Page 1

Av Roberto Saviano har tidigare utkommit Gomorra, 2007 Kärleken är dödens motsats, 2008 Skönhet och helvete, 2009 Kom med mig, 2010

Originalets titel Zero Zero Zero Copyright © 2013, Roberto Saviano All rights reserved Den svenska översättningen Copyright © Brombergs Bokförlag AB 2013 Satt hos RPform, Köping Tryckt hos Bookwell, Finland 2013 Omslagsform Cristiano Guerri Adaption Jan Cervin Omslagsfotografi © Justin Griffiths-Williams ISBN 978-91-7337-453-8 www.brombergs.se


Denna bok tillägnar jag alla karabinjärerna i min livvaktsgrupp. För de 38 000 timmar vi tillbringat tillsammans. Och för kommande timmar tillsammans. Var vi än befinner oss.


Jag 채r inte r채dd att de ska trampa p책 mig. Upptrampat gr채s blir till en stig. blaga dimitrova


Innehåll

Coca # 1  9 1. Lektionen  13 2. Big Bang  26 Coca # 2 50 3. Krig om den vita oljan  53 4. Vänmördaren  73 Coca # 3 91 5. Grymhet är inlärt  97 6. Z  115 Coca # 4 130 7. Langaren  136 8. Skönheten och apan  152 9. Trädet är världen  205

Coca # 5 254 10. Pengars vikt  258 11. Operation penning   tvätt  298 12. Tsarerna erövrar värl   den  319 Coca # 6 357 13. Rutter  360 14. Afrika är vitt  389 Coca # 7 406 15. Fyrtioåtta  415 16. Hundar  424 17. Den som berättar    dör  430 18. Addicted 441 19. 000  457 Tack 466


Coca # 1

Kokain, coca, används av mannen som just nu sitter bredvid dig på tåget och han tog det för att vakna i morse, eller av chauffören vid ratten i bussen du åker hem med, för han vill jobba extratimmar utan att få kramp i nacken. Kokain används av folk i din närhet. Om det inte är din far eller mor, om det inte är din bror, så är det din son. Är det inte din son, så är det chefen på ditt kontor. Eller hans sekreterare, som bara snortar på lördagar för att ha lite kul. Är det inte kontorschefen är det hans fru, som gör det för att släppa loss. Om det inte är hans fru är det hans älskarinna, som han ger det till som present i stället för örhängen och ännu hellre i stället för diamanter. Och är det inte de, är det lastbilschauffören som fraktar tonvis med kaffe till kaféerna i stan där du bor och inte skulle klara av alla de där timmarna på motorvägarna utan kokain. Är det inte han, är det sjuksköterskan som byter kateter på din farfar, och kokainet får allt att kännas lättare för henne, även nattskiftet. Är det inte hon, är det målaren som målar om din dotters rum och som började av nyfikenhet och sedan hamnade i en skuldfälla. De som använder det finns i din närhet. Polisen som just 9


ska stoppa dig har snortat i många år och det känner numera alla till och de skriver anonyma brev om det till hans överordnade och hoppas att han ska bli stoppad innan han gör något dumt. Är det inte han, är det kirurgen som just nu vaknar och ska operera din moster och med hjälp av kokain klarar av att skära upp så mycket som sex personer på en dag, eller advokaten som ska ta hand om din skilsmässa. Det är domaren som ska yttra sig om ditt civilmål och inte anser kokainet vara en last utan bara ett sätt att njuta av livet. Det är kassörskan som ger dig lottsedeln som du hoppas ska förändra ditt liv. Det är finsnickaren som tillverkar en möbel åt dig som kostar en månadslön. Är det inte han, är det montören som kommit hem till dig för att sätta ihop Ikea-skåpet som du inte klarar av att sätta ihop själv. Är det inte han som använder kokain, är det förvaltaren för bostadsrättsföreningen i ditt hus som just ska ringa upp dig på snabbtelefonen. Det är elektrikern, han som just nu försöker flytta eluttagen i ditt sovrum. Eller vissångaren som du lyssnar på för att koppla av. Kokain används också av församlingsprästen som du söker upp för att be honom konfirmera dig därför att du ska stå fadder vid din brorsons dop, och han blir förvånad över att du inte redan undfått det sakramentet. Det är kyparna som ska servera dig på bröllopet nästa lördag, om de inte snortade skulle de inte ha så mycket kraft i benen i så många timmar. Är det inte de, är det kommunalrådet som just fattat beslut om de nya gågatorna, och han får kokainet gratis i utbyte mot tjänster. Kokain används av parkeringsvakten, som numera bara känner sig glad när han snortar. Det används av arkitekten som renoverat ditt fritidshus, och av brevbäraren som levererat ditt nya bankomatkort. Är det inte han, är det tjejen på callcentret som svarar med gäll röst och frågar vad hon kan hjälpa till med. Den där glättigheten, likadan varje 10


gång man ringer, är resultatet av det vita pulvret. Är det inte hon så är det forskaren som nu sitter till höger om professorn och väntar på att förhöra dig. Kokainet har gjort honom nervös. Det är sjukgymnasten som försöker fixa ditt knä och honom gör kokainet i stället sällskaplig. Det är anfallsspelaren, han som gjorde mål och därmed sabbade vadet som du var nära att vinna strax före matchens slut. Kokain används av den prostituerade som du går till innan du går hem, när du måste avreagera dig för att du inte står ut längre. Hon tar kokain för att slippa se den hon har framför, bakom, över eller under sig. Det tas av gigolon som din syster gav sig själv i present när hon fyllde femtio. Hon och han tillsammans. Kokainet ger honom känslan att vara supermanlig. Det används också av sparringpartnern du har när du tränar boxning för att gå ner i vikt. Är det inte han som använder det, är det din dotters ridlärare eller psykologen som din fru går till. Din mans bästa vän använder kokain, han som flirtat med dig i åratal men som du aldrig gillat. Är det inte han, är det skolans rektor. Skolvaktmästaren snortar kokain. Och fastighetsmäklaren som är försenad just när du lyckats ta ledigt för att titta på en lägenhet. Snortar kokain gör också säkerhetsvakten, han som fortfarande kammar håret över flinten när alla andra numera snaggar sig. Är det inte han, är det notarien som du skulle vilja slippa gå till och som använder kokain för att slippa tänka på underhållet han måste betala till de fruar han lämnat. Är det inte han är det taxichauffören som svär över trafiken men sedan blir på gott humör igen. Är det inte han, används det av ingenjören som du är tvungen att bjuda hem eftersom han kanske kan hjälpa dig att ta ett steg uppåt i karriären. Det är trafikpolisen som ger dig böter och svettas oerhört mycket medan han skriver fastän det är vinter. Eller också är det fönsterputsaren med insjunkna 11


ögon som köper kokain genom att skuldsätta sig, eller kanske är det grabben som belamrar parkerade bilar med flygblad, fem i taget. Det är också politikern som har lovat dig försäljningstillstånd, han som tack vare dina och din familjs röster kom in i parlamentet och alltid är nervös. Det är professorn som slängde ut dig från en examen så fort du drog på svaret. Eller också är det onkologen som du är på väg att prata med, det har sagts att han är den bäste och du hoppas att han ska kunna rädda dig. När han snortar känner han sig allsmäktig. Eller också är det gynekologen som glömmer att fimpa cigarretten innan han kommer in i rummet för att undersöka din fru som just fått de första födslovärkarna. Det är din svåger som aldrig är glad, det är din dotters pojkvän som däremot alltid är det. Är det inte de så är det fiskhandlaren som stolt visar upp en svärdfisk, eller också är det mackinnehavaren som spiller bensin när han tankar. Han snortar för att känna sig ung men klarar numera inte av att sätta tillbaka pumpens pistolliknande munstycke på dess plats. Eller också är det försäkringskassans läkare som du har känt i åratal och som låter dig gå före, eftersom du alltid vet vad du ska ge honom i julklapp. Portvakten i ditt hus använder det, men om inte han gör det, gör lärarinnan det som ger läxhjälp åt dina barn, din brorsons pianolärarinna, kostymtecknaren åt teatergruppen du ska gå och se i kväll, veterinären som behandlar din katt. Borgmästaren som du har varit på middag hos. Byggmästaren som byggt huset där du bor, författaren som du läser innan du somnar, journalisten du hör på tevenyheterna. Men om du vid närmare eftertanke menar att ingen av dessa personer skulle kunna snorta kokain, kan du antingen inte se eller också ljuger du. Eller också är det helt enkelt så att den som använder kokain är du själv.

12


1 Lektionen

”De satt allihop runt ett bord just i New York, inte så långt härifrån.” ”Var då?” frågade jag spontant. Han såg på mig som om han undrade hur jag kunde ställa så korkade frågor. Det jag nu skulle få höra var en gentjänst. Polisen hade några år tidigare gripit en ung man i Europa. En mexikan med amerikanskt pass. Han hade skickats till New York och där fått ligga i vattenbad, nedsänkt i stadens flödande knarkhandel för att inte hamna i fängelse. Då och då läckte han något och blev i gengäld inte gripen. Ingen polisagent direkt, men något liknande, något som inte fick honom att känna sig som en usling, men inte heller som en tyst och lojal maffiamedlem, hård som granit. Poliserna frågade honom om allmänna saker, inte så detaljerade att han utsatte sig och sin grupp för en risk. Han behövde bara rapportera om mindre viktiga saker, missnöjesyttringar, rykten om sammankomster eller stridigheter. Inga bevis, inga indicier, bara rykten. Indicier skulle de fråga efter i nästa omgång. Men nu räckte detta inte längre, den unge mannen hade med sin Iphone spelat in ett samtal under ett 13


möte som han deltagit i. Och poliserna var oroliga. Några av dem, som han samarbetat med i åratal, ville att jag skulle skriva om det. Att jag skulle skriva om det någonstans och väcka uppståndelse för att testa reaktionerna, för att se om den historia jag nu skulle få höra verkligen hade utspelat sig så som den unge mannen sa och inte var påhittad, att det inte var en iscensättning för att lura chicanos och italienare. Jag var tvungen att skriva om det för att röra om i de kretsar där de där orden hade uttalats, där de hade hörts. Polisen väntade på mig på en liten pir i Battery Park, utan trenchcoat, hatt och solglasögon. Ingen löjlig förklädnad: han kom klädd i en färggrann T-shirt och sandaler och med leendet som hos den som längtar efter att få berätta en hemlighet. Han talade dialektalt färgad men fullt begriplig italienska. Han försökte inte ställa sig in på något vis, han hade fått order om att berätta vad som hänt och gjorde det ganska rakt på sak. Jag minns honom mycket väl. Den där berättelsen fastnade i mig. Med tiden har jag blivit övertygad om att saker vi minns har vi inte kvar bara i huvudet, de ligger inte allihop i samma del av hjärnan: jag är övertygad om att även andra kroppsdelar har ett minne. Levern, testklarna, naglarna, bröstkorgen. När man lyssnar till ödesdigra ord snärjer de in sig där. Och när dessa kroppsdelar minns, skickar de det registrerade till hjärnan. Jag märker allt oftare att jag minns med magen, som magasinerar både det vackra och det vedervärdiga. Jag vet att vissa minnen ligger där, jag vet därför att magen rör sig. Och ibland rör sig även buken. Det är diafragman som skapar vågor: en tunn hinna, ett membran som placerats där, med rötter i vårt innersta. Det är därifrån allting utgår. Diafragman får oss att flämta och rysa, men också pissa, skita och spy. Det är därifrån krystningarna utgår under en förlossning. Och jag är också säker på att 14


det finns ställen som samlar upp det värsta, som tar hand om skräpet. Själv vet jag inte riktigt exakt var det stället finns inom mig, men det är fullt. Det är nu helt mättat, så överfullt att inget mer får plats. Min plats för minnen, eller snarare skräp, är fullproppad. Det kan verka vara en god nyhet: att det inte längre finns rum för smärta. Men så är det inte. Om skräpet inte längre har en plats dit det kan ta sig, börjar det smyga sig in där det inte hör hemma. Det tränger sig in på ställen som är till för andra minnen. Den där polisens berättelse har definitivt fyllt den del av mig som minns det värsta. Det där som dyker upp när man tror att allt är på väg att ordna sig, när man har en strålande klar morgon framför sig, när man är på hemväg, när man tror att det faktiskt var mödan värt. Likt en uppstötning, en utdunstning, stiger i de stunderna mörka minnen upp någonstans ifrån, som avfall på en avstjälpningsplats, nergrävt i marken, täckt av plast, tar det sig ändå upp till ytan och förgiftar allt. Just i denna del av kroppen bevarar jag minnet av de där orden. Och det är onödigt att försöka hitta den exakta platsen, för även om jag hittade den skulle det inte tjäna någonting till att banka på den, sticka kniven i den, klämma på den för att få orden att komma ut som var ur en blemma. Alltihop finns där. Alltihop måste förbli där. Punkt slut. Polisen berättade för mig att den unge mannen, hans informatör, hade lyssnat på den enda lektion som det var mödan värt att lyssna på och hade spelat in den i smyg. Inte för att förråda utan för att själv lyssna på den igen. En lektion i hur man klarar sig här i världen. Och han hade fått höra alltihop: med ena hörsnäckan i sitt eget öra och den andra i den unge mannens, som med klappande hjärta hade startat uppspelningen av samtalet. ”Nu skriver du om detta, så får vi se om någon blir förban15


nad … Då betyder det att den här historien är sann och vi har bevis. Om du skriver om det och ingen reagerar, då är det en lögn påhittad av någon B-skådespelare och vår chicano driver med oss, eller också blir det så att ingen tror på dumheterna du skriver och i så fall har de lurat oss.” Han brast ut i skratt. Jag nickade. Jag lovade inget, jag försökte förstå. Den som hållit denna påstådda lektion sades vara en gammal italiensk maffiaboss inför en samling chicanos, italienare, italiensk-amerikaner, albaner och före detta kaibiler, Guatemalas legionärer. Det var åtminstone vad den unge mannen sa. Ingen information, inga siffror och detaljer. Inget att lära sig motvilligt. Man går in i ett rum på ett sätt och går ut därifrån på ett annat. Man har samma kläder, samma frisyr, samma längd på skäggstubben. Man visar inga tecken på tillrättavisning, sår vid ögonbrynen eller knäckt näsa, man ser inte ut att ha blivit hjärntvättad. Man går in och kommer ut till synes likadan som när man knuffades in. Men likadan bara till det yttre. Inuti är allting annorlunda. De har inte avslöjat den yttersta sanningen utan bara placerat en del saker på deras rätta plats. Saker som man tidigare inte hade förstått hur de skulle användas, som man inte hade haft mod att öppna, ordna, granska. Ur en anteckningsbok läste polisen upp den avskrift som gjorts av samtalet. De hade samlats i ett rum inte långt ifrån där vi nu befinner oss. De satt lite huller om buller, utan någon ordning, inte i hästskoform som vid de rituella upptagningsceremonierna. De satt som man sitter på sällskapsklubbar i syditalienska landsortsstäder eller på restaurangerna vid Arthur Avenue när man ska se en fotbollsmatch på teve. Men i det där rummet var det ingen fotbollsmatch på gång och inget möte bland vänner, där satt personer som allihop i olika grad var 16


knutna till brottsorganisationerna. Den som reste sig upp först var den gamle italienaren. De visste att han var en maffiaboss och att han hade kommit till USA efter att ha levt många år i Kanada. Han började tala utan att presentera sig, det fanns ingen anledning. Han talade ett lustigt språk, italienska blandat med engelska och spanska och ibland tog han till dialekt. Jag ville gärna veta vad han hette, så jag försökte fråga polisen genom att låtsas att jag plötsligt blivit nyfiken. Polisen försökte inte ens svara mig. Det var bara bossens ord som hördes. ”Dom där som skriker om att dom vill kunna leva med rättvisan, med lagar som är lika för alla, med hederligt arbete, värdighet, rena gator, kvinnor jämställda med män, dom är inget annat än bögar som tror att dom kan lura sig själva. Och även dom som dom har omkring sig. Skitsnacket om en bättre värld kan vi lämna åt idioterna. Dom rika idioterna som köper sig denna lyx. Lyxen att tro på en lycklig värld, en rättvis värld. Rika med skuldkänslor eller något att dölja. Who rules it just does it, and that’s it. Eller också kan dom säga att dom gör det för den goda sakens skull, för rättvisan, för friheten. Men det där är saker för fruntimmer, låt oss lämna dom åt dom rika, åt idioterna. Den som bestämmer, bestämmer. Punkt slut.” Jag försökte fråga hur han var klädd, hur gammal han var. Frågor som ställs av poliser, reportrar, nyfikna och besatta, som tror att de med hjälp av sådana detaljer kan räkna ut vilken sorts boss som håller sådana tal. Min samtalspartner fortsatte utan att bry sig om mig. Jag lyssnade och sållade orden som om de varit sand för att hitta guldklimpen, namnet. Jag lyssnade på hans ord men sökte efter något annat. Jag sökte indicier. ”Han ville förklara reglerna för dem, förstår du?” sa polisen till mig. ”Han ville verkligen att de skulle fatta dem. Jag är säker på att den här mexikanen inte ljög, jag garanterar att 17


han inte är någon dumbom. Jag sätter min själ som garanti för hans, även om ingen tror mig.” Han tittade ner i anteckningsboken igen och fortsatte att läsa. ”Organisationens regler är livets regler. Statens regler är utformade av en part som vill lura en annan. Men vi låter oss inte luras av någon. Det finns dom som tjänar pengar utan att ta risker, och dessa herrar kommer alltid att vara rädda för dom som gör pengar genom att riskera allt. If you risk all, you have all, fattar ni? Men om du tror att du måste komma undan eller att du kan klara dig utan fängelse, utan att fly, utan att gömma dig, då är det lika bra att säga det direkt: du är ingen man. Och om ni inte är män, så lämna den här salen omedelbart och hoppas inte ens, för hur mycket män ni än blir, så är det ändå omöjligt för er att bli män av heder.” Polisen tittade på mig. Hans ögon var två springor, hopknipna som för att fokusera på det som han mindes mycket väl. Han hade läst och lyssnat på det där vittnesmålet massor av gånger. ”Crees en el amor? El amor se acaba. Crees en tu corazón? El corazón se detiene. No? No amor y no corazon? Entonces crees en el coño? Men även fittan tröttnar efter ett tag. Tror du på din fru? Så snart pengarna är slut kommer hon att säga att du försummar henne. Tror du på dina barn? Så snart du inte ger dom pengar, kommer dom att säga att du inte älskar dom längre. Tror du på din mor? Om du inte tar hand om henne, kommer hon att säga att du är en otacksam son. Escucha lo que digo: tienes que vivir. Man måste leva för sin egen skull. Det är för sin egen skull som man måste bli respekterad och själv respektera. Familjen. Respektera dom ni har nytta av och förakta dom ni inte har nytta av. Respekt får den som kan ge er 18


något, den som är onyttig mister den. Visst är ni väl respekterade av dom som vill ha något av er? Dom som fruktar er? Och när ni inte längre kan ge något? När ni inte längre har något? När ni inte längre är till nytta? Då betraktas ni som skräp. När ni inte längre kan ge något, är ni ingenting.” ”Då”, sa polisen till mig, ”förstod jag att bossen, italienaren, var en som räknades, en som kände till livet. Som verkligen visste vad det gick ut på. Det där talet kan mexikanen inte ha spelat in på egen hand. Han gick i skolan tills han var sexton och i Barcelona knep de honom i en spelhåla. Och hur skulle en skådespelare eller en skojare ha kunnat hitta på den där kalabresiska dialekten? Hade det inte varit för min frus farmor, hade inte ens jag förstått de där orden.” Maffians moralfilosofi hade jag hört massor om i tjallarnas redogörelser, i telefonavlyssningar. Men den här var ovanlig, den framstod som en uppfostran av själen. Det var en kritik av maffians sunda förnuft. ”Jag talar till er och några av er tycker jag till och med är sympatiska. Men det finns andra som jag skulle vilja slå på käften. Även den mest sympatiske av er skulle jag vilja se död om han har mer fruntimmer och pengar än jag. Om en av er blir min bror och jag väljer honom till min jämlike i organisationen, vet man hur det kommer att gå, han kommer att försöka lura mig. Don’t think a friend will forever be a friend. Jag kommer att dödas av någon som jag delat måltider, sömn, allt med. Jag kommer att dödas av någon som visat mig gästfrihet, någon som jag lät mig gömmas av. Jag vet inte vem det är, annars skulle jag redan eliminerat honom. Men det kommer att ske. Och om han inte dödar mig, kommer han att förråda mig. Regler är regler. Och regler är inga lagar. Lagar är till för ynkryggar. Regler är till för män. Det är därför vi har heders19


regler. Hedersregler säger inte att man ska vara rättvis, god, korrekt. Hedersregler säger hur man styr. Hur man ska göra för att administrera folk, pengar, makt. Hedersregler säger hur man ska göra om man vill styra, om man vill lura den som står över en, om man inte vill bli lurad av dem som är under en. Det är ingen idé att förklara hedersreglerna. De finns där bara. De har skapat sig själva av och i varje hedersmans blod. Hur kan du då välja?” Var den frågan till mig? Jag letade efter rätt svar. Men jag var klok nog att avvakta innan jag sa något, för jag tänkte att det fortfarande kanske var bossens ord som polisen återgav. ”Hur kan du på några få sekunder, några få minuter eller några få timmar välja vad du ska göra? Om du gör ett dåligt val, får du i åratal betala för ett val som fattats utan eftertanke. Reglerna finns, dom finns alltid, men du måste kunna känna igen dom och förstå när dom gäller. Sedan har vi Guds lagar. Guds lagar finns i reglerna. Guds lagar, hans sanna lagar, inte dom som används för att få en vanlig stackars sate att skälva av fasa. Men kom ihåg en sak: det kan finnas hur många hedersregler som helst, men det finns bara en sak som är säker. Ni är män om ni inom er vet vilket ert öde är. En vanlig stackars sate krälar för att finna sig till rätta. Män av heder vet att allting dör, att allting förgås, att ingenting blir kvar. Journalisterna börjar sin bana med att vilja förändra världen och det slutar med att dom vill bli direktörer. Det är lättare att påverka dom än att korrumpera dom. Var och en har ett värde bara för sig själv och för l’Onorata Società, Hederssamfundet. Och Hederssamfundet säger att du betyder något bara om du styr. Despues, puedes elegir la forma. Puedes controlar con dureza o puedes comprar el consentimiento. Du kan styra genom att ta eller ge blod. Hederssamfundet vet att varje människa är svag, 20


lastbar och fåfäng. Det vet att människan inte förändras och det är därför som reglerna är allt. Band grundade på vänskap utan regler är ingenting. Alla problem har en lösning, alltifrån din fru som lämnar dig till din grupp som splittras. Och denna lösning beror bara på hur mycket du erbjuder. Om det går illa för er, har ni helt enkelt erbjudit för lite, inte tillräckligt, så sök inte efter andra orsaker.” Det var som ett seminarium för blivande bossar. Hur kunde det vara möjligt? ”Det handlar om att förstå vem du vill vara. Om du rånar, skjuter, våldtar eller langar kommer du att tjäna pengar ett tag, sedan åker du fast och krossas. Du kan göra det. Visst kan du det. Men inte någon längre tid, för du vet inte vad som kan hända dig, folk kommer att frukta dig bara om du stoppar pistolen i munnen på dom. Men så fort du vänder ryggen till? Så fort ett rån misslyckas? Om du tillhör organisationen, vet du däremot att det finns regler för allting. Om du vill tjäna pengar så finns det sätt att göra det på, om du vill mörda finns det motiv och metoder, om du vill göra karriär kan du göra det, men du måste vinna respekt, förtroende, och göra dig oumbärlig. Det finns regler till och med för att ändra på reglerna. När du gör något utanför reglerna, kan du inte veta hur det kommer att sluta. Om du däremot följer hedersreglerna i vad du än gör, vet du exakt vart det leder dig. Och du vet exakt hur folk omkring dig kommer att reagera. Om ni vill vara vanliga män, fortsätt med det. Om ni vill bli män av heder måste ni ha regler. Skillnaden mellan en vanlig man och en man av heder är att mannen av heder alltid vet vad som händer, den vanlige mannen blir lurad av slumpen, av oturen och dumheten. Han råkar ut för saker och ting. Mannen av heder vet däremot att dessa saker händer och förutser när. Du vet exakt vad som tillhör dig och inte, du 21


kommer att veta exakt hur långt du kan gå utanför varje regel. Alla vill ha tre saker: makt, mutta och money. Även domaren när han dömer syndarna och politikerna vill också ha money, mutta och makt, men dom vill ha det genom att visa sig oumbärliga, som beskyddare av ordning eller av dom fattiga eller något annat. Alla vill ha money men säger att dom vill ha något annat eller göra saker för andra. Hederssamfundets regler är regler för att bestämma över alla. Hederssamfundet vet att du kan få makt, mutta och money, men vet alltså att den man som kan avstå från allt är den som bestämmer över allas liv. Kokainet. Kokainet är följande: all you can see, you can have it. Utan kokain är du ingen. Med kokain kan du vara den du vill vara. Om du snortar kokain lurar du dig själv. Om du inte är med i organisationen existerar ingenting i världen. Organisationen ger dig regler för att ta dig upp i världen. Den ger dig regler för att döda, men också sådana som talar om för dig hur du kommer att bli dödad. Vill du leva ett normalt liv? Vi du vara obetydlig? Det går bra. Det räcker med att inte se, inte höra. Men håll en sak i minnet: i Mexiko, där du kan göra vad du vill, knarka, knulla småflickor, sätta dig i en bil och köra så fort du vill, där styr faktiskt bara den som har regler. Om ni gör dumheter har ni ingen heder, och har ni ingen heder kan ni inte ha makt. Då är ni som alla andra.” ”Titta, titta här …”, sa polisen och pekade på en särskilt illa tilltygad sida i sin anteckningsbok. ”Han ville verkligen förklara allt. Hur man ska leva, inte hur man blir mafioso. Hur man ska leva.” ”Du arbetar, och du arbetar mycket. You have some money, algo dinero. Du kanske har vackra kvinnor. Men sedan överger kvinnorna dig för en som är snyggare och har mer pengar än du. Du skulle kunna leva ett anständigt liv, men det är föga tro22


ligt. Eller kanske ett motbjudande liv, som alla andra. När du hamnar i fängelse kommer dom som är utanför att förolämpa dig, dom som betraktar sig som rena, men det är du som har haft kommandot. Dom kommer att hata dig, men du kommer att ha skaffat dig rikedom och köpt allt du ville ha. Du kommer att ha organisationen med dig. Det kan hända att du har det svårt en tid och dom kanske dödar dig. Det är uppenbart att organisationen står på de starkas sida. Ni kan bestiga berg med regler av kött, blod och pengar. Om ni blir svaga eller begår misstag, går det illa för er. Om ni klarar er bra, blir ni belönade. Om ni väljer fel bundsförvanter går det illa, om ni för krig på fel sätt går det illa, om ni inte kan behålla makten går det illa. Men dom här krigen är tillåtna, they are allowed. Det är våra krig. Ni kan vinna och ni kan förlora. Men bara i ett fall kommer ni alltid att förlora och på det smärtsammaste sätt. Om ni sviker. Den som försöker sätta sig upp mot organisationen kan inte hoppas på att få leva. Man kan fly från lagen men inte från organisationen. Man kan till och med fly från Gud, för Gud väntar alltid på sonen som flytt. Men man kan inte fly från organisationen. Om du förråder och flyr, om du blir lurad och flyr, om du inte respekterar reglerna och flyr, kommer någon annan att få betala i ditt ställe. They will look for you. They will go to your family, to your allies. Du kommer alltid att stå på listan. Och ingenting kommer någonsin att sudda bort ditt namn. Nor time nor money. Du är förlorad för evigt, du och dina efterkommande. Polisen slog igen anteckningsboken. ”Den unge mannen gick härifrån som i trans”, sa han. Han mindes mexikanens sista ord: ”Blir jag nu en bedragare när jag låter dig lyssna på de här orden?” ”Skriv om detta”, tillade polisen. ”Vi håller ögonen på ho23


nom. Jag har satt tre man i hasorna på honom dygnet om. Om någon försöker närma sig honom förstår vi att han inte pratat strunt, att den här historien inte var påhittad, att den där som pratade var en riktig boss.” Den där berättelsen hade förvånat mig. I mina hemtrakter har de alltid gjort så. Men det var konstigt att höra samma ord i New York. I mina trakter allierar man sig inte enbart för pengar, man gör det framför allt för att bli en del av en struktur, för att göra sina drag som på ett schackbräde. För att veta exakt vilken bonde man ska flytta och i vilket ögonblick. För att inse när man är schackmatt. Eller när man är löpare och tillsammans med hästen har satt dit kungen. ”Jag tror det är riskabelt”, sa jag. ”Gör det”, insisterade han. ”Jag tror inte det”, svarade jag. Jag vred och vände mig i sängen. Jag kunde inte somna. Jag hade inte blivit skrämd av berättelsen i sig. Det var hela händelsekedjan som gjorde mig förbryllad. Jag hade blivit kontaktad för att jag skulle skriva berättelsen om en berättelse om en berättelse. Källan, det vill säga den gamle italienske bossen, kändes rent instinktivt tillförlitlig. Som när man är långt borta från sitt hemland och hör någon som talar ens språk, jag menar just ens eget språk med samma koder, samma talesätt, samma ord, samma antydningar, då känner man omedelbart igen honom som någon som är som en själv, en som man kan lyssna på. Dessutom hade det där talet hållits vid rätt tidpunkt, just inför de personer som var tvungna att lyssna på honom. Om de där orden var sanna, skulle de markera den mest skrämmande av tänkbara vändpunkter. För första gången skulle de italiens24


ka bossarna, Västerlandets sista kalvinister, lära upp de nya generationerna mexikaner och latinamerikaner, den brottsliga medelklass som uppstått ur knarkhandeln, världens grymmaste och hungrigaste samhällsgrupp. En blandgrupp redo att styra marknaderna, diktera finanslagarna, dominera investeringarna. Utpressare, förmögenhetsbyggare. Jag greps av en ångest som jag inte visste hur jag skulle hantera. Jag kunde inte ligga stilla, sängen kändes som en träplanka, rummet var som en jordhåla. Jag ville gripa tag i telefonen och ringa till den där polisen, men klockan var två på natten och jag var rädd för att han skulle tro att jag blivit galen. Jag gick bort till skrivbordet och började på ett mejl. Jag skulle skriva om det, men jag måste få veta mer, jag ville lyssna direkt på inspelningen. De där mästrande orden visade inte bara hur en maffiamedlem skulle leva, utan vem som helst som vill styra och ställa här på jorden. Det var ord som ingen skulle yttra så klart och tydligt annat än i undervisningssyfte. När man talar offentligt om en soldat säger man att han älskar fred och hatar krig, när man är ensam med soldaten lär man honom att skjuta. De där orden ville att de italienska organisationernas traditioner skulle införas i de latinamerikanska organisationerna. Den där unge mannen hade inte hittat på någonting. Jag fick ett sms. Den unge mannen, informatören, hade krossats mot ett träd när han var ute och körde bil. Ingen hämnd. En stor stilig italiensk bil som han inte klarade av att köra. Mot ett träd. Punkt slut.

25

Profile for Smakprov Media AB

9789173374538  

9789173374538  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded