början ansågs den vara en av de bästa freudintroduktioner som fanns att tillgå. Exempelvis skriver psykoanalytikern André Green att Mannoni ”behandlar problemen om den psykoanalytiska historien på ett mer sofistikerat sätt än de som av någon anledning har rykte om sig att vara dess experter”. Såväl allmänintresserade som specialister har kommenterat boken, till exempel Harold Bloom, Elisabeth Roudinesco, Roland Chemama, Emilio Rodrigué. I litteraturgenomgången till sitt monumentala verk med samma namn, Freud, värderar historikern Peter Gay Mannonis Freud som kanske ”den mest informativa biografin” i det kortare formatet. Mannonis bok skiljer sig emellertid från de flesta andra freudbiografier i det att den ägnas åt huvudpersonens idéutveckling, och ­privatlivet endast i den mån det belyser tänkaren Freud. Av denna anledning kanske boken är än mer aktuell idag än då den publicerades. Året efter utgivningen av Freud, alltså , ger Mannoni under titeln Clefs pour l’imaginaire ou l’Autre scène ut sina


tidskriftsartiklar i bokform. Där finner man att en stor del av det som avhandlas i Freud redan tidigare behandlats i artikelform. Till exempel återfinns kapitlet om Freuds förhållande till Fliess i föreliggande bok bitvis ordagrant i artikeln ”L’Ana­ lyse originelle”. Men av artiklarna framgår också Mannonis breda intresse för poesi, litteratur, teater och lingvistik. För­ utom de essäer som inte uteslutande gäller psykoanalys (kommentarer till Freuds fallbeskrivningar och begrepp) behandlar boken en mängd andra ämnen, från Henry James The Turn of the Screw och doktor Itards behandling av vilden från Aveyron, till analyser av Koestler, Mallarmé och Baudelaire. Där figurerar också den artikel som Mannoni själv ska ha upp­skattat mest av alla, ”Jag vet mycket väl, men ändå”. Artikeln behandlar på ett subtilt sätt Freuds avvisandebegrepp (Verleugnung) och med sin karaktäristiska känsla för oväntade kombinationer beskriver Mannoni fetischens och trosföreställningens uppkomst, logik och plats i psykoanalysen.

w År  utkom Mannoni återigen med en besynnerlig bok, som han denna gång givit titeln Fictions freudiennes. Boken innehåller sju påhittade brev, exempelvis skriver Dora till fru K, Råttmannen till sin vän Franz, en psykoanalytiker från Trieste till sin fru, och en jesuitmunk till någon överhet i Vatikanen. Breven berör alla psykoanalytiska och språkfilosofiska ämnen. Mannoni försvarar sina märkliga och uppdiktade texter med hänvisning till en gammal tradition: Benjamin Franklin skrev utan att låta sig hindras en bok vars titel anger innehållet: Technique of farting. Thomas Carlyle uppfann Herr Diogenes Teufeldrockh för att säga det som han själv inte vågade och Henrich Heine låter sina mörkare sidor lysa fram genom den påhittade pedikyristen Hyacinth. Kanske






skall man nöja sig med gissningen, att Mannoni genom breven låter primärprocessen få utlopp; kanske vill han på ett annat plan visa att psykoanalysen i grunden är en konstart som delvis tillhör fiktionens domäner och därför inte bör reduceras till ett sterilt språk. När det gäller litteraturen är Mannonis ståndpunkt hur som helst klar: psykoanalysen kan och bör inte försöka sig på att tolka litteraturen, det är snarare den senare som skall berika och belysa psykoanalysen. Sofokles, Shakespeare, Goethe och Dostojevskij bör hellre betraktas som lärare än behandlas som presumtiva patienter.

w Det har hävdats att Mannoni med åren blev alltmer kritisk till sin läromästare Jacques Lacans teorier och kliniska verksamhet, särskilt de s k matemerna och de allt kortare sessionerna. Lacan har alltsedan -talet varit en av psykoanalysens allra viktigaste enskilda teoretiker, och hans inflytande på Mannoni har naturligen varit mycket stort. Låt oss därför titta närmare på Mannonis påstådda kritik. I Fictions freudiennes anar man vagt i ett av breven – ”Isaure et Anaxagore” – en kritik av Lacans teori om det betecknande elementet. Brevskrivaren behandlar på manifest nivå semantikens plats i den psykoanalytiska praktiken. Och  hävdar psykoanalytikern François Rou­stang i tidskriften Critique att Mannoni i och med de två böckerna Un commencement qui n’en finit pas () och Ça n’empêche pas d’exister () definitivt tar avstånd från Lacan. Men förhåller det sig verkligen så? Mannoni deltog redan  i Lacans seminarium som då var helt privat och ägde rum på , Rue de Lille. Han fortsatte att delta även sedan seminariet omvandlats till öppna föreläsningar på sjukhuset Saint-Anne. I Lacans inledande offentliga seminarium är han den förste elev som lägger fram en textkritisk läsning. Man-


noni tog aldrig offentligt avstånd från Lacan och lämnade inte heller de skolor som denne grundade eller verkade i, tvärtom sökte han sig till dem. På École Freudienne de Paris, den skola som Lacan grundade , blev han en av de mest ansedda läroanalytikerna trots att han gärna framställde sig som något av en dissident. I sin nekrolog över Jacques Lacan i Le Monde den  september  beskriver han den bortgångne i upp­ skattande ordalag, men han säger också att historien får ut­visa om de borromeiska knutarna och begrepp som objekt lilla a har något bestående värde. Och slutligen var den skola som Mannoni grundade tillsammans med sin hustru Maud Mannoni  och Patrik Guyomard i juni  – Centre de formations et de recherches psychanalytiques (CFRP) – i högsta grad inspirerad av Lacan. I svarsbrevet som Mannoni skickade till Roustang framträder i själva verket en man som vill reflek­ tera fritt och gå sina egna vägar, och inte alls en foglig elevs oväntade revolt. I en kort text som troligtvis är skriven  klargör Mannoni sin inställning: I en artikel ville Roustang nyligen enrollera mig bland antilacania­ nerna – uttrycket är för övrigt märkligt, eftersom man kan vara skeptisk mot lacanianer utan att för den skull vara skeptisk mot Lacan, och vice versa. Förvirringen är fullständig. Jag bekänner mig för egen del inte till den samtida idealiserande ideologin. Jag kan kritisera Lacan utan betänkligheter – och ännu mer lacanianerna – när jag talar om det som jag finner värdefullt hos honom. /…/ Liknande masspsykologiska problem är olösbara, man måste leva med dem. Det som man har rätt att kräva är att var och en har mod nog att tänka det han vill – om han å andra sidan tillstår att han inte har rätt att avkräva andra att tänka just så. /…/ Vad beträffar min egen personliga inställning, som var densamma redan på École Freudiennes tid, kan jag förklara den ganska enkelt. Jag har turen att inte ha något maktbehov i ordets institutionaliserade bemärkelse, ingen som helst lust till vare sig reglementerad eller karismatisk makt. Jag har ingen läggning för det,






det må ligga i ”min natur” /…/ Man gör fel som placerar mig bland motståndarna till Lacan (och härvidlag har Roustang gått för långt). Men jag kan kritisera Lacan, precis som jag kan kritisera varje annat tänkande – perfektionen existerar givetvis inte, inte heller sanningen med stort ”S”. Det är i den mån som Lacans teori försåtligt vetter mot ett auktoritets- och maktbegär som jag personligen är på min vakt.

Vidare skriver han i samma artikel att han inte är skeptisk på det sätt som Roustang tror: Jag är ”skeptisk” (det krävs citationstecken) på samma sätt som vetenskapsmannen – som inte upphör att söka efter sanningen trots att han på något sätt både vet att han redan besitter den och aldrig kommer att förfoga över den. /…/ För denna typ av frågor har jag endast en enda etisk modell, och den har jag funnit hos Mallarmé. Den kallas för ”återhållen handling” (action restreinte).

Många har vittnat om Mannonis breda och djupa bildning – hans texter är fyllda av klassiska och poetiska referenser. Han var känd för sin förmåga att se det märkliga i det till synes ordinära, för sin kultiverade nyfikenhet, och sin önskan om avskildhet. Det sistnämnda till trots verkar det som om Mannoni förblev Lacan trogen utan att för den skull bli en epigon.

w Om det nu vore möjligt att helt få reda på det, skulle en avslutande fråga kunna lyda: Vad innebar den psykoanalytiska praktiken för Mannoni? I Ça n’empêche pas d’exister kan man kanske ana sig till ett svar. En av Mannonis kvinnliga patienter hade trots en längre tids analys endast lyckats prestera korta och innehållslösa fraser liknande dem man finner i populärpsykologiska böcker. Men än mer förvånande var att hon till synes helt utan anled-


ning lyfte sina ben, som i besvikelse, samtidigt som hon kastade sin handväska eller näsduk rakt upp i luften och tvångsmässigt utstötte ett antal: ”skit, skit …” Detta pågick under lång tid utan någon skönjbar förändring. Däremot verkade något omedvetet äga rum inom Mannoni själv utan att han först uppfattade det: Jag lade märke till att varje gång hon gav efter för sina infall så tittade jag åt sidan på mitt skrivbord, som om jag väntade mig finna inspiration från det hållet … Men på mitt skrivbord stod nu av en tillfällighet en mycket speciell sak som inte borde ha stått där: det var en ferula.

Ferula narthex är en bambuplanta vars stjälk kan bli upp till en meter lång. Om den torkas blir den mycket lätt och mycket hård, och det var med ett sådant – spanskrör kallat – som lärarna bestraffade eleverna med under Mannonis barndom. Mannoni tolkade blicken som att han ville bestraffa sin patient. Strax därpå kom han att tänka på den etnografiska distinktionen mellan de samhällen vars fostran baserar sig på skam och de som baserar sig på skuld. Mannoni förvånades över sina tankar. Han får fler märkliga associationer, exempelvis: när Swann i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt i motljus försöker läsa brevet som hans älskarinna Odette just skall skicka till Forcheville och efteråt, rodnande av skam, gör någon sorts grimas och börjar trumma med fingrarna; när Sartre i Orden berättar om hur han som barn grimase­rade framför spegeln efter att ha gripits av en skamkänsla: ”mot den flammande skammen försvarade jag mig med en muskulär blockering”; när – slutligen – Mannoni själv en dag läste Gombrowicz dagböcker och plötsligt hörde sig själv med hög tvingande röst upprepa en utåt sett helt meningslös fras. Då han långsamt läste om sidan väckte frasen före den som han läste högt ett minne till liv som han helst hade velat vara bort-






glömt. Alla dessa associationer, säger Mannoni, uppkom som svar på analysandens obegripliga beteende. Det rörde sig alltså om motöverföringar, men det som erinrades var inga svar utan istället en fråga: Vad var det för skamkänsla som fick analysanden att bete sig på ett så tvångsmässigt sätt? Var och en vet att skam ger upphov till grimaser och muskelrörelser, det är inget man behöver lära sig. Där­ emot måste analytikern överkomma de motstånd som berövar honom denna kunskap. På samma sätt måste han avlägsna sig från ett alltför tekniskt psykoanalytiskt vetande, som även det berövar honom kunskap. Tolkningen (som lyder: det måste bero på skam) anländer inte i form av en hypotes. En tolkning, skriver Mannoni, är inte en hypotes som skall verifieras, den uppkommer när psykoanalytikern blandar in sig själv. Ur denna synvinkel är psykoanalysen paradoxal, både psykoanalytiker och analysand förväntar sig av den andre en kunskap som från början inte finns. Både överföring och motöverföring sätter det omedvetna i rörelse, och källan till detta omedvetna begär finns inte endast hos en av de båda parterna eftersom begäret ”åtminstone metaforiskt är jämförbart med ett språk som man kommunicerar med och inte någonting outsägligt genom vilket man skulle känna själs­ frändskap”. Ur denna synvinkel finns det ingen skillnad mellan motöverföring och överföring. Skillnaden består snarare i hur den kommer till uttryck i behandlingen. Mannoni hävdar alltså i likhet med Lacan att det är mot­ överföringen och inte överföringen som är arbetets grundval. Den jämnt svävande uppmärksamheten som Freud påbjuder innebär inte att analytikern skall försöka förhindra sina egna överföringar, förbli neutral eller göra anspråk på ”objektivitet”. Av fallbeskrivningarna ser man att Freud själv erhåller tolkningarna utifrån sin egen motöverföring. I själva verket, skriver Mannoni, var ingen av de upptäckter som gjordes i


fallbeskrivningarna teoretiska upptäckter utan just tolkningar som i efterhand skapade, modifierade eller utvecklade teorin. Teorin – som alltså består av tidigare gjorda tolkningar – får aldrig bli ett filter som enbart låter de rätta ämnena och elementen passera. Psykoanalysen är med andra ord inte en behandlingsmetod som enbart har sin upprinnelse i tillämpad teori; den är också en motöverföringens specifika praktik. Håkan Liljeland

     : Psychologie de la Colonisation, Seuil, . Lettres personelles à Monsieur le Directeur, Seuil, . Freud, Seuil, . Clefs pour l’imaginaire ou l’Autre scène, Seuil, . Fictions freudiennes, Seuil, . Un commencement qui n’en finit pas, Seuil, . Ça n’empêche pas d’exister, Seuil, . Un si vif étonnement, Seuil, . Nous nous quittons. C’est là ma route. Carnets, Denoël, .

 . Elisabeth Roudinesco/Michel Plon, Dictionnaire de la psychanalyse, ­Fayard, s . . Clefs pour l’imaginaire, Seuil, 1969,  . . Lettres personelles à Monsieur le Directeur, Denoël, ,  . . Elisabeth Roudinesco, L’Histoire de la psychanalyse en France, del , ­ . . Det är sant att Mannoni gifte sig vid  års ålder med en mycket äldre kvinna. Han själv ser dock detta giftermål som infantilt, ­ogenomtänkt och neurotiskt. . Jacques Tronchon, L’insurrection Malgache de 1947, Maspero, .






. Maurice Blochs förord i den engelska utgåvan, Prosper and Caliban, Ann Arbor paperbacks, ,  . . Mannonis förord i Prosper and Caliban, Ann Arbor paperbacks, ,  . . Elisabeth Roudinesco/Michel Plon, Dictionnaire de la psychanalyse, Fayard, , ­ . . Frantz Fanon, Svart hud, vita masker, Daidalos, ,  ‒. . Ibid,  . . ”The decolonisation of myself ” publicerades först på engelska i ­tidskriften Race i april , och tre år senare på franska i Clefs pour ­l’imaginaire. . Esquisses psychanalytiques, nr , ,  ‒. . Peter Gay, Freud, Bonniers förlag, ,  . . Seuil, Paris, . . Critique, nr , mars ,  ‒. . Jacques Lacan, Le Séminaire i, Les écrits techniques de Freud, Seuil,  . . Maud Mannoni har själv gjort sig bemärkt sedan hon startade skolan L’École expérimentale de Bonneuil för psykotiska barn. Hon har också publicerat ett stort antal böcker. . Esquisses psychanalytiques, nr , ,  ‒. . Texten är postumt publicerad av Jacques Sédat i Espace analytiques medlemsbulletin, september, ,  ‒. . Ça n’empêche pas d’exister,  ‒. Se även intervjun med Octave Mannoni i: Torberg Foss, Psykoanalysens hemlighet, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, , s f. . Ibid,  . . Ibid,  .


Octave Mannoni Freud

Octave Mannoni verkade i början av sitt liv som lärare i filosofi på Madagaskar, och skrev i slutet av 40-talet den uppmärksammade etnografiska studien Kolonisationens psykologi. Vid närmare femtio års ålder utbildade han sig till psykoanalytiker och blev en av de första och mest berömda eleverna till Jacques Lacan. Han arbetade även som utbildningsanalytiker på École Freudienne de Paris och kom att utveckla ett omfattande och originellt författarskap.

Mannoni Freud Glänta Produktion

Glänta Produktion

När Octave Mannonis Freud utkom ansågs den snart av många vara den bästa biografin i det mindre formatet. Den är en enkelt skriven introduktion och lika omedelbar som mångförgrenad. Som biografi skiljer den sig från många andra genom att den är tematiskt uppbyggd och ägnar sig åt Freud och hans liv i den mån det belyser teorin. Men Mannonis bok är inte enbart en ingång till ett tänkande, utan också ett självständigt litterärt och psykoanalytiskt arbete. Denna utgåva innehåller också ett förord om Octave Mannonis liv och verk av översättaren Håkan Liljeland och ett efterord av Per Magnus Johansson angående att skriva om ett liv.

Profile for Smakprov Media AB

9789197363631  

Octave Mannoni Freud Octave Manoni  © écrivains de toujours, 1968, éditions de seuil © glänta produktion2001 Översättning och förord hå...

9789197363631  

Octave Mannoni Freud Octave Manoni  © écrivains de toujours, 1968, éditions de seuil © glänta produktion2001 Översättning och förord hå...

Profile for smakprov